9789137138404 by Smakprov Media AB

Tidigare utgivning Bara någon att straffa 2011

Den h채r boken till채gnas min pappa, min mamma och min lillebror Och Fredrik, lika stor del av familjen

När du märker den intensiva ljus- och värmestrålningen från en atomdetonation, gör följande: Blunda och ta snabbt skydd. Om det inte finns något skydd i närheten – kasta dig framstupa på marken. Bry dig inte om riktningen – du hinner inte välja. ”att överleva atomkriget ‒ ett problem för oss alla”, riksförbundet för sveriges försvar, 1956

En era kan inte sägas vara över förrän dess illusioner alla är förbrukade. arthur miller

men man måste drömma. Annars finns det bara en enda Ringvägen, den med pissfläckade trottoarer och källarsolarier och dårjämret från Rosenlund. Annars ser man bara samma asfalterade hångrin, krökt från Zinkensdamm till Vitabergs parken, som alla andra ser. Om man däremot kisar, tittar tillräckligt smalt med ögonen, så kommer det andra fram. Zeppelinarens hängbuk som strök över åskledare och radioantenner, Vetegatans korta startbana och metallfjällen som glödde i solen nere vid viken. Och så det mörka: Sjuksängarna. Medicinerna. Kroppens myteri. Det är på alla dessa Ringvägen jag går fram och tillbaka, skyfflar fötterna osaligt genom löven på marken, så många att man knappt kan ana asfalten annat än i titthål genom den tjocka emaljen av våta blad. Röda, rödgula, det är så vackert: naturens sista kraftansträngning. Det är kväll och folktomt på gatan, och i regnfukten och dimman får varje gatlykta en egen ljuskrona. Mörkret faller allt snabbare, man blir liksom påkommen av det. Solen är bara framme några få timmar om dygnet. Halvdagar. Men jag har gått de här meterna hela min tid, kan varenda mätbar fläck, har trampat genom varje säsong: trampat pollensörja i vattenpölarna, trampat genom isskorpor och fårad modd och genom ljumma somrar när det aldrig blir mörkt, när det mest barmhärtiga man vågar hoppas på är en falsknatt lika klar och ljus på båda sidorna midnatt. 9

Snart är jag framme, jag ser porten. Vid övergångsstället. Med vissa platser är det som om ekot aldrig vill ge med sig, som om familjen aldrig gick isär. Och jo, visst lyser det på fjärde våningen nu som då, och jag tar mig över gården där Caroline och David gav varandra på käften så att de blev brandgula om tänderna av blod. Följer mina minnen för varje steg tills jag rundat sista trappkröken och står där utanför dörren och minns andra kvällar: samlade kring Ellens och Arvids berättelse. Som vi fick höra så ofta. Som väl är början om man ska berätta. Det finns inget Före, oavsett åren som föregick den. Det var enklare då. När de satt vid bordet och vi satt hopkura de på golvet och de gjorde bordet till en scen, kökslampan ett sökarljus som riktades mot talarna. Det är hit jag hela tiden återvänder, jag kan göra min radie hur lång jag vill, irra mig så långt bort jag förmår, jag kommer ändå tillbaka. Har aldrig känt mig hemma någon annanstans än här. Jag lägger örat mot träet och lyssnar. Ekot. Att jag inte bara kan ge mig av. Står här för mig själv och vet att allt redan har hänt. Och ändå upprepar jag det.

1 Ellen sa att hennes far helt enkelt måste ha rättat till båtmössan, snörat kängorna och marscherat ifrån döden. Den delen tyckte jag bäst om. Hennes far som i marschtakt flydde döden, trots att han vid det laget varit begravd och ruttnad i femton år. Den kom först mot slutet av berättelsen, när hon hade tagit över. Kvällarna började med Arvid. Han och Ellen satt vid köksbordet. Caroline, David och jag på golvet, med hakorna på knäskålarna. Hur många gånger vi fick den händelsen berättad för oss, det vet jag inte. Men allt följde en ritual. Hur vi satt. Hur de satt. Ett skådespel, monologer. Bordet en scen, kökslampan en strålkastare i rörelse mellan talarna. Det började alltid med att Arvid sa: – Har jag berättat hur vi träffades, mor och jag? Har jag sagt det? – Ja, sa Caroline. Ja, jublade hon. Men berätta det igen! Början var alltid densamma. Om hur hans blod sjöng refränger om djärvhet. De stod där, han och Ellen, med händerna om Södermalms torgs räcke och blickade ut över Riddarholmen. Mot Norstedtsborgens tvinnade torn och spröt som repade skymningen. Ovan13

för Sjöbergsplan stod de, där bron så småningom skulle bära tunnelbanelinjen från Slussen, via Gamla stan, hela vägen in till Hötorget och vidare in i nyskapelsen. Jag såg vad de såg: brädhögar och kabeltrummor, sågbockar och presenningar, vallar och kanaler. De gigantiska cementblandarna som räckte sina ramptungor ner i grävda raviner kring perrongen. Damm som dansade i lyktskenet. – Det här skithålet till ställe, sa han och pekade. Tänk att vilken plats som helst på jorden kan vara den vackraste. Om bara allt annat känns rätt. Och han sa: Kolla grovisarna, och pekade ner på dem som vandrade runt bland högarna. Inte en sekund verkade de ha över för att se det han såg, så han ropade genom en kupad hand ner till dem att de kunde väl unna sig en paus, strunt i ackorden nu, det var de värda. De körde fast sina spadblad i gruset och stödde sig på hand tagen för att se varifrån oväsendet kom. – Visst kan vi väl det, ropade någon tillbaka. Om du kommer ner här och gräver och schaktar åt oss, så vi kan få stå där uppe och gorma. Arvid flinade och skulle till att svara, men Ellen ryckte honom i skjortärmen, som man tyglar en stirrig hund. Och så satte de av därifrån: med henne på cykelramen, honom bakom på sadeln, under väven av trådbuss- och spårvagnslinor. Till höger om dem försvann Hornsgatan på andra sidan puckeln. De åkte förbi Glasmagasinet och Kafé Ormsaltaren och ölkaféet och fiskaffären i hörnet på Sankt Paulsgatan, uppför Götgatsbacken. Hans ben pumpade runt och runt, tryckte ifrån och tog sats, och fållen på de nypressade byxorna flaggade vilt kring skenbenen. Han var mån om att visa sin goda form. Helt raka axlar, liksom symmetrisk var han – en muskulär palindrom – och han pratade på om filmen de skulle se på Biograf Cora. Nervositeten gjorde honom rabblande. För honom var kärleken stressrelaterad, något 14

ohälsosamt som fick honom att tappa kilon och tömma depåer. Cykeln klättrade över krönet och på vägen ner klövs pölar under de bådas förtjusta tjut. De drog in stadens feromoner, asfaltens doft, och på Medborgarplatsen lastade de sista handlarna sina flak och kärror. Ett bilhorn råmade, en pålkran nere vid Slussen svarade och ljuden färdades mellan husväggarna, upp i sidogränderna. – Det var då jag blundade, brukade han säga. Han hade blundat. Det var för att verkligen bli en del av kvällen, förklarade han skamset. Han ville känna dofterna och den fuktiga luften mot huden. De var tvärsöver gatan från Kläd-Konsum när cykeln körde in i trottoaren. Ljudet var inte särskilt högt och försvann dessutom under trampornas skrammel när de for i backen. Men Arvid påstod att han hörde det ändå: när Ellen slog huvudet i trottoarkanten så att tänderna skallrade och ett jack höggs upp, en permanent horisont över pannan på henne. Vi bet ihop inför den här delen av berättelsen. Kurade ihop oss ännu tätare, böjda över knäna, spjärnade emot i kollisionen. Där började Ellens del. Med att hon låg i rännstenen. Blicken flackade och gradvis försvann synens mörker ut i ögonvrårna. Hon försökte resa sig men orkade inte mer än upp på arm bågarna. Cykeln låg bredvid henne, bredvid den låg Arvid. Hans händer var skrapade och den vita skjortan hade blivit riven och smutsig. Människor samlades snabbt runt henne. Drog och slet och knäböjde, en arm sträcktes ut i klungan och fingrar klämde på hennes panna. Hon orkade inte värja sig, orkade inte svara mer än med mummel. Just som hopen började lägga sig i för tjocka lager runt henne bröt sig Arvid in, armbågade sig fram och lade hennes armar om sin rygg och hals. 15

De blev sittande. Ingen av dem sa eller hörde något. Satt så. Tills folkmassan sprack upp och skingrades. Hon stödde hakan mot hans nyckelben. Öppnade ögonen, och så såg hon. – Nu kommer det, viskade Caroline och körde armbågen i David. Som om han annars skulle missa det. Ellen kände förvisso igen mannen som stod kvar ensam på gatan bakom Arvid, men inte mer än i vaga minnesbilder från barndomens töckentid, och i de frusna ögonblicken på fotografierna hemma på sin mammas klaffbyrå, där han ramades in av ek och stirrade stint in i kamerans lins. Håret mörkt och kortklippt, näsan markerad. Hennes far, som egentligen var död. Som flytt döden. – Som en bondpermis, inflikade Arvid. – Jo, lite så, sa Ellen. Hennes blick hade vandrat över uniformen vars bröstfickor hölls stängda av skinande mässingsknappar, över hakan som var slätrakad men redan hade börjat mulna. Ögonen som bar samma styrka som på fotografierna. Han hade lätthet i steget. Plötsligt stod han intill dem och hon försökte säga något men visste inte vad. Han log. Egentligen snarare ett underbett än ett leende, men ett leende var det, och han tog Arvid i axeln. – Och då, sa Ellen och rullade färdigt cigaretten där hon satt vid bordet, strök eld på en sticka. Utan att han sa något så begrep jag. – Säg det ändå, sa David. Framtiden och det förflutna möttes där. Mannen på cykeln hon just träffat och mannen de hade framför sig. Hon hade inte vetat det tidigare, men nu ville hon ha Arvid. Det var så enkelt. Hon var så enkel att hon skämdes lite. – Blev du kär? frågade vi, för Arvid hade ju redan sagt som 16

det var med honom: han var så förälskad att han var jäktad. Ellen sög några bloss och blåste ut en rökstråle som förgylldes av lampskenet. – Egentligen hade jag inte tid. Jag hade just fått jobbet på radion, så det kom olägligt. Han kom olägligt. Arvid utstötte sitt hummande ljud och drack en klunk. Alltid just här, inövat men som om det spelades upp för första gången. Hon hade lösgjort sig ur Arvids famn och dragit sig lite tillbaka. Sedan kröp hon närmare igen så att de satt tätt med snuddande pannor. Bara de. Befriade från artigheten och det anständiga. Fortfarande sittande på gatan med fukten som slog ut på deras knän och armbågar kysstes de tills han började skratta, ett skratt som snabbt blev luftburet, fnittrets vingslag i kvällsbrisen. Hon kunde inte förstå vari det roliga låg. – Får man inte vara lycklig nu heller. Är det alltså fånigt? Jo, nickade hon, det var nog det fånigaste man kunde tänka sig. Men så skrattade hon också, och han strök henne över axlarna och stödde henne så att de kunde resa sig tillsammans. Han frågade hur hon mådde. Rätt bra, sa hon. Ett tag hade hon känt sig dimmig och illamående men det var borta med ens. Det var ett fult märke hon fått i pannan, rött och svullet kring avgjutningen. Men bio skulle hon nog orka med. De hade bara tålamod att sitta kvar under visningen av journalfilmen, och det var enbart för att Arvid insisterade. Filmen visade en man med tjocka glasögon som på en karta över Stockholm pekade ut effektivitetsradien hos en vätebombsexplosion. Det rörde sig främst om brännskador på grund av en oerhörd hetta, förklarade han och ritade noggranna cirklar med sin passare, cirklar med Sergels torg i mitten och Sollentuna i ytterkant. Hur mycket vägde en bomb i det här fallet? frågade reportern 17

och mannen sa att i det här fallet vägde döden exakt sjuhundrafemtio gånger tjugo kiloton. Var jag den ende som såg David vika undan med blicken då, varje gång Ellen berättade om bomben, hur han grep med små David-händer om kvistiga David-armbågar och försvann inåt, nedåt med David-blicken? Arvid och Ellen lämnade bion innan filmen ens hunnit börja, omslingrade och uppvarvade. Men vart skulle de ta vägen? Hon bodde hemma med sin mamma, han med sina föräldrar, de hade ingenstans att gå förutom ut i mörkret. Han lade fingrarna på hennes panna. – Hur känns det nu? – Det gör inte ont längre. Ut på Götgatan igen, motströms vimlet och sorlet. De gick slumpmässigt, nästan vilse, föll in i stadens jäktpuls, Ringvägens omlopp, och snart på stigarna som letade sig uppför Skinnarviksbergets södra sida. Förbi röda hus med röda staket. – Heter den här gatan något? undrade han. Har husen några namn? Hon visste inte. Hon var ju inte härifrån, sa hon. Hon var från landet, ett samhälle så litet att ortsnamnet stod på båda sidorna av vägskylten. – Ja, nu hör jag, sa han. Det hörs ju att du inte är härifrån. Familjen, berättade hon, hade flyttat till Stockholm eftersom pappan var löjtnant och det var beredskapsår. Men knappt hann hon lämna barndomen förrän han dog under en övning. – Blev han skjuten? frågade Arvid. – Nej. Det var en tung gren som tog hans liv, tung och grov av ålder rasade den ner och bröt hans nacke tvärt av. Fyra meniga hade krävts för att ens lyfta undan den. Ingen röta eller svampväxt gick att finna, den hade bara lossnat. De fortsatte uppför stigen på Skinnarviksberget och kom via 18

ett buskage ut på platån. Himlen var öppen åt alla håll. På andra sidan fjärden gnistrade gatlyktorna, fönstren i husen var tända och släckta i korsordsmönster. – Jag har aldrig varit på landet, erkände Arvid. Jag har inte varit utomlands heller. – Det finns fler stjärnor på landet, sa Ellen. Hon pekade upp i natten. – Där ser du Cassiopeja, som ett W nästan, och hon pekade ut flera andra stjärnor. Arvid kisade upp mot samma himmel och samma stjärnor, men han såg just bara stjärnor. Inga mönster eller bilder. På landet, sa Ellen, var solsystemet inte så mycket att hetsa upp sig över, det såg man till vardags. – Och nu är vi här, sa han. Vid köksbordet började berättelsen sina. Men räknar man dagar och månader från den kvällen är det inte svårt att förstå vad som sedan hände där uppe på berget. Jag kan se för mig hur han tog av henne skorna, lite fumligt, kanske darrade de i hans händer. Hur han försiktigt kysste hennes nylontår och nylonsulor, att hon fnittrade till och nästan, som av en reflex, sparkade honom i ansiktet. Han kramade om hennes vader och lår och sedan skinkor, hon tryckte sig mot honom, klöste med kroppen mot hans. Tills han lyckades få ner byxorna runt fotknölarna, stelbent och stolpig, och hon fick upp klänningen över höfterna. Graniten som skavde i svanken. Hennes händer mot hans skjortbröst. Hon kysste honom på pulsen: på halsen, i ljumsken, på handlederna. I gungande takt. Tills han helt spändes upp, svullnade av, gick ner. Jämte varandra på rygg och ovanför dem stjärnhimlen. Kanske tänkte Ellen på sin far då. På Cassiopeja, att om man vred på huvudet lite grann såg stjärnbilden nog ut som ledarna som sträcker sig mot var sin äggstock. Varför inte? tänkte hon. 19

2 De blåådriga brösten, floddeltan som slingrade kring utbredda vårtgårdar. Jag är bra på att föreställa mig. Jag kan se hur Arvid älskade Ellens gravida kropp. Att han smekte den, nöp och klämde. Att hon aldrig fick vara i fred för hans händer eller blickar. Att han då och då knackade på den spända magen, skrek hallå mot bukväggen. Och att hon fnös och sa: – Kommer hon ut döv sen, så vet vi åtminstone varför. – Har du tänkt på något namn? sa Arvid. – Hon ska heta Caroline. Efter min mormor. – Caroline! Inte ska vi döpa henne efter en galning! Men mormor Caroline var inte galen. Hon var som de andra i släkten. Det Rönnbäckska blodet, sa Ellen, hade bara en väldigt låg kokpunkt. Ellen slet med självständigheten som sakta togs från henne. Hon avskydde att bli som alla andra, att anamma ankgången, vaggande, stå och grina illa med händerna i korsryggen. Som ett värddjur kunde hon känna sig, bara något för parasiten där inne att suga liv och näring ur. Hon fick inte vara på jobbet. Hon skulle ligga ner, blek och svettig, medan Arvid skötte hushållet. Belåtet förde befäl. Hon fick inte stå i köket. Han lagade maten: pannkakor som skrumpnade och blev poriga, torsk som kokade sönder och samman, gröt som brände fast i botten på kastrullen. 20

Dagarna i ända låg hon på sängen medan radion spelade från fönsterbrädet, och hon stönade av smärtor hon inte ens kunde identifiera, de höll henne vaken, drev henne till vansinne. Hon låg med händerna mot magen och försökte hålla livet på plats där inne, det krängde som kontinentaldrift: magen höjdes och skälvde och krampade. Arvid vankade av och an i köket, rastlöst, hjälplöst, slamrade med tallrikar, klirrade med flaskor, ett åskmuller av plåt och mässing när kastruller och grytor rullade över golvet. När doktorn satte tratten mot hennes mage och lyssnade på livmodern hörde han: tre hjärtan som slog i takt, förväxlade dem med ett enda. Och Arvid fortsatte knacka på den spända huden: – Hon tar sig ut på egen hand om vi inte passar oss! Men Ellen drömde om missfall, hon drömde om missbildningar, fyra ben och armar som slet upp slidkransen och skrek efter liv. Läkarna skrev ut lugnande medel till henne. Eller om det var till barnet. En möjlighet till lugn. Tills krängningarna kort därpå satte igång igen som om hon när som helst skulle brisera. Huden spricka, hela innanmätet välla ångande ut på golvet. Något var fel. Hon grät. Kroppen hettade och hon hade fönstren öppna på vid gavel. Hon bet sig i knogarna för att avleda vansinnet. Allt säkrare på saken blev hon: barnet hon hade i sig kokade redan av det Rönnbäckska blodet, av det som hennes mor kallade familjefebern. Så hon sjöng för fostret, försökte andas i formen av en fyrkant som läkarna lärt henne – andas in på långsidorna, ut på kort sidorna – och i mörkret blev gatlyktorna suddiga genom fönstret och tårarna. Ibland fick de besök men hon märkte dem knappt. Om hon orkade kom hon och satte sig till bords, spänt leende, med hän21

derna om magen. Någon av gästerna försökte skämta om det, en arbetskamrat, peta på naveln som om den var sprinten till en granat. – Du är ju apterad, Ellen! Ellens leende satt fast. Som sendrag. Hon höll ut. Hon kräktes. Hon slutade känna skillnad på tarmarnas rörelser och fostrets, och hon grät inför Arvid som fick byta lakan varje gång det hände. Hon fylldes till brädden med liv och tvivel. Ibland såg hon silhuetter av små fingrar på huden. Ibland såg hon flera par händer klösa mot innerväggarna. Det ville ta livet av henne. Vad som än fanns där inne så ville det ta livet av henne. – Tänk om jag dör, sa hon. Tänk om det första som barnet gör är att ha ihjäl mig. – Prata inte så, sa Arvid. Han satt kvar ett tag, höll henne i handen och tittade på magen som rörde sig så att hennes bröst följde med i små vaggningar. Orden, alla de tröstande, betryggande, stadiga – de flydde honom. Det blev höst och vinter och hon höll ut. Trädkronorna flåddes utanför sovrumsfönstret, löven föll och blev liggande, läder artade och sedan spröda. För varje dag ökade takten i Arvids steg tills han mer eller mindre spurtade mellan kökets trösklar, och han mumlade böner riktade till ingen alls: – Jag gör, jag gör vad som helst, mumlade han. Vad som helst, vad som helst. Bara hon klarar sig. Snälla, mumlade han. Och så, i samma månad som Försvarsbeslutet 1958 fattades, föddes vi. Två tredjedelar glädje och en tredjedel sorg. Jag kan se det, liksom utifrån. Där var Ellens händer som klor om sängens metallräcken, 22

där var hennes gnisslande tänder, där var smärtan som krängde henne ut och in. Där var Arvid, yr av rädsla i väntrummet, klädd i grårutig skjorta, fält mot fält av huvudvärksfärg, mumlande sina böner riktade till ingen alls. Barnmorskorna försökte lugna honom: de lade händerna på hans axlar i omgångar och förklarade att det var vanligt vid tvillingfödslar att inget av barnen ville komma ut först, att de liksom barrikaderade sig där inne. Inte ville skiljas åt. – Tvillingar? sa Arvid. – Trillingar, meddelade barnmorskorna några minuter senare. Med trettio minuters mellanrum kom två av dem ut – kvart i och kvart över, långa visaren på vardera sidan hel timme. Ut ur klaustrofobin och ut i världen, under blint stirrande lysrör, Caroline först, David sedan: fyra armar och fyra ben fäktandes mot den nya friheten. – Två välskapta barn har ni ju fått, strålade läkaren bakom sin pappersmask. Så bars Caroline och David fram. Lindades och lades på vågen. Skrynkliga och skrikande. Två tredjedelar glädje. Sedan skedde allt i hast. Ellen skyddades från allt. Det hon inte kunde se kunde hon ju inte sörja. Syrebrist, förklarade läkaren halvdold bakom munskyddet, något med moderkakan, gissade han, obduktion skulle genomföras senare om man från föräldrarnas håll så önskade, men det var nog bäst att inte, man var inte tvungen att säga ja. – Va? sa Ellen. Blicken for mellan läkare och barnmorskor, och det bestämdes att hon var för medtagen efter förlossningen, alldeles bestämt. Hon sa inget mer. Hon somnade ifrån. Och barnmorskorna sa samma sak till Arvid, men med tillägget hur märkvärdigt allt var, att det var som om det tredje barnet 23

avstod livet. Och därigenom räddade både pojken och flickan. Och modern. – Va? sa Arvid. Ett liv för lite: det tredje barnet. Änglabarn kallades det. Det som förblev ofrälst, odöpt, osaligt. Förvånat. Att vara död, ska sägas, är som i drömmen där man är säker på att man är vaken. Utan att ens märka att man har tagit steget ut ur livet lever man vidare. Som om ingenting hänt. Arvid gick genom receptionen, svetten klistrade kragen mot hans nacke. Han behövde luft, han behövde andas. Ett liv mist, två liv till låns. Lyckan och skammen över lyckan. Alla ljud var dämpade, som lock för öronen, bussarnas jamande inbromsningar när han höll på att kliva rakt ut i gatan. Lugn! Idiot är du, Arvid! Tänk nu på Ellen! Men allt han såg var sina händer ovanpå hennes på den spända kupan till mage. Han styrde stegen fram till lyktstolpen utanför ingången och sparkade den så hårt han kunde, hårt så att lampan skallrade, flimrade till och slocknade – hårt så att stortån vek sig och ögonen tårades. Han sparkade en gång till, och en gång till, så att han gav till ett tjut av smärta, och sedan haltade han, som någon med droppfot, in igen med ögonen våta och läppen vriden i grimas. Det var ingens fel och kanske var det därför som tomheten alltid skulle finnas kvar hos dem, en hålighet innanför hennes bäcken som tunnlade sig hela vägen till hjärtat. Arvid snickrade ett litet kors och stack ner det i kullen i Tjurbergsparken, men de visste båda att inom några nätter skulle det vara borta, upprivet eller nedtrampat. Det var heller inte mycket till kors: två brädlappar med en spik slagen igenom och böjd i 24

knut på andra sidan. Ingen namnskylt, inga blommor, utom de som av egen kraft skulle slå ut på platsen. – Vi får helt enkelt komma ihåg, sa hon. – Det gör vi, sa han. Tryckte hennes hand.