9789173872928

Kent Revedal



Simon Bynert

SMÄLLEN

Att tvingas återupptäcka livet Libris

SMÄLLEN

Kent Revedal Simon Bynert

SMÄLLEN Att tvingas återupptäcka livet

Libris förlag • Örebro

Copyright © 2013 Kent Revedal och Libris förlag, Örebro omslag Niklas Lindblad, Mystical Garden omslagsfoto Magnus Aronson sättning RPform, Richard Persson tryck Livonia Print, Lettland 2013 isbn 978-91-7387-292-8 www.librisforlag.se

Innehåll

Smällen 7

Den jag var 10

Helvetets förgård 16

Inga illusioner 24

Att sörja sig själv 33 Anpassad 38 Balans 53 Motivation 69

Dolda plågor 80 Vårdad 95

Den jag blev 104

De mörka dagarna 124 Epilog 137

Smällen Loud pipes saves lives – det skadar inte att de hör när man kommer. Talesättet är klassiskt bland motorcykelentusiaster och far genom huvudet när jag tar vänster i rondellen vid Brommaplan och trycker på ut mot Ekerö. Dånet från min svarta Triumph Speedmaster lär knappast undgå någon av medtrafikanterna.

Den här fredagseftermiddagen kommer jag dock inte många meter. Det är uppenbarligen inte bara jag som vill hem till familjen, solnedgången och säsongens sista kolgrillning. Bilkön är ofrånkomlig.

Efter bara någon kilometer går de dubbla körfälten dessutom ihop i ett, vari bilkön långsamt segar sig över Nockebybron. 10–15 kilometer i timmen. Meter för meter. Start-stopp, start-stopp, start-stopp.

Trots det skiner mitt humör ikapp med vädret. Den sjunkande septembersolen värmer skönt, sikten är perfekt och väglaget torrt. Det faktum att alla verkar åka till Ekerö innebär dessutom att de två motsatta körfälten är helt tomma.

9

SMÄLLEN

När jag kommit ut en bit på bron som skiljer Stockholms stad från Ekerö kommun ser jag hela vägen ned till Drottningholms slott, fyra-fem hundra meter längre fram. Med den väntande grillkvällen i bakhuvudet vickar jag motorcykeln åt vänster för att göra en omkörning.

Motorn mullrar skönt när jag trycker till på gasen. Effektsystemet är kanske inte rakt igenom lagligt men som sagt: Loud pipes saves lives. Jag håller mig trots allt under hastighetsbegränsningen.

Men just i dag hjälper inte allt överdimensionerat motorbuller i världen.

Jag hinner visserligen förbi både en och två bilar men sedan reser sig plötsligt en vit vägg framför mig. Ett bastant plåtskåp på fyra hjul. Bakom ratten sitter någon som också försöker utnyttja hålet i den mötande trafiken – genom att göra en U-sväng. Förarens beslut tillsammans med skåpbilens usla svängradie förändrar mitt liv för alltid.

Vardag förbyts i katastrof med förbluffande hastighet men jag hinner ändå uppfatta att det är en ljus bil av större, sjusitsig typ, som nu blockerar hela körbanan. Jag hinner överväga möjligheten att komma undan med en benknäckande flygtur genom att ta sikte på motorhuven. Jag hinner notera att även den är alldeles för hög för att erbjuda någonting annat än ett dödligt tvärstopp.

Jag hinner dra slutsatsen att den enda plats där det kan finnas något som helst utrymme kvar, är det krympande hål som mannen och hans minivan just lämnat efter sig i bilkön. Jag hinner satsa allt på det kortet.

10

Smällen

Men framför allt hinner jag tänka: ”Kör jag rakt in i den här plåtväggen så kommer jag inte att överleva”.

Sedan blir allting svart.

11

Den jag var Det är svårt att sätta en etikett på mig, och det är precis så jag vill ha det. Jag har ingen som helst lust att hamna i ett fack där folk jag precis hälsat på tror sig veta vem jag är. För mig är det därför direkt befriande att några månader in i en ny arbets- eller vänskapsrelation få höra att jag är ”oväntat mångsidig” eller att de ”upptäckt helt nya sidor” i min personlighet. Det tar jag som en komplimang.

Och jag förstår om de blir förvirrade. Jag har alltid älskat att bryta mönster och vända upp och ned på folks förutfattade meningar. Inte minst med hjälp av till synes diametralt motsatta subkulturer. Alla ser nog till exempel inte den röda tråden mellan mc-klubbar och frikyrkor men för mig är kopplingen helt naturlig. Bikerträffar i mc-väst på lördagar – förmiddagsgudstjänster i kyrkan på söndagar.

Jag är övertygad om att den typen av vitt skilda perspektiv gör mig till en bättre människa. Det påminner mig om att allt inte är så svart och vitt som det kanske verkar. Definitiva sanningar existerar som bekant väldigt säl12

Den jag var

lan och den som påstår sig ha hittat alla svaren, har med största sannolikhet inte förstått någonting alls.

Det är dessutom intressant att röra sig bland människor som resten av samhället har förutfattade meningar om.

Oftast utan att veta vad de talar om. Ivrigt påhejade av tidningarnas löpsedlar sprider de en bild av både kristna och bikers, som har väldigt lite med verkligheten att göra.

Alldeles för många är alldeles för snabba med att placera folk i smala små lådor där den som tror på Gud hör hemma i Knutby och varenda mc-knutte okynnesskjuter folk på öppen gata. Den typen av kategoriska slutsatser grundar sig nästan alltid i så ytliga attribut att man helt missar vem personen i fråga faktiskt är på insidan.

Därför känns det så mycket mer tillfredsställande att emellanåt få vara den som kastar alla schablonbilder över ända.

Numera har jag nog växt ifrån viljan att söka de kulturkollisionerna medvetet men jag blir fortfarande genuint lycklig när de uppenbarar sig. ❉

Den mest grundläggande orsaken till min fascination för subkulturer är dock barnslig nyfikenhet. Jag tycker om att vidga både mina egna och andras vyer och har aldrig förstått poängen med att göra en sak i taget. Jag vill inte vara antingen eller – jag vill vara både och.

Dessutom ligger det i min personlighet att köra hundra procent eller inte alls. Med den bångstyriga mentaliteten i ryggen tenderar jag att hamna bland de mest intres13

SMÄLLEN

serade, oavsett om det gäller kvalificerade teologistudier eller reservdelar till den senaste hojen.

I botten av all denna nyfikenhet finns faktiskt ett aktivt och nästan 35 år gammalt viljebeslut. Min första tid i livet utvecklade sig nämligen ganska snabbt till vad många skulle kalla en tuff uppväxt. Det är till exempel ganska talande att ett av mina lyckligaste barndomsminnen är när mamma får permission från sjukhuset för att fira min 11-årsdag.

Det skedde allt möjligt tragiskt både före och efter det, men i den här boken nöjer jag mig med att konstatera att vi inte hade det så lätt. Varken jag eller mamma.

Poängen är att det alltid funnits omständigheter som talat emot mig. Redan i mycket unga år hade jag på något vis fullgoda skäl att ge upp. Ingen hade förebrått mig.

Men under högstadiet nådde jag en brytpunkt. Det minns jag väldigt tydligt. Antingen kunde jag ge upp och låta min personlighet falla raklång ned i offerrollen, eller så lät jag bli.

Jag bestämde mig för att låta bli.

Min historia och det andra människor utsatt mig för, skulle inte få definiera min framtid. Jag tänkte inte låta någon annan diktera vem jag skulle vara. Jag ville äga mitt eget öde.

Det beslutet har jag nog faktiskt lyckats leva efter. Min bakgrund har påverkat mig i den bemärkelsen att jag alltid varit väldigt mån om att min familj ska ha det bra.

Jag har arbetat hårt för att unna dem de ekonomiska och 14

Den jag var

emotionella förutsättningar som jag saknade, men min uppväxt har aldrig avgjort mina val. Den har drivit men aldrig styrt mig.

Därmed inte sagt att jag underskattar sporren det gav mig. Den räckte till exempel långt inom näringslivet, där jag från år 2000 och framåt ägnade ett decennium åt att klättra inom ett företag som surfade på toppen av telekomvågen.

Höjdpunkten kom när jag och två kollegor fick huvudansvaret för en ny produkt, och för det bolag som bildades kring den.

Enkelt uttryckt gjorde vi det möjligt att detaljgranska telefonnätens funktionalitet och kapacitet, men i en skyddad testmiljö. Konceptet visade sig ligga helt rätt i tiden och jag hade en ledande position under den tillväxtresa som tog oss runt jorden flera gånger om. Vi hade anställda på tre kontinenter och kunder som China Mobile – världens största mobiloperatör.

Bolagets omsättning gick från noll till 60 miljoner kronor på bara ett par år och för egen del tillbringade jag ungefär 14 nätter i månaden utomlands under våren 2009.

Ansvarsbördan växte ikapp med lönekuvertet. ❉

Efter tio år i telekombranschen började jag dock känna att det var dags för någonting nytt och mitt i den värsta ekonomiska krisen sedan Depressionen sa jag upp mig för att bli egenföretagare.

Då, i augusti 2009, fanns inte ett enda uppdrag att till15

”Det sägs att ett vittne höll min hand. Att ambulanspersonalen pratade med mig. Att jag låg med huvudet på trottoaren och att resten av kroppen spretade ut över vägbanan. Att jag försökte ge poliserna min frus telefonnummer, men snurrade ihop siffrorna och lämnade ut min dotters kontaktuppgifter i stället.

Själv minns jag i princip bara den hejdlösa smärtan.”

När Kent Revedal krockar med sin mc på en bro i utkanten av Stockholm förändras hans liv för alltid. När han vaknar upp efter den första smärtchocken förstår han: hjärnan har förlorat kontakten med benen.

För ett ögonblick gläds han över att ha lurat döden, men inser snart hur illa tilltygad han faktiskt är. Han kan inte gå, han kan inte sitta.

Hur kommer man tillbaka? Går det över huvud taget att komma tillbaka till ett någorlunda normalt liv när halva kroppen slutat att fungera?

Kent Revedal bestämmer sig för att satsa, att kämpa och försöka fortsätta leva, även om vägen tillbaka är som en klättring uppför Mount Everest. Och bit för bit återerövrar han sitt liv.

Kent Revedal driver eget företag och arbetar som managementkonsult. Smällen har han skrivit i samarbete med journalisten Simon Bynert.

www.librisforlag.se