9789144110684 by Smakprov Media AB

Hatrelaterade trauman â&#x20AC;&#x201C; bemĂśtande, stĂśd och behandling

Anneli Svensson

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 39095 ISBN 978-91-44-11068-4 Upplaga 1:1 © Författaren och Studentlitteratur 2017 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Francisco Ortega Omslagsbild: Malinda Andersson Printed by Lapaprint, Valmiera, Latvia 2017

TACK

Till alla er som låtit mig ta del av er berättelse på ett eller annat sätt. Ni är alla livets hjältar. Tack för allt, Carina, Linda, Indra, Hans, Heidi, Ann-Marie, Marie, Malinda och Lars-Erik, för kreativ kritik, korrektur, tålamod, och stöttning – i vått och torrt, när modet, tiden och orken sinat. Tack till docent Görel Granström, Juridiska institutionen, Umeå universitet för att du faktagranskat kapitel 1. Ett stort tack till Studentlitteratur för förtroendet att låta mig skriva, samt ett extra stort tack till förläggaren Susanna Magnusson och dina kollegor som varit ovärderliga medarbetare under skrivandet. Ett ödmjukt tack till alla nämnda och onämnda – kollegor, vänner och familj. Anneli Svensson

INNEHÅLL

Företal 9 Inledning 11 Del I Problemet

1 Hatbrott 19 Definitionsröra och kategoriseringshets 21 Allt polisanmäls inte 22 2 Statistiken och hatets arenor 25 Allmän plats 28 Sociala medier 29 Vad görs mot nättrakasserierna? 32 Hemmet och familjen 33 Skolan 37 Arbetsplatsen 38 3 Mer än hatbrott 41 Vad är hat? 41 Vad är våld? 42 Vad är hatvåld? 44 Hat och terror 47

Innehåll

4 Den som hatar 49 5 Den som hatas 53 Andrafiering 56 Normalisering 58 6 Hat är allvarligt 61 Del II Hjälpen

7 Självhjälp 65 8 Från kris till diagnos 69 Chock 70 Reaktioner 70 Bearbetning 70 Nyorientering 71 Akut stressyndrom (ASD: DSM-5:308.3) 71 Generellt vid en våldsam hathändelse 74 9 Innan den professionella hjälpen inleds 79 Bemötandet 79 Internaliserade rädslor 83 Tydlighet och olika roller 87 Ramar och triggers 88 Polisanmälan eller inte 91 Medierna 92 Medling eller inte 93 10 När hjälpen skadar 95 Sekundär traumatisering 95 Retraumatisering − återtraumatisering 99 Skam, självmordstankar och självmord 101

Innehåll

11 Stödsamtal 107 Stöd till den hatdrabbade 107 Stöd till anhöriga 111 12 Psykotraumabehandling 113 När behövs traumabehandling? 113 Vem ska ge traumabehandling och vilken? 115 Vilka diagnoser kräver professionell hjälp? 116 Posttraumatiska stressyndrom (PTSD, DSM-5: 309.81) 117 Dissociativa syndrom 119 De mest komplexa traumaskadorna 122 Risken för multipla trauman 123 Kumulativa trauman 123 Kollektiva trauman 125 Överförda trauman 125 Behövs det speciella diagnoser för hatdrabbade? 127 13 Terapimodell för hatdrabbade 129 Terapiprocessen 130 Albins psykoterapi 130 Berättelsen 130 Fas 1 131 (a) Händelsehärbärgerande och säkerhet 132 (b) Bedömning av klienthändelse och karakteristik 136 (c) Adressering av mångfalden i alliansen mellan klient och behandlare 137 Fas 2 139 (d) Reduktion av symtomen 139 Fas 3 144 (e) Identitetsåterhämtning och -förbättring 144

Innehåll

14 Psykologisk behandling av hatförövarna 147 Sinnesstigen 148 De mest våldsamma 151 15 Några reflektioner kring hjälparen 155 Empati, medkänsla och sympati 155 PPP – privat, personlig, professionell 156 Sekundär traumatisering av behandlaren 157 16 Till sist 161 Referenser 163 Sakregister 169

KAPITEL 1

Hatbrott

Vad är ett hatbrott? Brottsförebyggande rådet (BRÅ), påpekar i sin årliga statistik över polisanmälningar som gäller hatbrott, att vetenskapssamhället inte har någon vedertagen definition av hatbrott, och att variationerna i vad som menas med uttrycket är stora, inte bara inom olika svenska verksamheter och myndigheter utan också internationellt. Därtill använder media och olika organisationer sina egna definitioner. Hatbrott i Sverige berör fyra lagrum: hets mot folkgrupp, olaga diskriminering, förolämpning och straffskärpningsregeln. ”Hets mot folkgrupp är om någon hotar eller uttrycker missaktning (använder kränkande omdömen) i ett uttalande eller annat meddelande som sprids muntligt, skriftligt, eller såsom en bild eller text på en T-shirt. Riktas detta mot en folkgrupp eller en annan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, kan personen dömas” (Granström et al., 2016, s. 30−34). ”Olaga diskriminering handlar om att den som driver näringsverksamhet, någon form av affärsverksamhet, eller är anställd hos den som driver sådan verksamhet, inte får negativt särbehandla personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning. Det innebär att exempelvis affärsinnehavare, krogägare och de som ordnar allmänna sammankomster som konserter inte får diskriminera utifrån de skyddande grunderna. Genom att till exempel vägra släppa in personen i lokalen, kan han eller hon dömas.” (ibid.) ”Förolämpning är något som man kan säga handlar om uttalanden om personer som syftar till att förnedra, förlöjliga eller kränka, ofta förstärkt med hjälp av skällsord.” (ibid.) © F ö r fatta r en och S tudentlitte r atu r

1 Hatbrott

Utöver ovan nämnda brott finns straffskärpningsregeln, som säger att det finns vissa försvårande omständigheter att ta hänsyn till vid bedömningen av straffvärdet. Dessa finns för att markera att hatbrott är ännu allvarligare än ett brott som inte motiveras av hat och att regeln gäller: … om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet. (BrB 29 kap. 2 § p. 7)

Regeln innebär att straffet kan skärpas om åklagaren lyckas bevisa att brottet begicks utifrån motivet hat. Straffskärpningen innebär exempelvis fler antal dagsböter, längre fängelsetid eller ett större skadestånd. Straffskärpningsregeln går att använda vid all form av brottslighet. Forskarna poängterar: ”Hatbrott är inte en egen brottsrubricering, det finns inte ett särskilt lagrum i brottsbalken som kriminaliserar just hatbrott (Granström et al., 2016, s. 27). Med andra ord kan kriminella handlingar av olika slag – såsom misshandel, grov misshandel, våldtäkt och så vidare – vara hatbrott. Dock är det så att ”den försvårande omständigheten kan resultera i straffskärpning men det är alltså inget absolut krav utan det finns relativt stort utrymme för domstolen att själv välja hur eller om motivet ska påverka straffet” (Granström, 2012, s. 300). Det är alltså förövarens avsikter och motiv som ska vara avgörande för om det ska kallas ett hatbrott eller inte, inte vilken slags brott som begåtts. Det är också bara i de fall där åklagare lyckats påvisa hat som motiv – och någon faktiskt fällts för hatmotiverade brott – som rättsväsendet definierar något som hatbrott. Vilket i sin tur betyder att det finns många situationer där brott har begåtts, som faktiskt är hatmotiverade, men som inte definieras som sådana och därför inte syns i statistiken (Granström et al., 2016). Tillhör då alltid den drabbade en av de grupper som det talas om i lagrummen? Förövarna är oftast säkra på att de ger sig på någon som de hatar; någon som är muslim, judinna, transperson och så vidare, men ibland visar det sig att den de gav sig på var varken det ena eller andra. Förövaren kan då ändå bli dömd eftersom avsikten, motivet och övervåldets ursprung var hat. Viktigt att markera här är att i dessa fall där gärningspersonen ”missar målet” visserligen förekommer, men att det för det mesta är just den grupp som förövaren eftersträvar att kränka som kränks. 20

1 Hatbrott

Straffskärpningsregeln och vilka grupper den skyddar förändras allt eftersom och gruppernas utsatthet skiftar över tid, beroende på rådande samhällsklimat. Med andra ord, varför vissa grupper valts ut som särskilt skyddsvärda medan andra lämnats utanför beror på politiska överväganden under den aktuella tidsperioden (ibid.). Diskussionen om vilka grupper som ska skyddas av straffskärpningsregeln är ständigt pågående. Samhället och den svenska lagstiftaren har ännu inte uppmärksammat vissa speciellt utsatta grupper. Detta trots kunskapen om att till exempel personer med olika funktionsvariationer utsätts för fördömande och hat i hög grad utifrån sin osynlighet, sårbarhet och sitt beroende av andra (Turpin-Petrosino, 2015; BRÅ, 2007). Lagstiftning i andra länder omfattar fler grupper än vad den svenska gör. I vissa delar av USA omfattas till exempel kön som skyddad grund, i England omfattas ”disability” (Granström et al., 2016). Diskrimineringslagstiftningen i Sverige, till skillnad från straffskärpningsregeln, skyddar dock även utifrån ålder och funktionsvariationer – det vill säga olika lagrum inkluderar olika grupper.

Definitionsröra och kategoriseringshets Sammanfattningsvis råder det en definitionsröra och kategoriseringshets när det skrivs och talas om hatbrott. Så sker till exempel när en polisanmälan gjorts och ett och samma brott kan vara familjevåld, hedersbrott och/eller hatbrott. Detta ställer till det i verkligheten på flera plan. Förvirringen gör att den som anmäler, den drabbade, är avhängig av den subjektiva uppfattningen hos mottagande polis. Många brott är lika varandra, till exempel är de som kallas hedersbrott i sin karaktär lika hatbrotten. Den drabbade blir fördömd och hotad för att personen är den personen är, och för att personen bryter mot normerna som finns i dennes innersta kontext, familjen och näromgivningen. Likheten mellan hat och heder, beskrevs på ett annat sätt av några deltagare under en diskussion om heder på Community Against Violence (CUAV) i USA år 2000: ”Du menar hatbrott inom familjen och att det därför blir speciellt farligt? Det har vi jobbat med som hatbrott i 30 år.” Community – sociala nätverk för olika grupper ibland på nätet men också reella mötesplatser som till exempel olika förbund har.

1 Hatbrott

Just på grund av denna likhet har också Londonpolisen satt dessa två grupper (hat och heder) under samma paraply och därigenom uppnått synergieffekter. Det visade sig vara mer som var gemensamt än olikt inom de här två områdena – i allt från omhändertagande till motiv hos förövarna – och att de inblandade kunde lära sig mycket av varandra. Londonpolisen har också infört ett bra system där det istället för polisen är den utsatte som definierar och rubricerar brottet. Polisen upptäckte snart att detta gjorde allt betydligt enklare eftersom den utsatte bättre än poliserna vet varför hen attackerats. I länder som Storbritannien och USA har man numera börjat använda begreppet biased motivated crimes, ”fördomsbrott”, istället för hatbrott. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har kommenterat detta med att det då kan bli problem att definiera ”fördomar”, vilket jag inte är lika säker på. Min erfarenhet är att drabbade för det mesta själva vet vad de har varit med om och att detta ofta också är tydligt för vittnen och andra. Det är viktigt att ha i åtanke att vissa som drabbats av hat, tyvärr också utsatt andra för liknande behandling. Detta rapporteras regelbundet av polis och akutsjukvård, att speciellt bland yngre händer det att en person som ena veckan blivit utsatt för våld nästa vecka sitter på de anklagades bänk. Följaktligen, om människor kategoriseras i enbart två grupper, förövare och utsatt, finns risken att våldet förenklas och att man missar hur komplext våldet kan vara. I praktiken betyder det att vi ibland glömmer bort att ställa frågor till den drabbade om vad den utsatt andra för.

Allt polisanmäls inte Flera studier tyder på att mörkertalet gällande hatbrott motsvarar minst fyra brott för vart och ett som vi känner till, och det finns flera skäl till att den utsatte inte polisanmäler (Granström et al., 2016). Några är skamkänslor, bristande förtroende och tron att en anmälan inte leder någon vart. Språkförbistringar och att inte tro sig bli tagen på allvar är ytterligare anledningar. Tyvärr är det också vanligt att den drabbade trivialiserar och normaliserar våldet och/eller bara vill gå vidare med sitt liv (ibid.). ”De inre och yttre hindren i hur den utsatte uppfattar, mäktar med och försöker återhämta sig från hatbrott, kan också ytterligare resultera i att man inte klarar av att anmäla angreppet till polisen… ” (Dunbar et al., 2017, s. 67). Att anmäla blir ännu svårare när förövaren är känd för den drabbade. Det vill säga när en 22

1 Hatbrott

person polisanmäler sin granne, kollega, klasskamrat eller familjemedlem betyder det sannolikt att personen trots allt måste fortsätta att vara i för övarens närhet. Dessutom kan det finnas hot med i bilden, som till exempel: ”Om du polisanmäler mig så kommer det att bli än värre för dig”. I USA har noterats att ju fler förövarna är och ju grövre våldet är desto färre är många gånger anmälningarna, att rädslorna för att anmäla eskalerar med hur allvarliga dåden är (ibid.). Om man låter bli att anmäla, och risken för fortsatt våld ökar, uppstår ibland rädslan för att bli dödad och i värsta fall händer detta också. Det är alltså inte ens en självklarhet att den drabbade polisanmäler även om personen blivit utsatt för ett allvarligt brott som kräver fysisk eller psykisk vård. Däremot polisanmäler drabbade egendomsbrott (och därtill hörande hot) betydligt mer frekvent, utifrån försäkringsfrågan. Det vill säga om något blir förstört eller stulet vill människor ha ersättning (Tiby, 1999; Paterson et al., 2008). Men trots att mycket inte anmäls är det tusentals hatbrott som ändå faktiskt anmäls. Här beskrivs den senaste statistiken och arenorna för detta.

Anneli Svensson, socionom och leg. psykoterapeut, är en av initiativtagarna till RFSL:s Brottsofferjour. Sedan 2010 arbetar hon som privatpraktiserande psykoterapeut. Anneli är drivande i utvecklingen av psykologisk behandling av personer utsatta för hatrelaterade trauman, såväl i Sverige som internationellt. Hon är en välkänd och välrenommerad utbildare och föreläsare och fick 2004 ta emot Brottsoffermyndighetens årliga utmärkelse ”…för sitt ambitiösa och engagerade pionjärarbete för att uppmärksamma, stödja och sprida kunskap om hbt-personer som utsatts för brott”.

Hatrelaterade trauman – bemötande, stöd och behandling Hatrelaterade trauman är den första boken i Sverige och Skandinavien med inriktning mot bemötandet, stödet och den psykologiska behandlingen av personer utsatta för hat i alla dess former, från vardagshändelser till grova brott. I boken fokuseras främst på de hat utsatta minoritetsgrupperna, men den synliggör även förövarna. Bok en tar sitt ursprung i arbetet med dessa personer inom skolvärlden, kriminalvården, socialtjänsten, RFSL och i egen praktik. Mot en teoretisk bakgrund och kliniska erfarenheter, nationellt och internationellt, presenteras fakta, förklaringsmodeller, metoder och förhållningssätt, med fallbeskrivningar från det praktiska livet. Hatrelaterade trauman vänder sig till: • universitets och högskolestuderande på olika utbildningar, såsom inom hälso och sjukvården, socialt arbete och polisutbildning • engagerade i frivilligorganisationer oavsett nivå • dem som möter utsatta för hat men också till dem som möter hatförövare och vittnen • andra intresserade samt alla som är personligt berörda. Hatrelaterade trauman är även lämplig läsning för alla som undrar över hatets ursprung och konsekvensen samt hur de drabbade bör hjälpas.

Art.nr 39095

studentlitteratur.se