9789164205858

W H Auden: utdrag ur ”Funeral Blues” Copyright © 1940 by W. H. Auden.

Reprinted by permission of Curtis Brown, Ltd. All rights reserved.

Niklas Strömstedt: utdrag ur ”Om” och ”Sista morgonen” Publiceras med tillstånd av Niklas Strömstedt.

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se isbn 978-91-642-0585-8 © Liza Marklund 2018 Utgiven av Piratförlaget Omslag Carl-André Beckston Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2018

P RO LO G

Ingen vet att jag är här. Ingen kommer någonsin att få reda på det.

Jag drunknade utanför Tanzanias kust för sju och en halv månader sedan.

Nej, jag skriver inte från andra sidan, även om jag fortfarande är fullt förvissad om att det finns en sådan, oavsett vad logik och vetenskap säger. Vi människor är, trots allt, konstruerade för att tro.

Jag längtar efter mina barn. Saknaden finns som en fysisk värk i kroppen, ett hål av mörker i mitt bröst.

Det är vackert här, antar jag. Jag har förstått att det kan vara svårt att till fullo uppskatta en miljö som är väldigt välbekant.

Ensamheten är emellanåt bedövande smärtsam, men vinden håller mig sällskap, vågorna jag kan ana genom palm­ skogen. De böcker jag fick med mig (förutom Bibeln), Svärdet och spiran av Ken Follett och Noll att förlora av Bret Easton Ellis, har jag läst tills de bara ger mig rastlöshet.

Jag har aldrig tidigare skrivit själv, min roll har alltid varit läsarens, men den senaste tiden har jag kommit att frukta för 5

mitt förstånd. Min kropp kan leva här i många decennier men ensligheten gör något med själen, får den att ropa mot stjärnorna.

Jag vet att de letar efter mig. De kommer aldrig att sluta.

Det jag har gjort är irreparabelt. Min dödsdom innefattar inte bara mig själv utan alla runt omkring mig, Pappa Tane och Nikau och Amiria och hennes barn om hon får några, och naturligtvis Johan och Iva. Kanske kommer någon att hitta mig här en gång, mina vitnade kvarlevor bland makatean.

Detta är vad som hände.

6

MANIHIKI

Mörkläggningen hade varat i sex månader när yachten kraschade upp på revet.

Det var i slutet av orkansäsongen 1990, vi hade precis kommit igång med pärlskörden.

Pappa Tane hade hyrt in två karlar från Tauhunu att dyka med oss (Riki och Panako Brown, de var släkt med Farmor Vaine på faderssidan), vi gick ut i den stora kanoten redan före gryningen. Det fanns förväntan i den fuktiga morgonluften, jag tror bröderna Brown kände den också. Alla oändliga timmar av justeringar och kontroller av ankarlinor, kransrep och ostron, strömmar och syresättningar, slagg och flöten: skörden var målet.

Det hade blåst rejält under natten, en cyklonvarning var utfärdad men Manihiki låg så nära ekvatorn att vi nästan alltid klarade oss. Lagunen var fortfarande upprörd, sikten inte optimal men det gjorde inget, magin var där. Världen under ytan var en annan, ljuset forsade genom andra verkligheter och tog mig ner och bort.

Vi gick ner med lampor och nätkorgar och plockade upp tio tolv linor var, ungefär femhundra ostron, så att Pappa Tane kunde komma igång och skörda, det var snabbt gjort.

Vår familj använde inte skyddsnät runt ostronen vilket många andra gjorde, nät sparade visserligen det dyra kärn8

ämnet om ostronen förkastade det men det tog för lång tid att hålla på med, tyckte Pappa Tane.

Karlarna paddlade, jag satt längst fram och behövde inte.

Ostronen låg tunga och skimrande i för och akter av den stora kanoten, jag kände en pirrande förväntan i magen. Det var omöjligt att utifrån urskilja vilka av dem som bar på pinctada margaritifera. Hade vi tur innehöll sjuttio procent av dem någon form av pärla. Skalen var så vackra där de låg, varje exemplar unikt. Vi kunde inte göra mer nu. Jag sparkade av mig simfötterna och blundade mot vinden, kände mina salta kläder torka fast på kroppen.

Vi hade nästan hunnit in till stranden igen när solskivan bröt horisonten och Nikau, min bror, först hörde ropen från tua, revsidan.

– Väntar vi någon båt från Rakahanga idag? frågade han.

Nu uppfattade vi också ropen. Inte vad som sades, bara ett korus av upprörda röster. Alla sträckte vi på halsarna, som om vi skulle kunna se över palmerna till andra sidan. När vi kom in till stranden brydde vi oss inte om att dra upp kanoten.

– Vad är det som händer? ropade Nikau in till pärlverkstan.

Pappa Tane, som gjorde i ordning mantelvävnaden till ostron­ympningen, såg förvånat upp från sitt arbete. Jag mindes vad Mamma Evelyn sagt, att Pappa Tane började bli lomhörd.

Riki och Panako Brown var redan på väg bort mot kyrkan och jag följde efter dem. Till och med Pappa Tane släppte sitt arbete och sprang efter oss med sin tunga kropp. Ropen blev

9

allt intensivare, jag kunde höra enstaka ord.

– I med båtarna, den bryts sönder!

Först såg jag bara vågorna, de slog vita och skummande mot revet med kraften från den döende cyklonen. Min andning var hastig efter språngmarschen över ön. Jag satte handen över ögonen som skydd mot ljuset och kisade allt jag kunde mot vågglittret, kunde ändå inte se något.

– Det är en trettiofem fots Santana, sa Tanga och pekade med handen exakt var jag skulle titta.

Då urskilde jag den.

Den var långsmal och gnistrande vit, en stor segelbåt med revade segel och trasig mast. Skrovet låg fastkilat på revet med fören in mot land, den hade kört rakt upp och fastnat bland korallerna, oceanen slog och drog mot aktern i en upprepad och växande rörelse.

– Skynda er! ropade någon bakom mig.

– Var är Polisman Everest? Men hämta honom då!

– Skrovet spricker på babordsidan!

Rösterna steg och föll. Tanga hade höjt sin stora kikare till ögonen igen. Han var bevandrad bland segelbåtar och drömde om en egen.

– Amerikansk båt, sa han i kikaren, kabin och monohull.

Inte vanvettigt dyr, rätt snabb. Bommen ligger lågt, det kan vara ett problem.

Flera mindre båtar var redan på väg ut mot skeppsvraket.

Tack och lov var Kapten Mareko en av dem, den enda på ön med diesel kvar i tanken.

– De kommer inte att hinna, sa Nikau bredvid mig.

Jag betraktade båten med ögon som tårades av solglittret,

10

nej, Nikau hade nog rätt, skrovet var för långt och smalt för att stå emot mer än någon minut till. Bakom oceanens dån tyckte jag mig ana gnisslet när glasfibern gav vika, men det måste ha varit inbillning.

– Har vi rep och linor?

– Till vad? Det är kört!

– Hämta nu då, hämta!

Kapten Mareko och hans bägge söner var framme vid yachten, pojkarna klättrade snabbt upp på det gungande däcket, jag kunde höra dem ropa till varandra men uppfattade inte vad.

– Det är någon där! sa Tanga. Det ligger någon i sittbrunnen.

Jag tog ett steg närmare havet, spanade mot ljuset. Pojkarna Mareko lyfte något färglöst och oformligt, jag kunde inte urskilja vad men Tanga hade antagligen rätt, det var nog en kropp. De hivade personen över relingen och ner i kap­tenens båt. En av grabbarna vände tillbaka ner under däck, en ­sjundevåg vräkte mot revet och fick yachten att tippa framåt.

Kapten Mareko skrek, några andra båtar anlände till vraket men Kapten Mareko viftade att de skulle backa, yachten var på väg att brytas mitt itu. Grabben kom upp igen med en väska i var hand, han hoppade över relingen och ner i båten och kaptenen drog full gas in mot land. Innan de hunnit in till stranden krossades den vita fartygskroppen i ett sista gnissel och gled långsamt och oundvikligen ner i mörkret på utsidan av revet.

– Kiona, sa Pappa Tane som kommit upp bakom mig utan att jag märkt det. Hämta Mamma Evelyn.

11

Jag vände och sprang hemåt, Amiria satt i sin skoluniform vid bordet och hörde på sin kassettbandspelare med hörlurar.

– Var är Mamma?

Hon ryckte på axlarna, gungade med huvudet i takt med musiken, sången Det är kattfritt i Amerika sipprade ut ur lurarna.

Jag rusade mot kliniken. Mamma Evelyn höll på att inventera förråden när jag stormade in.

– Vi har nästan ingen gasbinda kvar, sa hon. Kan du åka över till Tauhunu i eftermiddag och …

Hon släppte gasbindorna när hon såg min andfåddhet.

– Olycka?

– Skeppsbrott, sa jag. Yacht på revet, en person undsatt.

Hon gick snabbt mot mottagningsrummet.

– Vid liv?

– Vet inte.

Hon rev med sig stetoskop och blodtrycksmätare och ­sedan sprang vi.

Det var en man. De hade lyft upp och lagt honom på rygg på stranden. Ena benet spretade i en onaturlig vinkel ut från kroppen och han hade ett stort sår i pannan. Läpparna var vita och spruckna, ansiktshuden sönderbränd. Mamma Evelyn föste undan karlarna, drog fram stetoskopet och böjde sig över mannen, lyssnade några ögonblick efter hjärtslag och lungrörelser och sa över axeln: – Finns det något att bära honom på?

Ewan Jensen, brorson till Fete, hämtade en bodysurfingbräda, den var lite för kort och mannens ben hängde utanför men den fyllde sin funktion. Fyra karlar hjälptes åt att bära

12

honom bort till kliniken, resten av folkhopen följde efter som en högljudd flodvåg.

Vi lade honom i rum nummer ett på kliniken, Mamma Evelyn beordrade kort alla att lämna rummet medan hon arbetade. Dörröppning och fönstergluggar fylldes snabbt av nyfikna anleten.

– Rengör såret i pannan så att jag kan få en uppfattning om hur djupt det är, sa hon och jag tvättade av mig om händerna, plockade fram jod och sterila kompresser och tvättade först huden runt såret och till sist själva sårytan. Halva pannan var svullen och blåslagen, smällen som orsakat skadan hade varit kraftig men såret var inte så djupt.

– Skallfraktur? sa jag.

– Rinner det klar vätska från näsa eller öron? frågade hon samtidigt som hon försökte sätta näringsdropp men mannens vener föll ihop, han var för uttorkad.

Jag lyste med en pennlampa på hans öron och ansikte.

– Nej. Hon lyckades hitta ett blodkärl i mannens friska ben som kunde hålla nålen.

– Kirurgtejp, sa hon och jag sprang och hämtade det.

Hon fäste droppnålen och kom upp till huvudändan av sängen, tog lampan och lyste runt hans ögon.

Alla ungar i Tukao verkade ha lämnat skolan och trängdes med näsorna vid fönsterkarmen.

– Vad tittar du efter? ropade en barnröst från fönster­ gluggen.

– Brillenhematom, sa Mamma Evelyn.

– Vad för något?

13

– Om han har en skallfraktur så är den linjär och möjligen förorenad, sa hon och sedan tyckte ungen tydligen inte att det var lönt att fråga mer.

Jag tog mannens blodtryck, det var knappt mätbart.

– Han måste ha legat i båten ett bra tag, sa jag.

Mamma Evelyn svarade inte, lyssnade på hans hjärta igen och skrev ”puls 140” och ”acidos” och ”organsvikt” i journalen.

Jag sydde ihop såret i pannan med grova stygn, försökte sedan tvätta bort blodet som levrat sig i håret innan jag förband hans huvud med klinikens sista gasbinda.

– Kommer han att klara sig? frågade Tanga.

– Hämta Pappa Tane, svarade Mamma Evelyn.

Tanga beordrade någon av ungarna att springa.

Högra benet var brutet på flera ställen, minst två, Pappa Tane behövdes för att försöka dra det tillrätta så att Mamma Evelyn skulle kunna gipsa. Vi brydde oss inte om något smärtstillande, mannen var djupt medvetslös. Med gemensamma krafter drog vi benet tills Mamma Evelyn bedömde att brotten låg hyfsat rätt. Högra handleden var mycket svullen och antagligen rejält trasig. Mamma Evelyn klämde på den så hårt hon kunde och försökte lägga bitarna tillrätta därinne, jag hjälpte henne att gipsa armen och därefter satte vi kateter.

Sedan låg han där, med slangar in i kroppen på ett flertal ställen och huvudet i bandage, benet inpackat och upphissat mot taket och folk började troppa av, hungriga av uppstånd­ elsen. Nikau och Pappa Tane gick tillbaka till pärlskörden, ostronen måste tas om hand.

14

Jag och Mamma Evelyn satte oss på var sin stol vid sängkanten, delade på ett glas vatten och studerade mannen. Han låg stilla med öppen mun och slutna ögon, bröstkorgen hävde sig knappt märkbart under det tunna lakanet. Kinderna var fjällande röda, en halv centimeters fläckig skäggstubb.

– Vem tror du att han är? frågade jag.

– Yngre än han ser ut, sa Mamma Evelyn. Fyrtio kanske.

Amerikan. Europé, eller Kiwi. Ingen särskilt erfaren seglare i alla fall.

– Varför tror du inte det?

Hon ställde sig upp.

– Han gav sig ut ensam på havet trots en cyklonvarning.

Då kan man inte segla.

Jag blev kvar med patienten sedan Mamma Evelyn gått iväg för att se till Mormor Metua bortanför flygfältet. Jag baddade hans läppar med sötvatten, mätte blodtrycket varje halvtimme, det steg en aning mellan gångerna. När näringslösningen i droppet tog slut bytte jag påse.

Jag undrade varifrån han kom, vart han varit på väg.

Mindes känslan av det barnmjuka, färglösa håret under mina fingrar när jag sydde såret i huvudet. Ekot av min fråga till Mamma Evelyn hängde fortfarande obesvarad under taket: – Varför gav han sig iväg ut på Stilla havet mitt under en cyklon?

15

Skymningen hade hunnit falla innan Mamma Evelyn var tillbaka.

– Jag blir kvar här i natt, sa hon. Jag har pratat med Pappa Tane, du får avlösa mig i morgon bitti.

Patienten låg orörlig och emballerad, han påminde om en mumie.

– Vad tror du, överlever han?

Mamma Evelyn kontrollerade katetern, svarade inte.

Jag gick hem genom mörkret. Vinden strök mig längs ­armar och ben, saltet från morgonens dyk hade smält in i huden. Jag kände att jag luktade hav.

Luften var mättad av eldarna runt husen, bröt mörkret som svävande eldflugor.

Att båten från Rarotonga uteblivit i två år medförde olägen­heter, men ingen direkt skada. Dieseln i generatorn som försörjde ön med elektricitet hade tagit slut för länge sedan. Hav och land födde oss människor på samma sätt som de gjort i årtusenden, stjärnljuset på nätterna och fi ­ sken och kokos­nötterna. (Vi litade egentligen aldrig på de där nymodig­heterna, konserverna och diskmedlet och frysboxarna.) Korallgruset krasade under mina fötter där jag gick, det var svårt att odla. Höns och vilda grisar sprang i jublande flockar över ön och åt upp det lilla som lyckades växa, jag 16

hörde dem sjunga i snåren. Några familjer hade fått limeträd att slå rot, bland annat vår, och vi delade med oss av frukten på samma sätt som vi delat allting annat tiderna igenom.

Fisken torkades istället för att frysas, upphängningstrådarnas gnissel i vinden blandades med syrsornas. Vi borstade tänderna i havet på gammalt vis istället för med tandkräm.

Tampongerna och bindorna tog slut och vi fick använda tygremsor av gamla pareuer (de tygskynken vi använde som kjolar, klänningar, sjalar och universalverktyg). I början kastade vi dem, men så småningom var vi tvungna att börja tvätta och återanvända dem. Mamma Evelyn förlöste en kvinna under ett mahognyträd i skenet av en oljelykta natten efter att dieseln tagit slut i generatorn. Förlossningen gick bra, men babyn blev sjuk så småningom och dog innan hon hunnit fylla året.

Mina tankar virvlade i mörkret, men de rullade ideligen tillbaka till patienten på kliniken. Dehydreringen borde vara under kontroll, mannens njurar producerade urin igen.

Frågan var hur svår huvudskadan var. Om skallfrakturen var linjär så kunde den läka utan några bestående men, fast hade han en blödning inne i kraniet så kunde trycket i hjärnan s­tiga, och vi hade ingen möjlighet att operera på kliniken. Hur länge han hade legat medvetslös spelade också in. Han skulle antagligen bli låghalt, jag tyckte inte att vi lyckats dra b­ enen lika långa. Och jag hoppades att han inte var h ­ ögerhänt, det var mycket tveksamt om han skulle återfå full funktion i handen.

Karlarna hade samlats framför vår pärlverkstad, en stor brasa lyste upp strandremsan. Tanga satt i mitten av g­ ruppen

17

med en flaska hemkört och en tom sportväska framför sig, liknande den som Nikau förvarade sina tennisgrejer i. Innehållet i väskan var utspritt runt elden: kläder, några böcker, ett par gymnastikskor, ett antal hygienprodukter. En blank portfölj i metall stod oöppnad vid Tangas sida. Det ilade till i underlivet när jag upptäckte Ngaru bland dem, han hade kommit över från Tauhunu, lockad av dagens dramatik. Männens röster var upphetsade.

– Erik Bergman, sa Barbie och bläddrade i en liten bok som antagligen var ett pass, hans långa lackerade naglar blänkte i eldskenet. Var ligger Sverige?

– Vilken jävla klåpare, sa Ewan Jensen. Köra yachten upp på revet.

– Det blåste upp och han fick bommen i huvudet, sa Tanga. Den där typen av båtar har bommar som går lågt, han måste ha kommit helt ur kurs.

Jag satte mig i utkanten av eldcirkeln, märkte med ens hur trött jag var. Ngarus närvaro gav mig både lust och obehag, men han tog ingen större notis om mig. Jag sträckte mig efter en grillad papegojfisk och en nimata (kokosnötsvatten), studerade böckerna som legat i mannens väska. De var skrivna på ett språk jag inte förstod, där fanns till och med bokstäver jag inte kände igen.

– Men vad håller ni på med? röt Pappa Tane som precis kom ut från pärlverkstan. Plocka ihop de här ägodelarna, hur gamla är ni egentligen?

Männen skrattade, granskade och kommenterade mannens tillhörigheter en sista gång innan Pappa Tane plockade ihop persedlarna och drog igen dragkedjan på sportväskan.

18

Bar sedan in den och den märkliga portföljen till Stora Huset.

Polisman Everest kom gående bortifrån radion.

– Vad sa Rarotonga? ropade Tanga.

Polisman Everest hade rapporterat skeppsbrottet ner till myndigheterna på huvudön.

– Fanns inga tillstånd, sa Polisman Everest och slog sig ner bredvid Barbie och tog en klunk nimata.

För att angöra Manihiki krävdes tillstånd som utfärdades i förväg av Tull- och Immigrationsmyndigheten i Avarua men så hade tydligen inte skett.

Jag såg in i elden medan karlarna diskuterade konsekvenserna av det inträffade ett bra tag (man kom fram till att det inte blev några, eftersom yachten faktiskt aldrig anlöpte hamn utan sjönk och således inte var ett problem längre).

Ngaru kom och satte sig intill mig. Jag ville dra mig undan men satt kvar.

Att ge sig på någon bärgningsaktion var inte aktuellt, enades man om. Skrovet hade gått i minst två delar och rasat ­utför revhyllan ner i bråddjupet. Hur som helst hade Polisman Everest, som sig bör, försett mannen (eller rättare sagt hans pass) med ett trettioen dagar långt turistvisum så nu var det formella avklarat.

Man pratade om segelbåtar och vad som kunde ha hänt mannen ute på havet (det hade blåst från sydost så han måste ha kommit från Tahiti, smack rätt in i cyklonen, dumskallen), vilka båtar som var stabila och vilka som var snabba, och slutligen landade man (som vanligt) i en diskussion om olika fiskar och hur de smakade, vid vilken årstid de var f­ etast, om de var bättre att grilla eller äta råa som ika mata.

19

Jag lämnade dem utan att någon tog någon notis om det.

När jag hade somnat ovanpå pärlverkstan kom Ngaru till mig. För första gången vände jag mig bort när han körde in handen mellan mina ben.

20