9789129672565

m o s r Sake r

e d n ä h aldrig äck b d n i L a Johann

Omslag: Frida Axiö-Gelfgren

Johanna Lindb채ck

Saker som aldrig h채nder

Lindback_Saker som aldrig hander_inl.indd 1

2010-04-15 10:40:18

L äs mer om johanna lindbäck och hennes böcker på w w w.rabensjogren. se

Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Johanna Lindbäck Omslag: Frida Sthlm © Omslagsbild: Maskot bildbyrå Tryckt hos ScandBook, Falun 2010 ISBN 978-91-29-67256-5 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Lindback_Saker som aldrig hander_inl.indd 2

2010-04-15 10:40:18

Fortfarande. Och givetvis. Precis som den varit de tio gånger han dragit i handtaget innan han gick till tvätt­ stugedörren på andra sidan huset och drog i det handtaget ett par gånger. Också låst. Precis som alla fönster. Och den rätta ­nyckeln hängde kvar på sin krok där i hallen, oåtkomlig på andra sidan dör­ ren. Han hade glömt ta den när han gick imorse. Och då var pappa fortfarande hemma så Andreas hade inte behövt låsa dörren, och hade därmed inte upptäckt att han glömt något väldigt viktigt förrän nu, tio timmar senare.

Han svor och tog upp mobilen ur väskan. Pappa sva­rade på en gång, men det var inte så mycket han kunde göra åt situationen.

Han jobbade till åtta, det var två timmar dit, han kunde omöjligt sticka tidigare.

Andreas suckade högt och väldigt menande. ”Men är inte du hos Hanna ikväll?” frågade pappa då.

Andreas svarade inte. Det skulle bara bli ett fräsigt ”Skulle jag ringa dig om jag var hos henne?” Eller ”Ja, det trodde jag med, men nu är jag ju uppenbarligen inte det”. ”Jaha …” Pappa lät rådvill. ”Antingen får du väl ta en buss och Y t terdörren var l åst.

3

Lindback_Saker som aldrig hander_inl.indd 3

2010-04-15 10:40:18

komma hit …” Andreas stönade. Han hade precis promenerat från bussen och det tog ju tusan tjugo minuter. I kyla och ­beckmörker. ”Eller också får du gå över till Stefan och Tanja om dom är hem­ ma. Lyser det hos dom?”

Andreas gick ut några meter på gården så att han kunde titta bort mot grannhuset genom granarna. ”Ja”, muttrade han. ”Då så!” sa pappa lättat. ”Gå dit och vänta så ses vi vid åtta. Jag kommer så fort jag kan.”

Andreas stönade igen.

Han la handen på dörrhandtaget en sista gång. Magi, om det kan­­­ske bara … Fan. Han fingrade tvekande på mobilen en sekund. Nej, han skulle inte ringa sin mamma. Det var ju absolut ingenting hon kunde göra, och risken fanns att hon skulle börja tjata om hur det var med ho­ nom och det orkade han inte just nu. Pappa märkte aldrig sånt, att det var något fel. Om man sa att det var okej så trodde han på det.

Det gjorde inte mamma, hon skulle märka direkt att … Så, nej, inte ringa henne. Bara bita ihop.

Om det hade varit för några veckor, ja, bara några dagar sen, hade han ringt Hanna, bett henne låna bilen och komma och hämta ho­ nom, men nu gick ju inte det. Han ville inte höra hur hon lät som att det var världens största tjänst men något hon förstod att hon måste göra bara för att det var femton grader kallt. Men om hon fått välja så hade hon helst …

Han ville verkligen inte tjata och vara jobbig. Jobbigare. Så han hivade upp väskan på ryggen och började gå nerför infartsvägen mot 4

Lindback_Saker som aldrig hander_inl.indd 4

2010-04-15 10:40:18

bilvägen. På somrarna kunde man bara gå tvärs över tomten och sen ta sats och hoppa över ett dike så var man inne på Eriks tomt, men nu på vintern med all snö gick inte det.

De hade bytt dörrklocka sen sist. Den här var en liten melodi, den förra hade bara varit en vanlig ringsignal. Så hördes steg, och Tanja öppnade. ”Men hej Andreas!” sa hon och sken upp i ett stort leende. ”Och välkommen tillbaka!”

Han pressade fram ett leende, och sen hasplade han snabbt ur sig sitt ärende om nyckeln och vilken tid pappa slutade jobba. ”Självklart.” Tanja praktiskt taget drog in honom. ”Kom in, kom in.” Hon föste in honom i köket, samtidigt som hon hojtade ”Erik!” uppför trappan.

Line satt vid middagsbordet och åt. Hon tittade förvånat upp när Andreas klev in. ”Visst är du hungrig?” frågade Tanja och drog ut en stol åt honom. ”Eh, ja, kanske lite, om det inte …”

Han hann inte ens avsluta meningen innan Tanja börjat duka fram porslin och bestick åt honom. ”Varsågod, ta för dig.”

Det såg ut som en vegetarisk lasagne och han skar upp en lagom stor bit och la den på tallriken. Line sköt salladsskålen åt hans håll. ”Jag är utelåst”, sa han förklarande till henne och hon nickade.

Hon hade färgat håret. Det brukade vara ljusbrunt, i alla fall i höstas när han senast sett henne, men nu var det mörkbruntrött.

Och så hade hon blivit så smal och skaffat en piercning i ena ögon­ 5

Lindback_Saker som aldrig hander_inl.indd 5

2010-04-15 10:40:18

brynet. En liten silverkula. Hon såg hård och tuff ut. Nyss hade hon sprungit omkring med dockor och mjukdjur och varit småknubbig.

Han och Erik hade brukat retas och kallat henne Kaninen för att hon hade stora framtänder som stod ut lite. Hon hatade det och började alltid sura eller skrika på Tanja. Nu såg hon plötsligt allde­ les för tuff ut för att man skulle vilja ta risken att reta henne. Hon måste gå i typ åttan eller nian? ”Roger berättade att du ska bo här på heltid ett tag nu när Sussi har fått jobb i Stockholm”, sa Tanja och satte sig mittemot honom.

Andreas nickade med en tugga lasagne i munnen. Den var lite för tomatig, men hyfsat god. ”Det blir väl roligt för pappa?” fortsatte Tanja leende.

Andreas nickade igen.

Ja, kanske? Förhoppningsvis?

Själv hade han känt sig så barnslig hela helgen för att han lik­ som inte fattat det på riktigt förrän de gjorde den fysiska flytten.

Han skulle bo med sin pappa nu. Hans mamma skulle flytta till Stockholm. Det var hundra mil mellan Luleå och Stockholm.

Hon hade frågat minst trettio gånger under hösten om det sä­ kert säkert var okej för honom att hon tog jobbet, och han hade svarat ja varenda gång. Vad skulle han kunna säga annars? ”Nej, jag vill mycket hellre att du stannar här och är arbetslös, uttråkad och fattig än flyttar dit och får ett roligt jobb och mer pengar. Och så är det ju så jobbigt för mig att bo på landet och måsta gå en kvart till och från bussen som säkert bara går en eller två gånger i tim­ men.” De argumenten gick ju liksom inte. Han hade bara sagt ja, ja, ja, men sen när de till sist packade ihop alla hans saker och de 6

Lindback_Saker som aldrig hander_inl.indd 6

2010-04-15 10:40:18

grejer som mamma inte ville skulle finnas kvar i lägenheten när de hyrde ut den, då hade han ändrat sig. Då hade han fattat, och han ville inte längre att hon skulle vara hundra mil bort, och han ville inte flytta ut permanent till Björsbyn och pappa. Nej, nej, nej, det var inte okej. Men det gick ju inte. Han var nitton, gick sista terminen på gymnasiet. Man måste klara att vara ifrån sin mamma i åtta månader då. Även om han helst av allt hade klängt sig fast vid benet på henne som när han var liten och inte ville bli lämnad på dagis, så hade han tvingat sig att bete sig normalt och som att allt var helt lugnt. ”Fy fan, vilken tragedi att flytta från Björks och hit”, sa Line. ”Säg inte så!” protesterade Tanja direkt. ”Det är väl bra att bo här också?”

Line gav henne en dräpande blick, en du är ju sjuk, innan hon ställde in sin tallrik i diskmaskinen. ”Jag lider med dig”, sa hon till Andreas på väg ut från köket.

Han svarade inte, eftersom det han tänkt var ungefär samma som hon sagt. ”Hur går det i skolan då?” frågade Tanja för att byta spår. ”Roger säger att du brukar laga mat varje gång du är här, och att du är så duktig. Som en mästerkock!” ”Nja, inte riktigt. Men det går väl bra. Det är ju …”

Andreas avbröt sig när han hörde välbekanta steg i trappan och sen Erik som kom in i köket. ”Tja”, sa han och såg förbryllat på Andreas. ”Jag tyckte det lät som du, men jag …” ”Jag var tvungen att vänta på pappa nånstans bara”, förklarade 7

Lindback_Saker som aldrig hander_inl.indd 7

2010-04-15 10:40:18

Andreas sitt oväntade uppdykande. ”Jag är utelåst.”

Jag är inte här för att leka, var det han inte sa rätt ut men menade.

Du behöver inte alls oroa dig för det. ”Jaha. Vad jobbigt.” Erik såg på Tanja som drog ut stolen där Line nyss suttit och förmodligen menade att Erik skulle slå sig ner där och så skulle de sitta och prata allihop, som förr i tiden. Men han tvekade, stod kvar i dörröppningen. ”Fast jag höll på och … Är det okej om jag avslutar en grej först bara?”

Andreas gjorde en tillåtande gest med handen. Absolut, avsluta allt du vill, inga problem! Jag är ju inte här för att leka med dig, som sagt.

Erik nickade och så vände han på klacken och försvann uppför trappan igen ”Ät mer”, sa Tanja och sköt lasagneformen mot Andreas.

Han åt medan tystnaden la sig i köket.

Det var också omgjort och nytt. Ljusgråa köksluckor. Snygg spis, och en sån där magnetlist för knivarna under köksskåpen. Men samma gamla väggklocka som senast han varit där. Det var ett gökur. Han mindes när de fått den, ett arv från någon släkting till Stefan. Den första dagen hade han, Erik och Line stått samlade ett par heltimmar och halvtimmar bara för att få se göken komma ut.

Line hade tokfnissat varenda gång.

Nu öppnades luckan och den kom ut. Sex gånger.

När den åkt in för sin osynliga halvtimme började hans mobil ringa istället. ”Hur gick det?” frågade pappa. ”Var dom hemma?” ”Ja, jag är här nu. Jag har fått mat också.”

8

Lindback_Saker som aldrig hander_inl.indd 8

2010-04-15 10:40:18

Han sneglade på Tanja medan han pratade och hon log upp­ muntrande åt honom. ”Perfekt! Då ses vi om en stund.” ”Visst dricker du kaffe?” frågade Tanja.

Han brukade egentligen aldrig dricka kaffe på kvällarna, men nu kändes det som ett väldigt bra sätt att fördriva lite tid istället för att han och Tanja skulle sitta där och försöka komma på artiga saker att säga till varandra. Samtidigt som teven hördes lågt från vardagsrummet dit Line gått, eller tystnaden uppifrån Eriks rum där han var tvungen att ”avsluta en grej”. ”Ja, gärna”, sa Andreas. ”Och tack för maten. Den var jättegod.”

9

Lindback_Saker som aldrig hander_inl.indd 9

2010-04-15 10:40:18