ETT OMRÅDE VI KALLADE VÅRT
mitt namn är Andrés, men polarna kallar mig för Iffe. Kanske ska det stavas Iphe, jag vet inte, jag brukar inte skriva ut det. Egentligen är det ett nördigt smeknamn. Men vad ska jag göra – det började när jag fick min iPhone av brorsan för fyra år sedan. Jag var först i gänget med en sådan lur, och jag diggade den verkligen. Shit, vad jag älskade den, pillade på den mer än på min jointrullare, mer än på min egen drong. Till slut fick de andra spelet för att jag alltid var så upptagen – det var då jag blev Iffe, the iPhone sucker. Jag fick telefonen av Javier. Min bror. Mamma väntade utanför domstolen. Det småsnöade. Jag hade för lite kläder och frös. Mamma såg så där ledsen ut som hon alltid gjorde när jag och Javier var yngre. När soctanterna skickat sina sura mejl, skolkuratorerna ringt eller snutarna plingat på dörren mitt i natten och gjort husis för att söka efter röka eller baxade mobiltelefoner. Ibland undrade jag hur mycket hon pallade egentligen, om det skulle komma en dag när trycket blev för högt och det sa pang, när hon liksom exploderade. Samtidigt hade jag en känsla av att hon klarade vad som helst för vår skull: hon var gjord av mammastål. En legering av kött, blod och tårar. Hon kramade mig. Vi gick undan till ett hörn av väntsalen. Snön låg blöt på fönstren ut mot gatan. Det fanns 79
andra där som skulle till samma rättegång som vi, men vi ville inte prata med dem just nu. Hon sa: »Estoy nervioso. Mer än nånsin.« Jag sa: »Jag med. Men han klarar det.« Mamma tittade på mig: de där ögonen igen. »Tror du?« »Det gör han väl alltid?« Jag önskade att jag kunde tro på det själv. Efter tio minuter ropade en röst i en högtalare. »Stockholms tingsrätt håller huvudförhandling i målet mellan åklagaren och Jorge Salinas Barrio, Javier Fernandez med flera. Parterna kallas till sal tolv.« Vi klev igenom metalldetektorerna. Två polismän bad morsan öppna sin väska. Det låg irritation i luften. Vi kom in i salen och satte oss ner i åhörarraderna. Det var som en liten läktare bakom tjockt plexiglas. Efter en stund öppnades en sidodörr nere i salen och de tilltalade leddes in som kedjade får. En efter en. Två häktesvakter föste varsin kille framåt. Det dröjde innan min bror kom in, först kände jag knappt igen honom på grund av hans hår som blivit långt. Han stirrade rakt framför sig. Javier. Min bror. Vi växte upp i en värld som lärde oss två saker. För det första: tokigast snubbe fick mest respekt. För det andra: polarna var allt. Jag följde de reglerna, i alla fall indirekt. Mina homies var bra och jag höll mig tajt med dem. Och även om jag själv inte var ens hälften så galen som brorsan så var jag ingen ängel. Det räckte. Mina tankar flöt bakåt i tiden, till en händelse jag aldrig kommer att glömma. 80
Jag, Max, Popo och Ali satt hemma hos mig och drack cola, som vi snattat på Ica i centrum, och spelade Xbox. Spelen hade vi också snattat. Men inte själva konsolen, den var ärlig. Jag hade fått den av mamma i födelsedagspresent på femtonårsdagen. Plötsligt slängde Popo ena handkontrollen i soffan. »Va fan, ska vi inte gå ut en sväng?« Det började alltid så här. Popo ville gå ut. Max ville vara inne. Och jag och Ali fick avgöra. Max sa: »Vad ska vi ut och göra? Det är ju vinter. Vi är mitt i gejmet. Och klockan är åtta.« Han tittade på oss. Jag reste på mig och gick fram till fönstret. Särade på persiennerna. Tittade ner, vi bodde på sjunde våningen. Det var mörkt. Säkert kallt. Men strålkastarna vid basketplanen var faktiskt tända. Jag fick en crazy idé. Planen var tom för en gångs skull, både på folk och på snö. Faktiskt – det kanske inte var en så dum tanke ändå. Jag sa: »Vi går ner och lirar lite basket.« Popo tände direkt. Efter lite verbal brottning fick vi med oss Ali. Det avgjorde saken. Vi plockade med oss colaflaskorna, en basketboll och högtalarna till min telefon. Sedan gick vi ut. Max hade inget annat val än att hänka. Jag tittade upp. Nu satt alla ner. Handklovarna var upplåsta. Vakterna placerade. Advokaternas akter upplagda på borden. Jag tänkte sitta igenom den här rättegången. Alla sju dagar, hur seg den än blev. Långa förhör, struliga vittnen, en åklagare som talade så långsamt att det verkade som om hon hade talfel. Det spelade ingen roll. Jag gjorde det för Javiers skull. 81
Bredvid mig satt två killar som var Javiers polare, på andra sidan satt Jorges morsa. Hon verkade svagare än mamma. Då och då började hon snyfta. Men hon hade förberett sig – minst fyra näsdukspaket stack upp ur hennes väska. Vi var väl en tjugofem personer allt som allt som satt och tittade, lyssnade – hoppades. Och så fyra, fem journalistsvin, som ju sket helt i hur det gick för dem, som bara ville smutsa ner våra familjer så gott det gick. Jag försökte känna igen vilka som var föräldrar. Min mamma, Jorges morsa, en annan spansktalande liten tant och en som såg östeuropeisk ut med hatt och som inte sa ett ord på svenska. Två farsor satt mest tysta, den ena hörde till spansktalande morsa nummer två. Den andra var lite oklar, kanske var han inte en farsa utan en äldre bror. Sammanlagt var sex killar åtalade. Alla häktade: klassisk förnedring à la svenska rättssamhället. För att nämndemännen skulle fatta extra mycket att du var skyldig: visa upp dem i handfängsel och gröna häkteskläder så mycket som möjligt. Vilken vanlig människa friar en åtalad efter att ha sett honom i bojor sju dagar i rad? Små klumpar av åhörare för varje åtalad killes gäng. Latinolirarna för sig. Hombres som i grunden var smala men tränade tillräckligt på gym för att åtminstone spänna ut t-shirtens bröstdel lite grann. Äkta ganjarökande smådealare. Lagom smarta, lagom kriminella – ändå inga man jiddrade med i onödan. Polackens polare i det andra hörnet. Bara två stycken. Byggsnubbar. Klädda i jeans och collegetröjor. Lugna, softa. Säkert stenhårda om det behövdes. Men just nu kunde de inte göra ett skit. Slutligen svennens grabbar i mitten. Snubbar i skägg, 82
hantverkarbyxor och fodrade huvtröjor med tribalmönster på armar och rygg. Riktiga bygglirare, äkta ekokriminella, kanske medlemmar i någon klubb. Flickvänner och sambos satt utspridda. Jag spanade: ingen var het. Några helseriösa, ett par fnissiga. Som om de inte fattade vad som låg i vågskålen. Jag såg hur alla koncentrerade sig för att höra vad som sades, och jag kände illamåendet kravla omkring i maggropen som en kackerlacka. Åklagaren började läsa upp åtalet. »Jorge Salinas Barrio, Javier Fernandez, Babak Behrang, Robert Progat och Sergio Salinas Morena har tillsammans och i samråd med andra den 6 juni med våld och hot om våld som för målsägande framstått som trängande fara olovligen med tillägnelseuppsåt tillgripit ett antal så kallade värdeväskor, innehållande kontanter, rikskuponger och lotter med ett sammanlagt värde uppgående till 4 231 432 kronor, (av detta uppgick kontanternas värde till 2 560 300 kronor), samt i samband med detta uppsåtligen allvarligt skadat väktaren Suleyman Basak genom att utlösa en sprängladdning i hans närhet.« Hon gjorde en paus. Läste upp några lagar och annan skit. Sedan avslutade hon med anklagelsen mot svennen. »Anders ’Finnen’ Ohlsson har anstiftat och styrt ovan nämnda handlingar genom att beställa rånet och instruera gärningsmännen.« Hela grejen: sommarkänsla i betongen. En dagfeeling fast klockan var halv nio. Trots att det var nollgradigt lirade vi som om det var trettio plus i någon amerikansk film. Efter en kvart tog vi till och med av oss jackorna. Max svettades. 83
Två mot två, korgarna satt så lågt att vi slam-dunkade som galningar. Vi spelade rough, men fnittrade som brudar när någon tryckte till någon annan. Vi struntade i att bollen och våra händer blev skitiga, vi frös inte ens om fingrarna. Ett ögonblick stod jag helt stilla med bollen. Studsade den upp och ner, följde Max och Popos rörelser över planen, försökte hitta en lucka till Ali. Höghusens skuggor runtomkring. Mörkblåa omgärdade de området likt skyddande murar. Gårdarna bredde ut sig som gråa filtar och trötta träd stack upp som hårstrån på en taskigt rakad gubbe. Mitt i strålkastarljuset stod vi fyra. Jag minns tanken som poppade upp i mitt huvud än i dag. Jag tänkte att vi var lyckliga. Vi hade varandra och vi hade ett område som vi kallade vårt. Vi var trygga här. Jag tänkte att vad som än hände i mitt liv skulle jag ha de här tre lirarna, som just nu flåsade värre än tvåhundrameterslöpare i intervjuer just efter målgång, och jag skulle ha ett hem. Det hela hade börjat när Jorges mamma ringt hem till oss. Spanskan upphackad av hulkningar så att jag nästan inte förstod vad hon sa. Men jag fattade direkt att något var keff. »De skriver om honom i tidningarna, han har flytt från polisen igen. Och de har gripit din bror, Javier.« Mamma var inte hemma. Det var tur, då kunde jag berätta på mitt sätt. Lite softare än den här hysteriska kvinnan. Jag försökte fråga ut henne så gott det gick. Till slut förstod jag: Javier och hans polare hade kommit hem från Thailand, de hade setts på något kafé, snutfittorna hade gripit min bror, men hennes son hade kommit undan. Det tog mig och morsan fyra dagar att förstå mer. En schysst aina ringde till slut och informerade. 84
Javier: häktad. Javier: misstänkt för grovt rån, med mera. Javier: fulla restriktioner. Ni får inte prata med honom. Jag visste hur det gick till, jag hade också suttit häktad. I och för sig inte mer än två veckor på grund av att jag fortfarande var ung, men ändå. Det började alltid så här: Förvirring, skräck, famlande i mörkret. De tog dig. Ryckte upp dig. Du fick inte ens ringa din mamma och berätta. Du sattes i en arrestcell utan möbler. Bara sönderklottrade betongväggar och ett betonggolv som luktade piss. Det gick dagar. En brits på golvet med plast över för att du inte skulle behöva ligga direkt på spy- och blodfläckarna, en filt, en kudde om du hade tur. That’s all, fuckhead. Ingen teve, ingen telefon, ingenting att läsa förutom ristningarna på britsen. Ingen penna eller papper. Inte ens något att ta sitt liv med. Den som sett på svenska polisteveserier att en liten glödlampa dinglade i taket – glöm det: till och med ljuset var fastskruvat så högt upp att inte ens James LeBron skulle kunna nå det med tio meters sats. Och de sa ingenting. Inte ett jävla skit. Det enda du fick höra var: »Erkänn, så kommer du härifrån snabbare. Berätta, så får du gå. Du får snacka med din brorsa. Din mamma. Vi skjutsar dig vart du vill.« Du kunde inte sova. Inte äta. Du visste inte exakt vad de misstänkte dig för. Du saknade att röka. Längtade ihjäl dig efter en cola. Du hade ingen koll på vad de hade på dig. Hur mycket de visste. Du försökte gå igenom alla alternativ. Alla olika versioner du skulle kunna berätta. Du bad att få en advokat. De ignorerade. Sa fortfarande inte vad saken gällde. Upprepade bara sitt mantra som de grisar de var: »Spill, så får du kliva snabbare.« »Berätta, så får du gå.« 85
Bullshit. Många snubbar pallade inte trycket. Tänkte att morsan skulle oroa ihjäl sig. Vissa hade ungar: längtade så det gjorde ont. Blötte ner kudden så mycket varje natt att plitarna fick byta den nästa morgon. Men alla hermanos av klass visste. De knullade dig baklänges. Sjutton gånger om. Feelingen stavades maktlöshet. I kvadratkubik. Jag och grabbarna dribblade, passade, studsade bollen mellan oss. Stötte i varandra, skrek om foul, garvade. Det var så knäppt men ändå så underbart. Vi gav järnet, mitt i vintern. Det kändes som en reklamfilm för hooden. Sedan stannade Max upp. Höll i bollen. Tittade bort från planen. Jag vände på huvudet. Fyra snubbar kom ut ur skuggorna. Jag kände igen en av dem. Ferat Korkmaz. Tre år äldre än jag. En snubbe med rykte och en gångstil som om han hela tiden hade ett par osynliga hörlurar med tunga beats i öronen. Han gick igenom öppningen i stängslet. Ställde sig mitt på planen. »Ey, grabbar, stick härifrån.« Max passade bollen till mig. Jag studsade den. Sköt ett skott. Missade. Popo plockade upp den från marken. Ferat ropade igen, med högre röst. »Grabbar, ni måste sluta spela, sa jag. Är det nåt ni inte förstår?« Jag vände mig mot honom. Han hade en Canada Goosejacka som såg extra uppbullad ut. Kanske hade han skyddsväst under. »Varför?« Hans tre polare klev in på planen. Ställde sig bakom honom. Blängde mot oss. 86
Ferat sa: »Min syrra bor däruppe på första våningen och hon försöker lägga sina ungar så dra åt helvete nu.« Han pekade upp mot det närmaste huset. Det låg trettio meter bort och jag visste att de hade treglasfönster. Jag tittade på Max, sedan på Popo och Ali. »Men va fan, vi lirar ju bara.« »Vad är det som är så svårt att fatta?« Max gick fram till Ferat. »Men vi kan spela tystare.« Popo och Ali gick också fram. Jag stod kvar. Ferat rörde sig inte. Han sa: »Håll käften. Jag räknar till tio, sen ska ni ha packat er skit och dragit.« Jag plockade upp min mobil. Ringde ett tyst samtal. Max och Ali började gå. Popo stod kvar några sekunder. Rättssalen ultramodern. De filmade alla inblandade med små kameror som långsamt roterade i rätt position. Åklagaren berättade mer i detalj hur hon menade att rånet gått till. En Range Rover och en skåpbil rammat grindarna in till Postens megaterminal vid Tomteboda. Väktarna hotats med automatvapen, en sprängladdning blåst upp ett hål in till valvet. En av väktarna blivit allvarligt skadad, nästan dödad. Samtidigt: fotanglar, spikmattor, bombattrapper och bilar i brand över hela stan. Jag kom ihåg tidningsrubrikerna. Om det åklagaren snackade om stämde var brorsan och hans polare värsta vtr-kungarna. Shit, mäktigt. Men ändå fel: nu satt de ju här. Åklagaren satte igång en projektor i taket. Vita dukar rullades ner. De släckte belysningen i salen. Kartor på Tomteboda, den påstådda flyktvägen. Var i stan kaoset brutit ut. Bilder på utbrända bilar och annan bevisning. Något kvitto som snuten hittat hemma hos någon, något dna-spår som påträffats i någon bil. 87
Det lät tunt i mina öron, men det spelade ingen roll. Ville domstolen döma, skulle de hitta bevisen de kände att de behövde. Och folket ville ha någon dömd för det här. Någon måste blöda. Timmarna gick. Åklagaren malde på. Jag somnade nästan. Åklagaren började snacka om Javier. Jag vaknade till och fokuserade. Bevisningen som skulle kunna ge honom fängelse. Polisen hade gjort husrannsakan hemma hos mamma. Hittat en dator som de sa tillhörde Javier. Tömt hårddisken. Åklagaren visade upp fyndet de gjort: nerladdade kartor över Klarastrandsleden i mängd. Jag försökte se hur Javier reagerade när hon läste upp skiten. Han tittade bara ner i bordet. Till slut hade vi långsamt lunkat därifrån. Betongdjungelns lag. Nej, hela Sveriges lag. Var man femton bast och det kom någon som var arton och livsfarlig och jagade bort en så accepterade man. Annars var man idiot. Vi ställde oss några meter utanför stängslet. Såg Ferat och hans gorillor långsamt kliva iväg. Jag stod still. Sedan ropade jag: »Du, Ferat. Vänta en sekund.« Snubben vände sig mot mig. Kollade på mig som om jag inte hade ett enda chips i påsen. »Vad sa du?« Jag tog ett kliv framåt samtidigt som Max försökte dra tillbaka mig. »Skärp dig.« Jag kollade ner i min mobil på sms:et. Tog ett till steg. »Jag sa bara: vänta en sekund.« Ferat försökte nita mig med ögonen. Det var VM i stirrning. 88
Jag närmade mig honom. »Vem fan tror du att du är?« Ferat skakade på huvudet. Hans polare rörde sig mot mig. Antingen backade jag nu eller så måste de knäcka mig. Men jag hörde bilen rulla in. Sedan såg jag den. Det var Javiers kärra. Han hoppade ut. Ferat vände sig om. Fattade kanske vad som höll på att hända. Javier tog snabba steg. Han var ensam ut, men jag såg några fejs i bilen som jag kände igen. Sergio. Javier, Mahmud. Hans homies. Javier sa: »Min bror ringde mig. Han sa att han inte får spela för dig. Stämmer det?« Nu var det ett annat gejm. Ferat kunde stå där med sina skyddsvadderade kläder och sin kaxiga uppsyn – nu var det slutjiddrat. Ferat försökte säga något. Men jag såg hur hans polare ville sjunka genom marken. De fattade grejen. De hade försökt knasa med fel kille. Javier sa: »Stick härifrån, din nolla.« Jag tittade på brorsan. Jag tittade på Max, Popo och Ali. Jag tittade på Ferat. Deras blickar. Jag kommer ihåg det där ögonblicket bättre än mycket annat som passerat i mitt liv. Jag plockar fram den där stunden ibland på kvällarna när jag inte kan sova. Eller på jobbet, när min boss kör med mig. Och jag såg det glasklart framför mig nu i rättssalen. Jag mindes känslan i min kropp som om svetten från basketspelandet fortfarande satt i min panna. Det var jag och min bror. Och med honom kunde jag erövra världen. 89
Det var så enkelt. Jag mindes att jag aldrig hade känt mig så mäktig i hela mitt liv. Så full av kraft. Sedan tittade han upp. I rättssalen. Våra blickar möttes för första gången. Åklagaren sa: »Javier Fernandez bör dömas till tio års fängelse.« Jag kunde knappt andas. Tio år.
KERSTIN STRÖM
marko, Knull-Nemanja och jag. Guldfynd i Hallunda Centrum. Vi versus dem. Vi kontra systemet. Vi mot nya cashhöjder. Vi robbar er på rubbet. Hallunda Centrum: aldrig redo. Övervakningskamerorna lurade oss inte. De blängde där uppifrån. Jag blängde i golvet. Luvan kliade fast jag inte ens dragit ner den. Egentligen: jag böjde mig aldrig för Staten – bara för Statens ögon. Standardsignalementet: svarta Adidasbyxor, Nikeskor, svart luvtröja, med ljusblått foder – ut-och-in-vändbar. Som de experter vi var. Bilen: vi kom i en. Tänkte sticka i en annan. Som tunga yrkesmän. Igen och igen. Vi rörde oss mot målet. Förortscentrumfeeling i kvadrat: vitt golv. Mosaik av portionssnus och tuggummi. Samma butiker som alltid. Samma livsfarliga tristess utan slut. De: knullat oss baklänges sedan vi föddes. De: fuckat oss bara för att vi var vi. Stämplat mig redan på dagis bara för att morsan hade problem. Eller för att snuten sa att brollan bränt ner fritidsgården. Kerstin Ströms ljusbruna ögon framför mig ibland, min fröken i femman: »Du kan gå långt, Tim, du kan bli vad som helst i livet. Men då måste du behärska dig. Förstår du?« 93
Behärska mig? Jag var jag. Och även om jag älskade Kerstin Ström när jag var tio så sabbade de allt. En vecka senare kom soc och tog med mig. De försökte krossa oss. Men friheten var som en enda lång ladd. Som det där fyrverkeriet vi brände av i en av korridorerna i Brunnaskolan. Mitt liv: jag kom ut från hemmet för fjorton dagar sedan. Det var de två snabbaste veckorna jag levt. Mobilklockorna synkade. Varför visste jag inte, men det kändes rätt. Nya sim-kort, nya lurar: systemet skulle försöka spåra oss som råttor. I fickan: attrappens kalla handtag. Nabbhandskarnas knottriga yta. Tändaren och påsen. Guldfyndsskylten över våra huvuden. Marko sa: »Ner med luvorna.« Jag drog ner min mössa, den kliade som klipulver. Hålen som jag klippt ut hamnade snett. Andningen som varit cool blev hetsig. Marko klev lugnt in. Jag sprang efter. Han skrek: »Det här är ett rån för fan.« Jag slet upp attrappen. Bankade sönder montrarna. Pangade glasen, pajade fodralen. Attrappen jobbade, studsade, krajade som ett brännbollsträ i handen. Det lät som när återvinningsbilen hämtade pantflaskor och tippade dem på sitt flak, som när vi provskjutit Knull-Nemanjas farbrors kalasjnikov i skogen utanför Salem. Det lät som att just nu ägde vi det här köpcentrumet. Ägde världen. När allt var kraschat svepte jag attrappen över glassplittret som en metalldetektor. Gick liksom stötar upp i handen och armen. Elektriska småchocker i hjärnan. 94
Klockor, förlovningsringar, halsband. Marko höll fortfarande upp yxan mot biträdet. Hon tjurade. Han stirrade. Jag plockade upp grejerna och la ner i påsen. Glad för handskarna – glassplittret låg strösslat överallt. Broscher, örhängen, diamantringar. Knull-Nemanja började skrika. Marko sprang mot utgången. Jag stod kvar. Sekunder bara. Det fanns så mycket grejer. Armband, slipsnålar, bling-bling. Jag tänkte på Kerstin Ström igen. Jag kunde bli vad som helst, hon hade sagt så. Killarna var utanför. Jag såg dem kuta bortåt. Biträdet: försvunnit. Folk utanför ropade. Jag och påsen: kutade som galningar. Sneakersarna: som fucking raketdojor. Ett grått fartstreck över portionssnus och tuggummi. Jag svävade. En gubbe försökte tackla mig. En kärring försökte ta tag i min tröja. Jag såg Marko längre bort. Säkert grejer för hundra lax i påsen. Då: en fet jävel klev rakt fram. Som en betongsugga. Som en flodhäst mitt i Hallunda Centrum. Som en fet slägga rakt i mitt bröst. Väktarfittorna spelade oschysst. Jag: slogs som ett djur, fajtades som Rickson Gracie. Vad spelade det för roll? Pepparsprej. Batonger. Fyra mot en. Brinn, Babylon. 95
Jag tuggade portionssnus och tuggummi. Jag blödde ur näsan. De spände bojorna så att händerna stasade, blåa som övergångsställeskyltar. De satte knän i min rygg. Jag la ner huvudet. Pulsen bankade i pallet. Kylan mot min kind. Tänkte: arresten, kanske häktet. Säkert hemmet. Fan, vad skönt. Nu får jag lite lugn och ro. Tillbaka hem.