Dörren till klassrummet öppnades på glänt. En äldre pojke kikade in. Jag tyckte jag kände igen honom. Marco hette han visst. ”Jag vet …”, sa han, ”vem som gjorde det. Tände på.” Det blev alldeles tyst. Så tyst att jag hörde en fågel sjunga utanför det öppna fönstret. ”Det var … det var du”, sa Marco och pekade på Samir. Varför säger Marco så? Teresa är säker på att Samir är oskyldig. Inne i Teresa finns tomrum som gör ont, tomrum efter allt och alla hon lämnat. Men kan tomrummen fyllas? Kanske av Linh från Vietnam och Anna från Sverige? Omslag och illustrationer av Anna Walfridsson
ISBN: 978-91-7299-415-7
Britt Engdal TERESA sju trappor upp
Teresa och hennes kusin Samir har flytt från kriget i Irak och bor i Sverige. En natt är det nära att skolan brinner upp. Vem är det som har tänt på?
Britt Engdal
TERESA sju trappor upp
BRITT ENGDAL
TERESA sju trappor upp
BRITT ENGDAL
TERESA sju trappor upp
Opal
Fristående fortsättning på: Leila, flickan som inte fanns
Till Zen, verklighetens Teresa, som tycker att det skulle ha varit roligt om Bergsjöns simhall funnits i verkligheten också …
www.opal.se
© Text: Britt Engdal, 2011 © Omslag och illustrationer: Anna Walfridsson, 2011 Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed in Estonia, 2011 ISBN: 978-91-7299-415-7
1. Nya stjärnor?
Det var omöjligt att somna. Jag var så trött att det värkte i kroppen, ändå kunde jag inte sjunka ner i sömnen. Allt jag hade sett under dagen snurrade runt i mitt huvud. De väldiga flygplanen, de snötyngda träden utefter vägen, de höga husen här i Bergsjön. Vad jag hade stirrat! Och pappa – äntligen! Vad härligt det var att få krama honom igen! Farmor som hade klippt av sitt långa hår! Hon såg så mycket friskare ut. Jag kände knappt igen henne. Och faster Sara, som lagat konstig svensk mat, köttbullar hade hon kallat det … Första natten i det nya landet. Där vi skulle stanna! Eller? Jag låg på en madrass på golvet i min farmors lägenhet. Hon hade lånat ihop madrasser och sängkläder av sina grannar. Alldeles intill mig låg mina syskon, på ena sidan lille Fadi, som snarkade svagt, och på den andra Catarina, snart vuxen. Hon sov lugnt och ljudlöst. Jag reste mig upp på armbågen. Hur var det 7
med Samir, min låtsasbror? Egentligen var han min kusin, men när vi flydde från Irak, hade han varit tvungen att låtsas att han var min bror. Och nu kändes det som om vi verkligen var syskon. Kunde han sova? Han låg på Fadis andra sida. Jag såg hans profil mot kudden. Men blänkte inte ögonen som om de var öppna? ”Samir!” viskade jag. ”Sover du?” ”Det kan jag väl inte när du pratar med mig”, svarade han och reste sig upp. Han gick fram till fönstret och ställde sig. Jag följde efter. Vi stod så, tysta, sida vid sida, och stirrade ut. Ut i mörkret, ut i det nya landet. Vad fanns det därute i mörkret? Där fanns Sverige, det okända landet. Skulle jag kunna bli en del av det? Skulle jag kunna bli svensk? ”Såg du barnen som lekte i snön när vi kom?” frågade Samir. Jag var så långt borta i mina tankar att jag hoppade till. Men sen mindes jag. ”Ja”, sa jag och kunde inte låta bli att skratta. Det hade sett så härligt ut med alla barnen som rusade runt i snön. Snö! Det hade jag aldrig sett på riktigt förut. Mörkret hade fallit, men gatlyktorna strålade med blåvitt sken. Det såg ut som om barn från alla världens hörn samlats för att leka i snön. En del var alldeles mörka i ansiktet, andra bleka och ljushåriga, 8
rätt många svarthåriga och röda om kinderna. Kläderna var också i alla möjliga färger. Röda, blåa, svarta jackor, gula, gröna overaller på de minsta. Och alla rösterna och skriken! Alla hade verkat så glada. ”Varför skrattar du?” frågade Samir. ”Jag vet inte riktigt”, sa jag. ”Men jag blev så glad av att se så många olika barn tillsammans, att de hade roligt ihop, menar jag.” ”Sverige är ett lugnt och fritt land, säger ju din pappa”, sa Samir. Utanför gnistrade stjärnorna, vita och kalla på den svarta natthimlen. Samma stjärnor här som på himlen ovanför Erbil. Så hade min bästa kompis Nalin och jag sagt till varandra innan vi skildes åt. Vi skulle bo under samma stjärnor. Men var det så? Samma stjärnor? I alla fall hade jag svårt att riktigt känna igen mig. Kanske de inte fanns kvar på sina platser? Och visst var väl himlen mörkare hemma i Irak? Och stjärnornas glans starkare? ”Känner du igen stjärnorna, Samir?” frågade jag. ”Stjärnorna?” sa Samir och tittade undrande på mig. ”Vad är det med dom?” ”Äsch, det var inget”, sa jag. Det kändes plötsligt så fånigt. Göteborg i Sverige och Erbil i Irak. Två olika världar. Vi hade hamnat i en 10
helt främmande värld. Skulle Sverige kunna bli hemma? Varför fundera över stjärnorna? De var väl det minsta problemet. ”Kom så går vi och lägger oss”, sa jag och drog med mig Samir. ”Du, vilken häftig taxi vi åkte hit med”, sa Samir. ”Det var en extra stor Mercedes, en specialmodell.” Jag stönade och kröp ner under min filt. Bilar! När man kunde tänka på stjärnor …
11
Dörren till klassrummet öppnades på glänt. En äldre pojke kikade in. Jag tyckte jag kände igen honom. Marco hette han visst. ”Jag vet …”, sa han, ”vem som gjorde det. Tände på.” Det blev alldeles tyst. Så tyst att jag hörde en fågel sjunga utanför det öppna fönstret. ”Det var … det var du”, sa Marco och pekade på Samir. Varför säger Marco så? Teresa är säker på att Samir är oskyldig. Inne i Teresa finns tomrum som gör ont, tomrum efter allt och alla hon lämnat. Men kan tomrummen fyllas? Kanske av Linh från Vietnam och Anna från Sverige? Omslag och illustrationer av Anna Walfridsson
ISBN: 978-91-7299-415-7
Britt Engdal TERESA sju trappor upp
Teresa och hennes kusin Samir har flytt från kriget i Irak och bor i Sverige. En natt är det nära att skolan brinner upp. Vem är det som har tänt på?
Britt Engdal
TERESA sju trappor upp