Dödahavsrullarna beduinerna skulle leverera ytterligare 11 000 kvadratcentimeter! Att köpa den mängden pergamentfragment var inte möjligt för The Palestine Museum men i denna kritiska situation kom Jordaniens regering till hjälp med 15 000 dinarer. Året därpå fick Harding ett bidrag på 30 000 dollar från John D. Rockefeller Jr för att kunna anställa sex unga forskare från Europa och USA som skulle arbeta med materialet. Men Harding och de Vaux gjorde en allvarlig missbedömning när det gällde bearbetningen av det väldiga textmaterialet. De borde ha förstått att det var orealistiskt att lägga ut detta stora uppdrag på en liten grupp språkforskare. Av dessa var det bara några få som kunde arbeta i projektet på heltid, de andra hade sitt egentliga uppdrag som akademiska lärare och forskare i hemlandet och vistades i Jerusalem bara halva året eller kanske bara några månader i taget. Och de skulle själva rengöra pergamentbitarna, släta ut fragmenten och placera dem mellan glasskivor för att sedan försöka identifiera texten och pussla ihop den med andra textfragment. Alla dessa pergamentbitar förvarades i källaren till The Palestine Museum utan klimatkontroll och var utsatta för både solljus, fukt och damm. Vid det långa arbetsbordet där fragmenten låg framme satt forskarna och rökte, och ibland satte de ihop fragmenten med vanlig tejp – det fanns tydligen inga utbildade konservatorer tillgängliga! Som en okänd hjälte i detta sällskap av lärda – men opraktiska – språkforskare framträder museets fotograf, Najib Albina, som på eget initiativ fotograferade pergamentbitarna. Det är från hans negativ som alla bilder på textfragmenten i museet härrör, och man kan numera se hur originalen har förstörts genom åren, många fragment är i dag oläsbara. Det var naturligtvis ett tidsödande arbete som den lilla kretsen av språkforskare tog sig an, och det dröjde till 1961 innan själva pusslet med textfragmenten kunde anses avslutat. Man kunde då 217
101406 Bibeln.ORIG.indd 217
10-05-11 09.55.18