VolyM 2
PA dRIFt
sk n ion ve s S er v
RobeRt KIRKMAN ChARlIe AdlARd ClIFF RAthbuRN
ROBERT KIRKMAN SKAPARE OCH MANUSFÖRFATTARE
CHARLIE ADLARD TECKNING OCH TUSCH
TONY MOORE CLIFF RATHBURN OMSLAGSBILDER
GRÅSKALA
SARA ÅRESTEDT ÖVERSÄTTNING
THE WALKING DEAD: PÅ DRIFT är en bearbetning av THE WALKING DEAD: MILES BEHIND US. Detta album innehåller material från Skybound (www.skybound.com) vars titlar i USA publiceras av Image Comics (www.imagecomics.com). Materialet publicerades först som tidningarna THE WALKING DEAD 7-12. © och ™ 2004 Robert Kirkman. Alla rättigheter reserverade. Innehållet får ej kopieras i någon form utan skriftligt tillstånd från Image Comics, Inc. Redaktör och textning: Johan Kimrin. Retusch: Jimmy Wallin. Tryckt på miljöcertifierat papper från Arctic Paper av Ljungbergs Tryckeri i Klippan, Sverige, 2014. 2:a upplagan. ISBN: 978-91-980734-9-2. ISSN: 2000-9291. Utgiven av Apart Förlag AB.
75<&.(5, vanen LjT_svart.indd 1
2011-11-04 11:53:41
..
FoRORD När Jesus får veta att hans vän Lasaros är svårt sjuk väntar han i två dagar med att bege sig dit. Lasaros hinner dö innan Jesus och lärjungarna kommer fram till byn Betania. ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött”, säger Lasaros syster Marta. Jesus, som har sölat medvetet för att få chansen att genomföra sitt mest spektakulära mirakel, svarar: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.” Sedan går Jesus till klipphålan där Lasaros har begravts och ber folket att rulla undan stenen som blockerar öppningen. ”Herre, han luktar redan”, påpekar Marta men Jesus ropar åt Lasaros att komma ut. ”Och den döde kom ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk”, skriver evangelisten Johannes. Även om historien om Lasaros visar hur den kristna tron triumferar över döden så är den sorglig – likt alla bra zombie berättelser. Jesus vet att han kan uppväcka Lasaros men börjar själv att gråta när han möter de sörjande systrarna Maria och Marta (möjligen drabbas han av dåligt samvete för att han utnyttjar Lasaros död i pr-syfte). Den förtvivlan och vägran att acceptera döden som får systrarna att vända sig till Jesus är densamma som får modern att omfamna sin zombiesmittade dotter i Night of the living dead, morfadern att gräva upp sitt döda barnbarn i John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda och pappan att gräva ner sin överkörde son på den revitaliserande begravningsplatsen i Stephen Kings Jurtjyrkogården. Dessvärre har saknaden och sorgen till stor del försvunnit ur zombiesagorna. Under de senaste tio åren har vänner av vandöda visserligen fått fler böcker och filmer än någonsin förut. Samtidigt har genren blivit allt mer tramsig och könsstereotyp. Medan vampyrerna kidnappats av den kvinnliga publiken (som inte vill läsa om ondskefulla blodsugare utan om sexiga Harlequin-hunkar) har zombiefiktionen anpassats för tonårskillar som vill ha lemlästning, sköna garv och nakna brudar. För varje mästerverk som 28 dagar senare, eller Dawn of the dead-remaken, har vi fått ett dussin tröttsamt skojiga filmer i stil med Zombieland, Zombie strippers, Strippers vs zombies eller Död snö (om nazistiska zombier i norska fjällen).
Tur då att The Walking Dead bara blir deppigare och deppigare. Sedan det första numret av serietidningen gavs ut 2003 har Robert Kirkmans saga vuxit till det dystraste, blodigaste och mest gastkramande som någonsin berättats i zombiegenren. Tv-serien har hittills inte gjort det tecknade originalet rättvisa. Den enda film som kan matcha seriens apokalyptiska mörker är The road, som inte handlar om zombier utan om en far och hans son som försöker överleva, och behålla någon sorts mänsklig värdighet, i en värld som ödelagts av en miljökatastrof. Huvudpersonerna i The Walking Dead sörjer inte bara sina vänner och släktingar utan hela den förlorade civilisationen. De sörjer den hänsyn, vänlighet och ömsesidiga respekt som vittrar bort när samhället kollapsar. ”Det kommer aldrig bli som förr igen”, säger Ricks fru Lori i första volymen. ”Det kommer aldrig bli normalt.” I denna andra del flyttar de som överlevde zombieattacken i lägret utanför Atlanta in i ett villaområde där de hoppas kunna bygga upp sina liv på nytt. Lori är tacksam men inser att deras sjuårige son snart kommer att ha glömt bort den värld som en gång fanns: ”Han kommer aldrig att veta hur det känns att få sitt körkort, eller gå på bio med en tjej.” Funderingar av den typen gör att man bryr sig mycket mer om huvudpersonerna i The Walking Dead än om de irriterande karikatyrer som brukar befolka zombiefilmer (för det mesta längtar man efter att de levande döda ska tugga sig igenom rollistan). Ju längre vi läser, desto mer plågsamt känns varje dödsfall. Samtidigt blir det allt mer osäkert om zombierna är de verkliga monstren. De hasar mest runt som en påminnelse om allt som förlorats – den absoluta motsatsen till det hopp som Jesus ville väcka med miraklet i Betania. Kanske har människorna mest att frukta hos sig själva. Det är dags att återvända till Robert Kirkmans grådaskiga värld av krossade drömmar och vandrande lik. ”Lasaros är död”, säger Jesus. ”Men låt oss nu gå till honom.” Fredrik Strage, 2011
Omslagsillustration fรถr The Walking DEad #7
Din jävel.
PTV ii!
Vilken dag, va?
Lori – hon… hon tar det hårdare än resten av oss. jag antar att resan hit och så… att han tog hand om henne och Carl… hon litade på honom.
Vafan, det gjorde vi alla.
Han var min vän… KAnske min bästa vän. Den här skiten vi har hamnat i kan man inte ta så lätt på. Om en man som Shane kan förändras så plötsligt så sitter vi värre i skiten än vi trodde.
jag tror jag Väntar lite… låter henne komma ifatt. Vi får prata senare.
jag trodde Aldrig att han skulle bryta ihop så där… han bara spårade ur.
jag bara…
Hur mår hon?
Dale, tror du att någon av oss någonsin blir som vanligt igen?
Bättre… men det kommer ta tid innan den stackars flickan blir som vanligt igen.
Efter idag? Näe… och på tal om det… och det är inte för att jag vill säga ”vad var det jag sa”… men jag anade det här. Shane förändrades efter det att du anlände.
jag vet. Det han yrade om innan han höll på att skjuta mig… det verkar vara det enda rimliga.
jag tror han var kär i din fru. ja… men det jag ville komma till var att alla i lägret hade börjat bli på sin vakt mot Shane. Attackerna. Amy – jim… vi är redo att flytta på det här lägret, Rick. Vi lät Shane bestämma eftersom han var polis… jag är en gammal man, Glenn en spoling, och Allen… tja… han är ingen Vi behöver ledartyp. någon att se upp till… som får oss att känna oss trygga, särskilt kvinnorna. jag har pratat med alla… vi tror att denna någon är du. just det, en sak till… Andrea har hållit reda på dagarna sen allt brakade samman. och om hon inte tappat bort sig under tiden… i morgon är det jul.
då så… försök att sova lite. Vi flyttar lägret i morgon. Vi har redan varit här för länge. Berätta inte det för någon! Förstår du? jag vill inte att någon ska veta. jag vill inte behöva förklara för min son att utöver all annan skit så… så kan inte jultomten hitta honom. Vi kan väl helt enkelt hoppa över julen i år, okej? jag vill inte göra barnen ledsna.
Okej… jAg förstår.
Pappa?
Du har sovit rätt länge, Carl. vi har nästan packat färdigt inför den stora avresan. Är Allt okej?
Om du någon gång vill prata om det som hände… så kan du prata med mig.
Så om du någon gång vill prata… så säger du till. Okej?
M-hm.
jag vet, pappa.
Är alla Klara att åka?
jag måste bara slanga över bensinen från bilarna till husbilen. Vi kan dra så fort Dale är klar.
jag är klar. Vi kan åka så fort vi har tankat.
Okej. Alla kollar sig noggrant omkring i lägret så att vi är säkra på att vi inte glömt någonting…
… sen drar vi jävligt långt härifrån.
Det blir lite guppigt, men det går bra så länge jag kör sakta. Vi borde vara ute på vägen snart.
Tack och lov att det slutade snöa, eller hur?
Han däruppe måste ju sluta pissa på oss någon gång.
Bara lite till… öff… så är den ur vägen.
Räcker det?
{Unngf!} Vi måste ju inte få den helt av vägen… bara ur vägen.
Eh… Rick?
Då tror jag nog vi är klara. Ni kan lägga av nu, killar.
Se er omkring! Kolla hur många de är!
Vi får inte bli omringade!!
{puh!} jag tror inte att jag hade klarat mycket mer.
Lugn! Lugn!
Skjut inte!!
Herrejävlar! vi kunde ju ha dödat er!
Ledsen att smyga på er… särskilt så här i mörkret. Vi gick över fältet när min dotter julie såg era billyktor.
Vi träffar inte så mycket folk. i alla fall inte levande… inte nu längre.
jag vet… jag började tro att vi var de enda. jag heter Rick.
Tyreese. Och det här är julie och Chris… har ni någon mat?
julie och Chris är… ihop? Dejtar? jag vet inte den korrekta benämningen längre. Hur som helst… Chris var hos oss när allt började gå åt helvete, familjetrassel. Lång Vi hade historia. det ganska bra ordnat innan maten tog slut och det blev kallt… utan värme blev vårt hus lika kallt som utomhus. Vi hade ingen öppen spis eller så.
Så, för ett par veckor sen gav vi oss av för att leta mat. Vi är himla glada för det ni har här. Vi har inte ätit på ett par dar.
Du, det är inga problem. Det känns bara bra att se lite nya ansikten. Men du – Vi tänkte snart ta kväll här, och jag tror nog vi kan fixa lite plats i husbilen om du och dina ungar vill stanna. Bara för ikväll… eller längre, jag tror att det är säkrare att vara i grupp, ni är välkomna att hänga på oss. Det är schysst av dig, Rick, men om det inte gör något så tror jag att ungarna och jag sover i bilen där borta. De är inte jättebekväma med främlingar…
jag förstår. Då ses vi i morgon.
Och du bara bjuder in en främling att sova i samma rum som vi?
Han har ungar med sig, Lori.
Det har vi också. Var inte så naiv, Rick.