9789164203564

Av Christoffer Carlsson Fallet Vincent Franke 2010

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

isbn 978-91-642-0356-4

© Christoffer Carlsson 2011 Utgiven av Piratförlaget Omslag Eric Thunfors Tryckt i Finland hos WS Bookwell 2011

det kallades en uppgörelse och det är antagligen vad som egentligen hände.

Den sjuttonde juli, mitt i den där långa sommaren som aldrig verkade ta slut, täcktes kvällstidningarnas löpsedlar av en dunkel flygbild som skildrade scenen kring huset uppifrån. De döda kropparna, alla så små från ovan och nästan glänsande i mörkret, förde tankarna till gangsterfilmer från femtiotalets USA. Så brutala och ändå så stilla, nästan oskyldiga. Och i anslutning till bilden, orden uppgörelsen i dalen.

Det som hänt verkade ha orsakat en viss förvirring bland kvällstidningarnas reportrar. Några hävdade att det från början rörde sig om ”fyra män och två kvinnor i tjugoårsåldern” som tillsammans med ”högt uppsatta medlemmar i grenar av den organiserade brottsligheten” (Aftonbladet) på något sätt hade orsakat sju människors död. Problemet var att de bara hade lyckats urskilja fyra kroppar – var fanns de andra tre? I huset? Ännu visste de inte tillräckligt mycket.

Andra reportrar kallade det för en ”uppgörelse i undre världen där oskyldiga hade dödats” (Kvällsposten). Den här gången var vi fem pojkar och en flicka i tonåren (en sjunde person 9

saknades). Åter andra spekulerade kring huruvida det kunde röra sig om ett hatbrott med kopplingar till högerextremism eftersom det framkom ”uppgifter om att minst ett av offren varit homosexuell” (Expressen).

Tv-inslagen visade en tät natur, tjocka barrträd vars grenar rörde sig mjukt i den varma sommarvinden. Mellan grenarna skymtade det en gång vita huset, utryckningsfordon med tillhörande personal och de blåvita avspärrningsbanden. Poliser uttalade sig, beskrev det något motsägelsefullt men medialt effektivt som ”en blodig idyll” (SVT, Rapport).

Senare skulle lokaltidningarna utnämna Dalen till ”en sorgens plats” (Hallandsposten) och kalla oss för offer (Hallands Nyheter). Ledarskribenter och experter uppmanade varandra att ”ta hand om de utstötta” (citatet kommer från Dagens Nyheter, men jag har både hört och läst ett tiotal variationer på samma uttalande).

Efter den första chocken, efter natten på sjukhuset och efter att jag förts till mitt barndomshem och försökt skrubba bort flagorna av blod som fastnat under naglarna, satte sig en polisman, Dante Thomsen, mitt emot mig vid vårt köksbord.

Han kom från Stockholm, sa han. Han hade flyttat efter en misslyckad brottsutredning som slutade med att totalt fyra människor dog och att den skyldige försvann ut ur landet.

Han skrattade åt sig själv och sa att det kunde liknas vid en flykt. Men den här staden var inte vad han väntat sig, den var för tyst och för liten. Alla rykten och händelser färdades all10

deles för fort, så fort att det inte gick att kontrollera dem. Jag svarade att det delvis var därför jag flyttat härifrån. ”Och när var det?” frågade han, och då insåg jag att hans berättelse så här långt bara hade varit ett trick för att få mig att prata.

Jag sa att jag inte ville svara på några frågor. Den skyldige i hans gamla brottsutredning, den som försvunnit ut ur landet, befann sig just då i en bil, förmodligen på väg mot Stockholm.

Jag visste till och med registreringsnumret på den, eftersom det var Lukas bil.

Jag minns tystnaden mellan oss och känslan av hur allting höll på att rasa samman. Jag minns tomheten och att det stod en radio på i köket och hur någon sjöng we feel nothing, so we search for nothing, so we achieve nothing, love.

Den sjuttonde juli, när allt tog slut mitt i ett dåsigt och semestrande Sverige, hade jag varit tillbaka i min hemstad i drygt en och en halv månad.

11

jag blir mer och mer lik min far. I slutet av maj, när min mor hämtar mig på flygplatsen, är det vad hon säger. ”Du blir mer och mer lik Peter”, säger hon och styr ut bilen från flygplatsens parkering.

Jag har låtit mitt hår växa. Det kanske är därför. Jag hör Frankie Lymon and the Teenagers ur bilens stereo, lovers awake at the break of day, why do they fall in love?, och jag kan känna den starka doften av min mors parfym, hur varmt det är i bilen och tröjan som klistrar sig fast mot min rygg när jag lutar mig tillbaka och blundar. ”Du blir mer och mer lik mormor”, säger jag. ”Touché.”

Senast jag träffade mormor, för två år sedan eller så, hade hon hunnit bli så gammal att hon inte kände igen mig. Det är något med det som skrämmer mig.

Jag flätar fingrarna i varandra och ser ut genom fönstret.

Min mor pratar om vädret och sommaren som väntar och semestern, resan till Paris som hon och min far ska göra i juli, och vilka blommor hon har köpt och om våra grannar som vägrar sluta köra med gräsklipparen trots att klockan är över 12

tio på kvällen, och om sitt arbete på Försäkringskassan, om turisterna som snart kommer att komma och om studenttåget som ska röra sig genom staden om någon vecka. Hon är tyst en stund innan hon börjar prata om vädret igen.

Jag sysselsätter mig med att tänka grundläggande tankar.

Det är måndag och jag är bakfull. Tre timmars sömn, efter en natt hos någon som jag tror hette Isabelle eller Isabella. Jag har kommit tillbaka till min hemstad efter en flygresa jag tillbringat med att dricka kaffe med solglasögonen på och så nu detta, att jag blir mer och mer lik min far. ”Hur är det med honom?” ”Det är väl bra.” Vi åker genom staden, och jag tycker att den ser ut precis som när jag lämnade den men ändå inte. ”Han är lite trött, såklart. De har haft mycket att göra på jobbet, tror jag. Men annars är det väl bra.”

Jag vet inte exakt hur jag ska tolka det så jag säger ingenting.

Vi passerar snart idrottshallen där jag brukade gå och simma på idrottslektionerna i gymnasiet och jag blundar för byggnaden är så vit i solen att det svider till i mina ögon trots att jag har solglasögonen på mig. ”David. Jag förstår att du är trött men du kan väl ta av dig solglasögonen, i alla fall.”

Hon säger det inte som en fråga. I en blinkning gungar världen till och jag blir osäker på om jag är vaken eller inte. Jag tar av mig solglasögonen och hon frågar mig hur det gick på tentan. ”Bra.” ”Vad handlade den om?”

13

”Moral”, säger jag och nu när jag skriver det här är jag nära att skratta till vid åsynen av det ordet.

Det var Lukas som ville att jag skulle komma ner så fort jag kunde. Han ringde mig en kväll i april och sa att han var bakfull och solbränd. ”Hur kan du vara solbränd i april? Har du varit utomlands?” ”Nej. Vi har en grej att visa dig.” ”Du och …?” ”Va?” ”Du sa ’vi’.” ”Jaha. Jag, Martin, Rickard och syskonen.”

Jag kände till Martin och Rickard, de kommer också från Dalen och vi gick i samma skola, och jag anade vilka syskonen var. Julian och Justine. När vi växte upp gick det rykten om dem.

Dalen är den sortens plats där man kan stå med ryggen mot en man som säger ”det här är min fru och min kusin”, men när man vänder sig om inser man att där bara står en person, inte två. Kusiner gifter sig med varandra, det händer att syskon reproducerar sig och sina genetiska mutationer, och något gick fel, för länge sedan. I delar av orten bor människor med kraftiga underbett, små och skelande ögon och alldeles för korta armar och ben, alldeles för runda ansikten. När de pratar, pratar de som om orden inte fick plats i deras munnar. ”Kom ner snart”, sa Lukas. ”Vad är du så hetsig för?”

14

”En grej, bara. Inget särskilt.”

Avståndet mellan oss kändes onaturligt stort. Jag och Lukas växte upp tillsammans men hade olika syn på Dalen. Han tyckte att den lilla tätorten och den närliggande staden var tillräckligt stora. Jag fann alltihop klaustrofobiskt, sociala bubblor som gjorde det svårt att andas. Så jag sökte och kom in på en grundkurs i filosofi på Stockholms universitet och även om utbildningen inte har någon egentlig framtid har jag inte ångrat mig.

Det sprakade och knastrade i luren, och det lät som om Lukas befann sig i en storm. ”Du får se när du kommer”, sa han till slut. ”Men det är grymt coolt.” ”Grymt coolt”, upprepade jag. ”Säger man inte så i huvudstaden, eller?”

Jag ryckte på axlarna trots att han inte kunde se det. ”Jo, det gör man väl.” ”Kommer du ner, eller?”

Ibland gör man val man inte kan förklara, jag har en förmåga att ändra mina planer, att vilja se vad saker får för konsekvenser. Senare kommer min bror att uttrycka det som att jag alltid vill dra saker till sin spets. Just den här sommaren hade jag inte planerat att åka till min barndomsstad överhuvudtaget, utan arbeta som kassabiträde på Hemköp i Solna.

Så jag antar att det var därför jag sa ja.

Det är nog ingen som vet varför det heter Dalen. Någon dal är det inte.

15

Det är en liten tätort med runt sexhundra invånare som ligger inklämd en mil från kusten, längs den stora landsvägen som går in i Småland lika rakt som en brygga. Om du kör bil från staden och tar landsvägen in i Dalen i för hög hastighet, kommer du att åka igenom på ett par sekunder och missa det.

Majoriteten av förstagångsbesökarna gör det.

Under juli månad, när sommargästerna och turisterna anländer, stiger antalet personer från sexhundra till det dubbla. Här ligger en matbutik som även fungerar som apoteksombud och har ett litet kafé och ett gatukök anslutet till sig, en pizzeria, ett par lokala småföretag i form av en billackerare, ett litet snickeri, och några gamla, rostklädda fabriks- och industrilokaler. Ett stort skal av byggnader, det enda som finns kvar av släkten Valldemans gamla raffinaderi. De har stått tomma, övergivna så länge jag kan minnas. Ibland hålls det bilbingo där, om sommaren. I Dalens utkanter, där en tomt kostar upp till fyra gånger så mycket som kring centrum, ligger sommarhusen och stugorna, de små kioskerna och kanotuthyrningarna.

Människorna här, om man anländer som främling är de oberäkneliga. Om man ringer på någons dörr, frågar om vägen till någon eller något, kan man antingen bli bemött med ett dubbelpipigt hagelgevär eller ett fat med nybakat bröd och hemmagjord sylt. Platsen och invånarna bär på en råhet, en smutsig och lantlig äkthet som jag lärt mig att både avundas och förakta. Det är den sortens plats som är så liten, alla invånarna så medvetna om varandra, att ingen egentligen behöver ett efternamn.

16

Gatorna har namn som Framtidsgläntan, Lyckan och Kapellvägen och när vi kommer fram till mitt barndomshem, när vi stannar på uppfarten, är det något som vrids runt inuti mig. Den ljusblå enplansvillan bär minnena av min barndom, minnena av mitt uppbrott och min flytt, i en mörk vrå av sitt hjärta. ”Jag ska bara ta posten”, säger min mor och medan hon gör det studerar jag min spegelbild i backspegeln och märker att jag har tagit på mig solglasögonen igen. Jag tar av mig dem, stiger ur bilen och tar min väska som ligger i baksätet. ”Var är pappa?” säger jag medan vi går mot den vita ytterdörren. ”På jobbet. Det sa jag ju i bilen.” ”Nej, det sa du inte.” ”Jo.” ”Nej.” ”In med dig nu.”

Hon öppnar dörren och jag går in, hör ljudet av en radio som står på någonstans. Efter att ha tagit av mig skorna, går jag in i huset och passerar min brors rum. Det är orört sedan han flyttade. ”Var är Markus, då?” frågar jag. ”Ingen aning”, svarar min mor från köket. ”Jag har inte pratat med honom. Han jobbar väl.”

Sedan säger hon någonting om vart hon ska idag. Hon går ut genom ytterdörren igen och bilen försvinner snart från husets uppfart och jag är ensam.

17

Mitt rum är precis som jag lämnade det efter julhelgen.

Enda skillnaden är att min tv, stereo och gamla dator är fyra månader mer omoderna. Jag lägger mig på rygg på sängen, med händerna under nacken. Jag lägger handen på pannan för att försöka avgöra om jag har feber. Jag tror att jag har det.

Tiden står stilla. Jag väntar på att Lukas ska ringa.

Det är först då jag minns tavlan som hänger i korridoren utanför mitt rum. Med dörren öppen kan jag se den. Det är en gammal Jackson Pollock-inspirerad målning, gjord av en obskyr Stockholmskonstnär. Grunden är vit och målningen är bara hundratals röda penselstänk. Det skulle kunna vara blod. Jag var rädd för den när jag var barn. Om jag kisade kunde jag urskilja röda ögon i stänken. Jag undviker att se på den.

Lukas ringer inte. Det enda som finns kvar är de blodröda färgstänken, en radio någonstans i huset som sjunger what in the world could make you so blue?, en känsla av osäkerhet och att jag blir mer och mer lik min far, och snart har jag somnat.

När Lukas väl ringer så väcker han mig. En huvudvärk har vuxit fram bakom mina ögon. Den gör att allting bultar när jag vänder mig om för att lyfta mobiltelefonen från nattduksbordet. ”Sover du, eller?” frågar han. ”Nej.” Jag kisar. ”Eller, jag vet inte. Kanske. Vad är klockan?” ”Halv två. Är du hemma?”

18

”Hemma?” säger jag och känner mig förvirrad. ”Jag är i Dalen.” ”Då kommer jag och hämtar dig.”

Jag var så nära att stanna här, bli fast. Det känns som om jag tog mig ut i sista sekunden och det känns som en slump, som om jag haft tur, att det lika gärna kunde ha varit någon annan.

Jag sitter i passagerarsätet i Lukas bil och röker en cigarett.

Lukas sitter intill mig och styr ut genom Dalen. Han har alltid varit förfärande smal men sedan jag såg honom sist har han blivit ännu tunnare, som om den enda livsförändringen är att han slutat äta helt. Lukten av gammal marijuana dröjer sig omisskännligt kvar i bilen. ”Fan heller”, säger Lukas i sin mobiltelefon. ”Jag tänker fan inte jobba för honom igen. Då får jag fixa pengar själv.”

Lukas pratar med sin syster, som jag nästan hade sex med en gång, och de pratar om deras far. Hans syster hinner nog inte reagera på Lukas ord för han bryter samtalet. Sedan suckar han. ”Hon hälsar till dig”, säger han. ”Hälsa tillbaka.”

Jag tar ett bloss av cigaretten. Lukas trycker på en knapp som sänker vindrutan och ber mig kasta ut fimpen. Luften som kommer in utifrån är varm och tung. Han lyfter upp en joint ur skjortans bröstficka. ”Ta den här istället.”

19

Jag kastar ut cigaretten, tar jointen mellan tummen och pekfingret och sätter den till läpparna. ”Stäng igen så att jag kan tända”, mumlar jag och klickar med tändaren.

Lukas trycker upp rutan. Jag tänder jointen och tar ett djupt bloss och röken är blågrå och söt. ”Så jävla fint att se dig.” Han tar jointen ifrån mig. ”Det var längesen.”

Med bilen parkerad på en rastplats i skydd av skogen röker vi jointen under tystnad.

Härute längs landsvägen växer de tjocka, gamla träden så tätt att det är som att titta in i en mörkt grönbrun vägg. Stammarna är gamla och tjocka, och de reser sig mot himlen, så högt att båda vägkanternas trädtoppar nästan lutar sig mot varandra, blir till en tunnel. Flera av stammarna en bit in från vägen är dött bruna, skogen för tät för att släppa in ljus och hålla dem vid liv. ”Jag har saknat dig”, säger han. ”Detsamma.”

Lukas fnyser och han gör det dåsigt, inte lika aggressivt som jag tror att han försöker. ”Skitsnack.” ”Nej, det är sant.” Jag märker att jag sluddrar och måste bita mig i läppen för att inte fnissa åt det. ”Det här med att fixa pengar”, fortsätter jag. ”Gör som jag, innan jag flyttade.

A-kassa.”

Lukas höjer ögonbrynen.

20

”Du har inte hört, eller? Jag får ju inte skiten längre.” Han fnissar till. ”Först tog det typ två månader att få det. Sedan tvingade de mig att söka jobb, samtidigt som jag fick ut nån tusenlapp i månaden. Så jag sa att jag sökte lite jobb här och där, på Elos Bygg och Ica, bland annat, men de ringde upp Elos och Ica för att kontrollera att jag hade sökt.” Nu skrattar han, högt. ”Vilket jag inte hade.” ”Så de drog in pengarna?” ”Ja. Jag blev till och med återbetalningsskyldig.” Han skrattar, igen. ”Till slut erbjöd de mig faktiskt ett jobb. Som lagerarbetare på nån fabrik, i Hyltebruk.” ”Det är ett jobb.” ”I Hyltebruk, David.” Han sneglar på mig. ”Och håll käften nu, innan du börjar låta som pappa.” Lukas skakar på huvudet. ”Dessutom … hur mycket pengar fick jag ut? Jag fick ut nån tusenlapp i månaden. Jävla pisspengar. Så är det för mig, för Rickard, Martin, för alla. Till och med för Julian och Justine, och de bor ändå själva, i lägenhet. Systemet är sjukt. Det här är mycket bättre.” ”Vad är ’det här’?”

När molnet i Lukas huvud skingras och han spricker upp i ett leende, är han tolv år igen. Han har stora, vakna ögon och gropar i kinderna som blir djupa när han ler. Håret, blont och tovigt, hänger i hans panna. Han är en pojke, en pojke med guldbyxor.

Han startar bilen och den hostar till ofrivilligt när han styr ut den på landsvägen igen och Band of Horses börjar sjunga 21

ur lokalradion, gonna take a trip to Laredo, gonna take a dip in the lake, oh, I’m at a crossroads with myself, I don’t got no one else … ”Du ska få se”, säger Lukas.

Det är någon kilometer senare som Lukas dödar jointen genom att lägga den på golvets gummimatta och trampa på den. Sedan svänger han över bilen, rakt in i skogen. Jag hinner inte ens skrika till, utan bara ser och känner hur han slungar in bilen bland grenarna och hur de vispar och river Volvons sidor och tak, hur vi under några sekunder rör oss genom ett fuktigt, svart mörker, innan vi kommit igenom och ut på andra sidan. ”Jag trodde det var bara skog här”, säger jag. ”Jag också”, säger Lukas, som rullar ett par meter till innan han stannar bilen.

Framför oss har naturen och träden öppnat sig, dragits åt sidan likt en ridå, och visar ett hus. Det ligger mitt på en öppen grusplan som inte verkar särskilt välvårdad, ojämna och höga grästuvor sticker upp ur marken lika sporadiskt som finnar i en tonårings ansikte. Hela tomten, eller vad det nu är för något, ramas in av en vägg av barrträd som är så täta och mörka att de ser svarta ut i det starka solskenet. Långa, tjocka rötter har kommit upp ur marken, ligger som mörka tentakler längs gruset innan de försvinner ner i jorden igen. ”Öppna handskfacket”, säger Lukas och när jag gör det ber han mig ta ut skrinet som ligger därinne.

Det är ett litet skrin, tjockt som en ordentlig pocketbok och 22

målat i mörkrött. Det känns lätt i min hand. Lukas tar det ifrån mig, öppnar bildörren och går ut.

Min mobiltelefon piper till och jag har fått ett sms från ett nummer jag inte känner igen, med texten gick du utan att säga hejdå? och jag inser att det måste vara hon jag tillbringade natten hos, Isabelle eller Isabella. Det är bara några timmar sedan vi sågs.

Jag stiger ur bilen och luften i gläntan är så stilla och sval att den gör mig lugn. Tröttheten rinner bort och jag känner mig klar i tanken. Det är som om vi tagit oss igenom en arkad, en passage från en värld till en annan.

Huset är byggt i trä och två våningar högt med ett lutande tak som skjuter ut över verandan. En trappa i mörkt trä leder upp till dörren, och det är vid foten av den som Martin och Rickard står och talar lågt med varandra.

Martin verkar avslappnad, har händerna i fickorna på sina jeans och i det mörkröda linnet, solkigt och otvättat, har han fäst sina solglasögon. Rickard ser stel och förvirrad ut. Han skakar på huvudet åt något Martin säger och Martin reagerar genom att rycka på axlarna. Rickard får syn på Lukas och han höjer stelt handen till en hälsning. Lukas nickar och håller fram skrinet. ”Trodde inte du skulle komma så snart”, säger Martin. ”Larmet var inte på”, säger Lukas. ”Vad pratar ni om?” ”Inget”, säger Rickard och sneglar på Martin. ”Inget”, förtydligar Martin och tar fram en joint ur bakfickan på jeansen.

23

”Hej David”, säger Martin, tar ett bloss av jointen och ger den till Rickard, som också tar ett bloss men med blicken tomt fäst på sina egna sandaler.

Lukas sträcker ut handen mot huset som någon sorts presentation. ”Kolla.” ”Det är ett hus”, säger jag. ”Ville du att jag skulle komma ner för att se ett hus?” ”Vårt hus”, säger Martin. ”Jag har inte tänkt på det som vårt.” Lukas sneglar på Martin. ”Men ja, jag antar att det är det.”

Jag studerar tvåvåningshuset som vilar framför oss. Väggarna är vita, färgen flagnande och det ser ut som om huset håller på att ömsa skinn. Fönstren verkar till min förvåning vara hela och en gammal skorsten skjuter upp mot den blå himlen. Det ligger gamla ölburkar, PET-flaskor, bananskal och snabbmatskartonger lite här och där kring huset, resterna av en gammal tröja och en klänning. ”Vi väntar på de andra”, säger Lukas och vi sätter oss på trappan upp till verandan. ”Sa jag att jag sökte?” säger Rickard efter en stund. ”Sökte på vad?” frågar Lukas. ”Betyder det att du ska åka?” säger Martin och kniper ihop läpparna. ”Ja. Om jag kommer in, men det borde jag göra.” ”Kommer in på vad?” säger Lukas igen. ”Handels i Göteborg.”

24

Jag sneglar på Martin, som inte säger någonting utan bara ser på sina händer. Huset vilar tungt bakom oss, ger oss skugga och allt är mycket stilla. Det luktar sommar. ”När åker du i så fall?” frågar Martin. ”Om två månader, typ.”

Julian och Justine, syskonen, kommer fram mellan träden och vinkar. Julian leder en cykel och är klädd i ett par ljusa shorts och en vit t-shirt, Justine i en lätt, vit klänning som visar hennes vader och hon är vackrare än jag mindes. Martin ler blekt mot dem. Julian ler tillbaka, och Justine nickar mot oss där vi sitter på trappan. ”När sökte du till Handels?” frågar Martin. ”I april.” ”Varför har du inte sagt …”, börjar Martin men Rickard reser sig hastigt upp och frågar Julian och Justine om någon av dem har cigaretter, och Martin avslutar aldrig frågan.

Jag hälsar på Julian och Justine och de hälsar mig välkommen och det känns bra trots att jag inte riktigt vet varför, och Justine tar min hand i sin och ser på mig med sina stora, gröna ögon. ”Kan vi inte sitta ute?” frågar Lukas. ”Det är så skönt väder.”

Ur bakfickan på shortsen tar Julian fram ett mjukt paket röda Prince och han slår ut en cigarett ur det och ger den till Rickard. ”Vi kan sitta ute”, säger Julian, och i ögonvrån märker jag hur Martin och Rickard utbyter långa blickar och sedan hur Rickard blir stel och vänder sig bort.

25

”Är allt okej, eller?” frågar Lukas och jag förstår inte att det är mig han syftar på förrän han knackar mig på armen. ”Va? Ja. Jag vet inte, jag antar det.” ”Kom nu.”

Lukas ställer fram det mörkröda smyckeskrinet i gruset och vi sätter oss i något som liknar en cirkel. ”Vad litet det var”, säger Justine. ”Vems var det här?” frågar Julian, som har satt sig i skräddarställning intill Justine, mitt emot Lukas. ”Ylvas”, säger Lukas.

Ylva är en gammal brevbärare som nu, med dålig rygg och ett par år till pensionen, driver livsmedelsbutiken Ylvas. Jag undrar vad det gör med en människa att växa upp i en värld där ingen egentligen behöver ha ett efternamn och jag får en stark impuls att fly härifrån, ta första flyget till Stockholm igen.

Lukas öppnar skrinet och locket glider upp tyst och mjukt.

Julian kisar ner i det och Justine sneglar på Julians händer, som är bruna och grova. ”Inga kap, direkt”, konstaterar Julian och rynkar på ögonbrynen.

Lukas lyfter upp ett halsband i form av tjocka silverlänkar.

I länkarna hänger små hjärtan, stjärnor och kuber i blått, rött och grönt. ”Är det där ens äkta?” frågar Martin, tar halsbandet och väger det i sin hand. ”Tungt är det, i alla fall.” ”Brukar hon verkligen gå runt med det där?” frågar Rickard. ”Det är svinfult.”

26

Martin lägger ner halsbandet i gruset, och Lukas lyfter upp ett ringpar på sin fingertopp som gör Julians ögon stora. ”Tog du deras vigselringar?” frågar han.

Lukas ser på Julian med höjda ögonbryn innan han vänder sig till mig. ”Har du något problem med det, David?” ”Nej.” ”Får jag prova”, säger Justine.

Lukas ler svagt och ger henne den mindre av de två ringarna. Justines händer är bleka och rena, vackert proportionerliga, och när hon trär ringen på sitt vänstra ringfinger fnissar hon till. ”Så fin den är”, säger hon. ”Ja, du är fin”, säger Lukas och Julian ser frågande på honom. ”Jag fattar inte att du tog hennes vigselringar”, säger Julian, skrattar till och skakar på huvudet.

Hans tänder är anmärkningsvärt vita, och jag undrar om han har blekt dem eller om det bara är något med solljuset i närheten av det vita huset. Lukas ler som en pojke skulle le om någon ertappat honom med godis i fickorna. ”Du är dum i huvudet”, säger Julian. ”Det är vi alla”, säger Justine och det är något med självklarheten i hennes ord som tilltalar mig. ”Titta så fin den är”, säger hon igen och studerar ringen på sin hand. ”Det här var det sista jag hittade”, säger Lukas och tar upp en silverbrosch ur skrinet.

27

Den har formen av en fjäril med mjuka, rundade vingar och en liten räfflad kropp.

Julian skakar på huvudet. ”Jag fattar att du gjort ditt bästa, men fan, alltså.” ”Du har inte sett det bästa än”, säger Lukas och ger broschen till Julian, som tar den med höjt ögonbryn. ”Vad?” ”Vänd på den.”

Julian vänder på broschen. Martin lutar sig intill honom och läser på broschens baksida. ”925.” ”Sterlingsilver”, säger jag och Lukas verkar nöjd. ”Det är ju inte guld direkt”, säger Julian. ”Men det är väl bra silver, antar jag.” ”Ska vi lägga in det?” Lukas nickar mot smyckena framför oss. ”Jag måste åka snart.”

De reser sig upp men av någon anledning sitter Martin kvar så det gör jag också. ”Kommer ni, eller?” säger Lukas. ”Snart”, säger Martin.

De andra går uppför trappan till verandan och öppnar den olåsta dörren, försvinner in i huset. Martin lägger sig på rygg i gruset, blundar mot solen och hans ansikte hamnar i höjd med en grästuva. Han river loss ett grässtrå och sätter det i munnen likt en cigarett. ”Jag förstår att du ville bort”, säger han långsamt. ”Och att Rickard vill bort. Det vill jag också.”

28

”Vart då?” frågar jag.

Martin öppnar ögonen. ”Jag vet inte. Bort, bara.” ”Vi har låtit fönstren stå öppna på nätterna så det borde inte lukta instängt”, hör jag Lukas säga inifrån huset. När jag går in luktar det bara friskt och torrt, gammalt trä och golvplankorna knarrar under våra skor.

Hela huset verkar vara genomskjutet av tjocka, mörka balkar som löper från taket ner i golvet. På några av dem hänger gamla spikar, som kan ha varit hängare för galgar eller tavlor.

Det enda som märker ut olika rum är tunna, plywoodliknande mellanväggar. Golvet i hallen är av jämnt och svalt trä som känns mer slipat än det ser ut. En byrå från en tid då tv:n inte fanns står längs ena långväggen och ifrån kortsidan skiner eftermiddagssolen in genom ett kvadratiskt fönster stort nog att kunna visa ett människoansikte, inget mer, och jag får en märklig känsla av att det här huset är en levande organism som andas och kan blöda och behöver vätska, sömn, kärlek.

Jag går in i ett tomt rum och sedan ett till, som bör ha varit ett kök. Alla vitvaror har blivit stulna eller förstörda, utslitna ur väggen. Tapeten är sliten och sönderriven, som om en del av den följt med när spisen slitits bort. En död glödlampa hänger i taket och Rickard och Martin verkar försvunna. ”Hallå?” ropar Lukas inifrån något av rummen. ”Kommer ni, eller?” ”Ja”, säger jag och vänder mig om för att gå och leta efter 29

Martin. Huset har en märklig effekt på min rumsuppfattning, Rickard gick in före mig, men nu har jag en känsla av att han finns någonstans bakom mig. Jag måste ha passerat honom när jag gick in, utan att se honom.

Jag hör dem stå precis vid ytterdörren. ”Är du det?” frågar Martin. ”Nej”, säger Rickard. ”Så hur ska du då förklara det som hände?” ”Jag är inte det.” ”Betydde det ingenting, eller?” ”Martin, sluta”, väser Rickard. ”Varför?”

Inifrån huset ropar Lukas högt och frågar vad alla håller på med, och jag rör mig bort från Martin och Rickard, tillbaka in i huset.

30