9789140651952 by Smakprov Media AB

Susan Hart

Under det senaste decenniet har det skett stora framsteg inom hjärnforskningen, vilket har ökat vår kunskap om alla de neuroaffektiva processer som är av största vikt för känslolivet och personlighetsutvecklingen. Vi vet nu betydligt mer om hur medfödda förutsättningar och miljömässig stimulering samspelar under barns utveckling. Med utgångspunkt från forskare som Antonio Damasio, Allan Schore och Daniel Stern ger Susan Hart en introduktion till den spirande psykologiska disciplin som kan kallas neuroaffektiv utvecklingspsykologi. Det är författarens övertygelse att vi inom detta område så småningom kommer att få en mer nyanserad och djupgående förståelse av hur personligheten blir till i ett nära samspel mellan medfödda anlag och miljö. Denna grundläggande redogörelse för sambandet mellan utvecklingspsykologi och neurofysiologi vänder sig främst till dem som studerar psykologi, pedagogik och sociala discipliner liksom till dem som är verksamma inom barn- och ungdomspsykiatrin, socialtjänsten och mödra- och barnhälso vården.

Per Johnsson, docent i klinisk psykologi och leg psykolog, Lunds universitet Översättning: Gun Zetterström Fackgranskning: Per Johnsson och Eva Tideman, Lunds universitet

Susan Hart

Susan Hart visar hur betydelsefullt det är att sammanfoga utvecklingspsykologi och modern neurofysiologi för att öka vår förståelse av utvecklingen från spädbarn till vuxen individ. Vuxnas samhörighet och interpersonella relationer med sina barn påverkar hjärnans utveckling och förmåga att hantera den inre och yttre verkligheten. I boken integreras stora kunskapsmängder på ett lättillgängligt sätt och författaren visar hur denna kunskap kan användas i det dagliga arbetet med barn och vuxna.

Neuroaffektiv utvecklingspsykologi

Neuroaffektiv utvecklingspsykologi 9 789140 651952

40651952_Neuroaffektiv_Omsl.indd 1

Susan Hart

08-07-04 10.44.47

Innehåll

Förord 7

Integration av utvecklingspsykologi och nyare hjärnforskning 8 Neuroaffektiv utvecklingspsykologi 10 Bokens uppläggning 11 Tack 14

1 Den dynamiska hjärnan i en dynamisk miljö 15 Det epigenetiska synsättet 15 Arv och miljö 16 Den tredelade och hierarkiska hjärnan 22 Den ”användarvänliga” hjärnan 26 Hjärnans utveckling 28 Sammanfattning 31

2 Genetik och embryologi 32

Personlighetens vagga 32 Gener – organismens byggstenar 32 Embryologi – fostrets utveckling 39 Fostrets beroende av aktivitet 42 Fostrets interaktion med miljön 44 Sammanfattning 45

3 Hjärnan – en komplex och dynamisk struktur 46 Neurobiologi och kemi 52 Multimodalitet och associationscortex 55 Hjärnans mognad 57 ”Top-down”- och ”bottom-up”-processer 59 Sammanfattning 59

4 Utvecklingsfönster 61

Det programmerbara ”hard-wire”-systemet och ”windows of opportunity” 61 Den plastiska hjärnan 61 Stimulering och nervsystemets mognad 64 Utvecklingsstadier, utvecklingslinjer eller mental organisation 65 Kritiska och känsliga perioder 67 Stamcellsforskningen 71 Utvecklingsfönster – ”windows of opportunity” 72 Sammanfattning 75

5 Resonans, synkronicitet och spegelneuron 76

Grundläggande principer för nervsystemets utveckling och affektivt samspel 76 Rytm, resonans, synkronicitet 77 Hjärnan som ett ickelinjärt system 79 Nervkretsar 81 Hjärnvågor 84 Oscillatorer, biorytmer och tid 87 Självorganisation 88 De grundläggande enheterna för affektivt utbyte 90 Spegelneuron och affektspegling 93 Imitation, protokonversation och affektintoning 96 Sammanfattning 98

40651952_Neuroaffektiv_001-344.indd 4

08-07-04 10.20.22

6 Den basala kroppsförnimmande och affektreglerande hjärnan 99 Hjärnstammen och lillhjärnan 99 Retikulära systemet 101 De basala strukturerna 103 Kranialnerverna 106 Autonoma nervsystemet 108 Vagusteorierna 112 Teorin om minskad/ökad vagustonus 113 Den polyvagala teorin 114 Binjurarna – en del av kroppens stressystem 119 Lillhjärnan (cerebellum) 120 Sammanfattning 123

7 Den motoriska och känslosamma hjärnan 124 Mellanhjärnan och limbiska systemet 124 Mellanhjärnan 125 Limbiska systemet 130 Sammanfattning 140

8 Komplexa känslor, mentalisering, abstraktion och resonemang 141 Parietalloberna och prefrontala cortex 141 Gyrus cinguli 142 Parietalloberna 144 Prefrontala cortex 147 Orbitofrontala cortex 150 Dorsolaterala prefrontala cortex 156 Sammanfattning 160

9 Neurotransmittorer, peptider och hormoner 162 Hjärnans budbärare 162 Aminosyror som neurotransmittorer 165 Monoaminer 167 Neuropeptiderna 172 Hormoner 174 Sammanfattning 183

10 Hjärnans affektreglerande system 184

Glädje- och belöningssystem 188 Aggressionssystem 190 Rädsle- och ångestsystem 192 Rädsle- och aggressionshämmande system 195 Skamsystemet 199 HPA-axeln 201 Affektmotoriska system 205 Exekutiva system 208 Kognitiva system 210 Sammanfattning 211

11 Flickor, pojkar, kvinnor och män 212

Könshormonernas och miljöns inflytande på könsskillnader 212 Könsspecialisering i fosterlivet 214 Könsspecialiseringens utveckling under spädbarnsperioden 216 Könshormoner och pubertet 219

40651952_Neuroaffektiv_001-344.indd 5

08-07-04 10.20.22

Könshormonernas betydelse för beteende 220 Kön och hjärnans organisation 222 Könshormonernas betydelse för föräldrars beteende 224 Sammanfattning 226

12 Den lateraliserade hjärnan 227

Höger och vänster hemisfär 227 Historia 229 Hemisfärernas asymmetri 229 Höger hemisfär 231 Vänster hemisfär 234 Corpus callosum och commissura anterior/posterior 239 Mognaden i höger och vänster hemisfär 240 Lateralisering och medvetande 245 Lateralisering och trauma/omsorgssvikt 247 Sammanfattning 249

13 Minnet och dess betydelse för personlighetsutveckling och meningsskapande 250

De många minnessystemen 251 Implicit minne 253 Explicit minne 254 Långtidsminnet 255 Långtidspotentiering och Hebbs grundtes 256 Betingning, avbetingning, utsläckning, habituering och sensibilisering 257 Schemabaserade minnen eller RIG 259 Minne och inre representationer 262 Minnets utvecklingspsykologi 263 Aktivering och minne 268 Den hierarkiska hjärnan och minnet 269 Protomentaliseringsnivå 271 Emotionell mentaliseringsnivå 273 Rationell mentaliseringsnivå 275 Sammanfattning 283

14 Personlighetens fundament 284

Självet och medvetenheten 284 Begreppen själv och medvetenhet 285 Medvetenhetsprocesser och nervkretsar 288 Medvetenhetens mognadsprocess och självets framväxt 289 Självets utveckling 290 Medvetenhetsrepresentationer på protomentaliseringsnivå 293 Medvetenhetsrepresentationer på emotionell mentaliseringsnivå 297 Medvetenhetsrepresentationer på rationell mentaliseringsnivå 299 Sammanfattning 303

Epilog 304 Ordlista 306 Litteratur 319 Sakregister 335 Personregister 343

40651952_Neuroaffektiv_001-344.indd 6

08-07-04 10.20.22

Förord I hope I have indicated that we are currently at one of the most exciting junctures in the history of our field. We are now, or soon will be, in a position to begin mapping relations between individual differences in early attachment experiences and changes in neurochemistry and brain organization. In addition, investigation of physiological ”regulators” associated with infant-caregiver interactions could have far-reaching implications for both clinical assessment and intervention.1

Under de många år jag har arbetat som klinisk psykolog med vuxna, familjer och barn har jag alltid förundrats över hur personlighetsmönster framstår som ett kalejdoskop av levt liv. Att det finns ett samband mellan familjedynamik, samspel, personlighet och inre psykisk struktur har alltid varit tydligt för mig, och det har likaså varit tydligt att personligheten byggs upp i en social eller anknytningsmässig kontext. Samtidigt har det varit svårt att beskriva hur överföringen från det interpersonella till det intrapsykiska äger rum. Det är inte alltid lätt att påvisa sambandet mellan det observerbara beteendet och personlighetsstrukturen. Van Ijzendoorn (1995) har använt uttrycket ”transmissionsklyfta” för att beskriva svårigheten i att förklara överföringen mellan det intrapsykiska och det interpsykiska fältet. De psykologiska anknytningsteorierna och utvecklingspsykologiska teorierna har varit till stor hjälp för mig när det gällt att förstå hur denna överföring går till. Det är i synnerhet John Bowlbys epigenetiska synsätt som bidragit till min kunskapsprocess. Han påpekade att barns utveckling äger rum via ett dynamiskt samspel mellan de genetiska anlagen och miljön vilka formar varandra ömsesidigt ända från befruktningsögonblicket. Psykoanalytiska teorier hade en blomstringsperiod i mitten av 1900-talet och Bowlby var en av dem som stod för 1

Main, M. (1999) Epilogue. Attachment theory. Eighteen points with suggestions for future studies. I: Cassidy J. & Shaver P.R. (red.) Handbook of attachment: Theory research and clinical applications, s. 845‑887. New York: Guilford Press, s. 881.

40651952_Neuroaffektiv_001-344.indd 7

08-07-04 10.20.22

neuroaffektiv utvecklingspsykologi den vidareutveckling som ägde rum. Den innebar att man försökte se individen som en del av ett system i stället för som ett isolerat energisystem. Bowlby var intresserad av så vitt skilda områden som djurstudier, systemiska teorier, kognitiv psykologi och beteendepsykologi och han integrerade dessa teorier för att sätta in Freuds motivationsteorier i en dynamisk relationell kontext. Han utvecklade sin teori från mitten av 1950-talet och var på många sätt utvecklingspsykologins grundare. I sitt arbete utgick han från däggdjurs anknytningsbeteende och påpekade bland annat att moders omvårdnad och trygghet är grunden till psykisk utveckling. Han tillskrev miljön en avgörande betydelse för personlighetsutvecklingen och kom på grund av sina teorier på kollisionskurs med de psykoanalytiska kretsarna i England.

Integration av utvecklingspsykologi och nyare hjärnforskning Enligt Bowlby organiserar spädbarnet tidigt sina erfarenheter i förhållande till omvårdnadspersonerna i så kallade ”inre arbetsmodeller”. Dessa modeller får stor betydelse för barnets framtida relationer och skapar grunden för dess framtida syn på allt som möter det. Denna tankegång går igen hos många utvecklingspsykologer, bland annat också hos Daniel Stern, som är den utvecklingspsykolog som har gjort sig mest gällande under de senaste tjugo åren, bland annat på grund av sina teorier om självutveckling och affektiv intoning. John Bowlby hade inte möjlighet att integrera sina teorier med en nyanserad kunskap om hjärnan, men han hade dock klart för sig att en djupare förståelse av det komplexa förhållandet mellan normal utveckling och psykopatologi bara kan förstås genom en integration av utvecklingspsykologi, psykoanalys, biologi och neurovetenskap (Schore 2000a, 2000b). Även Sigmund Freud längtade efter att slå en bro mellan biologi och psykologi men saknade möjlighet. Han hade varken någon psykologisk eller neuroaffektiv teori när han inledde sitt arbete och valde att begränsa sig till psykologin. I sin brevväxling med Wilhelm Fleiss gav han uttryck för en önskan om att förena de båda disciplinerna och formulerade bland annat ett utkast som gavs ut på engelska 1950 och på svenska 2001 med titeln Utkast till en psykologi. I detta utkast försöker han överbrygga den klyfta som än i denna dag skiljer psykologi och neurologi åt. Freud övergav aldrig tanken att psykoanalysen en dag skulle förenas med neurofysiologin. Han gav uttryck för åsikten att den psykoanalytiska vetenskapen skulle kunna 8

40651952_Neuroaffektiv_001-344.indd 8

08-07-04 10.20.22

förord sammanjämkas med biokemiska och neurologiska teorier, men tiden var inte mogen för det. Han manade till försiktighet och menade att man inte skulle låta neuropsykologiska teorier ta över och presentera reduktionistiska förklaringar i biokemiska eller neuropsykologiska termer. Glenn Gabbard (1992) har varnat för samma sak i modernare ordalag: ”... att förlora det psykodynamiska perspektivet är att förlora komplexiteten och rikedomen i mänskliga funktioner i neurotransmittorernas och den molekylära genetikens kvicksand.”2 Efterhand har tiden blivit mogen för att man forskningsmässigt och kulturellt ska kunna undvika att reducera psyket till biologiska processer och börja integrera neurovetenskapen och psykologin i stället för att fortsätta med att pendla mellan ett socialpsykologiskt och biologiskt synsätt på etiologin. Ett närmande mellan utvecklingspsykologi och neurovetenskap innebär en utmaning för båda disciplinerna. Psykologiska teorier har ofta en filosofisk grund och består av observationer, analyser och tolkningar. Neurovetenskapen bygger på exakt, objektiv kunskap som helst ska vara validerad. Den psykologiska kunskapen är på grund av sin filosofiska prägel ofta svår att standardisera och presentera objektivt, medan naturvetenskapen ofta är formell och svår att presentera subjektivt vilket medför att man går miste om den visdom som ligger i de filosofiska tankegångarna. En integration kommer således att utgöra en utmaning för båda ämnena. Även om det är långt kvar innan den nya hjärnforskningen till fullo kan förklara processer i hjärnan har den gjort stora landvinningar, och nya rön tillkommer ständigt. Neurovetenskapen kommer så småningom att ha mycket att erbjuda i fråga om förståelsen av affekter, känslor och personlighet. Den nya teknologin har genom SPECT-, PET-, MEG-, MRI- och fMRI-avbildning gjort det möjligt att mäta aktiviteten i den levande och aktiva hjärnan. Hjärnavbildningsteknikerna är ännu inte särskilt exakta, i synnerhet inte när det gäller att belysa de många subkortikala neurala kretsar som styr de grundläggande psykologiska processerna. Detta beror bland annat på att kretssystemen i denna del av hjärnan är så tätt sammanvävda, särskilt i de djupt liggande områdena på hjärnstamsnivå. Undersökningar av denna typ ger inga polaroidbilder utan avbildningar som representerar komplexa data som kräver omfattande statistisk bearbetning. De data som erhålls genom avbildningsteknikerna är svåra att tolka, till och med för experter. 2

Gabbard, G.O. (1992) Psychodynamic psychiatry in the ”decade of the Brain”. American Journal of Psychiatry, 149: 991–998. Citatet är hämtat från s. 996–997 (f.ö.).

40651952_Neuroaffektiv_001-344.indd 9

08-07-04 10.20.22

neuroaffektiv utvecklingspsykologi Utvecklingspsykologin har, även om det är en relativt ung vetenskap, också mycket att erbjuda hjärnforskningen genom att den beskriver sambandet mellan interpersonell dynamik och personlighetsutvecklingen. Som jag ser det är det nödvändigt att förstå hur hjärnan långsamt mognar i det täta samspelet med omvårdnadspersonerna för att förstå den fullt utvecklade hjärnan. Det krävs fortfarande mycket forskning innan vi förstår människohjärnans utveckling, men idag vet vi mycket mer om den mogna hjärnan. Hittills har vi bara just hittat Rosettestenen i fråga om den neuroaffektiva förståelsen, men jag är säker på att vi inom en överskådlig framtid kommer att kunna tyda ”skrivtecknen” och förstå sambandet mellan nervceller och miljö, och hur arv och miljö påverkar varandra i en odelbar process.

Neuroaffektiv utvecklingspsykologi Mitt syfte med denna bok är att sammanfatta teorier om relationen mellan hjärnfunktioner, beteende och personlighet under hjärnans mognadsprocess som äger rum i nära samspel med den sociala och fysiska miljön. För mig öppnades en möjlighet till teoretisk integration för cirka tolv år sedan när jag bekantade mig med den nyaste hjärnforskningen, representerad av bland andra Antonio Damasio och Joseph LeDoux. Även om det vid denna tid var ont om litteratur på detta område kom mötet med dessa båda forskares verk att inspirera mig att börja arbeta med en integration av hjärnforskning och utvecklingspsykologisk teori. Detta har jag hållit på med sedan dess och jag har under denna tid stärkts i min känsla av och tro på att det är både viktigt och banbrytande att samordna de båda teoribildningarna. Joseph LeDoux och Antonio Damasio gav i sina första böcker en grundlig introduktion till vissa aspekter av den känslosamma hjärnan. Deras erfarenheter var dels hämtade från vuxna med hjärnskador, dels från laboratorieförsök med djur. På den tiden fanns det ännu ingenting skrivet om sambandet mellan hjärnans utveckling och miljön. Allan Schore gjorde 1994 i sin bok Affect Regulation and the Origin of Self ett första försök att integrera dessa teoretiska områden. Allan Schore hade genomfört det omfattande arbetet att samla in artiklar som forskningsmässigt kunde peka på ett samband. Schores insats var, och är, en grund för mitt arbete med att integrera teorier om neuroaffektiv utveckling med en relationell utvecklingspsykologisk förståelse. Denna integrerade teoribildning kallar jag neuroaffektiv utvecklingspsykologi. 10

40651952_Neuroaffektiv_001-344.indd 10

08-07-04 10.20.22

förord Som psykolog har jag alltid trott att det bara var inom humaniora som teorier var svåra att validera och att de i viss mån var beroende av vars och ens övertygelse. Jag levde i den tron att naturvetenskapen var exakt och att man där mycket lättare kunde få precisa och validerade svar. Under mina studier av den neuroaffektiva litteraturen har jag fått klart för mig att teorierna ofta är förvirrade, invecklade och självmotsägande och i hög grad föremål för polemik och debatt. Den nya hjärnforskningen och ”brobyggandet” till utvecklingspsykologin är, liksom alla andra vetenskaper, beroende av den samlade insatsen från tusentals forskare. Det är fortfarande långt kvar innan vi kan gå från generella hypoteser till att formulera en exakt, validerad teori om relationen mellan hjärnfunktioner, beteende och personlighet. Tills vidare måste vi vara försiktiga och betrakta teorierna som hypoteser, varav några förhoppningsvis kan valideras en dag. Denna bok kommer inte att ge några exakta svar utan beskriver hypoteser, skapade av forskare med många års erfarenhet på området, och ger upphov till nya hypoteser som bygger på deras kunskap i kombination med min kliniska erfarenhet. Hypoteserna kommer antagligen att justeras och förändras när hjärnforskningen blir mer utvecklad. Tills vidare måste den integration som här presenteras ses som en teoribildning i samklang med många andra teoretiska ansatser som måste förändras och förfinas fortlöpande.

Bokens uppläggning Denna bok är tänkt som en inspirationskälla och en introduktion till det jag kallar neuroaffektiv utvecklingspsykologi. Genom hela boken har jag försökt bevara respekten för samhörighetens betydelse när det gäller personlighetens många olika sidor. Boken kännetecknas av en sammankoppling av olika system som man inte är van att koppla samman i ett strukturerat psykodynamiskt sammanhang. Det betyder att boken hela tiden rör sig mellan tre olika plan, nämligen det neurobiologiska, det intrapsykiska och det interpersonella En genomgående svårighet har varit att använda en enhetlig begreppsapparat eftersom olika teoribildningar kopplas ihop och vissa av begreppen dessutom i sig ofta inte är klart definierade. Det finns till exempel ingen klar skillnad mellan begreppen affekter, emotioner och känslor. I detta sammanhang ses affekter som den basala neurologiska grunden för skapandet av emotioner, och ”emotioner” och ”känslor” används synonymt. Bowlby introducerade begreppet ”inre arbetsmodeller” medan senare fors11

40651952_Neuroaffektiv_001-344.indd 11

08-07-04 10.20.22

neuroaffektiv utvecklingspsykologi kare, till exempel Daniel Stern, använder beteckningen ”inre representationer” som också är den beteckning som jag använder. Det kan likaså vara svårt att skilja på begreppen ”själv” och ”personlighet”, och i denna bok används de synonymt. En stor del av den litteratur som använts är skriven på engelska och en del författare citeras. Alla engelska citat som jag själv översatt är markerade med ”f. ö.” (författarens översättning). De små berättelserna om Mikael som finns i kapitel 10 är alla påhittade, medan andra fallexempel utan källhänvisningar är hämtade från min kliniska verksamhet. Boken handlar främst om de hjärnstrukturer som är nödvändiga för skapandet av relationer, personlighetsutveckling och känsloliv. Den försöker ge insikt i hur människans unika nervsystem kan utveckla den form av inlevelse, mentalisering och reflektion som bland annat ger oss möjlighet att fundera på det förflutna och framtiden och leva oss in i allt från mellanmänskliga relationer till etik, konst och estetik. Min förhoppning är att boken är så meningsfull och begriplig att läsaren kommer att finna ämnet intressant och inspirerande och att detta ska ge lust till ytterligare fördjupning. Jag har försökt att i varje kapitel ringa in den kunskap som krävs för att få en bild av människans inneboende neurala förutsättningar att ingå i ett samspel med andra. Boken är skriven så att alla kapitel kan läsas var för sig. Några avsnitt är svårtillgängliga och kan hoppas över utan att det stör den fortsatta läsningen. Boken är upplagd på följande sätt: I kapitel 1 gås förhållandet mellan arv och miljö igenom. Arv och miljö har stor betydelse för hjärnans och därmed personlighetens utveckling och i detta kapitel beskrivs denna ömsesidiga påverkan. Dessutom beskrivs Paul MacLeans modell över den tredelade hjärnan och hans tes om att hjärnan under evolutionen har utvecklats hierarkiskt och kan delas in i tre avgränsade men sammanhängande skikt, som något förenklat kan sägas bestå av förnimmelser, känslor och tankar. Miljöns inflytande börjar redan under fosterstadiet och därför behandlar kapitel 2 förutsättningen för hjärnans plasticitet, miljöns samspel med vår genetiska potential samt fostertidens betydelse för nervsystemets utveckling. För att ge en bild av hjärnans komplexitet och kännedom om dess ”landskap” presenteras i kapitel 3 en översikt över hjärnans anatomi, biologi och kemi samt en beskrivning av hur hjärnans mognad går till. I kapitel 4 beskrivs hjärnans plasticitet, men

40651952_Neuroaffektiv_001-344.indd 12

08-07-04 10.20.22

förord också hur man utgår ifrån att vi har så kallade utvecklingsfönster som öppnas vid bestämda tidpunkter under mognadsprocessen. I detta kapitel diskuteras olika teorier om faser och stadier samt kritiska och känsliga perioder. Eftersom människans nervsystem har behov av yttre påverkan för att mogna behandlar kapitel 5 grunden för hur nervsystemet tonar in sig genom rytm och resonansfenomen. Som redan nämnts kan man säga att hjärnan arbetar på tre olika nivåer och dessa gås igenom i kapitel 6, 7 och 8. I kapitel 6 beskrivs således den förnimmande hjärnan som är det nedersta skiktet i tredelningen, i kapitel 7 behandlas känslonivån, det mellersta skiktet, och i kapitel 8 den rationella nivån, alltså det översta skiktet i den tredelade hjärnan. Hjärnan består av en rad neurokemiska ämnen som påverkar vår motivation, förmåga till stresshantering och känslomässiga flexibilitet. I kapitel 9 beskrivs de viktigaste av dessa budbärare eftersom de neurokemiska processerna är av helt avgörande betydelse för personlighetsutvecklingen och styrs genom vårt samspel med den yttre miljön. I kapitel 10 behandlas de viktigaste affektreglerande nervkretsarna, även om denna kunskap idag är långtifrån tillfredsställande. Det är skillnad på mäns och kvinnors beteende, och könshormonerna spelar en viktig roll för hjärnans utveckling och frisätts vid bestämda utvecklingssteg. Det är svårt att se tydliga anatomiska skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor, men blygsamma olikheter kan påvisas och både dessa och könshormonerna kan förklara könstypiska drag som beskrivs i kapitel 11. Som tidigare nämnts kan hjärnan delas i tre delar vertikalt, men den är också lateraliserad och består av två skilda hjärnhalvor. Höger och vänster hjärnhalva har hand om olika funktioner, och i kapitel 12 beskrivs denna funktionsuppdelning, hur informationen integreras via hjärnbalken samt lateraliseringens betydelse för personlighetsfunktioner. Det som möjliggör all personlighetsutveckling och inlärning är minnesfunktioner. I kapitel 13 beskrivs olika teorier om minnesfunktioner och våra olika minnessystem som samverkar med varandra i den tredelade hjärnan. Själv och medvetande beskrivs ofta som självklara begrepp, men de är djupast sett ofta symboliska uttryck för djupa och komplexa internaliserade förnimmelser och handlingar. I kapitel 14 beskrivs olika medvetanderepresentationer eller mentala organisationer – bland annat med utgångspunkt från den tredelade hjärnan – och hur dessa nivåer är nödvändiga för att det jag eller själv som vi känner från vårt vakna medvetande ska framträda.

40651952_Neuroaffektiv_001-344.indd 13

08-07-04 10.20.22

Den dynamiska hjärnan i en dynamisk miljö Det epigenetiska synsättet Just as everything about our minds is caused by our brains, everything about our brains is ultimately caused by our evolutionary history. For human beings, nurture is our nature. The capacity for culture is part of our biology, and the drive to learn is our most important and central instinct.1

Redan från befruktningsögonblicket finns det ett dynamiskt samspel mellan våra genetiska och medfödda förutsättningar och miljön. Barn är från födelsen rustade för att knyta an till och ingå i ett samspel med sin omvårdnadsperson. De tar initiativ och styr i samspelssituationer och har intuitiva förutsättningar för att ta del i andra människors känslor och att uppfatta intentioner. Spädbarn på tre veckor kan imitera andras ansiktsuttryck, och nyfödda som bara är två dagar kan ge en tillförlitlig imitation av ett ansikte som ler, rynkar pannan eller ser förvånat ut (Field m.fl., 1982; Meltzoff & Moore, 1977; Stern, 2000). Debatten om arv och miljö tycks aldrig ta slut och är på många sätt meningslös eftersom arv och miljö bara kan komma till uttryck i ett intimt samspel. Detta gäller redan från befruktningsögonblicket, under hela fosterstadiet, under barndom och ungdom och vidare in i vuxenlivet. En mor, far eller annan primär omvårdnadsperson påverkar utvecklingen av ett affektreglerande system som är neuralt betingat och som senare bidrar till att reglera andra anknytningsfunktioner. John Bowlby såg anknytningen som den del av människans biologi som får sociala band att utvecklas. Anknyt1

Gopnik, A., Meltzoff, A. & Kuhl, P. (1999) The scientist in the crib.What early learning tells us about the mind. New York: Perennial.

40651952_Neuroaffektiv_001-344.indd 15

08-07-04 10.20.22

neuroaffektiv utvecklingspsykologi ning är en process som gör det möjligt att utveckla ett komplext mentalt liv genom komplexa handlingar från primära omvårdnadspersoner. En stor del av dessa mentala funktioner är unikt mänskliga (Fonagy m.fl., 2002). I detta första kapitel kommer jag att gå igenom arv/miljö-frågan med särskild tonvikt på hur människans inneboende biologiska förutsättningar kan ses som ”skräddarsydda” för att samspela med miljön eller kulturen och hur det mänskliga nervsystemet under evolutionen långsamt har utvecklats mot sin nuvarande kapacitet. Jag kommer att ta upp Paul Mac Leans beskrivning av den tredelade hjärnan med utgångspunkt från synsättet att människans nervsystem består av olika mentaliseringsformer som kan fungera oberoende av varandra men oftast fungerar i ett nära samspel genom tätt förbundna massiva nervförbindelser. Kapitlet avslutas med en kort presentation av hjärnans utveckling från födelsen och framåt samt av hur stimulering fungerar som en viktig ”drivkraft” och förutsättning för denna utveckling.

Arv och miljö Howard Gardner (1996) nämner att våra potentiella förmågor kommer till uttryck genom hjärnans grundstruktur, alltså genom arvet, men miljöfaktorer mobiliserar de latenta förmågorna genom att förändra de befintliga nervbanornas effektivitet och skapa nya beteendemönster. Vi föds med en fysiologisk och psykobiologisk utrustning som måste föras in i den mänskliga kulturen innan den kan utvecklas på det sätt som avsetts. Vår medfödda potential kan bara förverkligas genom kulturen. De erfarenheter vi gör är av största betydelse för differentieringen av hjärnvävnaden. Nervsystemets medfödda struktur bestämmer barnets interaktion med omgivningen och det svar det får bidrar till att förändra strukturen. Det finns alltså inget innanför eller utanför i nervsystemet och, som Daniel Stern (2001) har sagt, är vi alla födda till att vara delaktiga i varandras nervsystem. Den neurala strukturen skapar anlaget men erfarenheten ger det dess specifika utformning. Som människor är vi till exempel förprogrammerade att lära oss språk, men vilket språk det blir beror på miljön. Den specifika information som hänförs till erfarenheten arbetas in i de neurala strukturerna. Den struktur som nervsystemet har redan från födelsen bestämmer möjligheterna och vilka ändringar miljöpåverkan kan medföra. Arv och miljö är inte varandras motpoler, de samverkar i en odelbar process och kan 16

40651952_Neuroaffektiv_001-344.indd 16

08-07-04 10.20.22

1 DEN DYNAMISKA HJÄRNAN I EN DYNAMISK MILJÖ inte skiljas åt. Några gener visar sig bara under bestämda levnadsförhållanden, och de individer som genetiskt sett är mest utsatta är också mest mottagliga för psykiska skadeverkningar genom miljön. På samma stressorer reagerar vi människor olika och miljöpåverkan har olika effekt beroende på vilka vi är (Rutter & Rutter, 1997).

Människans biologiska beredskap för att delta i kulturen Det är inte möjligt att skilja den enskilda människan från hennes historia och kultur, och huden är inte människans yttersta gräns. Vi har en biologisk beredskap för att delta i social interaktion och kommunikation, eftersom vi från födelsen är disponerade för att skapa anknytning och samspela med våra omvårdnadspersoner. Människan är en social varelse, och de psykiska funktionerna är beroende av de interaktionella och transaktionella processerna mellan barnet och dess sociala miljö. Biologin formar inte människans handlingar och erfarenheter – biologin sätter ramarna för möjlig utveckling. Det är kulturen som formar det mänskliga psyket. Man kan inte veta hur mycket av ett barns psykiska funktion som är dess eget och hur mycket som är en produkt av relationen. Kulturen består av oändligt många sätt att vara tillsammans på, bland annat genom språk och narrativa förklaringar, i ett gemensamt liv där man är beroende av varandra. Det är kulturen som ger mening till handlingar genom att tillskriva dem en avsikt i ett bestämt tolkningssystem som är verksamt från barnets födelse (Bruner, 1986). Barnet kommer att delta i kulturen med sina medfödda förmågor, och det liv och den personlighet som byggs upp är resultatet av en utvecklingsprocess som skapas genom historiska omständigheter. Den mänskliga hjärnan är ett av det mest komplexa och plastiska naturliga system som vi känner till. Människor och däggdjur har många instinktiva och operationella system i hjärnan, men i den mogna hjärnan är de instinktiva processerna svåra att iaktta eftersom de inte längre uttrycks direkt utan filtreras och modifieras av högre kognitiv aktivitet. De instinktiva operativa systemen är grundläggande för människans sofistikerade förmågor. Den språkliga förmågan är exempelvis genetiskt bestämd, men den genetiska programmeringen på det språkliga området är ovanligt öppen och mottaglig för miljömässig påverkan. Konstruktionen av däggdjurs hjärnor kontrolleras av genetiskt bestämda regler som innefattar utvecklingsprogram från födelsen. Gener ”uttrycker” sig vid olika tidpunkter. Det finns program för selektiv celldöd som utrotar övertaliga nervceller för att ge plats för nya och mer avancerade möjligheter. Dessa processer kontrol17

40651952_Neuroaffektiv_001-344.indd 17

08-07-04 10.20.23

neuroaffektiv utvecklingspsykologi leras av kemiska substanser och molekyler som främjar optimala neurala utvecklingsmönster. Darwin (1872/1999) beskrev till exempel en rad primära emotioner som han menade uppstod genom genetiska diktat, men som genom påverkan från miljön mognade och formades av erfarenheter under hela livet. Nervcellernas vandring och bildandet av miljarder synapser följer vissa överordnade principer som inte bara kan vara genetiskt styrda eftersom vi inte har så många gener. Generna ger förutsättningen för vår förmåga att känna och uppföra oss på bestämda sätt och inlärningen av våra kulturella mönster gör det möjligt för oss att utnyttja denna förmåga effektivt och navigera i en komplex värld. Båda dessa faktorer bidrar till motorik, förnimmelser, affekt, motivation, emotion, tankar, beteende och så vidare – allt det som vi kallar personlighet.

Samband mellan genetiska anlag och miljö Många ärftliga fenomen kräver transaktion med miljön för att uttrycka sig, och omvårdnadshavarnas beteende är viktigt när det gäller vilka arvsmässiga anlag som utvecklas och hur (Plomin 1983). Arv ger ramar och möjligheter för vår utveckling, men många andra faktorer bestämmer hur arvsmassan utnyttjas och kommer till uttryck. All inlärning är beroende av en genetiskt programmerad inlärningsförmåga och handlar om miljöns inflytande på arvet. Gener påverkar hur synapser kopplas samman med varandra, men de bestämmer det inte. Sjukdomen schizofreni är ett exempel på detta. Om en enäggstvilling utvecklar schizofreni är det ökad sannolikhet för att den andra tvillingen också kommer att göra det. I genomsnitt utvecklar cirka 1 procent av befolkningen schizofreni, men bland tvåäggstvillingar är risken 17 procent och bland ”vanliga” syskon 9 procent. Bland enäggstvillingar är det bara 50 procents risk för att bägge ska utveckla sjukdomen om den ena har den, trots att genmaterialet är detsamma (Plomin 1999, LeDoux 2001). Den finska psykologen Pekka Tienari (1991) jämförde adopterade barn som var födda av schizofrena mödrar med adopterade barn som var födda av föräldrar utan psykiska sjukdomar. Gruppen adopterade barn med schizofrena mödrar visade sig ha större benägenhet att utveckla personlighetsstörningar än den andra gruppen barn, men bara när de bodde i adoptivhem som bedömdes som emotionellt dysfunktionella. Inte ens en hög genetisk risk betyder nödvändigtvis att konsekvenserna av ett visst beteende är förknippat med denna risk. Om den genetiska risken manifesterar sig beror på kvaliteten på barnets familjemässiga nätverk (Fonagy 2003). 18

40651952_Neuroaffektiv_001-344.indd 18

08-07-04 10.20.23

1 DEN DYNAMISKA HJÄRNAN I EN DYNAMISK MILJÖ Miljön utövar större inverkan på arvsmassan och dess sätt att komma till uttryck under vissa perioder än under andra. Man talar om särskilt känsliga eller kritiska perioder. Gener har inte uppnått sitt totala inflytande vid födelsen utan förstärks under stegvisa mognadsperioder och under olika typer av interaktion i utvecklingsfaserna. Cirka 70 procent av den mänskliga hjärnans innehåll och potential utvecklas efter födelsen (Schore 1994). Vissa medfödda dispositioner är mer påverkbara än andra. Så har till exempel försök med apor visat att apors medfödda rädsla för ormar inte bara kräver att apan konfronteras med en orm utan också med moderns uttryck för rädsla för ormen. En enda upplevelse räcker för att sätta igång rädslan, men utan moderns alarmreaktion kommer den medfödda rädslan inte att aktiveras. Den omedvetna reaktionen på ormar består alltså av både en medfödd och förvärvad komponent som förknippas med varandra djupt nere i det omedvetna (Damasio 2003). De biologiska faktorerna skapar dispositioner och förutsättningar för vår interaktion med omgivningen som i sin tur formar vårt beteende. Dessutom kan delar härav bli meningsbärande symboler. Ormar, björnar och andra kraftdjur spelar till exempel en viktig roll i de flesta samhällens myter och historieberättelser. När dessa symboler aktiveras påverkar de oss på ett djupt känslomässigt plan.

Arvet påverkas av miljön Edelman och Toloni (2000) påpekar att den specifika miljö som barnet föds in i kommer att bestämma vilka neurala nätverk och synapser som bildas och stärks. Redan vid födelsen kommer den stimulering som barnet utsätts för att utlösa och förstärka vissa neurala aktivitetsmönster. På detta sätt samspelar genetiska och miljömässiga faktorer på varje steg av hjärnans utveckling. Miljön spelar en oerhört viktig roll för etableringen och stärkandet (urvalet) av synaptiska förbindelser efter födelsen. Eftersom människans hjärna är långtifrån färdig vid födelsen spelar omvårdnadspersonerna stor roll för hjärnans mer detaljerade uppbyggnad och funktioner. Omvårdnadspersonerna har inflytande på utformningen av hjärnans genetiska program genom erfarenhetsberoende påverkan och utveckling. Den genetiska potentialen uttrycker sig inom en specifik social erfarenhet som har inflytande på hur nervcellerna förbinds med varandra. Mänsklig kontakt skapar neurala förbindelser. Även om förmågan och lusten till lek till exempel är ett genetiskt programmerat beteende kräver den rätt omgivning för att komma till uttryck. Ångest och svält exempelvis hämmar lek. Hos de flesta däggdjur utvecklas leken inom en varm, stödjande och trygg miljö 19

40651952_Neuroaffektiv_001-344.indd 19

08-07-04 10.20.23

neuroaffektiv utvecklingspsykologi där omvårdnadspersonerna är engagerade och involverade. Miljömässiga stimuli reglerar den anatomiska och cellulära organisationen i ett nervsystem under utveckling (Schore 1994). Tidiga erfarenheter präglar utvecklingen på både psykologisk och neurofysiologisk nivå. Barnets första omvårdnadsperson bidrar till att skapa en grund för personligheten som leder till att det senare kan ingå i många andra mellanmänskliga relationer. Kvaliteten och sammansättningen på dessa relationer bestämmer i vilken mån barnet får möjlighet att utveckla sin genetiska potential. Hur arv och miljö påverkar varandra har belysts bland annat genom försök med rhesusapor. Stephen Suomi (1985, 1991, 1997, 2000) som forskat kring apors olika personligheter har funnit att små apungar ofta har personlighetsmässiga drag som liknar deras fäders som de vanligen inte har träffat. Han fann också att moderns omvårdnad effektivt kan motverka särskilt sårbara och oändamålsenliga personlighetsdrag, och att till exempel osäkerhet eller ett känsligt temperament är medfödda drag som kan utvecklas ofördelaktigt eller ändamålsenligt, beroende på uppväxtvillkor. Temperament är således ärftligt, men kan påverkas gynnsamt eller ogynnsamt av miljömässiga faktorer – arvet påverkas av miljön. Suomi fann att en omtänksam mor till rhesusapor kan få temperamentsmässiga problem att försvinna, till exempel genom att ta sig tid att lära ungarna bemästringsstrategier. Apungen lär sig hur den kan söka stöd hos andra och kommer som vuxen ofta att vara högt placerad i grupphierarkin. Effekten av tidiga erfarenheter kan hos apor vara reversibel till och med i extrema fall, även om det kräver mycket arbete. Också hos människor ser man att den tidiga sociala miljön har ett avgörande inflytande på senare beteende, och de ”bästa gener” i världen kan inte garantera att individer kommer att bli socialt kompetenta som vuxna om de växer upp i fel miljö. Omvänt kan den bästa eller sämsta miljö inte förhindra att medfödda drag visar sig vid specifika tidpunkter i barnets utveckling och integreras i barnets beteenderepertoar.

Sårbarhet och miljöpåverkan Temperamentskomponenter som exempelvis passivitet eller hyperaktivitet kan utlösas av såväl medfödda som miljömässiga manipulationer. Flera undersökningar (bland annat van Ijzendoorn m.fl. 1992) har kommit fram till att föräldrafaktorer har mycket större inflytande på barnets anknytningsmönster än temperamentsmässiga egenskaper hos barnet. Det har likaså visats att medfödda faktorer bidrar till att bestämma ett barns anknyt20

40651952_Neuroaffektiv_001-344.indd 20

08-07-04 10.20.23

1 DEN DYNAMISKA HJÄRNAN I EN DYNAMISK MILJÖ ningskompetens i form av säker eller osäker anknytning (Brodén 1991). Barn föds med olika temperament och detta gör att deras möte med omvärlden blir olika. Som Allan Schore (1994) påpekat har människor medfödda förutsättningar för att ingå i samspel med en primär omvårdnadsperson och för att utveckla sin potential genom ett konkret samspel med denna person. För spädbarnet är modern en reglermekanism för interaktionen; hon reglerar barnets endokrina system och nervsystem och är en extern reglermekanism för de neurokemiska processerna i barnets hjärna, vilket tidigare påpekats av bland andra Plomin (1983) och Hofer (1983). Sroufe (1979, 1996) har bland annat undersökt spädbarn till depressiva, ointresserade mödrar och funnit ett klart samband mellan graden och typen av samspel och en tilltagande försämring av dessa barns tillstånd. Vid 3 månaders ålder var barnen tillbakadragna, vid 6 månaders ålder verkade de oroliga eller passiva och saknade vitalitet. Kring 1-årsåldern hade hälften av barnen en osäker anknytning till modern och vid 1 ½ års ålder hade alla barnen en otrygg anknytning. Det har visat sig att moderns personlighet ger en mer tillförlitlig förutsägelse om barnets framtida anknytningsmönster än om barnets temperament. Barnets temperament, det vill säga responsförmåga, aktivitetsnivå, vigilans och så vidare, har inflytande på hur ett bestämt anknytningsmönster uttrycker sig men inte vilket mönster det blir. Andra studier har visat att barn med medfödda besvärliga temperament, till exempel barn som är svåra att styra, och barn som har ett medfött temperament som skiljer sig från föräldrarnas, kan göra det svårt för föräldrar att skapa en trygg och säker bas för barnet (Chess & Thomas, 1987; Belsky & Isabella, 1988; Karen, 1998). Enligt Rutter och Rutter (1997) finns det inget som talar för att specifika beteendemönster är nedärvda. Barn har från födelsen olika temperament och vissa barn är mer påverkbara av känslomässig reglering än andra. Temperamentsskillnaderna påverkar samspelet med omvårdnadspersonen och svårigheter kan uppstå i ett samspel både på grund av moderns personlighet, barnets personlighet, skillnaderna mellan dessa båda eller de sociala och samhällsmässiga villkoren. Föräldrarnas bekräftelse av barnet kan vara svag och samspelet kan leda till att nervkretsarna utvecklas på ett ickeoptimalt sätt. Människan är social – och vi är därför också källor till varandras stress. Stress uppstår ofta genom nära relationer och har stor inverkan på hjärnans utveckling. Det har visat sig att omsorgssvikt tidigt i livet i kombination med en medfödd sårbarhet hos barnet ökar risken för att stresstillståndet 21

40651952_Neuroaffektiv_001-344.indd 21

08-07-04 10.20.23

neuroaffektiv utvecklingspsykologi förvärras. Ett barn med en benägenhet för att utveckla aggressivitet kommer att visa dessa aggressiva tendenser i en dysfunktionell familj. Ett barn med medfödd disposition för depression kommer att bli deprimerat om det utan framgång måste handskas med omsorgssvikt och kaos. Barnets bearbetning av sina erfarenheter och uppfattning om miljön spelar en viktig roll för dess beteende och därigenom för hur de ärftliga dispositionerna kommer till uttryck. Inre och yttre stimuli är avgörande för hjärnans utveckling; hormoner såväl som stress, inlärning, social interaktion kommer att prägla den neurala strukturen. Barnets erfarenheter och värderingar är nära förbundna med anknytningsrelationer och kvaliteten på tidigare relationer har avgörande betydelse för barnets bearbetningsförmåga. Barnets upplevelse av sin omgivning är lättare att modifiera än själva miljön eller de gener som miljön interagerar med (Fonagy, 2003).

Den tredelade och hierarkiska hjärnan Paul MacLean (1967, 1970, 1973, 1990) gav 1949 ut sin första artikel som var en förelöpare till den teoretiska konstruktion som han arbetade vidare med under de följande decennierna. År 1970 var han färdig med en modell av hjärnans organisation som han kallade ”the triune brain”. MacLean försökte lyfta fram anatomiska strukturer och nervkretsar som är grundläggande för känslolivet. Han var inspirerad av James Papez som redan på 1930-talet hade menat att man kunde tala om en funktionell uppdelning i kognitiv och emotionell behandling av sensorisk input. MacLean delade in hjärnan i tre skikt som han föreställde sig var kvantsprång i den mänskliga hjärnans evolutionära utveckling. Han tänkte sig att hjärnan under miljontals år har utvecklats nerifrån och upp; det vill säga att högre centra har växt fram som överbyggnader på lägre och äldre delar. Under 1970- och 1980-talet arbetade han vidare med sin teoretiska konstruktion och 1990 gav han ut sitt viktigaste verk som hade titeln The triune brain in evolution: Role in paleocerebral functions. MacLean menade att de tre hjärnstrukturerna har väsensskild struktur och kemi och att de i evolutionsmässigt avseende är klart åtskilda. De är förbundna med varandra genom massiva nervförbindelser och fungerar som ”tre hjärnor i en”. Han förknippar beteckningen ”triune” med att helheten är större än summan av delarna eftersom utbytet mellan de tre hjärnstrukturerna innehåller mer information än om de enskilda hjärnstrukturerna fungerade var för sig. 22

40651952_Neuroaffektiv_001-344.indd 22

08-07-04 10.20.23

Den basala kroppsförnimmande och affektreglerande hjärnan Hjärnstammen och lillhjärnan Resultaten från experimenten blev att det retikulära aktiveringssystemet ansågs utgöra ett aktiveringssystem [...] Systemets uppgift var att hålla hjärnbarken i ett vaket och uppmärksamt tillstånd [...] Det retikulära systemet utövade ett starkt inflytande på praktiskt taget alla de delar av nervsystemet som fanns ovanför det, men framför allt på hjärnbarken [...] Skador på det retikulära aktiveringssystemet gjorde att storhjärnans bark somnade, att perception och tänkande stängdes av och att genomförandet av målinriktade handlingar hindrades [...] Jag anser att dessa mönster motsvaras bäst av slutdelen av medvetenhetsprocessen [...] Utifrån denna andra grupp av undersökningar är de retikulära kärnorna [...] en del av det medfödda maskineri med vars hjälp hjärnan reglerar homeostasen; för att kunna göra detta är de också mottagare av signaler som kontinuerligt representerar organismens tillstånd.1

Hjärnstammen är ett litet område långt ner i centrala nervsystemet (se figur 6.1) och motsvarar det område som MacLean kallade reptilhjärnan eller området för protomentalisering. Det är tätt packat med kärnor och kretsar som är involverade i olika livsviktiga funktioner. De flesta basala affektreglerande funktionerna finns i hjärnstammen som är en mycket liten del av centrala nervsystemet. Det är hjärnstammen som skapar en syntes av de flesta av de komponenter som ingår i det affektiva systemet. Hjärnstammens viktigaste funktion är att sörja för att bland annat andning och hjärtaktivitet fungerar. I hjärnstammen finns också det så kallade retikulära aktiveringssystemet vars funktion är att reglera vakenhet och 1

Damasio, Antonio R. (2002) Känslan av att leva, Stockholm, Natur och Kultur, s. 283, 286, 287, svensk översättning Björn Nilsson.

40651952_Neuroaffektiv_001-344.indd 99

08-07-04 10.20.28

neuroaffektiv utvecklingspsykologi uppmärksamhet i centrala nervsystemet liksom att reglera sinnesförnimmelserna på helt basal nivå. Förutom att hjärnstammen ser till att det fysiologiska jämviktstillståndet upprätthålls och har hand om sömn- och vakenhetsreglering innehåller den också strukturer som representerar kroppstillstånd. Strukturerna i detta område är viktiga för det spontana engagemanget i omvärlden, och det är på denna nivå som basala kretsar för styrning av uppmärksamheten, närvaro och sömntillstånd regleras (Panksepp, 1998; Damasio, 2004).

Lillhjärnan Hjärnstammen Ryggmärgen

Figur 6.1 Hjärnstammen och lillhjärnan.

Hjärnstammen och den innersta delen av lillhjärnan är mycket aktiva redan från födelsen. Den första affektiva självregleringen äger rum på denna primitiva nivå, bland annat genom autonoma nervsystemet med sympatisk och parasympatisk aktivitet. Det är också här som de flesta neurotransmittorer bildas och regleras. De tre viktigaste strukturerna på denna nivå är retikulära systemet, kranialnerverna och den angränsande strukturen, nämligen lillhjärnan (cerebellum). Retikulära systemet och kranialnerverna sträcker sig upp genom hela hjärnstammen och är förbundna med lillhjärnan. Hjärnstamsstrukturerna reglerar både motoriska, sensoriska och emotionella tillstånd. Hjärnstammen ligger framför början av ryggmärgen och innehåller alla vitala, icke viljestyrda kontrollcentra, bland annat ett visuellt uppmärksamhetssystem som djur till exempel använder när de ska fånga en dansande mygga. Det är också i detta område som alarmcentrum finns så att organismen kan reagera ögonblickligen på en plötslig rörelse eller ett oväntat ljud. Även om en person är hjärndöd finns det fortfarande delar av hjärnstam100

40651952_Neuroaffektiv_001-344.indd 100

08-07-04 10.20.28

6 DEN BASALA KROPPSFÖRNIMMANDE … men som fungerar. Denna del av hjärnan möjliggör också (i samarbete med mellanhjärnan) reflexmässig interaktion som ses bland annat hos kräldjur, till exempel aggressivitet, sexuellt beteende och försvar av revir (Lewis m. fl. 2001). I detta kapitel kommer jag att koncentrera mig på de delar av hjärnstamsfunktionerna som har stor betydelse för affektregleringen.

Retikulära systemet Retikulära systemet svarar för reglering av aktivitetsnivå och vakenhetsgrad. Aktivering och vakenhetsgrad bestäms av många komplicerade enskilda faktorer som reglering av hjärnvågors resonans, uppbyggnad av energi genom autonoma nervsystemet, hjärtfrekvens, andningsfrekvens, blodtryck och så vidare. Retikulära systemet består av skilda komponenter som var och en har sina specifika biokemiska egenskaper (Goldberg, 2003). Axonerna i detta område är starkt förgrenade, och de enskilda nervcellerna har i genomsnitt förbindelse med cirka 30 000 andra nervceller (Andresen & Tuxen, 1977–1980). Det var Moruzzi och Magoun som 1949 identifierade retikulära systemet och fann att området sörjer för den grundläggande självregleringen och innehåller strukturer som bildar olika neurotransmittorer. Dessa neurotransmittorer sprids i hela nervsystemet och reglerar den neurala aktiviteten. Enligt Luria (1973) bidrar retikulära systemet till att skapa harmoni och balans, vilket är viktigt för att organiserad, mental aktivitet ska kunna äga rum (Edelman & Tononi, 2000; Cichetti & Tucker, 1994). Moruzzi och Magouns undersökning visade att när man stimulerar den översta delen av retikulära systemet medför det ökad aktivering och uppmärksamhet och desynkroniserad EEG-aktivitet. När nedersta delen stimuleras medför det hämning av aktiveringen. Även om retikulära systemet inte är bredare än en lillfingernagel kan det reglera hjärnans samlade aktivitet och hämma aktivering. Retikulära systemet förhindrar sensorisk överbelastning och kan stänga till för inkommande impulser. Eftersom den nedersta delen av hjärnstammen reglerar andningen genom kemiska signaler i blodet finns det skäl att anta att andningen också bidrar till att styra aktiveringsregleringen i retikulära systemet. Försök med katter har visat att flera nervceller signalerar vid inandning och att flera nervceller är inaktiva vid utandning. När andningen blir lugnare minskas många nervcellers aktivitet. I synnerhet i amygdala (se s. 131) ses en minskning av antalet signalerande nervceller (Austin, 1998).

101

40651952_Neuroaffektiv_001-344.indd 101

08-07-04 10.20.28

neuroaffektiv utvecklingspsykologi

Retikulära systemet sträcker sig upp genom hjärnstammen och reglerar den grundläggande aktiveringsnivån.

Retikulära systemet i genomskärning.

Figur 6.2 Retikulära systemet.

Medvetandenivån styrs av den retikulära aktiveringen och området spelar en viktig roll i smärtperception. Aktiviteten i neocortex koordineras och regleras genom retikulära systemet, och anatomin och kemin i denna del av hjärnstammen har etablerats och differentierats under fosterlivet långt innan cortex bildades. Retikulära systemet styr uppmärksamheten, orienteringsflexibiliteten och fördelningen av informationsprocesser. Det leder blicken mot objekt av intresse, koordinerar stimuli och reglerar rytmen och balansen i uppmärksamhet, kognitiva tillstånd, handlingsberedskap och flexibilitet när det gäller att orientera sig och avsöka omgivningen (Cichetti & Tucker, 1994; Trevarthen 1989, 1990). Hos en patient som ligger i koma är retikulära systemet aktivt, medan de strukturer som är placerade över det är inaktiva. När en sådan patient till exempel orienterar sig mot ljus förväxlas detta ofta med en viljestyrd handling. Retikulära systemet är på sätt och vis hjärnans jordfelsbrytare.

102

40651952_Neuroaffektiv_001-344.indd 102

08-07-04 10.20.28

6 DEN BASALA KROPPSFÖRNIMMANDE … Retikulära systemet påverkas av både yttre och inre sinnesintryck eftersom i stort sett alla sensoriska nervfibrer passerar hjärnstammen. Områden i cortex har kontroll över retikulära systemet och fungerar som ett filter, så att det inte reagerar på all oro i omgivningen utan bara på stimuli som är särskilt viktiga. Skador i retikulära systemet medför en begränsning av aktiveringsnivån med symtom som trötthet, vanmakt och bristande koncentration vilket betyder att alla former av intellektuellt krävande aktiviteter omöjliggörs (Eriksson, 2001). Spädbarnsforskarna har visat att barnet redan från födelsen har sex medvetande- eller aktiveringsnivåer som troligen är styrda av retikulära systemet och förbundna med de tidigare nämnda hjärnaktivitetsfrekvenserna, som alfa-, beta- och gammarytm. Dessa definieras som lugn vakenhet, aktiv vakenhet, gråt, dåsighet, lugn sömn och drömsömn (Brodén, 1991). Spontana leenden och spontan gråt utlöses av strukturer djupt nere i hjärnstamsstrukturerna. Både glädje och sorg kontrolleras i hjärnstammen i samarbete med områden i exempelvis prefrontala cortex. Hjärnstammen aktiveras i samband med framkallande av affekter, och de affekter som utlöses av hjärnstamsstrukturer går inte att kontrollera. Det är viktigt med tillräcklig sensorisk stimulering tidigt i barnets liv för att retikulära systemet ska mogna och därmed uppnå en tillräcklig reglering av aktiveringsfunktionerna. När barnet föds är retikulära systemet aktivt och beroende av fysiobiologisk reglering för att mogna på ett tillfredsställande sätt. Omvårdnadspersonens sätt att ha kontakt med spädbarnet har stor betydelse för denna reglering. För den intresserade läsaren kommer jag härnäst att gå igenom några av de mycket viktiga strukturer i detta system som mognar genom det tidiga samspelet. De har bland annat betydelse för regleringen av några av de viktigaste neurotransmittorerna och har hand om de basala orienterings- och kroppsrepresenterande funktionerna. I detta avsnitt beskrivs dessa viktiga strukturer och de neurotransmittorer som bildas. I kapitel 9 gås de olika neurotransmittorernas funktion igenom.

De basala strukturerna På vardera sidan av hjärnstammen finns ett område, locus coeruleus, som består av nervceller som innehåller noradrenalin. Området skickar ut projektioner till i stort sett alla områden i hjärnan och reglerar den noradrenalinbaserade tonusen och aktiviteten i mängder av andra nervceller på alla 103

40651952_Neuroaffektiv_001-344.indd 103

08-07-04 10.20.28

Neurotransmittorer, peptider och hormoner Hjärnans budbärare The neurochemical regulators of brains in higher animals have evolved to control and respond to social influences. In social mammals, brain development comes under control of signals that direct the motives of all individuals in a social group, with particularly strong effects on the young […] In humans, this strategy is elaborated for the transmission of culture.1

När man talar om hjärnans funktioner är det svårt att låta bli att ta upp hjärnans budbärare eller neurotransmittorer. Som nämnts i kapitel 3 (s. 53) kallas kontaktställena mellan nervcellerna för synapser. Signaler korsar synapsklyftan med hjälp av en kemisk budbärare, en neurotransmittor. Alla nervceller bildar neurotransmittorer och de frisätts från nervterminalerna ut i synapsklyftan. De ämnen som kallas katekolaminer (se figur 9.1) bildas i hjärnstammen och fördelas genom modulatornervceller till stora delar av cortex. Detta betyder att de nervceller som producerar och reglerar de aktiveringsreglerande ämnena till största delen finns i retikulära systemet i hjärnstammen. Av hjärnans samlade nervceller är det mindre än 1 procent som producerar katekolaminer, men de har ett enormt inflytande på miljarder nervceller i hjärnan (Schore, 1994). De skickar axoner till tusentals strukturer på alla nivåer, och en enskild nervcell kan skicka förbindelser från hjärnstammen hela vägen upp till prefrontala cortex (Schore, 1994). Till vardags nämns neurotransmittorerna oftast i samband med psykofarmaka (till exempel selektiva serotoninåterupptagshämmare, så kallade 1

Trevarthen, Colwyn (1990), Growth and education of the hemispheres, i Trevarthen, C. (red.) Brain circuits and functions of the mind, s. 334–363. Cambridge, UK: Cambridge University Press. Citatet är hämtat från s. 341.

162

40651952_Neuroaffektiv_001-344.indd 162

08-07-04 10.20.33

9 Neurotransmittorer, peptider och hormoner SSRI-preparat – det som i folkmun ofta kallas lyckopiller) och mycket av forskningen inom läkemedelsindustrin handlar om att påverka och reglera affektiva tillstånd på kemisk väg. För människor som inte är medicinskt utbildade är det ofta ett ”stängt land”. Jag kommer i detta kapitel att försöka beskriva de vanligaste neurotransmittorerna på ett sätt som förhoppningsvis kan göra detta område lite mer lättillgängligt och ge insikt i hur affektiva tillstånd påverkas av fördelningen av biokemiska ämnen. Neurotransmittorer, peptider och hormoner fungerar som kemiska budbärare i hela hjärnan och överförs genom nervcellernas synapser (se figur 3.5, s. 52 och 3.6, s. 53). De neurokemiska ämnena har utomordentligt stor betydelse för i stort sett alla de processer som äger rum i organismen. På det affektiva området är det dessa ämnen som påverkar vår sinnesstämning, motivation, uppmärksamhet och så vidare. Alla neurotransmittorer, peptider och hormoner innehåller ett ”synaptiskt språk” som ger specifika typer av elektriska eller kemiska budskap, och vissa typer hämmar, andra sätter igång bestämda psykologiskt styrda beteendemönster. De flesta nervceller innehåller flera olika typer av molekyler som betyder att de kan aktiveras av olika neurotransmittorer. Det är dock bara en neurotransmittor som är den primära i varje enskild nervcell. Neurotransmittorerna är neurokemiska ämnen som frisätts från nervceller i hjärnstammen och insöndras i synapserna. Hormoner är neurokemiska ämnen som transporteras via blodet och insöndras från bland annat binjurar, hypotalamus, hypofysen och könsorganen. De reagerar inte lika snabbt som neurotransmittorerna. Peptider är uppbyggda av aminosyror och de kan fungera både som en neurotransmittor och ett hormon. Deras funktion är att intensifiera och modulera neurotransmittorernas effekt. Frisättning av peptider och neurotransmittorer från bland annat hjärnstammen ändrar processen i otaliga kretsar i hjärnan och utlöser bestämda beteendemönster. Känslor aktiveras bland annat genom frisättningen av neurokemiska substanser och elektriska signaler. Deras nervkretsar ger förnimmelser som är en del av en emotion. Alla neurotransmittorer finns redan hos det nyfödda barnet men de är inte helt färdigutvecklade. Några av systemen mognar inte till fullo förrän i puberteten (Benes, 1994). Neurotransmittorernas verkan tycks bero på det område i hjärnan där ämnet aktiveras, vilket har skapat förvirring. Neurotransmittorerna kan verka på ett sätt på ett ställe i nervsystemet, men ha en helt annan verkan på ett annat ställe. Likaså kan samma nervcell reagera olika och förändra sig kemiskt, så att den kan signalera på olika sätt även om den tar emot identiska stimuli. Kemiska signalsubstanser kan också fungera som modulatorer, vil163

40651952_Neuroaffektiv_001-344.indd 163

08-07-04 10.20.33

neuroaffektiv utvecklingspsykologi ket innebär att det inte är detta ämne som sätter igång processen utan det modifierar det sätt som den primära neurotransmittorn verkar på. Nervceller påverkas hela tiden av impulser från tusentals andra nervceller som knyter samman dem i kolossala nätverk som utgör grunden för hjärnans arbete. Hur aktiv eller lugn hjärnan är bestäms av den neurala symfonin som aktiverar och inhiberar oupphörligt. Det mentala tillståndet bestäms i högre grad av mönstret i den neurala symfonin än av de neurokemiska ämnena och elektriska signalerna (LeDoux, 2001; Panksepp, 1998; Gjærum & Ellertsen, 2002; Siegel, 2004).

Neurotransmittorer: Aminosyror Glutamat GABA Acetylkolin Monoaminer Serotonin Noradrenalin Dopamin Adrenalin Peptider:

Katekolaminer

Opioider (betaendorfiner och enkefaliner) CRH (fungerar också som ett hormon i samband med stressaktivering)

Hormoner: Oxytocin Vasopressin Östrogen Testosteron ACTH (CRH) Kortisol

Könshormoner

Stresshormoner

Figur 9.1 De vanligaste neurotransmittorerna, peptiderna och hormonerna.

Neurotransmittorerna kan ha en aktiverande (excitatorisk) verkan, vilket betyder att nervcellerna reagerar snabbt, eller en hämmande (inhibitorisk) verkan, vilket innebär att det är svårare för nervcellerna att reagera. Akti164

40651952_Neuroaffektiv_001-344.indd 164

08-07-04 10.20.33

9 Neurotransmittorer, peptider och hormoner vering och hämning är de två grundläggande processerna i hjärnan, och det är summan av den aktiverande och hämmande påverkan som når en nervcell som bestämmer dess aktivitet. Man känner idag till hundratals substanser som fungerar som transmittorer i hjärnan. De vanligaste neurotransmittorerna är de snabbreagerande aminosyrorna som kan framkalla en elektrisk förändring inom millisekunder. Monoaminer är en annan grupp transmittorer som bland annat består av mer kända ämnen som acetylkolin, serotonin, dopamin, noradrenalin och adrenalin. Neuropeptiderna omfattar bland annat kroppens opioider (morfinliknande ämnen), och därutöver finns en rad hormoner av vilka vi i detta sammanhang ska gå närmare in på två kategorier, nämligen könshormonerna och stresshormonerna. Monoaminerna, neuropeptiderna och hormonerna reagerar långsamt och har en mer ihållande och långvarig effekt (LeDoux, 2001).

Aminosyror som neurotransmittorer De aminosyror som fungerar som neurotransmittorer är främst glutamat och GABA (gammaaminosmörsyra) som verkar i cirka 30 procent av hjärnans synapser. Dessa båda aminosyror är inblandade i praktiskt taget alla hjärnans processer och det är svårt att studera deras funktioner specifikt. Glutamat och GABA kontrollerar alla kognitiva, emotionella och motivationella funktioner, och de har en reglerande funktion på varandra.

Glutamat Glutamat är en aktiverande (excitatorisk) neurotransmittor som har receptorer över hela hjärnan. Det är detta ämne som gör det möjligt för nervceller att aktiveras samtidigt och därmed förbindas med varandra i kretsar. Med hjälp av glutamat utlöser synapsen snabbare en reaktion nästa gång den påverkas, vilket är grunden för inlärning, långtidsminne och kognitiva processer. Glutamat påverkar antagligen varenda tanke, varseblivning och känsla som hjärnan kan ha. Förmågan att se, höra, minnas, frukta faror och ha önskningar aktiveras av glutamat (Panksepp, 1998; LeDoux, 2001; Schore, 2003a). När glutamatnivån höjs börjar djur vokalisera med separationsskriket när det lämnas. En förhöjd glutamatnivå vidmakthåller antagligen uppmärksamhetsfunktioner (Austin, 1998; Fischer, 20004).

165

40651952_Neuroaffektiv_001-344.indd 165

08-07-04 10.20.33

neuroaffektiv utvecklingspsykologi

GABA (gammaaminosmörsyra) GABA är den viktigaste hämmande (inhibitoriska) neurotransmittorn. I motsats till glutamat minskar GABA sannolikheten för att nervcellen aktiveras. Utan GABAs hämmande förmåga skulle nervceller skicka ut signaler oupphörligt och till slut signalera sig till döds. Om GABA förlorade förmågan att hindra meningslösa stimuli från att utlösa en signal, till exempel i amygdala, skulle ofarliga stimuli ständigt irritera och få amygdala att svara. GABA har en lika utbredd funktion i centrala nervsystemet som glutamat, men medan glutamat sprids till hela organismen frisätts GABA bara i hjärnan. GABA kan släcka ut en aktionspotential som satts igång av glutamat, och vissa psykofarmaka, exempelvis Stesolid, verkar genom att förstärka GABAs naturliga förmåga att reglera glutamat och har därför en lugnande inverkan. GABA tycks vara inblandat i allt beteende. GABA och glutamat fungerar som yin och yang i förhållande till varandra. GABA minskar till exempel primär separationsångest och den minskar dopamin och stresshormoner (Austin, 1998).

Acetylkolin Acetylkolin tillhör varken gruppen aminosyror eller monoaminer. Det är ett aktiverande ämne som är inblandat i kontrollen av muskelrörelser och hjärtfrekvens och skapar en förbindelse mellan nervtrådar och muskelfibrer. Det hjälper till att hålla kvar uppmärksamheten, stärker aktivering i de sensoriska systemen och påverkar aktiviteter som är förbundna med kognition, inlärning och minne. Ansiktets kranialnerver, som kontrollerar bitande, sugande, tuggande och ansiktsrörelser, har rikligt med acetylkolinreceptorer, och acetylinkolin har en reglerande funktion på vaksamhetstillstånd i retikulära systemet. Vredesutbrott styrs bland annat av glutamat och acetylkolin. Det anses att nikotin påverkar produktionen av acetylkolin, så att nikotin indirekt förbättrar minne, inlärning och koncentration. Acetylkolin fungerar som en viktig neurotransmittor överallt i parasympatiska nervsystemet, men det finns också receptorer i sympatiska nervsystemets nervändar och vid svettkörtlarnas receptorer (Panksepp, 1998; Purves m.fl. 2001). Acetylkolin var den första neurotransmittorn som identifierades för cirka sjuttiofem år sedan och kunskapen om dess betydelse fortsätter att växa. Utöver de nämnda funktionerna reglerar acetylkolin både kvantiteten och kvaliteten på medvetandenivåerna. Alltför låg nivå av acetylkolin medför svårigheter att vara koncentrerad och tänka klart (Austin, 1998). 166

40651952_Neuroaffektiv_001-344.indd 166

08-07-04 10.20.33

9 Neurotransmittorer, peptider och hormoner

Den noradrenalinbaserade kretsen Den serotoninbaserade kretsen

Det acetylkolinbaserade kretsen Det dopaminbaserade kretsen

Figur 9.2 De monoaminerga kretsarna.

Monoaminer Acetylkolin och monoaminerna noradrenalin, serotonin och dopamin bildas i hjärnstammen, i synnerhet i retikulära systemet och har stort inflytande på stora områden i centrala nervsystemet. Noradrenalin kan omvandlas till adrenalin genom en mindre kemisk förändring, men adrenalin är ingen särskild vanlig neurotransmittor. Monoaminerna är nödvändiga för neural aktivitet i hela centrala nervsystemet och spelar en viktig roll i reglering och utveckling av hjärnans kretsar i samspel med miljömässig stimulering. Monoaminerna spelar en väsentlig roll för alla de processer som har med motivation och emotion att göra, och det finns monoaminerga receptorer i större delen av hjärnan. Den neurala strukturen bestämmer en funktions karaktär, men de monoaminbaserade ämnena bestämmer samordningen och aktiveringsnivån. Balansen mellan monoaminerna regleras av tidiga livserfarenheter, men hänger också samman med vårt genetiska material. De inre och yttre stimuli som bidrar till att framkalla monoaminaktivering gör det till exempel möjligt att sätta igång den präglingsprocess som startar anknytningsprocessen (LeDoux, 2001; Panksepp, 1998; Schore, 1994). Cloninger har ut167

40651952_Neuroaffektiv_001-344.indd 167

08-07-04 10.20.33

neuroaffektiv utvecklingspsykologi vecklat en biosocial teori om personligheten, byggd på en modell med tre axlar som representerar de viktigaste neurotransmittorerna: serotonin, noradrenalin och dopamin. Serotoninaxeln handlar om att undvika smärta eller minska känsligheten för avvisanden. Dopaminaxeln handlar om reglering av sökbeteende eller sökande efter något belönande, medan noradrenalinaxeln handlar om reglering av belöningsberoende som minskar beroendet av glädjefyllda stimuli (Johnson, 2004). I följande avsnitt kommer jag att gå igenom de tre monoaminbaserade ämnenas funktion vad gäller aktivering, motivation och emotion.

Serotonin Serotonin är en av de mest kända transmittorsubstanserna eftersom den förknippas med antidepressiva medel, så kallade SSRI-preparat. Dessa populära medel skapar en högre nivå av tillgängligt serotonin i synapserna och i de neurala nätverken och därmed en högre grad av aktivering i de serotoninbaserade nätverken. Serotoninproducerande nervceller är grupperade i specifika hjärnstamsområden (rafekärnorna) och projicerar till de flesta av basala ganglierna, limbiska systemet och neocortex. Serotonin bidrar till alla aspekter av beteende och kognition och stabiliserar perceptuell och kognitiv information. Det är särskilt hög koncentration av serotoninreceptorer i amygdala och orbitofrontala cortex. Hos primater hämmar serotonin aggressivt beteende och främjar socialt beteende. Serotonin modulerar noradrenalinets reaktionsbenägenhet och aktivering, och det aktiverar GABA så att det kan ske en hämning av signalerande nervceller. Alltför låg serotoninnivå betyder att organismen inte kan modulera aktivering. Låga serotoninnivåer kan minska undersökande beteende och leda till aggression, impulsivitet, självmordsförsök, sömnbrist och inåtvänd aggression. Serotonin har alltså en hämmande funktion som undertrycker beteende. Aktiviteter som exempelvis födointag, lek och sexuellt beteende minskas vid en höjning av serotonin. Förhöjda serotoninnivåer kan resultera i rigiditet eller tvångspräglade tillstånd. Utöver att ha en hämmande funktion kanaliserar serotonin information och bidrar till att minska intrycket av ingående information. En övergående sänkning av serotoninnivån gör det möjligt att uppnå ny insikt och få nya idéer, men en bestående sänkning kan leda till en känsla av bristande sammanhang och överdriven upprymdhet. Amygdala balanseras av serotonin som bland annat ökar frisättandet av GABA så att intensiteten i alarmreaktionen och impul168

40651952_Neuroaffektiv_001-344.indd 168

08-07-04 10.20.33

9 Neurotransmittorer, peptider och hormoner sivt beteende minskar. Serotonin förknippas också med social tillit och en känsla av att vara förbunden med andra (Panksepp, 1998; Bradley, 2000; Hansen, 2002). I kapitel 2, s. 35, beskrev jag hur Suomi fann ett samband mellan sänkt serotoninnivå och högre primaters position i den sociala hierarkin. Apor med kort allel för serotonin hade häftigt temperament och i stället för att ägna sig åt att leka blev de vilda och ägnade sig åt destruktiv lek. Utfallet var betingat av uppväxtmiljön och apan uppvisade bara impulsiv aggressivitet när den hade varit utsatt för omsorgssvikt eller var uppvuxen hos jämnåriga. Serotoninnivån förändras i relation till omvårdnad och sorg hos både människor och djur. Djur som utsätts för upprepade chockupplevelser får lägre serotoninnivåer (Taylor, 2002; Suomi, 1991, 1997, 2000; Suomi & Levin, 1998; van der Kolk, 1996). Serotoninets effekt kan bara förstås i relation till noradrenalin. Serotonin modulerar impulsivt beteende på neokortikal nivå, medan noradrenalin får organismen att reagera på fara. Normalt är serotoninnivån högre under sömn och sjunker i vaket tillstånd, men för noradrenalin gäller det motsatta. Balansen mellan serotonin och noradrenalin är nyckeln till stabil affektreglering. När miljömässiga erfarenheter tidigt i livet leder till förhöjd noradrenalinnivå och sänkt serotoninnivå kommer detta längre fram att kunna resultera i impulsivt beteende. Låga nivåer av både noradrenalin och serotonin kan leda till hypoaktivering vilket medför ett behov av att utsätta sig själv för riskfyllt beteende för att uppnå aktivering. För låg serotoninnivå har sin grund både i miljöbetingade erfarenheter och i nervsystemets förmåga att omvandla till exempel aminosyran tryptofan (som finns i vanliga födoämnen) till serotonin. Bildandet av serotonin är beroende av tillgången på tryptofan, och genom att begränsa tryptofan i födoämnen kan serotoninet minskas vilket utlöser aggressivitet (Davidson, Putman & Larson, 2000a). Serotonin är nära förbundet med melatonin som produceras i tallkottkörteln. Melatonin frisätts hos de flesta däggdjur när ljuset försvinner och man förbereder sig för att sova. Melatonin synkroniserar dygnsrytm, reglerar tillväxtprocesser och har en effektiv sömnframkallande funktion. Tryptofan är en viktig aminosyra för bildandet av både serotonin och melatonin (Karr-Morse & Wiley, 1997; Joseph, 1996).

169

40651952_Neuroaffektiv_001-344.indd 169

08-07-04 10.20.33

Susan Hart

Per Johnsson, docent i klinisk psykologi och leg psykolog, Lunds universitet Översättning: Gun Zetterström Fackgranskning: Per Johnsson och Eva Tideman, Lunds universitet

Susan Hart

Neuroaffektiv utvecklingspsykologi

Neuroaffektiv utvecklingspsykologi 9 789140 651952

40651952_Neuroaffektiv_Omsl.indd 1

Susan Hart

08-07-04 10.44.47