Tronföljaren, madonnalikt vitklädd, kommer ut på Lejonbacken med barnet i famnen. Att utföra uppdraget blir inte behagligt, men när var det behagligt att göra sin plikt? Det gäller att hålla fast vid det som är viktigt, vid målet och den heta låga av vitglödgat hat som driver hela operationen. Det gäller helt enkelt att hålla fokus.
PRESSRÖSTER om Bortfall, den första boken om Astrid Sammils: ”Undrar om det går att skriva en bättre spänningsroman. Den har allt.” Lennart Högman, Dast Magazine
Ingrid Hedström är uppvuxen i Dalarna. Där huserar också Astrid Sammils i sin ärvda släktgård när hon kopplar av från sin tjänst på Utrikesdepartementet. Ingrid Hedström är efter sin tid på Dagens Nyheter välkänd som utrikesjournalist och krönikör. Med sex hyllade kriminalromaner om Martine Poirot i Villette bakom sig räknas hon till den svenska deckareliten. För böckerna i serien har Ingrid Hedström blivit både prisad och nominerad till pris av Deckarakademin. Böckerna är översatta till ett flertal språk. Ingrid Hedström är numera bosatt i Stockholm.
Astrid Sammils är överhopad av arbete. Som protokollchef på UD är hon ansvarig för planeringen av statsbesök, både inkommande och utgående. Det innebär regelbunden kontakt med såväl kungahuset som statsrådsberedningen. Vid sidan av arbetet har hon också en hel del som bekymrar henne. En väninna från ungdomen är spårlöst försvunnen efter att hennes man tagit sitt liv. Själv får Astrid oroande hatmejl och utgör regelbundet måltavla på ett internetbaserat hatforum. Vad är det som triggar dessa mäns vrede att ta sig så vidriga uttryck? Och hur illavarslande är det att en av avsändarna tycks bo i den trakt i Dalarna där hennes älskade oas Sammilsgården ligger? En oas som förefaller än mer hotad när en ung rumän hittas död på Astrids mark.
”Ingrid Hedström är som vanligt knivskarp när hon knyter ihop pusseldeckarens puttrighet med en minst av allt puttrig verklighet.” Gunilla Wedding, Norra Skåne
”Astrid Sammils är en sympatisk bekantskap jag gärna läser om igen.” Ola Larsmo, Dagens Nyheter
”Deckargenren har förändrats stort de senaste tio åren, även i Sverige. Numera är den vitaliserad av författare som vill mer än bara berätta en bra historia. En av dessa är Ingrid Hedström, som förmedlar så mycket av mellaneuropeisk samtidshistoria och livskänsla i sina verk.” Yukiko Duke, Vi Läser
PRESSRÖSTER om Ingrid Hedströms Villette-serie:
Måltavla är andra boken i serien om Astrid Sammils, som den här gången konfronteras med ett hat som har mer långtgående konsekvenser än hon någonsin kunnat ana. För vem är egentligen den yttersta måltavlan?
”Ingrid Hedström lyckas i alla sina böcker förena spänning och bubblande energi med ovanligt mycket kunskap och ett skarpt intellekt.” Lotta Olsson, Dagens Nyheter
”Spännande, välskrivet och välkomponerat.” Ingalill Mosander, Aftonbladet
”Hedström är nämligen något så ovanligt som en riktigt utsökt intrigvävare.” Jan Arnald, Dagens Nyheter
”Hedström befäster sin plats som en av de allra bästa deckarförfattarna i landet.” Nisse Scherman, Dast Magazine
Omslagsfoto: Kismet Bergström Foto Ingrid Hedström: Berit Djuse Omslag: Dick Aschenbrenner
Alfabeta
Alfabeta
ALFABETA
10
MÃ¥ltavla inlaga.indd 10
2015-03-25 16:05
ingrid hedstrรถm
. MALTAVLA
alfabeta 1
Mรฅltavla inlaga.indd 1
2015-03-25 16:05
Händelserna i denna bok är helt och hållet uppdiktade.
Citatet ur Shakespeares Romeo och Julia som förekommer i boken är översatt av Carl August Hagberg
Läs även den förra boken i serien: Bortfall Läs även Ingrid Hedströms förra deckarserie: Lärarinnan i Villette Flickorna i Villette Under jorden i Villette Blodröd måne över Villette Rekviem i Villette Svarta korpar över Villette
Nyfiken på mer? Titta in på www.alfabeta.se
Copyright text © 2015 Ingrid Hedström Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm Omslag: Dick Aschenbrenner Tryck: ScandBook, Falun 2015 ISBN 978-91-501-1730-1 2
Måltavla inlaga.indd 2
2015-03-25 16:05
prolo g
Stockholm 15 september 2013
Äntligen står kungen på Lejonbacken. Ja, nu är det dags,
nu ska det ske. Det är allvar till sist. Smak av blod i munnen, hjärtat slår hårt och snabbt, bultar och dunkar med tunga hammarslag. Men det är lugnt. Kroppen gör sig redo, laddar för en stor uppgift, det är därför hjärtat slår så hårt. Men inget vildögt stirrande, inga svettfläckar under armarna, inget som kan varna de vakande ögon som trots allt måste finnas någonstans. Allt är som det ska, förberett och tränat och helt under kontroll. Det är en varmfuktig septemberdag med långsamt drivande moln under ett gråvitt dis som döljer solen så att Stockholm badar i varmt ljus utan skuggor och dagrar, ett ljus som får människor och byggnader att framträda detaljskarpt och klart, ett ljus som passar en dag som ska gå till historien. Den 40-årsjubilerande monarken på Lejonbackens krön ser ut över balustraden, leende och obekymrad med ett champagneglas i handen, ser ut över det förväntansfullt sorlande och böljande folkhavet som sträcker sig hela vägen från Slottet till Gustav Adolfs torg, en brokig människomatta utbredd över Norrbro. Det ligger en ödets ironi i detta, som om den förväntansfulla folkmassan utan att ana det spänner en bro över tid och rum från det som hände vid Gustav Adolfs torg en marsdag 1792 till 3
Måltavla inlaga.indd 3
2015-03-25 16:05
det som snart ska hända vid Stockholms slott denna septemberdag 2013. Tiden står stilla, segar sig fram i snigelfart. Det är plågsamt att vara så laddad och tvingas vänta, så uppskruvad till en höjdpunkt av nervös energi som kräver urladdning. Men borgarrådet håller tal, kungen håller tal, de pratar och pratar och pratar. Ska de aldrig sluta? En väktare vid avspärrningen berättar omisstänksamt var repen ska dras undan när vägen upp mot Slottet öppnas för folkmassan. Det gäller att vara bland de första in på borggården, inte först men bland de första för att kunna välja plats och tidpunkt. Väktaren anar inget om vapnet som göms under en anonym jacka. Bara ett vapen, ett enda, men det ska räcka. De har övervägt bomber, förstås, men dragit den rationella slutsatsen att bomber är överreklamerade, både opraktiska och ineffektiva för den som har ett bestämt mål i sikte. De är farliga att handskas med – se bara på den stackars idioten som sprängde sig själv i luften på Bryggargatan – och träffar på måfå, lämpliga bara för den som vill utså blind terror men inte för den som vill skicka ett tydligt budskap utan att döda i onödan. Breivik använde veckor till att bygga sin bomb men åstadkom så mycket mer med sina två handeldvapen. Och Gavrilo Princip behövde bara en pistol för att vända världshistoriens gång den där dagen i Sarajevo för snart hundra år sedan. Nu tycks det äntligen vara slut på talen. Ett fyrfaldigt leve, kungens skål, och så går statschefen för att teatraliskt slå upp de tunga dörrarna till inre borggården. Tronföljaren, madonnalikt vitklädd, kommer ut på Lejonbacken med barnet i famnen. Att utföra uppdraget blir inte behagligt, men när var det behagligt 4
Måltavla inlaga.indd 4
2015-03-25 16:05
att göra sin plikt? Det gäller att hålla fast vid det som är viktigt, vid målet och den heta låga av vitglödgat hat som driver hela operationen. Det gäller helt enkelt att hålla fokus. Hjärtat trummar taktfast, den snabba, hårda rytm som gör kroppen redo för handling, pumpar syre ut till varje cell för att maximera energin. Munnen känns torr, men det är ingen fara, det är normalt. Var det så här Jacob Johan Anckarström kände sig? Hade han bara sitt mål för ögonen eller kunde han inte låta bli att tänka på en kungamördares grymma öde, på bödelns yxa, på stegel och hjul? Men i dagens Sverige väntar inga sådana fasor, bara en lång rättegång med många tillfällen att få ut sitt budskap. Nu hörs musik, ett spelmanslag gnider fram Gärdebylåten, och så dras avspärrningarna undan och vägen är fri, uppför Lejonbacken, in på borggården. Det trummande hjärtat slår ett dubbelslag av jubel och lättnad. Det lät för bra för att vara sant, men det stämmer, det stämmer, vägen är fri. När den amerikanske statschefen nyss besökte Stockholm skyddades han av stridsflyg, helikoptrar och beväpnad polis i varje gathörn. Golvbrunnar plomberades, tåg stoppades och gator stängdes av. Men här väller nu kreti och pleti in på inre borggården utan minsta kontroll, och där står statschefen och hans familj utan ens ett sammetsrep som skiljer dem från folkmassan. Vem som helst kan i princip komma fram och få närkontakt, byta några ord eller åtminstone ta en bild. Mobiltelefoner blänker och blixtrar, alla vill ha sin egen närbild, ett perfekt kamouflage för den som vill dra fram och rikta något mer dödligt än en mobilkamera mot den lilla gruppen i hörnet av borggården. Livvakterna står där, lätta att känna igen med sina vaksam5
Måltavla inlaga.indd 5
2015-03-25 16:05
ma blickar, på jakt efter hot. Men hur ska de kunna uppfatta den verkliga faran bland alla glada och harmlösa firare som tar fram sina mobiler ur fickan? Man ser det man väntar sig att se. Vid operamaskeraden 1792 såg en betjänt att Anckarström drog upp ett blankt föremål ur bröstfickan och böjde sig fram med det i handen, men han trodde att det var en snusdosa – ända tills skottet small. Orkestern spelar upp, något obestämt latinamerikanskt med mycket blås, och några djärva par vågar sig ut på dansgolvet som lagts ut över borggårdens stenläggning. Ja, vad är väl en bal på slottet …? Inte så rolig, om sanningen ska fram. Nu när stunden närmar sig tar det emot. En växande klump i magen, en böld av avsmak och rädsla, hotar att dämpa beslutsamheten, förspilla energin, låta adrenalinet sippra undan i meningslösa flyktreaktioner. Det är känslan att sitta hos tandläkaren och vänta på en rotfyllning, obehaglig men nödvändig, hoppet att tandsköterskan ska komma och säga att tyvärr, doktorn har blivit sjuk, operationen måste skjutas upp till en annan dag. Men det kommer ingen bättre dag och den här obehagliga men nödvändiga operationen får inte skjutas upp. Bara att stålsätta sig, sikta in sig på målen, hitta ett ögonblick när de två finns nära varandra så att hela uppdraget kan klaras av i ett svep. Man får bara en chans, några få sekunder att agera på, sedan är det oåterkalleligt för sent. Mejlet får inte glömmas bort heller, det förberedda mejlet med manifestet som ska landa på alla nyhetsredaktioner samtidigt som skotten faller. Men det får inte gå i väg för tidigt, det skulle kunna bli katastrof, någon alert redaktör kunde få chansen att ringa upp och varna, det hänger hela tiden på sekunder. 6
Måltavla inlaga.indd 6
2015-03-25 16:05
Skjuta eller mejla först? Svetten bryter fram, paniken ligger på lur, men den betvingas med en kraftansträngning och så, plötsligt, är lugnet tillbaka och allt blir stilla och glasklart. Några lugna steg mot målet, handen innanför jackan, fingrarna sluts kring sval, hård metall … Ett mörkt huvud dyker upp i synfältets utkant, en lång kvinna som plöjer fram som en torped genom folkhavet. Hon, den absolut sista som borde vara här – Astrid Sammils.
7
Måltavla inlaga.indd 7
2015-03-25 16:05
8
MÃ¥ltavla inlaga.indd 8
2015-03-25 16:05
London & Dalarna Nyårsafton 2012–nyårsdagen 2013
9
Måltavla inlaga.indd 9
2015-03-25 16:05
Astrid Sammils gick fram till glasväggen och såg ut över
London. Långt där nere glimmade trafiken på Kensington High Street, en ström av vita och röda ljus, hektisk men ljudlös från hennes utsiktspunkt tio våningar upp. Hon lyfte blicken och såg världsstaden fylla synfältet, glittrande av ljus, vibrerande av förväntan, redo att explodera i jubel och fyrverkerier när klockan slog tolv. I det tjocka glaset såg hon sin egen bild reflekterad i helfigur, en lång, mörkhårig kvinna med kraftig benstomme och markerade drag, klädd i smala långbyxor och smokingjacka med blanka slag. Jackan, som hon låtit sy hos en mycket gammal skräddare på en bakgata i Warszawa, slöt sig kring henne med drömlik perfektion, len och sval mot huden. Hon gjorde ändå en grimas mot sin spegelbild och tänkte att hon såg ut som en damimitatör, inte alltför övertygande. Det ringde på dörren, en dovt ljudande treklang som en försmak av nyårsklockor, och Astrid gick för att öppna. En kvinna stod där ute med en cellofaninsvept vinflaska i handen och något jagat i blicken. Hon var liten, späd och mörkhårig, klädd i elegant svart kappa och högklackade festskor. – Förlåt, Astrid, sade Amanda Forssell, jag vet att jag kommer alldeles för tidigt, en timme minst, eller hur, men jag stod bara inte ut med att sitta på hotellet och vänta längre … 11
Måltavla inlaga.indd 11
2015-03-25 16:05
– Det är lugnt, sade Astrid och gav väninnan en hastig kram, du är välkommen förstås. Men var har du Peter? – Det är just det, sade Amanda och hängde upp kappan medan hon såg på Astrid över axeln, han skulle på ett möte, med ledningen för företaget som ska köpa hans firma, men han borde ha varit tillbaka för länge sedan, och han svarar inte på mobilen och jag fattar inte vart han tagit vägen, jag fattar bara inte! Hennes röst stegrades och blev gäll på de sista orden. När Astrid tog emot vinflaskan kände hon att Amandas hand var klibbig av kallsvett och att hennes fingrar darrade. – Äsch, sade Astrid lugnande och lade armen om hennes axlar, han hamnade väl mitt i något nyårsparty på huvudkontoret. Eller så fick han inte tag på någon taxi, det är nyårsafton, you know, eller så försökte han ta tunnelbanan och fastnade någonstans. Kom in och ta en drink och träffa Stefan och de andra nu. Hon var förbryllad. Amanda var sig inte lik. Så länge Astrid känt henne hade hon varit en okuvlig optimist, ett sprudlande energiknippe, en dynamo som röjt undan alla hinder i sin väg. Den här kvinnan med jagad blick och skakiga händer var inte den Amanda hon mindes. De gick in i vardagsrummet. Två kvinnor satt i den stora svarta hörnsoffan, men värden Stefan Hallgrimsson syntes inte till. Ljud från arbetsrummet avslöjade att han fortfarande var djupt engagerad i att spela tevespel med sin trettonårige systerson. Stefan Hallgrimsson var sedan snart tre år mannen i Astrids liv, och hon visste att många undrade varför, särskilt de som kände hennes exmake, poeten och översättaren Gabriel Wrede. Det var svårt att tänka sig en större kontrast till Gabriel än 12
Måltavla inlaga.indd 12
2015-03-25 16:05
Stefan, en förmögen affärsman som funnits med i utkanten av ett av de isländska bankimperier som kraschade med dunder och brak 2008, son till en trålarkapten från norra Island. Men Astrid hade känt sig motvilligt dragen till honom redan första gången de träffades, en rent fysisk attraktion, och vid närmare bekantskap upptäckt att den cyniska och ironiska fasad han visade för världen dolde, om inte ett hjärta av guld så åtminstone något annat än ytan visade. De skrattade åt samma saker och fascinerades av varandras olikheter. Astrid visste att han med knapp nöd hade undgått att åtalas för insideraffärer i samband med kraschen, och fast hon undvek att ställa alltför många frågor om hans affärer, medgav hon ibland för sig själv att något inom henne som hon inte riktigt ville kännas vid kittlades av tanken att han rörde sig i gråzoner, snubblande nära gränser som inte borde överskridas. Det var naturligtvis en högst olämplig känsla för en diplomat som Astrid, svensk ambassadör för mänskliga rättigheter, och hennes tvivel när det gällde Stefans affärer var en anledning till att de inte bodde tillsammans och troligen aldrig skulle göra det. Men att Astrid skulle fira nyår i Stefans lägenhet i London hade känts självklart för dem båda. Hon hade kommit två dagar före nyårsafton och njöt av att omslutas av kravlös komfort i Kensingtonlägenheten efter veckor då hon arbetat så hårt och rest så mycket att hon ibland haft svårt att minnas i vilken stad hon befann sig när hon vaknade på morgonen. Dublin, Strasbourg, Warszawa … de anonyma hotellrummen flöt samman. Dagen efter Lucia hade hon efter ett möte i Europarådets kommitté för mänskliga rättigheter och en omständlig flygresa från Strasbourg kommit hem till Stockholm och sin lägenhet på Södermalm, där hon resolut kastat ut sina vissnade krukväx13
Måltavla inlaga.indd 13
2015-03-25 16:05
ter, grävt fram två elljusstakar ur lådorna i förrådet på vinden och haft den osannolika turen att hitta en ledig tid i tvättstugan. Sista veckan före jul hade hon ägnat åt möten, åt att gå igenom papperen som hopat sig på hennes skrivbord i UD:s lokaler på Malmtorgsgatan och åt att arbeta med slutrapporten från en arbetsgrupp inom den europeiska säkerhetsorganisationen OSSE som hon varit ordförande i. Två dagar före julafton hade hon efter en hastig och improviserad packning kört upp till Dalarna och sin släktgård i Granåkers Hästberg, en by i de djupa Bergslagsskogarna mellan Borlänge och Ludvika, för att fira jul med en blandad skara vänner, släktingar och grannar, och sedan hade hon blivit tvungen att stanna ytterligare några dagar för att göra något åt allt hon försummat under sin hektiska höst. Hon var glad att ingen räknade med att hennes insats som värdinna för nyårsfesten skulle innefatta matlagning. Andra värdinneplikter, som att hålla konversationen i gång och se till att alla gäster drogs med i den, kunde hon däremot efter nästan tjugo år som diplomat utföra med förlängda ryggmärgen. Hon presenterade Amanda för de två andra kvinnorna och gav henne en drink. Men väninnans uppträdande fortsatte att förbrylla henne. Amanda satte sig längst ut på soffkanten och verkade så disträ att Asdis Hallgrimsdottir, Disa för sina vänner, efter några misslyckade försök att dra in den nya gästen i konversationen frågande höjde på ögonbrynen mot Astrid. Disa var Stefans syster, bosatt i London sedan femton år, och lika jordnära och rakt på sak som hennes bror var ironisk och undanglidande. Medan Stefan bollade med miljoner i cyberrymden arbetade hans syster med svettiga kroppar som personlig tränare. Hon var lång som sin bror, med intensiva blå 14
Måltavla inlaga.indd 14
2015-03-25 16:05
ögon under ett kortklippt mörkblont hårrufs, och Astrid tyckte mycket om henne fast Disas muskulösa armar i den ärmlösa paljettoppen fick henne att känna att hon själv borde träna mer. Zoe Miller, psykoanalytiker, författare och sedan fem år Disas sambo, gav även hon Amanda begrundande blickar. Med sina svallande hennafärgade lockar såg Zoe ut som en sentida hippie, klädd i långa, färgstarka kjolar, exotiska smycken och konstfullt draperade sjalar. Men det fanns inget hippieflummigt över hennes intellekt. Astrid kände sig ofta obehagligt genomskådad när Zoe någon gång spände mörka, forskande ögon i henne. – Amanda, sade Astrid, ska jag fylla på ditt glas? Amanda, som satt böjd över sin mobiltelefon med minen hos en flygpassagerare som just fått veta att hon missat sitt anslutningsflyg, ryckte till och såg upp. – Jag undrar bara vart Peter tagit vägen, sade hon, han borde ju ha varit här för länge sedan. – Peter, är det din man? sade Zoe hjälpsamt, och frågan fick Amanda att lysa upp och ivrigt börja prata om maken och hans affärer, en lite för lång och lite för exalterad utläggning som kändes lika malplacerad som hennes tidigare tystnad. Astrid hade känt Amanda sedan studenttiden i Uppsala i slutet av 80-talet. De bodde i samma studentkorridor, tillhörde samma nation och så småningom också samma informella kvinnogrupp, ett löst sammansatt gäng studentskor som träffades för att utbyta erfarenheter av nedlåtande professorer, knölaktiga kårfunktionärer och alla andra hinder de till sin stora förvåning upptäckte att de stötte på för att de var kvinnor. Under ett par år hade Astrid och Amanda, född Jaxon, varit så gott som oskiljaktiga, och Astrid hade beundrat Amandas 15
Måltavla inlaga.indd 15
2015-03-25 16:05
otroliga förmåga att få saker gjorda. När kvinnogruppen skulle ordna en utställning eller en föreläsningsserie var hon den som alltid lyckades få tag på rätt personer och övertala dem att ställa upp gratis, ragga ekonomiskt stöd, hitta den perfekta lokalen och ordna gratis publicitet. Så småningom hade deras vägar ändå skilts. Medan Astrid arbetat flera år på Balkan och sedan kommit in på UD:s diplomatprogram hade Amanda gjort karriär inom information och PR. Efter några år på olika företag hade hon startat sin egen PRbyrå, Jaxon Communications, som strax före sekelskiftet anlitats av Peter Forssell, omskriven entreprenör och ägare till en då nystartad mobiltelefonoperatör. Det hade sagt klick mellan Peter och Amanda, affärsrelationen hade lett till äktenskap, och Amanda hade lagt ner sin firma för att ägna hela sin PR-talang åt makens företag. Det hade gått bra, och nu höll Peter Forssell på att sälja sitt företag till en internationell IT-jätte med säte i London. Veckan före jul hade Astrid av en händelse stött ihop med Amanda i trängseln av julshoppare på Drottninggatan. Över en kopp espresso hade Amanda, entusiastisk och bubblande som vanligt, berättat att hon och maken skulle fira nyår i London samtidigt som Peter skulle ha möten med ledningen för företaget som lagt bud på hans bolag. – Bjud hem dem, sade Stefan när Astrid berättade om sin träff med Amanda, bjud hem dem till mig på nyårsafton! De hade pratat på Skype, och till och med i den mediokra bilden på datorskärmen hade Astrid sett glimten i Stefans ögon, blicken som sade att han kände vittringen av en möjlighet att tjäna pengar. – Du tänker pumpa Peter, sade hon, på en gång road och 16
Måltavla inlaga.indd 16
2015-03-25 16:05
förargad, du tänker fylla honom med champagne och få honom att avslöja företagshemligheter som du kan använda i dina marknadsspekulationer. Men hon hade ändå bjudit in Peter och Amanda. Och nu satt Amanda här ensam, efter sin inledande tystnad i stället hektiskt och överdrivet pratsam. – Peter är väldigt noga med att hålla sig i form, sade hon till Disa som sagt något om sitt arbete, vi joggar tillsammans varje morgon, och vi har en personlig tränare som vi träffar en gång i veckan. Peter säger alltid att om man arbetar så mycket som vi gör är det viktigt att ta hand om sig själv … Amandas mobil plingade till och hon nästan studsade upp från soffan. Med blicken fäst på telefonen gick hon ut mot hallen. Efter några sekunders tvekan följde Astrid efter henne medan Disa och Zoe växlade förbryllade blickar. Amanda stod redan med handen på dörrhandtaget när Astrid kom ut i hallen. Hon hade tagit på sig kappan men inte knäppt den. Hennes ögon var stora och mörka och hennes ansikte så blekt att bandet av blekgyllene fräknar över näsroten syntes tydligt till och med i hallens halvdunkel. – Sorry, sade hon hastigt, men jag måste faktiskt kila, du får ursäkta, Astrid … Fanns det en vädjan i hennes blick? Astrid lade handen på väninnans arm. – Men du kommer väl tillbaka, frågade hon, du och Peter? Ni är välkomna när ni än kommer, även om det blir sent. – Jag hoppas det, sade Amanda lågt, jag hoppas verkligen det. Innan Astrid hann säga något mer hade hon försvunnit ut genom dörren och tryckt på hissknappen. Innan hissdörrarna 17
Måltavla inlaga.indd 17
2015-03-25 16:05
ljudlöst gled igen såg Astrid henne mångfaldigad i hisskorgens blanka speglar, en sista glimt innan Amanda Forssell i oknäppt kappa och högklackade festskor försvann ut i Londonkvällen.
18
Måltavla inlaga.indd 18
2015-03-25 16:05
Tronföljaren, madonnalikt vitklädd, kommer ut på Lejonbacken med barnet i famnen. Att utföra uppdraget blir inte behagligt, men när var det behagligt att göra sin plikt? Det gäller att hålla fast vid det som är viktigt, vid målet och den heta låga av vitglödgat hat som driver hela operationen. Det gäller helt enkelt att hålla fokus.
PRESSRÖSTER om Bortfall, den första boken om Astrid Sammils: ”Undrar om det går att skriva en bättre spänningsroman. Den har allt.” Lennart Högman, Dast Magazine
Ingrid Hedström är uppvuxen i Dalarna. Där huserar också Astrid Sammils i sin ärvda släktgård när hon kopplar av från sin tjänst på Utrikesdepartementet. Ingrid Hedström är efter sin tid på Dagens Nyheter välkänd som utrikesjournalist och krönikör. Med sex hyllade kriminalromaner om Martine Poirot i Villette bakom sig räknas hon till den svenska deckareliten. För böckerna i serien har Ingrid Hedström blivit både prisad och nominerad till pris av Deckarakademin. Böckerna är översatta till ett flertal språk. Ingrid Hedström är numera bosatt i Stockholm.
Astrid Sammils är överhopad av arbete. Som protokollchef på UD är hon ansvarig för planeringen av statsbesök, både inkommande och utgående. Det innebär regelbunden kontakt med såväl kungahuset som statsrådsberedningen. Vid sidan av arbetet har hon också en hel del som bekymrar henne. En väninna från ungdomen är spårlöst försvunnen efter att hennes man tagit sitt liv. Själv får Astrid oroande hatmejl och utgör regelbundet måltavla på ett internetbaserat hatforum. Vad är det som triggar dessa mäns vrede att ta sig så vidriga uttryck? Och hur illavarslande är det att en av avsändarna tycks bo i den trakt i Dalarna där hennes älskade oas Sammilsgården ligger? En oas som förefaller än mer hotad när en ung rumän hittas död på Astrids mark.
”Ingrid Hedström är som vanligt knivskarp när hon knyter ihop pusseldeckarens puttrighet med en minst av allt puttrig verklighet.” Gunilla Wedding, Norra Skåne
”Astrid Sammils är en sympatisk bekantskap jag gärna läser om igen.” Ola Larsmo, Dagens Nyheter
”Deckargenren har förändrats stort de senaste tio åren, även i Sverige. Numera är den vitaliserad av författare som vill mer än bara berätta en bra historia. En av dessa är Ingrid Hedström, som förmedlar så mycket av mellaneuropeisk samtidshistoria och livskänsla i sina verk.” Yukiko Duke, Vi Läser
PRESSRÖSTER om Ingrid Hedströms Villette-serie:
Måltavla är andra boken i serien om Astrid Sammils, som den här gången konfronteras med ett hat som har mer långtgående konsekvenser än hon någonsin kunnat ana. För vem är egentligen den yttersta måltavlan?
”Ingrid Hedström lyckas i alla sina böcker förena spänning och bubblande energi med ovanligt mycket kunskap och ett skarpt intellekt.” Lotta Olsson, Dagens Nyheter
”Spännande, välskrivet och välkomponerat.” Ingalill Mosander, Aftonbladet
”Hedström är nämligen något så ovanligt som en riktigt utsökt intrigvävare.” Jan Arnald, Dagens Nyheter
”Hedström befäster sin plats som en av de allra bästa deckarförfattarna i landet.” Nisse Scherman, Dast Magazine
Omslagsfoto: Kismet Bergström Foto Ingrid Hedström: Berit Djuse Omslag: Dick Aschenbrenner
Alfabeta
Alfabeta
ALFABETA