9789127133716

Sara Hon är trött på att vara publik nu, fatta det, hon är skittrött.

– Du är ett stort jävla ego, säger hon lugnt. Nu vill jag gå hem. Jag ska ha fest ikväll, om du hade glömt det.

Mari Det ser ut som om hon tänker något. Som om hon tänker ungefär: för helvete, Mari. Han är bara sjutton. Och bror till din patient.

Mellan vinter och himmel är en berättelse om en gitarr, den vackraste fl ickan i världen, en doktor-konstnär och en bror som snart ska dö.

ELIN BENGTSSON MELLAN VINTER OCH HIMMEL

Andreas Det som ingen riktigt vågar säga högt. D som i Det som i Döden.

Ibland tänker han att det skulle vara mycket lättare om alla slutade smyga och smussla och viska.

Martin Metallfjärilar. Han vet inte varifrån de kommer, inifrån gitarren eller ur den svarta himlen inuti honom, men han släpper iväg dem, låter dem fladdra ut genom fönstret eller genom nyckelhålet in till Andreas.

Elin Bengtsson

Tre saker jag ska göra innan jag dör: 1. Säga till Martin vilken jävla idiot han är.

2. Säga till Martin att jag älskar honom!!

3. Göra något som finns kvar när jag är borta.

ISBN 978-91-27-13371-6

Mellan vinter och himmel ny typo.indd 1

2013-02-13 13.34

mellan vinter och himmel

ďœą

mellan vinter och himmel

han slår det sista ackordet på gitarren.

Fingrarna som nyss dansade över strängarna stelnar i luften.

Ackordet fyller rummet och han blundar tills det inte hörs mer. Då lägger han ifrån sig gitarren på sängen och lutar huvudet mot den svarta tapeten.

Just nu sitter kanske hans brorsa, Andreas, med huvudet lutat mot samma vägg, fast i rummet på andra sidan. Där är tapeterna inte svarta, utan blå. Inte som himlen eller havet, utan vanligt blå.

Andreas ska snart dö. Han har vetat det länge. Martins gitarr vet också att Andreas ska dö. Det är därför sångerna blir så vackra.

Mamma och pappa gråter på nätterna när de tänker på att Andreas ska dö. Martin brukar höra dem, för hans rum ligger alldeles intill deras. Själv gråter han aldrig. Han spelar bara, och ackorden fyller rummet som fjärilar. Metallfjärilar.

Han vet inte varifrån de kommer, inifrån gitarren eller ur den svarta himlen inuti honom, men han släpper iväg dem, låter dem fladdra ut genom fönstret eller genom nyckelhålet in till Andreas. Han vet inte om Andreas kan se dem, eller om han bara glor på teve med volymen högt uppvriden utan att märka något alls.

Han blundar när

Nej, Andreas märker inte fjärilarna. Han märker andra saker.

Till exempel märker han med en gång på Martin vad det är för slags dag. Om det är en dag man kan säga något vid frukost-



mellan vinter och himmel

bordet, som att fråga vad Martin ska göra efter skolan. Eller om det är en dag man måste hålla käften för att inte få ett brännmärke i ansiktet när Martin tittar på en.

Martin har en sån blick. En som kan få vem som helst att känna sig som en liten insekt. Särskilt Andreas. Han känner sig alltid som en insekt när Martin tittar på honom.

Andreas har händer som darrar när han ritar graffitibokstäver på vanligt papper, en låda med sprayburkar under sängen och huvan uppdragen på sin collegetröja så att ingen ska se att han inte har något hår.

Mamma och pappa har ett gammalt album i bokhyllan i sovrummet. Där har de klistrat in foton på Martin och Andreas när de var små. Där finns två småungar som har byggt en lövkoja, två småungar framför en stor snögubbe. Två blonda huvuden. Två nästan likadana bävernylonoveraller. Två fastfrusna leenden, som om någon hade tryckt paus på fjärrkontrollen precis där, i filmen Martin och Andreas – tillsammans.

Vilket skämt!

Ibland när Andreas är ensam hemma plockar han fram albumet och lägger sig på mage på sängen. Sen bläddrar han igenom sidorna, låter fingret löpa över de klisterbuckliga fotografierna. Hans ansikte är bara någon millimeter ifrån småbarnsansiktet på bilden, hans nästipp snuddar nästan vid det.

Vad tror han om det där gamla fotot egentligen? Att han kan sjunka in i det, göra en fotoalbums-tidsmaskinsresa till bävernylon och blöta tumvantar och Martin som visste precis hur snöbollarna skulle rullas för att bli jämna och runda?

Nej, det tror han inte. Andreas är inte en som tror på science fiction och absolut inte en som tror på barnsagor.

Han försöker bara fatta.

När den stora skillnaden kom. Om den kanske redan fanns där framför snögubben, bara att den inte syns lika tydligt när de är så där små och har mössorna så långt nerdragna i pannan.

6

mellan vinter och himmel

Det finns olika sorters människor. Det finns till exempel de vanliga, skidåkarna, skejtarna och pluggisarna. Sen finns det såna som Martin och såna som han. Såna som inte passar in någonstans.

Mamma och pappa och gode gud som är i himlen som inte finns: Varför blev Martin annorlunda på helt rätt sätt medan jag blev annorlunda så totalt fel?

7

mellan vinter och himmel

Martin sneddar genoM museiparken och fortsätter in på hamnområdet. Han slänger benet över ett nerrivet stängsel och skrapar med kängan i snön som fallit över den frusna sanden. Två millimeter pudersnö.

En pir skjuter ut som en språngbräda i vattnet. Han lägger ifrån sig gitarrfodralet på cementen. Lägger sig på mage längst ut med armarna hängande ner mot vattnet.

Hans egen blick möter honom under ytan. Det finns en värld därunder också, med samma molntrasor och lyftkranar och silor, men lite svartare och lite mera bara min.

Det låter som en diktrad. En rockrefräng.

Han skriver ner den i huvudet. Vissa morgnar är det lätt att hitta nya låtar. En sån är han: en sångfångare och en metallfjärilssamlare.

Han borde egentligen vara i skolan nu men det är historia första lektionen och han har redan läst ut alla kapitel och Ingemar, historieläraren, säger aldrig något som inte står i boken. Det skulle vara slöseri med tid att gå dit.

Särskilt den här morgonen när molnen är så ljusa över vattnet.

Den här morgonen när fingrarna blir alldeles köldstela om man spelar för de uppochnervända båtarna på hamnområdet.

Om man spelar för att man har en svart himmel inuti …

Om man spelar för att man drömmer så konstiga saker på nätterna. Om fula varelser med andreasansikten. Änglar med klibbiga grå vingar som ställer sig i en ring runt

8

mellan vinter och himmel

honom, som sjunger med hesa, hotfulla röster.

Han har inte berättat om drömmen för någon. Det känns inte som en vanlig mardröm, det känns som en som vill ställa honom till svars. En som kommer tillbaka nästan varje natt, som vill ge honom skulden.

Ringen tätnar alltid precis innan han vaknar. Det är känslan av att inte få luft. Att famla efter deras grå kroppar, men inte få grepp om dem.

Därför sover han inte så mycket på nätterna. Så länge han håller sig vaken, spelar, läser eller skriver nya låtar, lämnar drömmen honom ifred. Att sova är för de medicinpåverkade, de som ser världen genom en grumlig hinna, såna som Andreas.

Andreas på väg till skolan genom graffititunneln, Andreas ensam vid ett bord i matsalen, Andreas i en genomskinlig bubbla som inte går att peta hål på …

När Andreas är på sjukhuset eller när det kommer såna dagar han inte orkar kliva upp utan ligger kvar i sängen och ser på teve, gapar hans plats tom i klassrummet. När han kommer tillbaka, är alla i klassen tysta då, eller är det någon som frågar var han har varit? Kanske har Andreas klassföreståndare sagt att man inte får prata om sjukdomen om Andreas själv inte gör det. Så ingen pratar med honom, varken om den eller om något annat. Kanske tror hans klasskompisar att han ska falla död ner om de kommer för nära honom. Att det är bäst att låta honom vara.

Martin reser sig från piren och hänger gitarren på ryggen igen. Kastar en sista blick över vattnet som fortfarande inte är fruset. Det är filosofi efter tiorasten och det är det bästa ämnet. Andreas har aldrig sagt vilket som är hans bästa ämne, han har rätt bra betyg i allt. Undrar vilket program han tänker söka på gymnasiet? Det är en sån grej som Martin tänker att Andreas klasskompisar tisslar och tasslar om. Vad är det

9

mellan vinter och himmel

för mening för honom att plugga egentligen, när han ändå snart …

Så får man inte snacka. När Andreas hör på får man inte snacka så. Det är väl därför Martins rum ligger mittemellan Andreas och mammas och pappas, så att Andreas inte ska höra att de gråter.

0

mellan vinter och himmel

sara Heter Hon som rör vid sig själv framför badrumsspegeln innan hon kliver in i duschen. Det händer ganska ofta att hon gör så: stryker med blicken över glaset, upptäcker sin spegelbild och liksom fastnar där. Sätter fingertopparna mot glaset och lutar sig närmare. Hon har röda trosor med spets, annars är hon naken.

Sara är vackrast i världen. Det säger hennes mamma, det säger alla killar hon har träffat och det säger Martin förstås.

Själv skulle hon aldrig säga det högt, men när hon ser sig i spegeln tänker hon att de har rätt.

Hon låter ögonlocken bli tyngre och förför den där flickan på andra sidan, hon som ser ut att vilja spräcka spegeln och kasta sig över Sara. Men Sara ler ett utmanande leende, lutar sig ännu närmare och låter tungspetsen nästan-snudda vid glaset, bara någon millimeter luft mellan deras läppar nu …

Haha! Hon tar ett snabbt steg bort från tvättstället. Haha, det trodde du va, lilla Sara-i-spegeln? Att du skulle få till ett badrumshångel med den vackraste flickan i världen? Sorry, en annan gång kanske.

Hon slänger trosorna på golvet, skjuter upp dörren till duschkabinen och vrider på varmvattnet.

Hon borde egentligen skynda sig och inte stå och larva sig framför spegeln. Martins föräldrar kanske undrar vad hon gör i badrummet så länge. Och Andreas, Martins lillebror.

Fast han märker väl ingenting, han kommer ju aldrig ut ur sitt rum.



mellan vinter och himmel

Sara-i-spegeln är hennes hemlighet. Sara har lekt med henne sen hon var liten, när andra hade låtsaskompisar.

Låtsaskompisarna är glömda sen länge, men Sara-i-spegeln kommer att finnas för alltid, de kommer att bli vuxna och sen gamla tillsammans.

Hon tvålar in sig med lavendelduschcreme och låtsas att det är Martin som gör det istället. Hans händer med långa fingrar och trasiga nagelband.

I väskan som hänger på en krok i hallen har hon en liten burk ringblomssalva. Hon brukar smörja in hans fingrar, fast de små såren aldrig läker. Han brukar blunda med fingrarna vilande i hennes handflata.

Sara torkar sig och andas lite på imman på spegeln innan hon sveper Martins badlakan om sig och låser upp dörren.

Martin tittar inte upp när hon kliver över tröskeln. Han är helt upptagen av sin nya låt. Men när den är slut tar han tag i ena hörnet på badlakanet, drar i det så att det faller av henne.

Skenet från taklampan reflekteras i hennes hud och hans ögon är också speglar, alla människors ögon är speglar. Hon kan se sig själv genom deras ögon, vackervacker, och det kittlar ännu mer än att smeka sig framför Sara-i-spegeln, för hon är bara på låtsas. Martin är på riktigt för han kan sträcka ut handen och röra vid henne.

Han hjälper henne att klä på sig: nya spetstrosor och nytt linne. När han sträcker sig efter hennes jeans faller hon bakåt bland kuddarna i hans säng och drar ner honom över sig och allt runtomkring doftar lavendel och det handlar inte alls om att bli kåt för det skulle vara att släppa kontrollen och det gör hon aldrig.

Det handlar om helt andra saker. Som att om och om igen få bevis på att man är den vackraste flickan i världen. Att tapetsera insidan av ögonlocken med de bevisen. Sara the most



mellan vinter och himmel

beautiful girl in the world. Så kommer det att stå i efterlysningsannonsen om hon blir kidnappad någon gång.

Och en miljon kronor till den som hittar henne.



mellan vinter och himmel

när sara är hemma hos dem stänger Andreas sin dörr. Han kommer inte ut till middagen för han är ändå inte hungrig.

Han vrider upp volymen på teven, för annars kommer han säkert att höra att de knullar.

Fast det spelar ingen roll hur högt de pratar på teven, han kan ändå uppfatta Martins och Saras röster genom väggen.

Rösterna inflätade i varandra som band i olika färger. Ett svart och ett rött.

Martin ställer ner två tekoppar på vardagsrumsbordet. Sara vet inte riktigt vad hon ska göra, hon läser på baksidan av filmfodralet och öppnar och stänger det ett par gånger. Sen kollar hon på Andreas dörr. Och undrar varför han har ställt in skrikvolym på teven, eller om det är radion, därinne. Om hon ska knacka på och be honom att sänka lite. Egentligen skulle hon kunna fråga om han vill se filmen med dem. Den är ju helt ny. Den har du väl inte sett än, skulle hon kunna säga.

För det måste ju bli tråkigt att vara ensam därinne hela tiden. Sara undrar om Andreas inte har några kompisar, men hon har inte frågat Martin, det känns lite konstigt att fråga en sån sak.

Kanske är de rädda, kidsen i Andreas skola. Sara tycker också att det är läskigt. Att gå omkring i samma hus som en som snart kommer att dö.

Egentligen är det inget konstigt med döden. Sara har sett



mellan vinter och himmel

sin mormor dö. Hon blev mindre och mindre. Till slut var hon lika liten som ett russin, och då dog hon. Det var inget läskigt med det, bara sorgligt.

Sara och Martin har varit ihop i två månader och elva dagar och några timmar hit eller dit. Sånt de brukar göra: kyssas, kittlas, dricka te. Sånt de brukar prata om: skolan, filmer, lite om vad de tänker på.

Men Martin pratar aldrig om Andreas. Jo, han kan säga saker som att det finns kvar pannkakor som Andreas har gjort om hon vill ha, eller att de ska sänka volymen på stereon lite ifall Andreas sover. Det är det enda han säger som bevisar att han har en brorsa på andra sidan väggen.

Pratar Martin någon gång med Andreas?

Hon föreställer sig att Martin trycker ner dörrhandtaget, går in till Andreas och sätter sig på hans säng. Att han har med sig en skiva som de pratar om. Att de skrattar åt något.

Eller blir förbannade på varandra, som brorsor blir. Andreas din jävla idiot, låtsas hon att Martin säger. Men alltihop slutar med att de garvar och tycker om varandra ändå.

Gråter Martin någon gång för att Andreas ska dö? Det måste han väl göra. Ibland vill hon slita ifrån honom den där gitarren och få honom att säga något om Andreas. Men Martin är för det mesta tyst.

– Din pojkvän är jävla djup va, sa en kille på skolan som hade varit kär i Sara i högstadiet. Han loskade på marken och tittade långt efter Martin som gick tvärs över skolgården och slängde benet över staketet. Det var i måndags när den allra första snön föll, skolgården täcktes fort av en tunn tunn matta och Martins fötter gjorde ett rakt kängspår i allt det vita.

Sara ryckte på axlarna. Hon gillade inte hans tonfall, det där snusspottandet-hånflinandet.

– Kanske det, sa hon.

Fast samtidigt blev hon irriterad på Martin också. Varför



mellan vinter och himmel

var han tvungen att gå den vägen, när alla andra gick ut genom den vanliga porten?

Hon kastar en blick mot videon. Martin har stoppat myrornas krig på teveskärmen och sträcker sig efter filmfodralet.

På soffbordet står tekannan och ryker. Teet heter Lapsang. Ångorna är sträva och luktar tjära.

– Vill inte Andreas också se filmen? undrar Sara.

Martins arm stelnar i rörelsen. Det är som om luften plötsligt tätnar. Som om hennes fråga slår hål på rummet och allt det ljusa fina, skenet från golvlampan bredvid skinnsoffan, ångorna från tekannan, Martins leende när han nästan-snuddar vid hennes fingrar, försvinner.

Tyst, tyst, tyst.

Nu får han den där blicken som Sara hatar. Den som hon blir alldeles kall av. Det känns som om hon blir en våt fläck när han ser på henne.

Som om det är förbjudet att fråga om Andreas också vill se filmen. Som om hon är dum i huvudet för att hon inte fattar det.

6

mellan vinter och himmel

På natten, när de ligger nära varandra i den smala sängen, lyser en gatlykta in genom fönstret. Klockradion visar nolltvå nolltvå. Det är ett magiskt tal. Noll för ingenting, två för Martin och Sara som ligger sked mot väggen och andas i samma takt.

Saras pekfinger glider nerför hans ryggrad. Han håller andan. Hennes hand är mjuk som en fjäder och det känns som om hon skriver något på hans rygg, ett chiffer, en hemlighet.

Han blundar hårt, koncentrerar sig på att tyda bokstäverna.

Försöker låta bli att tänka på de fula andreasänglarna i drömmen, på den riktiga Andreas på andra sidan väggen, på att det känns som om allt hat mot mamma och pappa och Andreas och alla andra är på väg att sluka honom så att han är tvungen att älska Sara tusen gånger mer för att väga upp.

Försöker låta bli att tänka att Sara är precis som de. Att hon inte fattar någonting av allt det han tänker på och skriver sånger om. Kärleken, döden. Stora saker, viktiga saker. Att hon inte fattar hur det känns att ha en svart himmel inuti och en osynlig brorsa som ligger och dör på andra sidan väggen.

Försöker tänka att hon skriver I know I know I know tvärs över hans rygg men hennes rörelser är otydliga och han förstår att det inte är några bokstäver. Bara krumelurer som inte betyder något speciellt.

Luften i lungorna spränger och vill ut. Han håller kvar den tills det svartnar framför ögonen.

Nu stannar Saras fingertopp på en punkt mitt på rygg-

7

mellan vinter och himmel

raden, nu tar hon sats och öppnar munnen, och det första man säger när det har varit tyst jättelänge ljuder alltid så högt och allvarligt, som en pistolkula.

– Du, kan du inte säga nåt om Andreas?

Han vrider sig runt så att han kan möta hennes blick. Hennes ögon är blå i mörkret också.

– Det finns inte så mycket att säga.

Sara fortsätter att se på honom. Kanske ser hon rakt igenom honom. Kanske har hon ändå fattat.

– Älskar du honom? frågar Sara och reser sig på armbågen.

– Nej, säger Martin snabbt. Om du visste att du skulle dö om till exempel ett halvår, skulle du inte göra massa viktiga saker då? Skulle du inte spraya med röda svarta bokstäver över hela stan SARA WAS HERE, be alla idioter dra åt helvete, skriva världens vackraste avskedssång och sen ta livet av dig på nåt snyggt sätt? Vet du vad Andreas gör? Han stänger in sig på sitt rum och glor på teve och låter alla dagar bli precis likadana medan han blir äckligare och gråare. Vet du vad Andreas önskar mest i hela världen?

– Att bli frisk, säger Sara.

– Nej. Att han var någon annan. Men han gör inte det minsta för att bli det. Och jag hatar honom för det.

8

Sara Hon är trött på att vara publik nu, fatta det, hon är skittrött.

– Du är ett stort jävla ego, säger hon lugnt. Nu vill jag gå hem. Jag ska ha fest ikväll, om du hade glömt det.

Mari Det ser ut som om hon tänker något. Som om hon tänker ungefär: för helvete, Mari. Han är bara sjutton. Och bror till din patient.

Mellan vinter och himmel är en berättelse om en gitarr, den vackraste fl ickan i världen, en doktor-konstnär och en bror som snart ska dö.

ELIN BENGTSSON MELLAN VINTER OCH HIMMEL

Andreas Det som ingen riktigt vågar säga högt. D som i Det som i Döden.

Ibland tänker han att det skulle vara mycket lättare om alla slutade smyga och smussla och viska.

Martin Metallfjärilar. Han vet inte varifrån de kommer, inifrån gitarren eller ur den svarta himlen inuti honom, men han släpper iväg dem, låter dem fladdra ut genom fönstret eller genom nyckelhålet in till Andreas.

Elin Bengtsson

Tre saker jag ska göra innan jag dör: 1. Säga till Martin vilken jävla idiot han är.

2. Säga till Martin att jag älskar honom!!

3. Göra något som finns kvar när jag är borta.

ISBN 978-91-27-13371-6

Mellan vinter och himmel ny typo.indd 1

2013-02-13 13.34