9789187043062

»En skakande skildring av en spelberoendes infernovandring.« – Majgull Axelsson

NÄR ALLT ÄR

FÖRLORAT EN BOK OM SPELBEROENDE

JOAKIM BJÖRC K

N Ä R A L LT Ä R F Ö R LO R AT EN BOK OM SPELBEROENDE

J OA K I M B J Ö R C K

ARX FÖRLAG

© Joakim Björck 2013 Arx Förlag, Malmö redaktör: Maria Nääs formgivning & foto: Markus Hedström ISBN: 978-91-87043-06-2 tryck: cpi – Clausen & Bosse, Leck 2013 Arx Förlag ab Fridhemsväg 2 217 74 Malmö www.arxforlag.se info@arxforlag.se

FÖRORD av Majgull Axelsson

Många av oss har missbruk tätt inpå oss. Ofta är det ett vanligt vardagsmissbruk, ett sådant som ryms inom våra sociala normer och som därför sällan betraktas just som ett missbruk.

Man kan fnysa lite åt grannfrun som ständigt står och röker på balkongen, göra en grimas åt den där arbetskamraten som aldrig tycks få nog av flirt och erövringar, sucka lite över de där tonårskillarna som hellre sitter framför datorn än skaffar sig en tjej. Möjligen kan man också känna sig en liten smula fantasilöst förträfflig. Så illa är det ju inte hemma hos oss! Visserligen röker frugan och själv är man väl inte alldeles främmande för en liten flirt vid sidan om och äldste sonen skulle kanske må bra av att tillbringa lite mindre tid framför datorn, men missbruk … Nej. Det är det ju inte. Absolut inte.

Men missbruket har den obehagliga vanan att förklä sig och varje missbrukare har den obehagliga vanan att ljuga, också för sig själv. Att det var så med alkoholister och narkomaner visste jag redan innan jag läste När allt är förlorat, men nu vet jag att det också gäller spelberoende.

Joakim Björcks skildring av Mikaels infernovandring är skakande. Än värre är skildringen av hur beroendet äter sig in i missbrukarens barn och förvränger deras syn på världen.

7

I den här boken heter barnet Madeleine och hennes mamma är något så oskyldigt som bingospelare. Det märkliga är att ett enkelt spel som bingo kan förstöra inte bara en hel familjs ekonomi i årtionden, utan också ett barns tillit.

Detta är berättelsen om människor som behöver tröst och hjälp.

PROLOG

när allt är förlorat är en närgången berättelse om hur en person blir spelberoende, hur han eller hon tänker och agerar, vad det får för konsekvenser samt vad som krävs för att bli fri från beroendet. Det är också en berättelse som skildrar det som sker utifrån de anhörigas perspektiv.

Vi talar om ett av vårt största, och snabbt växande, folkhälsoproblem. Men i samhällets ögon har spelberoende långt ifrån en sådan status. Kvar lever uppfattningen att det bara är att sluta spela för den som inte kan hantera det. Möjligheterna till vård och behandling är små jämfört med vid alkohol- och drogberoende, trots att spel om pengar är lika beroendeframkallande.

Spelberoende måste tas på ett större allvar och för detta krävs en djupare allmän förståelse. Det är därför jag har valt att skriva den här boken. Vägen dit går via två sanna livsöden, två huvudpersoner. Spelaren Mikael. Och Madeleine, som är medberoende. Samtliga inblandade har sina rätta namn utom Sofia som i verkligheten heter något annat.

Mikael och Madeleines berättelser ger kött och blod åt statistiken. Tillsammans är de en spegel av vad hundratusentals svenskar går igenom just nu.

Joakim Björck Lund, januari 2013 9

MIKAEL

BROPELAREN

Mikael Nilsson körde ut på motorvägen för att dö. Han hade förstört sitt och andras liv. Försökt att bryta mönstret men förgäves. Alltså måste han bort.

Barnen Max och Marit behövde inte en pappa som var frånvarande när han väl var där. De skulle få det lugnt och skönt utan honom. Hos sin mamma Karin hade de det bra.

Mikael tog av sig säkerhetsbältet och svängde ut i omkörningsfilen för att accelerera fritt. Hastighetsmätaren sköt iväg till hundraåttio kilometer i timmen.

Han satt lugnt tillrätta, som om det vore vilken biltur som helst. Han kände ingenting.

Tvåhundra meter kvar. Fem i fyra på ratten, ett fast grepp.

Redo att gira vänster in i betongen. Då slog det honom. Det var pappas bil.

Mikael släppte på gasen, bromsade in och såg bropelaren passera. Han befann sig utanför Malmö och bestämde sig för att fortsätta några mil söderut till föräldrarnas gård i utkanten av Trelleborg.

Han parkerade på gårdsplanen och klev ur bilen. Mittemot boningshuset stod den faluröda ladugården med svart tak och loft som han själv hade hjälpt till att bygga ett par år tidigare.

Med raska steg gick han in i ladan, letade upp en hammare 13

och en bunt långa, kraftiga spikar, låste upp dubbelportarna på baksidan, vilket bara kunde göras inifrån, och gick sedan ut och runt byggnaden. Där spikade han med precisa slag igen dörren uppifrån och ner längs ena långsidan. Efter det gick han runt ladan igen, öppnade dubbelportarna och låste dem.

Skar för säkerhets skull av en bit av en flaggstångslina, drog linan innanför plåten på portarna och avslutade med en hårt åtdragen råbandsknop.

Bara en tanke. Att effektivt utföra det han hade kommit dit för.

Den blå nylonlinan, två och en halv centimeter tjock, såg stark ut. En och en halv meter blev lagom med tanke på att fallhöjden var fyra meter och hans egen längd 1,82. Han måtttade och skar av, drog ut aluminiumstegen och lutade den mot en av takstolarna.

Mikael klättrade upp, satte sig på den kraftiga träbjälken och hasade sig bort till mitten för att komma utom räckhåll från stegen. Han surrade linan flera gånger runt bjälken till vänster om sig, avslutade med ännu en ordentligt åtdragen råbandsknop och knöt en ögla med en enkel knut i andra änden av linan. Öglan träddes över huvudet och vilade löst runt halsen.

Det var dags nu.

Han lutade sig framåt, lät kroppen falla – och landade med ett brak på golvet.

Där låg han. Mannen som hade haft allt men aldrig kunnat nöja sig. Som när han väl nått framgång straffat sig till motgång.

Knyta en enkel knut. Inte heller det fixade han. För det var väl det han ville – lyckas ?

Mikael reste på sig, klättrade uppför stegen igen och hasade sig ut till mitten av bjälken. Den här gången knöt han en riktig hängsnara med två lösa ändar och drog åt så att snaran omslöt halsen.

Nu kunde inget gå fel.

14

Men på väg att falla hejdade han sig. Centimeter för centimeter gled han motvilligt av bjälken. Krängde i panik åt vänster och lyckades i sista stund grabba tag i bjälken, för att bli hängande i båda armarna. Snaran var slak med någon decimeters marginal. Mikael hävde upp benen med sin smala, muskulösa kropp och krokade dem runt bjälken. Hängande upp och ner tog han försiktigt bort snaran, släppte sedan taget och landade med fötterna på golvet. Lättnaden övergick i besvikelse över att inte ha vågat.

Det var lunchtid och föräldrarna skulle inte komma hem från jobbet på några timmar. Mikael kände sig ändå stressad när han skyndade ut till boningshuset. I köket letade han upp första bästa flaska sprit och återvände till ladan, där han på nytt band ihop och låste portarna.

Stora brännande klunkar. Halvlitersflaskan med whisky var tom på tio minuter. Sluddrande ringde han till Sofia. Hon hade dagen innan blivit den andra kvinnan att slänga ut honom. Efter samtalet vinglade han fram mot stegen.

– Det händer något hemma hos dig. Mikael håller på att ta livet av sig.

Mamma Carita befann sig i en korridor på skolan i Trelleborg när samtalet från hennes syster kom. Mostern var den av Mikaels släktingar som Sofia först hade fått kontakt med. Carita stod som förstenad i vimlet av elever. »Det är inte sant, det är inte sant«, var det enda hon kunde tänka.

Hemma på gårdsplanen stod en ambulans och en polisbil.

Sofia hade slagit larm. Det var alldeles tyst. Inga sirener. Inga höga röster. Var och en gjorde sitt jobb, lugnt och metodiskt.

En polisman kom fram till Carita.

– Din son lever.

Räddningspersonalen hade brutit upp dörren till ladan och 15

funnit den medvetslöse Mikael på golvet. Han låg nu på en bår i ambulansen med fixerad nacke. Carita tilläts inte gå in i ladan. Hon fick skjuts till sjukhuset med en polisbil och hade tät telefonkontakt med maken Roland under tiden. Samtidigt fick Mikaels ex-sambo Karin avbryta lunchserveringen på äldreboendet i Malmö för att ta telefonen. Det var Sofia.

– Mikael har försökt begå självmord, Mikael har försökt hänga sig ! »Det var ju fan att han inte lyckades«, tänkte Karin och avslutade samtalet. Sedan återgick hon till sina sysslor.

På akuten låg Mikael i fosterställning på britsen. Han var likblek i ansiktet och vaknade upp för någon sekund. Tittade frånvarande på mamma Carita. Mumlade.

– Jag har misslyckats med så mycket. Inte ens det här klarade jag av.

– Det var väl tur det. Jag älskar dig. Det kan ordna sig om man bara söker hjälp, och nu får du den.

Mikael hade ett rött märke på halsen men i övrigt inga fysiska skador. Eftersom det rörde sig om ett självmordsförsök remitterades han omgående till psykakuten i Malmö. Där hölls ett första samtal med honom vid artontiden.

Mikael gav en »bristande formell och emotionell kontakt«.

Han ville lämna akuten, men fick nej. I första hand skulle han stanna kvar för observation i åtta timmar. Klockan tio på kvällen hölls ett nytt samtal. Mikael, som hade nyktrat till något, berättade om självmordsförsöket. Målet var att maximera smällen mot bropelaren.

I ladan lämnade Mikael efter sig ett avskedsbrev. Han mindes varken att han skrivit det eller att han ringt till Sofia. Det sista han kom ihåg var att han tömde whiskyflaskan för att inte kunna hindra sig själv igen, att han vinglade fram till stegen och klättrade upp. Då svartnade det för ögonen.

16

– Varför just i ladan ? undrade Carita.

– Jag ville inte att ni skulle behöva gå omkring oroliga och leta efter mig.

Med mamman tryggt vid sin sida berättade han om sitt spelande. Om de stora förlusterna och alla lögnerna.

– Hur mår du nu ? frågade läkaren.

– Om jag kommer ut gör jag nog något dumt igen.

Läkaren tittade i journalen.

– Med tanke på självmordsförsöket och att du känner dig ledsen och upplever meningslöshet, föreslår jag en behandling med antidepressiva tabletter.

– Det vill jag inte, jag är inte deprimerad.

Mikael gick med på att stanna kvar på psykiatriska mottagningen. Den 2 april 2002 skrevs han, trettiofyra år gammal, in på öppenvårdsavdelning 87. Där skulle han komma att stanna en lång tid framöver.

D E GY L L E N E DAG A R N A

Malmö, sexton år tidigare.

På The Golden Days lekte pojkar män. Mikael och grabbgänget hängde på den engelska krogen varje fredag. För dem fanns det alltid ett bord, även om det officiellt var fullbokat. De morsade glatt på personalen och slog sig ner i skinnsofforna i ett av båsen med mörk träinredning. Kastade ett öga på menyn fastän de redan visste vad de skulle ha. Pepparstek flamberad vid bordet. Stekt potatis och bearnaisesås. Två flaskor rött att dela på sex. Det vanliga.

Stämningen var uppsluppen och bättre blev det. En fyra Grönstedts i kupat glas. Och så »lådan«. Mikael valde den tjockaste cigarren. Han knipsade av, tände den med en tändsticka och puffade på. Djupt och långsamt. Den kraftfulla, varma röken vandrade nedför strupen och upp igen. Franska bloss var för kärringar.

Kasinot öppnade klockan nio, lagom till middagen var avslutad. Mikael satte sig vid roulettebordet, nickade åt croupieren och överräckte tvåhundra kronor. Med ett enhandsgrepp om stapeln pytsade han ut markerna han fått.

– Inga fler insatser, sa croupieren och svepte avvisande med armen över bordet.

Sorlet och discomusiken försvann. Mikael hörde bara det 18

raspande ljudet av kulan som snurrade. Han fixerade blicken.

Följde kulan varv efter varv. Såg hur den tappade fart och dansade mellan nummerfacken innan den bestämde sig. Vinstnumret sju förlöste honom. Ett rus bubblade från tårna och upp genom kroppen. Det var lika skönt som en orgasm. Men han behöll den innersta njutningen för sig själv och sträckte sig till att gnugga händerna och småskratta.

– Grattis ! sa croupieren och föste markerstaplarna mot honom.

Pengavärdet kom i andra hand. Mikael ville vinna för att uppleva ruset igen. Att kunna satsa många marker, och därigenom öka vinstchanserna, förhöjde tillfredsställelsen. Den här kvällen blev den bästa hittills.

Efter en timme stod staplarna uppradade framför honom.

De var exakt lika höga och i exakt linje med varandra, som ett ointagligt fort. Ovanpå dem låg rektangulära plastbrickor värda hundra kronor och uppåt. Smått svindlande femtonhundra allt som allt.

– Nej, nu får det vara bra, sa Mikael och reste sig upp.

Han gav som vanligt croupieren femtio kronor i dricks och önskade en fortsatt trevlig kväll.

– För det tänker jag ha !

Tillbaka hos kompisarna fullbordades triumfen. Mikael lade markerna på bordet framför dem. Ikväll behövde ingen av dem betala.

– Och så tar vi varsin öl till här. Sätt det på notan !

Det var hemma hos farfar och farmor som allt hade börjat några år tidigare.

Farfar Bertil satt alltid vid köksbordet i skjorta med hängslen och ett svart glasögonfodral i bröstfickan. Framför sig hade han, förutom en matglad mage, en kaffekopp med ständig 19

påfyllning jämte farmor Britas kakor, veckans V65-program och en kupong. Det tunna håret var bakåtslickat över flinten och han hostade tungt av astma. Glasögonen satt längst ut på nästippen när programmet synades och åkte upp när kupongen fylldes i. Då och då tog han av sig glasögonen, stoppade dem i fodralet och plockade lika snabbt upp dem igen. Den som ville umgås med farfar måste sätta sig där bredvid. Det gjorde femtonårige Mikael gärna.

Travprogrammet var ett myller av siffror. Men ju mer Mikael frågade desto mer lärde han sig om hästar, kuskar, tider, startpositioner, banförhållanden, lopplängder och så vidare. Farfar hade jobbat som stallskötare på Malmös travbana Jägersro under många år. Han berättade de mest fantastiska historier om hästar som rymde från sommarbete och om berusade gubbar som halkade i hästskit. För Mikael var det som att öppna ett Kinderägg. Det var spännande, kul och kreativt, och så kunde man vinna pengar och då kunde man göra roliga saker.

Långt senare i livet skulle han få veta sanningen om farfar.

På sitt första V65-system, vinst vid sex och fem rätt, valde Mikael hästar med bra form eller roliga namn. Turnumret sju kryssades i samtliga lopp. De sista finslipningarna gjordes i skolan på lunchrasten. Han satsade hela sin veckopeng på femtio kronor och fick ett kvitto samt en karbonkopia på raden.

Originalet skickades till Aktiebolaget Trav och Galopp, ATG, i Stockholm.

När klockan slog tre på lördagseftermiddagen tog familjen Nilsson plats i de orangefärgade manchestersofforna i radhuset i Tygelsjö, ett samhälle med tvåtusen invånare en mil söder om Malmö. Dags för mys med tv-klassikern Tipsextra. Det var Mikael, pappa Roland, mamma Carita och fyra år yngre brodern Daniel. Chips och dip. Stora glas med Coca Cola.

Tre av de sex travloppen visades före första halvlek i 20

fotbollsmatchen. Mikael lyckades pricka in två av vinnarna och hade chans på fem rätt. För att göra fotbollen mer intressant hade han satt ihop ett litet stryktipssystem efter tabellplaceringarna.

Varje nytt gjort mål på kupongen annonserades med »plinget« i rutan och ledde till omedelbara diskussioner i soffan. Efter matchen kom avgörandet. Fjärde loppet satt efter en stenhård spurtduell, och det femte och det sjätte.

En vecka senare kom Mikael ut från Posten med hundrasjuttiotre kronor i handen och gick direkt till affären intill.

Kompisarna bjöds på glass, godis och läsk. Nästan lika bra som den flotta bil han skulle köpa när han blev miljonär.

Med kapital på fickan höjdes insatserna till kommande lördag.

Ju fetare system desto större vinstchanser, lärde han sig. Mikael utvecklade sina travkunskaper genom att läsa i tidningar och titta på lopp på tv. Han såg sig snart som en skicklig spelare. En sådan som inte gör några idiotsatsningar utan spelar på säkerhet.

Ett par hundra kronor per system, med minst två hästar i varje lopp. Högoddsarna plockades bort och lades på en enkelrad. Att de skulle gå in, samtidigt, var lika sannolikt som att Elvis Presley skulle dyka upp i en rymdfarkost – i Tygelsjö. Men tänk om …

Mästerkuskarna Stig H Johansson och Olle Goop var givna på systemet. Rent taktiskt föredrog Mikael mittenhästarna med startnummer 4–7. De kunde vid en bra start skära av löpbanan för hästarna i innerspåret och tvinga hästarna i ytterspåret att accelerera och bränna krafter.

Han vann ofta, allt från några hundra till en tusenlapp. Så länge han bodde hemma var alla pengar spenderbara. Vinstkvällar på The Golden Days betydde en extra flaska vin och en om möjligt ännu finare cigarr. Och så det där sköna ruset. Kompisarna, som spelade mer sporadiskt, bjöd tillbaka när de vann. På så vis tog sällskapet sig alltid igenom kvällen som vinnare. Vissa 21

fredagar förlorade Mikael hundralapparna snabbt och med en axelryckning. Han var noga med att stoppa undan till mat och dryck och hade råd att förlora resten.

Med tiden steg Mikaels övertygelse om att kunna påverka utgången. Han granskade med vilken hastighet croupieren sköt iväg kulan och i vilket läge roulettehjulet, som snurrade åt motsatt håll, befann sig i just det ögonblicket. Ofta hoppade kulan till i sista stund och ändrade riktning. Men trots att han tagit det slumpartade momentet i beaktande tyckte han sig se ett mönster och valde nummer därefter. Om kulan landade på något av hans nummer eller precis intill, tog han det som en intäkt för sin analytiska skicklighet.

Mikael drack måttligt för att hålla skärpan och minimera toalettbesöken. Från att ha spelat för skojs skull utan några direkta strategier kunde han sitta vid bordet flera timmar i sträck. Han satsade mer och på fler nummer.

– Kom så festar vi, insisterade kompisarna och drog i honom.

– Ja, jag kommer. Om fem minuter. Jag har ett sånt jäkla flyt just nu.

I stället var de ofta tvungna att sätta sig bredvid honom för att »umgås«. Vid stängning kom Mikael springande mot utgången där de andra väntade med jackorna på.

Förluster provocerade. Revansch utkrävdes. Vinster på mellan fyra- och femtusen spelades bort. I Black Jack försökte Mikael memorera vilka av de trehundratolv korten, fördelade på sex lekar, som hade spelats ut och vilka som återstod. Det skulle successivt öka chanserna att göra rätt val mellan att å ena sidan ta fler kort, å andra sidan stanna och tvinga croupieren att köpa sig »tjock«. Men för det första var det en övermäktig uppgift för en sifferblind som han. För det andra användes aldrig den understa delen av korthögen, just för att förhindra att spelare drog fördel av att räkna kort.

22

Motgångar naggade på disciplinen. Mikael höll sig inte till planen utan lade i sista stund ut några extra marker. Han tog också av pengarna som hade lagts undan till notan. För att kunna betala den lånade han av kompisarna, och för att bli kvitt dem lånade han av pappan. Eller ärligt talat, stal ur plånboken i mittersta skrivbordslådan i sovrummet. Bara en gång blev två gånger som blev en vana, ett kapital att räkna med.

Mikael ville inte be om pengar, för då hade hans sätt att spendera nog ifrågasatts. Han skulle i alla fall vara hederlig nog att lägga tillbaka sedlarna redan nästa dag. Det löftet hölls som regel tack vare vinster, eller så kom studiebidraget i rättan tid eller så räddade kompisarna honom och hjulet var på nytt i rullning.

Pappan lade märke till att det ena dagen låg femhundra kronor i plånboken och andra dagen fyrahundra, för att sedan ligga femhundra där igen.

– Det är nog bara du som har räknat fel, sa Mikael kallsvettig.

Pappan förstod nog men nöjde sig med ett allmänt moraliskt tal om mitt och ditt.

När Mikael en eftermiddag skulle lägga tillbaka en hundralapp som han lånat insåg han att han hade två femtiolappar i handen. Några sådana fanns det aldrig i plånboken. Pappan skulle komma hem inom en halvtimme. Nu var goda råd dyra.

Klippet i steget nedför trapporna och ut på gården. Skräcken i blicken. Den desperata vädjan till vem som helst.

– Kan du växla, har du en hundralapp ? EN HUNDRALAPP !

Flickan han hade ringt på hos nickade stum av förvåning.

I samma ögonblick som skrivbordslådan stängdes öppnades ytterdörren.

– Värst vad du är svettig, sa pappan.

Mikael, som hade flytt in på sitt rum, fick inte fram ett ljud.

23

Mikael tog studenten från den tvååriga konsumentekonomiska linjen. Han jobbade ett tag på Värnhems sjukhus i Malmö och sedan var det dags för lumpen. Där briljerade han som gruppbefäl och muckade med näst högsta betyg. Ändå sprack drömmen om en plats på officershögskolan. Han hade valt bort matematik på gymnasiet och ansågs ha »bristande civil kompetens«.

I stället återvände Mikael till sjukhuset. En av hans kolleger där hette Karin. Hon var uppvuxen i Arlöv och hade gått ut humanistisk linje med utmärkta betyg i franska, latin och tyska.

Hon skulle se världen och sommarvikariatet på sjukhuset var bara tänkt som ett sätt att få ihop pengar till höstens äventyr.

Men ödet ville annat.

Efter ett avdelningsmöte gick Mikael fram till henne, presenterade sig, skämtade och lade ut texten. Han var tjugoett och hon nitton. Därefter »råkade« han titt som tätt dyka upp i korridorer, rum, hissar, i matsalen, ja, överallt där hon var och kanske behövde hjälp med något. Först tyckte Karin att det var irriterande att han följde efter henne, och hon försökte spela svåråtkomlig. Men hans charm och förmåga att fälla roliga kommentarer gick inte att motstå. Mikael fastnade för Karins mjuka framtoning. Hennes leende smittade.

Han bjöd ut på restaurang, drog ut stolen vid bordet och gav komplimanger. Gjorde henne sällskap till busstorget några hundra meter från sjukhuset, trots att han skulle åt ett annat håll. En kväll rättade han till hennes halsduk så ömt att det gick en varm ström genom hennes kropp. De hade kul tillsammans och förstod båda vart de var på väg.

På nyårsafton 1988 bjöd Mikael in till fest i Tygelsjö. Han såg till att Karin hamnade bredvid honom vid bordet. De doppade grönsaker och bröd i smält ost, drack vin och spelade Fleetwood Mac på hög volym. När tolvslaget närmade sig gick sällskapet 24

ut på altanen med fyllda champagneglas. Mikael vände sig emot Karin och gav henne en besvarad kyss medan det nya året exploderade in.

De var oskiljaktiga från den stunden. På sensommaren flyttade de ihop i en tvåa i Malmö. Mikael extraknäckte som väktare en tid och fick sedan fast anställning vid det statliga Allmänna bevakningsaktiebolaget hösten 1989.

I vaktbolagets fikarum var det bara travprogrammet som kunde konkurrera med kaffeautomaten. Några av kollegerna spelade tillsammans och Mikael var inte sen att hänga på. Det gemensamma systemet kostade en tusenlapp. De åkte också till Jägersro tillsammans. Han började satsa hundralappar i stället för tior. Allvaret steg med insatserna.

När vaktbolaget ombildades 1992 blev Mikael uppsagd och fick i stället börja jobba som timanställd väktare hos samma arbetsgivare. I samma veva fick Karin, som utbildat sig till undersköterska, jobb på hospice i Malmö och våren 1993 flyttade de båda till en tvåa i Arlöv.

Karin levde ihop med en man som var hennes stora trygghet.

De var lyckliga tillsammans och hade det relativt gott ställt.

Hon lade utan vemod sina utlandsdrömmar åt sidan. Dessa levdes i stället ut en vecka eller två i den romantiska italienska kuststaden Sorrento, i Rom, Paris eller London. Inför resorna lämnade Mikael in flerveckorssystem på tipset. I planeringen ingick också att ge ombudet i uppdrag att spela några hundra på sjuan som vinnare i ett visst lopp varje kväll. Han var med i gamet och kunde slappna av, utan att så mycket som kasta blickar mot vadslagningskontor och spelhallar.

Mikael friade på valborgsmässoafton 1993. Karin sa ja. De gick till en guldsmedsaffär och köpte förlovningsringar i vitt och rött guld med namnen och datumet ingraverade. Han förde snart giftermål på tal. Hon svarade att hon ville vänta även om 25

förhållandet kändes helt rätt. Som skilsmässobarn var Karin försiktig inför stora beslut i allmänhet och giftermål i synnerhet.

Mikael skötte inbetalningarna av de gemensamma räkningarna – hyra, el, telefon, medlemslån, fackavgifter, privatlån, tidningsprenumerationer – via Bankgirot och sorterade dem noggrant i mappar. Han ansvarade också för matkontot som de satte in ett par tusen kronor i månaden på. Ordning och reda. Det uppskattade Karin som själv såg till att de sparade en slant till semestern och oförutsedda utgifter på hennes konto.

Därutöver hade de båda ett par tusen kronor över i månaden som de disponerade fritt. Här skulle Mikaels strumpor spela en viktig roll.

GENERALEN

Det var en behaglig vårkväll på Jägersro. Femton grader varmt.

Vindstilla. Torr bana. Medan de svårbedömda lärlingsloppen pågick strömmade ett par tusen personer till.

Ruljangsen koncentrerades till huvudbyggnaden, vars långsträckta genomgående bottenplan var en sorglig syn. Grått och gult klinkergolv. Lågt tak med vita gipsplattor och lysrörsarmaturer. Mittenpelare i grå fuskmarmor som spädde på det klaustrofobiska intrycket. Till vänster, närmast banan, fanns kiosker, diverse försäljningsstånd och lotterier med chokladkartonger som första pris. Längs med den högra sidan radades små fyrkantiga insatsluckor upp och bakom de skjutbara glasdörrarna, som förde tankarna till ett postkontor, satt idel medelålders kvinnor och hanterade en omsättning lika hög som de ledigt klädda besökarnas cigarettkonsumtion. Det doftade tobak, grillad korv, rakvatten och parfym.

Kostymer och klänningar trängdes i restaurangen en trappa upp. Restaurangen var lika lång som travbanans upploppsraka.

Den hade gigantiska panoramafönster och rymde närmare trehundra bord i stigande sektioner, så att alla gäster kunde följa loppen med fri sikt. De tätt uppradade matborden var utrustade med varsin lampa att belysa kupongerna med. Klirrande öl- och vinglas, tallrikar och bestick fyllde borden tillsammans med 27

utvecklade V5-program. Serveringspersonalen, klädd i vita skjortor, svarta byxor och långa svarta förkläden, kilade upp och ner i gångarna och mellan borden med sina brickor. Ärtsoppa, kålpudding, ryggbiff.

Här fanns allt från jobb- och kompisgäng på tillfälligt besök till stammisar och hästägare. V5-omgången, lopp 3–7, var huvudnumret. Utdelningen på fem rätt varierade från några hundra kronor till en miljon.

I början av förhållandet med Karin, när allt var nytt och spännande, spelade Mikael sparsamt. Nu, efter några år, hade en otillfredsställande känsla av vardagslunk infunnit sig. Framför allt travet tog en allt större plats. På Jägersro fanns något han inte hittade någon annanstans.

Mikael kom i god tid innan V5:an startade. Han rörde sig vant genom vimlet fram till favoritplatsen ute i gattet mellan huvudbyggnaden och en mindre läktare, i linje med upploppskurvan.

Höll sig mest för sig själv, var inte där för att socialisera. Men ett snack med gubbarna, en med keps och en utan, kunde alltid löna sig. Gubbarna var som stöpta rakt in i betongfundamentet och beskrev hästarnas anatomi som en konstkritiker beskriver penseldragen på en målning. Deras detaljkunskaper var oändliga. Han såg dem aldrig spela själva, utan det var passionen för hästarna som förde dem dit.

Mikael höll sin strategiska förmåga högt. Ett lopp var som en militär framryckning i terrängen. Han var generalen och hästarna soldaterna. I programmet var hästarna han skulle spela på inringade med bläckpenna. »V« för vinnare och »P« för plats, ofta i kombination för att gardera. Även summorna han tänkte satsa fanns nedtecknade.

Dokumentationen gjorde han när Karin sov eller inte var hemma. Det var förberedelser som tog några timmar i veckan.

I den ena av sina två anteckningsböcker skrev Mikael ner fakta 28

om samtliga lopp som han såg på Jägersro: vilka hästar som hade vunnit respektive vilka som kommit på plats, deras tider, vilka som kört dem och vad det var för väder. I den andra boken bokförde han samtliga V65-vinnare landet runt. Genom att analysera statistiken hoppades Mikael kunna hitta hästar som presterade bra tider oavsett banförhållanden och motstånd.

Han kartlade även kuskarnas många olika körstilar, det vill säga allt från att låta hästen trava efter egen förmåga loppet igenom, till att hålla tillbaka den med tömmarna och släppa efter först på upploppet. Vissa kuskar sökte alltid spets, andra lade sig i mitten av fältet och åkte på draghjälp för att sedan avancera. Giganter som Stig H Johansson, ständigt denne Stig H, behärskade hela registret.

Mellan läktarna och banan fanns en asfalterad ståplatsyta. Ju närmare man stod räcket allra närmast banan desto mer spelade man, hette det. Mikael gick ända fram och lutade sig mot det.

Att följa uppvärmningen ingick i rutinerna.

Hästarna möttes av spridda applåder och uppmuntrande rop när de travade fram och tillbaka. Mikael ville se en häst som var mjuk och följsam i rörelserna och gick med huvudet högt. Det motsatta tydde på att den var nervös eller övertänd.

Det såg bra ut. Sjuan, som var andrahandsfavorit, verkade både stark och harmonisk. Han satsade tvåhundra kronor vinnare som planerat. Den obligatoriska Champagnegaloppen i högtalarna bröts av en ekande röst.

– Start om en minut … Kör till start, till start.

Han kunde sin dramaturgi, speakern. Pauserade. Repeterade.

Drog ut på orden.

– Fööörtiofem sekunder … Trett-io sekunder …

Insatser gjordes in i det sista. De veliga fick se luckan smälla igen framför näsan på dem.

– Femton sekunder till start …

29

Hästarna positionerade sig, vände i upploppskurvan och accelererade.

– Klart … Ett … Två … Kör !

Mikael, tillbaka i gattet, fick ett slags tunnelseende. Han hade bara ögon för sin häst. Beundrade dess grace och hållning.

Musklerna som spelade på kroppen. Hovarnas dova klapprande mot banan. Sjuan låg i andra spår, fjärde par, och flöt med i ett samlat fält första varvet. Nu var Mikael inte lugn längre.

Hästen gick ut i tredje spår på bortre långsidan och lade sig som tvåa snett bakom ledaren utvändigt. Jobbade sig upp jämsides vid ingången till sista kurvan, samtidigt som upploppsklockan ringde och sorlet steg. Tog sig – förbi.

En enmansshow spelades upp nedanför Mikael.

Jo, det var han igen.

Den äldre mannen med rutig keps rusade med hästarna längs hela upploppet. Vevade intensivt med höger arm som en väderkvarn och vrålade: – Jaaa, jaaa !

När sjuan passerade mållinjen skälvde Mikael inombords.

Utåt visade han inget. Hit hade han längtat och hit skulle han fortsätta att längta. Kosta vad det kosta vill. Resonemanget var det samma som vid roulettebordet: ju mer han vann desto mer kunde han satsa för att öka möjligheterna att få uppleva ruset.

Förluster utöver budgeten gjorde Mikael frustrerad. Men det som störde honom var inte att han hade misslyckats med att förutspå hur hästarna skulle agera, utan snarare att hästarna inte hade agerat så som han hade förutspått.

Den springande mannen tog nederlag hårt. Medan den segrande kusken poserade med blomsterkrans och hästägare i vinnarcirkeln, stod mannen med sänkt huvud och surade som ett litet barn, innan han repade mod och lommade iväg till insatsluckorna.

30

Under V5:ans sista lopp, i strålkastarsken, var den kollektiva anspänningen som störst. Åskådarna trycktes lite närmare räcket, stod lite högre på tå. När pengarna hade fördelats vände större delen hemåt och även restaurangen avfolkades. För de allra flesta hade det kostat mer än det smakat. Andra, däribland Mikael, hade stärkt både kassan och självförtroendet. Han fick visserligen bara fyra rätt i omgången men gick ändå några hundra plus tack vare singelspelen.

Kvällen blev sen för dem som stannade kvar för de avslutande loppen. Här fanns vinnare som ville förlänga njutningen. Och sådana som den kraftigt berusade medelålders mannen.

– Va fan, kom igen då, bara en tusenlapp till, vädjade han med stigande tonläge till en kvinna.

När hon vägrade slet han åt sig hennes handväska och tog pengar ur portmonnän. Mannen försvann på vingliga ben till en av insatsluckorna. Kvinnan stod kvar och grät.

Andra hittade sin livlina nedanför en av läktarna. Den rundnätte mannen utan hals lånade ut allt från ett par tusen till femsiffriga belopp ur den feta sedelbunten i byxfickan. Men det kostade – tjugofem procents ränta till att börja med. Räkningen saltades om skulden inte betalades inom en vecka. Mikael hörde inte till kunderna. Han skulle dock komma att göra mer tvivelaktiga affärer vad det led.

– Hej, hade ni kul ikväll ? frågade Karin när han kom hem.

– Jodå, vi gick ut och käkade, det var trevligt.

Officiellt var det vad Mikael hade gjort – träffat kompisar.

Jägersro var hans snuttefilt. Karin kände överhuvudtaget inte till att han spelade.

Mikael skämdes över att glädjen som han upplevde av att spela var större och starkare än all annan glädje i livet. Inte ens kärleken till Karin kunde mäta sig med det. Det borde vara på ett annat sätt.

31

I stallarna på Jägersro pågick förberedelserna inför helgens storlopp. Personal, kuskar och ägare kom och gick. Förväntningar byggdes upp. Mikael stannade som så ofta till på väg hem från jobbet. Han hoppades snappa upp intressant information, inte minst från skötarna som levde med hästarna praktiskt taget dygnet runt. Gubbarna, den ene med keps och den andre utan, var också där. Deras känsliga näsor hade nosat upp något bortom doften av hästskit, kraftfoder och snabbkaffe i plastmuggar. De talade länge och väl om det graciösa stoet som skulle komma från huvudstaden. Hästen hade en imponerande segerrad, dessutom ett bra startspår.

– Inte en chans att den förlorar, sa den ene gubben.

– Överlägsen, sa den andre.

Snacket nådde snart utanför stallarna. Vinnaroddset spelades ner till en och en halv gånger pengarna. Här krävdes det en insats utöver det vanliga om det skulle löna sig, men spelkassan var tom så när som på ett par hundralappar.

På lördagen åkte Mikael till Jägersro och satsade femtusen på nummer ett i lopp fem. Det var pengar som egentligen skulle gå till månadens räkningar. Att förlora existerade inte. Om han mot förmodan gjorde det, alltså rent teoretiskt, var planen att betala hyran med matkassan. Pengar till mat skulle han ordna på något sätt. Räkningarna hade Karin postat åt honom på fredagen och med de obligatoriska tre bankdagarna skedde det första betalningsförsöket tidigast på onsdagen. Därefter dröjde det ett par veckor innan en påminnelse kom, så han hade bra marginaler.

Mikael var motvilligt bortbjuden på eftermiddagen. Tankarna svävade iväg vid middagsbordet. Det blev en nervös väntan tills han kom hem och satte på text-tv. Han bläddrade fram sidan med resultaten.

Vinnare i lopp fem blev nummer ett.

32

Han sjönk ner i soffan av lättnad. Mikael hade inte bara klarat nervpressen. Han hade gjort det som en vinnare.

Men från och med då fick spelandet en annan innebörd.

Glädjen försvann. En jakt som skulle rasera inte bara hans tillvaro tog vid.