9789137136790

DEN OSYNLIGA BRON

orringer_den osynliga bron 1.indd 1

2012-05-08 11:53:37

orringer_den osynliga bron 1.indd 2

2012-05-08 11:53:38

Julie Orringer

Den osynliga bron Översättning Ann Björkhem

orringer_den osynliga bron 1.indd 3

2012-05-08 11:53:38

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Amerikanska originalets titel The Invisible Bridge Copyright © Julie Orringer 2010 Svensk utgåva enligt avtal med Sane Töregård Agency AB Dikterna på s 7 är översatta av Ann Björkhem Omslagsdesign Bjørn Kulseth Tryckt 2012 hos GGP Media GmbH i Tyskland isbn 978-91-37-13679-0

orringer_den osynliga bron 1.indd 4

2012-05-08 11:53:38

Till brรถderna Zahav

orringer_den osynliga bron 1.indd 5

2012-05-08 11:53:38

orringer_den osynliga bron 1.indd 6

2012-05-08 11:53:38

O tempora! O mores! O mekkora nagy córesz.

O tider! O seder! O vilka ohyggliga bördor.

Ur Träskblomman ungersk undergroundtidning arbetslägret Bánhida, 1939

Från Bulgarien dov kanoneld mullrar fram, väller uppåt, tvekar, rasar ned från bergets kam.

Vägen, tyngd av vilsna tankar, åkdon, djur och män, skriar, stegrar sig, vilt piskar manen himmelen.

Mitt i detta larm och kaos är du hos mig, ständigt skimrar, lyser bilden av dig och oändligt stilla står du, tyst: en ängel skrämd av dödens karneval och likt murkna stubbens myra bävande för dess final.

Miklós Radnóti, ur ”Vykort”, skrivet till hans hustru under dödsmarschen från Heidenau 1944

Det är som låge jag under en mulen himmel och andades genom ett nålsöga.

W.G. Sebald Ur Unrecounted

orringer_den osynliga bron 1.indd 7

2012-05-08 11:53:39

Innehåll Första delen: Rue des Écoles 1 Ett brev 13 2 Parisexpressen 25 3 Quartier Latin 35 4 École Spéciale 43 5 Théâtre Sarah-Bernhardt 61 6 Arbete 71 7 En lunch 82 8 Gare d’Orsay 93 9 Bois de Vincennes 106 10 Rue de Sévigné 112 11 Jullov 125 Andra delen: Glasskärvor 12 Polaner 145 13 Tibor 162 14 Kamratskap 185 15 I Tuilerierna 189 16 Nice 201 17 Synagogue de la Victoire 18 Café Bédouin 235 19 I gränden 241 20 vom Rath 258 Tredje delen: Resor 21 En middagsbjudning 269 22 Signorina di Sabato 276 23 Sporthallen Saint-Germain 298 24 Île de France 320 25 Ungerska konsulatet 334

orringer_den osynliga bron 1.indd 8

2012-05-08 11:53:39

Fjärde delen: Den osynliga bron 26 Subkarpaterna 349 27 Snögåsen 367 28 Permission 378 29 Bánhidalägret 397 30 Major Barna och generalen 433 31 Tamás Lévi 449 32 Szentendre-bangården 473 33 Österut 496 Femte delen: Elddopet 34 Turka 521 35 Tatarerna i Ungern 546 36 Nagy 560 37 Flykt 577 38 Ockupation 596 39 Farväl 602 40 Mardrömmar 609 41 De döda 625 42 Minnesgärden 640 Epilog 647 Nära ögat 651 Författarens tack 653

orringer_den osynliga bron 1.indd 9

2012-05-08 11:53:39

orringer_den osynliga bron 1.indd 10

2012-05-08 11:53:39

KKKKKKKKKK

Fรถrsta delen Rue des ร coles KKKKKKKKKK

orringer_den osynliga bron 1.indd 11

2012-05-08 11:53:39

orringer_den osynliga bron 1.indd 12

2012-05-08 11:53:39

1 Ett brev

Längre fram skulle han berätta för henne att deras kärlekshistoria började på Kungliga Operan i Budapest kvällen innan han reste till Paris. Året var 1937, månaden september och vädret ovanligt kallt för årstiden.

Brodern hade envisats med att bjuda honom på Operan som avskedspresent. De gav Tosca och bröderna hade sina platser på översta raden.

Då gick man inte in genom en av de tre ståtliga marmorportalerna på framsidan med dess korintiska pelare och mäktiga friser utan fick nöja sig med en blygsam sidoingång med rödbrusig biljettvaktmästare, illa medfaret brädgolv och väggarna fullklistrade av gamla operaaffischer.

Flickor i knäkort kjol anlände arm i arm med unga män i luggslitna kostymer, och gamla gubbar gruffade med sina vithåriga äkta hälfter medan de hasade sig uppför de fem smala trapporna. Högst där uppe steg ett muntert sorl från baren, där träbänkar kantade de spegelklädda väggarna och luften var tjock av cigarrettrök. Längst bort i rummet ledde en dörr in till själva operasalongen, en enorm grotta med ljuskronor som strålade över takmålningens grekiska gudar och de många utsirade räckenas förgyllning. Andras hade aldrig drömt om att få se en föreställning här och skulle aldrig ha kommit hit om inte Tibor hade köpt biljetter. Men brodern tyckte att bodde man i Budapest måste man unna sig i alla fall en Puccinikväll på Operaház. Nu lutade han sig över räcket och pekade ut amiral Horthys loge, för kvällen tom så när som på en ålderstigen general i husaruniform. Långt under dem visade smokingklädda vaktmästare publiken till deras platser. Herrarna bar frack och damernas hår glittrade av juveler. ”Tänk om Mátyás hade fått se det här”, sa Andras. ”Tålamod, Andráska. Han kommer också till Budapest när han har 13

orringer_den osynliga bron 1.indd 13

2012-05-08 11:53:39

tagit studenten och inom ett år kommer han att vara dödstrött på stan.”

Andras log. Han och Tibor hade båda flyttat till Budapest så fort de lämnat sitt gimnázium i Debrecen. Bröderna hade vuxit upp i Konyár, en liten by på östra Ungerns slättland, och en gång i tiden hade också de tyckt att huvudstaden var världens navel. Nu planerade Tibor att flytta till Italien och läsa medicin och Andras, som bara hade bott i Budapest ett år, skulle till Paris och studera till arkitekt. Ända tills han fick antagningsbeskedet från École Spéciale d’Architecture hade alla trott att Tibor skulle vara den förste som reste. I tre år hade han arbetat som expedit i en skobutik på Váci utca, sparat pengar för att kunna betala sin undervisning och studerat på kvällarna. När Andras flyttade in hos honom året innan hade båda trott att Tibor skulle ge sig av när som helst. Han hade klarat sina förberedande tentamina, skickat en ansökan till medicinska fakulteten i Modena och trott att inom ett halvår skulle han både vara antagen och ha fått studentvisum. Men i stället placerade man honom på väntelistan för utländska studenter och meddelade att det skulle ta ett år eller två innan han kunde räkna med en plats.

Tibor hade inte sagt ett ord om sin situation sedan Andras fick besked om sitt stipendium och inte visat minsta tecken på avundsjuka. I stället hade han köpt operabiljetter och hjälpt Andras att förbereda resan. När det mörknade i salongen och orkestern började stämma instrumenten kände Andras sig ett ögonblick skamsen. Han visste att om rollerna hade varit ombytta skulle han visserligen ha glatt sig åt Tibors framgång, men sin avundsjuka hade han säkert inte kunnat dölja.

Från en sidodörr i orkesterdiket kom en lång, mager man med hår som vita eldslågor över hjässan in i strålkastarljuset. Publiken jublade högljutt när han steg upp på dirigentpulten. Han måste buga sig tre gånger och slå ut med armarna i en vädjande gest innan de tystnade, då han vände sig mot musikerna och höjde taktpinnen. Efter ett ögonblicks skälvande tystnad rullade en stormvåg av musik från blåsare och violiner fram och fyllde Andras bröst så att han knappt kunde andas. Sammetsridån drogs upp och visade det inre av en italiensk katedral med perfekt och kärleksfullt återgivna detaljer. De målade fönstren skimrade i ambra och azur och på en vitkalkad vägg skymtade en halvfärdig målning av Maria Magdalena i dunklet. En man i randig fångdräkt smög in i kyrkan och gömde sig i ett mörkt sidokapell. Sedan kom en målare för att arbeta på fresken, följd av en kyrkvaktmästare som besvor honom att 14

orringer_den osynliga bron 1.indd 14

2012-05-08 11:53:39

plocka undan sina penslar och presenningar före nästa gudstjänst. Slutligen anlände operadivan Tosca, hon som stod modell för Maria Magdalena, med de karminröda kjolarna svepande om vristerna. Sången svävade upp under operahusets välvda målade tak, målaren Cavaradossis klarinettljusa tenor, rymlingen Angelottis fylliga bas och den varma, aprikoslena sopranen som tillhörde den fiktiva stjärnan Tosca, vars parti sjöngs av den ungerska operastjärnan Zsuzsa Toronyi. Musiken var så mäktig, så påtaglig att det tycktes Andras att han skulle kunna böja sig fram över räcket och gripa tag i den. Operasalongen var ett instrument i sig, tänkte han. Konstruktionen gav ljudet möjlighet att svälla och kompletteras, stiga i höjden och rundas av utan att gå förlorad mot taket. ”Det här ska jag aldrig glömma”, viskade han till sin bror. ”Nej, gör inte det”, viskade Tibor tillbaka. ”Jag väntar mig att du bjuder tillbaka när jag kommer till Paris.”

I pausen drack de en liten kopp svart kaffe i baren och diskuterade vad de hade sett. Var konstnärens vägran att förråda sin vän ett utslag av osjälvisk lojalitet eller av egenrättfärdigt övermod? Skulle hans ståndaktighet under den påföljande tortyren tolkas som en sublimering av hans erotiska känslor för Tosca? Skulle Tosca ha knivhuggit Scarpia om hon inte genom sitt yrke hade varit så grundligt skolad i melodramatik?

Det var en bitterljuv glädje i deras dispyt, för som pojke hade Andras i timtal suttit och lyssnat på Tibor när han diskuterade filosofiska frågor, sport och litteratur med sina vänner och drömt om den dag då han själv skulle kunna säga något som Tibor fann kvickt eller bitande. Men nu när han och Tibor var jämlikar eller i varje fall något ditåt, skulle Andras alltså ge sig av, stiga på ett tåg som förde honom hundratals kilometer från hemmet. ”Hur är det fatt?” sa Tibor och lade handen på hans arm. ”Det är så rökigt här inne”, sa Andras, harklade sig och vände bort blicken. Han var tacksam när lamporna började blinka för att markera att pausen var slut.

Efter tredje akten när de otaliga inropningarna var över – med Tosca och Cavaradossi på ett mirakulöst sätt återuppståndna från de döda och den ondskefulle Scarpia hult småleende där han stod med famnen full av röda rosor – banade sig Tibor och Andras fram till utgången och trängdes med de övriga i de smala, fullpackade trapporna. Utanför skymtade några svaga stjärnor på himlen ovanför stadens ljus. Tibor tog broderns 15

orringer_den osynliga bron 1.indd 15

2012-05-08 11:53:39

arm och drog honom med sig till Andrássysidan av byggnaden där parkettpubliken var på väg ut under de magnifika höga marmorbågarna. ”Jag vill visa dig stora foajén”, sa han. ”Vi säger till vaktmästaren att vi har glömt någonting.”

Andras följde efter honom genom den mittersta dörren och in i den av ljuskronor upplysta hallen där en bred marmortrappa bredde ut sig åt båda sidor upp till ett galleri. Nedför trappan kom herrar och damer i galaklädsel men Andras hade bara ögon för arkitekturen: pärlfrisen längs trappräcket, kryssvalvet ovanför, de rosafärgade korintiska pelarna som bar upp galleriet. Miklós Ybl, en ungrare från Székesfehérvár, hade vunnit den internationella tävlingen om vem som skulle få rita operahuset, och Andras far hade gett honom en bok med Ybls ritningar i födelsedagspresent när han fyllde sju år. Den hade han tillbringat många timmar med att studera och nu stod han mitt i havet av operabesökare på väg ut och stirrade upp i taket, så intensivt upptagen av att förena den tredimensionella anblicken med ritningarna han hade i gott minne att han först inte lade märke till att någon hejdade sig framför honom och sa något. Så blinkade han till och flyttade blicken till personen ifråga, en fyllig och högbröstad kvinna i sobelcape som tydligen bad om ursäkt.

Med en bugning steg han åt sidan för att låta henne passera. ”Nej, nej”, sa hon. ”Det var just er jag ville ha tag i. Vilken tur att jag råkade på er här! Jag visste inte alls var jag skulle söka er.”

Han försökte erinra sig när och var han kunde ha träffat henne. Ett diamanthalsband glittrade om hennes hals och under pälscapen böljade en skär sidenklänning. Det mörka håret var lagt i konstfulla, täta lockar över huvudet. Hon tog hans arm och förde honom med sig ut på yttertrappan. ”För det var väl er jag träffade på banken häromdagen?” sa hon. ”Ni hade ett kuvert med franska francs.”

Nu kände han igen henne. Det var Elza Hász, gift med bankiren.

Andras hade sett henne några gånger i den stora synagogan på Dohány utca dit han och Tibor gick någon fredagskväll då och då för att delta i gudstjänsten. För ett par dagar sedan hade han råkat törna ihop med henne när de möttes på banken. Hon hade tappat den randiga hattasken hon bar på och han sitt kuvert med franska pengar. De skära och gröna sedlarna fladdrade ned kring fötterna på dem som konfetti. Han hade borstat av hattasken och återlämnat den till henne och hon fortsatte in genom en dörr märkt PRIVAT. 16

orringer_den osynliga bron 1.indd 16

2012-05-08 11:53:39

”Ni ser ut att vara lika gammal som min son”, fortsatte hon, ”och att döma av valutan ni hade växlat till er antar jag att ni ska iväg och studera i Paris?” ”Ja, jag reser i morgon eftermiddag.” ”Jag undrar om jag får be er om en tjänst. Min son studerar på Konstakademin och jag skulle vilja skicka med ett paket till honom. Om det inte är till alltför mycket besvär för er?”

Han dröjde ett ögonblick med svaret. Att lova att ta med sig ett paket till någon i Paris betydde att han faktiskt själv var på väg dit, att han skulle lämna sina bröder och sina föräldrar och sitt land bakom sig och ge sig ut i det stora okända Västeuropa. ”Var bor er son?” frågade han. ”I Quartier Latin förstås”, sa hon med ett skratt. ”I en vindskupa som alla andra målare, inte i en sådan ståtlig villa som vår käre Cavaradossi.

Fast han säger att han har både varmvatten och utsikt över Panthéon. Åh, här kommer bilen!” En grå, täckt vagn svängde in till trottoarkanten och fru Hász lyfte armen och vinkade åt chauffören. ”Kom i morgon förmiddag är ni snäll. Benczúr utca tjugosex. Så ska jag ha paketet klart.”

Hon drog ihop pälskragen om halsen och skyndade nedför trappan utan att se sig om. ”Åhå!” sa Tibor som just kom ut genom dörren. ”Vad i allsindar ville hon dig?” ”Jag ska bli internationell kurir. Madame Hász vill att jag tar med mig ett paket till hennes son i Paris. Hon och jag träffades på banken häromdagen när jag var där för att växla in franska francs.” ”Och det gick du med på?” ”Ja.” Tibor suckade och såg på de gula spårvagnarna som rullade fram på boulevarden. ”Det kommer att bli ruskigt tråkigt här utan dig, Andráska.” ”Dumheter. Du kommer att ha en flickvän inom en vecka.” ”Visst. Flickorna springer ju benen av sig efter luspanka affärsbiträden.”

Andras log. ”Äntligen lite självömkan! Jag som just började bli arg på dig för att du är så storsint och tar det hela så lugnt.” ”Det gör jag visst inte. Jag skulle kunna mörda dig för att du får åka till Paris. Men vad skulle det tjäna till? Då får ju ingen av oss resa utom17

orringer_den osynliga bron 1.indd 17

2012-05-08 11:53:39

lands.” Han flinade, men ögonen bakom de silverbågade glasögonen var allvarliga. Så stack han sin arm under Andras och drog honom med sig nedför trappan medan han gnolade några takter ur operauvertyren. Till deras hyreshus på Hárfa utca var det bara tre kvarters väg och när de kom fram stannade de utanför porten för att dra ett sista djupt andetag av nattluften. Himlen över Operan var blekt orangefärgad av återskenet från stadens ljus och spårvagnsklockorna pinglade borta på boulevarden. Tibor var stilig som en filmhjälte tyckte Andras, med hatten djärvt på sned och den vita sidenscarfen nonchalant kastad bakåt över ena axeln. Han såg ut som en person redo att ge sig i kast med en spännande, okonventionell tillvaro, en man som var bra mycket mera lämpad än Andras att ta tåget till ett främmande land och skapa sig en tillvaro där. Sedan blinkade han med ena ögat och tog upp nyckeln ur fickan och i nästa ögonblick kappades de som skolpojkar för att komma först uppför trapporna till sitt hyresrum.

Fru Hász bodde i närheten av Városliget, stadsparken med ett slott som klippt ur en sagobok och det stora Szécsenybadet, byggt i rokokostil och med många bassänger. Huset på Benczúr utca var en italienskinspirerad villa med rappade, gräddgula väggar, på tre håll omgiven av en trädgård som man dock inte kunde se. Bara topparna på spaljérosorna stack upp över en vitmenad stenmur. Inifrån hörde Andras det lätta plaskandet från en fontän och ljudet av en trädgårdskratta.

Ett ovanligt hus för judiska människor att bo i, tänkte han, men på dörrposten vid ingången satt faktiskt en mezuzah – en silvercylinder inkapslad i en blommande gullranka. När han ringde på hördes en femtonig liten melodi där inne. Sedan klapprade det av klackar mot marmor och någon drog ifrån de kraftiga reglarna. En silverhårig husa öppnade dörren och släppte in honom i en hall med välvt tak, rosafärgat marmorgolv, ett hallbord med intarsia och en bukett kallor i en kinesisk vas. ”Madame Hász är i vardagsrummet”, sa hon.

Han följde efter henne genom hallen och nedför en korridor, också den med välvt tak, tills hon stannade utanför en öppen dörr genom vilken han hörde kvinnoröster tala i stigande och sjunkande crescendo.

Han kunde inte höra vad som sades, men det framgick tydligt att det var fråga om ett gräl. Den ena rösten blev allt gällare och tystnade sedan 18

orringer_den osynliga bron 1.indd 18

2012-05-08 11:53:39

tvärt, den andra, som var lugnare än den första, höjdes till en invändning som förblev obesvarad. ”Var god och vänta här ett ögonblick”, sa husan och gick in för att tillkännage hans ankomst. Det ledde till ännu en snabb liten ordväxling, som om den dispyten hade med Andras att göra. Sedan kom husan tillbaka och visade honom in i ett stort ljust rum som doftade rostat bröd och blommor. På golvet låg persiska mattor i rosa och guld, vita sidenfåtöljer stod mittemot två mörkrosa soffor, och det låga soffbordet pryddes av en skål gula rosor. Madame Hász hade rest sig ur en fåtölj i ett hörn av rummet. Vid skrivbordet framme vid fönstret satt en gammal kvinna i svart änkedräkt med håret dolt av en spetssjal. I handen höll hon ett brev förseglat med vax, som hon lade ifrån sig på en trave böcker och förankrade under en brevpress av glas. Madame Hász gick fram till Andras och tryckte hans hand i sin egen, som var fyllig och kall. ”Tack för att ni kom”, sa hon. ”Det här är min svärmor, madame Hász den äldre.” Hon nickade mot kvinnan i svart. Hon var spensligt byggd, med ett fårat ansikte som Andras fann vackert trots dess sorgbundenhet, och stora grå ögon bräddade av återhållen smärta. Han bugade för henne och yttrade den formella hälsningen Kezét csókolom. Jag kysser Er hand.

Den äldre fru Hász nickade till svar. ”Och ni har alltså gått med på att ta med er ett paket till József?” sa hon. ”Det var mycket vänligt av er.

Ni har säkert redan fullt upp att tänka på.” ”Det är inget besvär alls.” ”Vi ska inte uppehålla er i onödan”, sa den yngre fru Hász. ”Simon håller på att packa ned det sista i lådan. Under tiden ska jag ringa på te.

Ni ser utsvulten ut.” ”Nej, nej, inget besvär för min skull”, sa Andras. I själva verket hade lukten av rostat bröd påmint honom om att han inte hade ätit frukost, men han var rädd att också minsta lilla måltid här i huset krävde en långvarig ritual vars regler han inte kände till. Och han hade bråttom, hans tåg skulle gå tre timmar senare. ”Unga män kan alltid äta”, sa den yngre fru Hász, ringde på husan och gav henne några instruktioner. Hon skyndade ut.

Svärmodern reste sig från skrivbordet, satte sig i den ena skära soffan och tecknade åt Andras att slå sig ned bredvid henne. Han lydde fast han oroade sig för att hans byxor skulle sätta fläckar på sidenet. Han borde 19

orringer_den osynliga bron 1.indd 19

2012-05-08 11:53:39

ha haft helt andra kläder på sig för att passa in här i huset, tänkte han.

Gamla fru Hász lade sina smala händer i knäet och frågade vad Andras skulle studera i Paris. ”Arkitektur”, sa Andras. ”Verkligen? Då blir ni kamrat med József på Konstakademin?” ”Jag ska gå på École Spéciale”, sa Andras. ”Det är inte samma sak.”

Den yngre fru Hász satte sig i soffan mittemot. ”École Spéciale? Den har József inte berättat något om.” ”Det är mera av en yrkesskola än konstakademin”, sa Andras. ”I varje fall har jag förstått det så. Jag ska fara dit på ett stipendium från Izraelita Hitközség. Det var rena turen att jag fick det.” ”Jaså, hur kom det sig?”

Andras förklarade hur det hade gått till. Chefredaktören på Förr och Framöver, kulturtidskriften han arbetade på, hade skickat några av Andras omslagsteckningar till en utställning i Paris – en samling av unga centraleuropeiska konstnärers verk. Hans teckningar hade blivit antagna och utställda och en lärare på École Spéciale hade sett dem och gjort förfrågningar om konstnären. Chefredaktören berättade att Andras ville bli arkitekt, men att det var svårt för judiska studenter att komma in på den utbildningen i Ungern eftersom det gamla kvoteringsförfarande från 1920-talet som begränsade antalet judiska studenter till sex procent fortfarande var i bruk på de ungerska universiteten. Läraren på École Spéciale hade skrivit och bett sin högskolas antagningsnämnd att ge Andras en plats på den kommande grundkursen. Judiska samfundet i Budapest, Izraelita Hitközség, hade erbjudit sig att bekosta hans undervisning, kost och logi. Efter några veckor var saken klar. Hela tiden hade det verkat som om den när som helst skulle gå i stöpet, men det hade den inte. Nu skulle han resa. Terminen började om sex dagar. ”Åh”, sa den yngre fru Hász, ”vilken tur för er! Att få stipendium och allting!” Men när hon sa de sista orden slog hon ned blicken och Andras upplevde samma känsla som så ofta under gymnasieåren i Debrecen, en plötslig skam som om han suttit avklädd framför henne. Några gånger hade han hälsat på sina klasskamrater på helgerna, det var pojkar som bodde i stan och vars fäder var advokater och bankdirektörer, pojkar som inte behövde bo inackorderade i en fattig familj – pojkar som inte behövde dela säng med någon, som alltid hade nystrukna skjortor i skolan och åt hemma varenda dag. Några av deras mödrar bemötte honom 20

orringer_den osynliga bron 1.indd 20

2012-05-08 11:53:39

med omtänksamhet och ömkan, andra med artig motvilja. Också i deras närvaro hade han känt sig naken. Nu tvingade han sig att se på Józsefs mor och svara: ”Ja, det var verkligen tur.” ”Och var någonstans i Paris ska ni bo?”

Han gned diskret sina svettiga handflator mot byxknäna. ”I Quartier Latin, antar jag.” ”Men var ska ni ta in de första dagarna?” ”Jag får väl fråga någon vart studenterna brukar ta vägen.” ”Dumheter”, sa den äldre fru Hász och lade sin hand över hans. ”Ni ska förstås bo hos József. Det blir det bästa.”

Hennes svärdotter harklade sig lätt och drog handen över håret. ”Vi kan inte lova något för Józsefs räkning”, sa hon. ”Han kanske inte har plats för en gäst.” ”Vilken ryslig snobb du är, Elza”, sa hennes svärmor. ”Herr Lévi gör ju József en tjänst. Naturligtvis kan han få sova på hans soffa, i varje fall ett par dagar. Vi får telegrafera till honom i eftermiddag.” ”Här kommer smörgåsarna”, sa Elza, märkbart lättad över avbrottet.

Husan rullade in en tevagn. Förutom teservisen fanns ett glasfat på hög fot med travar av små sandwiches, så vita att de såg ut att vara gjorda av snö. Bredvid fatet låg en liten saxliknande silvertång som för att antyda att smörgåsar som dessa inte fick beröras av människohänder. Den äldre fru Hász tog tången och lade upp en mängd sandwiches på Andras assiett, många fler än han skulle ha vågat ta på egen hand.

När hennes svärdotter sedan tog en direkt från fatet utan att använda tången vågade Andras sig på att börja äta en av sina. Den var bredd med mjukost smaksatt med dill, på två skivor mjukt vitt bröd med avskurna kanter. Papperstunna skivor gul paprika var det enda tecknet på att smörgåsen var bredd i Ungern.

Medan den yngre frun serverade Andras en kopp te gick den äldre tillbaka till skrivbordet och hämtade ett korrespondenskort där hon bad Andras att skriva sitt namn och tidpunkten för sin ankomst till Paris.

Hon skulle telegrafera till József och be honom att möta på stationen.

Bläckpennan hon erbjöd Andras var av glas med en gyllene spets, så tunn och fin att han knappt vågade använda den. Han böjde sig ned över det låga bordet och skrev ned uppgifterna med versaler, livrädd för att antingen knäcka den tunna pennspetsen eller skvätta bläck på den persiska mattan. I stället fick han bläck på fingrarna, något han upptäckte 21

orringer_den osynliga bron 1.indd 21

2012-05-08 11:53:40

först när han åt den sista sandwichen och såg de mörkvioletta fläckarna på det vita brödet. Han undrade hur lång tid det skulle ta innan Simon, vem det nu var, kom med lådan till József. Någonstans på andra sidan hallen hördes hammarslag och han hoppades att det var lådan som höll på att spikas igen.

Gamla fru Hász verkade nöjd med att han hade ätit alla smörgåsarna.

Med ett allvarligt, sorgset leende sa hon: ”Det här är alltså första gången ni reser till Paris?” ”Ja”, sa Andras. ”Första gången jag reser utomlands över huvud taget.” ”Min sonson kan verka lite burdus”, sa hon. ”Men det är en rar pojke när man väl lär känna honom.” ”József är en fulländad gentleman”, sa den yngre fru Hász och rodnade ända upp till de täta, ondulerade lockarna. ”Det är snällt av er att telegrafera till honom”, sa Andras. ”För all del”, sa hans farmor. Hon skrev hans adress på ett annat kort och gav det till Andras. Ett ögonblick senare kom en man i hovmästarlivré in i rummet med en kolossal trälåda i famnen. ”Tack, Simon”, sa den yngre fru Hász. ”Ställ den där så länge.”

Mannen ställde ned lådan på mattan och drog sig tillbaka. Andras såg på den förgyllda klockan på spiselhyllan. ”Tack för teet”, sa han. ”Nu måste jag nog ge mig av.” ”Var snäll och stanna ett ögonblick”, sa den äldre fru Hász. ”Det är en sak till jag vill skicka med er.” Hon gick tillbaka till skrivbordet och tog brevet som låg under brevpressen. ”Ursäkta mig, herr Lévi”, sa hennes svärdotter, varpå hon reste sig, gick fram till svärmodern och lade handen på hennes arm. ”Det här har vi ju redan diskuterat.” ”Då behöver jag inte upprepa mig”, sa den äldre kvinnan lågt. ”Var snäll och ta bort handen, Elza.”

Svärdottern skakade på huvudet. ”György skulle hålla med mig. Det är oklokt.” ”Min son är en god människa, men han vet inte alltid vad som är bäst”, sa den äldre kvinnan, lösgjorde sig milt från Elzas hand, gick tillbaka till den rosa sidensoffan och gav Andras brevet. På framsidan stod C. MORGENSTERN och en adress i Paris. ”Det är en gammal vän till familjen”, sa hon med blicken fäst på Andras. ”Ni tycker kanske att det är ett överdrivet försiktighetsmått, 22

orringer_den osynliga bron 1.indd 22

2012-05-08 11:53:40

men alla gånger litar jag inte på ungerska postverket. Brev kan komma bort, vet ni, eller råka i orätta händer.” Hennes ögon tycktes vädja till honom att inte fråga vad hon menade eller vad det kunde vara för känsliga ärenden som krävde en sådan diskretion. ”Jag är tacksam om ni inte nämner brevet för någon annan. Särskilt inte för min sonson. Bara ni sätter på ett frimärke och postar det när ni kommer till Paris blir jag tacksam. Mycket tacksam.”

Andras stoppade ned brevet i bröstfickan. ”Det ska jag ordna.”

Den yngre fru Hász stod blickstilla vid skrivbordet och nu blossade kinderna under pudret. Ena handen vilade fortfarande på boktraven som om hon hade velat trolla tillbaka brevet dit och ha det i tryggt förvar. Men här fanns ingenting att göra, vad kampen än gällde hade den äldre fru Hász utgått som segrare och svärdottern måste låtsas som om det regnade. Med uttryckslös min slätade hon till den grå kjolen en aning över höfterna och gick tillbaka till soffan där Andras satt. ”Ja”, sa hon och förde samman händerna, ”då har vi nog inget mer att säga varandra. Jag hoppas att min son kommer att bli till hjälp för er i Paris.” ”Det är jag övertygad om”, sa Andras. ”Är det den där lådan ni vill att jag ska ta med åt honom?” ”Ja”, sa hon med en gest mot den.

Trälådan var stor nog att innehålla två picknickkorgar och när Andras lyfte den kände han tyngden ända ned i magmusklerna. Han tog några stapplande steg mot dörren. ”Kära nån då”, sa den yngre fru Hász. ”Orkar ni med den?”

Andras nickade bara stumt. ”Det verkar inte så. Ni får inte fördärva ryggen.” Hon tryckte på en ringledningsknapp på väggen och ett ögonblick senare dök Simon upp igen, tog lådan från Andras och stegade ut med den. Andras följde efter och bakom honom kom den äldre fru Hász som följde honom ända ut på uppfarten där den stora grå bilen väntade. Tydligen skulle han få åka hem i den. Det var en engelsk vagn, en Bentley. Han önskade att Tibor hade varit där och sett den.

Fru Hász lade handen på hans arm. ”Ni ska ha stort tack”, sa hon. ”Det är ett rent nöje”, sa Andras och bugade till avsked.

Hon gav hans arm en liten tryckning, gick tillbaka in i huset och drog igen dörren efter sig utan ett ljud. När bilen började rulla vände Andras 23

orringer_den osynliga bron 1.indd 23

2012-05-08 11:53:40

på huvudet och såg på huset som försvann bakom honom, lät blicken glida längs fönstren, osäker på vad han spejade efter. Inte en rörelse såg han, ingen som förde undan gardinen för att titta efter honom. Han föreställde sig den yngre fru Hász sitta kvar i vardagsrummet, tyst och vanmäktig, medan den äldre retirerade längre in bakom den gräddgula fasaden, tillbaka till en gammalmodig, övermöblerad och kvav salong utan någon utsikt att tala om. Så vände han sig framåt igen och med armbågen stödd mot Józsefs låda gav han för sista gången sin adress på Hársfa utca.

24

orringer_den osynliga bron 1.indd 24

2012-05-08 11:53:40