Quick

den stora r채ttsskandalen

Pelle Svensson

kapitel 3

Thomas Quick som Ellington, seriemördaren det var den 9 mars 1993 som Thomas Quick i terapin på Säter började berätta om sina mordfantasier. Det första offer som han nämnde var den sedan november 1980 försvunne Sundsvallspojken Johan Asplund. På en badutflykt sommaren 1992 hade Quick berättat för en av vårdarna att han bar på svåra hemligheter i sitt liv och han bad om hjälp. »Jag måste få berätta om detta i terapin«, bad han. Terapiarbetet med chefspsykolog Birgitta Ståhle påbörjades 1994 och nu inleddes den terapiprocess som i sin yttersta förlängning skulle resultera i att han erkände sig skyldig till alla dessa mord. En av de första frågorna att reda ut var hur hans barndom sett ut. Enligt Quick var Birgitta Ståhle starkt pådrivande. Hon blev enormt intresserad när han berättade om Johan Asplunds försvinnande och dessutom antydde att han rövat bort och dödat många fler, till exempel Thomas Blomgren i Växjö, en pojke som försvann på pingstafton 1964. När han inte hade några fler minnen tröstades han av Birgitta, som klargjorde att terapiteamet med henne i spetsen hade den unika förmågan att återskapa minnen från det förflutna. Det räckte med att Quick kunde nämna ett namn på ett offer, så gick de 27

vidare. »De spann vidare på de små fragment jag själv hade i mitt minne«, har han berättat. Quick kände en stark förväntan hos de ansvariga för terapin. Han tyckte om att stå i centrum och för honom var det säkert en stor upplevelse att någon ville lyssna på honom. Att Quick tidigt hade förmåga att fantisera framgår av den saga han fick införd i Expressen i november 1964. Tidningen hade då en barnens egen sida i tidningen. Sagan handlade om en prinsessa som förvandlades till en gris. Kungen var helt förtvivlad och alla sökte efter prinsessan. Så en dag ville kungen äta skinka. När kocken lade skinkan i stekpannan förvandlades genast grisen och blev en prinsessa igen. Kungen blev så lycklig att han skänkte halva kungariket till kocken. Han trodde att kocken hade unika förmågor eftersom han lyckats bryta förtrollningen. När Birgitta Ståhle fick höra de första fragmentariska minnena från Quick ville hon pröva sin egen teori på honom. Quick var ju dömd för flera brott med starka homosexuella böjelser som drivkraft, till exempel den brutala knivskärningen 1974. Birgitta Ståhles vetenskapliga teori går ut på att den som begår grova sexuella övergrepp och som dödar sina offer på grund av icke kontrollerbar ilska, vars grund är pedofili i kombination med homofoba inre krafter, har själv blivit utsatt för grova sexualbrott som barn. Dessa gärningsmän lider av okontrollerbar sexuell sadism och morden blir så kallade lustmord. Den här teorin kom att bli starten på det jag här kallar Ellingtonmodellen. Gärningsmannen går från normaltillstånd snabbt över till att bli en helt annan person – lustmördaren Ellington. Namnet Ellington kommer från usa och används inom psykiatrin som en benämning på en negativ personlighet. De grymma och makabra våldsorgierna, oftast med dödlig utgång som följd, påstås ske i ett tillstånd av total sinnesförvirring, en typ av blackout som i sin tur kan ge upphov till total minnesförlust. Det är den minnesförlusten som Birgitta Ståhle påstår sig kunna återskapa i terapin. 28

Birgitta Ståhle trodde att hon kunde återskapa Quicks bortträngda minnen. Bilden är från polisens video vid en av de många vallningar där Ståhle ofta var med.

När Quick fick klart för sig att han ansågs bära på sådana hemska och bortträngda minnen fick han också användning för sin goda förmåga att berätta sagor. Det första och starkaste minnet från barndomen var händelsen med lillebror Simon. Simon skulle ha halshuggits direkt efter födelsen, blivit transporterad på pakethållaren till en cykel och begravd i närheten av Främby udde. Strax före dödandet av Simon hade båda föräldrarna våldtagit Thomas/Sture. En tid därefter skulle modern ha försökt dränka honom i en isvak. När Birgitta Ståhle fick höra denna fasansfulla historia tog hon till sig den som en bekräftelse på sin vetenskapliga teori. Därefter gick hon vidare i terapiarbetet med i första hand mordberättelsen om Johan. Det kunde hon göra eftersom Quick nu hade den rimliga förövarbakgrund som krävdes för att hans berättelse skulle bli trovärdig. I de kommande mordrättegångarna utgör Quicks hemska barn29

dom, med rader av påstådda sexövergrepp och annat grovt övervåld från båda föräldrarna, den avgörande faktorn för psykiatrikern och professorn Lars Lidberg. Quick uppfyllde nu de vetenskapliga kraven för att vara Ellington, seriemördaren. Ytterst anmärkningsvärt är att inte Birgitta Ståhle, innan hon gick till polisen med mordberättelserna, följde Socialstyrelsens anvisningar. Där föreskrivs nämligen att innan man får gå vidare med det som kallas återskapade minnen, måste alla kontrollerbara fakta undersökas noggrant. Det skedde inte, varken i terapin eller i behandlingen i övrigt. Även i de kommande rättsprocesserna gjordes samma misstag. Alla trodde på Quick och underlät att kontrollera om hans berättelse stämmer med verkligheten. Båda föräldrarna var döda när mordberättelserna blev en verklighet i behandlingen av Quick, men det fanns fem syskon att intervjua. Om Simon hade existerat, om han överhuvudtaget blivit född, hade det varit enkelt att kontrollera i moderns förlossningsjournaler. Det hade också kunnat kontrolleras om modern överhuvudtaget hade varit gravid en nionde gång. Det hade också gått att kontrollera om Quick hade alibi för den dag Thomas Blomgren försvann. Det har nu visat sig att Quick konfirmerades tillsammans med sin tvillingsyster den dagen och befann sig därmed på långt avstånd från Växjö. Bland annat bekräftar ett fotografi från konfirmationen detta alibi. Quick började också fantisera i terapin om sin roll när Helén Nilsson från Hörby rövades bort och mördades. Den dagen satt dock Quick i terapisamtal med en av sina psykologer. Detta framgår av Quicks sjukjournaler. Inte ens det har kontrollerats, vilket måste anses som en flagrant, för att inte tala om pinsam blunder. Istället togs Helén Nilsson upp som nionde namn på mordlistan. När monstret Ellington skapades i terapin på Säter tog man helt uppenbart inte hänsyn till det stränga regelsystem som måste följas för att skydda påstådda brottsoffer och deras anhöriga. Även de som felaktigt tar på sig grova brott har rätt till samma skydd. 30

Hannes Råstam (t v) avslöjade i Dokument Inifrån i SVT i december 2008 att Quick nu tar tillbaka alla sina erkännanden. Bild från tv-dokumentären.

Men terapeuterna på Säter gjorde ett än värre regelbrott. Inför terapisamtal, vallningar, rekonstruktioner och vid förhören inför rätten fick Quick överdoser av ångestdämpande och nervlugnade mediciner, till exempel den kraftigaste av dem alla, Xanor, som tillhör gruppen benzodiazipiner. De aktuella medicinerna har bieffekter för hjärnans funktioner. »Fantasin flödade, det var som att se på en spännande film«, har Quick berättat. Överdoserna som Quick regelbundet fick innebar ett stort lidande för honom. På nätterna fick Quick hemska mardrömmar som en följd av den tunga medicineringen. Quick har själv öppet berättat om detta i den svt-dokumentär av journalisten Hannes Råstam som sändes i december 2008 och där han återtog alla 33 morderkännandena. Överdoseringen framgick klart av de sjukjournaler som redovisades. En annan effekt av överdoseringarna var att Quick själv upplevde allt det som han fantiserade om som om det vore verklighet. Det kan 31

man också få bekräftat vid studier av de videofilmade rekonstruktionerna från påstådda brottsplatser. Där kan man se hur Quick drabbas av kroppsliga konvulsioner vid avgörande moment i de vidriga och skakande mordberättelserna. Dessa bilder uppfattade dock domstolen som bevis om skuld. De ansågs visa gärningsmannens svåra ångest inför vad han gjort. I de flesta mordfallen hade det gått cirka 15 år sedan brotten hade begåtts och det handlade om minst 33 mord. Verklig ångest efter så lång tid är inte trovärdig. I den videofilmade vallningen från mordet på Therese Johannessen kan man se hur Quick skakar i hela kroppen. Allra starkast är huvudskakningarna med kraftigt darrande kinder. I videosekvensen pekar Quick ut mordplatsen och redogör sedan detaljerat för hur han skar upp magen på henne och tog ut alla inre organ så att han såg den nakna ryggraden och revbenen. I Fass varnas för överdosering av Xanor. Vid missbruk eller vid för snabb nedtrappning från hög dos till lägre, kan biverkningar som muskelkramper, skakningar, svettningar, förändrad personlighetsupplevelse och förändrad verklighetsuppfattning uppkomma. Under pågående behandling kan man få biverkningar som aggressivitet, hallucinationer, minnesluckor och uppjagad sinnesstämning. I Quickmaterialet finns tillgång till en stor mängd filmade avsnitt och många av dessa bieffekter är klart synliga vid Quicks olika ageranden, särskilt när det gäller hans aggressivitet när han råkar i slagsmål med vårdare eller poliser. Quick har själv sagt att det var som att se på en skräckfilm. Överdoseringarna med alla dessa sidoeffekter har varit avgörande för att Birgitta Ståhle skulle kunna skapa monstret Ellington. När Ellington blivit en verklighet på Säter så bestämde Birgitta Ståhle att han måste tränas i uppgiften att vara Ellington. Det framgår av nedtecknade samtal där hon ringde upp Quick och frågade efter Ellington. »Ja, det är jag det«, svarade Quick. »Var finns Sture då?«, frågade Ståhle. Quick svarade: »Han ligger på sängen och känner sig manipulerad.« 32

Quick uppger att han talade två till tre gånger i veckan med Birgitta Ståhle, en till två timmar varje gång. Det kunde också vara på kvällstid. Jag citerar ytterligare ett telefonsamtal mellan dem, samtalet är nedtecknat av Birgitta Ståhle och finns med i journalmaterialet rörande viktiga händelser i terapin: Quick: »Är det terapeuten?« Ståhle: »Hej Sture, hur är det?« Quick: »Det är inte Sture, det är Ellington.« Ståhle: »Var är Sture?« Quick: »Sture sitter på sitt rum och skriver på datorn. Sture är en ynkrygg som håller på och skriver sitt terapeutiska dravel.« Ståhle: »Vem är du?« Quick: »Jag är Ellington, vi har träffats. Jag ska nu berätta om vår resa till Norge.«

Den sista meningen ovan ger stöd för misstanken att Quick, Ståhle med flera besökt aktuella mordplatser innan polisutredarna har fått ta över. I ett annat telefonsamtal mellan dem, där Quick ringer upp Ståhle ,talar de om hans ångest och att Sture ligger i sin säng. Samtalet inleds på samma sätt som tidigare med att Ståhle frågar »Vem är du?« och Quick svarar att han är Ellington. På den utskrift som finns i journalmaterialet har Ståhle antecknat följande: »Nu vet jag att han kan vara tydlig i Ellingtonrollen, men jag måste se till att han klarar av att gå tillbaka i sig själv och bli Sture igen.« För mig är det uppenbart att han tränas i Ellingtonrollen inför stundande mordrättegångar. När Quick sedan uppträder inför rätten vet han när det är dags att spela Ellingtonfiguren. Allt för att han ska bli trovärdig i det han berättar. Ellington och hans uppträdande i olika situationer stämmer väl med knivskärningen i Uppsala. Där säger offret att Quick helt plötsligt gick till angrepp utan egentlig orsak och att våldet var ursinnigt och gränslöst. Bristande impulskontroll stämde också väl med den 33