SANNINGEN OM
Martin Svensson
wwww.wahlstroms.se Sanningen om Dixie Text © Martin Svensson 2016 Utgiven 2016 av B. Wahlströms Bokförlag, Massolit Förlagsgrupp AB Omslagsillustration Mats Minnhagen Omslag och formgivning Cecilia D Engström Sättning RPform Tryck Via Printpool i Sverige, 2016 ISBN 978-91-32-16874-1
Innehåll: En riktig superhjältemask 9 Det första steget 21 Dixie -- död eller levande 33 Goffs lillasyster får en filmroll 43 Ett märkligt möte i skogen 55 Jakten på den förlorade filmutrustningen 67 Underliga grejer 79 Storgatans tak 93 You can’t win them all 105 Ett slut och en början 119
VARNING!
Fรถrsรถk inte kopiera mig, gรถr aldrig nรฅgot jag har gjort. Jag hade bara tur som รถverlevde. /Dixie
EN RIKTIG SUPERHJÄLTEMASK ”VI - ALLTSÅ JAG, PAPPA OCH KRISTIAN BOR I MÖNSTERÅS. DET ÄR VÄRLDENS MEST OKÄNDA PLATS. ALLA SOM BOR HÄR ÄR LIKA OKÄNDA SOM SJÄLVA ORTEN.”
Eftersom jag nu bestämt mig för att berätta sanningen antar jag att jag måste ta allt från början. Nästan alla berättelser börjar någonstans och min började någon av de där riktigt grå dagarna i början av sexan. När jag säger grå så menar jag verkligen grå, och jag tänker inte alls på vädret. Vad det var för väder har jag ingen aning om. Men jag minns att jag var hemma i vår lägenhet på Kvarngatan. Jag minns också att jag var så uttråkad att jag funderade på att dränka mig. Alltså, jag kanske inte funderade på det seriöst. Men jag tyckte i alla fall att det verkade mer spännande att kvävas till döds än att gå runt, runt i mitt rum och vänta på att teven i vardagsrummet skulle bli ledig. Min brorsa satt som vanligt i soffan och grymtade framför någon serie. Han heter Kristian och sedan han började i högstadiet grymtar han hela tiden. Han har fått finnar också och skitstora fötter. Trots det har han flickvän. Hon heter Sofie och säger: Oh my God, ungefär tio gånger i minuten. 10
Jag och Kristian bor med vår pappa. Han är rädd för allt. Mest är han rädd för allt som skulle kunna hända mig och Kristian. Så rädd att han typ inte låter oss göra någonting. Ni är ju de enda jag
har, brukar han säga. På sätt och vis är det sant. Min och Kristians mamma gick bort för två år sedan. Hon hette Miriam och var sjuk jättelänge. Hade cancer i hela kroppen. Vi brukar inte prata om det där. Det tycker jag är bra, eftersom jag inte gillar när folk gråter. Alltså, jag tycker inte att det är fel att gråta. Men jag får alltid ont i magen när pappa eller Kristian är ledsna. Just det ... jag höll ju nästan på att glömma att presentera mig själv. Typ ingen vet ju mitt riktiga namn. Men eftersom jag bestämt mig för att avslöja allt är det väl lika bra att även få det sagt. Jag heter Dag. Det kunde absolut varit värre. Jag kunde hetat Rolf eller Ulf, eller Rolf-Ulf, eller ... Rulf. Fast om jag hette jag Rulf skulle jag nog valt att hålla tyst om namnet. 11
Vi -- alltså jag, pappa och Kristian bor i Mönsterås. Det är världens mest okända plats. Alla som bor här är lika okända som själva orten. Även det kunde varit värre. (När något är dåligt brukar jag tänka så -- att det kunde varit värre.) Jag menar, jag kunde bott i Skruvshult. Där finns typ tre pensionärer och en hund. I Mönsterås finns i alla fall Storgatan, som inte är så värst stor, men som trots allt har några affärer och en pizzeria. När ni nu vet hur det ligger till, alltså vad jag heter, hur gammal jag är, vart jag bor och mina familjeomständigheter, så tänkte jag återgå till den där grå dagen. Pappa var fortfarande på Vattenpalatset. Han jobbar där. Som badvakt. Fast något palats är det inte. Snarare en ganska liten simhall. Men bra ändå. Speciellt när jag var yngre tyckte jag att det var kul att gå dit och åka vattenrutschkana eller simma in i grottan med vattenfall framför ingången. 12
(Ja, jag vet, jag har problem med att komma till saken. Pappa säger det hela tiden, kom till saken, säger han. Från och med nu lovar jag att göra mitt bästa.) Brorsan satt alltså i vardagsrumssoffan framför någon serie. Kristian älskar töntiga serier. Speciellt nuförtiden. Förr kunde vi titta på Sagan
om ringen eller någon Fast & Furious -film. Men sedan han började högstadiet, eller rättare sagt, sedan han blev ihop med Sofie, tittar han bara på serier. Jag skulle precis gå ut till honom för att fråga hur länge han hade tänkt sitta där, när det ringde på ytterdörren.
Öppna!
-- Öppna! kraxade Kristian. Det är en annan sak med brorsan, att han kraxar. Som om han är förkyld. Ingenting som kommer ur hans mun låter normalt. 13
Hur som helst gjorde jag som han sa och släpade mig iväg för att öppna. Det var Sofie. Såklart! Hennes ögonfransar var svartmålade och hela hallen fylldes av en stark parfymdoft. Det kanske ska sägas att jag tycker att tjejer är ganska ... obehagliga. Man vet liksom aldrig vad de ska ta sig till. Plötsligt börjar de bara skratta eller gråta, eller så sitter de tysta i ett hörn och surar. En gång surade Sofie en hel vecka. Visst, det hade kanske inte gjort så mycket -- om jag bara hade förstått varför. Men det gjorde jag inte. Och när det är något jag inte förstår tycker jag att det är obehagligt. Den här dagen var Sofie i alla fall på bra humör.
-- Hej gulleplutten! Jag visste inte vad jag skulle svara. Visst, heter
man Dag är man kanske inte supernoga med vad folk kallar en. Men Gulleplutten ... Sofie sparkade av sig sina skor och gick in till Kristian. 14
-- Åh, kollar du på ... Jag tänker inte nämna namnet på serien, eftersom jag inte vill göra reklam för den. Det är alldeles för många som tittar på den som det är. Hur som helst fattade jag nu att teven skulle förbli upptagen under en lång tid framöver. Därför bestämde jag mig för att gå hem till Goff. Han bor bara några meter ifrån mig. Kanske femtio. Ändå hann jag lova mig själv tre livsviktiga saker under tiden det tog att gå dit:
1. Aldrig bli finnig. 2. Aldrig få en så där konstig röst. 3. Aldrig bli kär. Goff tittade glatt på mig i dörröppningen. Han är ... hur ska jag säga ... speciell -- så speciell att jag tror att jag måste presentera honom lite närmare innan jag går vidare med själva berättelsen. Först och främst: Han pratar inte. Alltså han säger inte ett ord. Man kan brotta ner honom, kittla 15
honom, kalla honom för bajskorv (varför man nu skulle göra det). Grejen är att han säger ingenting i alla fall. Ändå förstår vi varandra perfekt. Kanske för att vi alltid har varit kompisar. Goff har däremot inte alltid varit tyst. Det var när hans pappa flyttade till Mexiko som han slutade prata. I början kändes det ovant. Jag minns att jag började teckna med händerna och skriva små lappar, innan jag förstod att det inte var något fel på hans hörsel. Inte på hans tal heller för den delen. Han ville bara inte snacka, så därför snackar jag för oss båda. -- Du ser glad ut.
Du ser glad ut.
Goff nickade. -- Något särskilt som har hänt? Goff nickade igen.
På väg in till Goffs rum berättade jag för honom om brorsan och om Sofie och om teven som aldrig blev ledig. Goff verkade fatta precis. För även 16
om han inte har en storebror, så har han en lillasyster som älskar nästan alla program på Barnkanalen och en mamma som bara vill se filmer hon kan gråta till. Ja, det där sista vet jag inte säkert. Men sedan Goffs pappa stack till Mexiko sitter hon i alla fall ofta och snyftar framför teven med en näsduk i handen. Goffs rum är större än mitt. Och till skillnad från mig har han alla coola saker man kan tänka sig, dator, Ipad, senaste Iphonen, XBOX one, PS4 och typ hundra spel. Så när jag är hemma hos Goff brukar vi spela. Ibland händer det också att vi ser någon film. Men den här dagen hade alltså något särskilt hänt Goff. Han viftade med handen och pekade på en punkt under sängen. Jag tittade undrande på honom. Det ska kanske sägas att jag inte alltid förstår vad Goff menar. Nu till exempel, hade jag inte en aning. -- Hur som helst ställde jag mig på knä och fick ganska snart syn på papplådan. 17
Goff ställde sig på knä bredvid mig, drog fram den och log. På locket stod det skrivet med tusch: Till Goff
Till Goff pa. från pap
från pappa. -- Fick du den idag? Goff nickade. Det var alltså det som gjort Goff så glad. Och det kan man kanske förstå. För så vitt jag vet hade Goff inte hört ett ljud ifrån sin pappa sedan han drog till Mexiko, och nu hade han plötsligt fått ett paket. Goff öppnade locket. Lådan var full av grejer: Mexikanska serietidningar, en poncho, skalbaggar och skallerormar i plast. Men det som verkligen fick mig att haja till var en rödvit mexikansk brottarmask. -- Får jag prova? Goff nickade. Jag tog försiktigt upp masken, trädde den över 18
huvudet och gick ut till badrummet för att kolla i spegeln. Bara lite av munnen syntes, och ögonen. Goff hade följt efter och stod nu alldeles intill mig. Han spände sina armar och boxade i luften. Goff hade såklart rätt. Det här var verkligen en riktig superhjältemask.
19