Issuu on Google+


Ahmed R ashid

Pakistan vid avgrundens rand Översättning Emeli André

Leopard förlag Stockholm 2013


Ahmed Rashid: Pakistan vid avgrundens rand Leopard förlag, S:t Paulsgatan 11, 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se Published by agreement with Licht & Burr Literary Agency, Denmark Copyright © Ahmed Rashid, 2012 Originalets titel Pakistan on the brink Översättning Emeli André Sättning RPform Omslag Johannes Molin Omslagsfoto © Warrick Page/Getty Images News KARTOR Jeffrey L. Ward Tryck ScandBook, Falun 2013 ISBN 978-91-7343-437-9


INNEHÅLL

Förkortningar 10

Förord 15

ett

Usama och Obama: Arv och eftermäle  21

två

Pakistan i kris  43

tre

Pakistan: Vem förrådde vem?  67

fyra

Afghanistan: Den första upptrappningen och ett misslyckat val  89

fem

Afghanistan: Politiska och militära skiljelinjer  111

sex

Afghanistan: Samtal med talibanerna  135

sju

En strimma av hopp: Upprorsbekämpning i Swatdalen  159

åtta

Pakistan: Kollapsade relationer, brott och förseelser  183

nio

En ny berättelse – eller en avgrund  211

Noter 237


förord

I januari 2009 när Barack Obama tillträdde som USA:s förste svarte president hade många amerikaner och européer stora förhoppningar på att han skulle utöka det amerikanska engagemanget i Afghanistan i form av pengar, trupper, ekonomisk utveckling och statsbyggande – och framför allt att han skulle hitta en politisk lösning som kunde få slut på kriget. Obamas löfte om att göra allt detta och hans uttryckliga önskan om en regional lösning som skulle föra Afghanistans grannar samman var ännu mer glädjande. Obama utökade faktiskt åtagandena i Afghanistan på alla sätt, och på många områden (exempelvis utbildning, sjukvård, media, uppbyggnaden av en ny afghansk armé och stävjandet av al-Qaida) har stora förbättringar skett. Men i Afghanistan har det också skett en stadig försämring på nästan alla plan – militärt, politiskt, ekonomiskt och mänskligt. Våldet har ökat kraftigt, och talibanupproret är nu en landsomfattande rörelse. Tragiskt nog saknar regeringen fortfarande en politisk strategi nu när slutfasen närmar sig: det är den amerikanska militären och underrättelsetjänsten som leder arbetet. USA och NATO planerar nu att lämna landet under 2014. USA:s regering gör uttalanden om att fasa ut de västerländska styrkorna och överlämna makten till den afghanska regeringen och armén, men den ger inga tydliga besked om hur detta ska gå till mitt i ett brinnande inbördeskrig. Upptrappningen av krigsinsatsen har bidragit till att förlänga och fördjupa en redan mångårig kris i Pakistan. Landets politiska och militära ledarskap har inte uppvisat någon vilja eller förmåga


16  |  pa k ista n v i d avg ru n dens r a n d

att genomföra stora utrikespolitiska och ekonomiska reformer. Den pakistanska staten låter fortfarande jihadister och extremistgrupper frodas i stort antal, trots att den pakistanska talibanrörelsen nu utgör ett direkt hot mot själva staten. Militären har gett de afghanska talibanernas grupperingar och ledare en fristad och stöttat dem ända sedan 2001 – något som amerikanerna varit väl medvetna om men inte lyckats föra upp på dagordningen. Samhällstjänsterna är nära att kollapsa, polis- och rättsväsendet är under all kritik, fattigdomen är utbredd, offer för naturkatastrofer får lite eller ingen hjälp av staten och majoriteten av befolkningen lever utan skyddsnät. Tveklöst har den politiska situationen i både Afghanistan och Pakistan försämrats kraftigt under Obamas ämbetsperiod. Dessutom har den känsliga relationen mellan USA och Pakistan under två års tid ständigt befunnit sig i utförsbacke eller varit på väg att haverera. Obama och hans närmaste medarbetare bär en stor del av skulden eftersom deras svårigheter att enas har lett till motstridiga åtgärder, en intensiv politisk maktkamp och en osäkerhet kring USA:s avsikter och mål i regionen – motsägelser som regionala aktörer har kunnat spela på. Vi bär fortfarande på arvet efter det kalla kriget och kriget mot terrorismen. Mot fonden av den ekonomiska krisen i USA och Europa kämpar vi fortfarande för att frigöra oss från detta historiska arv så att vi kan fortsätta med att förbättra vår värld. Kina och Indien gör enorma ekonomiska framsteg, den muslimska världen har genomgått ett uppsving genom den arabiska våren, kamp för demokrati utspelar sig i länder som hittills inte känt till något annat än diktatur, och kvinnor över hela världen har tagit enorma kliv framåt. Sorgligt nog har inte samma utveckling skett i Syd- och Centralasien. Denna oerhört viktiga del av världen, al-Qaidas hemvist, hemsöks fortfarande av extremistgrupper och


fö ro rd  | 17

kärnvapen. Ändå har Afghanistan och Pakistan större betydelse för stabiliteten i världen än någon annan plats på jorden. Om vi inte försöker skapa fred och stabilitet i den här regionen, så sker det på egen risk. Det här är min tredje bok om krigen i Afghanistan och om den politiska utvecklingen i Pakistan och Centralasien, färgad av de amerikanska regeringar som försökt tackla dessa frågor. I tre decennier har jag rest, rapporterat, skrivit och pratat om krigen och de politiska händelserna jag har bevittnat. Under dessa trettio år har jag tillbringat oerhört mycket tid med att försöka hjälpa politiker och diplomater att hitta en lösning på situationen i Afghanistan. Jag har tillbringat en stor del av mitt vuxna liv med att skriva denna trilogi. Den första boken, Talibanerna, beskriver Afghani­ stan under 1980- och 1990-talen och framväxten av talibanrörelsen och al-Qaida, ur mitt perspektiv som en av få reportrar på plats. I mångt och mycket kan den betraktas som en reporters anteckningsbok. Min andra bok, Vägen mot kaos, är ett försök till en sammanfattande redogörelse för de första åtta åren efter 11 september 2001, då USA gick in i Afghanistan och Pakistan blev en motvillig bundsförvant. Den täcker in George W. Bushs tid som president och ser på händelserna ur ett pakistanskt, afghanskt och centralasiatiskt perspektiv. Denna tredje bok, Pakistan vid avgrundens rand, är varken en reporters anteckningsbok, ett historiskt epos eller en sammanfattande redogörelse. Den beskriver utvalda händelser under Obamas första ämbetsperiod och fokuserar på den aktuella krisen och på lösningarna som behövs för att trygga en framtida fred. Den påminner om en essäbok, där varje del tar upp en särskild aspekt av samma problem och diskuterar processen som har lett till dagens dödläge. Som sådan kan den öppnas var som helst, och de olika kapitlen kan läsas fristående från varandra.


18  |  pa k ista n v i d avg ru n dens r a n d

Alla parter i konflikten i Afghanistan och medverkande till den förvärrade situationen i Pakistan har gjort enorma misstag. Nästan alla de viktigaste aktörerna har uppvisat arrogans, hybris, stelbenthet och envishet; alla har, mer eller mindre, levt i det förflutna och varit oförmögna att tänka om. Men som observatör av dessa händelser har jag också uppfattat den här perioden som en tid av upprymdhet och hopp. Om man som jag har rapporterat från de ändlösa afghanska krigen är det svårt att vara optimist, men jag letar ständigt efter det där öppna fönstret och hoppas att det ska stå öppet länge nog för att det ska kunna bli fred. Jag hoppas att yngre läsare en dag kommer att läsa min trilogi som ett sammanhängande dokument som avhandlar en fruktansvärd period i mänsklighetens historia, av vilken vi drog viktiga lärdomar som gjorde det omöjligt att upprepa sådan blodspillan och förödelse. Även om samma hemskheter har drabbat samma folk, fast under olika perioder och olika ledare, tror jag uppriktigt att vi faktiskt lär oss av våra misstag, och det är däri hoppet ligger. Jag skulle vilja uttrycka min stora tacksamhet till min förläggare och redaktör, Wendy Wolf på Viking Penguin, för att hon tvingade den här boken ur en mycket motvillig författare som undrade om någon egentligen skulle vilja läsa ännu en bok av honom. Till min agent Flip Brophy, som har stått bakom mig i alla år och vet precis när det är bäst att lyfta fram mig och när jag ska vara tyst, kan jag bara rikta ett uppriktigt tack. Flip en av New Yorks bästa. Jag vill också tacka Bruce Giffords, Carla Bolte, Noirin Lucas och Janet Biehl på Viking. Jag skulle vilja tacka alla vänner, diplomater, generaler, akademiker, byråkrater, politiker och statschefer som har gett mig tid och uppmärksamhet i USA, Storbritannien, Pakistan, Afghanistan, Tadzjikistan, Indien, Belgien, Tyskland, Polen, Frankrike, Sverige, Norge, Spanien och Nederländerna, och även i FN. Framför allt vill


fö ro rd  | 19

jag tacka min familj för att ni ännu en gång har stått vid min sida och gjort det möjligt för mig att skriva den här boken. Ahmed Rashid Lahore, november 2011


ett

Usama och Obama: Arv och eftermäle

Omkring midnatt söndagen den 1 maj 2011 lyfte två MH-60 Black Hawk-helikoptrar från den amerikanska flygbasen i Jalalabad i östra Afghanistan för att verkställa Operation Neptune Spear. De var lastade med tjugotre soldater från Navy SEAL Team 6, den mest kvalificerade amerikanska specialstyrkan, även känd som Naval Special Warfare Development Group. Helikoptrarna var utrustade med den senaste stealth- och ljuddämpningstekniken, men de flög ändå lågt och slickade marken kring bergväggarna, tätt intill skogspartier och långt ifrån städer och landsvägar, på sin rutt omkring tjugo mil in på pakistanskt territorium. Radarbevakningen av Pakistans västra gräns var minimal, det visste USA, för man räknade inte med flyganfall från Afghanistan. Senare lyfte även fyra tungt beväpnade MH-47 Chinook-helikoptrar från Jalalabad med en andra enhet från SEAL Team 6, ifall den första skulle bli tvungen att slå sig ut. De sömniga invånarna i Abbottabad, en liten bergsstation i nordvästra Pakistan fem och en halv mil från Islamabad, hörde helikoptrarna först när de bokstavligen var över deras huvuden. Abbottabad, en idyllisk liten stad som med sin friska luft och sina böljande gröna kullar påminner om ett brittiskt lantgods, är ett av landets viktigaste och säkraste militärcentra. Här ligger den pakistanska militärakademin Kakul som utbildar alla officerare


22  |  pa k ista n v i d avg ru n dens r a n d

till armén och tjänar som högkvarter för tre militära regementen. Kakul är den pakistanska arméns motsvarighet till den amerikanska militärhögskolan West Point, och de flesta av stadens invånare är pensionerade arméofficerare. När de två första Black Hawk-helikoptrarna närmade sig målet – en stor, välförskansad villa i utkanten av staden – tappade en av dem lyftkraften och tvingades kraschlanda i utkanten av tomten. Ingen blev skadad och den störtade helikoptern förstördes snabbt. Den ursprungliga planen att fira sig ner på gården med hjälp av rep från helikoptrarna övergavs, och nu landade den andra helikoptern på ett fält precis utanför tomten. I attacken deltog tjugotre SEALsoldater, en pakistansk-amerikansk tolk som pratade både urdu och pashto, samt en spårhund. De sprängde hål i villans massiva fem och en halv meter höga och nästan en meter tjocka mur och gick in i huvudbyggnaden. De rörde sig i mörker genom trevåningshuset, sprängde metalldörrar som hade placerats framför trappan och sköt ihjäl två män och en kvinna som hade inhyst och tagit hand om deras måltavla. SEAL-soldaterna gick in i Usama bin Ladins sovrum på tredje våningen och sköt ihjäl honom med två kulor, en i huvudet och en i bröstet. Han hade svurit att aldrig överlämna sig efter 11 september-attackerna och gjorde heller inget försök till det nu.1 Soldaterna tog ett DNA-test på liket efter världens mest efterspanade man och bar sedan ut det i den väntande helikoptern. Hans son Khalid, tjugotvå år gammal, hade dödats i trappan när SEAL-soldaterna var på väg upp. bin Ladins tre fruar och femton barn försågs med handfängsel men lämnades i villan. Innan SEAL-soldaterna lämnade platsen beslagtog de enorma mängder elektronisk utrustning som låg utspridd – över hundra flashdiskar, tio hårddiskar, fem datorer och mobiltelefoner – med tillräckligt mycket data för att fylla ett helt bibliotek; det skulle ta CIA


Usa m a och O ba m a: A rv och ef t erm ä le  | 23

månader att gå igenom och analysera allt. bin Ladin måste ha känt sig mycket trygg i det här huset, där han hade bott sedan 2006, inte bara för att man inte möttes av några horder av livvakter och att man bara hittade ett fåtal vapen i huset, utan för att så mycket data låg framme. Den enda säkerhetsåtgärd han hade vidtagit var att sy in en 500-eurosedel och två telefonnummer i sin rock.2 Bristen på säkerhet indikerade att en eller flera okända pakistanier måste ha skyddat honom. Hans lik fördes först till den amerikanska basen vid Bagram i Afghanistan, och sedan till hangarfartyget USS Carl Vinson i norra Arabiska havet. Här tvättades hans kropp enligt muslimsk sed, sveptes in i ett vitt skynke och försågs med vikter. En begravningsbön lästes, och tidigt på måndagsmorgonen sänktes han i havet från undre däck. Sent på kvällen höll president Barack Obama ett dramatiskt tal från Vita huset där han tillkännagav att bin Ladin var död och deklarerade att ”rättvisa har skipats”. Nyheten ledde till glädjescener i Washington och New York, i synnerhet vid platsen där World Trade Center en gång låg. Stämningen i Afghanistan var också upprymd, med inslag av oro för att bin Ladins död kanske skulle få amerikanerna att dra tillbaka sina trupper tidigare än planerat. Stämningen i Pakistan var mer blandad och betydligt farligare – först skeptisk, sedan allvarstyngd och slutligen upprörd. Anledningen till ilskan var inte att bin Ladin hade bott så tryggt i Abbottabad i så många år, utan att amerikanska styrkor hade kränkt Pakistans suveränitet. Usama bin Ladin var mer än bara en ikon. Hans globala jihadideologi och al-Qaidas terrorattacker förändrade hela vårt sätt att leva, vårt säkerhetstänkande, resande, politiska beslutsfattande och affärsliv: det satte djupa spår i relationen mellan den muslimska världen och västvärlden. Enligt Brown Universitys krigskostnadsprojekt har krigen i Afghanistan, Irak och Pakistan


24  |  pa k ista n v i d avg ru n dens r a n d

sedan 2001 uppskattningsvis krävt 225 000 dödsoffer, inklusive soldater, och drivit över 7,8 miljoner människor på flykt. Den totala kostnaden uppskattas till 4 biljoner dollar. Även om den globala ekonomiska krisen år 2008 har påverkat världen betydligt mer än kriget mot terrorismen, har krigskostnaderna – och utgifterna för säkerhetsåtgärder mot terrorism – förmodligen bidragit väldigt mycket till den ekonomiska krisen.3 Trots firandet av dödsbudet och högtidliga uttalanden om slutet för al-Qaida kommer det ta tid innan bin Ladins globala jihad-ideologi försvinner, för den har slagit rot i alltför många muslimska extremistgrupper. Under de tio åren sedan 11 september-attackerna har al-Qaida ivrigt expanderat sitt globala nätverk. Organisationen har startat celler i alla europeiska länder, penetrerat muslimska grupper i USA och spridit sig vida omkring i Afrika och Mellanöstern. I efterdyningarna av den arabiska våren, då diktaturerna i Tunisien, Egypten och Libyen störtades av folkrörelser, kommer den största utmaningen bli att se till att al-Qaida inte penetrerar dessa samhällen eller på något sätt avgör deras politiska framtid. al-Qaida har transformerats under årens lopp: Det som en gång var en oerhört centraliserad organisation, där rekrytering, träning, beslut och planering utgick från dess högsta ledare, har nu blivit ett mycket lösare och mindre strukturerat terrornätverk. Organisationen har marknadsfört sig som ett företag och lånat ut sitt namn till extremistgrupper över hela världen, vars aktioner och beslut den inte har någon kontroll över. Den har spridit sig via internet och Youtube, genom rykte och handling. Den kommer inte låta sig förgöras så snabbt. bin Ladins död var ett kritiskt ögonblick, slutet på en era, men det innebar inte slutet för al-Qaida. De har varit väldigt bra på att anpassa sig till tidigare motgångar och förändrade omständigheter, och de kommer återigen att anpassa sig för att klara bin Ladins död.


Usa m a och O ba m a: A rv och ef t erm ä le  | 25

Det amerikanska sökandet efter bin Ladin började på 1990-talet, då man upptäckte att han var inblandad i dödandet av ameri­kanska soldater i Somalia 1993 och Saudiarabien 1996 och den första attacken mot World Trade Center 1993. Sökandet intensi­ fierades efter bin Ladins uttalande i februari 1998 om att det är varje muslims plikt att ”döda amerikaner varhelst de befinner sig”.4 Den 11 september 2001 gjorde honom till världens mest efter­spanade man – och en folkhjälte i många delar av den muslimska världen. USA tillbringade ett fruktlöst decennium med att jaga en man på flykt, men sedan kom genombrottet 2010 när CIA-agenter slutligen spårade upp en av hans betrodda kurirer, en pakistanskfödd man i Kuwait med täcknamnet Abu Ahmed al-Kuwaiti. Ahmed hade varit med bin Ladin sedan striderna vid Tora Bora 2001, som hade varit bin Ladins sista drabbning med sina amerikanska förföljare innan han flydde till Pakistan. Sedan 2002 hade gripna al-Qaida-medlemmar nämnt Ahmeds namn för amerikanska förhörsledare. Först 2004 bekräftades hans täcknamn när Hassan Ghul, en toppagent inom al-Qaida som hade tillfångatagits i Irak, beskrev hur nära bin Ladin Ahmed arbetade. Hans identitet säkerställdes i augusti 2010.5 CIA skulle så småningom skugga honom till ett stort hus i Abbottabad, som saknade fast internet och telefon och var omgärdat av höga murar och som ingen någonsin verkade komma och gå ifrån. Ahmed och hans bror, som i trakten var kända som Arshad och Tariq Khan, hade specialbyggt det här huset åt bin Ladin 2005. Deras riktiga namn visade sig senare vara Abrar och Ibrahim Said Ahmed, och deras familj hade bott i byn Martung strax norr om Abbottabad innan de slog sig ner i Kuwait.6 Efter att CIA upptäckt huset inleddes massiv mark- och satellitbevakning, och de hyrde till och med ett hus i närheten. Därifrån


26  |  pa k ista n v i d avg ru n dens r a n d

observerade agenter en lång, oidentifierad man som gick dagliga promenader på tomten. De kallade honom ”passgångaren”.7 Amerikanerna hade olika alternativ. De kunde bomba huset, jämna det med marken och döda civila som bodde i närheten. De kunde använda drönarmissiler för att sikta in sig noggrannare på målet. Eller så kunde de skicka in en militär styrka. Den 14 mars 2011 höll Obama det första av fem nationella säkerhetsmöten för att diskutera alternativen. Beslutet att gå till attack hölls hemligt från större delen av regeringen och från alla USA:s allierade, inklusive Storbritannien och Pakistan. Obama gav grönt ljus den 29 april, fredagen innan attacken. Den helgen skulle han besöka det tornadodrabbade Alabama och umgås med journalister och kända personer under en lättsam middag i Vita huset. De politiska konsekvenserna av bin Ladins död var mycket ödesdigra i Pakistan. I åratal hade varje pakistansk ledare förnekat att bin Ladin befann sig i deras land. Redan 2005 hade president Pervez Musharraf ofta sagt – utan att uppvisa några bevis – att bin Ladin var död och att sökandet efter honom inte längre var någon högprioriterad fråga för Pakistan. Samma år hade han arrogant läxat upp den brittiske premiärministern Tony Blair och sagt till honom att Pakistan hade ”krossat al-Qaidas vertikala och horisontella kanaler fullständigt” och att det var ”helt grundlöst att påstå att al-Qaida har sitt högkvarter i Pakistan”.8 Styrelsen för arméns allsmäktiga Inter-Services Intelligence (ISI) gav sig omedelbart på alla journalister som skrev att bin Ladin var i livet och var aktiv i Pakistan. Nu hade det i omvärldens ögon visat sig att de pakistanska ledarna var lögnare, eller värre. Amerikanska kongressledamöter och flera världsledare uttryckte starka misstankar om att element inom armén och ISI, eller i islamistiska extremistgrupper som tränats upp av någon av dessa, hade försett bin Ladin med ett säkerhetsnätverk.


Usa m a och O ba m a: A rv och ef t erm ä le  | 27

Pakistan nekade till anklagelserna, och än i dag har det inte dykt upp något som binder regeringen till bin Ladin. Men ingen lär nöja sig med deras bedyranden om att de är oskyldiga offer. Pakistan har upplevt mörka ögonblick förr, men man har aldrig befunnit sig i en så pinsam situation. Den pakistanska arméns kapitulation till Indien och förlusten av Östpakistan 1971 efterlämnade en enorm känsla av skam och ilska i landet. Det har genomlevt andra krig och förluster mot Indien, drabbats av förödande översvämningar och jordbävningar och gått igenom omfattande politiska oroligheter. Militären har styrt Pakistan i trettiotre av dess sextiofyra år, och armén har upplöst valda regeringar fyra gånger.9 Som den pakistanska historikern Farzana Shaikh observerar: ”Pakistan är naturligtvis inte främmande för kaos. Men det som gör denna situation exceptionell i Pakistans historia är det simultana hotet den anses utgöra mot de egna medborgarnas säkerhet, mot grannländernas väl och mot stabiliteten i det vidare internationella samfundet. Dessa nya inslag har få eller inga likheter med de mer ’begränsade’ kaotiska situationer som Pakistan gått igenom.”10 Klockan ett på natten den 2 maj satt general Ashfaq Parvez Kayani, den pakistanska arméns överbefälhavare, hemma i sitt arbetsrum när han fick ett telefonsamtal från den högste operative chefen, generalmajor Ishfaq Nadeem, som berättade för honom om helikopterkraschen. Pakistanska helikoptrar flög inte på natten, så det var uppenbart fråga om en utländsk inkräktare. Kayani ringde upp flygvapenchefen marskalk Rao Qamar Suleman, som rafsade fram två amerikanskbyggda F-16-jaktplan, men de amerikanska insatsstyrkorna var redan tillbaka i Afghanistan. Lokala arméoch polisenheter i Abbottabad kom inte till platsen förrän långt efter att amerikanerna hade åkt därifrån. Omkring klockan två på natten ringde president Obama till sin pakistanske motsvarighet,


28  |  pa k ista n v i d avg ru n dens r a n d

Asif Ali Zardari, för att informera honom om att bin Ladin hade dödats i Pakistan. Zardari blev helt förstummad men lyckades samla tankarna tillräckligt för att gratulera Obama. Lite senare ringde amiral Mike Mullen, USA:s försvarschef, till sin vän Kayani. Under flera möten kunde landets högsta ledare – president Zardari, general Kayani, premiärminister Yousaf Raza Gilani och generallöjtnant Ahmed Shuja Pasha som är chef för ISI – inte komma överens om hur man skulle reagera. Chockade, bestörta och arga pratade de om de allvarliga konsekvenserna för Pakistan. Till en början hade både Gilani och Zardari kallat bin Ladins död ”en stor seger”, och det pakistanska utrikesdepartementet hade välkomnat nyheten. Denna milda reaktion var ett resultat av Obamas första uttalande, då han berömde Pakistan för att ha samarbetat med USA. Trots att det inte hade förekommit något samarbete med USA hade Pakistans civila ledare ingen lust att hamna i konflikt med amerikanerna. Sedan följde en fyra dagar lång nyhetsblackout och tystnad från myndigheterna, vilket förvirrade allmänheten.11 Den betydligt skarpare kritik som skulle följa började i USA. CIA-chefen Leon Panetta sa att Pakistan inte hade förvarnats om räden eftersom ”alla försök att samarbeta med pakistanierna ansågs kunna äventyra operationen – det fanns risk för att de skulle varna målen”. John O’Brennan, Obamas rådgivare i terrorbekämpningsfrågor, sa att bin Ladin måste ha haft ett stödnätverk, men ”huruvida det bestod av individer inom den pakistanska regeringen är okänt”. Dessa mycket skarpa uttalanden visade omvärlden hur lågt förtroende den amerikanska regeringen hade för Pakistan.12 Till slut slog armén tillbaka. Torsdagen den 5 maj, efter ett möte med sina nio toppgeneraler, gjorde Kayani ett svidande uttalande. Han kallade räden för ”ett missöde” och sa att ”eventuella liknande aktioner som kränker Pakistans suveränitet kommer att leda till en omvärdering av omfattningen på vårt militär- och


Usa m a och O ba m a: A rv och ef t erm ä le  | 29

underrättelsesamarbete med USA”. Han skulle genast reducera antalet amerikanska militärutbildare, leverantörer och CIA-personal i landet ”till de allra nödvändigaste”.13 Han ignorerade frågan om att bin Ladin befunnit sig i Pakistan och lyfte i stället fram kränkningen av Pakistans suveränitet; han och de andra generalerna ville skydda Pakistans heder. De civila ledarna tog efter armén. Under ett besök i Paris uttalade Gilani de minnesvärda orden att ”underrättelseverksamheten har misslyckats i hela världen, inte bara i Pakistan”. Den 9 maj kallade regeringen till sammanträde med parlamentet, till synes för att läxa upp ISI, men det slutade med att regeringen intog samma hållning som armén. ”Dansande till GHQ:s (generalhögkvarterets) pipa krävde också de en omprövning av samarbetet mellan Pakistan och USA”, skrev en skarpsinnig betraktare.14 Det var inte bara relationen mellan USA och Pakistan som var i kris – det var själva Pakistan. Räden hade visserligen kränkt landets suveränitet, men bin Ladin hade kränkt den i åratal genom att leva oupptäckt eller tolererad i Pakistan. Regeringens ovilja att erkänna omständigheterna kring bin Ladins närvaro i Pakistan ledde till ytterligare förvirring hos allmänheten. Många pakistanier vägrade tro att han hade dött i räden och hävdade att amerikanerna hade fejkat alltihop – precis som månlandningen. Den 3 maj medgav al-Qaida i ett inlägg på internet med titeln ”Du levde som en god man, du dog som en martyr” att bin Ladin var död – ”blodet av den helige krigarschejken Usama bin Ladin, Gud välsigne honom, är för dyrbart för oss och för alla muslimer för att ha spillts i onödan”. De hade inga problem med att tro på att han hade bott i Pakistan, för de flesta ledare för andra terrornätverk bodde också där, men många pakistanier vägrade fortfarande tro att han var död.15 Allmänheten kände också besvikelse över att de väpnade styrkorna, som slukar 30 procent av den nationella budgeten, hade visat


30  |  pa k ista n v i d avg ru n dens r a n d

sig så inkompetenta, och kritik hördes i media. Militären försökte slå ifrån sig genom att hota journalister och låta allmänhetens djupt rotade antiamerikanism blomstra. Högljudda antiamerikanska stämningar inom militären intensifierades. Plötsligt verkade Kayanis egna soldater ovilligare än någonsin att slåss mot de paki­ stanska talibanerna i vad de betraktade som ett amerikanskt krig. En ström av uttalanden från världens ledare och de internationella medierna beskrev den pakistanska armén som antingen fullt skyldig till att ha gömt bin Ladin eller totalt inkompetent för att inte ha upptäckt honom, vilket ledde till ytterligare upprörda känslor och förtvivlan hos allmänheten. I flera år hade den afghanske presidenten Hamid Karzai sagt till USA och NATO att al-Qaida och talibanerna höll till i Pakistan; nu gick han till angrepp mot dem för att de inte hade trott honom: ”År efter år, dag efter dag, har vi sagt att kampen mot terrorismen inte ska föras i Afghanistans byar … [utan] i fristäderna. Det här bevisar att Afghanistan hade rätt.”16 Senator Carl Levin, ordförande i senatens försvarsutskott, sammanfattade stämningen i den amerikanska kongressen genom att säga att ”den pakistanska armén och underrättelsetjänsten har många frågor att besvara”. Det höjdes röster för att reducera eller till och med dra in Washingtons årliga militära bistånd till Pakistan på 2–3 miljarder dollar.17 Europeiska ledare, som var lika skeptiska, krävde svar av Pakistan, men landets ledarskap var inte berett att ge några. Senare i maj utfördes en rad förödande självmordsattacker och sprängningar av den pakistanska talibanrörelsen och al-Qaida, där över 160 människor dödades och 350 skadades. Den allvarligaste attacken var mot en flottbas i Karachi den 22 maj då sex attentatsmän höll stånd mot en hel garnison och förstörde spaningsflygplan från USA för 70 miljoner dollar. Den framstående journalisten Syed Saleem Shahzad, som hade rapporterat om kopplingarna mellan


Usa m a och Oba m a: A rv och ef t erm ä le  | 31

flottan och al-Qaida och därför enligt uppgift hade gripits av ISI, hittades död några dagar senare. ISI förnekade bestämt att de hade gripit honom, men Washington skulle senare anklaga regeringen för att ha orkestrerat mordet. Enligt den New York-baserade Committee to Protect Journalists hade Pakistan blivit den farligaste platsen på jorden för journalister att arbeta – inte bara på grund av talibanerna utan också på grund av säkerhetstjänsterna. Shahzads död hade föregåtts av att många journalister trakasserats av ISI:s så kallade medieavdelning, ledd av högt uppsatta officerare från flottan. De hade för vana att hota journalister och deras familjer på telefon eller ansikte mot ansikte, eller i meddelanden som skickades till dem via en tredje part. Åtta journalister dödades 2010, och ytterligare åtta under de första sju månaderna 2011. Den 6 augusti tog talibanerna en sorts hämnd när de sköt ner en Chinook-transporthelikopter och dödade fyrtio personer ombord, däribland trettiotvå amerikanska militäranställda. Det var krigets största amerikanska förlustsiffra för en enskild dag, och i den ingick sjutton SEAL-soldater – varav en del hade varit med i SEAL-gruppen som hade dödat bin Ladin.18 Två talibaner sköt mot helikoptern med raketgevär, och en raket exploderade inne i helikoptern. Det bedömdes som en lyckträff. Några veckor senare sköts en amerikansk drönarmissil in i Nordwaziristan i Pakistan och dödade al-Qaidas nyutnämnde andreman, den libyskfödde Atiya abd al-Rahman. Han betraktades som en viktig medhjälpare först till bin Ladin och nu till hans efterträdare, Ayman al-Zawahiri, och hans död var ett hårt slag. Kriget i Afghanistan skulle fortsätta, men Pakistan anses nu vara världens känsligaste plats, på grund av dess potentiella politiska utveckling och vad den i sin tur kan leda till på andra platser. Det är det mest instabila landet och det mest sårbara för terroristvåld, politiska förändringar eller ekonomisk kollaps.


32  |  pa k ista n v i d avg ru n dens r a n d

Dess många lång- och kortsiktiga problem verkar oöverstigliga för det sittande militära och civila ledarskapet. Staten har ännu inte kollapsat, men i takt med att dess febrila tillstånd försämras är det ditåt det barkar. Landet har fortfarande en stark armé och en korrupt och nedgången men fungerande byråkrati, domar- och poliskår; dess ekonomi skulle vara livskraftig om man tog itu med dess problem på rätt sätt, och dess befolkning är flitiga arbetare. Pakistanier gör mycket bra ifrån sig inom högre utbildning, konstnärliga uttryck, tv, modedesign, popmusik och naturligtvis cricket. Men de saknar tillfredsställande samhällsfunktioner som exempelvis sjukvård, full läs- och skrivkunnighet, ett modernt utbildningssystem, åtgärder för att begränsa födelsetalen och en verklig ekonomisk tillväxt. Den civila politiska eliten har inte lyckats ge landet ett ledarskap. Eliten har i princip all den politiska och ekonomiska makten men saknar all ansvarskänsla inför allmänheten, vägrar betala skatt och är omåttligt korrupt. Varje gång det har hållits val, alltid efter en lång period av militärstyre, har den politiska eliten misslyckats med att styra landet på ett effektivt sätt. Utvecklingen av en alternativ demokrati har stannat. Samtidigt finns en mäktig militärmakt som dikterar landets utrikespolitik, i synnerhet gent­ emot Indien, Afghanistan och USA, äter upp en stor del av den nationella budgeten och driver flera opålitliga säkerhetstjänster. I flera decennier har armén använt islamistiska extremister för att främja sin utrikespolitiska agenda i Indien och Afghanistan, men det har nu slagit slint och skapat den inhemska extremiströrelsen Tehrik-e-Taliban Pakistan, eller Pakistanska talibanrörelsen, som jag ska gå in på mer detaljerat i nästa kapitel. Dessutom kontrollerar militären den fjärde största kärnvapenarsenalen i världen, med över hundra stridsspetsar. Om man inte tar itu med dessa långsiktiga problem omedelbart


Usa m a och Oba m a: A rv och ef t erm ä le  | 33

kan de mycket väl leda till att den pakistanska staten kollapsar väldigt snart. FN uppskattar att Pakistans befolkning på 185 miljoner kommer att växa till 275 miljoner till 2050. Trots sin jordbruksbaserade ekonomi kan Pakistan knappt försörja sin nuvarande befolkning, och det är svårt att se hur man ska få fram vatten, mat, mark och samhällstjänster till ytterligare 90 miljoner människor. En tredjedel av pakistanierna saknar i dag dricksvatten, ytterligare 77 miljoner har opålitlig livsmedelstillförsel, och hälften av barnen i skolåldern går inte i skolan. Läs- och skrivkunnigheten ligger på 57 procent, den lägsta nivån i Sydasien och inte mycket bättre än de 52 procent som kunde läsa och skriva när Pakistan bildades 1947. Halva befolkningen letar inte ens efter jobb eftersom de vet att det är omöjligt att hitta något. Landet behöver en årlig tillväxt på minst 9 procent för att kunna skapa jobb till sina ungdomar under 20-årsåldern, som utgör 60 procent av befolkningen. De 37 procent av pakistanierna som är under 15 år gamla ger Pakistan en av världens största ungdomspucklar.19 I en ekonomi vars tillväxttakt på 2,6 procent inte kan ge dem arbete eller livsmedelssäkerhet står en oändlig ström av unga män inför en tämligen hopplös framtid och är redo för jihad. Pakistans kortsiktiga problem förvärras från dag till dag och skapar omfattande regionala och globala problem. Sedan 2005 har en talibansk rebellrörelse kämpat för att störta regeringen, besegra armén och upprätta en extremistisk islamiststat. Paki­ stanska talibanrörelsen kontrollerar för närvarande stora områden i nordväst, och andra extremistgrupper från hela landet har anslutit sig till dem för att destabilisera stora städer som Karachi och ta kontrollen över stora områden i södra Punjab. Etniskt sett kommer de flesta av de afghanska och pakistanska talibanerna från olika pashtunstammar: Afghanistan har 12 miljoner pashtuner, men Pakistan har ytterligare 30 miljoner. De utgör en ständig källa till


34  |  pa k ista n v i d avg ru n dens r a n d

nya krigare som kan slåss mot amerikanerna i Afghanistan och mot armén i Pakistan. En fullskalig revolt pågår i landets största provins, Baluchistan: rebellerna slåss mot armén och kräver en separation från Paki­ stan. Båda sidorna i Baluchistankonflikten begår några av de värsta grymheter som Pakistan någonsin upplevt. I Karachi med sina 18 miljoner invånare, i provinsen Sind och i Norra området har negligerade etniska orättvisor lett till uppror och akuta etniska konflikter. Intoleransen växer och religiösa minoriteter, exempelvis kristna och hinduer, som har levt fredligt sida vid sida med den sunnimuslimska majoriteten i decennier flyr nu från landet. Muslimer från andra minoritetsgrupper – shiiter, ahmadier, ismailiter och andra – utsätts för öppen förföljelse, och de som har råd bosätter sig utomlands. Efter tio år av låga statsinkomster, oförmåga att skapa nya industrier och handelsavtal, arbetslöshet och kronisk inflation, håller ekonomin på att kollapsa. Akut brist på gas, elektricitet och vatten har lett till nedläggningar inom industrin. Pakistanierna har följt den arabiska våren med intresse, men många fruktar att en sådan rörelse för att destabilisera eller avsätta den sittande regimen i Pakistan inte skulle leda till mer demokrati utan till en blodig revolution anförd av islamistiska extremister. Ur amerikanskt perspektiv borde Pakistan vara det viktigaste landet i regionen, men efter 2001 har två amerikanska regeringar i princip ignorerat dess tilltagande inre kris så länge Pakistan har upprätthållit ett visst mått av samarbete i det USA-ledda kriget i Afghanistan, vilket för Bushs regering betydde en enda sak: att Pakistan skulle tillfångata al-Qaida-medlemmar. Utmaningen för president Obama var att omforma den amerikanska politiken för att kunna rädda den pakistanska staten och för att Pakistans militärstrategiska intressen inte skulle stå i permanent konflikt med USA:s intressen i regionen. Nu när den amerikanska insatsen


Usa m a och O ba m a: A rv och ef t erm ä le  | 35

i Afghanistan närmar sig sitt slut har USA inte längre råd att ignorera Pakistan. Den västerländska tidtabellen för tillbakadragande från Afghanistan togs fram på ett av de största NATO-toppmöten som någonsin hållits, i Lissabon den 19 november 2010. Statsöverhuvuden från 49 länder kom överens om att dra tillbaka de flesta av USA:s och NATO:s 150 000 soldater till 2014 och att överlämna ansvaret till afghanska säkerhetsstyrkor. När Barack Obama blev president i januari 2009 fanns 32 000 amerikanska soldater i Afghanistan. Bushs regering hade under sina sista månader tagit beslut om att skicka ytterligare 11 000. Obama gav order om att skicka 21 700 soldater i mars 2009, och lade sedan till ytterligare 33 000 med sitt upptrappningsbeslut i december samma år. Under en kort period fanns strax under 100 000 amerikanska soldater i landet. 2011 meddelade Obama att 10 000 amerikanska soldater skulle åka hem det året, medan ytterligare 23 000 skulle åka hem till sommaren 2012, och 65 000 skulle vara kvar till det slutgiltiga tillbakadragandet 2014. NATO:s 50 000 soldater skulle följa den amerikanska tidtabellen. År 2014 kommer amerikanerna att ha utkämpat ett trettonårigt krig – längre än första och andra världskriget tillsammans. Afghanerna som har legat i krig sedan 1978 är utmattade. De flesta afghaner vill att de amerikanska styrkorna ska lämna landet, men är kluvna mellan alternativen av en fredsuppgörelse eller en maktdelning med talibanerna. Medan pashtunerna vill ha ett totalt amerikanskt tillbakadragande och en uppgörelse med talibanerna, föredrar icke-pashtunerna i norra Afghanistan och många av de 5 miljoner invånarna i Kabul att kriget fortsätter tills talibanerna är besegrade. Den nya urbana eliten vill inte se USA överge Afghanistan som Sovjetunionen gjorde efter sitt tillbakadragande 1989. Många afghaner fruktar att ännu ett inbördeskrig kommer


36  |  pa k ista n v i d avg ru n dens r a n d

att utbryta så fort västmakterna lämnar landet. Och kommer deras mäktiga grannar fortsätta med sin intervention i det kustlösa Afghanistan eller gå med på en stabilitetspakt och icke-intervention? Elefanten i rummet är al-Qaida och dess extremistiska afghanska och pakistanska bundsförvanter, baserade i Pakistan. Ingen kan förutsäga hur de kommer att reagera på USA:s tillbakadragande. Att stabilisera Afghanistan och Pakistan och se till att al-Qaida inte får inflytande i något av länderna har blivit ännu viktigare i efterdyningarna av revolutionerna som svepte över arabvärlden under våren 2011. Den arabiska våren har gett den muslimska världens hjärta en verklig chans till snabbare ekonomisk utveckling, demokrati, läs- och skrivkunnighet och stabilitet. Men den har också gett al-Qaida enorma chanser att gå in i Mellanöstern igen och störa eller ta över den pågående revolutionära processen. I länder som Egypten, Tunisien och Libyen, där envåldshärskare störtades av folkrörelser, var islamisterna de enda som hade organiserade politiska partier. Risken är att al-Qaida skulle kunna återvända i kölvattnet av dessa islamistiska partier. En statskollaps i Pakistan eller Afghanistan, som släppte lös en flodvåg av extremister från dessa två länder, skulle snabbt destabilisera Mellanöstern och omintetgöra förändringarna som skett där. Instabiliteten i Afghanistan-Pakistan-regionen skulle också få direkta konsekvenser för Indien och dess pågående krig mot islamistisk extremism inne i landet. Staterna i Centralasien – Tadzjikistan, Uzbekistan, Turkmenistan och Kirgizistan – är särskilt sårbara eftersom extremister från dessa länder, som har tillbringat det senaste decenniet gömda i Pakistan, nu är på väg genom norra Afghanistan tillbaka till sina hemländer. De bräckliga och auktoritära staterna i Centralasien kan mycket väl bli nästa slagfält för al-Qaida och militant islam. USA:s och NATO:s plan hänger på att sluta fred med talibanerna


Usa m a och Oba m a: A rv och ef t erm ä le  | 37

och låta en oberoende afghansk regering och armé ta över ansvaret för säkerhet, styre och utveckling. Det krävs regional stabilitet om Afghanistan ska kunna överleva. Denna optimistiska plan återspeglar inte riktigt den djupa pessimism som är utbredd i både Afghanistan och Pakistan, men den kan lyckas. Sanningen är att västvärlden inte längre har råd att föra krig i Afghanistan. En global ekonomisk kris började 2008, och innan den ens var över började nästa 2011. När det här skrivs (november 2011) går tre europeiska länder – Irland, Portugal och Grekland – på konstgjord andning med hjälp av internationella låneinstitut som Europeiska centralbanken. Europeiska länder skär ner på försvarsutgifter med så mycket som 30 procent. Soldater som riskerat livet vid fronten i Afghanistan eller Irak dras nu tillbaka och går ut i arbetslöshet så fort de kommer hem. På papperet har NATO två miljoner stridsberedda soldater, men de kan bara tillhandahålla och utrusta 40 000 för fortsatt tjänstgöring i Afghanistan – alltför få för att spela en avgörande roll. När NATO bombade Libyen sommaren 2011 tog ammunitionen slut. Motståndet mot kriget i Afghanistan är överväldigande i europeiska länder, och vissa opinionsundersökningar visar att hela 70 procent är emot det. I USA är över 60 procent emot kriget, och arbetslösheten anses vara den viktigaste frågan. Sedan 2009 har USA spenderat över 100 miljarder dollar om året på upptrappningen av den militära insatsen i Afghanistan, samtidigt som den amerikanska försvarsbudgeten 2011 har vuxit till hisnande 671 miljarder dollar. Mellan 2001 och 2010 lade USA totalt 444 miljarder dollar på Afghanistan, inklusive 25 miljarder dollar vardera på ekonomisk utveckling och afghanska säkerhetsstyrkor.20 Det är lågkonjunkturen på hemmaplan, inte stora framgångar på slagfältet, som kommer att avgöra hur det slutar i Afghanistan. Dessutom är talibanupproret intensivare än


38  |  pa k ista n v i d avg ru n dens r a n d

någonsin, den afghanska regeringen har aldrig varit så svag och Pakistan är mer sårbart än vanligt och saknar en positiv relation till Washington. Barack Obama tänker nu först och främst på sin återvalskampanj 2012. I ett recessionsdrabbat USA, och med en kongress som domineras av republikaner, måste Obama visa att han kan ta hem amerikanska soldater och utropa någon form av seger. Vid tiden för NATO:s toppmöte i Lissabon i november 2010 trodde ingen av Obamas viktigaste civila rådgivare i Vita huset eller på utrikesdepartementet att kriget kunde vinnas militärt. En del inom CIA och den uniformerade militären höll inte med, men inte ens de trodde att en klar seger var möjlig. Ändå kunde de inte tänka sig att gå med på ett tillbakadragande som luktade nederlag eller ens att föra samtal med talibanerna. Några veckor efter Lissabon, den 16 december, offentliggjorde Vita huset sin försiktiga strategiska utvärdering av Afghanistanpolitiken. ”Det momentum som talibanerna uppnått de senaste åren”, noterade den, ”har stoppats i stora delar av landet och vänts i vissa viktiga områden, [men] dessa framgångar är fortfarande bräckliga och reversibla. För att befästa dessa framgångar måste vi uppnå bättre resultat i Pakistan så att fristäder för våldsamma extremistnätverk kan elimineras.”21 Med andra ord medgav USA att talibanerna med tiden skulle kunna omintetgöra allt som upptrappningen under 2009–2010 lett till och att man inte hade lyckats övertala Pakistan om att avskaffa sina fristäder för de afghanska talibanerna, samtidigt som Pakistanska talibanrörelsen utökade sina attacker i själva Paki­ stan och fick sällskap av islamistiska extremistgrupper som hade tränats upp av ISI och stridit i indiska Kashmir. Den mest akuta frågan för amerikanerna var Jalaluddin Haqqanis nätverk i östra Afghanistan, allierat med både ISI (som garanterade dem en fristad


Usa m a och Oba m a: A rv och ef t erm ä le  | 39

i Nordwaziristan genom att inte ge sig på dem) och al-Qaida (som försåg dem med den senaste teknologin och gav dem utbildning och inspiration). Haqqanis nätverk hade tillgång till hundratals självmordsbombare från de mest militanta koranskolorna i de federalt administrerade stamområdena, FATA, och hade en enastående förmåga att genomföra förödande självmordsattacker i viktiga afghanska städer. Efter tio år har NATO inte uppnått ett enda av sina strategiska mål – återuppbygga den afghanska staten, besegra talibanerna, stabilisera regionen – så vilka garantier kan man nu rimligen ge för att man ska lyckas med det till 2014? Trots grandiosa planer för en överlämning kan ingen i Washington eller andra huvudstäder komma överens om eller visualisera hur ”målstaten” i Afghanistan ska se ut. Vad skulle afghanerna ha för nytta av samtal med talibanerna eller de andra länderna i regionen? Skulle sådana samtal leda till fred? Om en maktöverlämning ska kunna ske i Afghanistan, vad ska NATO lämna över till? En stabil, folkligt förankrad afghansk regering, eller en som präglas av korruption och inkompetens? En välutbildad, stridsduglig afghansk armé, eller en som är drogpåverkad och illitterat? En stabil poliskår, eller en vars deserteringstal är de högsta i världen? En ändamålsenlig byråkrati, ett fungerande rättssystem och departement som gör sitt jobb, eller motsvarande institutioner som har svårt att uppfylla sina plikter gentemot allmänheten, så som det ser ut i dag? Till och med i bästa fall kommer den afghanska staten att vara ett kolli som är beroende av över 8 miljarder dollar i bistånd varje år bara för att upprätthålla sin armé och byråkrati. Och stora delar av landet kontrolleras av talibanerna. En västerländsk ambassadör i Kabul lade fram problemet för mig på ett överskådligt sätt i november 2010: ”Håller vi på att skapa


40  |  pa k ista n v i d avg ru n dens r a n d

en hållbar regering? Är vi på rätt väg politiskt? Kommer det att finnas en afghansk armé och samhällstjänster som kan ta över efter oss, eller kommer vi bara släcka lyset när vi åker hem?” Västvärlden har snabbt byggt upp den afghanska armén och poliskåren, men stommen till ett fungerande land saknas fortfarande. Först och främst har USA och NATO misslyckats med att skapa en inhemsk afghansk ekonomi som inte är beroende av utländskt bistånd eller anställningar på amerikanska baser och som ger människor riktiga jobb och inkomster. När de amerikanska trupperna åker hem kommer tiotusentals afghanska chaufförer, kockar, vakter och kontorister att bli arbetslösa, för de kommer inte att ha någon plats i den lokala ekonomin. Efter 11 september-attackerna var president Bush ovillig att investera i återuppbyggnad av infrastrukturen i Afghanistan, som exempelvis vägar, dammar och vatten- och elledningar. Som konsekvens har den reala ekonomiska tillväxten, däribland skapandet av långsiktiga jobb, varit mycket begränsad. År 2011 hade bara 6 procent av afghanerna el. I Kabul – den största staden med sina 4 miljoner invånare – var det först i januari 2009 som vissa stadsdelar fick el dygnet runt, via en 20-megawattsledning från Uzbekistan. Richard Holbrooke, Obamas särskilde representant för Afghanistan och Pakistan, som tyvärr dog i tjänsten i december 2010, startade ett program för att stärka ekonomin och investera i jordbruk, men det krävde tid och bättre säkerhet. Medborgare som behöver hjälp eller rättvisa kan inte få det av staten, och departementen uppvisar minimal förmåga att dela ut utvecklingsstöd och skapa program. Samtidigt som stommen till en afghansk stat fortfarande saknas, så saknas även ett afghanskt ledarskap. President Hamid Karzais förtroende har minskat hos afghanerna och i det internationella samfundet då han inte lyckats ta itu med vanstyret,


Usa m a och O ba m a: A rv och ef t erm ä le  | 41

tackla korruptionen och genomföra fria val. Han verkar patologiskt oförmögen att upprätthålla en fungerande arbetsrelation med officiella representanter för USA och NATO. Om en effektiv övergång till självstyre ska kunna ske behövs ett klartänkt och visionärt afghanskt ledarskap. Men Karzai verkar insnärjd i motsägelser och mysterier, medan han spelar rollen som offer och martyr och ständigt känner sig illa behandlad och underminerad av amerikanerna. Nu när slutet närmar sig har intensiv konkurrens utvecklats mellan Afghanistans sex grannländer: Iran, Pakistan, Kina, Turkmenistan, Uzbekistan och Tadzjikistan. Dessa länder har en lång och blodig historia av omfattande intervention i Afghanistan. Nu verkar de förbereda sig för att gå in igen genom att rekrytera afghanska krigsherrar för att skydda sina egna intressen och sprida pengar och makt i landet. Afghanistan kan inte bli stabilt om inte dess grannländer – och de större och mäktigare närliggande länderna Indien, Ryssland och Saudiarabien – går med på att hålla sig undan. Obama lovade att uppnå detta genom regional diplomati när han tillträdde, men sedan dess har inte mycket hänt. Det grannland som är viktigast för en fredlig lösning i Afghanistan är Pakistan, som har sina egna syften och intressen i landet och en stark känsla av att de måste uppfyllas. Om inte kan den pakistanska militären komma att bryta överenskommelser. Efter 11 september-attackerna gav militärregimen under president Pervez Musharraf en fristad åt alla de besegrade talibanledarna (av orsaker som jag har förklarat i Vägen mot kaos).22 År 2003 hjälpte ISI talibanerna att återuppta sitt uppror i Afghanistan och försåg dem med utrustning, utbildning och infrastruktur, samtidigt som Musharraf höll Bushs regering på sin sida genom att tillfångata eller döda högt uppsatta medlemmar av al-Qaida. Varken Bush eller, som det ser ut, Obama har haft en strategisk vision som varit tillräckligt bred för att övertyga Pakistan om att


42  |  pa k ista n v i d avg ru n dens r a n d

avskaffa fristäderna och lägga om fokus i sin strategi. Under general Kayani har armén blivit ännu mer besatt av Indien och hotet från det indiska inflytandet över Afghanistan, och insisterat ännu mer på att styra landets utrikespolitik – samtidigt som dess blodiga krig mot den inhemska talibanrörelsen tagit på krafterna. Med en korrupt, inkompetent civil regering som saknar all känsla för samhällstjänster och ansvar för folket har den pakistanska allmänheten ingenstans att vända sig. Spänningarna mellan USA och den pakistanska militären eskalerade under 2010 och 2011. För armén var bin Ladins död den sista förödmjukande droppen, och relationen frös till is precis när de två länderna mer än någonsin behövde samarbeta. År 2011 såg regionen ut att vara mer splittrad än den hade varit tio år tidigare. Alla frågor som diskuteras i den här boken visar på stora svårigheter med uttåget ur Afghanistan och maktöverlämnandet. Hur ska Afghanistan kunna överleva? Kan Pakistan garanteras en säker framtid, med alla sina problem och sina kärnvapen? Om västvärlden ska kunna lämna Afghanistan 2014 och efterlämna relativt stabila regimer i Kabul och Islamabad måste den ha en multidimensionell politisk, diplomatisk, ekonomisk och militär strategi. Kommer USA och Europa kunna följa en sådan strategi under de kommande tre åren, eller kommer situationen att bli värre än den var 2001? Syftet med den här boken är att hitta lösningar på dessa problem.



9789173434379