OCH
BROTTEN MOT PERSON
Nils Jareborg
Sandra Friberg
BROTTEN MOT PERSON OCH FÖRMÖGENHETSBROTTEN IUSTUS FÖRLAG
Jareborg Friberg
Nils Jareborg är professor emeritus vid Uppsala universitet och Sandra Friberg är verksam som lärare och forskare vid Uppsala universitet.
FÖRMÖGENHETSBROTTEN
BROTTEN MOT PERSON OCH FÖRMÖGENHETSBROTTEN är i första hand avsedd att fungera som lärobok i den akademiska straffrättsundervisningen, men den är också väl ägnad att användas som handbok i det praktiska rättslivet. I boken ges en innehållsrik, koncis framställning av brotten mot person (BrB kap. 3–7), förmögenhetsbrotten (BrB kap. 8–12) samt vissa specialstraffrättsliga brott av liknande art. Relativt sett stort utrymme ägnas åt förmögenhetsbrotten, vilka ofta anses svårtillgängliga till sin uppbyggnad eftersom de förutsätter ett samspel med civilrättslig lagstiftning samtidigt som begreppsbildningen inte alltid är densamma som där. Boken utgör den tredje delen i den bokserie, som givits namnet Svensk straffrätt, och den är avsedd att användas tillsammans med läroboken Kriminalrättens grunder (del I). I Kriminalrättens grunder behandlas straffrättens allmänna läror och de frågor som alltid måste besvaras vid bedömande av huruvida brott har förövats.
sve n s k straf f rätt 111
ISBN 978-91-7678-771-7
IUSTUS FÖRLAG
Sv.straffrätt.serie.nr.3.vers2.indd 1
10-10-28 14.14.51
10-63 Iustus Brotten mot person, 25 okt.Indd 2
10-10-25 15.20.02
brotten mot person och fรถrmรถgenhetsbrotten av nils jareborg & sandra friberg
IUSTUS Fร RLAG
10-63 Iustus Brotten mot person, 25 okt.Indd 3
10-10-25 15.20.02
Förord
Denna bok behandlar de brott som beläggs med straff i Brottsbalken (BrB) kap. 3–12. Framställningen avser att beskriva gällande rätt den 1 juli 2010. Som alla sådana rekonstruktioner bygger den i första hand på lag, lagför arbeten och auktoritativ rättspraxis. Lagförarbeten och HD-avgöranden kan emellertid vara föråldrade eller bygga på bristande insikter eller missförstånd. Vid en rationell rekonstruktion av gällande rätt måste man sträva efter att redovisa en struktur som hänger samman – begreppsligt, systematiskt och värderingsmässigt. Gällande rätt kan sägas vara en ideell struktur, som dels återspeglar domstolarnas handlande, dels genererar detta. Detta hindrar inte att det ibland kan finnas betydande utrymme för skilda uppfattningar om vad som är gällande rätt, och det som domaren inte bör göra kan för övrigt vara något som hon får göra. Beskrivningen av gällande rätt bygger således på en stor mängd aukto ritativa texter vid sidan av lagtexten, men också på en närmast oöverskådlig argumentation i detaljfrågor, vilken kanske aldrig uttryckts i skrift någonstans eller ens artikulerats. I boken redovisas nästan inget av detta underlag, bl.a. därför att det i praktiken är omöjligt att göra detta och samtidigt tillhandahålla en aktuell bok med rimligt omfång. Av rättsfall nämns endast fall från Högsta domstolen. Åtskilliga av dessa nämns dock endast därför att referatet innehåller ett exempel på en gärning som är av intresse i sammanhanget, dvs. fallet är inte nödvändigtvis ett prejudikat i det hänseendet. Den laghistoriska utvecklingen beskrivs i brottsbalkskommentarerna, vilka också ibland upplyser om skilda meningar i den juridiska litteraturen. (När syftet är att rekonstruera en del av ett rättssystem är det i sig tämligen ointressant om en annan juridisk författare har samma eller en annan mening i en juridisk fråga; det blir intressant först när man kommer in på skälen till en viss ståndpunkt.) Boken utgör tredje delen i den serie läroböcker i straffrätt som utges av Petter Asp, Sandra Friberg, Nils Jareborg och Magnus Ulväng under samlingsbeteckningen Svensk straffrätt. Vi tackar för värdefulla påpekanden och kommentarer av Petter Asp och Magnus Ulväng.
5
10-63 Iustus Brotten mot person, 25 okt.Indd 5
10-10-25 15.20.02
Innehåll
Förkortningar 13 Inledning 15 BROTTEN MOT PERSON 17 3 kap. Om brott mot liv och hälsa 20 1 § Mord 21 2 § Dråp 22 3 § Barnadråp 23 5 § Misshandel 24 6 § Grov misshandel 26 7 § Vållande till annans död 29 8 § Vållande till kroppsskada eller sjukdom 31 9 § Framkallande av fara för annan 32 10 § Arbetsmiljöbrott 33 11 § Försök m.m. 34 12 § Åtalsbegränsningar 34 Lag (1982: 316) om förbud mot könsstympning av kvinnor 35 Lag (1964:169) om straff för folkmord 37 4 kap. Om brott mot frihet och frid 38 1 § Människorov 39 1 a § Människohandel 40 2 § Olaga frihetsberövande 45 4 § Olaga tvång 46 4 a § Grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning 50 5 § Olaga hot 53 6 § Hemfridsbrott och olaga intrång 55 7 § Ofredande 58 8 § Brytande av post- eller telehemlighet 60 9 § Intrång i förvar 61 9 a § Olovlig avlyssning 62 9 b § Förberedelse i vissa fall 64 7
10-63 Iustus Brotten mot person, 25 okt.Indd 7
10-10-25 15.20.02
9 c § Dataintrång 65 10 § Försök m.m. 67 11 § Åtalsbegränsningar 67 5 kap. Om ärekränkning 68 1 § Förtal 69 A. Brottsbeskrivningen 69 B. Undantagsregeln 73 C. Förtal som brott mot yttrandefriheten 77 2 § Grovt förtal 81 3 § Förolämpning 81 4 § Förtal av avliden 83 5 § Åtalsbegränsningar 84 6 kap. Om sexualbrott 86 1 § Våldtäkt och grov våldtäkt 88 2 § Sexuellt tvång och grovt sexuellt tvång 95 3 § Sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning och grovt sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning 97 4 § Våldtäkt mot barn och grov våldtäkt mot barn 98 5 § Sexuellt utnyttjande av barn 100 6 § Sexuellt övergrepp mot barn och grovt sexuellt övergrepp mot barn 101 7 § Samlag med avkomling och samlag med syskon 101 8 § Utnyttjande av barn för sexuell posering och grovt utnyttjande av barn för sexuell posering 102 9 § Köp av sexuell handling av barn 103 10 § Sexuellt ofredande 104 10 a § Kontakt med barn i sexuellt syfte 108 11 § Köp av sexuell tjänst 109 12 § Koppleri och grovt koppleri 110 13 § Skuldkrav beträffande åldersgränser 113 14 § Ansvarsfrihet i vissa fall 114 15 § Försök m.m. 115 7 kap. Om brott mot familj 116 1 § Tvegifte och olovligt ingående av äktenskap 117 2 § Otillbörligt utverkande av samtycke eller tillstånd till adoption av barn 118 3 § Förvanskande av familjeställning 119 4 § Egenmäktighet med barn 120 5 § Försök 124 6 § Åtalsbegränsningar 124
8
10-63 Iustus Brotten mot person, 25 okt.Indd 8
10-10-25 15.20.02
FÖRMÖGENHETSBROTTEN 125 8 kap. Om stöld, rån och andra tillgreppsbrott 130 1 § Stöld 131 A. Tillgrepp 131 B. Lovligt tagande 136 C. Saken tillhör annan 140 D. Uppsåt att tillägna sig saken 140 E. Ekonomisk skada 143 2 § Snatteri 147 4 § Grov stöld 148 5 § Rån 151 6 § Grovt rån 155 7 § Tillgrepp av fortskaffningsmedel 156 8 § Egenmäktigt förfarande 157 9 § Självtäkt 161 10 § Olovlig kraftavledning 162 10 a § Olovlig avledning av värmeenergi 163 11 § Tillgrepp i skog och mark m.m. 164 12 § Försök m.m. 167 13 § Åtalsbegränsningar 168 9 kap. Om bedrägeri och annan oredlighet 170 1 § Bedrägeri 171 A. Orsakande av en disposition 171 B. Vilseledande 173 C. Villfarelsens innehåll 181 D. Förmögenhetsöverföring 184 E. Datorbedrägeri m.m. 195 2 § Bedrägligt beteende 197 3 § Grovt bedrägeri 201 3 a § Subventionsmissbruk 202 4 § Utpressning 203 5 § Ocker 205 6 § Häleri 210 A. Sakhäleri – BrB 9: 6 st. 1 p. 1 211 B. Sakhäleri utan styrkt förbrott – BrB 9: 6 st. 2 217 C. Vinningshäleri – BrB 9: 6 st. 1 p. 2 219 D. Fordringshäleri – BrB 9: 6 st. 1 p. 3 221 E. Grovt brott 222 6 a § Penninghäleri 223 7 § Häleriförseelse 226 7 a § Penninghäleriförseelse 229 9
10-63 Iustus Brotten mot person, 25 okt.Indd 9
10-10-25 15.20.02
8 § Oredligt förfarande 229 9 § Svindleri 231 10 § Ockerpantning 234 11 § Försök m.m. 234 12 § Åtalsbegränsningar 235 Bidragsbrottslag (2007: 612) 237 10 kap. Om förskingring och annan trolöshet 239 1 § Förskingring 240 A. Sakförskingring 241 B. Fordringsförskingring – redovisningsskyldighet 245 C. Fordringsförskingring – gärning 251 D. Fordringsförskingring – förmögenhetsöverföring 254 2 § Undandräkt 256 3 § Grov förskingring 256 4 § Olovligt förfogande 257 5 § Trolöshet mot huvudman 266 6 § Behörighetsmissbruk 272 7 § Olovligt brukande 274 8 § Fyndförseelse 277 9 § Försök 279 10 § Åtalsbegränsningar 280 11 kap. Om brott mot borgenärer m.m. 281 1 § Oredlighet mot borgenärer och grov oredlighet mot borgenärer 282 A. Avhändande av tillgång 283 B. Undanhållande av tillgång 286 C. Grovt brott 288 2 § Försvårande av konkurs eller exekutiv förrättning och grovt försvårande av konkurs eller exekutiv förrättning 289 3 § Vårdslöshet mot borgenärer 291 4 § Otillbörligt gynnande av borgenär 293 5 § Bokföringsbrott och grovt bokföringsbrott 297 6 § Försök 301 7 § Medverkan 301 8 § Åtalsbegränsningar 303 12 kap. Om skadegörelsebrott 304 1 § Skadegörelse 305 2 § Åverkan 309 3 § Grov skadegörelse 311 10
10-63 Iustus Brotten mot person, 25 okt.Indd 10
10-10-25 15.20.02
4 § Tagande av olovlig väg 312 5 § Försök m.m. 314 6 § Åtalsbegränsningar 314 Litteratur 316 Rättsfall: NJA 327 På grund av oförutsedda omständigheter har det inte varit möjligt att för denna upplaga upprätta ett meningsfullt sakregister. Från och med 1 januari 2011 finns sakregister tillgängligt på förlagets hemsida: www.iustus.se.
11
10-63 Iustus Brotten mot person, 25 okt.Indd 11
10-10-25 15.20.02
Inledning
1. Boken är avsedd att läsas tillsammans med Asp & Ulväng & Jareborg: Kriminalrättens grunder (2010), som i fortsättningen förkortas KG. Vad som där sägs i kapitel 1 om systematik, lagstiftningsteknik och brottsbegreppet förutsätts vara känt. Vad som utgör ett brott beror dels på innehållet i enskilda straffbestämmelser, dels på innehållet i de allmänna lärorna om brotten. Huruvida brott föreligger – eller vilket brott som begåtts – i ett konkret fall kan så ledes inte bedömas utan att man beaktar vad som sägs i KG om bl.a. handling och underlåtenhet, orsakande och fara, gärningskontroll, nationella begränsningar, rättsstridighet, uppsåt och oaktsamhet, medverkan, försök och andra osjälvständiga brottsformer, och brottslighetskonkurrens. När det nedan talas om brottsliga gärningar eller brott i samband med förklaringar av innebörden av enskilda straffbestämmelser förutsätts således att alla övriga brottsförutsättningar är uppfyllda. Framställningen är med några marginella undantag begränsad till en behandling av brotten i Brottsbalken kap. 3–12. Angående förhållandet mellan brott i och utanför BrB – brottsbalksbrott och specialstraffrättsliga brott – hänvisas till KG avsnitt 1.3.4. Många brott är indelade i två eller tre svårhetsgrader. Stöldbrottet förekommer sålunda som stöld (BrB 8:1), snatteri (BrB 8: 2) och grov stöld (BrB 8: 4). När man läser vad som sägs om fördelningen av gärningar på olika svårhetsgrader är det ytterst angeläget att man gör det mot bakgrunden av vad som sägs i KG avsnitt 1.3.5 och avsnitt 4.3.1. I texten har inte nämnts när lagändringar har ägt rum. I vissa fall kan det bli aktuellt att tillämpa äldre rätt på gärningar som har begåtts före en lagändring, på grund av särskilda övergångsbestämmelser eller i enlighet med BrP § 5. Se KG avsnitt 2.8.5. 2. Brottsbalken är snart ett halvsekel gammal. Mycket har ändrats i detaljer, och två kapitel har totalreviderats upprepade gånger och dessutom bytt namn från sedlighetsbrott till sexualbrott (kap. 6) respektive från gäldenärsbrott till brott mot borgenärer m.m. (kap. 11). Men utformningen av de viktigaste förmögenhetsbrotten (kap. 8–10) är i huvudsak densamma som i början av 1940-talet, och kap. 12 härstammar från slutet av 1940-talet. 15
10-63 Iustus Brotten mot person, 25 okt.Indd 15
10-10-25 15.20.03
Det betänkande som utgör grunden för brotten mot person (kap. 3–12) lades fram 1953. Redan när BrB antogs 1962 var den i vissa delar föråldrad. Idag kan konstateras att lagstiftningen i väsentliga hänseenden företer brister vad gäller rationalitet och värderingsmässig koherens. Det kan räcka med att peka på att lagstiftningen om förmögenhetsbrotten tillkom när ekonomiska värden i huvudsak hanterades med papper (sedlar, aktier, obligationer, växlar, checker, skuldebrev). Sedan dess har vi haft en informationsteknologisk revolution. En systematik som på ett grundläggande plan lägger vikt vid begreppet besittning av fysiska saker är uppenbart föråldrad. Detsamma gäller t.ex. betoningen av ekonomisk vinning vid de centrala förmögenhetsbrotten. Regleringen av bedrägeribrott är i stort behov av en översyn. Revisionerna har i huvudsak avsett utvidgning av det straffbelagda området, medan nästan inget gjorts för att avkriminalisera förfaranden som saknar straffvärde. Förslag till genomgripande reformer har visserligen framlagts, men lagstiftaren har inte funnit det vara angeläget att hålla den centrala strafflagstiftningen i gott skick. Sedan Sveriges inträde i EU 1995 synes regeringskansliet sakna resurser för eller i vart fall politisk vilja att göra annat än att ”lappa och laga”. Det sagda gäller även regleringen av allmänna läror om brotten. Som sagts i förordet är emellertid syftet med framställningen att rekonstruera gällande rätt. Kritik av lagstiftningen eller rättsläget hålls i princip utanför. Vissa kritiska synpunkter på rättstillämpningen är dock oundvikliga.
16
10-63 Iustus Brotten mot person, 25 okt.Indd 16
10-10-25 15.20.03
BROTTEN MOT PERSON Livet är inte fridfullt. Snusmumriken
1. Med brotten mot person avses brotten i BrB kap. 3–7. Brottsbalksreformen innebar bl.a. att en mängd föråldrade brottstyper utrensades. Fram till 1965 hade vi sålunda regler om ansvar för t.ex. förgiftning, utsättande av barn och hjälplösa, envig (duell), slaveri, slavtransport och handlande med neger eller annan (samt om konfiskation av slavskepp), enlevering och att genom äktenskapslöfte bedra kvinna till lägersmål. Straffansvar för äktenskapsbrott (hor) hade avskaffats 1937, och 1944 avkriminalisera des tidelag (dvs. samlag med djur) och homosexuella handlingar mellan myndiga personer. 2. Kapitelindelningen är följande: Kap. 3 (brott mot liv och hälsa) innehåller bestämmelser rörande or sakande av död eller fysisk skada eller sjukdom på person och framkallande av fara därför. I kap. 4 (brott mot frihet och frid) skyddas individens fysiska frihet i olika hänseenden, men även vissa andra rent personliga intressen, som inte är av ekonomisk natur, såsom att få vara i fred, att inte bli störd och att kunna hålla sitt privatliv okänt för andra. I kap. 5 (ärekränkning) kriminaliseras vissa angrepp på individens an seende (”goda namn och rykte”) och på självkänslan. Brotten kan beskrivas som fredskränkningar som sker genom påverkan på omgivningen i för den angripne ofördelaktig riktning eller genom påtaglig manifestation av en fientlig inställning. Juridiska personer skyddas inte, och s.k. ekonomiskt förtal är inte straffbelagt. I kap. 6 (sexualbrott) straffbeläggs en rad kränkningar av individen i sexuellt hänseende, inklusive utnyttjande av barn, och främjande av prostitution (koppleri). Kapitlet avser att ge uttryck för fördömande av integritetskränkningar, inte för ett fördömande av synd. Slutligen straffbeläggs i kap. 7 vissa brott mot familj, t.ex. tvegifte. Praktiskt viktigast är kriminaliseringen av egenmäktighet med barn. Många av brotten mot person avser gärningar, som det är särskilt angeläget att förhindra. Det finns inget som är viktigare än – och inte särskilt mycket som är lika viktigt som – liv, hälsa och frihet. Det finns därför, 17
10-63 Iustus Brotten mot person, 25 okt.Indd 17
10-10-25 15.20.03
utöver bestämmelserna i BrB om brott mot person, en mycket omfattande lagstiftning som på olika sätt avser att förebygga, att sådana situationer uppkommer att människor utsätts för allvarliga risker att komma till skada. Denna specialstraffrättsliga lagstiftning utanför BrB, som närmast är av förvaltningsrättslig karaktär, innehåller straffbestämmelser som inte sällan har fängelse i straffskalan. 3. Enligt BrB 18: 2 höjs i vissa fall straffmaximum vid brott enligt BrB kap. 3–5, om gärningen förövas mot konungen eller annan medlem av kungahuset eller mot den som i egenskap av riksföreståndare fullgör statschefens uppgifter. En särskild regel om åtal finns i BrB 18: 8. En liknande reglering finns i BrB 19:11 vad gäller brott enligt BrB kap. 3 eller 4, om (a) brottet innebär att gärningsmannen genom förgripelse på en främmande makts statsöverhuvud eller representant här riket kränker den främmande makten, eller (b) om en främmande makt kränks genom att någon gör intrång i en lokal som innehas av dess representation eller genom att någon gör skada på en sådan lokal eller på egendom som finns i denna. Även i detta fall finns en särskild regel om åtal (BrB 19:16 st. 2).
4. Lagen (1982: 316) med förbud mot könsstympning av kvinnor och lagen (1964:169) om straff för folkmord är intagna nedan efter BrB kap. 3. 5. Enligt lagen (2003:148) om straff för terroristbrott bedöms vissa brott som terroristbrott, om de begås under de förutsättningar som anges i lagens § 2. Av § 3 framgår att bland brotten mot person kan mord (BrB 3:1), dråp (BrB 3: 2), grov misshandel (BrB 3: 6), människorov (BrB 4:1) och olaga frihetsberövande (BrB 4: 2) vara ett terroristbrott. Vidare kan också olaga hot (BrB 4: 5) vara ett terroristbrott, om brottet innefattar ett hot att begå något av de övriga arton brotten som nämns i § 3. Enligt lagen (2002: 444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, m.m. räknas förutom terroristbrott vissa andra fall av mord, dråp, grov misshandel, människorov, olaga frihetsberövande, grovt olaga tvång eller olaga hot som särskilt allvarlig brottslighet. Detsamma gäller för dessa brottstyper (utom olaga hot) vid tillämpning av lagen (2010: 299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet. 6. BrB 35: 2 föreskriver att vid vissa brott är preskription utesluten. Det gäller mord, dråp, motsvarande terroristbrott, folkmord och försök till sådana brott samt folkrätts brott enligt BrB 22: 6 st. 2, förutsatt att gärningsmannen vid brottet fyllt 21 år.
7. Brottsobjekt vid brotten mot person är med något undantag en levande människa. Det är därför till en början angeläget att kunna avgöra när ett levande foster har blivit ett levande barn. Detta sker vid födelsens början, dvs. när födsloarbetet sätter igång eller ett operativt ingrepp (kejsarsnitt) påbörjas.
18
10-63 Iustus Brotten mot person, 25 okt.Indd 18
10-10-25 15.20.03
Normalt konstateras att ett barn lever genom att man iakttar att det visar livstecken (t.ex. andningsrörelser, hjärtslag, pulsationer i navelsträngen eller tydliga spontana rörelser av skelettmuskulaturen). Det händer emellertid att även ett dödfött (hjärndött) barn visar vissa livstecken. Efter 28 veckor (200 dagar) är fosterutvecklingen i regel sådan att barnet efter sin födelse kan leva ett självständigt liv. Ett barn som fötts efter denna tidpunkt bör anses vara brottsobjekt för t.ex. mord eller misshandel, oavsett om det är livsdugligt. När en läkare i enlighet med abortlagen (1974: 595) avbryter ett havandeskap och det aborterade barnet visar livstecken, bör dock barnet anses vara brottsobjekt endast om det är livsdugligt. Abort får utföras på ett så sent stadium endast i speciella undantagsfall. Om barnet av någon orsak föds tidigare än efter 28 veckors fosterutveck ling (t.ex. genom ett operativt ingrepp i samband med att modern dör eller vid en legal abort) och det inte är färdigt att födas, torde krävas att barnet är livsdugligt för att det skall anses vara ett brottsobjekt enligt BrB kap. 3. Att barnet har visat livstecken ger emellertid en presumtion för att det är livsdugligt. En människa dör när alla psykiska funktioner upphör och inte kan återkomma. Normalt konstateras detta genom att man finner att hjärta och lungor varaktigt har upphört att fungera. Efter cirka fem minuters uppehåll i tillförseln av syre har hjärnan förstörts (beträffande barn och kraftigt nedkylda personer är tiden något längre). Lungorna tål ett cirkulationsstopp på 15–20 minuter och hjärtat ett cirkulationsstopp på en halvtimme. Lyckas ett återupplivningsförsök (genom hjärtmassage, konstgjord andning osv.) anses personen ha varit vid liv hela tiden. Nedkylning och förgiftning kan orsaka skenbart upphävd andning och cirkulation. Döden är således en i tiden utsträckt process. Cellerna i kroppen dör vid skilda tidpunkter. Hår och naglar kan fortsätta att växa i flera dagar efter det att cirkulationen har upphört. I den mån en människas död har rättsliga konsekvenser gäller emellertid bestämmelserna i lagen (1987: 269) om kriterier för bestämmande av människans död: en människa är död när hjärnans samtliga funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort. Endast i ett fall av 500 behöver detta konstateras på annat sätt än genom att man finner att andning och blodcirkulation har upphört. Det rör sig om fall där dessa funktioner upprätthålls på konstgjord väg. Enligt patientjournallagen (2008: 355) skall läkaren i journalen bl.a. anteckna när döden har inträtt och hur detta har fastställts.
19
10-63 Iustus Brotten mot person, 25 okt.Indd 19
10-10-25 15.20.03
3 kap. Om brott mot liv och hälsa
1 § 2 § 3 § 5 § 6 § 7 § 8 § 9 § 10 §
mord dråp barnadråp misshandel misshandel, ringa brott grov misshandel vållande till annans död vållande till annans död, ringa brott vållande till annans död, grovt brott vållande till kroppsskada eller sjukdom vållande till kroppsskada eller sjukdom, grovt brott framkallande av fara för annan arbetsmiljöbrott
11 § försök, förberedelse, stämpling, underlåtenhet att avslöja brott 12 § åtalsbegränsningar Ansvar enligt §§ 1–6 förutsätter uppsåt. Vid brott enligt §§ 7–8 räcker det med oaktsamhet, och i § 9 ställs krav på grov oaktsamhet. Brotts typen i § 10 är en specialform av brott enligt §§ 7–9. Angående verkan av samtycke hänvisas till KG avsnitt 3.4, särskilt avsnitt 3.4.4.
20
10-63 Iustus Brotten mot person, 25 okt.Indd 20
10-10-25 15.20.03
1§ Den som berövar annan livet, döms för mord till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid. 1. Mord är att uppsåtligen beröva en annan person livet. I princip avses alla typer av orsakande av någons död genom handling eller underlåtenhet. Men som förklaras i KG avsnitt 2.3.3 tillkommer en rad straffrättsliga bedömningar som gör flertalet orsakanden rättsligt irrelevanta. Redan i uttrycket ”beröva livet” ligger för övrigt en språklig antydan om att mer avlägsna gärningar – på en kausallinje som slutar med annans död – inte rimligen är att anse som mord. Detta har främst betydelse för gränsdragningen mellan gärningsmannaskap och medverkan. Vid tillämpning av stadgandet är det svåra i regel inte att avgöra om rekvisiten är uppfyllda, utan att bedöma huruvida gärningsculpa föreligger, huruvida gärningen är uppsåtlig osv. Eftersom en människa är dödlig kan ett mord karakteriseras som att man förkortar någons liv. Den berövade livstiden kan vara obetydlig. Att döda en döende person är mord. Därmed är inte sagt att man – efter att ha konstaterat att en kausalkedja leder fram till någons död – skall göra en hypotetisk bedömning av när vederbörande annars skulle ha dött. Det avgörande är vad som faktiskt har hänt. En annan sak är att det ibland är svårt att avgöra varför ett dödsfall ägde rum vid en viss tidpunkt. 2. I BrB är mord grundformen för uppsåtligt dödande. Dråp är ett mord som är ”mindre grovt”. Men historiskt sett har inte mord, utan dråp varit grundformen för uppsåtligt dödande. Mord har då utgjort en kvalificerad form av dråp. Ursprungligen lades vikt vid att dråpet hölls hemligt, antingengenom att själva dödandet skedde i hemlighet eller att liket gömdes. Giftmord ansågs vara en form av utövande av trolldom. I 1864 års strafflag gjorde man skillnad mellan att dödandet skett med berått mod, dvs. efter mer eller mindre sansat övervägande (mord), och att det skett av hastigt mod (dråp). 3. Självmord eller försök till självmord är inte belagt med straff. Följaktligen är inte heller medverkan till sådana gärningar straffbelagda. Såsom närmare förklaras i KG avsnitt 6.4.6 kan emellertid en gärning som framstår som en sorts medverkan ibland ändå utgöra mord. En förutsättning är givetvis att handlandet faller under brottsbeskrivningen i BrB 3:1, dvs. att det kan betecknas som att ”beröva annan livet”. Gränsen mellan att hjälpa någon att själv beröva sig livet och att begå mord är mycket subtil.
21
10-63 Iustus Brotten mot person, 25 okt.Indd 21
10-10-25 15.20.03
2§ Är brott som i 1 § sägs med hänsyn till de omständigheter som föranlett gärningen eller eljest att anse som mindre grovt, dömes för dråp till fängelse, lägst sex och högst tio år. 1. Dråp är mord som är att anse som mindre grovt, bl.a. med hänsyn till de omständigheter som föranlett gärningen. Dödande som har provocerats genom misshandel, förolämpningar eller dylikt eller som annars har sitt ursprung i misshälligheter, svartsjuka, konflikter osv. är ofta att bedöma som dråp. I sådana fall har gärningsmannen ofta befunnit sig i ett okontrollerat affekttillstånd. Något förvånande bedömde HD gärningen som dråp i NJA 1995 s. 464 (64 knivstick efter en homosexuell invit).
Även felbedömningar i nödsituationer – t.ex. när gärningsmannen inte kan undvika att döda någon hur han än beter sig – bör medföra ansvar för dråp, om brott är begånget. Om gärningsmannen försöker ta sitt liv efter det att han har dödat någon, antyder det en sådan sinnesstämning vid brottets förövande att det kan bedömas som dråp. Huruvida gärningen skett med berått mod eller av hastigt mod (se ovan under BrB 3:1 (punkt 2)) kan ha viss betydelse för gränsdragningen, men är inte avgörande. Ett klart exempel på att dödande av hastigt mod ibland bör bedömas som mord är att gärningsmannen överraskas under utförandetav ett brott och utan betänkande dödar vittnet. 2. Som dråp bör t.ex. följande fall bedömas: A och hans hustru beslutar gemensamt, under pressen av ekonomiska eller andra svårigheter, att A skall först döda hustrun och sedan sig själv, varvid A hindras i sitt självmordsförsök efter att ha dödat hustrun. Att gärningsmannen efter moget övervägande dödar någon som under längre tid utsatt henne för svår psykisk eller fysisk misshandel kan likaledes vara att anse som dråp. Detsamma gäller uppenbarligen allt begripligt barmhärtighetsdödande (dödshjälp, euthanasi), vare sig det avser svårt plågade människor som önskar dö, men inte kan åstadkomma resultatet själva, eller fysiskt eller psykiskt missbil dade barn, som föräldrarna dödar för att bespara dem kroppsligt eller själsligt lidande. Se NJA 1979 s. 802. 3. Av förarbetena framgår att brottet normalt inte bör anses som mindre grovt när dödandet har – ingått i en plan för genomförande av ett annat brott, t.ex. rån; dödande för att främja brott anses vara än mer graverande än dödande för att dölja brott;
22
10-63 Iustus Brotten mot person, 25 okt.Indd 22
10-10-25 15.20.03
– skett på ett sätt som är svårt att upptäcka eller annars ger prov på förslagenhet, t.ex. dödande genom gift eller vilseledande av offret; – medfört onödigt lidande eller annars ger uttryck för ovanlig grymhet, t.ex. när det skett under plågsam misshandel eller efter sexuellt utnyttjande; – skett under utnyttjande av allmän nöd eller fara, t.ex. eldsvåda, skeppsbrott, epidemi; – utförts av flera gärningsmän; eller – avsett en nära anhörig person (utom vid barmhärtighetsdödande). Ett brotts straffvärde påverkas även av skuldfaktorer (se BrB 29:1 och 29: 3), bl.a. den typ av uppsåt eller det motiv varmed gärningsmannen har handlat. Den som handlar med direkt uppsåt att döda (utan förmildrande omständigheter) eller för att hämnas eller sprida skräck, av lust att döda eller av rasistiska motiv skall därför normalt dömas för mord. Som andra försvårande omständigheter kan nämnas att gärningen framkallar allmän fara, t.ex. genom användning av sprängämnen eller skjutvapen, eller riktar sig mot ett barn, en annan försvarslös person eller en helt okänd person. 4. Rättsfall rörande gränsdragningen mellan mord och dråp: NJA 1975 s. 594, NJA 1980 s. 407, NJA 1985 s. 510, NJA 1987 s. 33, NJA 1989 s. 97, NJA 1994 s. 310, NJA 1995 s. 464, NJA 1996 s. 509, NJA 1999 s. 531, NJA 2002 s. 116.
§ 3 Dödar kvinna sitt barn vid födelsen eller eljest å tid då hon på grund av nedkomsten befinner sig i ett upprivet sinnestillstånd eller i svårt trångmål, dömes för barnadråp till fängelse i högst sex år. 1. Barnadråp är en privilegierad form av dråp. Privilegieringen gäller bara barnets moder. En fader som uppsåtligen dödar sitt barn kan endast dömas för mord eller dråp, och den som medverkar till moderns barnadråp skall dömas för medverkan till mord eller dråp. När modern i den privilegierade situationen medverkar till att någon annan dödar hennes barn, bör hon dömas för medverkan till barnadråp. Den som då utför gärningen skall dömas för mord eller dråp. Det saknar betydelse om gärningen har föregåtts av planering eller av att graviditeten eller förlossningen har hemlighållits. Historiskt sett har den lindrigare bedömningen varit beroende av att kvinnan blivit havande genom ”olovlig beblandelse”, dvs. när hon blev havande var hon inte gift med barnets fader. Ett sådant skamrelaterat synsätt är idag övergivet. Skälet för regleringen är att biologiskt ”normala” fysiska och psykiska orsaker kan göra att nyblivna mödrar förgriper sig på sina barn. Ibland förekommer tvångsföreställningar som kan utgöra en allvarlig psykisk störning enligt BrB 30: 6. Med tanke på nu gällande bestämmelser om påföljdsbestämning kan hävdas att regleringen är överflödig.
23
10-63 Iustus Brotten mot person, 25 okt.Indd 23
10-10-25 15.20.03
2. Om barnet dödas vid födelsen – under tiden från födsloarbetets början till en stund efter det att barnet är framfött – krävs inte att kvinnan befann sig i något annat upprivet sinnestillstånd eller trångmål än det som själva förlossningen orsakar respektive innebär. Att ställa samma krav som gäller vid dödande efter födelsen skulle vara meningslöst på grund av utredningsoch bevissvårigheter. 3. Om barnet dödas efter födelsen krävs att kvinnan befann sig i ett upprivet sinnestillstånd eller ett svårt trångmål, och att detta sinnestillstånd eller trångmål har orsakats av förlossningen. Efter förlossningen uppkomna svårigheter som saknar samband med denna kan inte beaktas. Däremot krävs inte att dödandet av barnet har orsakats av sinnestillståndet eller föranletts av trångmålet. Ett sådant krav skulle i praktiken innebära att kvinnan vore tvungen att göra sannolikt att ett sådant orsakssammanhang har förelegat. Det räcker således med att gärningen företagits under en viss, tämligen obestämd tidsperiod, och att kvinnan under denna befann sig i det av förlossningen framkallade sinnestillståndet eller trångmålet. Ett sjukligt upprivet tillstånd brukar råda under någon månad efter förlossningen, men kan ibland vara under hela amningsperioden (upp till mer än sju månader). Ekonomiskt trångmål torde med nuvarande sociallagstiftning sällan kunna betecknas som svårt. § 5 Den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd, döms för misshandel till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. 1. Det brottsliga resultatet vid misshandel anges i fem kategorier: (1) Kroppsskada. Exempel är sår, svullnader, benbrott, ledskador, inre blödningar, förstörda vävnader (t.ex. vid strålningsskador), funktionsrubbningar såsom försämrad talförmåga, rörelseförmåga, syn, hörsel samt förlamning eller förlust av någon kroppsdel. Även hår räknas som en del av kroppen; det torde därför vara misshandel att raka eller klippa bort en avsevärd del av huvudhåret eller av ett skägg. Tatuering anses vara en kroppsskada. (2) Sjukdom. Exempel är kroppssjukdom, inklusive könssjukdom, psykisk sjukdom, psykisk invaliditet, psykiskt lidande som medför en medicinskt påvisbar effekt (såsom psykisk chock i medicinsk mening eller en ångestneuros), men inte ett övergående, tämligen kortvarigt illamående. Orsakande av annat psykiskt lidande kan utgöra brott enligt BrB kap. 4. 24
10-63 Iustus Brotten mot person, 25 okt.Indd 24
10-10-25 15.20.03
Överförande av HIV uppfyller kraven för misshandel (NJA 1994 s. 614, NJA 1995 s. 119, NJA 2004 s. 176). (3) Smärta, dvs. fysiskt lidande, som inte är alldeles obetydligt i intensitet och varaktighet. Den som vid ett smärtsamt grepp (t.ex. ett brottar- eller judogrepp) omedelbart uppger sitt motstånd, så att smärtan blir kortvarig, utsätts således inte för misshandel (såvida ej kroppsskada uppstår), men BrB 4: 4 (olaga tvång) kan vara att tillämpa. Orsakande av blåmärken eller andnöd behöver inte nödvändigtvis innebära att smärta orsakas. Störande ljud orsakar smärta endast i undantagsfall. Orsakande av mindre kroppsligt obehag eller att skrämma, väta ner eller spotta på någon kan vara brott enligt BrB 4: 7 (ofredande) eller BrB 5: 3 (förolämpning). (4) Vanmakt, dvs. praktiskt taget fullständig brist på kroppslig kontroll. Exempel är medvetslöshet, sömn, hypnotiskt tillstånd, yrsel (men inte tillfällig svindel), total berusning av alkohol eller narkotika. (5) Med vanmakt direkt jämförbart tillstånd. Exempel är fullständig eller partiell förlamning eller bedövning av kroppen och bländning med tårgas, peppar eller dylikt. 2. Angående misshandel genom underlåtenhet hänvisas till KG avsnitt 2.5.2–4. I KG avsnitt 2.5.5.1 berörs frågan om underlåtenhet att bistå nödställd person. Se vidare hänvisningen ovan under BrB 3:1 (punkt 3) rörande när medverkan till att någon skadar sig själv kan utgöra misshandel. Beträffande ansvar för misshandelsgärningar i samband med utövning av sport, se KG avsnitt 3.8.3.1 3. Av FB 6: 2 framgår att föräldrar och andra vårdnadshavare har viss skyldighet att tillse att barn står under uppsikt. För att fullgöra en uppsiktsplikt kan det vara nödvändigt att tillgripa visst våld, som är så smärtsamt för barnet att gärningen faller under BrB 3: 5. Bortsett från nödhandlingar och fall av skyldighet att utsätta barn för smärtsam läkarvård, torde FB 6: 2 dock inte ge stöd för att andra ingripanden är tillåtna än sådana som annars skulle vara ett tämligen lindrigt fall av ringa misshandel. Aga, dvs. smärtsam kroppslig bestraffning eller tillrättavisning i icke akuta situationer, är alltid otillåten (FB 6:1). Se t.ex. NJA 2003 s. 537. Rörande vad som kan vara tillåtet på grund av en lärares tillsynsplikt, se NJA 1988 s. 586 och NJA 2009 s. 776. 4. Vissa kroppsliga ingrepp, som formellt kan utgöra misshandel, är tillåtna om de företas av läkare. Se abortlagen (1974: 595), lagen (1944:133) om kastrering, steriliseringslagen (1975: 580), lagen (1972:119) om fast1
Särskilda straffbestämmelser finns i lagen (2006:1006) om tillståndsplikt för vissa kamp sportsmatcher.
25
10-63 Iustus Brotten mot person, 25 okt.Indd 25
10-10-25 15.20.03
ställande av könstillhörighet i vissa fall och lagen (1995: 831) om transplantation m.m.2 I sammanhanget kan hänvisas till KG avsnitt 3.8.4 rörande i vilken mån annars straffbelagda åtgärder är tillåtna när de företas av läkare eller andra inom hälso- och sjukvården.3 5. Misshandel som är ringa brott utgör en särskild brottstyp. Avgörande för bedömningen är samtliga omständigheter vid brottet, inte bara skadans svårhet. Sålunda kan t.ex. en provokation föranleda att misshandeln bedöms som ringa, även om skadan inte är ringa. Avsikten är emellertid att endast misshandel, som framstår som tämligen bagatellartad, skall be dömas som ringa brott. Ett typfall är ett slag i ansiktet med öppen hand vilket orsakar viss smärta och rodnad (s.k. örfil). Se t.ex. NJA 1996 s. 782, NJA 2003 s. 537 och NJA 2009 s. 776.
6. Misshandel ingår inte sällan som ett led i andra mer komplexa brottstyper. Se t.ex. BrB 4: 4 a (grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning). Ett annat exempel är olaga tvång (BrB 4: 4), som i sin tur utgör rekvisit i en rad brottstyper, bl.a. sexuellt tvång (BrB 6: 2) och utpressning (BrB 9: 4). Försök till mord eller dråp konsumerar däri ingående misshandel, liksom försök till grov misshandel eller misshandel konsumerar däri ingående fullbordad misshandel. Misshandelsbrott konsumeras av rånbrott (BrB 8: 5–6). När misshandel förövas i samband med sådant motvärn som utgör egenmäktigt förfarande – se nedan under BrB 8: 8 (punkt 4) – torde misshandel som inte är grov konsumeras av egenmäktigt förfarande som är grovt, och misshandel som är ringa konsumeras av egenmäktigt förfarande.
6§ Är brott som avses i 5 § sägs att anse som grovt, döms för grov misshandel till fängelse i lägst ett och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen har tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Är brottet att anse som synnerligen grovt, döms dock för fängelse i lägst fyra och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är synnerligen
2
Samtliga lagar innehåller särskilda straffbestämmelser. Brott enligt BrB har emellertid företräde, utom vad gäller illegal abort – misshandel, som inte är grov, får anses konsumeras av grov illegal abort. 3 Vissa straffbestämmelser finns i lagen (1998: 531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Smittskyddslagen (2004:168) innehåller inga straffbestämmelser.
26
10-63 Iustus Brotten mot person, 25 okt.Indd 26
10-10-25 15.20.03
grovt ska särskilt beaktas om kroppsskadan är bestående eller om gärningen har orsakat synnerligt lidande eller om gärningsmannen har visat synnerlig hänsynslöshet. 1. I första stycket anges vissa omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen av om en misshandel är grov. Det kan erinras om att de kvalificerande omständigheterna skall vara täckta av gärningsmannens uppsåt (NJA 1978 s. 244). (1) Gärningen har varit livsfarlig, t.ex. förövad med livsfarligt vapen: skjutvapen, kniv (NJA 1992 s. 324), yxa (NJA 1981 s. 67), (sönderslagen) flaska (NJA 2000 s. 278), järnstång osv. Ett angrepp med en aggressiv hund eller ett fordon (NJA 2002 s. 449) kan vara livsfarligt. Om farlighetsbedömningar, se KG avsnitt 2.4.3. Farligheten skall relateras till hur gärningsmannen uppfattade situationen vid gärningen. Det förhållandet att döden har följt innebär inte nödvändigtvis att gärningen var livsfarlig. (2) Offret har tillfogats svår kroppsskada. Exempel är förlust av talförmåga, syn (NJA 1975 s. 642), hörsel, fortplantningsförmåga, tillfogande av svårt lyte och stadigvarande försämring av hälsan (NJA 1983 s. 500). Kroppsskadans svårhet kan bedömas utifrån individens situation – jämför att en yrkespianist och en lastbilschaufför förlorar ett lillfinger! (3) Offret har tillfogats allvarlig sjukdom. Här avses inte bara att sjuk domen är allvarlig i det enskilda fallet, utan även att offret insjuknar relativt lindrigt i en sjukdom som till sin art är allvarlig. Överförande av HIV bedöms normalt som grov misshandel (NJA 1994 s. 614, NJA 1995 s. 119, NJA 2004 s. 176). Underlåtenhet att vid en allvarlig sjukdom låta barn komma under läkarvård bör ofta bedömas som grovt brott. Om under låtenheten har sin grund i religiösa skäl anses en mildare bedömning ibland kunna göras, eftersom gärningens motiv är en relevant omständighet. (4) Gärningsmannen har på annat sätt visat särskild hänsynslöshet eller råhet, t.ex. genom att misshandla en gammal person, ett barn (NJA 1992 s. 85, NJA 2000 s. 612, NJA 2003 s. 174), en gravid kvinna eller en handikappad person, eller att visa grymhet genom att utföra misshandeln på ett särskilt smärtsamt sätt mot ett värnlöst offer (NJA 1973 s. 221 II). Upprepade brutala angrepp på anhöriga (se dock NJA 1994 s. 468), gatu överfall och annan oprovocerad misshandel bör också ofta bedömas som grov även om den tillfogade skadan har varit måttlig – i praxis ställs dock kraven tämligen högt. Ett offer kan vara särskilt utsatt genom att angripas av flera personer. Inte sällan fortsätter en misshandel med sparkar sedan den angripne hamnat på marken utan möjlighet att värja sig. Sammanfattningsvis: särskild vikt bör fästas vid om misshandeln har varit oprovocerad och långvarig, påtagligt integritetskränkande eller riktat sig mot skyddslösa personer. 27
10-63 Iustus Brotten mot person, 25 okt.Indd 27
10-10-25 15.20.03
Se t.ex. NJA 2003 s. 229, NJA 2007 s. 636.
Både mer primitiv misshandel (NJA 1975 s. 642) och förgiftning och annan förslagen misshandel är ofta att bedöma som grov utifrån mer än en av de nämnda omständigheterna. Rörande kvinnomisshandel och barnmisshandel, se även nedan BrB 4: 4 a. 2. Vid bedömningen av om en misshandel är grov bör även gärningsmannens avsikter beaktas. En fullbordad misshandel som resulterat i en mindre allvarlig skada, men som skett i avsikt att tillfoga en mycket svår kroppsskada, kan därför bedömas som en fullbordad grov misshandel (trots att den på ett sätt framstår som ett försök till grov misshandel). Det lämpligaste är kanske att avstå från att döma för grov misshandel, om det inte finns andra försvårande omständigheter. Avsikten kan ju också be aktas vid straffmätningen för misshandel; de överlappande straffskalorna gör det möjligt att bedöma att straffvärdet ligger högre än minimistraffet för grov misshandel. 3. I andra stycket har nyligen införts en särskild straffskala för synnerligen grov misshandel, dvs. misshandel där omständigheterna är starkt försvårande. I praktiken innebär ändringen att minimistraffet har höjts i dessa fall, medan maximistraffet är oförändrat. De omständigheter som utpekas som särskilt beaktansvärda är följande. (1) Offret tillfogades en svår kroppsskada som är bestående. Härmed avses att skadan bedöms som livsvarig. Som exempel kan nämnas blindhet, förlamning och hjärnskada som enligt tillgänglig medicinsk kunskap inte kan botas. (2) Gärningen orsakade synnerligt lidande. Främst avses kraftig och långvarig smärta, såsom vid tortyrliknande misshandel, och lidande i form av dödsångest och liknande psykiska påfrestningar. (3) Gärningsmannen visade synnerlig hänsynslöshet. I första stycket uppförs ”särskild” hänsynslöshet som en omständighet att beakta. I andra stycket avses följaktligen särskilt allvarliga fall av särskild hänsynslöshet. Hur gränsdragningen skall göras är i avsaknad av praxis oklart. I förarbetena nämns som möjliga exempel på synnerlig hänsynslöshet att grovt våld förövas mot ett barn, en äldre människa eller en person med funktionshinder, att flera personer allvarligt misshandlat en ensam person och att misshandeln är synnerligen brutal, t.ex. när grovt våld används mot en närstående kvinna som tidigare utsatts för upprepade allvarliga övergrepp av gärningsmannen.
28
10-63 Iustus Brotten mot person, 25 okt.Indd 28
10-10-25 15.20.03
OCH
BROTTEN MOT PERSON
Nils Jareborg
Sandra Friberg
BROTTEN MOT PERSON OCH FÖRMÖGENHETSBROTTEN IUSTUS FÖRLAG
Jareborg Friberg
Nils Jareborg är professor emeritus vid Uppsala universitet och Sandra Friberg är verksam som lärare och forskare vid Uppsala universitet.
FÖRMÖGENHETSBROTTEN
BROTTEN MOT PERSON OCH FÖRMÖGENHETSBROTTEN är i första hand avsedd att fungera som lärobok i den akademiska straffrättsundervisningen, men den är också väl ägnad att användas som handbok i det praktiska rättslivet. I boken ges en innehållsrik, koncis framställning av brotten mot person (BrB kap. 3–7), förmögenhetsbrotten (BrB kap. 8–12) samt vissa specialstraffrättsliga brott av liknande art. Relativt sett stort utrymme ägnas åt förmögenhetsbrotten, vilka ofta anses svårtillgängliga till sin uppbyggnad eftersom de förutsätter ett samspel med civilrättslig lagstiftning samtidigt som begreppsbildningen inte alltid är densamma som där. Boken utgör den tredje delen i den bokserie, som givits namnet Svensk straffrätt, och den är avsedd att användas tillsammans med läroboken Kriminalrättens grunder (del I). I Kriminalrättens grunder behandlas straffrättens allmänna läror och de frågor som alltid måste besvaras vid bedömande av huruvida brott har förövats.
sve n s k straf f rätt 111
ISBN 978-91-7678-771-7
IUSTUS FÖRLAG
Sv.straffrätt.serie.nr.3.vers2.indd 1
10-10-28 14.14.51