9789127115880

ISBN 978-91-27-11588-0

9 789127 115880

Ett

D

et var Devil som tog mitt finger. Vi satt och hängde under bron med det vanliga gänget: tvillingarna Farrow, Connor Blacker, Devils syster Lexi och hennes fula kompis Debs. Det var toppen på långfingret på min vänstra hand. Otroligt pinsamt att bli av med fula fingret när man är en kille som jag! Hur ska jag nu kunna visa vad jag tycker?

I alla fall så hängde vi på gångvägen utmed kanalen. På undersidan av bron står det typ miljoner namn. Det påminner mig om ett sånt där krigsmonument med namnen på alla de stupade soldaterna.

Mitt namn är ganska färskt.

Jag står precis nedanför Devils namn men det finns andra som jag inte kan sluta titta på. Mitt emot, på andra sidan, står ett sprejat med jättestora rosa bokstäver: Selby P. Och bredvid det står det COL D BOY och en knytnäve runt båda namnen.

Det är mina brorsors taggar. De är inte med nu.

De andra taggarna jag kollar på sitter mitt under valvet, halvvägs uppe. Det har växt mossa över dem och de är rätt urblekta, men ingen får spreja över dem.

Det är Devils farsa.

Och det är min gubbe.

Det är en släkttradition.

Nu räcker det med historia. Det var en vardagskväll och det började bli mörkt och vi höll på med Devils kniv och förde intellektuella diskussioner. Så här: Devil: ”Du, Debs, du kan väl visa behån!”

Debs: ”Hihihihi.”

Lexi: ”Lägg av, ditt pervo!”

Jag skulle mycket hellre ha velat se Lexis behå (eller vad hon har i den). Men Lexi är dotter till Mördar-Juby. Juby bor i vårt område och hans dotter är lika oberörbar som en skolfrökens trosor.

Vi lekte Kniv. Det går ut på att man lägger handen på nåns skejtbräda och spretar med fingrarna, och den andre hugger mellan varje finger med kniven – först långsamt och sen snabbare och snabbare. Connor Blacker hade redan rispat Devils lillfinger, så Devil var väl ute efter blod han också. Tjejerna hatade det, de bara ”Sluta, ni gör er illa!”

Såna är tjejer, har jag märkt. Och ju mer de tjatar desto mer fortsätter vi.

När det blir min tur får jag dåliga vibbar. Jag är redan irriterad därför att jag har fått dy från kanalen på mina sprillans nya gympaskor. Devil slickar på sitt blödande finger och sneglar i smyg på Debs (killen har ingen smak, Debs kan nätt och jämnt räknas som en tjej) men Lexi tittar på, så jag lägger handen på brädan och ger Devil kniven. Jag väljer vänsterhanden för säkerhets skull. Det var som om jag visste att det skulle gå åt helvete.

10

Connor ska hålla brädan stilla men han tänker på annat. ”Om hundar kommer ihåg att deras förfäder var vargar, kan ugnar då komma ihåg att deras förfäder var eldar?” kommer han med.

Han ska alltid häva ur sig en massa skit som inte har med saken att göra. ”Håll käft”, säger jag. ”Skärp dig.” Det är ju min hand som står på spel här.

Att skära av ett finger är faktiskt rätt svårt. Det vinkar inte adjö åt handen och flyger bort hur lätt som helst. Man får såga lite. Men Devil håller sin kniv väldigt vass och han tycker att han är bra på den här leken. Så han hugger fortare och fortare med kniven och är inte på långa vägar så försiktig som jag tycker att han borde vara.

HUGG HUGG HUGG HUGG hoppar kniven mellan fingrarna på mig. ”Sluta!” piper brudarna och tvillingarna Farrow börjar klappa händerna i takt med knivhuggen. Och jag gillar inte alls uttrycket i Devils ansikte (han är inte snygg ens i normala fall). Nu hugger han så hårt han bara kan mellan mina fingrar och Connor får svårt att hålla brädan stadig. ”Nu räcker det”, säger Lexi. ”Era småbarn!”

Men då är det för sent. Connor tappar taget och skejtbrädan flyger iväg och slår i muren. Jag känner ett nyp och plötsligt fattas yttersta leden på mitt långfinger. ”Hoppsan”, säger Devil och Debs ger upp ett skrik.

Jag känner inget. Det är inte så farligt, tänker jag inom mig. Alla ser lite uppskrämda ut, så jag lyfter handen och vinkar åt dem med de oskadda fingrarna.

Nån muttrar nåt om att spela piano men ingen skrattar.

Då börjar blodet välla fram. ”Din jävel!” säger jag till Devil när smärtan kommer. Det 11

känns som om nån hade smällt igen en bildörr om fingret.

Jag blir kokhet och sen fryser jag så jag huttrar. Fingertoppen gör ont fast den inte finns kvar. Det är som att sticka fingret i en glödhet ugn. ”Aaaa”, säger jag, och världen blir hackig som när teven inte funkar ordentligt. ”Chas!” skriker Debs. ”Det är okej”, säger jag, fast jag faktiskt inte tror att jag pallar. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Jag tuppar av.

När jag vaknar ligger jag kvar under bron. Ingen har ringt efter ambulans. Ingen har hämtat en påse frysta ärter att hålla fingertoppen nerkyld med. Inte en kotte syns till. Jag är yr i huvudet och det gör FRUKTANSVÄRT ont i fingret.

Det enda jag vill är att komma hem och få i mig nåt smärtstillande. Det känns som om fingret håller på att vrängas ut och in och jag flåsar som en hund. ”Aj”, säger jag och försöker andas långsammare.

Nu är det helt mörkt och har börjat duggregna. Gångvägen ligger öde bortsett från en gubbe med en hund som pissar på en livbojsstolpe. Var är fingertoppen? ”Devil!” skriker jag. ”Var är du?” Rösten spricker.

Gubben tittar åt mitt håll, rycker i hunden och skyndar iväg så att den inte får pissa klart. Blodet rinner om fingret, tjockt som steksås. Jag har ingen pappersnäsduk så jag tar av mig kepsen, viker ihop den och trycker den mot såret.

Konstigt nog kommer smärtan dånande ur magen och skjuter upp genom bröstkorgen och nerför armen innan den exploderar i fingret. Men jag gråter inte. Jag är inte sån.

Jag börjar famla i gräset med högerhanden och leta efter fingertoppen. Jag blir rädd för hundbajs. Jag måste hitta 12

toppen nu, annars syr de inte fast den på sjukhuset.

Till min lättnad får jag se blixtrande blåljus uppe på vägen. Det är säkert Lexi som har ringt efter ambulansen åt mig. Hon kanske är med, hon kommer kanske att hålla mig i (den läskiga) handen hela vägen till sjukhuset. Där har de massor av härliga smärtstillande medel.

Men då kommer nånting krypande bakom bron och tar mig i nacken.

Devil.

Jag svär åt honom och säger att jag ska döda honom.

Men jag rosslar som en gammal gubbe. ”Spring”, säger han utan att bry sig om dödshotet. ”Nån gammal tant fick syn på kniven och ringde snuten.”

Jaså, var det därför alla drog! Vi fick en predikan om knivar av Polly Polis, allihop, för en månad sen eller så. Och i dag har vi druckit alkohol och våra burkar och flaskor ligger slängda överallt. ”Jag kan inte springa”, säger jag. ”Jag orkar inte.” ”Jag har väl inte huggit av dig fötterna heller!” säger Devil och släpar iväg mig.

Han är rätt pantad, Devil. Men nån gång ibland får han till nåt riktigt bra. Som det där. ”Men min fingertopp!” säger jag medan vi smiter över gräsmattan. ”Glöm den”, säger Devil. ”Den är borta.”

Nu är jag som en åsna mellan två hötappar. Ska jag gå tillbaka och leta efter fingertoppen och träffa den snälla farbror polisen som säkert är intresserad av alla förbjudna saker som vi ungdomar har lämnat efter oss – eller ska jag rädda min frihet och offra fingertoppen åt nån skabbig hund? ”Förresten behöver du den inte”, säger Devil. ”Du har ju nio till.”

13

”Sju, Devil!” säger jag. Sen mår jag så dåligt att jag tror att jag ska svimma nu igen. ”Du måste få mig till sjukhus”, säger jag. ”I helvete”, säger Devil. ”Aldrig att jag visar mig där.”

Vi går vidare på stigen utmed kanalen. När vi kommer in bland träden tar Devil tag i min hand och råkar stöta till fingret. ”Aaaj!” Jag kan inte låta bli att skrika högt. ”Få se”, säger Devil. Han håller upp min hand och rycker bort den blodiga kepsen. Jag är för svag för att hindra honom. ”Det är inget farligt”, säger han och släpper handen. ”Inte behöver du gå till sjukhuset. Med alla frågvisa doktorer och så.”

Devil hatar alla som har uniform. Den inställningen kan jag förstå när det gäller poliser och parkeringsvakter, men han tycker illa om ambulansförare också, och sjuksköterskor och brevbärare och till och med ungar som har skoluniform. ”Det är mörkt”, invänder jag. ”Du ser inte ordentligt.

Mitt finger är av, Devil!” ”Jag kör hem dig på hojen”, säger Devil. ”Din mes.”

Nu mår jag riktigt uselt, så jag är tvungen att göra som han säger. Jag är i hans våld. Devil är typ min bästa kompis.

Men han är rätt galen. Han kan vara otroligt lömsk och är inte rädd att ta till nävarna. Han har kort stubin och när han blir förbannad går det ut över de svaga, vilka de än råkar vara.

Det är därför jag spelar hård när jag är med honom.

Några timmar senare sitter jag med fingret insvept i tjocka lager toapapper och det verkar som om det äntligen håller på att sluta blöda. Jag har hittat värktabletter i skåpet och stoppat i mig ett par stycken. Smärtan går precis att 14

stå ut med så länge inget kommer emot såret. Egentligen vill jag rusa ner och visa det för mormor och få henne att ringa efter ambulans, men på samma gång vill jag inte att nån ska få veta det. Det känns så underligt.

Det är precis den sortens grej som morsan skulle få noja på. Hon har problem. Det har hon alltid haft. Men just nu klarar hon sig bra och jag vill inte sumpa det för henne. Ärligt talat har jag svårt att fatta det själv. Jag har blivit av med en lång bit av ett finger! Och om jag känner mormor rätt så skulle hon ta reda på vem som hade gjort det med hjälp av mormortelegrafen och gå och försöka ge Devil en smäll i skallen. Och jag vill inte att mormor ska gå hem till Devil. Det beror inte på Devil själv, fast han är farlig nog i orätta händer (han är farlig för alla händer, särskilt mina), utan på hans farsa.

Har jag nämnt Juby?

Devils och Lexis farsa är cirka en och sjuttiotre – lika lång som jag, men det är den enda likheten. Han är inte mänsklig. Han är helgalen. Det är som om han var gjord av tegel och trä och plåt. Han är lika bred ända uppifrån och ner och har ingen hals. Det står HAT tatuerat på hans knogar. Han har dåligt humör och Devil säger att han kan vara otroligt elak. Han är borta mycket och Devil och Lexi får vara ensamma hemma en hel del. Det har de nog inget emot. Jubys jobb är att leverera bilar, men Devil har sagt att det bara är en täckmantel, att han i själva verket jobbar för en liga som gör inbrott i slott och herrgårdar. Han är mellanhand. Så han är inte hederlig, direkt, men inte heller riktigt tungt kriminell. Jag går inte hem till Devil om jag vet att Juby är där. Han och min farsa lär ha känt varandra sen de var små, men farsan har sett till att han aldrig mer kan visa sig i det här bostadsområdet. Om folk jag träffar 15

får reda på att Nappy Parsons är min farsa så verkar de liksom medlidsamma och äcklade på samma gång. Det har jag sett om och om igen. Han är ett totalt fyllevrak som skulle stjäla skorna av sin egen mormor. Om nån saknar honom så märks det inte.

Men tillbaka till Juby: för två år sen var Devil och jag och Connor nere vid busshållplatsen. Jag och Devil tyckte att det skulle vara kul att hänga Connor upp och ner i busskuren. Connor var inte så glad men vi menade inget illa. Då dök Juby upp och blev ursinnig. ”Jaså, ni tycker att ni är ena riktiga tuffingar, va?” Och sen gav han Devil en örfil och knuffade mig ur vägen så hårt att jag ramlade baklänges och satte mig på trottoaren. Juby tog fram en kniv och skar loss Connor (och förstörde därmed alla våra skolslipsar) och lyfte ner honom. Han pekade på mig med kniven och sa att om vi nånsin gjorde om det där skulle vi få oss en läxa som vi aldrig glömde. Fast det var ju bara på skoj. Connor sa efteråt att det där med Juby var värre än att hänga upp och ner. Numera aktar jag mig noga för Juby och jag vill inte att mormor ska gå hem till honom och gapa och skrika.

Men jag behöver mat så jag måste gå ner. När jag reser mig från sängen känner jag mig som en gammal gubbe. Det värker i armen eftersom jag håller handen i en konstig vinkel för att inte stöta emot nåt med fingret. Och axeln känns stel. Jag tar mig fram till trappan innan jag måste stanna till.

Det går runt i skallen. Jag vet inte om det beror på fingret eller på att jag har unnat mig lite för många värktabletter.

Tyvärr är både morsan och mormor i köket.

Jag gömmer min skadade hand i den stora fickan på min stora säckiga huvtröja. Det behövs nog inte – mormor är halvblind men alldeles för fåfäng för att ha glasögon, och 16

morsan skulle inte märka nåt om jag så hade blivit av med hela armen.

Skafferiet står öppet och jag siktar in mig på ett rött och vitt muffinspaket. ”Vi har knappt sett till dig i dag, unge man”, säger mormor medan hon tar av sig förklädet, viker ihop det och lägger undan det.

Jag grymtar. Inget får hindra mig att nå fram till det där muffinspaketet. ”Det där ser ut som en tjuvficka”, säger mormor och stirrar på min tröja. Hon tar ett steg närmare. ”Och du ser ut att ha tagit nåt invärtes också.”

Det kan jag inte förneka. ”Äh, låt honom vara”, säger morsan vid diskbänken, där hon står och suger på citronkarameller och skrapar bort brända pommes från en ugnsplåt. ”Så länge han bor i mitt hus tänker jag aldrig låta honom vara!” säger mormor.

Jag känner hennes andedräkt. Den luktar bröd. Jag känner mig svag och sjuk. Det beror nog på att jag har förlorat en hel del blod. ”Klaga inte på mina kläder”, säger jag. ”Jag är ju i den känsliga åldern.”

Mormor lutar sig närmare. ”Vad har du nu hittat på?” säger hon.

Jag kastar en vädjande blick på morsan och hon skramlar med plåten i diskhon för att visa sitt stöd. ”Om du ställer till det för dig en gång till så åker du ut, hör du det!” säger mormor.

Jag himlar med ögonen. ”Hör du det, säger jag!” ”Ja, mormor, jag hör, och det gör alla grannarna med.”

17

”Din lilla näsvisa lymmel!” säger hon och ger mig en örfil som är rätt hård för att komma från en tant på över sextio.

Instinktivt vill jag sätta upp händerna för att skydda mig, men av uppenbara skäl får det räcka med den ena. ”Barnmisshandel!” protesterar jag. ”Du behöver en fast hand”, säger mormor. Och ger morsan en lömsk blick.

Jag passar på att sno åt mig muffinspaketet och sticka.

Mormor skulle aldrig kasta ut mig. Det tror jag inte, i alla fall. Det var ju hon som fick loss mig ur vårdsvängen för fyra år sen. Hon vill ha mig här. Hon gillar mig. Hon sparkade inte ut mig när jag åkte fast för stöld i vintras. Och hon sa att jag fick ”en enda chans till, grabben” när jag hade blivit ertappad med att fira ner mig i ett rep från kanalbron i våras. När snuten kom till oss för tre veckor sen och frågade om den brända Toyotan på gatan intill så skickade hon iväg dem fortare än Devil kan hugga av ett finger.

Javisst ja, fingret.

Jag kan fortfarande inte bestämma mig för om jag borde gå till akuten eller inte. Jag är den sortens människa som trivs bäst med att ligga lågt. På sjukhuset får man säkert en massa frågor. Det kanske hamnar i mina handlingar. Och sen känner de igen mig överallt så länge jag lever, som en hund med id-nummer tatuerat i örat. Men det gör fortfarande ont i fingret och jag är rädd att få blodförgiftning och kanske kallbrand eller nåt. Tänk om jag blir av med hela armen!

Fast egentligen har jag annat att tänka på, till exempel nästa grej som Devil och jag planerar. Den ska bli större och bättre än den förra. Vi har bestämt datum: måndag nästa vecka. Då har jag varit i skolan varenda dag i en hel månad och har rätt till lite ledighet.

Skolan …! Tänk inte den tanken.

18

Klockan är åtta på kvällen, det är inget på teve och jag ligger på sängen och kollar den lilla läskiga hudfliken där min fingertopp alltid har suttit. Då bankar det på dörren. ”Vad håller du på med där inne?” skriker mormor. ”Privatliv, mormor. En karl har vissa behov.” ”Packa dina saker!” fräser hon. ”Sånt där prat tål jag inte. Du ska härifrån i morgon!” ”Okej, mormor.”

Jag hör att hon muttrar för sig själv och vänder sig om. ”Mormor!” hojtar jag. ”Va?” ”Vad ville du?”

Det blir tyst en stund medan hon försöker komma på det.

Sen trycks dörrhandtaget ner – sakta, som i en skräckfilm. ”Varför är dörren låst, Chas?” ”Det har jag ju sagt.” ”Å.” Hon smackar med tungan mot löständerna och jag hör hasande ljud och knakande ryggkotor, och så skjuts nånting in under dörren.

Jag svänger ner fötterna och sätter mig upp. Gnuggar mig i ögonen, fast bara med ena handen. Om ni hade blivit av med ett halvt finger för bara några timmar sen så skulle ni nog inte gnugga er i ögonen med den handen, ni heller.

På heltäckningsmattan ligger ett gult kuvert.

Jag tar upp det.

Det har inget frimärke, bara en stämpel. På den står det Louisiana – USA. Jag håller i kuvertet och biter mig i läppen. Inte trodde jag att det skulle komma redan nu. Ärligt talat trodde jag inte att det skulle komma alls. Just nu önskar jag att det inte hade gjort det. ”Herregud”, viskar jag. Vad har jag trasslat in mig i nu?

19

o

Två

J

ag ville inte skriva till nån tjej. Jag ville ha en riktig mördare och helst en som hade mejat ner oskyldiga förbipasserande med en k-pist i bästa Rambostil. Nån som skulle gå till historien. En massmördare med lik i källaren.

Vilken femtonåring kan skryta med att ha en mördare som brevvän? Jo, jag: Chas Parsons. Även om jag ser ut som en vanlig mager tonåring från slummen – en som bara nätt och jämnt går i skolan och inte drömmer om annat än att få kyssa dottern till slummens hårding nummer ett tills hon inte har nåt ansikte kvar – så har jag mina små hemligheter och det här brevet är bara en av dem.

Ibland får jag konstiga idéer. Som den gången jag gick till skolan och låtsades att jag hade tappat minnet. (Lärarna märkte det inte.) Eller när jag skrämde upp gänget vid kanalen med att bara använda ett enda ord en hel dag: döden.

Det där var bara smågrejer. Sen har vi allt det som Devil och jag hittar på. Lärarna säger att jag är en sån som lockar andra på villovägar. Men jag jobbar helst i små organisationer.

Därmed inte sagt att jag inte har några kompisar, jag har massor, men det är bara Devil som släpps in i den innersta kretsen, det är bara han som får följa med på mina krigståg och mina utflykter med hemligt mål. Det är bara han som vet sanningen bakom fluglarverna i polisens lunchrum och 20

fåren på stormarknaden. Ta Connor Blacker, till exempel.

Det är en hygglig kille, han är ofta med oss, men han är lite – jag vet inte – knäpp. Han tjatar alltid om saker som inte spelar nån roll, typ vad pygméernas hyddor heter eller långlopp på cykel för barn och allt möjligt. Devil kan vara rätt oberäknelig, men han har sina goda sidor: 1. Han är ALLTID med på att ha lite kul. Hur olagligt det än må vara.

2. Han är stark och han är inte rädd för nånting annat än sin farsa.

Men inte ens för Devil har jag berättat att jag anmält mig som brevvän till en mördare.

Det är ett tag sen jag fick höra talas om den där brevvänsförmedlingen, men jag har inte gjort nåt åt det förrän helt nyligen. Jag satt och slappade och surfade på nätet och skrev in mördare bara på kul och då kom det upp en massa läskiga grejer: berättelser om otäcka mord (som skrämde mig) blandade med tråkiga tidningsnotiser och namn på knäppa rockband. Och så hittade jag en sajt där man inbjöds att skriva brev till fångar i amerikanska dödsceller.

Hur coolt var det! Jag bestämde mig för att göra det fast jag aldrig hade skrivit ett enda brev i hela mitt liv.

Jag tänkte mig att min nya kompis skulle berätta allt om sitt liv. Alla uppror och sånt i fängelset, alla plitar som var rädda för dem. Dessutom var jag intresserad som fackman.

(Fast jag är ju ingen mördare.) Två gånger har jag varit nära att hamna i ungdomsfängelse. En gång för inbrott och en gång för en massa saker som slutade med att jag klottrade ner ytterväggarna på snuthäcken med knallrosa billack.

(Det gillade de verkligen inte, potatisgrisarna.)

21

På sajten tjatades det en hel del om att öppna ett fönster mot yttervärlden och att erbjuda vänskap i en tillvaro som ofta är mörk. Sånt tänkte jag inte på. Jag bara gillade tanken på att bli kompis med en mördare. Och hur såg en mördares handstil ut? Skrev han med blod eller nåt? Jag blev så nyfiken så jag kunde dö.

Förmedlingen ville att man skulle lova att skriva i minst ett år. Nja, det fick man väl se. De skulle väl knappast komma och ta en.

Jag hade två problem. Det ena var att man måste vara över arton för att få vara med. Det andra var att man var tvungen att faktiskt skriva nåt. Missförstå mig inte – jag kan skriva. Jag är den enda i hela familjen som har gått i skolan.

Mina brorsor var mer intresserade av annat. Mormor tjatar alltid om att jag är den ende sonen som det kommer att bli nåt av. Min äldsta brorsa Selby är död och Stephen som är tjugo år stack plötsligt upp till Skottland för ett par år sen.

Han måste ha nåt att dölja. Han kommer nog inte hem på ett tag.

Problemet var att jag inte visste vad jag skulle skriva om.

Mina kompisar?

Kära mördare!

I dag är det så vackert väder. Min kompis Devil (egentligen heter han Devlin Juby) är en fin människa. Nyss pinkade han i tre hela minuter … det blev en dryg liter.

Familjen?

Bäste herr mördare!

Hur står det till i dag? (Om ni fortfarande finns bland oss, menar jag.) Nu ska jag berätta om min familj. Min mormor 22

ska sätta ut en fälla för grannens katt så att den inte skiter i hennes blomrabatt. Hon vill inte ta livet av den, säger hon, bara bryta bakbenen på den. Och min mor är på gott humör därför att en vit fjäril var nära att drunkna i hennes cornflakes i morse. Det är tydligen ett ”tecken”.

Skolan kunde jag inte skriva om eftersom jag skulle föreställa över arton. Och inte om kompisarna, för vi gjorde nästan aldrig nåt annat än hittade på sattyg, hängde vid bron eller i koloniområdet, försökte snacka in oss hos tjejer (å, Lexi!), sov, åt och gick möjligen i skolan ibland. Jag kunde inte föreställa mig att min mördartyp var intresserad av sånt.

Jaha. Jag är för ung och har inget att skriva om. Slutsats?

Jo, läge att låtsas vara nån annan. Och då bestämde jag mig – och det här kan låta lite läskigt – för att låtsas vara min morsa när jag skrev. Det skulle lösa åldersproblemet, och jag skulle kunna skriva som en vuxen om allt möjligt och inte hålla mig till barnsliga ämnen som astronomi eller rävjakt. Att jag inte ville låtsas vara farsan berodde på att jag tyckte att brevskrivning var en tjejgrej. Och förresten vill jag inte tänka på farsan. Han är värdelös och jag har inte sett honom på typ fem år. Jag vet inte var han är. Det gör ingen. Och ingen verkar bry sig heller.

Jag skaffade mig en ny mejladress, fyllde i ansökan på sajten i morsans namn, skickade iväg alltihop och väntade.

Svarsmejlet kom jättefort. De var tydligen desperata. Min ansökan var godkänd, de skrev att jag såg ut att kunna bli en bra brevvän med mitt rika, aktiva liv och min stora lyckliga familj. (Jag hade gett fantasin fria tyglar i ansökan.) De erbjöd mig tre mördare att välja på.

23

1. Gordon McBurn 2. Lenny Darling 3. Aneka Haden Jag ville inte skriva till nån tjej, som sagt var, så Aneka var redan diskad. De båda andra kollade jag upp på nätet. Gordon McBurn hade mördat sin fru. Till och med jag tyckte att detaljerna blev lite för mycket. Det var skrämmande att se vad han faktiskt hade gjort. Det gjorde hela grejen verkligare. Jag började undra om jag verkligen skulle göra det här. Gubben skulle dö snart och vad förmedlingen ville ha var tröstande och stödjande brev. Det var för jobbigt för mig. Jag ville inte. Det kändes fel. Alltså skrev jag in LENNY DARLING i sökmotorn. Det lät bekant på nåt vis.

Jag hade väl sett det i tidningarna eller nåt.

Lenny Darling, fyrtio år och brittisk turist, hade mördat en femtonårig kille vid Floridas kust för nio år sen. Han hade hållit fast honom under vattnet. Lenny hade blivit dömd till döden men inte fått nåt ”slutdatum” än eftersom domen var överklagad. Jag fick en jättechock när jag läste nästa stycke. Lenny Darling är från London men växte upp i Harrington – och det är bara en dryg halvmil härifrån.

Hur galet är det? Jag bestämde mig för att skriva till honom. Han skulle kanske uppskatta att få höra om läget här hemma, och då skulle jag få nåt att skriva om. Jag rev ut det tomma bladet i början av litteraturboken som jag har i skolan (det kändes lämpligt eftersom jag skulle dikta fritt) och började …

Hej Lenny!

Hoppas du inte har något emot att jag skriver till dig.

24

Låter det där som en kvinna? Det tror jag. Kvinnor är artigare än män.

Jag heter Caroline Parsons men kallas för Chas. Var snäll och använd smeknamnet när du skriver svar. Jag är 37 år och bor med min son Mark.

Mark är mitt andra förnamn, så det är nästan sant. Och morsan heter Caroline.

Jag läste om dig att du kommer från Harrington. Det var ett sammanträffande, för jag bor i Bexton, som du säkert minns är grannstan. Tro mig – du har inte missat nåt. Harrington är en riktig håla nu för tiden.

Lenny är ungefär lika gammal som farsan. Gammal, med andra ord. Jag tuggar på pennan och försöker komma på vad gamla gubbar kan vara intresserade av.

Marks hobby är kroppsbygge och han har just blivit brittisk mästare i sin åldersklass. Han är också lagkapten i skolans fotbollslag. Vi tror att han kommer att fortsätta på universitet och bli läkare. Han är lång och ser väldigt bra ut. Hans flickvän är en söt flicka som heter Lexi Juby. Jag blir förstås orolig för vad de kan hitta på, men ungdomar måste få leva sitt eget liv, håller du inte med om det?

Nu snackar jag för mycket om familjen.

Det måste vara svårt att sitta i dödscell. Var det meningen att mörda den där pojken? Jag kan förstå att man får lust att mörda ibland. Min egen mor är väldigt irriterande. (Inte 25

för att jag tänker försöka döda henne!!)

Hoppas du skriver svar. Ärliga hälsningar (Ärliga hälsningar … Är det inte så det heter?)

Chas Parsons Okej. Det där blev bara skit. Men jag tänkte inte skriva om det. Och mormor började bli misstänksam utanför dörren.

Hon frågade varför jag var så tyst och jag hade väl inget ofog för mig?

Jag var rätt trött på brevet när det väl blev klart. Det är inte lätt att hitta på. Men det var ju ett brev, i alla fall.

Vilket leder vidare till posten. Det var pinsamt att gå in där. Jag hoppades att det inte var samma människor där som för tre år sen (då hade Devil och jag försökt sno allt godiset och blivit inträngda i ett hörn av fyra gamla tanter, men det tänker jag inte gå in på nu). Killen bakom disken tittade ganska lömskt på mig, men ingen sa nåt och han tog mitt brev och släppte ner det i en brun säck.

Sen glömde jag bort alltihop. Jag har ju så mycket annat för mig – kolla på Lexi, gå i skolan, skolka från skolan.

Göra mina små grejer på kul. Så jag glömde bort alltihop ända tills mormor sköt in brevet under min dörr.

Louisianas kriminalvårdsanstalt Hej Chas!

Det var ett intressant smeknamn på en kvinna. Unga moderna kvinnor som du kan förstås kalla er vad ni vill. Tills jag fick ditt brev var jag djupt nedstämd, men sedan det kom har humöret stigit avsevärt. Reglerna förbjuder mig att 26

skriva till dig förrän jag fått minst två brev, så att du visat seriösa avsikter. Okej, men jag längtar så förtvivlat efter en vänlig röst att jag bortser från den regeln och svarar redan nu. Rimligt nog slits jag mellan uppgivenhet och drömmar om den stora glömskan, och ditt charmiga brev har gjort mycket för att återuppväcka mitt intresse för den värld jag förlorat. Jag har räknat ut att du nu är skyldig mig två brev om reglerna ska följas, så skriv!

Alltså, kära Chas, sätt dig ner och berätta om ditt liv och allt som pågår i det. Gladde mig mycket åt att få läsa om din familj. Ätteläggen Mark tycks vara ett riktigt A-barn, och sådana är det tyvärr ont om i våra dagar. Relationen med flickvännen verkar mycket god. Dagens unga kvinnor är inga änglar, så du får nog hålla ett öga på dem. Ungdomar är och förblir ungdomar! Men jag måste fråga om hon heter Tuby eller Juby i efternamn. Jag kan inte avgöra vilket det står, och förr i tiden kände jag en som hette Tuby och kom från dina trakter. Alltid roligt att få brev från hemlandet. Gudarna ska veta att jag önskar att jag aldrig hade rest till Amerika och att jag ständigt drömt om att få komma hem en vacker dag. Sorgligt nog har den drömmen slocknat nu. Enda hoppet är ute och för varje minut kommer döden närmare. Rädslan gör att varje sekund går både för fort och för sakta.

Din röst är varm, Chas, och du måste höra av dig igen.

Inbjuda mig att ta del av din värld.

Galet men skojigt låter ditt uttryck ”ärliga hälsningar” – jag tror jag ska ta det till mitt eget! Ärliga hälsningar Lenny Darling P.S. Svar på din fråga: Jag försöker fortfarande bevisa att jag är oskyldig.

27

Stöter han på morsan? Fast i verkligheten är det ju inte henne han skriver till. Betyder det att han i själva verket stöter på mig? Han tänder på det jag skriver. Är jag bög då?

Eller bara en fantastisk skådis? Vad var det han skrev? Din röst är varm … Urrk. Jag vet inte om jag ska skriva igen.

Fast det skulle kanske kännas taskigt om jag lät bli. Det låter som om han hade det jobbigt. Om jag satt inne så där skulle jag bli tvungen att komma på nåt sätt att ta mig ut.

Jag har suttit inspärrad och lyckats rymma. Fast det var naturligtvis inte från nåt hårdbevakat amerikanskt fängelse.

Jag var bara sju åtta år och bodde hos ett par som hette Midge och Guy och deras fyra barn. Det var en rättfärdig familj – de sorterade sopor och tog oss till Pizza Express i stället för McDonald’s. Men när nån unge var olydig blev den inlåst på vinden. Det gällde mig också. Socialen hade sagt att de skulle behandla mig som de behandlade sina egna barn. Och då gjorde de det. Jag önskar att de hade behandlat mig lite mer som en långtidsgäst i stället. Jag var på den där jävla vinden mer än jag var nån annanstans. Till och med på vintern. Då kan det vara kallt på en vind.

Det fanns bara en enda glödlampa som hängde i en sladd i taket och inget riktigt golv, så man kunde inte gå omkring.

Guy, pappan, hade spikat plywood på bjälkarna, som en smal plattform. På den trängdes en massa resväskor och gamla tennisracketar och trasiga teveapparater och annat skräp. Det fanns nätt och jämnt plats för mina magra skinkor. Jag minns att jag stod på tå på en resväska och spanade efter flygplan genom den lilla takfönstergluggen. Det var det enda som fanns att göra. Men jag såg bara duvor. Jag hade så tråkigt att jag letade igenom resväskorna. Det enda som fanns i dem var gubbkläder. Jag gick igenom fickorna men hittade bara småpengar, en gammal ettpundssedel (skum!)

28

och en massa gamla använda pappersnäsdukar.

Jag blev instängd där uppe ganska ofta. Ibland en hel timme, och det är länge när man bara är åtta år och den sällskapliga sorten, som jag. Hur taskigt är det? Men som sagt var så rymde jag en gång. Chas Alcatraz, det är jag det.

Fast man kan inte påstå att jag smög därifrån helt omärkligt. Jag var på dåligt humör för jag tyckte inte att jag hade förtjänat att vara där uppe. Den dan hade jag ju bara 1. snott alla potatischipsen i skafferiet.

2. täppt igen toan med tre rullar toapapper.

3. tuttat på heltäckningsmattan i vardagsrummet för att se hur fort den brann.

4. fått min fostersyster att gråta (jag sa åt henne att hon var ful).

Det var väl inte så farligt? Jag var ju bara en liten unge. Som experimenterade. Jag hade gjort mycket värre saker.

Vindsluckan var reglad på utsidan. Jag tänkte hela tiden: Tänk om mattan i vardagsrummet inte var ordentligt släckt … utan låg och pyrde i kanterna. Och tänk om elden tog fart igen när alla var nån annanstans och ingen såg det!

Tänk om den spred sig uppför väggarna och upp på vinden och jag blev innebränd! Jag skulle bli levande stekt. Nej, jag måste göra allt för att ta mig ut. Rädslan gjorde mig tuffare än Mördar-Juby.

Jag tittade på takfönstret men förstod att jag aldrig skulle kunna klämma mig igenom det. Och taket där ute var brant och livsfarligt. Ju mer jag försökte komma på nåt, desto mer fick jag klart för mig att jag var fast och desto värre blev paniken. Jag klev av plattformen och balanserade på bjälkarna tills jag befann mig rakt ovanför mina fosterför29

äldrars säng. (Fråga mig inte hur jag visste det. Jag säger bara att jag tror att de ibland låste in mig där uppe för nån liten idiotgrej bara för att få vara i fred med varann ett tag, om man säger så.) Och sen gjorde jag så här. Jag hoppade av bjälken och brakade ner i trossbottnen. Den gav efter ganska mycket, det blev en stor spricka. En bit gips lossnade från taket nedanför – jag kunde till och med se lapptäcket på sängen där nere. Det var då jag gjorde nåt riktigt smart. Jag tänkte att det nog skulle göra rätt ont att ramla ner genom taket, att jag kunde skrapa min ömtåliga barnahud på en massa trasiga spjälor och vassa gipskanter. Så jag balanserade tillbaka till resväskorna och tvingade mig att lugna ner mig så pass att jag kunde dra på mig två par gubbyxor och två tjocka stickiga tröjor som luktade illa.

Byxorna var alldeles för långa, så jag fick vika upp dem. Jag hittade till och med en mössa som såg ut som mormors tehuva. Den drog jag ner över huvudet. Jag såg nog inte klok ut. Sen gick jag tillbaka till hålet.

Jag hoppade ner mellan bjälkarna, trampade ner så hårt jag kunde och låtsades att jag var en murbräcka. Jag blundade och hörde att spjälor knäcktes och takplattor sprack.

Det luktade hett, som om nånting sveddes. Taket gav efter under fötterna. Damm virvlade upp i näsan och jag nös när jag dunsade ner på sängen i rummet nedanför.

Jag landade på mage och nästan hela jag hamnade på madrassen. Där låg alltså tre fjärdedelar av lille Chas Parsons på fosterföräldrarnas säng, gömd under gips och bråte.

Det var det som blev droppen. När jag kom undan från vinden kom jag undan från hela huset.

Midges och Guys yngsta barn, Alex, var baby då. Jag är femton år så han måste vara i åttaårsåldern. Kanske är han 30

inlåst på den där vinden just nu och väntar på att ett flygplan ska flyga förbi takfönstret. Han ser säkert bara duvor, han med.

31

ISBN 978-91-27-11588-0

9 789127 115880