9789186133214

Thomas Götselius har tidigare utgivit antologierna Genreteori, 1997, tillsammans med Eva Haettner Aurelius, och Michel Foucault, Diskursernas kamp. Texter i urval av Thomas Götselius och Ulf Olsson, 2008. Han är också en av redaktörerna för bokserien Mediehistoriskt bibliotek.

Själens medium handlar om det svindlande ögonblick när den tryckta boken var ny. Alfabetisering var tidens slagord och den tryckta texten blev själens medium, den kunde frammana fantastiska verkligheter men också oro och melankoli. Alla barn måste läras att läsa och tala så att de blev goda människor eller goda kristna undersåtar. Därför behövde också ett rätt sätt att inpränta tryckta bokstäver och texter skapas. Och det måste baseras på en helig skrift – en urskrift.

”Kom således ihåg att den som saknar förtrogenhet med bokstäver inte är någon människa …

Om du inte formar ditt barns själ till att bli fullt mänsklig, kommer den av sig själv att förfalla till monstruös djuriskhet.”

Erasmus

I Thomas Götselius analys av en avgörande historisk brytningstid möter vi Erasmus av Rotterdam och Martin Luther, pedagoger och pirattryckare, Rabelais och Montaigne, såväl som sentida teoretiker som Michel Foucault och Friedrich Kittler. Men i centrum står ett medium, främmande och avlägset – förvillande likt det vi idag kallar litteratur. ”Jag har velat spåra hur det fenomen vi kallar litteratur uppkommer ur en medial förändring av samma omvälvande slag som den förändring vi lever mitt i. Men litteraturen är ett komplext fenomen, på en gång uråldrigt och nytt, och att söka efter dess ursprung är som att leta efter skatten vid regnbågens slut. Vad som framträder på följande sidor är därför inte historien om litteraturens födelse, utan en litteraturhistorisk studie där ’litteraturen’ ännu är frånvarande.” (Ur bokens inledning.)

Thomas Götselius är litteraturhistoriker och kritiker. Själens medium är hans doktorsavhandling.

7 8 9 1 8 6 133214 133214 9 789186 Skrifter utgivna av Svenska Litteratursällskapet 48 www.glanta.org

0 SM_omslag_final.indd 2

GL ÄNTA PRODUKTION

isbn 978-91-86133-21-4

10-10-13 18.18.32

Thomas Götselius: Själens medium. Skrift och subjekt i Nordeuropa omkring 1500 © Glänta produktion 2010 Formgivning och sättning: Mathias Strömberg Tryck: Munkreklam AB, Munkedal 2010 ISBN: 978-91-86133-21-4 www.glanta.org Själens medium utgör nr 48 i serien Skrifter utgivna av Svenska Litteratursällskapet.

Innehåll

Förord · 9 Inledning · 11 1. Hieronymus i studerkammaren Skrivscenen · 25 Ett nytt nätverk · 30 Allmän alfabetisering · 33 Läsandets lycka och melankoli · 38 2. Barnens tal Talreformen · 43 En diskurs om diskursen: Aristoteles De interpretatione · 46 Talet i den skolastiska logiken · 52 Kritiken av skolastiken: den språkliga vändningen · 56 Språkbrukets lag · 60 Valla och talets imperium · 64 Talreformen som imperialistiskt projekt · 68 Språket som maktmedel: talreformens grammatikor · 74 En ny talpraktik: Rabelais roman · 81 Nya skolprogram och lokala skolstadgor · 83 Skolvåldet: ett mnemotekniskt system · 86 Våldet trappas upp · 92 Kritiken av kroppsstraffen: reformpedagogikens uppkomst · 95 Att styra utan att slå: Erasmus De pueris · 101 Talträning genom imitation · 107 Experiment med barn och språk: Montaigne, Cordier, Clénard · 113 5

3. Skriftens kanal Textskifte · 123 Manuell reproduktion, öppna texter · 129 Skriftmonopolet · 133 Introduktionen av urskriften · 138 Urskriften och tryckpressen · 145 Ordets översättbarhet · 154 Erasmus översättning av ordet ”ord” · 158 En ny kanal: Luther och skriftens materialitet · 160 Das Newe Testament Deutzsch: rösten som skriftens innehåll · 165 Supplementets logik i Öppet brev om översättning · 170 4. Kommunikation och kontroll Kommentarens förvandlingar · 179 Den bokstavliga meningen: en föreläsning · 182 Ordets mening är dess effekt · 188 Mekaniseringen av skrivandet eller bokens död · 191 Spökskriften: Luther med Trithemius · 200 Glossornas försvinnande och återkomst · 204 Kampen i skriftens marginaler · 210 Författarfunktionen: diskursen auktoriseras · 218 Den samtida skribenten som diskurskälla · 224 Författarskap som överträdelse och egendom · 227 Författarens närvaro i skriften · 235 Mellan transparens och ogenomskinlighet · 243

6

Själens medium

5. Paradisets portar Läsandets funktion i nätverket · 251 Faran med att läsa utan att förstå · 253 Fantasmatisk läsning som individualisering · 261 Mellan boken och lampan: det imaginära · 265 Att läsa: en disciplinär praktik · 268 Högläsning och affektproduktion · 276 Det muntliga ordets inskription · 280 Frusna ord: alfabetiseringens historia · 284 Alfabetiseringsreformen och tecknens transparens · 290 Efterord · 305 Summary · 310 Förkortningar · 318 Noter · 319 Källor · 428 Övrig litteratur · 434 Bildförteckning · 459 Personregister · 461

7

8

Sj채lens medium

Förord

I den amerikanske konstnären Jim Campbells installation ”I Have Never Read the Bible” hänger en låda på en vägg. Ser man närmare efter visar sig lådan vara ett ålderstiget skinnband, en 1800-talsutgåva av Webster’s Dictionary, men ordboken går inte att öppna. I stället ljuder en viskande, underlig stämma ur dess inre. Rösten artikulerar stavelser som med viss möda kan avkodas som ord, och orden bildar meningar och meningarna efter hand kapitel i vad som tycks vara en uppläsning av bibeln. Att det inte är helt lätt att begripa detta beror på att stavelserna som strömmar ur boken skapas automatiskt. Campbell har spelat in sig själv då han ljudar varje enskild bokstav i alfabetet och sedan skapat ett program där de inlästa bokstavsljuden genereras av bokstavsföljden i en inskannad utgåva av King James Bible. På så sätt läser installationen upp boken med Campbells röst, från början till slut, under 37 dygn: ”I-N-T-H-E-B-E-G-I-N-N-I-NG-W-A-S-T-H-E-W-O-R-D…”.

Vad är en bok? När Campbell skapade ”I Have Never Read the Bible” 1995 hade frågan om konsekvenserna av litteraturens digitalisering eller bokens dematerialisering ännu inte väckts. Campbells sönderdelning av bibeln i alfabetiska element, som i sin tur vilar på en sönderdelning av akustiska och optiska data i binär kod, kunde framstå som en suggestiv lek med den allra senaste teknologin. I dag framstår den snarare som en skarpsynt undersökning av litteraturens nya villkor. Men kanske också av dess allra äldsta? ”I Have Never Read the Bible” reser frågan om litteraturen som tekniskt objekt. Den väcker frågor om bokens materialitet, men också om dess immaterialitet. Sist men inte minst väcker den frågan om relationen mellan litteraturen och läsaren, och de tekniska förutsättningarna för denna relation. Det märkliga med ”I Have Never Read the Bible” är ju att den artikulerar en läsning utan läsare – en läsakt utan ett subjekt.

Under den tid jag arbetat med denna avhandling har sådana frågor sakta men säkert närmat sig närmare samtidsdebattens mitt. Till en början försökte jag hålla dem utanför det litteraturvetenskapliga arbetet, men efter hand letade de sig in i studerkammaren och till sist kom de att styra Förord

9

undersökningen. Resultatet har blivit en bok om bokens förvandling och följderna av denna förvandling, men inte här och nu, utan omkring sekelskiftet 1500, då den bindning till boken som vi hitintills uppfattat som självklar tycks ta form.

Det är inte utan viss ironi att mitt försök att göra min egen litteraturvetenskap samtida ledde mig till ett historiskt landskap som svenska litteraturvetare numera sällan besöker. Här fanns en tidsbarriär att bryta igenom men också en språkbarriär, och till det krävdes filologisk sakkunskap. Jag har varit lyckligt lottad så till vida att jag varit omgiven av lärare, kolleger och vänner som besitter mer av den varan än jag själv. Först och främst förstås Anders Cullhed, min handledare, som inte bara följt arbetet från dess början utan även har skärskådat mina översättningar från allehanda språk men framför allt från latin, franska, spanska och italienska.

Eric Cullhed har översatt bokens grekiska citat, Linda Rugg har löst upp knutar i engelska citat, medan Tommy Andersson rätat ut mina översättningar från de germanska språken och även läst korrektur.

När arbetet närmade sig sin fullbordan tillkom fler läsare och andra läsarter. Ulf Olsson, Otto Fischer, Jesper Olsson och Anders Johansson läste alla manuset i dess helhet och kom med invändningar som tvingade mig att tänka och tänka om. När tiden började rinna ut såg Otto Fischer till att boken fick ett register och en litteraturförteckning, medan Jesper Olsson liksom Jon Viklund läste korrektur och Rochelle Wright korrigerade bokens engelska sammanfattning.

Jag vill också tacka Eva Hættner Aurelius, Friedrich Kittler, Wolfgang Ernst, Gunnar D Hansson, Trond Lundemo, Jonas Ingvarsson, Ann Badlund, Anna Carlstedt och Katarina Elam för deras uppmärksamhet och generositet. Detsamma gäller den doktorandgrupp jag en gång ingick i tillsammans med Helena Bodin, Kristina Fjelkestam, David Gedin, Claudia Lindén, Jesper Olsson och Jakob Staberg.

Under arbetets gång har jag mottagit stipendier från Karl och Betty Warburgs fond, Helge Ax:son Johnsons fond, Birgit och Gad Rausings fond och Svenska Litteratursällskapet. Ett doktorandstipendium från STINT gjorde det möjligt att tillbringa en termin vid Humboldtuniversitetet i Berlin.

Slutligen vill jag tacka Maria Ericsson-Götselius samt Olof, Märta och Anna för allt det som litteraturen inte rymmer.

Stockholm i september 2010 Thomas Götselius 10

Själens medium

Inledning

Litteraturen beror av sitt medium. I dag, när digitaliseringen långsamt omvandlar skriften och skrivandet, är det en banal sanning. Ändå diskuterades böckernas teknologi eller litteraturens materialitet länge bara undantagsvis inom litteraturvetenskapen. Det var som om dessa fenomen var något som tillstött på senare tid, och kanske kunde man då bortse från dem? Men så är det ju inte. Beroendet är inte nytt, det har funnits där redan från början. Det är bara vår uppmärksamhet som är ny, betingad som den är av den pågående omvandlingen.

I denna avhandling har jag försökt dra nytta av den. Jag har velat spåra hur det fenomen vi kallar litteratur uppkommer ur en medial förändring av samma omvälvande slag som den förändring vi lever mitt i.

Men litteraturen är ett komplext fenomen, på en gång uråldrigt och nytt, och att söka efter dess ursprung är som att leta efter skatten vid regnbågens slut.1 Vad som framträder på följande sidor är därför inte historien om litteraturens födelse, utan en analys av en specifik sammankoppling av individer och medier, praktiker och institutioner. Kanske låter detta torrt och tekniskt (den term jag här kommer att använda för att benämna sammankopplingen lyder inte för inte ”diskursivt nätverk”), men det är likväl avgörande också för dagens litteratur. Skulle vi ens läsa som vi gör, skulle vi vara de vi är utan detta nätverk? Frågan kan inte besvaras, men den kan ställas och den kan diskuteras.

En litteraturhistorisk studie där ”litteraturen” ännu är frånvarande (eller närvarande bara som prototyp) – det är vad detta arbete rymmer.

Men jag vill hellre beskriva den som en materiell litteraturhistoria: en historia som tar sin utgångspunkt i litteraturens mediala brytpunkter, dess mnemotekniker, dess diskursiva praktiker; en historia som inte främst syftar till att undersöka författarna eller texterna, utan de medier eller de läs- och skrivpraktiker de förra aldrig kunnat framträda för utan. 2 En sådan framställning kan te sig udda eller rent av märklig ur de perspektiv som litteraturvetenskapen traditionellt arbetar med, men att hålla fast vid materialiteten erbjuder trots allt vissa fördelar. Då nya meInledning

11

dier har förmågan att synliggöra gamla medier som just medier, bildar den samtida förändringen ett brott som gör det möjligt att uppfatta och beskriva det förunderliga fenomen som litteraturen varit och i viss mening ännu är.3 Men inte för att än en gång tolka dess enskilda verk eller återigen analysera den som ett sociologiskt fenomen, utan för att förstå dess samhälleliga genomslag och den märkvärdiga påverkan de tryckta bokstäverna och de inbundna bladen har haft – det vill säga analysera den som ett medialt fenomen.

Därför handlar denna studie om det svindlande historiska ögonblick då den tryckta boken var ny. Den handlar mer precist om den allmänna alfabetiseringens uppkomst, om ett försök att organisera och reglera barnens tal, om återgången till en ”urskrift” i form av den ursprungliga kristna bibeln, om denna skrifts framkallande av en fantasmatisk verklighet och, slutligen, om uppkomsten av ett sätt att läsa som förändrar sina utövare. Parallellt med detta diskuterar den ett antal kända humanister, författare, reformatorer och bildskapare – som Erasmus och Montaigne, Luther och Rabelais, Dürer och Holbein – men också många okända pamflettskribenter och översättare, skollärare och grammatiker, skrivare och ämbetsmän, tryckare och pirattryckare. Tillsammans är det dessa fenomen och individer som utgör nätverket.

Vad är det då hos litteraturen som motiverar en sådan undersökning? Litteraturen är på en och samma gång ett vardagligt föremål och en diskurs skild från det dagliga tal som bara passerar förbi och försvinner. 4 I likhet med vilken vara som helst låter sig litteraturen i dag konsumeras: läsaren köper en bok, läser den och lägger den åt sidan. Men i kraft av sina många institutionella fästpunkter är litteraturen samtidigt något som bevaras, som tas om, som ständigt återkommer: i biblioteken, i skolorna, i den journalistiska bevakningen, i akademierna, i de offentliga prisceremonierna, i de statliga stödåtgärderna, i de återkommande läskampanjerna... Någon enkel förklaring till detta samhälleliga genomslag finns inte. Ändå är det tveksamt om denna apparat hade kunnat uppstå om inte tillägnelsen av litteraturen tett sig som en mycket speciell erfarenhet. Litteraturläsning skiljer sig från annan typ av läsning. Litteraturen kan beröra, den kan drabba, den kan till och med förändra sin läsare.

Man lär sig läsa och man blir en läsare för att man någon gång har erfarit hur litteraturen griper in i det egna livet. Det är litteraturens egen speciella effekt: läsandets existentiella stöt. Litteraturen sådan vi känner den förutsätter en bindning mellan jaget och boken.

Sålunda finns det goda skäl att fråga sig hur den skönlitterära boken, 12

Själens medium

av alla ting, har fått en sådan kraft. Hur har läsning kommit att bli ett sådant betydelsedigert fenomen? Hur har själva livet kunnat underkastas litteraturen, detta ständigt växande babelstorn av böcker? Dessa frågor motiverar det litteraturhistoriska företaget: litteraturens livsförvandlande kraft har blivit en utgångspunkt för min undersökning, som ytterst reser frågan om vilka vi är och hur vi har blivit de vi är genom vårt litteraturläsande. Och därmed har läsning som en diskursiv praktik för individualisering blivit detta arbetes huvudfokus. Formuleringen vittnar om den teoretiska förankring jag givit frågeställningarna. Med individualisering menar jag med Michel Foucault en praktik som ”kategoriserar individen, märker ut honom med hans egen individualitet, fäster hans egen identitet vid honom, tvingar på honom en sanningslag som han måste erkänna och som andra måste erkänna i honom”.5 Det läsaren i sin ensamhet erfar som en existentiell händelse är det enskilda utfallet av en kollektivt omfattad praktik för individualisering eller subjektsbildning, för att redan nu anföra en återkommande synonym, som sammanhänger med ett nätverk av institutioner i vilka litteraturläsning inte bara är ett överordnat ideal utan också – åtminstone under en tid av livet – en lagstadgad plikt och skyldighet för alla och envar. Detta resonemang underförstår samtidigt att subjektet inte kan vara studiens utgångspunkt, i form av en föreställd ursprunglig grund, utan tvärtom måste analyseras ”som en variabel och komplex funktion hos diskursen”. 6 Man måste fråga ”hur, på vilka villkor och i vilka former något sådant som ett subjekt kan framträda i diskursernas ordning. Vilken plats kan det inta i olika typer av diskurser, vilka funktioner kan det utöva, i enlighet med vilka regler?”7 Frågan om subjektet är således central, men subjektet självt decentrerat eller avlett. Vad innebär detta inom ramen för en materiell litteraturhistoria? Då all litteratur utgör ett historiskt begränsat nätverk av diskursiva utsagor, förutsätter denna ett medium som fångar upp, lagrar och överför data. 8 Detta faktum har, som redan framgått, en avgörande betydelse. Läsning är en praktik som är beroende av att det finns texter att läsa och dessa texter är i sin tur beroende av materiella underlag i form av skriften och boken. Detta förhållande – förekomsten av en böckernas teknologi – hade nu spelat liten eller ingen roll alls om det inte varit så att dessa underlag har betydelse för vad som låter sig läsas och skrivas. Skriften eller boken är varken transhistoriska fenomen eller transparenta kanaler. 9 Skriften är ett medium och detta medium har en diskontinuerlig historia som, i djärv sammanfattning, löper från forntidens kilskrift till Inledning

13

de inskrifter i kisel som ligger till grund för samtidens digitala skrivande.

Vad detta medium kan förmedla hänger samman med dess skiftande tekniska prestanda, vilket gör att förändringar på skriftens tekniska nivå dels påverkar läsandets praktiker, dels de funktioner som skriften anpassas för att ombesörja. Vill man förstå vad läsning är i ett givet historiskt ögonblick bör man således ta hänsyn till skriftmediets aktuella utformning. Och av det skälet är även frågan om skriften central i undersökningen. I själva verket kan den inte skiljas från frågan om subjektet: om subjektsbildningen har en förutsättning i den diskursiva praktiken läsning, så är läsandet i sin tur medialt villkorliggjort.

Därmed inte sagt att skriften är subjektets enda villkor eller att endast en form av subjektivitet framträder under den tidsperiod som studien behandlar. Det finns åtskilliga undersökningar av subjektet som historiskt fenomen som inte tar hänsyn till skriftmediets betydelse och som belyser andra former av beroende eller typer av villkor.10 På samma sätt är det naturligtvis möjligt att diskutera skriftens historia utan att involvera subjektet.11 För man samman de båda forskningsfälten öppnar sig emellertid en möjlighet att skriva en annan (sorts) litteraturhistoria – om så bara som ett experiment.

Samtidigt finns det ingenting som säger att min frågeställning måste bearbetas historiskt. Varför inte ställa frågan om litteraturens livsförvandlande kraft direkt till samtiden eller till samtidslitteraturen? På ett plan har det att göra med subjektet såsom detta begreppsliggjorts här.

Man kan inte besvara frågan inifrån litteraturen själv, eftersom man då skulle vara prisgiven åt en estetisk essentialism vars filosofiska grund är just ett ursprungligt subjekt som skapar i frihet. Men om subjektet inte förstås som ursprungligt utan som härlett är den historiska undersökningen ett sätt att göra reda för detta förhållande: subjektet är något som uppstår och förändras under villkor som skiftar över tiden. Det betyder i nästa led att de former av subjektivitet som är förbundna med litteraturen bara kan analyseras historiskt. På ett annat plan har det att göra med litteraturen själv. Redan en flyktig blick på fenomenet i fråga visar att det inte är nytt, vilket för med sig att det inte låter sig analyseras inom samtidens snäva horisont. Det analytiska arbetet måste då bedrivas historiskt eller kanske snarare genealogiskt: när, men framför allt hur och under vilka villkor blev läsning en integrerad del av samhällets subjektsbildning?

Genealogin, eller härkomstanalysen, är relevant här då den strävar efter att synliggöra de historiska komponenterna i och de ofta oväntade förvecklingarna bakom ett välbekant fenomen (som till exempel littera14

Själens medium

turen).12 Syftet med den genealogiska undersökningen, kunde man säga, är att beskriva hur vissa aspekter av ett samtida fenomen eller objekt härrör från eller fortfarande delvis struktureras av komponenter från det förflutna. Att säga att historien har en genealogisk karaktär betyder att vissa historiskt förflutna komponenter framträder i vissa nutida fenomen. Genealogi är inte historien om det förflutna, utan nuets historia.13 Att närma sig litteraturen genealogiskt innebär då att förstå det fenomen vi kallar litteratur som en produkt av ännu verksamma krafter i det förflutna, krafter vilka inte nödvändigtvis har något med litteraturen som vi känner den att göra, utan kan härledas till andra, främmande fält.

Vad denna historiska undersökning är ute efter är således inte att avfärda det som samtida läsare erfar – litteraturens livsförvandlande kraft – som en illusion, utan snarare att spåra hur denna kraft har skapats och tillskrivits de texter som kallas litteratur genom en komplex historisk process. Litteraturens egentliga identitet eller vara kan inte blottläggas, men dess tillblivelse kan beskrivas. Det handlar mer precist om att avtäcka och undersöka härkomsten för de praktiker och medier som villkorliggör vår erfarenhet av litteraturen och möjliggör vår upplevelse av den som (i princip) angelägen och oundgänglig för alla, eftersom den (återigen i princip) står i förbund med livet självt. * Hur ska då en sådan undersökning genomföras? Vilka analytiska verktyg behövs, vilka termer är nödvändiga?

I denna studie analyseras inte texter på det omedelbara plan som det litterära språkspelet inbjuder till, det vill säga som de slags illusoriska tilltal eller talakter läsaren erfar. I stället analyseras de på ett plan där enskilda utsagor låter sig förbindas med andra utsagor i långa räckor eller serier, det vill säga på den anonyma nivå som är diskursens.14 Denna nivå sammanfaller inte med författarnas eller talarnas självförståelse, vilket gör att diskursanalysen kan förefalla gå på tvärs mot den.15 Samma förhållande kan också uttryckas som att analysen närmar sig objektet från utsidan.16 En konkret konsekvens av detta utifrånperspektiv är att ingen strikt gräns mellan litterära eller icke-litterära texter upprätthålls i arbetet: versromaner och bibelexegeser, privatbrev och teologiska traktater, dikter och ABC-böcker tillerkänns alla samma status. Det är utsagornas seriella karaktär, deras familjelikhet, som är avgörande, inte den samtida litterära ordning texterna en gång anpassats till.17 Inledning

15

Thomas Götselius har tidigare utgivit antologierna Genreteori, 1997, tillsammans med Eva Haettner Aurelius, och Michel Foucault, Diskursernas kamp. Texter i urval av Thomas Götselius och Ulf Olsson, 2008. Han är också en av redaktörerna för bokserien Mediehistoriskt bibliotek.

Själens medium handlar om det svindlande ögonblick när den tryckta boken var ny. Alfabetisering var tidens slagord och den tryckta texten blev själens medium, den kunde frammana fantastiska verkligheter men också oro och melankoli. Alla barn måste läras att läsa och tala så att de blev goda människor eller goda kristna undersåtar. Därför behövde också ett rätt sätt att inpränta tryckta bokstäver och texter skapas. Och det måste baseras på en helig skrift – en urskrift.

”Kom således ihåg att den som saknar förtrogenhet med bokstäver inte är någon människa …

Om du inte formar ditt barns själ till att bli fullt mänsklig, kommer den av sig själv att förfalla till monstruös djuriskhet.”

Erasmus

I Thomas Götselius analys av en avgörande historisk brytningstid möter vi Erasmus av Rotterdam och Martin Luther, pedagoger och pirattryckare, Rabelais och Montaigne, såväl som sentida teoretiker som Michel Foucault och Friedrich Kittler. Men i centrum står ett medium, främmande och avlägset – förvillande likt det vi idag kallar litteratur. ”Jag har velat spåra hur det fenomen vi kallar litteratur uppkommer ur en medial förändring av samma omvälvande slag som den förändring vi lever mitt i. Men litteraturen är ett komplext fenomen, på en gång uråldrigt och nytt, och att söka efter dess ursprung är som att leta efter skatten vid regnbågens slut. Vad som framträder på följande sidor är därför inte historien om litteraturens födelse, utan en litteraturhistorisk studie där ’litteraturen’ ännu är frånvarande.” (Ur bokens inledning.)

Thomas Götselius är litteraturhistoriker och kritiker. Själens medium är hans doktorsavhandling.

7 8 9 1 8 6 133214 133214 9 789186 Skrifter utgivna av Svenska Litteratursällskapet 48 www.glanta.org

0 SM_omslag_final.indd 2

GL ÄNTA PRODUKTION

isbn 978-91-86133-21-4

10-10-13 18.18.32