9789113041858

Översättning Ylva Hellerud

Av Arnaldur Indriðason har tidigare utgivits: Glasbruket 2003 Kvinna i grönt 2004 Änglarösten 2005 Mannen i sjön 2006 Vinterstaden 2007 Frostnätter 2009 Mörka strömmar 2010 Svart himmel 2011

isbn 978-91-1-304185-8 © Arnaldur Indriðason 2010 Norstedts, Stockholm 2012 Originalets titel: Furðustrandir Översättning: Ylva Hellerud Omslag: John Persson Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

1 Han fryser inte längre. Tvärtom, kroppen genomfars av en förunderlig värme. Han hade trott att det inte fanns någon värme kvar i kroppen, men så är det som om den strömmar ut i armar och ben och sedan känner han hur det plötsligt hettar i kinderna.

Han ligger raklång i mörkret och tankarna flyger planlöst fram och tillbaka, och han kan bara otydligt skilja på sömn och vaket tillstånd. Han har mycket svårt för att koncentrera sig och förstå sin belägenhet. Medvetandet verkar komma och gå. Han plågas inte. Han känner sig behagligt sömnig. Drömmar och syner och ljud kommer till honom, och platser som är både bekanta och främmande. Hans hjärna spelar honom märkliga spratt och kastar honom fram och tillbaka mellan det förgångna och nuet, genom tid och rum. Han kan inte styra dessa sinnets resor. Ena stunden sitter han på sängkanten hos sin mor på sjukhuset och hon håller på att dö ifrån honom. I nästa ögonblick har en mörk vinter sänkt sig och han har en känsla av att han ligger ensam på golvet i ödehuset som en gång var hans hem. Han inser att det är någon sorts illusion.

– Varför ligger du här?

Han lyfter överkroppen och ser någon stå i dörröppningen.

En vandrare har hittat in. Han förstår inte frågan.

– Varför ligger du här? frågar vandraren igen.

– Vem är du? frågar han.

Han ser inte mannens ansikte och har inte hört honom stiga på, urskiljer honom bara svagt, hör honom upprepa samma outhärdliga fråga som förut.

– Varför ligger du här?

7

– Jag bor här. Vem är du?

– Jag tänker sova över här hos dig i natt om jag får.

Mannen sitter bredvid honom på golvet och har tänt en liten brasa. Han känner värmen strömma mot ansiktet och sträcker fram händerna mot elden. Bara en enda gång tidigare har han frusit så.

– Vem är du? frågar han den okände än en gång.

– Jag har kommit hit för att lyssna till dig.

– Lyssna till mig? Vem är det som är med dig?

Han känner att de inte är ensamma. Mannen har någon med sig, en följeslagare han inte kan se.

– Vem är det du har med dig? frågar han igen.

– Ingen, säger mannen. Jag är ensam. Bodde du här en gång i tiden?

– Är du Jakob?

– Nej, jag är inte Jakob. Det är underligt att väggarna fortfarande står kvar, men jag kan ju se att huset står stabilt.

– Vem är du? Är du Bóas?

– Jag hade vägarna förbi.

– Har du varit här förr?

– Ja. – När då?

– För många år sedan. När det fortfarande bodde folk i huset.

Vad hände med dem? Vet du vad som hände med dem som bodde här?

Han ligger raklång i mörkret och fryser så han inte längre kan röra sig. Återigen är han alldeles ensam, brasan har försvunnit och ödehuset har försvunnit. Mörkret och kylan omsluter honom och värmen lämnar sakta ben och armar och ansikte.

Någonstans hör han krafsandet igen.

Det kommer från djup och mörker långt borta och tilltar i styrka, och snart hörs de hjärtskärande ångestropen.

8

2 Han stod vid Urðarklettur och såg rävskytten närma sig med långsamma steg. De hälsade artigt på varandra i duggregnet. Deras röster skar igenom tystnaden som om de kom från en annan värld.

Solen hade inte visat sig på några dagar. Det låg dimma över fjordarna och väderprognosen spådde kallare väder och snö de närmaste dagarna. Naturen hade gått i vinterdvala. Rävskytten frågade vad han gjorde här på heden där ingen vistades längre förutom gamla lufsar på rävjakt. Han försökte slingra sig, sa att han kom från stan. Jägaren sa att han sett folk kring ödegården nere vid fjorden. Det var förmodligen jag, sa han. Jägaren frågade inget mer om det, sa bara att han var bonde från trakten och var ute på fjället ensam.

– Vad heter du?

– Erlendur, svarade han.

– Jag heter Bóas, sa mannen och de skakade hand. Det håller till en räv uppe i ravinerna längre upp på heden, hon har blivit allt djärvare i sina angrepp.

– En hona?

Bóas for med handen över käken.

– Jag såg henne stryka omkring vid fårhusen häromdagen, och sedan rev hon ett lamm och det har satt skräck i djuren.

– Rör hon sig i det här området?

– Jag såg hur hon försvann åt det här hållet. Jag har sett henne två gånger och tror att jag vet var hon har sin lya. Är du på väg upp på heden? Du får gärna slå följe med mig om du vill.

Han tvekade, men nickade sedan. Bonden verkade belåten, för9

modligen var han glad att få sällskap. Han hade ett jaktgevär över ena axeln och ammunition över den andra, jämte en medfaren läderväska, och var klädd i en sliten, mörkgrön jacka och överdragsbyxor i samma färg. Han var finlemmad och snabb i rörelsen. Han var närmare de sjuttio, barhuvad med en stor kalufs som nådde fram över pannan och föll ner över de vaksamma ögonen.

Näsan var sned och platt som om den knäckts för länge sedan och inte fått rätt behandling. Han hade ett ovårdat skägg som skymde munnen förutom när han öppnade den, vilket var rätt ofta eftersom han var pratsam och hade åsikter om allt mellan himmel och jord. Men han såg ändå till att inte fråga Erlendur så mycket om hans förehavanden eller varför han valt att bo på ödegården Bakkasel.

Erlendur hade installerat sig i det gamla huset. Taket var fortfarande i stort sett helt, även om det var gistet och bjälkarna murkna. Han hittade en torr yta på golvet där finrummet hade varit. Det började regna och blåsa upp, och väggarna jämrade sig i vinden. De skänkte ändå ett gott skydd mot kylan och han fick någorlunda värme från en gasollykta han haft med sig och som han ställde in noggrant så att gasolen skulle räcka så länge som möjligt. Lyktan kastade ett svagt skymningssken på honom, men allt runtomkring var svart som i en kista.

Någon bank hade med tiden övertagit både hus och mark, och Erlendur hade ingen aning om vem som ägde alltsammans numera. Ingen hade haft något att säga om att han övernattade på ödegården de gånger han kommit till de här trakterna. Han hade inte mycket packning med sig. Hyrbilen stod parkerad framför huset, en blå stadsjeep som hade haft en del problem med att ta sig fram till huset. Infarten var i det närmaste försvunnen, överväxt av sly där det förut varit öppet. Tecknen på att människor en gång haft sitt hem här höll gradvis på att försvinna. Han tänkte för sig själv att naturen sakta men säkert arbetade på att återställa allt till ursprungligt skick.

De gick längre upp på fjället. Sikten blev allt sämre och till slut omslöts de på alla håll av den mjölkvita dimman. Ett lätt dugg10

regn började falla över hedlandskapet och männen lämnade efter sig fotspår på den regnvåta marken. Jägaren lyssnade efter fågelljud och försökte hitta spår efter sin fiende i vätan. Erlendur följde tyst efter. Han hade aldrig bevakat ett gryt, aldrig jagat ett djur, aldrig fiskat i älvar eller sjöar, och än mindre fällt något större villebråd som till exempel renar. Det var som om Bóas läste hans tankar.

– Du är kanske inte så mycket för jakt? sa han när han stannade upp ett litet tag.

– Nej, det är jag nog inte.

– Ja, mig ska man inte bry sig så mycket om, jag växte upp med det här, sa Bóas och öppnade läderväskan. Han tog upp ett rågbröd och gav Erlendur en bit, och sedan ett stycke hård fårpastej som han skar en skiva av och räckte fram. Det blir mest att man jagar räv numera, sa han. För att hålla dem i styr. De orsakar alltmer besvär, de små liven. Om man får uttrycka sig på det viset.

Jag har egentligen inget emot räven. Den har lika stor rätt att leva som vilket annat djur som helst i vår Herres hage. Men man måste hålla dem borta från husdjuren. Det måste vara en balans.

De åt av rågbrödet och fårpastejen som Erlendur föreställde sig att Bóas själv tillverkade. Den smakade vidunderligt gott tillsammans med rågbrödet. Själv hade han ingen matsäck med sig.

Han visste inte varför han hade tackat ja till denna oväntade men vänliga inbjudan att slå följe med rävskytten. Kanske var det hans behov av mänskligt sällskap. Han hade inte haft kontakt med någon människa på flera dagar och fick för sig att samma sak gällde för denne bonde.

– Vad gör du där i stan? frågade Bóas.

Han svarade inte genast.

– Ja, jag är bara så förbannat nyfiken av mig, sa Bóas.

– Nej, det är helt okej, sa han. Jag jobbar vid polisen.

– Det kan inte vara roligt.

– Nej. Ibland.

De fortsatte allt längre upp på heden och han var noga med var han satte ner fötterna i kråkbärsriset. Då och då böjde han sig ner 11

och strök med handen över växtligheten och försökte minnas om han någonsin som barn hört namnet Bóas nämnas. Men ingenting dök upp i huvudet. Fast det betydde å andra sidan inget att han inte mindes några namn, så kort tid som han hade bott i den här trakten. Och några gevär sågs inte ofta i hans barndomshem. Han hade ett svagt minne av att det en gång kommit en man på besök till föräldrarna. Han hade hållit i ett gevär och pekat längs älven och pratat en stund med fadern. Och han kom ihåg sin morbror som ägde en jeep och jagade renar. Han lotsade jägare från stan upp till de områden där renarna höll till och kom med renkött som stektes i stekpanna och var en riktig delikatess. Han kunde inte minnas att man jagat räv och kom inte ihåg någon bonde vid namn Bóas, men så hade han ju också flyttat därifrån som barn och banden till platsen hade klippts av.

– Man kan hitta de mest otroliga saker i en rävlya, sa Bóas utan att dra ner på farten. På det stora hela har de tillräckligt med föda.

De söker sig ner till stranden och hittar död sjöfågel som drivit iland, och musslor och krabbor, och ungarna äter kråkbär medan de växer, och en och annan mus. Om räven har riktig tur hittar han kanske ett kadaver efter ett får eller lamm. Men så kommer det en och annan som är mer aggressiv och får smak på bättre kött, och då är det slut på friden. Då måste Bóas ta fram geväret och döda trots att han inte tycker att det är trevligt.

Han undrade om bonden kanske gick och tänkte högt och bestämde sig för att vara tyst. De gick över de mjuka bärmarkerna och han trampade i jägarens fotspår och njöt av att känna det svala duggregnet mot ansiktet. Han kände heden väl men hade satt all sin lit till bonden och var inte längre helt säker på exakt var de befann sig. Bonden fortsatte oförtrutet, trygg och bekymmersfri, och pratade på i godan ro utan att bry sig om ifall hans nye följeslagare var med på noterna eller ej.

– Och så är det ju mycket som har blivit annorlunda på grund av projekteringarna, sa han och stannade och tog upp en kikare ur väskan. Naturen har förändrats. Det märker kanske Mickel.

Kanske vågar han sig inte längre ut till stränderna på grund av 12

fabrikerna och all båttrafik. Vad vet man om det? Vi borde snart vara framme, tillade han och stoppade tillbaka kikaren i väskan.

– Jag såg aluminiumverket de håller på att bygga när jag körde hit från Reykjavík, sa Erlendur.

– Det fanstyget! utbrast Bóas.

– Jag åkte och tittade på dammbygget också. Att människor kan skapa något sådant.

Han hörde Bóas mumla något ilsket för sig själv samtidigt som han fortsatte uppför fjället. Att de kunde låta det ske, tyckte han sig höra men var inte säker. Han följde efter och tänkte på de fundament som byggts för den stora aluminiumfabriken i Reyðarfjörður och de skräckinjagande lastfartygen som la till vid bryggan med material till bygget av fabriken och dammen. Han kunde inte för sitt liv begripa hur några avlägsna, hänsynslösa amerikanska kapitalister hade fått tillstånd att lägga beslag på en fridfull isländsk fjord och orörda isländska ödemarker och göra vad de behagade med alltsammans.

13