Page 1

LUDVIG IGRA

Ludvig Igra undersöker här villkoren för mänsklig omsorg och grymhet. De har sitt ursprung i samma källor inom människan - endast en tunn hinna skiljer dem åt. «Boken är svår att lägga ifrån sig – vi förfäras

DEN TUNNA HINNAN

och fascineras av människans destruktiva potential men hänförs samtidigt av beskrivningar av vår förmåga att stå upp för medmänniskan. Långtifrån allt är dystert och mörkt. … Vi är inte hjälplösa offer för vår inre värld. Vi kan själva välja väg.» Ur Stefan Einhorns förord

Ludvig Igra (1945–2003) var psykoanalytiker, författare och handledare. Hans föräldrar överlevde förintelsen och kom med honom till Sverige 1947.

LUDVIG IGRA

DEN TUNNA HINNAN

mellan omsorg och grymhet

Förord av Stefan Einhorn

Omslagsdesign: Anna Winberg

ISBN 978-91-27-13102-6

9 789127 131026

IgraSISTA.indd 1

2010-12-12 17.23


ra_pocket.indd 6

10-12-09 10.07.26


ra_pocket.indd 7

Innehåll

Förord av Stefan Einhorn  9 Förord  15 Början  17 Varför brukar människan våld mot andra?  19 Ondska 26  Att döda för att bli anständig 28 ­ Främlingen 32  Orostecken 35  Det personliga ansvaret 37

Vanliga människors grymhet  43 Utopin eller den grymma godheten 45  Den nya människan och lögnen 46  Den opersonliga grymheten 49  En kuslig ­närhet 51  Den personliga grymheten 52  Historien om en symfoni 55  Helt vanliga män 57  Socialisering och etik 64

Alldeles innan  68 Den etiska drivkraften  74 De två positionerna 75  Integrativ position och etik 77 ­ En ficka av potentiell grymhet 79  Värdighet 81  Ansvar 83

Myternas budskap  85 Monoteismens problem 86  Dualismens frestelser 89  Psykoanalysens mytologi 92  Åter till Jesaja 97  Integrativ ­livshållning 98  Kunskap 101  Tiden och sorgen 103

10-12-09 10.07.26


ra_pocket.indd 8

En tid innan  108 Destruktivitetens triad  113 Narcissismen 113  Fientliga projektioner 116  Analsadism 117  Relationer i barnets inre värld 119  Hatet 123  Inflytelser 124

Hämnd  127 Den paranoida ledaren 129  Primitiva föreställningar 131  Flykten från den integrativa positionen 133  Hämndens ­bedrägliga lättnad 135

Då och nu  138 Omsorg och grymhet springer ur samma källa 140  De överlevandes liv 142  Förlåtelse och försoning 143

Vedergällningens drivkrafter  147 Det infantila känslolivet 150  Det infantila hatet mot beroende 152  Sexualiteten – hämndens redskap 158  Våld och skuld 162

Samvetet  164 Samvetets och överjagets problem 166  Den rättfärdiga ­människan 168  Ansvaret för den andre 171

Medkänslan måste ständigt återerövras  176 Möjligheter  180 Det krävs mer än fördömanden 182  Rädsla 185  Familjelivets dubbelhet 186

Litteratur  190

10-12-09 10.07.26


ra_pocket.indd 9

Förord av Stefan Einhorn

När viktiga händelser inträffar i våra liv minns vi exakt vad vi gjorde när informationen nådde oss. I bilen på väg till arbetet – där befann jag mig då jag fick veta vad som hänt. Telefonen ringde. Det var min syster som berättade att ­Ludvig Igra hade lämnat oss. Plötsligt, utan förvarning, hade hans 57-åriga liv avslutats. Jag stannade bilen vid vägkanten och en känsla av overklighet kom över mig. Var det möjligt? Ludvig, som hade så mycket kvar att lära oss, som hade en så tydlig och viktig röst i vårt samhälle. Skulle hans uppdrag nu vara slutfört? Ludvig Igra föddes i Polen av judiska överlevare från Förintelsen – Sonja och Jakob Igra. Endast två år gammal kom han till Sverige där familjen skapade sig ett nytt liv. Här lärde mina föräldrar känna dem och de kom att bli bästa vänner. Ludvig var tio år äldre än jag och när vi träffades varje år för den traditionella måltiden under Pesach (den judiska påsken) befann sig Ludvig i ålder och mognad alltid någonstans mitt emellan de vuxna och oss små barn. Jag minns med 9

10-12-09 10.07.26


ra_pocket.indd 10

vilken respekt han behandlade oss – något som är långt ifrån självklart i den åldern. Ludvig Igra hade först tänkt sig att bli läkare, men valde sedermera bort detta alternativ för att läsa psykologi och därefter utbilda sig till psykoanalytiker. Han blev med tiden, trots sina relativt unga år, en nestor inom denna inriktning av psykoterapi och kom att skriva flera fackböcker inom området. Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet blev hans första och enda bok som riktade sig direkt till en större läsekrets. Som jag ser det är boken Ludvig Igras testamente till oss. I boken beskriver han den inre värld som kan leda till att människor begår fruktansvärda handlingar mot varandra, och han understryker att vi alla bär denna potential inom oss. Samtidigt har människan förutsättningar till omhändertagande, godhet och altruism. Det Ludvig visar i sin bok är att dessa uttryck av den mänskliga naturen – omsorg och grymhet – ligger mycket nära varandra i det mänskliga psyket. Liksom omsorgen kan lockas fram ur oss kan också grymheten under vissa omständigheter bli ett framträdande drag i vår personlighet. Mellan det goda och det onda väljer vi ständigt och vi får aldrig bortse från detta ansvar. Denna tanke ligger nära den som den ryske författaren Alexandr Solzjenitsyn formulerar i boken Gulag-arkipelagen: «Det gick gradvis upp för mig att gränsen mellan gott och ont inte går mellan stater, inte mellan klasser och inte mellan partier, utan snarare går genom varje mänskligt hjärta.» Vi måste acceptera våra egna grymma sidor om vi ska ha 10

10-12-09 10.07.26


ra_pocket.indd 11

möjlighet att kontrollera dem. Annars riskerar vi att projicera – att förlägga – dem på vår omgivning, vilket kan få fruktansvärda konsekvenser. Många av oss är presumtiva våldsverkare, vilket Ludvig Igra åskådliggör såväl genom exempel från historien som med hjälp av vetenskapliga studier. Vi vägrar ofta acceptera att denna möjlighet finns inom oss, men sanningen är att innan vi prövas vet vi inte hur vi kommer att agera. Med historikern Yehuda Bauers ord: «Det som hände tidigare kan hända igen. Vi är alla tänkbara offer, tänkbara gärningsmän, tänkbara åskådare.» På sidan 69 i boken finns ett fotografi som jag inte kan sluta att titta på, hur fruktansvärd dess innebörd än är. Om du på något sätt tvekar om du ska läsa denna bok – titta då på den lille pojken i förgrunden och läs berättelsen om detta fotografi. För mig symboliserar bilden människans potential till ofattbara grymheter och betydelsen av att vi tar vårt ansvar för oss själva och för våra medmänniskor. Många av våra personlighetsdrag grundläggs i de tidiga barnaåren, skriver Ludvig Igra, vilket understryker betydelsen av att vi tar ett individuellt och kollektivt ansvar för att skapa en trygg och kärleksfull miljö för våra barn. Det namnlösa barnet på fotografiet kan vi inte rädda, men kanske kan vi rädda hans bröder och systrar i senare generationer. Med berättelser, vetenskapliga studier och lättillgängliga beskrivningar av psykiska skeenden förs vi i boken på en resa genom människans inre, där såväl nedärvda instinkter som inlärda beteenden ryms. Boken är svår att lägga ifrån sig – vi förfäras och fascineras av människans destruktiva potential 11

10-12-09 10.07.26


ra_pocket.indd 12

men hänförs samtidigt av beskrivningar av vår förmåga att stå upp för medmänniskan. Långtifrån allt är dystert och mörkt. Att hinnan är tunn mellan omsorg och grymhet innebär också att vi kan färdas från det som är destruktivt till det som är livsbefrämjande. Vi är inte hjälplösa offer för vår inre värld. Vi kan själva välja väg. På detta sätt pekar Ludvig Igra mot de möjligheter som denna insikt ger upphov till. Är människan huvudsakligen grym eller omhändertagande? Vi behöver bara se oss omkring för att inse att ­mycket av det vi gör mot varandra är gott. Vårt samhälle är uppbyggt kring tanken på solidaritet och att alla människor i grunden har samma värde. Det är därför majoriteten reagerar kraftfullt när denna inställning till människan ifrågasätts. Ur ett evolutionärt perspektiv hade mänskligheten aldrig överlevt som art om vi inte hade en utpräglad förmåga till omsorg, generositet, samarbete och altruism. Men hinnan är tunn – under speciella betingelser förlorar vi detta perspektiv och andra krafter tar över. För att motverka denna utveckling måste vi vara medvetna om dessa krafter. Då kan vi lära oss att hantera dem. Boken riktar en uppmaning till oss om större självinsikt så att vi därmed kan känna igen oss i vår medmänniska. «Vi måste börja med oss själva men får inte sluta där», som Ludvig Igra skriver. Det påminner mig om den tvåtusen år gamla hinduiska skriften Bhagavadgitas ord: «Om man ser sig själv i alla och alla i sig själv kan man inte skada någon, ty det skulle betyda att skada sig själv.» Och så är det nog till slut: dessa sanningar är eviga men måste ibland kläs i nutidens 12

10-12-09 10.07.26


ra_pocket.indd 13

språkdräkt och ges ett sammanhang som vi kan ta till oss för att vi ska kunna förstå och tillägna oss dem. Ludvig sa en gång att det man skriver alltid försvinner. «Flera av mina böcker går inte längre att få tag på och det kanske är så det ska vara», yttrade han eftertänksamt. Vad gäller Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet hoppas jag det dröjer många år innan boken glöms bort och att detta sker först när en ny generation växt upp som förmedlar samma viktiga kunskaper på sitt sätt. När jag satt där i bilen vid vägkanten bestämde jag mig för en sak – att hjälpa till att föra Ludvigs viktiga tankar vidare. Ett sätt är detta – att få förmånen att skriva förordet till den bok som Natur & Kultur klokt nog har beslutat att ge ut som pocket, tio år efter att boken ursprungligen publicerades. För det är nog till slut så att det uppdrag som Ludvig Igra påtog sig aldrig kan eller får avslutas. Det finns många betydelsefulla böcker, av vilka vi aldrig kommer att läsa flertalet. Men det finns få böcker som för mig känns viktigare än den du just nu håller i handen. För i en värld där vi inte vill kännas vid de mekanismer som ger upphov såväl till de goda som de onda krafterna inom oss är mänsklighetens möjligheter att överleva små. Läs boken och sprid kunskapen vidare. Stockholm i december 2010, Stefan Einhorn

13

10-12-09 10.07.26


ra_pocket.indd 14

10-12-09 10.07.26


ra_pocket.indd 15

Förord

Denna boks tillkomst har sträckt sig över flera år. Det allra mesta är nyskrivet men några kapitel är omarbetningar av artiklar som tidigare publicerats i Divan, Vår Lösen, Psykisk Hälsa samt Svenska Dagbladet. Under arbetet har jag fått synpunkter från Maria Fitger samt Henrik Bachner som på olika sätt stimulerat mig att tänka vidare. Gudrun Igra har även denna gång varit en för mig viktig läsare av de första versionerna av denna bok. Min förlagsredaktör, Lena Forssén, har varit till ovärderlig hjälp under den slutliga omarbetningen och redigeringen av texten. Slutligen vill jag också tacka Bertil Wennborgs stiftelse som genom generösa bidrag gjort det möjligt för mig att skriva vad som kom att bilda stommen till ett av bokens kapitel. Stockholm i december 2000, Ludvig Igra

15

10-12-09 10.07.26


ra_pocket.indd 16

10-12-09 10.07.26


ra_pocket.indd 17

Början

Som liten pojke iakttog jag förstulet och på tillbörligt avstånd hur de vuxna omkring mig ibland när mörkret föll kunde flockas till lågmälda samtal. Det avlägsna mumlet innehöll något hemlighetsfullt. Tonläget lät mig ana dunkla, hemska händelser och upplevelser. Långsamt började jag förstå vad de talade om: Att man nyligen – ja, det lät som om det var i går – hade försökt döda så många som möjligt av oss. Det visade sig att det hade pågått så nära inpå mig själv, att man hade kunnat döda mig redan i moderlivet. Som foster visste jag naturligtvis inte att det var i ett judiskt moderliv som jag bidade min tid eller att det kunde vara livsfarligt att befinna sig där. Eller vad kan ett foster under de sista månaderna uppfatta av de omständigheter det kommer att födas in i? När jag blev till var det ett vanligt inslag i den polska vardagen att judar jagades och dödades. När jag föddes nio måna­der senare, hade Tyskland förlorat kriget och samma handlingar betraktades då lika självklart och plötsligt som Början  17

10-12-09 10.07.26


ra_pocket.indd 18

brottsliga. Rättsföreställningarna höll på att kastas om och den lag som nu började gälla betraktade mina presumtiva mördare som förbrytare. Det lugn som omgav mig i 1950-talets början i en av Stock­holms nybyggda förorter, där jag växte upp, kom att oroa mig. Kunde min trygghet vara bedräglig? Det faktum att rätts­uppfattningen skulle kunna slå över åt det andra hållet igen skrämde mig. Skulle allt kunna hända ännu en gång? Tänk om det finns något slags kosmisk strömbrytare, som en onds­ke­full kraft självsvåldigt slår av och på utan att man begriper när och varför? Dessa tidiga erfarenheter och de grubblerier som följde i deras spår har sedan dess kommit att utgöra en klangbotten för mina försök att förstå det ondskefullas väsen och den gåtfulla dragningskraft det har på oss människor. Mitt personliga öde kom också att ha betydelse för att jag med tiden valde att bli psykoanalytiker och att jag började intressera mig för de psykologiska drivkrafter som frammanar brutalitet och grymhet. Vad är det som skänker destruktiviteten inflytande och varför tar den ibland herraväldet?

18 Den tunna hinnan

10-12-09 10.07.26


ra_pocket.indd 19

Varför brukar människan våld mot andra?

Redan i Bibelns inledande kapitel berättas om hur Kain grips av en avund så stark att den leder honom till mord på brodern Abel. Därefter har Kain och Abel återuppstått inom varje ny generation. Människans förmåga att bruka våld mot sin medmänniska är en lika svårförståelig som självklar del av varje mänsklig samvaro. I denna tid när människosläktet gränslar ett millennieskifte skärps frågeställningarna. Det är frestande att blicka tillbaka mot det förgångnas erfarenheter. Eftersom fram­ tiden har sina rötter i det förflutna så väcks både förhoppningar och farhågor. Det är angeläget att åter närma sig de stora frågorna om kärlekens och hatets väsen, så som männi­ skan gjort i alla tider. Ett århundrade som det nyligen avslutade har bjudit på både framsteg och förstörelse i en omfattning ingen tidigare trodde vara möjlig. De grymheter av masskaraktär som präglat förra seklet och som av allt att döma kommer att fortsätta in i detta, har väckt en bävan inför det moderna samhällets förstörelseförmåga. Det är såVarför brukar människan våld mot andra?  19

10-12-09 10.07.26


ra_pocket.indd 20

ledes inte förvånande att vi i slutet av 1900-talet fått erfara hur övernationella projekt och folkliga strömningar för fred, samverkan och mänskliga rättigheter åtföljts av ett uppsving för primitiv nationalism, främlingsfientlighet, rasism och nynazism. Det uppbrott från traditioner och fasta samlevnadsformer som karaktäriserade det förra seklet har inte bara inneburit en ökad individuell frihet. Det har också medfört en stor ­osäkerhet och ökat människans rädsla för att förlora sig själv. Ingen gemenskap ter sig längre självklar. Den rotlöshet och vilsenhet som präglat det moderna samhället har intensi­ fierat behovet av förankring och trygghet. Kanske är det ett av skälen till att politiska utopier såsom kommunism och nationalsocialism fick en så stor genomslagskraft under det förra seklet. De båda politiska rörelserna lovade sina anhängare både upprättelse och gemenskap. Sådana löften appellerar till den som ser sig som ett offer för dunkla makters spel. När kaos och osäkerhet råder kan den politiska utopin i dess totalitära form bli den fästpunkt som skänker den villrådige trygghet. Den primitiva nationalismens företrädare hämtar sin näring ur människors osäkerhet och underlägsenhetskänslor och erbjuder dem lämpliga syndabockar att skylla svårigheter och misslyckanden på. Den misslyckade människans försök att bygga upp sin självkänsla genom hat finner vi också hos dagens nazistiska aktivister. På vår nationella scen har det under de senaste decennierna ägt rum flera vettlösa och grymma våldsbrott med 20 Den tunna hinnan

10-12-09 10.07.26


ra_pocket.indd 21

underliggande nynazistiska motiv. I vanmakt inför rasistiska mord och andra våldsdåd växer otryggheten hos många människor. Våldet ter sig så oförklarligt och skrämmande. Hur skall så­dana handlingar förstås? Våldsverkarna beskrivs ibland med suggestiva ord som att «så här ser ondskan ut». Men har vi verkligen blivit så mycket klokare genom en sådan formulering? Jag tror att «ondskan» lätt kan bli en skenförklaring som tillfälligt kan mildra den handfallenhet man känner inför våldsbrott och övergrepp. När vi rör oss med ett begrepp som ondskan, blir inte bara enskilda individer demoniserade utan också den verklighet vi önskar förstå. Till detta återvänder jag längre fram i boken. När man ställs inför det främlingsfientliga, nynazistiska våldet är det frestande att söka sig till enkla förklaringar eller att skapa distans till sådana skrämmande fenomen genom att vända bort blicken och låta likgiltigheten ta över. Mitt syfte med denna bok är det motsatta. Jag vill undersöka det som kan framstå som obegripligt. Tänka över det och pröva vad som kan göra det mer begripligt. Förhoppningsvis kan en ökad förståelse för det som befrämjar det rasistiska och nationalistiska våldet vara oss till hjälp när vi försöker stävja en destruktiv utveckling i vårt eget land. Vi kan på så sätt också utforska den enskilda männi­skans ansvarsområde. Vad kan var och en av oss göra för att motverka en ökad tendens till våld och rasism? Kunskap om våldets betingelser kan också bidra till att finna nya former för konflikthantering när spänningar uppstår mellan folkgrupper och mellan nationer. Varför brukar människan våld mot andra?  21

10-12-09 10.07.26


ra_pocket.indd 22

Gradvis har jag förstått att frågeställningar som rör männi­ skans förmåga till grymhet mot sina medmänniskor intimt hänger samman med den lika viktiga iakttagelsen att männi­ skor oftast försöker behandla varandra väl. Jag började därför fundera över medkänslans uppkomstbetingelser och de omständigheter som befäster eller underminerar den. Denna fråga kommer jag att diskutera i några senare kapitel. Även den som förlorat allt utom sitt sargade liv måste resa sig upp ur offerpositionen för att kunna gå vidare. Inte alla lyckas, men förvånansvärt många gör det. En viktig förutsättning för att en sådan utveckling skall bli möjlig är att offret kan försonas med tanken på att livet obevekligen går vidare utan hänsyn till det egna lidandet – livet erbjuder inte någon självklar rättvisa eller kompensation. Inom många av dem som drabbats av våldsövergrepp pågår en daglig kamp mot frestelsen att ge efter för melankoli, ångest, bitterhet och hat. Bland de överlevande från förintelsen brottas många med konflikten mellan att inte glömma sina förlorade familjemedlemmar och sitt eget lidande å den ena sidan och att å den and­ra skapa sig ett nytt liv. En del krossas av sina upplevelser och de går under. De som lyckas gå vidare har intuitivt förstått att om de skulle ge efter för bitterheten så skulle den andligen gröpa ur och slutligen förgöra dem själva. Det är hoppingivande att så många av dem som under 1900-talets senare hälft drabbats av det skoningslösa våldets hantlangare, gång på gång förmått resa sig ur spillrorna av sina tidigare liv och börjat bygga sig ett nytt. Det återerövrade livet blir ett 22 Den tunna hinnan

10-12-09 10.07.26


ra_pocket.indd 23

sätt att segra över våldsmännen. I krigets slutskede gömde sig min far i en liten ort utanför Warszawa. En tidig morgon visade det sig att ryska soldater intagit orten. Han var befriad. För första gången på sex år kunde han röra sig öppet som en fri man. Han gick längs en väg och fick se ett femtiotal tillfångatagna tyska soldater som satt på marken, några uppgivna med huvudet i händerna. Min far minns än i dag att de var nyrakade och att de alltså hade blivit tillfångatagna samma morgon. Över dem vakade några ryska soldater. En av dem vände sig till min far och gav honom en pistol och sade: «Du vet ju själv vad de har gjort med er. Så skjut dem då!» Nu hade ögonblicket kommit. För första gången var rollerna omvända, nu var plågoandarna utlämnade åt min far. Han gjorde då en upptäckt: att han som under sex år jagats som ett djur av dessa människor inte kunde skjuta dem. «Hur kan man skjuta en försvarslös människa?», säger han femtiofem år senare. «Om jag gjort det skulle jag ha blivit som de.» Han lämnade tillbaka pistolen till den förbluffade ryske soldaten och gick sin väg. Mänsklighet och medkänsla har en förmåga att ge sig till känna även i de mest omöjliga situationer. Jag är böjd att hålla med min far. I det ögonblick han stod inför valet att skjuta ner obeväpnade, försvarslösa människor stod han också inför frågan vem han själv var. Under de förhållanden som rådde skulle han inte behövt stå till svars inför någon myndighet om han skjutit. Men de själsliga följderna hade blivit förödande. Varför brukar människan våld mot andra?  23

10-12-09 10.07.26


ra_pocket.indd 24

Envar av oss har ett personligt ansvar för den fortsatta utvecklingen, och den fråga jag menar bör ställas och som jag vill diskutera är: hur är det över huvud taget möjligt för en männi­ska att skada eller döda en annan människa? Min formulering kan synas naiv, men min övertygelse är att frågan är angelägen och fruktbar. Jag tror inte att människan lever ut sina natur­liga råa drifter när hon begår övergrepp mot sina medmänniskor. Jag menar snarare att något inom människan måste överröstas och övervinnas när hon tillgriper våld och blir grym. Grymheten är inte främst en instinkt eller ett bio­­logiskt fenomen utan en företeelse som växer fram ur den mänsk­liga kulturen. En av de kusligaste symbolerna för denna närhet mellan kultur och våld finns i Jorge Sempruns bok What a beautiful Sunday som handlar om författarens tid som politisk fånge i koncentrationslägret Buchenwald utanför Weimar. Han berättar där hur man vid färdigställandet av lägret röjde bort all skog. Bara ett träd fick stå kvar. Weimar var ju känt som ett hem för stora tyska kulturpersonligheter, däribland diktaren och universalgeniet Goethe. Han och hans diskussionspartner Eckermann brukade under sina samtal slå sig ner vid foten av ett stort träd på platsen. Konstruktörerna av Buchenwald sparade därför det träd i vars skugga traditionen menade att Goethe och Eckermann hade fört sina lärda samtal. Trädet fick ett skyddande staket där det ensamt stod inne i Buchenwald. Kunskapens träd vördat i helvetets mitt. Jag kom­mer att återvända till sådana fenomen längre fram i boken. 24 Den tunna hinnan

10-12-09 10.07.26


ra_pocket.indd 25

Enligt min uppfattning är det alltså inte ett medfött be­ teende som kommer till uttryck när våld utövas och grymma handlingar begås mot andra människor. Naturligtvis finns de biologiska och psykologiska förutsättningarna för våld inom den nyfödda människan. Men förutsättningar är inte detsamma som givna handlingsmönster. Därför kan de inte heller vara en orsak till våldet. Människans existentiella villkor gör henne ytterligt sårbar, dels därför att hon är helt beroende av andras välvilja när hon föds, dels för att hennes psykiska överlevnad förutsätter att hon ingår i en gemenskap. De erfarenheter hon gör i relation till sina närstående – goda såväl som smärtsamma – kommer att sätta tydliga spår inom henne. Eftersom varje mänskligt samspel ger upphov till ett visst mått av besvikelse och lidande så uppstår i barnets psyke strukturer som gör utövandet av våld möjligt. Utvecklandet av sådana själsliga strukturer diskuteras mer ingående längre fram i boken. Dessa inre förutsättningar för grymhet är allmänmänskliga, eftersom det är oundvikligt att de uppstår. Det betyder inte att var och en «egentligen» är grym, endast att möjligheten finns där. Valet är alltid vårt eget, men denna slumrande möjlighet kan dessutom stimuleras och gynnas av en social ordning som befrämjar våld och brutalitet, liksom den kan stävjas av ett samhälle som är demokratiskt och söker skapa stabilitet genom ökad rättvisa. Samhället måste visa omsorg om familjen och stärka dess förutsättningar att värna om barnen. Det är slående att många unga människor i dag drar sig för och oroas av tanken på familjebildning som Varför brukar människan våld mot andra?  25

10-12-09 10.07.26


ra_pocket.indd 26

om det vore ett förlustprojekt man har all anledning att undvika. Det är uppenbart att det finns verkliga skäl för denna tvekan eftersom barnfamiljerna i allmänhet och de ensamma föräld­rarna i synnerhet har fått försämrade levnadsförhållanden under de senaste tio åren. Detta faktum kan tyckas ligga långt från frågor om våld och främlingsfientlighet, men de är mer förknippade med dem än man vill tro.

Ondska Ämnet för den här boken är vanskligt och återvändsgränderna är fler än de framkomliga vägarna. Troligen är det klokt att följa filosofen Ludwig Wittgensteins råd att vara noggrann och bemöda sig om att ställa rätt fråga, så att inte själva formuleringen av problemställningen redan från början leder undersökningen vilse. Jag är som jag tidigare nämnt tveksam till om begreppet ondska kan vara till hjälp för att förstå de mänskliga problem som är förknippade med våld, brutalitet och grymhet. När vi talar om ondskan blir den lätt en abstrakt princip eller ett självständigt väsen som verkar som en oberoende kraft i världen. Kanske har begreppet ondska fått en sentida högkonjunktur, därför att Djävulen inte längre förmår sätta liknande känslor i svallning. Djävulen är ju sedan länge kidnappad av Hollywood och har i dess händer blivit oskadliggjord och tämjd. Ondskan utgör som jag ser det en tankemässig återvändsgränd som vi står handfallna inför. Det finns ingen väg vidare. Likaså är en formulering som «ondskan inom oss» vis26 Den tunna hinnan

10-12-09 10.07.26


ra_pocket.indd 27

serligen suggestiv men den är ytterst tankefattig. Skulle en sådan självständig kraft ta boning inom den enskilde, och kan man verkligen mena att det är ondskan som utövar sin verksamhet när en människa utför onda handlingar? Det onda jag tillfogar en annan människa är något jag kan begrunda och i bästa fall ångra. Om min ondskefulla handling däremot betraktas som ett uttryck för min inneboende ondska, avlastas jag ansvaret för mina handlingar. Det var ju ondskan som fick mig i sitt grepp. Ett sådant självbedrä­geri kan erbjuda den hugade en förförisk lättnad. Därför föredrar jag att diskutera onda handlingar, grymhet och destruktivitet som djupt mänskliga aktiviteter, lika självklara hos männi­ skan som hennes förmåga till medkänsla och omsorg. De två hållningarna kan utlösas av inre orsaker såväl som genom yttre omständigheter. Dessa skilda inflytelser samverkar ­givetvis alltid. Ibland är det inre faktorer som överväger och vid andra tillfällen yttre. Jag skall här ge exempel på båda: När romerna i de forna kommuniststaterna i dag förföljs, fördrivs och mördas är det i en omfattning som får en att tänka på förföljelserna under naziepoken. Den allmänna lik­ giltigheten inför romernas nöd är lika påtaglig i dag som den var inför judarnas och romernas öde under naziepoken. Då ville ingen ta emot dem och så är det ännu i dag. Den främsta faktor som gjort dagens förföljelser möjliga är de postkommunistiska samhällenas instabila och svaga sociala strukturer. Genom det tomrum som uppstått har mångas frustration över vardagslivets brister och besvikelser omvandlats till ett hat mot romerna. Den bristande sam­hälleliga Varför brukar människan våld mot andra?  27

10-12-09 10.07.26


LUDVIG IGRA

Ludvig Igra undersöker här villkoren för mänsklig omsorg och grymhet. De har sitt ursprung i samma källor inom människan - endast en tunn hinna skiljer dem åt. «Boken är svår att lägga ifrån sig – vi förfäras

DEN TUNNA HINNAN

och fascineras av människans destruktiva potential men hänförs samtidigt av beskrivningar av vår förmåga att stå upp för medmänniskan. Långtifrån allt är dystert och mörkt. … Vi är inte hjälplösa offer för vår inre värld. Vi kan själva välja väg.» Ur Stefan Einhorns förord

Ludvig Igra (1945–2003) var psykoanalytiker, författare och handledare. Hans föräldrar överlevde förintelsen och kom med honom till Sverige 1947.

LUDVIG IGRA

DEN TUNNA HINNAN

mellan omsorg och grymhet

Förord av Stefan Einhorn

Omslagsdesign: Anna Winberg

ISBN 978-91-27-13102-6

9 789127 131026

IgraSISTA.indd 1

2010-12-12 17.23

9789127131026  

LUDVIG IGRA mellan omsorg och grymhet Förord av Stefan Einhorn

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you