9789186095338

Andry Ervald FÖRVANDLINGAR Sagor från andra sidan havet Atrium

Andry Ervald

FÖRVANDLINGAR Sagor från andra sidan havet illustrationer

Kristi Burman översättning och efterord

Christo Burman

Atrium

INNEHÅLL Ön Sagan om Nattens konung Det eviga miraklet Julsagan Den kungliga dammtrasan Sängen som ville se världen Valungen som ville vara självständig Brudgum Tvål Den magiska fiolen Sannsagan om Guldriket Frågan

7 11 21 29 37 47 51 59 63 75 77

Sagor från andra sidan havet av Christo Burman

104

”Ingen mask kan förstöra alla jordens äpplen. Men kärnorna till det maskätna äpplet, dem kan du plantera. Då växer det upp ett nytt äppelträd av dem.”

Misstroget lyssnar pojken på faderns berättelse. Med rynkade ögonbryn biter han i äpplet.

Sedan har han inte rynkade ögonbryn längre. För äpplet är sött.

Far går för att laga staketet. Pojken står och ser på fröna i äpplet, som masken visserligen ätit upp, men vars frön ingen mask rår på.

Aldrig någonsin.

28

JULSAGAN Det är så att här på Jorden bor människor, däruppe i himlen änglar.

Det är svårt att säga hur man blir en god människa. Ännu svårare är det att säga hur man blir en ängel.

En sak är dock säker ― en riktig ängel måste ha vingar.

Därför är det så att varje julafton, när man ringer i klockan som hänger i julgranen, får en ängel däruppe i himlen sina vingar.

Dem får man inte bara sådär. Innan dess måste ängeln komma ner till jorden och genomföra sitt prov. Ängeln måste nämligen hitta en olycklig varelse och göra denne lycklig. Det allra svåraste i världen är att göra någon lycklig.

Men när det lyckas har ängeln genomfört provet och förtjänat sina vingar.

29

Så en kväll med ljudlöst snöfall kom en ängel med lockigt hår ner till Jorden och började leta efter någon att hjälpa.

Mirakulöst och märkligt nog lyckades den inte hitta en endaste olycklig varelse. Det var just tiden före jul, alla var glada och lyckliga, varenda en.

Människorna grälade inte med varandra. Elakingarna klappades och kramades. De snåla bjöd alla de mötte på godis. ”Ta mer, ta mer”, envisades de. ”Ta riktigt mycket, ta två.” De blyga stod i gathörnen och läste dikter med hög röst. ”Snöflinga, stilla-stilla!”, surrade de.

Alla djur var också vänner med varandra.

Hundar och katter slickade mjölk från samma skål. Lejon och lamm låg vid varandras sida. Och lejonet visade inte sina huggtänder och lammet darrade inte. Vargen berättade sagor för killingarna, och när sagan tog slut friade gråben till deras mamma genom att lova henne gränslös trohet. Och killingarnas mamma kunde inte rå för, att hon blygt bräkande accepterade ulvens frieri.

Inte en enda dålig, ond, orolig eller olycklig fanns i hela världen. ”Kan jag då verkligen inte hjälpa någon alls? Då får jag ju inga vingar. Vad är jag då för ängel? Alla har vingar utom jag.” Så tänkte ängeln och kände sig till slut gränslöst olycklig. Ja, den var olycklig, för att ingen var olycklig. Ännu en gång ― den allra sista ― skulle den pröva sin lycka. ”Om jag inte nu, nu med detsamma, hittar någon att göra lycklig, då letar jag inte mer!” Ängeln trampade med fötterna och flåsade som en liten tjur. ”Inte behöver jag de vingarna heller!! Häh! Tänk om jag blir en liten djävul istället. Så ond att fattas bara,” muttrade ängeln.

30

Varje sommar nickade den värdigt åt alla kungapalatsets städare, som i förpliktigad ordning kom för att buga sig inför den.

Dess nick var fylld av aktning. Den ringaktade inte städare, inte för allt i världen. Den gav akt på såväl dem som sig själv.

Och så hänger den Kungliga Dammtrasan innanför en guldram på väggen till tronsalen, framför den leker små prinsar och prinsessor och kungen och drottningen håller varandra kärleksfullt i handen och ser djupt in i varandras ögon. Var sjunde och en halv minut släpper kungen ifrån sig en djup och nådefull suck och drottningen rodnar lite-lite. Och ingenstans finns det minsta dammkorn.

Inte det minsta!

46

SÄNGEN SOM VILLE SE VÄRLDEN En dag sade den gamla sängen, som hette Voldemar, till täcket: ”Hur länge ska jag sitta här i sovrummet. Jag går hellre ut och ser den stora vida världen.”

Täcket, det hette Hans, kunde inte svara något på det. Det blev så överraskat och bedrövat att det föll till golvet.

Sängen gick och lånade hjul av barnvagnen och rullade ut på gatan. På gatan åkte bilar och bussar. Sängen rullade in bland dem.

Ingen lade märke till den. Man tänkte att det var en ny bilmodell.

På sin väg passerade sängen en djurpark. Där pysslade människor med bekymrade miner och sängen svängde in på djurparken för att se vad det var som pågick.

Alla djuren var i sina burar, ingen av dem var lös. Det var bara det att apmamman Matilde hade fött tre söner och tre döttrar på en gång. Nu var det kväll och mamma ville lägga sina små. Men det lyckades inte alls.

47

Apungarna kunde bara acceptera att sova i sin mammas famn, men alla rymdes inte där på en gång. Människorna kunde inte hjälpa dem på något sätt. ”Släpp förbi mig,” sa sängen till människorna och rullade rakt in i apburen. ”Lägg dina barn i min famn, på rad,” föreslog han apmamman.

Apmamman Matilde lyssnade till sängens kloka förslag och lade alla sina söner och döttrar på rad på Voldemar. Voldemar var mjuk och apungarna trivdes där. De somnade direkt. Också apmamman Matilde rymdes bekvämt bredvid dem.

Människorna applåderade av glädje för att allt hade löst sig så bra och djurparkens direktör Georg gick hem och hämtade ett täcke, som av någon anledning låg ensamt på ett tomt sovrumsgolv.

Djurparkens direktör förstod direkt att det var i hans säng som apungarna nu sov. Han blev väldigt glad över att ha en så klok säng, och berömde honom: ”Du är en förståndig säng, Voldemar. Stanna i djurparken tills apungarna växer upp.”

Sängen blev glad över att få beröm. Sen såg den dock hur direktör Georgs ansikte åter blev rådlöst. ”Vad är det nu då?” ville sängen veta. ”Mja, och var ska jag sova nu?” frågade direktörn till svar. ”Se, här finns mer plats,” sa sängen.

Och faktiskt, djuparkens direktör rymdes där för att sova. Han kröp snabbt in under täcket, tog den allra minsta apungen i famnen och somnade.

48

En dag, efter ännu en tur till de lugnande havsdjupen, som istället visade sig vara förargande, bestämde sig Martin för att nu räcker det. Han ska lämna mamma och bli självständig. Och samma natt, när valmamman sov djupt och flåsade milt, lät Martin vågorna skvalpa honom bort från mamma. På morgonen var han långt bort i mitten av oceanen, ensam och självständig. Nu kunde han göra vad han ville.

Martin bestämde sig för att han ville simma långt till norr, dit, där vattnet är kallt och vinden sträng, dit, där alla valar under femtio meter är strängt förbjudna att simma, för vem vet vilken hosta eller snuva det kan leda till. Han ställde siktet mot norr. På vägen hände det inget speciellt med honom, för han var hela tiden så upptagen med att äta eller simma eller sova att han inte hade tid för händelser. Tid var något som det gick mycket av under Martins färd. För det är inte lätt att nå dit man en gång bestämt sig för att ta sig. Det är inte alla som lyckas med det.

Men Martin lyckades i alla fall. En härdad valunge som han var ― för mamma hade ju i sin vattenskvättning hela tiden hällt vatten över Martin ― blev han inte rädd och började inte darra, när de klimatiska omständigheterna runt honom hela tiden blev svårare att mäkta med. Han förstod helt enkelt att han nu hade nått sitt mål.

Och Martin slog av på takten och började rådslå med sig själv.

Långt i fjärran såg Martin höga vita berg. Det var isberg. Högt i himlen tjöt vinden. Nordanvinden. ”Tänk om jag skulle putta omkull ett par berg, bara på skoj”, rådslog Martin. ”Eller skvätta lite kallt vatten på nordanvinden. Vem vet, det kanske skulle få den att rysa?”

54

I Andry Ervalds sagovärld får vi möta en liten olycklig ö, en giftasmogen tvål och en ängel som längtar efter vingar. Här är det dammtrasan som räddar prinsessan, sängen som vill ge sig ut på äventyr i världen och valmamman som styr över vädret. I mörkret rider Nattens konung på sin svarta hingst, i Guldriket glimmar till och med sanden, och någonstans finns en bortglömd magisk fiol som väntar på den Riktige Spelmannen. Och så lär vi känna den lilla envisa Frågan som söker efter det viktigaste Svaret av alla.

Andry Ervald (1958-2011) från Estland var världens längsta sagoberättare. Sagorna i den här samlingen skrev han under en tid av ständiga förvandlingar – en tid då Nattens konung regerade och Estland kämpade för att bli självständigt.

Ervalds sagor är fyllda av värme och humor och manar läsaren till självständigt tänkande. Kristi Burman (1958-2008) har illustrerat och för översättningen står Christo Burman.