9789188171160

HArlan Co b en

Översättning: Jan Malmsjö

www.bookmarkforlag.se Missing You © Harlan Coben 2014 Published by arrangement with Lennart Sane Agency.

Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2016 Översättning: Jan Malmsjö Omslag: Anders Timrén Omslagsbild: Silas Manhood Flikbild: Shutterstock Författarfoto © Frank Ward, courtesy of Amherst College Tryck: ScandBook AB, Falun isbn: 978-91-88171-16-0

Kapitel ett

”Du kommer inte att gilla det här”, sa Stacy när Kat Donovan gled ner från sin fars gamla barstol och gjorde sig redo att lämna O’Malley’s.

Tonfallet fick Kat att avbryta sig mitt i en mening. ”Vad då?”

Förr i tiden var O’Malley’s en snutbar av det gamla slaget.

Kats farfar hade hängt där. Och det hade hennes far och kollegorna vid New York-polisen också gjort. Nu hade den förvandlats till ett yuppieaktigt medelklasshak, fullt av typer som gjorde sig märkvärdiga i kritvita skjortor, svarta kostymer och tvådagarsstubb medan de försökte se så macho ut som möjligt samtidigt som de inte låtsades om det. De flinade hela tiden och hade så mycket mousse i håret att det såg fånigt ut och de beställde Ketel One i stället för Grey Goose eftersom de hade sett på tevereklamen att det var vad riktiga karlar drack.

Stacy flackade med blicken och det gjorde Kat en smula orolig. ”Vad har du gjort?” frågade hon. ”Oj, kolla”, sa Stacy. ”På vad?” ”En supertönt, i riktning klockan fem.”

Kat snurrade runt åt höger och tittade. ”Ser du honom?” frågade Stacy.

7

”Absolut.”

När det gällde inredningen hade O’Malley’s egentligen inte förändrats särskilt mycket genom åren. De gamla teveapparaterna hade förstås ersatts av ett antal plattskärmar som visade alltför många sportkanaler – vem brydde sig om hur det gick för Edmonton Oilers? – men frånsett det så hade O’Malley’s bevarat snutkänslan och det var den förmenta äktheten som lockade de här posörerna. Men nu hade de förstört det som en gång gjort baren till vad den varit och förvandlat den till ett slags Disneyversion av sitt forna jag.

Kat var den enda polis som inte hade övergett stället. De andra gick antingen hem efter arbetspasset, eller på möten för anonyma alkoholister. Men Kat gick alltså fortfarande hit och försökte sitta lugnt och stilla på sin fars gamla barstol tillsammans med andarna, särskilt i kväll, eftersom mordet på fadern plågade henne på nytt och för att – hur dumt det än lät – hämta styrka ur det.

Men töntarna lät henne naturligtvis inte vara i fred.

Just den här tönten, som verkligen förtjänade en rejäl käftsmäll, hade gjort sig skyldig till en klassisk synd. Han bar solglasögon. Klockan elva på kvällen. I en bar med svag belysning.

Bland många andra svåra synder i Kats ögon kan nämnas att ha plånboken fäst med kedja, att ha bandana, oknäppt sidenskjorta, alltför många tatueringar (hon hade en särskild kategori för de som prydde sig med tribaltatueringar), id-bricka runt halsen trots att man inte är militär och riktigt stora helvita armbandsur.

Solglasögonen flinade och lyfte glaset mot Kat och Stacy. ”Han gillar oss”, sa Stacy. ”Det menar du inte? Men vad var det som jag inte skulle gilla?”

Stacy vände sig tillbaka igen. Över väninnans axel såg Kat besvikelsen i töntens ansikte som blänkte av alltför dyr lotion.

Kat hade sett det ansiktsuttrycket tusen gånger. Män gillade 8

Stacy. Mer än bara gillade, faktiskt. Stacy var snygg på ett närmast skrämmande sätt och det gjorde männen svaga i knäna.

Både knäsvaga och korkade. Mest korkade. Riktigt, riktigt korkade.

Det var anledningen till att det antagligen var ett misstag att gå ut tillsammans med någon som Stacy – många män trodde att de var chanslösa när en kvinna såg ut som hon gjorde, eftersom hon verkade ouppnåelig.

Men Kat verkade inte lika ouppnåelig, jämförelsevis.

Solglasögonen zoomade in på Kat och satte igång. Han gick väl egentligen inte fram mot henne utan gled snarare, i sitt eget slem.

Stacy lyckades låta bli att fnissa. ”Det här blir kul.”

Kat stirrade på mannen samtidigt som hon rynkade pannan i förhoppning om att det skulle avskräcka honom. Men Solglasögonen lät sig inte påverkas. Han struttade fram i takt med en låt som bara spelades i hans eget huvud. ”Hej, tjejen”, sa Solglasögonen. ”Heter du möjligen Wi-Fi?” Kat väntade. ”Eftersom jag känner kopplingen till dig.”

Stacy brast i skratt.

Kat bara stirrade på honom. Han fortsatte. ”Jag gillar verkligen korta tjejer. Och du är jäkligt läcker. Vet du vad som skulle se bra ut på mig? Du.” ”Har den repliken nånsin funkat?” frågade Kat. ”Jag är inte färdig än.” Solglasögonen hostade med knytnäven framför munnen, plockade fram sin Iphone och visade den för Kat. ”Grattis, tjejen – du har just hamnat överst på min favoritlista.”

Stacy älskade det. ”Vad heter du?” frågade Kat. Han höjde på ögonbrynen. ”Vad vill du att jag ska heta?” ”Vad sägs om Fjanten?” sa Kat, vek upp kavajen och visade pistolen som hon bar vid bältet. ”Nu drar jag snart den här.”

9

”Jäklar! Är du min nya advokat?” Han tog sig i skrevet. ”Det känns som om jag precis har fått resning.” ”Stick.” ”Jag älskar dig som diarré”, sa Solglasögonen. ”Jag kan helt enkelt inte hålla tillbaka det.”

Kat stirrade förfärat på honom. ”Gick jag för långt nu?” sa han. ”Det där var bara äckligt.” ”Visst, men erkänn att du inte har hört den förut.”

Där hade han en poäng. ”Gå härifrån. Nu.” ”Menar du verkligen det?”

Stacy skrattade så att hon var nära att ramla ner på golvet.

Solglasögonen började vända sig om för att gå därifrån. ”Vänta lite nu. Är det här nåt slags test? Det där med Fjanten.

Skulle det vara en komplimang?” ”Stick.”

Han ryckte på axlarna och var på väg att ge sig när han fick syn på Stacy och tänkte: Varför inte? Han granskade hennes långa slanka kropp och sa: ”Det gäller att kunna hålla isär saker och ting. Vi kan väl gå hem till dig och se om du kan hålla isär dina ben?”

Stacy gillade det fortfarande. ”Ta mig, Fjanten. Här och nu.” ”Menar du det?” ”Nej.” Fjanten tittade på Kat igen. Kat lade handen på pistolkolven.

Han lyfte händerna i luften som tecken på att han gav sig, och slank iväg. ”Stacy?” sa Kat. ”Ja?” ”Varför tror de här killarna att de har en chans hos mig?” ”Eftersom du är söt och käck.” ”Jag är inte söt.” ”Nej, men du är käck.” ”Men allvarligt alltså, ser jag verkligen ut som en loser?”

10

”Du ser lite vingklippt ut också”, sa Stacy. ”Jag avskyr att behöva säga det. Men det där vingklippta … det strålar liksom ut från dig på ett sätt som fjantarna inte kan motstå.”

De smuttade på drinkarna. ”Okej, men vad var det alltså som jag inte skulle gilla?” frågade Kat. Stacy tittade bort mot Fjanten. ”Nu tycker jag nästan lite synd om honom. Han kanske ska få en snabbis i alla fall.” ”Börja inte med det där igen.” ”Vad?” Stacy lade sina uppseendeväckande långa ben i kors och log mot Fjanten. Han gjorde en grimas som fick Kat att tänka på en hund som lämnats kvar alltför länge i en bil. ”Tycker du att jag har för kort kjol?” ”Kjol?” sa Kat. ”Jag trodde att det var ett skärp.”

Det gillade Stacy. Hon älskade uppmärksamhet. Hon älskade att ragga upp män eftersom hon var övertygad om att ett engångsligg med henne förändrade deras liv. Dessutom var det en del av hennes jobb. Stacy var privatdeckare och drev en firma tillsammans med två andra enastående vackra kvinnor.

Och deras specialitet? Att avslöja (eller snarare lura) otrogna äkta makar. ”Stacy?” ”Ja?” ”Vad är det som jag inte kommer att gilla?” ”Det här.”

Stacy fortsatte att retas med Fjanten medan hon sträckte fram ett papper till Kat. Hon tog emot det och rynkade pannan.

KD8115 HottestSexEvah ”Vad är det här?” ”KD8115 är ditt användarnamn.”

Hennes initialer och id-nummer inom poliskåren. ”Lösenordet är HottestSexEvah. Och det är skiftlägeskänsligt.”

11

”Och det ska jag använda till …?” ”En webbsida. YouAreJustMyType.com.” ”Va?” ”Det är en dejtingsajt.”

Kat grimaserade. ”Snälla … säg att du skojar.” ”Den är väldigt exklusiv.” ”Det brukar de säga om strippklubbar också.” ”Jag har betalt prenumerationen åt dig”, sa Stacy. ”Och den gäller i ett helt år.” ”Du skämtar väl?” ”Nej, det gör jag inte. Jag gör en del jobb åt dem. De är bra.

Och låt oss se sanningen i vitögat. Du behöver nån. Du vill ha nån. Och här kommer du inte att hitta honom.”

Kat suckade, ställde sig upp och nickade mot bartendern – som hette Pete och såg ut som en karaktärsskådespelare som alltid spelar rollen som den irländske bartendern. Dessutom var han faktiskt från Irland. Pete nickade tillbaka och bekräftade att han skulle skriva upp drinkarna på Kats nota. ”Vem vet?” sa Stacy. ”Du kanske rentav träffar den rätte.”

Kat började gå mot dörren. ”Fast mer sannolikt en tönt.”

Kat knappade in YouAreJustMyType.com, tryckte på enter och skrev in sitt användarnamn och det pinsamma lösenordet. Hon rynkade pannan när hon såg den korta rubriken som Stacy hade lagt in överst i profilen: Söt och käck!

”Hon glömde vingklippt”, muttrade Kat för sig själv.

Klockan hade passerat midnatt, men Kat sov aldrig särskilt mycket. Hon bodde i ett kvarter som egentligen var alldeles för snofsigt för henne – West 67th Street, väster om Central Park, i en gammal ateljé. För hundra år sedan hade området befolkats av författare, konstnärer och intellektuella. De rymliga gamla 12

lägenheterna vette mot gatan och de mindre konstnärsateljéerna låg på baksidan. Med tiden byggdes ateljéerna om till smålägenheter. Kats far hade sett flera av sina vänner bli rika genom att köpa fastigheter och han hade försökt hitta ett sätt att hänga på. Och han fick chansen när en man som han räddat livet på sålde lägenheten billigt till honom.

Kat hade flyttat dit när hon började läsa vid Columbia University. Hon hade betalat för studierna vid det välrenommerade universitetet med ett stipendium från New York-polisen.

Enligt den plan som hon haft för sitt liv skulle hon sedan ha läst juridik och börjat jobba på någon anrik firma inom banksektorn, på ett advokatkontor eller på en revisionsbyrå, och äntligen frigöra sig från det fördömda arv som kedjat familjen vid poliskåren.

Men så hade det inte blivit.

Det stod ett glas rödvin bredvid tangentbordet. Kat drack för mycket. Hon visste att det var en kliché – en polis som drack – men ibland finns klichéerna där av en anledning. Hon fungerade bra i alla fall. Hon drack aldrig på jobbet och det påverkade inte hennes liv på något märkbart sätt, men om Kat ringde till folk på kvällstid eller om hon skulle fatta ett beslut av något slag så brukade det kunna bli en smula … ostyrigt.

Med åren hade hon lärt sig att stänga av mobilen och låta bli mejlen efter tio på kvällen.

Men ändå satt hon här nu, mitt i natten, och tittade på slumpvis utvalda män på en dejtingsajt.

Stacy hade lagt upp fyra foton på Kats sida. Profilbilden var från ett gruppfoto som tagits i samband med ett bröllop där hon hade varit tärna året innan. Kat försökte betrakta sig själv objektivt, men det var omöjligt. Hon avskydde den där bilden.

Kvinnan på fotot såg osäker ut och leendet var tvekande, nästan som om hon förväntade sig att få stryk. Nu när hon tvingade sig att titta på fotografierna lade hon märkte till att alla var hämtade från gruppbilder. Kat såg ut som om hon var på väg att rycka till på allihop.

13

Okej, nu räckte det med hennes egen profil.

De enda män hon träffade på jobbet var poliser. Hon ville inte ha en pojkvän som var polis. Poliser var bra män men hopplösa äkta makar. Det visste hon bara alltför väl. När Kats farmor låg för döden klarade farfar inte av situationen, han övergav henne och kom inte tillbaka förrän det var för sent.

Det kunde han aldrig förlåta sig själv för. Det var i alla fall Kats teori. Farfar var en ensam människa och trots att många hade sett honom som en hjälte kunde han inte leva med det som hade hänt och tjänsterevolvern låg på översta hyllan i köket där den alltid hade legat och så en kväll tog han ner vapnet från hyllan, satte sig ensam vid köksbordet och …

Pang.

Hennes far hade varit periodare och ibland hade han varit borta flera dagar i sträck. När det hände blev hennes mor alltid upprymd på ett forcerat sätt – och det gjorde det desto mer skrämmande och obehagligt – och låtsades antingen att pappan var borta på ett hemligt uppdrag eller så ignorerade hon helt och hållet det faktum att han var försvunnen – syns inte, finns inte, bokstavligt talat – och sedan, kanske en vecka senare, svassade han tillbaka hem, nyrakad, leende och med ett dussin rosor till mor och alla uppträdde som om det var helt normalt.

YouAreJustMyType.com. Hon, den söta och käcka Kat Donovan, satt och tittade på en dejtingsajt. Herregud … så det kan gå, trots alla storslagna planer. Hon lyfte vinglaset, skålade mot datorskärmen och tog en rejäl klunk.

Världen var dessvärre inte längre inrättad för att man skulle hitta en livspartner. Sex, absolut. Det var enkelt och dessutom det som förväntades av en – elefanten i dejtingrummet – och visst uppskattade hon köttets njutning lika mycket som vilken kvinna som helst, men sanningen var den att om man hoppade i säng med någon alltför snabbt, vare sig det kändes rätt eller fel, så minskade chansen till ett långvarigt förhållande rejält.

14

Hon hade inga moraliska synpunkter på det. Det var bara som det var.

Det plingade till i datorn. En meddelanderuta dök upp: Vi har den perfekta partnern för dig. Klicka här för att se våra förslag!

Kat tömde glaset. Hon funderade på att hälla upp ett till, men nu räckte det faktiskt. Hon samlade sig och kom fram till en uppenbar men hittills outtalad sanning: Hon ville dela livet med någon. Att ha mod att erkänna det för sig själv måste väl ändå vara okej? Hur mycket Kat än strävade efter att vara oberoende så ville hon ha en man, en kärlekspartner, någon att dela säng med om natten. Hon trånade inte, hon var inte det minsta desperat och gjorde heller inga större ansträngningar. Men hon var egentligen inte skapt för att leva ensam.

Hon började klicka runt bland profilerna. Man måste satsa för att kunna vinna, eller hur?

Patetiskt.

Vissa män kunde hon rata redan efter en snabb blick på profilfotot. Det var det viktigaste, om man tänkte efter. Det porträtt som respektive man valt ut med sådan omsorg var helt enkelt det första (mycket kontrollerade) intrycket. Och det sa faktiskt jättemycket.

Alltså: Om du hade gjort det medvetna valet att avbilda dig klädd i filthatt så var det automatiskt ett nej. Om du valde att visa dig utan skjorta, oavsett hur vältränad du var, automatiskt nej. Om du hade Bluetooth i örat – oj, du måste verkligen vara en betydelsefull människa – automatiskt nej. Om du hade en liten skäggtuss nedanför underläppen, bar väst, vinkade eller gjorde andra gester med händerna eller valde en orange skjorta (personlig fördom mot sådana) eller balanserade solglasögonen i pannan, automatiskt nej, nej, nej. Om ditt profilnamn var Hingsten, SexySmile, Rikakillen, Playboy – så blir det korgen direkt.

15

Kat tittade närmare på några av de män som verkade … acceptabla, antog hon. Det fanns en deprimerande likhet i alla personbeskrivningar. Alla på hela sajten gillade promenader på stranden, att äta ute, att träna, att resa till exotiska platser, gå på vinprovning och teater och museer, att leva aktivt och ta chanser och ge sig ut på stora äventyr – men de var samtidigt lika nöjda med att stanna hemma och se en film, att dricka kaffe och prata, laga mat, läsa en bok och livets andra enkla nöjen. Alla män påstod att den viktigaste egenskap de sökte hos en kvinna var sinne för humor – visst, säkert – så till den grad att Kat misstänkte att ”sinne för humor” var en förskönande omskrivning för ”stora tuttar”. Självklart föredrog dessutom varenda karl kvinnor som var sportiga, slanka och kurviga.

Det verkade mer sanningsenligt, om än rena önsketänkandet.

Profilerna återspeglade aldrig verkligheten. Snarare än att berätta vem du verkligen är så handlar det om ansträngda och fåfänga försök att beskriva den du tror att du är, eller den du vill att en potentiell partner ska tro att du är – eller, mest sannolikt, så beskriver profilen helt enkelt den du skulle vilja vara (och det vore verkligen något för terapeuterna att ta tag i).

Det kryllade av personlighetsbeskrivningar, men om hon skulle summera dem allihop med ett enda ord så skulle det antagligen bli sötsliskiga. I den första stod det: ”Varje morgon är livet som en tom tavla som väntar på att bli målad.” Några satsade på uppriktighet genom att om och om igen påpeka att de var uppriktiga. Några låtsades vara seriösa. Andra var högtravande eller skrytsamma eller osäkra eller bekräftelsetörstande.

Precis som i det verkliga livet, tänkte Kat. De flesta ansträngde sig helt enkelt för mycket. Lukten av desperation dunstade ut från skärmen som billigt rakvatten. Det ständiga tjatet om själsfränder var, i bästa fall, frånstötande. I verkligheten, tänkte Kat, är det jättesvårt för de flesta av oss att hitta någon som vi har lust att gå ut med mer än en gång, men ändå tror vi av 16

någon anledning att vi på just YouAreJustMyType.com genast ska hitta den människa som vi vill vakna upp bredvid för resten av livet.

Självbedrägeri – eller så kanske hoppet verkligen är det sista som sviker oss?

Det var ett sätt att se på saken. Det är enkelt att vara cynisk och peka finger, men när Kat tänkte efter insåg hon något som gick raka vägen till hjärtat. Varenda profil var ett liv. Förenklat, javisst. Men bakom varje klichéartad, snälla-gilla-mig-profil fanns en medmänniska med drömmar, längtan och önskningar. Människorna på den här sajten hade inte gäspat likgiltigt när de betalade sin avgift och fyllde i all information. Tänk på det. Varenda en av de ensamma människor som besökte den här sajten, som loggade in och klickade runt bland profilerna, hoppades att det skulle bli annorlunda den här gången, hoppades mot bättre vetande att de äntligen skulle hitta den person som, till slut, skulle bli den viktigaste i deras liv.

Oj. Låt den insikten sjunka in en stund.

Kat förlorade sig i tankar och klickade runt bland profilerna i allt snabbare takt. Männens ansikten – män som sökt sig hit i förhoppning om att hitta ”den rätta” – hade blivit som köttiga, suddiga fläckar, när hon plötsligt fick syn på honom.

För en sekund eller kanske två kunde hennes hjärna inte riktigt tro på vad ögonen hade sett. Det tog ytterligare en sekund innan fingret slutade klicka på musknappen och ännu en innan profilbilderna som blixtrade förbi saktade in och stannade. Kat tog ett djupt andetag.

Det kunde inte vara sant.

Hon hade klickat så snabbt och tänkt på männen bakom fotografierna, på deras liv, önskningar och förhoppningar.

Tankarna hade vandrat åt olika håll och inte nödvändigtvis fokuserat på just vad hon hade för ögonen, men det gjorde det samtidigt möjligt för henne att se en helhetsbild – och det var både Kats styrka och svaghet som polis. I polisyrket innebar 17

det att hon kunde se möjligheterna, utvägarna, alternativa scenarier. Att hon kunde se den gestalt som lurade i skuggorna bakom alla finter, hinder och knep.

Men ibland innebar det också att Kat missade det uppenbara.

Sakta började hon klicka sig tillbaka.

Det kunde inte vara han.

Bilden hade bara blixtrat förbi. Alla tankar på äkta kärlek, en själsfrände, den hon skulle vilja tillbringa livet tillsammans med, hade gjort att fantasin skenat iväg. Vem kunde klandra henne för det? Det hade gått arton år. I berusat tillstånd hade hon googlat på honom några gånger, men bara hittat ett par gamla artiklar som han hade skrivit för länge sedan. Inget från senare tid. Det hade överraskat henne och kittlat hennes nyfikenhet. Jeff hade varit en framgångsrik journalist. Kat hade känt sig frestad att undersöka honom lite närmare. Det hade inte varit så svårt med tanke på det jobb hon hade. Men hon ville inte gärna utnyttja sina poliskontakter för privata ändamål. Dessutom kunde hon ha frågat Stacy men, återigen, vad skulle det ha varit för mening med det?

Jeff var borta.

Att jaga eller ens googla en före detta kärlek var mer än patetiskt. Okej, Jeff hade varit mer än så. Mycket mer. Kat rörde förstrött vid vänster ringfinger med tummen. Tomt. Men det hade det inte alltid varit. Jeff hade gjort allting rätt. Han hade frågat efter hennes fars samtycke. Han hade gått ner på knä och friat. Inget fånigt. Han hade inte gömt ringen i en dessert eller ställt frågan på resultattavlan på Madison Square Garden. Det hade varit stilfullt och romantiskt och traditionellt eftersom han hade vetat att det var exakt så hon ville ha det.

Tårarna började komma.

Kat klickade sig bakåt genom potpurriet av ansikten och frisyrer, mängder av tillgängliga ungkarlar av alla åldrar och nationaliteter, och sedan stannade fingret. Ett kort ögonblick stirrade hon bara och vågade knappt röra sig medan hon höll andan.

18

Sedan kom ett dämpat litet skrik.

Den gamla hjärtesorgen kom över henne på nytt. Smärtan kändes lika färsk som om Jeff hade gått ut genom dörren just i detta ögonblick och inte för arton år sedan. Handen darrade när hon lyfte den mot skärmen och faktiskt rörde vid hans ansikte.

Jeff.

Fortfarande lika förbaskat stilig. Han hade åldrats lite, tinningarna hade grånat men det klädde honom verkligen. Det kunde Kat ha gissat. Jeff var en av de män som bara såg bättre ut med åren. Hon smekte hans ansikte. En tår rann nedför kinden. Åh herregud, tänkte hon.

Kat försökte ta det lugnt, försökte ta ett steg tillbaka och få en smula perspektiv på sina känslor. Men det gick runt i huvudet och hon hade svårt att samla sig. Handen darrade fortfarande när hon klickade och förstorade profilbilden.

Skärmen blinkade till och där stod Jeff klädd i flanellskjorta och jeans med händerna i fickorna och ögon som var så blå att den som inte visste bättre kunde tro att han hade färgade kontaktlinser. Så stilig. Så förbaskat underbar. Han såg vältränad och atletisk ut och nu väcktes, trots allt, en annan känsla inom henne. Kat tittade bort mot sovrummet. Hon hade bott i den här lilla lägenheten också när de var tillsammans. Andra män hade varit i det sovrummet efter honom, men ingen av de erfarenheterna hade ens kommit i närheten av vad hon upplevt tillsammans med sin fästman. Hon förstod hur det kunde låta för en utomstående, men när hon var tillsammans med Jeff hade han fått hela hennes kropp att vibrera. Och den skillnaden hade ingenting med teknik eller storlek att göra. Hur oromantiskt det än kunde låta så hade det handlat om tillit. Det var tilliten som hade gjort sexet så enastående. Kat hade känt sig trygg tillsammans med honom. Hon hade känt sig självsäker och vacker och orädd och fri. Han hade retats med henne ibland, kontrollerat henne, gjort som han ville med henne, men aldrig så att han fått henne att känna sig sårbar eller osäker.

19

Kat hade aldrig kunnat ge sig hän på samma sätt tillsammans med någon annan man. Hon svalde och klickade fram profilen. Rubriken var kort och Kat tyckte att den var perfekt: Låt oss se vad som händer.

Inga krav. Inga storslagna planer. Inga villkor eller garantier eller överdrivna förväntningar.

Låt oss se vad som händer.

Hon bläddrade ner till statusfältet. Vid otaliga tillfällen under de senaste arton åren hade Kat undrat hur hans liv hade blivit och den första frågan var därför uppenbar. Vad hade hänt i Jeffs liv som gjorde att han nu hade registrerat sig på en sajt för singlar?

Men hur hade hon själv hamnat här?

I statusfältet stod det: Änkling.

Hon försökte föreställa sig att Jeff hade gift sig, bott tillsammans med en kvinna som han älskat och att han hade förlorat henne. Men det kunde inte Kat. Inte än. Hon blockerade det.

Och det var helt okej. Fortsätt bara. Det fanns ingen anledning att hänga upp sig på det. Änkling.

Och under det, ännu en chock: Ett barn.

Det stod inget om ålder eller kön, men det spelade naturligtvis ingen roll. Varje avslöjande, varje ny detalj om den man som hon en gång älskat av hela sitt hjärta fick jorden att gunga ännu en gång. Han hade levt ett helt liv utan henne. Varför kändes det så överraskande? Vad hade hon förväntat sig? Uppbrottet hade varit både plötsligt och oundvikligt. Det må ha varit han som gick ut genom dörren, men det hade varit hennes fel. Han var borta, på ett ögonblick, precis som hela det liv hon känt till och planerat för.

Nu var han tillbaka, en av de hundra män, kanske tvåhundra, som hon hade klickat förbi.

Frågan var vad hon skulle göra nu?

Kapitel två

Gerard Remington hade bara varit några ynka timmar från att fria till Vanessa Moreau när han kastades ner i mörkret. Frieriet hade, som det mesta i Gerard Remingtons liv, varit förberett i detalj. Steg ett: Efter noggranna undersökningar hade Gerard köpt en förlovningsring med en diamant på 2,93 karat med prinsesslipning och klarhet vvs1, färg f. Ringen var av platina med en halo av mindre stenar. Han hade köpt den av en välrenommerad juvelerare på West 47th Street – inte i någon av de alltför dyra butikerna, utan i en kvartersbutik i närheten av hörnet mot Sixth Avenue.

Steg två: Flygplanet skulle lyfta i dag 07.30 från Loganflygplatsen i Boston, Jetblue flight 267, landa på St. Maarten 11.31, där han och Vanessa skulle fortsätta med ett litet lokalflyg till Anguilla och anlända till den karibiska ön 12.45.

Steg tre, fyra, etc.: De skulle vila en stund i etagevillan på hotell Viceroy med utsikt mot Meads Bay, ta ett dopp i poolen, älska, duscha, klä sig och äta middag på restaurang Blanchards.

Bordsreservationen var gjord till klockan sju. Gerard hade ringt i förväg och ordnat så att de skulle ha en flaska av Vanessas favoritvin, Château Haut-Bailly Grand Cru Classé 2005 och ett bordeauxvin från Pessac-Léognan, redo. Efter middagen skulle Gerard och Vanessa gå barfota, hand i hand, på stranden.

21

Han hade kontrollerat almanackan och visste att det skulle vara nästan fullmåne. Exakt tvåhundra meter bort längs stranden (han hade låtit någon mäta avståndet) låg en hydda med palmbladstak som dagtid användes för uthyrning av snorkelutrustning och vattenskidor. På kvällarna låg den öde. En florist från trakten skulle smycka den främre verandan med tjugoen (antalet veckor de känt varandra) vita kallor (Vanessas favorit­ blomma). Dessutom skulle en stråkkvartett finnas på plats.

På tecken från Gerard skulle de spela ”Somewhere Only We Know” av Keane, den sång som han och Vanessa hade bestämt skulle vara deras för alltid. Sedan skulle Gerard, eftersom båda två gillade traditioner, gå ner på knä. Gerard kunde för sin inre blick se Vanessas reaktion. Hon skulle flämta av överraskning. Ögonen skulle fyllas av tårar. Hon skulle lyfta händerna till ansiktet i en gest av både förvåning och glädje. ”Du steg in i min värld och förändrade den för alltid”, skulle Gerard säga. ”Som den mest fantastiska katalysator har du tagit den ordinära lerklump som är jag och förvandlat den till något som är så mycket starkare, så mycket lyckligare och så fullt av liv att jag aldrig hade kunnat föreställa mig det. Jag älskar dig.

Jag älskar dig av hela mitt hjärta. Jag älskar allt du gör och är.

Ditt leende ger livet färg och struktur. Du är världens vackraste och mest åtråvärda kvinna. Vill du göra mig till världens lyckligaste man och gifta dig med mig?”

Gerard filade fortfarande på den exakta ordalydelsen – han ville att det skulle bli perfekt – när hans värld slocknade. Men vartenda ord var sant. Han älskade Vanessa. Han älskade henne verkligen av hela sitt hjärta. Gerard hade egentligen aldrig varit någon romantiker. Under hela hans liv hade folk haft en tendens att göra honom besviken. Men det gjorde inte vetenskapen. Om sanningen ska fram så hade han alltid trivts bäst med ensamheten, i kampen med mikrober och organismer, med att utveckla nya mediciner och preparat som skulle vinna den sortens krig. Han hade trivts som allra bäst i sitt laboratorium 22

på Benesti Pharmaceuticals medan han löste en ekvation eller skapade en ny formel på svarta tavlan. Han var, som hans yngre kollegor brukade säga, gammalmodig på just det sättet. Han gillade svarta tavlan. Den hjälpte honom att tänka – lukten av krita, dammet, när fingrarna blev vita, att det var så lätt att sudda – eftersom det skrivna är lika flyktigt som vetenskapen.

Det var där, i stunderna av ensamhet, som Gerard kände sig som allra mest nöjd med tillvaron.

Nöjd. Men inte lycklig.

Vanessa var den första människa som verkligen gjorde honom lycklig.

Nu öppnade Gerard ögonen och tänkte på henne. Allt var upphöjt till tiopotens när det gällde Vanessa. Ingen annan kvinna hade någonsin påverkat honom som Vanessa, både mentalt, känslomässigt och, naturligtvis, fysiskt. Och han viss­ te att ingen annan kvinna någonsin kunde göra det.

Han hade öppnat ögonen, men det var fortfarande mörkt.

Först funderade han på om han kunde vara kvar hemma, men det var alldeles för kallt. Han hade den digitala termostaten inställd på exakt 22 grader. Vanessa retades ofta med honom för hans sinne för precision. Det hade alltid funnits människor som betraktat Gerards behov av ordning och reda som närmast analt – eller som ett tvångssyndrom. Men Vanessa förstod. Hon uppskattade hans ordningssinne och såg det som en tillgång. ”Det är det som gör dig till en framstående forskare och en omtänksam man”, hade Vanessa sagt till honom vid ett tillfälle. Hon förklarade sin teori och sa att de människor som vi i dag betraktar som ”gränsfall” förr var de största genierna inom konst, vetenskap och litteratur, men att vi numera med medicinering och diagnoser gör dem mer slätstrukna, mer lika, mer avtrubbade. ”Genialitet skapas av det ovanliga”, hade Vanessa förklarat. ”Och jag skulle vara ovanlig?” ”På bästa tänkbara sätt, älskling.”

23

Men samtidigt som hjärtat värmdes av det minnet kunde Gerard inte undgå att känna en egendomlig lukt här och nu.

Något fuktigt och gammalt och mustigt och …

Som jord. Som nygrävd jord.

Plötsligt greps han av panik där han låg i kolmörkret. Gerard försökte lyfta händerna till ansiktet. Men det gick inte. Något fjättrade handlederna. Det kändes som ett rep eller, nej, något tunnare. Plastband, kanske. Han försökte röra benen. De var också hopbundna. Han spände magmusklerna och försökte lyfta båda benen, men de slog emot något. Något av trä.

Alldeles ovanför. Som om han låg i en …

Skräcken fick honom att kasta sig av och an.

Var befann han sig? Var fanns Vanessa? ”Hallå?” ropade han. ”Hallå?”

Gerard försökte sätta sig upp, men han var fastspänd över bröstet också. Han kunde inte röra sig. Han väntade på att ögonen skulle vänja sig vid mörkret, men det gick inte fort nog. ”Hallå? Är det nån där? Snälla, hjälp mig!”

Nu hörde han ett ljud. Alldeles ovanför. Det lät som ett skrapande, skyfflande eller …

Eller som fotsteg?

Fotsteg alldeles ovanför.

Gerard tänkte på mörkret. Han tänkte på lukten av nygrävd jord. Svaret var plötsligt uppenbart, men det verkade inte riktigt klokt.

Jag ligger nere i marken, tänkte han. Jag ligger under jord.

Och sedan började han skrika.

www.bookmarkforlag.se

SAKNADEN BLIR DIN DÖD EN PROFIL PÅ en dejtingsajt får kriminalinspektören Kat Donovans värld att rasa samman. Mannen på fotot är hennes ex-fästman Jeff – den man som krossade hennes hjärta och som hon inte har sett på arton år.

Men när Kat kontaktar Jeff finner hon sig snart indragen i en hemsk brottshärva, där beräknande monster lurar på de mest sårbara, och låter dem försvinna … Med sitt eget och andras liv som insats balanserar Kat mellan dåtid och nutid i jakt på sanningen.

SAKNAR DIG är en isande thriller om de band som håller oss fast i det förflutna, och de band som förenar oss i nuet. Med osviklig berättarförmåga blottlägger Harlan Coben den mänskliga akilleshälen – längtan efter närhet och trygghet.

© Frank Ward, courtesy of Amherst College

HARLAN COBENS böcker har sålts i över 60 miljoner exemplar och publicerats på 43 språk. Hans senaste sju romaner har alla legat etta på New York Times bästsäljarlista. Harlan Coben är känd som thrillerns mästare och är den enda författaren som tilldelats samtliga av de tre litterära utmärkelserna Edgar Allen Poe Award, Anthony Award och Shamus Award.

ISBN 978-91-88171-16-0

9

789188 171160