9789174996005

Ayi Kwei Armah De vackra är ännu inte födda

Ayi Kwei Armah

DE VAC K R A ÄR ÄNNU I N T E F ÖDDA

Översättning av Jan Ristarp

Modernista stockholm

Ett L j u s e t från bussen rörde sig ostadigt nerför vägen tills de två ojämna cirklarna till sist fångade in något otydligt föremål vid sidan av vägen just före en krök. Bussen hade stannat. Dess kaotiska slammer hade efterträtts av ett oupphörligt nervöst ska­ kande, som om dess delar hölls samman av alldeles för mycket rost för att någonsin falla isär helt och hållet.

Chauffören steg ner från sitt säte och gick ut på vägen. Han tog upp ett hopknycklat paket Tusker ur bröstfickan, stack en bockad cigarett i munnen och tände en tändsticka. Men den tog inte, det blev bara en fuktig, rödaktig glöd när han resignerat kastade bort stickan och tog en ny. Vid det tredje försöket fräste det upp en kortlivad, gul låga. Snabbt fångade chauffören in den med cigarettspetsen innan den dog, harklade sig, spottade i väg en rejäl spottloska mot däcket och började utan brådska att dra in röken.

Inne i bussen tog konduktören av sig väskan och gnuggade sig sakta i nacken alldeles ovanför det ställe där den långa remmen hade legat an. Sedan satte han sig tungt med benen dinglande nedanför fotstegen vid främre dörren och slöt ögonen. Passa­ gerarna gick med släpande steg nerför mittgången och började försiktigt, en efter en, att stiga ut i den mörka gryningen.

När det mjuka skrapandet av sömniga fötter på den skrovliga metallen i fotsteget hade slutat, satte konduktören sig upp med vidöppna ögon, tog upp väskan från golvet, plockade upp dagens biljettblock, lade det på sätet bredvid sig och hällde vid sidan av det ut de pengar han så här långt hade fått in. Sedan k­ ollade han mynten mot biljetterna och började räkna morgonens behållning.

Det var i stort sett vad han hade väntat sig vid den här tiden 17

på månaden: småmynt, en massa bruna en-pesawa, en del fempesawa, några få tio-pesawa och då och då en tjugofem-pesawa.

Det var alltid lättare att ta upp avgiften vid tiden för passions­ veckan. Det var inte många passagerare som behövde växel; de flesta hade nog fått sno runt och leta i varenda vrå och på botten av sparbössor efter småmynt som man inte lagt märke till. Så de räckte fram jämna pengar och försökte låta bli att se mottagaren i ansiktet där det fanns en kunskap om deras vanmakt. Det var förvisso lättare att ta upp avgiften, men på samma gång inte lika tillfredsställande som de flotta dagarna efter avlöningsdagen.

Det gav inte så mycket vid den här tiden. Förvisso var folk i alla fall bara kroppar som gick i sömnen. Men vad kunde en konduktör få in, ens av en kropp som ännu inte hade vaknat, när det enda detta gående lik håller fram är precis jämna pengar, varken mer eller mindre? Mycket bättre var det dagarna efter avlöningsdagen, mycket, mycket bättre. Då drabbar månadens rikedom varenda gammal eländig stackare med en känsla av ny makt. Fotgängarna sover fortfarande, men deras mardrömmar i vilka de är dvärgar, som inte kan springa undan, och små insekter fångade i jättelika vatten­pölar, dessa hemska drömmar är borta.

Männen som drömde dem går som rika män, och om de lämnar en femtio-pesawa ser de konduktören rakt i ögonen för att se om han tillstår deras betydelse. De tittar inte efter i handen för att se hur mycket växel där ligger. Mycket bättre under månadens flotta dagar, mycket, mycket bättre.

Konduktören sorterade pengarna i små högar och såg att det inte fanns ett enda femtio-pesawa-mynt. Inte att undra på.

Småmynten hade inte gett någonting. Det hade han inte trott att de skulle heller, men ibland kunde en sådan här liten kontroll avslöja en dold vinst. Fast det var inte särskilt troligt att små­ mynten skulle ge någonting i dag. Något litet fanns det i alla fall.

Någon hade, vid den här tiden på månaden, räckt fram en cedi för avgiften. Han hade sett givaren i ansiktet, och förvisso hade dessa ögon rymt den maktens otåliga lycka som söker efter beundran.

18

Med sina egna ögon hade konduktören uttryckt sin tackamhet mot mannen, tillfredsställt hans aptit på andras förundran. Han hade inte sänkt blicken; det skulle ha fäst den mäktige givarens uppmärksamhet på mynten i handen, och förtrollningen skulle ha brutits och med den vinsten. Så konduktören hade inte sänkt blicken. I stället hade han hållit den fäst vid cedi-överräckarens hungriga ögon och matat dem med beundran. Han hade mildrat sin egen blick för att bättre kunna ta emot den andres maskulint stränga stirrande. Han hade öppnat munnen lite grann för att leendet som hade en lucka i sig kunde säga till den skrytsamme givaren: »Jodå, du är en stor man.« Och han hade fingrat på mynten i sin väska och till sist lagt i handen på den andre en hög osorterade småmynt vilkas värde var långt mindre än vad han borde ha gett. Den lycklige mannen hade bara stoppat ner mynten i bröstfickan. Han hade inte ens sett på dem.

Cedin låg där på sätet. Den såg egendomlig ut bland mynten, och ett ögonblick tyckte konduktören att det var löjligt att det där papperet skulle vara viktigare än de glänsande mynten. I det svaga ljuset inne i bussen kikade han noggrant på mönstret på sedeln. Men så trängde sig en svag men ihållande doft på honom, och han rullade upp cedin och luktade försiktigt på den.

Han var tvungen att lukta på den en gång till, den här gången stående och vänd bort från det slitna lädret på sätet. Men lukten var inget misstag. Fascinerad andades han långsamt in den i lungorna. Det var en högst oväntad lukt för något som var så nytt; det var en mycket gammal lukt, mycket stark, och så unken att själva ­stanken skänkte ett märkvärdigt välbehag. Konstigt att man kunde låta så många cedi passera genom sina händer och ändå inte riktigt känna till deras lukt.

Efter sedeln började konduktören lukta på mynten, men det blev en besvikelse. Inget behagligt, lukten av metallmynt. Kon­ duktören började stoppa ner dem i väskan men kollade först mot biljetterna för att försäkra sig om hur mycket han hade tjänat.

Han kände sig tämligen nöjd. Det skulle, hoppades han, bli en bra 19

dag för honom, det må sen vara passionsvecka eller inte. På nytt försvann doften av cedins underbara ruttenhet ur hans näsborrar, och de kliade av ett behov av att friska upp den gamla, unkna doften. Han tog sedeln, rullade inte upp den den här gången och tryckte den hårt mot näsborrarna. Men nu blandades hans belåtenhet med ett slags skam. I sin förlägenhet vände han sig om och ville försäkra sig om att bussen var tom och att han var ensam i den.

Ett par vidöppna, stirrande ögon mötte hans blick. Mannen satt allra längst ner i bussen, med kroppen framåtlutad så att hakan, stöttad av händerna, vilade mot ryggstödet på sätet fram­ för honom. Ögonen skrämde konduktören. Till och med blotta minnet av cedins doft var nu smärtsamt, och plötsligt kände han sig alldeles kall under armarna. Var detta givaren som hade blivit iakttagare? Hade hans eget spel bara varit en del av iakttagarens större spel? En vag fruktan för bestraffning trängde sig in i hans tankar. Han hade inte trott att det var möjligt att så många olika sorters skräck skulle kunna drabba honom på så kort tid. Och nu verkade brottet så ringa och så enfaldigt och den eventuella bestraffningen så kolossal att han inte kunde annat än tycka synd om sig själv. Han höll på att gå under likt offret i ett grymt spel.

Iakttagaren bara fortsatte att stirra. Han behövde inte slunga ut några anklagelser. Enligt konduktörens mening var redan allting sagt, alltför högt och alltför klart och tydligt. »Jag har sett dig. Du har blivit sedd. Vi har sett alltihop.« Det var inte iakttagarens röst. Det kunde inte vara rösten hos någon som konduktören kände. Det var en stark röst som mullrande fyllde tomrummen i tankarna och som verkligen inte lät sig hindras av någonting. Så det var så här det var. Iakttagaren. Vad kunde en stackars människa säga om sådana röster? Vad kunde man svara på sådana knep och falskheter mot den oskyldige?

Och så avslöjar ord och meningar, ofta utslungande som skämt, sin verkliga mening.

Och Jesus grät. Å, Jesus grät.

20

I sitt eget ögonblick av förtvivlan grät inte konduktören. Han öppnade munnen och gav uttryck åt hela sin skymf.

– Vad? Men iakttagaren, uppflugen på sitt säte längst bak i den ska­ kande bussen, rörde sig inte. Ögonen bara fortsatte sitt ihärdiga stirrande, och konduktören kände sig olidligt torterad av att de borrade in sitt budskap om hans skuld i hans medvetande. Skym­ fen avlöstes av en svårartad skräck som han aldrig förr hade känt.

Han tyckte det var som om någonting tappades ur honom och gjorde att kroppen kändes som en mycket torr svamp, mycket lätt, fullständigt utlämnad åt vindpustars lekfullhet.

Men plötsligt fyllde iakttagarens tystnad honom med ett up�­ piggande hopp, och när han såg tillbaka på det ögonblick han just hade genomlevt så bannade han sig själv tyst för barnsligheten i sin fruktan. För när allt kom omkring, hur hade han kunnat skrämma sig själv med att tro att iakttagaren var den som skulle överbringa hans dom? Varför hade han placerat den tyste ovan­ för sig själv? Var det inte troligt, högst sannolikt, ja, egentligen alldeles säkert att iakttagaren själv också var en människa av kött och blod, med en mage och en strupe som behövde skötas?

Lugnt lät konduktören ena handen glida ner i bröstfickan för att ta upp ett paket Embassy-cigaretter. Han hade inte tyckt att han skulle öppna det så här snart, men nu fanns det en anledning.

En människas själ väntade på att bli skördad. En viktig uppgörelse hängde i luften. Konduktören harklade sig och svalde slemmet.

– Broder, sa han och höll fram de högt värderade cigaretterna mot sin åstundade medbrottsling, broder, vill du ha ett bloss?

Men de stirrande ögonen verkade ha något ännu värdefullare i sikte. Konduktören kände något av den tidigare skräcken komma tillbaka. Han började gå så lugnt han kunde ner mot bakre delen av bussen.

– Du förstår, vi kan dela, sa han när han kommit fram till man­ nen. Men det var bara bussens eviga skramlande som svarade och som dränkte hans ord. Mannen i baksätet bara satt och hans ögon 21

bara stirrade, till och med när konduktören höll fram cigaretterna så nära som en halv meter från ansiktet på honom. Hans obehag efterträddes nu av ren nyfikenhet och han böjde sig ner för att med ett försonande leende se in i det stirrande ansiktet.

Då fylldes konduktören av vild förtrytelse. För i det svaga, skälvande ljuset i bussen såg han hur det ur vänstra mungipan på iakttagaren rann en sträng av saliv. Fritt sipprade den oljeak­ tiga vätskan först in mellan fingrarna på iakttagarens vänstra hand, varefter den spred ut sig och gav den rostiga metallkanten på sätet en mörk glans, rann sedan lugnt nerför det smutsiga gamla lädret på själva sätet och försvann till sist i fördjupningen nedanför ryggstödet. Iakttagaren var när allt kom omkring ingen iakttagare, bara en sovare.

Ord sprutade ilsket ut ur munnen på konduktören med en explosiv myndighet som väckte sovaren.

– Din djävla knöl! Din billiga typ! Tror du det är din farfar som äger bussen.

Sovaren vaknade och såg upp på sin anklagare utan att först förstå vad han sa. Han slickade på det våta runt munnen, men det var ingen lyckad operation. Det var kladdigare än vad han hade trott så han fick torka av det med handen. Han såg på handen, som var täckt av hans eget klibbiga slem. Konduktören som nu var alldeles rasande stod över honom och pekade strängt på sätet framför honom.

– Är du ett barn? Du spyr ditt stinkande spott överallt. Varför?

Har du inte en toalett?

Mannen tittade ner på sin glänsande försyndelse. Skammen fick honom att krympa, och han skyndade sig att torka upp det.

Av något skäl, kanske av ren tankspriddhet, stack han högra handen i byxfickan. När handen dök upp igen, drog den med sig inte en näsduk utan det gråa fickfodret tillsammans med en massa gamla bussbiljetter. Med en ursäkt stoppade mannen fod­ ret tillbaka ner i sitt gömställe och tittade på sätet med hans saliv på. På ett ögonblick hade han bestämt sig. Försiktigt satte han sig 22

på sätet, lutade sig mot ryggstödet, flyttade kroppen fram och tillbaka i sidled några gånger och torkade på så sätt upp det våta.

Konduktören skrattade skorrande.

– Jaså, landsman, du har inte heller nån näsduk?

Mannen svarade inte. Han tittade på sätet och såg att det var så torrt det under omständigheterna kunde vara. Men konduk­ törens löje hade på nytt förvandlats till fientlighet.

– Så ja, ropade han genom bussens dödsrosslingar, av med dig nu!

Mannen hade redan börjat ge sig i väg utan att säga ett ord.

När han kommit till nedersta fotsteget, satte sig konduktören på ett av sätena intill ett fönster, tittade ut och ropade sitt farväl till honom: – Eller tänkte du skita i bussen?

Mannens fötter hittade vägbanan och han gick långsamt längs sidan på bussen och förbi fronten, kisande framför sig i den dim­ miga gryningsluften. Konduktörens röst mullrade ut sitt budskap och inneslöt mannen i det. När han gick förbi chauffören, hostade denne, en kort häftig hostning som slutade med ett hest mor­ rande när han klarade sin tilltäppta strupe. Sedan samlade han all kraft och skickade i väg loskan långt framför sig.

Mannen som hade kommit ut ur bussen kände det åtföljande stänket slå ner på kinden och på ena sidan av överläppen. Han såg sig om i ögonblickets vrede bara för att se att chauffören förhärdat förberedde sin strupe och mun för ännu en salva. Han ökade takten lite.

De skimrande cirklarna av matt ljus från den stillastående bussen fokuserades i ett snedvinklat töcken på ena sidan av vägen och infångade i sin otydlighet vad som verkade vara en liten jordhög med ett slags skylt alldeles meningslöst placerad på toppen. När mannen kom närmare, antog högen en annan form och skylten fick skepnaden av en fyrkantig papperskorg.

Föremålet hade varit en gnistrande vit skylt när det först sattes 23

upp, och det var inte så länge sedan. Nu var inte ens bokstäverna på den längre möjliga att tyda. De var övertäckta med en tjock smörja och sopor av alla de slag. Men en gång hade texten, i all sin skinande glans, lytt: AVFALLSBEHÅLLAR E Det var tryckt i blått. Därunder kom själva budskapet i kraftiga stora bokstäver utförda i lysande rött: HÅLL STADEN R EN GENOM ATT HÅLLA LANDET R ENT Behållaren var en av de få relikerna från den senaste kampanjen för att få bort smutsen från staden. Liksom andra kampanjer dess­ förinnan hade den här varit kolossalt imponerande, och hänförda rykten antydde att den hade kostat en massa pengar. Tidningarna hade förvisso varit fyllda med artiklar som informerade läsarna om att smuts inte var något önskvärt utan måste utplånas. Under en följd av dagar hade en rad pampar vädjat till alla att hålla sig rena. Radion hade kört ett program med en läkare, en presbyte­ riansk präst och en docent från universitetet i Legon. Dessa tre hade förefallit överens om de skadliga effekterna av orenlighet.

Folk blev imponerade. Att döma av omfattningen av vad som skrevs och talades om den blev den, så som statssekreteraren i hälsovårdsministeriet fastslog vid den konferens som hölls som avslutning, den mest storartade kampanjen hittills.

Det var vid konferensen som de små behållarna hade lanserats.

Med statssekreterarens ord skulle de placeras på strategiska plat­ ser över hela staden, och de skulle tjäna inte bara som avskrädes­ behållare utan även som lysande exempel på renlighet.

När allt kom omkring så blev det inte så många behållare som sattes ut, även om det pratades en massa om hur mycket de hade kostat. De få som anskaffades blev emellertid inte neglige­ 24

rade. Folk använde dem väl, så det tog ingen tid alls att få dem fulla. Folk fortsatte att använda dem, och de svämmade över av banan­skal och mangokärnor och ordentligt pressade apelsiner och rester från sockerrör och framför allt de tjocka bruna höljena från hundratals kenkey. Folk behövde inte gå fram till behållarna längre. På håll siktade de sitt skräp på den växande högen och en hel del kladdigt avfall träffade fronten eller sidorna på behållaren innan det fann sin slutliga viloplats ovanpå högen. Ännu så länge kunde man fortfarande se behållaren, men det skrivna gick inte längre att läsa.

När mannen passerade behållaren, stack han handen i högra byxfickan och tog upp resterna av använda biljetter och kastade alltihop på högen. I vägkröken stannade han ett tag med sänkt blick som om han försökte bestämma sig om någonting. När han började gå över till andra sidan höll han fortfarande blicken riktad mot asfalten och han gick ganska långsamt.

Plötsligt fångades han in av det kraftiga ljuset från strålkas­ tarna på en bil som i hög fart kom emot honom. Under ett kort ögonblick blev mannen alldeles för överrumplad för att ens röra sig. I stället lyfte han blicken i en förvirrad, hjälplös gest och fick ljusets hela bländande styrka i ögonen. Skrapandet av bromsande däck på den hårda vägen och lukten av svett gummi träffade honom och ryckte upp honom ur hans halvsovande till­ stånd. Alldeles framför honom stod bilen med hjulen i en skarp vinkel mot den säkra mitten av vägen. Det var en skinande ny taxi, och den gungade fortfarande sakta upp och ner efter den plötsliga inbromsningen. Mannen vaknade upp ur sin domning och tog de få återstående stegen till vägkanten. Därifrån såg han, nu utanför strålkastarnas starka sken, den otydliga konturen av huvudet på taxiföraren som stack ut genom fönstret. Under några långa ögonblick av tyst, oförställd häpenhet stirrade taxiföraren på mannen och mönstrade honom uppifrån och ner flera gånger.

Sedan började han, med en fruktansvärt lugn röst: – Din oomskurna babian.

25

Taxiföraren talade som om de ord han uttalade endast ut­ tryckte den banalaste av sanningar.

– Ditt paddaktiga kräk. Om din tid är inne, så leta upp nån annan till att ta ditt värdelösa liv.

Mannen tog ett steg framåt för att komma närmare taxiföraren och sa ursäktande: – Jag såg mig inte för. Förlåt mig.

Men ursäkten tycktes bara hetta upp taxiförarens humör.

– Förlåt så tusan heller, sa han med en bitande mildhet i rösten.

Nästa gång ser du dig för hur du går.

Han startade motorn igen, och medan bilen så sakta rörde sig framåt exploderade han i ett sista vredesutbrott.

– Din mors ruttna fitta!

Motorns jämna ljud stegrades efterhand som bilen fick fart och dog så småningom bort allteftersom avståndet uppslukade den snabbt rullande bilen.

Mannen rörde sig lite mindre långsamt nu och höll sig på den svarta gångstigen bredvid rännstenen som löpte längs vägen. Han gick förbi huvudpostkontorets dystra byggnad, och han ökade takten omedvetet när han började gå nerför den lilla branta kul­ len där bakom. På andra sidan vägen vid foten av kullen gav gatulamporna pliktskyldigast en viss upplysning av fasaden på raden av gamla affärsbyggnader, och ljuset studsade trögt upp från de korrugerade plåtluckorna framför butiksdörrarna under vilka vakterna låg och sov. Han passerade UTC, GNTC, UAC och det franska CFAO. Affärerna hade funnits där hela tiden, så länge han kunde minnas. GNTC betraktades naturligtvis som något nytt, men det var egentligen bara namnet som hade ändrats med självständigheten. Affären hade alltid funnits där. Förr i världen hade den tillhört en rik grek och var känd under hans namn A. G. Leventis. Så på sätt och vis var den ny. Men de historier som man ibland kunde få höra om den, var inte historier om något ungt och kraftfullt utan samma gamla historier om pengar som gick från hand till hand och om strupar som fuktades och handflator 26

som smordes. Det var bara det att om de gamla historierna nu för tiden väckte vrede, så fanns det ingenting man kunde vända den mot. När allt kom omkring så var det landets egna söner som nu hade ansvaret. Hur fullständigt tog inte det nya efter det gamla.

Bakom firmorna reste sig Yensua Hills dunkla massa. Där den slutade var det nu möjligt att se himlen, fortfarande mörk men inte så mörk som marken under den. Och toppen av kullen lik­ som scenen nedanför dominerades av hotellet Atlantic-Caprice med sitt meningslösa byggnadskomplex med sin rena, släta, flera våningar höga sida förolämpande vit i strålkastarnas koncentre­ rade sken. Ibland kunde det verka som om den stora byggnaden hade placerats där för ett särskilt ändamål, som det att dra på sig all den kompakta vreden hos ett folk i smärta. Men om det alls fanns några nu för tiden som bar på vrede, så upplevde de med all säkerhet samma känsla av ensamhet som sörjande på en vilt uppsluppen fest. Men kanske ändamålet med denna vita historia var att dra på sig kärleken hos ett folk som hungrade efter just någonting sådant här. Glansen hade, i ärlighetens namn, en förmåga att framkalla en oroande tvetydighet hos en. Det skulle vara skönt att säga att glansen aldrig attraherade en. Det skulle vara skönt, men det skulle vara långt ifrån sant. Och någonting förfärligt hände allteftersom tiden gick. Det blev svårare att säga om glansen stötte bort mer än den attraherade, attraherade mer än den stötte bort, eller bara gjorde båda sakerna på samma gång i en otäckt förvirrad känsla i en mycket svår tid.

Nedanför CFAO var matstånden mittemot Byggnaden alldeles tomma, med undantag för långa apelsinskal som med sina vita insidor egendomligt synliga i mörkret låg kringströdda som något slags feta maskar vid kanten av rännstenen och de mind­ re urskiljbara majshylsorna som hade omslutit nu sedan länge uppätna bitar av kenkey. Mannen stannade osäkert när han kom fram till den stora byggnaden mitt emot stånden. Byggnaden. Det här var Byggnaden.

Byggnaden upphörde aldrig att förvåna med sin låga och breda 27

kompakta massa. Det verkade inte möjligt att detta föremål någon­ sin kunde ha ansetts som vackert, och ändå verkade det som om en hel del omsorg hade använts till och med vid framställningen av de tegelstenar det var gjort av. Diagonalt över varje tegelsten fanns intryckt ett märke av någonting som liknade hibiskusblom­ mans kronblad. Där stenarna möttes var det en tydlig springa mellan dem, så att från vissa vinklar såg hela byggnaden ut som ett mönster av vertikala och horisontella linjer. Men detta intryck fick man bara från vissa utvalda vinklar. Från de flesta andra håll var den bild som Byggnadens väggar skapade mycket mindre angenäm. I många herrans år hade huset med ojämna mellanrum putsats och målats, för det mesta med en officiell smutsgul färg.

Däremellan hade väggarna, mellan de följande lagren av limfärg, smekts och ordentligt överhöljts av brunt damm som blåste upp från trottoaren tillsammans med uppvirvlande kolstybb och sand från järnvägsområdet bakom, och hörnen där folk passerade var alltid nersmorda med ­maskinolja som spår efter snabbt förbi­ skyndande händer. Så varje ny beläggning togs helt enkelt emot som ytterligare ett oundvikligt tillägg till en pågående historia vars början nu var förlorad och vars slut ingen tycktes bekymra sig om. Springorna mellan stenarna fanns fortfarande där, men från de flesta håll såg det ut som om de höll på att försvinna i en vaxliknande massa. Också på blomstermönstren blev det en skorpa av färg, så alltihop gav till sist ett klumpigt och tungt intryck. Även i dagsljus kvarstod detta intryck och förstärktes i själva verket av den kraftiga texten i cementrelief på framsidan: JÄR N VÄGS- & HAMNFÖRVALTNING MCMX XVII Mannen försvann in i den jättelika ingången på framsidan av ­huset och styrde stegen uppför den breda cementtrappan till höger.

Tankspritt flyttade han sig över till vänstra sidan av trappan och sträckte sig efter ledstången, men omedelbart efter beröringen 28

ryckte han instinktivt tillbaka handen. Att vidröra ledstången med fingertopparna hade något obehagligt organiskt över sig. En enda svag glödlampa hängde i trappan, svävande i en tunn, osynlig tråd. Trots lampan var det nästan omöjligt att se ledstången, som påminde om ett mycket långt stycke sårig hud. Ursprungligen var ledstången av trä, och det var fortfarande möjligt att i de djupaste sprickorna mellan upphöjningarna av en massa annat se en otydlig bit av åldrat brunt trä. Och det fanns många sprickor, även om de flesta inte nådde ända ner till träet längst in. De var inte skarpkantade längre, sprickorna, utan allihop avrundade och jämna, förbrukade av en sorts mjuk och mild förfallsprocess. På sina ställen verkade det som om träet hade blivit övermålat, men det måste verkligen ha varit för länge sedan. Under en lång tid var det bara polityr, olika slags trä- och golvpolityr, som hade använts. Det skulle vara omöjligt att räkna ut hur mycket polityr på hur många trasor som träet i ledstången hade sett, men det var förvisso tillräckligt med Ronuk och Mansion som hade skvätts ut där för att ge stället dess outplånliga stank av härsken terpentin.

Vad som där hade försiggått och som försiggick och som skulle försiggå om och om igen under alla kommande år var ett slags krig i de långa tidevarvens tystnad, en kamp i vilken endast de skarpa, översinnliga ögonen och öronen hos de dåraktiga betrak­ tarna kunde upptäcka de kämpandes bedrägliga, lätta andetag.

Träet inunder skulle vinna och vinna till tidernas ände. Om det fanns det inte det minsta tvivel, endast smärtan av ett hopp som ständigt var dömt till missräkning. Det var så klart och tydligt. Naturligtvis låg det i träets natur att med tiden ruttna.

Polityren skulle – det var ju avsikten – hejda rötan. Men till sist blev det naturligtvis rötan som inneslöt allting i sin lätta omfam­ ning. Den behövde egentligen inte slåss. Det räckte med att den fanns där. I tingens naturliga ordning skulle den alltid besegra alla nya sorters polityrer och de lovordade rengörande krafterna i kemikalierna i dessa och förvandla alltihop till smuts och vänta på ännu mer polityr om och om igen. Och träet var inte ensamt.

29

Vid sidan av träet fanns naturligtvis människorna själva, som med sina många händer och fingrar hjälpte träet på dess väg mot förruttnelsen. Vänsterhandens fingrar som obetänksamt skyndade från anus upp längs hela ledstången när deras ägare återvände från toaletterna där nere till kontoren högre upp. Höger­handsfingrar som fortfarande droppade av efterpisset och den unkna svetten från feta skrev. Springpojkarnas valkiga händer sedan de snutit sina tilltäppta näsor och sträckt sig efter ett lämpligt ställe att placera den välgnuggade sörjan på. Eftermiddagshänder som inte slickats riktigt rena från palmsoppa och rester av kenkey. Träet skulle alltid vinna.

Två D e n skumma morgonen fick alla färger inne på själva kontoret att se egendomliga ut. Fönsterna till vänster och till höger hade nu en oljigt gulaktig glans som dolde den underliggande färgen.

Nära mitten av rummet, där de dagtjänstgörande kontrollanter­ nas stora bord stod, hade alla trästolarna placerats i två långa rader, lutade mot den långa kanten på bordet.

När mannen passerade bordet strök den ena handen mot rygg­stödet på en av stolarna och gled längs med det ända till kanten. Det fanns ställen på stolen som kändes nästan likadana som ledstången, och utan att egentligen tänka på vad han gjorde märkte mannen att han gned tummen mot det finger som mest hade rört vid stolen, som om han väntat sig att någon mjuk, fuk­ tig bit av ledstången eller stolen hade satt sig fast där.

Från kontorsgolvet kom ett matt ljus, som en boll vars studs fullständigt hade dött. Mellan de enskilda trästavarna hade den samlade smutsen och polityren en färg som även i dunklet ver­ kade lite ljusare än den på träet. På några ställen höjde det sig faktiskt i små åsar som fötterna stötte emot.

Vid kontrollbordet satt nattkontrollanten fortfarande kvar på sin plats, men han hade fallit i sömn. Huvudet vilade tungt på högra armen, som han hade försökt böja till en bekväm kudde.

Armen hade glidit undan åt ena sidan, så att kontrollantens ­huvud nu vid armvecket rörde vid bordsskivan. Den andra armen hängde löst och gungade till då och då nästan omärkligt intill den uttröttade kontrollantens stol.

Mannen gick tyst fram mot den sovande och rörde försiktigt vid honom. Först blev det inget svar, men mannen höll kvar sitt försiktiga tryck på kontrollantens axel och ökade det tills han 31

vaknade. Den sovande vaknade upp i skräckens korta, starka grepp. När han kom upp ur sitt behagliga mörker förlorade hans ansikte sin mjukhet och blev stramt, likt ansiktet hos en män­ niska som just fattat ett beslut att göra någonting fruktansvärt plågsamt men också alldeles nödvändigt. Och hans mun förvreds, helt okontrollerat.

– Vad? Vad? frågade han med orolig röst, nästan skrikande.

Mannen såg lugnt på den nyvakne och log. Leendet verkade lugna kontrollanten, och skräcken försvann ur ansiktet på honom.

– Å, kompis, sa han. Blev trött.

När han talade drog han två fingrar över kinderna och mun­ nen i en långsam, tankfull gest.

– Var det mycket jobb i natt? frågade mannen.

– Nej, sa den andre, inte jobb. Men när man är ensam här hela natten…

– Jag vet, sa mannen och skakade också på huvudet.

– Nej, kompis, det vet du inte, fortsatte kontrollanten som om han inte hade hört. Du vet inte hur eländig den här natten var för mig.

– Vad har hänt?

En lång stund gick utan att kontrollanten svarade. Han bara stirrade på mannen som om det fanns någonting hos denne som väckte en väldig misstänksamhet.

– Ingenting. Ingenting, kompis, ingenting. Men jag satt här ensam och jag önskade att nån skulle komma in, men på hela natten kom det ingen. Bara jag.

Det var ju så det var på nattskiftet, döda nätter när hela långa timmar rann undan utan att genomträngas av andra ljud än lju­det från godståg som avgick, ett ensligt och tomt ljud. Vissa nätter – och inte bara lördagsnätter utan andra också – blev en­ samheten ännu lite bittrare av det avlägsna dunket av musiken på kullen som skapade glädje för dem som kunde betala när som helst u ­ nder månaden, betala och få växel tillbaka – männen på Atlantic-Caprice. Ibland var det också de plötsliga bilsignalerna 32

som kom och som slukades på nytt för alltid, varje ljud försvann åt sitt håll, någonstans långt borta. Och under dessa enstaka ljud fanns natten själv, som ett långt, oändligt ljud inne i örat, alldeles för högt eller alldeles för lågt för att störa den fjättrade lyssnaren. Och så bröt då och då det retsamma hackandet från morseapparaten barmhärtigt nog in i enslighetens skrämmande enformighet.

– Ett ögonblick hade jag lust att sluta och ge mig i väg, sa kon­ trollanten. Ungefär klockan två i natt.

– Vart gick du då?

– Jag gick inte. När jag tänkte efter, vart kunde jag gå?

– Hem, sa mannen och skrattade till.

– Hem? Den andre gav ifrån sig ett ljud som mest liknade det ljud som uppstår när ett torrt papper rivs sönder. Var det menat som ett skrattande svar?

– Jag tänkte på att gå hem.

Ljuset i hans blick slocknade och själva ögongloberna tycktes dra sig inåt, bli mörkare. Han tystnade, oförmögen att bestämma sig om någonting och tillade sedan: – Jag nästan trivs här när jag börjar tänka på att gå hem.

Mannen skrattade ett mycket mjukare skratt och lät sin tyst­ nad svälja orden.

– Hur som helst, sa han till sist, så var det ingenting som gick galet?

– Nej, sa kontrollanten. I Kojokrom är kontrolltelefonen död igen.

– Som vanligt.

– Ja, som vanligt.

– Och de andra?

– En del problem på de flesta linjerna, sa nattkontrollanten.

Benso var perfekt i början men dog då och då. Esuaso också.

Mannen suckade. – Alltid samma gamla saker som inte funge­ rar.

– Du kan använda morsen, sa kontrollanten. Den är det inget fel på.

33

– Fint, sa mannen.

– Jag är inte färdig med att föra in allting än, sa kontrollanten.

Jag ska göra det nu.

Han vände sig på nytt, tog fram en penna som satt instucken mitt i den stora liggaren och började skriva.

Mannen tittade på kontrolltavlan ovanför det stora bordet.

Linjerna var inte alltför många, och bara två av dem var röda.

Passagerartåg. En av dessa röda linjer gick från stationen längst ner, Kansawora, hela vägen rakt upp till Kumasi med bara ett par korta uppehåll. Den andra röda linjen gick neråt lika rakt och gjorde samma antal korta uppehåll. Expresståg.

Resten var godståg och mangantåg. Nattkontrollanten hade valt att markera godstågen med grönt, inte med blyerts, och det hade gjort mönstret mycket tydligt och riktigt vackert att se på.

Godstågen och mangantågen hade ibland fått vänta långa stunder för att låta andra tåg passera. På vissa ställen hade de växlats åt sidan för att låta expresstågen passera, men det fanns andra ställen där de verkade ha stannat utan någon anledning alls.

Nattkontrollanten tog god tid på sig att bli färdig med liggaren.

När han till slut var klar slog han igen boken och reste sig upp från stolen i mitten.

När nattkontrollanten sagt adjö och gått ut, flyttade mannen över till stolen i mitten rakt framför tavlan. Från lådan till vänster om sig tog han upp en hel handfull blyertspennor, reste sig sedan upp och gick bort till pennvässaren som satt fästad vid bordets högra ände. När han stack in en penna i vässaren och vred på handtaget, snurrade handtaget runt, runt med den fåfänga fri­ heten hos ett föremål som inte är förbundet med någonting annat.

Mannen slutade försöka och gick tillbaka till sin plats. Han letade längst in i lådan och hittade ett gammalt rakblad. Han började vässa pennorna samtidigt som han läste igenom nattkontrollan­ tens liggare, bara för att kolla.

Nattkontrollanten hade inte skrivit ut datum, men allting a­ nnat var noggrant nedskrivet med prydlig handstil: 34

I tjänst 22:00–06:00 Kontrolltelefoner: Felaktig i Kojokrom Benso Esuaso Bärvåg felaktig.

Andra stationer i god operativ funktion.

Mangan: Fyra tåg i natt.

Inga tåg i morgon.

Godståg inställda.

Tilldelning av spår: Dressin lämnar Kansawora station i morgon mot Esuaso.

Ansvarig, avdelningsingenjör. Avgår 08:00 Olyckshändelse: Klass B, mellan Benso och Esuaso.

J. K. Ackonu Nattkontrollant

Mannen satte dit sin egen namnteckning bredvid nattkontrol­ lantens och slog upp en tom sida i liggaren.

Just då öppnades dörren och den förste springpojken kom leende in.

– Hej, kontrollanten, sa han muntert.

– Hej. Kontrolltelefonen ringde.

– Kontrollen, Kansawora, svarade mannen.

– Jaså, där är nån, sa rösten i andra änden. Stationsinspektorn i Angu här.

– Ja. – 15 G anlände Angu 06:02. Ut 06:11. Boka tid.

– Bra. Mannen lade på luren.

Springpojken kom fram till bordet. Han log fortfarande.

– Du ser glad ut, sa mannen till honom.

Springpojken fortsatte att le, på samma förlägna sätt som en ung flicka som bekänner sin kärlek.

35

– Jag har vunnit lite på lotteriet, sa han.

– Vilken tur, sa mannen. Hur mycket?

Springpojken tvekade innan han svarade.

– Hundra cedi.

– Det var inte mycket, skrattade mannen.

– Jag vet, sa springpojken. Men det är många som skulle vilja hoppa på mig för att hjälpa mig att göra slut på dem.

– De kommer i vilket fall som helst.

– Nej. Ingen får reda på det.

– Använde du täcknamn?

– Å, bevare mig väl.

Springpojken rynkade pannan.

– Jag är glad, men jag är också rädd, sa han.

– Skrockfull? sa mannen och log.

– Nej, inte det, sa springpojken. Men du vet hur Ghana är.

– Jo då.

– Och alla säger att Ghanas lotteri är mer ghanesiskt än Ghana.

– Är du rädd för att du inte ska få dina pengar?

– Jag känner folk som har vunnit mer än femhundra cedi i fjol.

De har ännu inte fått sina pengar.

– Har de varit hos polisen?

– För vad då?

– För att hjälpa dem att få sina pengar.

– Du skämtar, sa springpojken med en viss bitterhet. Det kos­ tar ännu mer om du går till polisen, det är hela saken.

– Vad tänker du göra? frågade mannen.

– Jag hoppas nån tjänsteman på lotteriet vill ta en del av mina hundra cedi som muta och låta mig få resten.

Springpojkens leende var livlöst.

– Du tänker korrumpera en statlig tjänsteman. Mannen log.

– Det här är Ghana, sa springpojken och vände sig om för att gå. Det blev liv i morseapparaten.

– Kojokrom station.

– Kansawora här.

36

– Kontroll. Hur dags kommer ch.ing?

– Lämnar Kansawora 08:00.

– Tack.

– Klart.

Efter åtta började kontoret snabbt fyllas allteftersom dagkon­ trollanterna kom in med sina små skämt och sitt småprat om de korta avlöningsdagarna och den eviga passionsveckan. Sedan gjorde dagens arbete slut på pratet, och även de som hade lite att göra bringades till tystnad eftersom den stigande hettan i sig var mycket tröttande.