9789170375460

F o t o: T om San dber g

17: e romanen

Dag Solstad

2012-01-23 13.45

ORDFRONT

”… helt enkelt en rent mästerlig roman.”

Ar be t e t

17: e romanen

Dag Solstad

17:e romanen Björn Hansen är nu nybliven pensionär och har avtjänat ett par år i fängelse för försäkringsbedrägeri. Han har gått under jorden så gott det går och driver en liten firma som huvudsakligen importerar konserver från Asien.

Men så en dag bestämmer han sig för att ta kontakt med sonen, som han inte har sett på över femton år. Peter, som har utbildat sig till optiker och numera bor i Bo i Telemark, med fru och son, bjuder in honom över ett veckoslut.

17:e romanen är den detaljerade skildringen av detta besök. Björn Hansen känner sig inte direkt önskad, vare sig till denna berättelse eller till de händelser som utgör grunden för den och som han fortfarande är huvudperson i, i hög grad mot sin vilja. ”En storartad roman.” Af t enpost en ”Dag Solstad lyckas än en gång skriva fram en speciell människa och en meningsfull tematik … ett nytt viktigt verk i Dag Solstads författarskap.” Vå r t Land

elfte ­r omanen, Artonde boken ISBN 978-91-7037-546-0

9 789170 375460

Dag Solstad, född 1941 i Sandefjord, är en av Norges stora nutida för­fattare.

Tre gånger har han blivit belönad med det norska Kritikerpriset, bland ­annat för Elfte romanen, artonde boken, och 1989 mottog han Nordiska rådets litteraturpris. År 2006 tilldelades han Bragepriset för Armand V.

Omslag: Kr ist of f e r N y lé n

elfte ­r omanen, Artonde boken

Solstad Elfte romanen Omslag-orig.indd 1

O

17: e romanen ”Briljant och subtilt!” Independent

Dag Solstad elfte ­r omanen, Artonde boken

En morgon i slutet av augusti står Björn Hansen på Kongsbergs tågstation och väntar på sin son. Han har fyllt femtio och det är fyra år sedan han lämnade ­Turid Lammers, den kvinna som en gång i tiden var anledningen till att han övergav fru och son och flyttade till Kongsberg.

Men mötet med sonen lyckas inte fylla Björn Hansens tillvaro med det innehåll som han längtar efter, och i protest mot livet tänker han ut en plan för att verkställa sitt stora NEJ .

Elfte romanen, artonde boken utkom 1997. Det är en djupt existentiell roman och räknas som en av Dag Solstads allra viktigaste.

Elfte romanen, artonde boken

ORDFRONT

Dag Solstad

Elfte romanen, ­artonde boken Översättning: Cajsa Mitchell

Ordfront Stockholm 2012

Solstad Elfte romanen Inlaga.indd 3

2012-01-23 15.23

Av Dag Solstad har tidigare utkommit på svenska: 25 september-platsen, 1977 Svek: förkrigsår, 1979 Krig: 1940, 1981 Bröd och vapen, 1983 Gymnasielärare Pedersens redogörelse för den stora politiska väckelsen som har hemsökt vårt land, 1985 En norsk man, 1989 Ett försök att beskriva det ogenomträngliga, 1977 Professor Andersens natt, 1998 T Singer, 2002 Genans och värdighet, 2005 Armand V. Fotnoter till en outgrävd roman, 2009

Denna översättning har fått stöd från Nordiska ministerrådet

Dag Solstad: Elfte romanen, artonde boken Ordfront förlag, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se © 1992 Forlaget Oktober as Översättning: Cajsa Mitchell Originalets titel: Ellevte roman, bok atten Först utgiven av Forlaget Oktober as, Oslo 1992 Omslag och grafisk form: Kristoffer Nylén Författarporträtt: Tom Sandberg Tryck: ScandBook, Falun 2012 ISBN: 978-91-7037-546-0

Solstad Elfte romanen Inlaga.indd 4

2012-01-23 15.23

N

är den här berättelsen börjar har Björn Hansen just fyllt femtio år och står på Kongsbergs järnvägsstation och väntar på någon. Det har då gått fyra år sedan han flyttade från Turid Lammers, som han hade bott ihop med i fjorton år, ända sedan det ögonblick när han anlände till Kongsberg, som dessförinnan knappt existerat på kartan för hans del. Nu bor han i en modern lägenhet i centrala Kongsberg, bara ett stenkast från järnvägsstationen. När han anlände till Kongsberg för arton år sedan hade han bara med sig några få personliga tillhörigheter, såsom kläder och skor, samt kartongvis med böcker. När han flyttade ut ur den Lammerska villan tog han också bara med sig personliga tillhörigheter, såsom kläder och skor, samt kartongvis med böcker. De var hans bagage. Dostojevskij.

Pusjkin. Thomas Mann. Céline. Borges. Tom Kristensen. Marquez. Proust. Singer. Heinrich Heine. Malreaux, Kafka, Kundera, Freud, Kierkegaard, Sartre, Camus, Butor.

När han hade tänkt på Turid Lammers under de fyra år som gått sedan förhållandet bröts, hade det varit med lättnad över att det var ett avslutat kapitel. Samtidigt hade han med en förvåning som gränsade till sorg tvingats konstatera att han inte längre var i stånd att vare sig förstå eller kunna påminna sig varför han någonsin hade varit förälskad i henne. Att han varit det är emellertid höjt över alla tvivel. Varför skulle han annars ha brutit upp från sitt äktenskap med Tina Korpi och övergett henne och deras tvåårige son för att följa efter Turid Lammers till Kongsberg, i den fromma förhoppningen att hon skulle vilja ha honom? Det var Turid Lammers fel att han hade hamnat i Kongsberg. Utan henne, eller den nu bortglömda förälskel5

Solstad Elfte romanen Inlaga.indd 5

2012-01-23 15.23

Dag s ol s ta d

sen i henne, skulle han aldrig ha hamnat här. Aldrig. Allting i hans liv skulle ha varit annorlunda. Han skulle aldrig ha kommit på tanken att söka tjänsten som stadskamrer i Kongsberg, nej han skulle aldrig ha drömt om att söka någon tjänst som stadskamrer över huvud taget. Han skulle sannolikt ha fortsatt inom departementet, gjort en skaplig karriär där, förmodligen varit byråchef idag, eller ha bytt till en högre tjänst inom Televerket eller NSB, eller något i den vägen. Men aldrig stadskamrer. Aldrig Kongsberg.

Det störde honom att han inte kunde påminna sig sin förälskelse i Turid Lammers den gången han träffade henne. En nervös, späd kvinna, så mindes han henne. När han träffade henne hade hon just kommit hem från Frankrike där hon hade bott i sju år och hade ett havererat äktenskap bakom sig. Nu bosatte hon sig i Oslo och skaffade sig omedelbart en älskare. Älskaren var han. Kunde det inflytande som kvinnors nerver alltid har på sin omgivning ha förblindat honom, och var det därför han hade fastnat i hennes garn? De nervpirrande humörsvängningarna? Ett halvår senare dog hennes far och hon flyttade tillbaka till den landsortsstad som hon kom från, Kongsberg. Där bosatte hon sig i en gammal villa, övertog ledningen för en blomsterhandel tillsammans med sin äldre syster och skaffade sig ett jobb som lektor vid Kongsbergs gymnasium, där hon undervisade i franska, engelska och drama.

Fadern dog i september. Hon reste hem, till begravningen och arvsskiftet, och återvände till Oslo efter en vecka. Hon levde som förut, under en månads tid. Men så bestämde hon sig plötsligt för att flytta tillbaka till Kongsberg. En onsdagskväll berättade hon det för sin älskare, på söndagen var hon borta. När hon sa att hon skulle flytta, blev han först lättad. Äntligen kunde han återställa den normala ordningen i sitt liv. Han 6

Solstad Elfte romanen Inlaga.indd 6

2012-01-23 15.23

E l f t e r o m a n e n, ­a r t o n de b ok e n

var gift med Tina Korpi, och tillsammans hade de en son som var två år. Han hade inte berättat för Tina om Turid, det var för hans del en hemlig kärleksaffär. Egentligen hade det passat bra att hon gav sig av nu, till Kongsberg och ut ur hans liv, utan att lämna något annat efter sig i hans medvetande än minnet av lite stulen lycka.

Men så fick han för sig att han inte kunde avstå. Han var tvungen att fara till Kongsberg, till henne, annars skulle han ha gjort något han skulle komma att ångra resten av livet. Ja, föresvävade det honom, denna klara förvissning om att han skulle ångra sig gjorde det omöjligt att återvända till Tina och sonen och fortsätta som tidigare, nu utan hemlig älskarinna. Därmed röjde han hemligheten för sin hustru och bröt upp ur det äktenskapet.

Till den lättnad som han först hade känt när Turid sa att hon tänkte återvända hem för gott, hörde också att han hade förstått att detta inte kunde hålla, att han redan då alldeles klart hade insett det som fjorton år senare skulle leda till att han lämnade henne. Han gjorde sig inga illusioner om att hon skulle skänka honom lyckan. Men när det gick upp för honom att hon verkligen hade rest, saknade han henne så fruktansvärt att han greps av ett rent ut sagt moraliskt behov av att finnas i närheten av denna kvinna, som hela tiden sände ut nervösa signaler till omvärlden, som aldrig befann sig i stillhet, som bara var full av påhitt, hela tiden, varenda timme på dygnet.

Det är möjligt att han sa till Tina att han hade mött kärleken och att han inte kunde svika den. Förmodligen sa han det.

Det smärtade honom att han inte kunde minnas någonting om Turid från den tiden, som kunde rättfärdiga dessa stora ord.

Bortsett från ett par obetydliga episoder, som att han och Turid går arm i arm längs en trottoar. Då får Turid syn på ett banan7

Solstad Elfte romanen Inlaga.indd 7

2012-01-23 15.23

Dag s ol s ta d

skal precis framför sig på trottoaren. Hon böjer sig ner, utan att släppa hans arm, och fiskar upp det. Sedan ­kastar hon det, rakt ut i gatan, och säger lättsamt: Hoppas att bilarna halkar på det.

Herregud! hade han tänkt då (eller senare), det är hennes sätt att lösa problem. Han var anställd i ett departement, det hade han varit ända sedan han tog sin magisterexamen i national­ ekonomi sex år tidigare, ja han hade redan avan­cerat till departementsråd, bara trettiotvå år gammal. Hans älskarinna var också trettiotvå år och lektor. Och så plockade hon upp ett bananskal från trottoaren bara för att slänga det vidare. Till bilarna. Fullständigt förryckt, det är möjligt att han blev betagen.

Men också oroad, åtminstone med tanke på ett eventuellt liv tillsammans med henne (men det måste ha varit senare). Var det episoder i stil med den här som fick honom att säga till Tina att han hade mött kärleken och inte kunde svika den? Alternativet skulle ha varit att säga att han hade haft en kärleks­affär och att han inte kunde avstå från den. Det kunde han emellertid inte ha sagt, trots att det skulle ha varit det mest precisa sättet att uttrycka varför Björn Hansen, en fattig pojke från en norsk kuststad, denne framgångsrike unge ämbetsman i ett av våra departement, övergav sin hustru och tvåårige son för att bege sig till Kongsberg och en oviss framtid. Det var kärleksaffären han var besatt av, och som hade sugit in honom i sina virvlar, så våldsamt att han knappt kunde andas, inte kärleken till Turid Lammers. Förförelsen i den. Innerst inne visste Björn Hansen att kort­varig lycka var den mest eftertraktansvärda på jorden, och nu upplevde han den genom att i hemlighet uppsöka Turid Lammers i hennes lilla lägenhet i St. Hanshaugen i Oslo. Så intensivt hade han aldrig levt förut, för han visste att han befann sig i ett rum som han inte skulle bli kvar länge i.

Det var ett högt spel. Stulen lycka. Och eftersom det var ­Turid 8

Solstad Elfte romanen Inlaga.indd 8

2012-01-23 15.23

E l f t e r o m a n e n, ­a r t o n de b ok e n

Lammers som var föremålet för all denna stulna lycka, blev det också så att han intalade sig att det var kärleken till henne han inte kunde svika. Men det var det inte. Utanför kärlekshistorien och omständigheterna kring deras förhållande var Turid Lammers ingenting. Hennes minspel, hennes ögonkast, hennes handrörelser som kunde få det att gå ilningar genom honom, dessa smala handleder! Åh, så vackert och franskt det var i all sin grace, hennes sätt att gå, allt fick sin glans av omständigheterna kring deras förhållande. Allt detta visste han. Han var, sanningen att säga, fullt klar över detta. Han hade fullt medvetet lekt denna lek och älskat dessa stulna ögonblick. Han borde ha sagt till sin hustru: Jag kan omöjligt veta om detta är kärlek, för jag känner henne knappt. Jag känner henne bara från situationer där hon är föremål för min lidelse. Men dessa situationer uppfyller så många av mina innersta begär, ja, de förväntningar jag har på livet, att när hon nu överger dessa situationer genom att rymma från dem, måste jag resa efter och försöka leta reda på henne.

Det enda han ångrade i samband med det här uppbrottet var att han inte öppet och ärligt hade talat om för sin hustru hur det låg till. I övrigt fann han sig i att allt blev som det blev.

Han accepterade fortfarande, arton år senare, tanken att det varit rätt av honom att lämna en intet ont anande hustru och sitt lilla barn som låg och sov i ett rum intill. För att uppsöka henne som i hans ögon representerade kärleksäventyret, fastän han visste att äventyret var över i och med att han bröt upp från sitt äktenskap och reste efter Turid Lammers. Han hyste inga förhoppningar om att kunna återuppväcka det som hade varit, men reminiscenserna av det ville han behålla, det vill säga henne, andas i samma rum som hon. Han kunde inte svika. Han hade i denna avsiktliga otrohet funnit en intensitet och spänning som 9

Solstad Elfte romanen Inlaga.indd 9

2012-01-23 15.23

Dag s ol s ta d

han annars bara fascinerat kunde iaktta, men utan att förstå fullt ut, i konsten och litteraturen.

Så han hade gått sin väg. Efter att ha berättat för Tina Korpi att han var kärlekens fånge och måste följa dess röst. Tina Korpi tycktes befinna sig i ett chocktillstånd. Hon satt så att säga lamslagen på en stol och bara stirrade på honom medan hon gång på gång upprepade: Så det var därför, jag borde ha fattat det. Han hade varit rädd att det skulle bli uppslitande scener, och särskilt för att de, medan detta pågick, skulle skrika högt till varandra och för att de då skulle väcka sonen som låg i rummet intill, så att de måste gå in och trösta honom, och att han, kanske, skulle bli tvungen att lyfta upp honom. Men så blev det inte. Björn Hansen packade ner några få personliga tillhörigheter, som han gick några vändor med ut till bilen, medan hon fortfarande satt som förlamad på sin stol varje gång han kom tillbaka och kvidande upprepade sitt ”så det var därför”. Till sist var han klar, och så hade han gått.

Han körde till Drammen under de orangefärgade lyktorna som hängde över Europaväg 18, och genom staden längs Drammenälvens östra strand, och sedan vidare uppåt mot Hokksund, hela tiden längs Drammenälvens östra strand. Vid Hokksund delade sig vägen, en korsade Drammenälven och ledde mot Kongsberg, Notodden, Numedal och Övre Telemark, den skulle han ta. Men dessförinnan stannade han utanför Eikerstua, en landsvägskrog strax före vägskälet, och gick in där. Det var sent på kvällen men fortfarande befann sig en del gäster i lokalen och åt smörgåsar med pannbiff och drack kaffe, det var bilförare som han själv, eller långtradarchaufförer, vilkas tunga och skrymmande långtradare stod parkerade utanför landsvägskrogen. Björn Hansen gick direkt till telefonhytten och slog Turid Lammers nummer. Han var mycket nervös, kände han, när han 10

Solstad Elfte romanen Inlaga.indd 10

2012-01-23 15.23

E l f t e r o m a n e n, ­a r t o n de b ok e n

stoppade pengar i telefonautomaten och slog numret, för han hade inte i förväg berättat att han var på väg till henne. ( Jag vill inte vara en gift mans älskarinna, hade Turid Lammers sagt när hon hade flyttat till Kongsberg. Hon sa det i ett sansat tonläge, som över huvud taget inte hade gett honom någon som helst anledning att tro att hon önskade att han skulle bidra med sitt för att hon skulle slippa vara det.) Han hörde hennes röst samtidigt som han hörde enkronorna rassla ner i apparaten så att han kunde tala och veta att hon hörde honom. Han berättade vad som hade hänt och att han befann sig på en vägkrog två mil norr om Drammen, strax före vägskälet mot Kongsberg. Han frågade om han fick komma, och hon sa ja.

Han satte sig i bilen igen och körde mot Kongsberg. Med ens var han mitt inne i Norge, det ogästvänliga, skogsbeklädda, otillgängliga och (för alla utom för dem som bor där) avsides belägna Norge, fast han bara befann sig sju mil från landets huvudstad. Det var mitt i vintern och snön vräkte ner. Vägen var smal trots att det var en riksväg, och hal och slingrande. Höga snövallar, kall, kompakt snö. Åkrar, gärden, begravda i vitt mörker, raviner och sänkor. Enstaka bondgårdar. Granskog. En enslig lykta i natten, på ytterväggen till en godtyckligt placerad modern enplansvilla, och som snön yrde omkring, alldeles vit.

Tillfrusna vattendrag. Stelnade älvar. Tilltufsade granar. Istappar hängande från bergskammar som stupade ut mot vägbanan och lystes upp av strålkastarna på Björn Hansens bil. Resan tog mycket längre tid än beräknat eftersom han måste hålla låg hastighet i det vintriga landskapet, som han längs den smala, slingrande och hala vägen borrade sig allt djupare och djupare in i, tills han plötsligt i en brant nedförsbacke förstod att han befann sig i utkanten av en stad, och strax därpå tog han av från landsvägen och körde in i det upplysta Kongsberg.

11

Solstad Elfte romanen Inlaga.indd 11

2012-01-23 15.23

Dag s ol s ta d

Det var sent på kvällen men förvånansvärt mycket folk var ute, något som nog kunde tillskrivas det faktum att kvällens sista bioföreställning just hade slutat, då klockan var tio minuter över elva. Han körde omkring lite på måfå medan han försökte få syn på en taxistation. Han hittade en alldeles vid järnvägsstationen och parkerade där. Han gick bort till en taxichaufför och läste upp Turid Lammers adress från lappen han höll i, och taxichauffören gav honom en noggrann beskrivning av hur han skulle köra. Fem minuter senare hade han parkerat utanför en stor men något förfallen villa, som av adressen att döma var det ställe där Turid Lammers bodde.

Hon stod inte i dörren och väntade på honom. Han ringde på, och det gick en bra stund, tyckte han, innan hon öppnade. Men när hon gjorde det verkade hon glad att se honom.

Hon hade tänt i spisen. Hon väntade honom med mat och dryck. Hon verkade lugn och avspänd, långt mer avspänd än han hade väntat sig att finna henne i den stora, dragiga villan hon hade ärvt.

I fjorton år skulle han komma att bo i denna gamla villa. Som Turid Lammers sambo. Och alltjämt bodde han kvar i Kongsberg. Den första tiden pendlade han till Oslo och till sitt ämbete på departementet. Vem var Turid Lammers? I Oslo hade hon varit en attraktiv kvinna i storstadsvimlet, som han av en tillfällighet hade träffat och blivit förälskad i. Nu hade hon kommit hem och hade till och med flyttat in i sitt barndomshem och levde i den avgränsade sociala kontext som tidigare bara hade existerat som något sporadiskt förekommande (och enormt charmerande) säreget hos henne. Som hennes älskare i Oslo hade han mest fångats av det franska i hennes förflutna, de sju åren i Frankrike, som hade gjort henne klokare (antog han) och samtidigt gett hennes rörelser denna förvärvade 12

Solstad Elfte romanen Inlaga.indd 12

2012-01-23 15.23

E l f t e r o m a n e n, ­a r t o n de b ok e n

grace, som han (på grund av den kärleksaffär de i princip fick sin lyster från) inte kunde leva utan. I synnerhet handrörelserna. Det medelhavsaktiga sättet att använda händerna som estetiska attribut till det muntligt uttryckta hade fascinerat honom på ett nästan barnsligt sätt, och fått honom att knappt lyssna på vad hon sa, så absorberad hade han varit av sättet hon uttryckte det på. Följden var att han bara i förbigående hade sett något av det småstadsaktiga hos henne och att detta då kom till synes i kontexten exotiska, sydländska uttryck. Den franska kvinnan som talade om sin omöjliga syster i Kongsberg. Men nu blev allt detta den verklighet som Turid Lammers, och därmed även han, levde i. Släkten Lammers hade på sin tid ägt halva Kongsberg med omnejd. Skog, åkermark, butiker, tomter, sågverk, et cetera. Men när hennes pappa dog fanns bara en blomsteraffär och en bensinstation kvar, förutom den gamla Lammerska villan. Systern fick den lukrativa bensinstationen, som hennes man förestod, och Turid fick, efter mycket om och men, villan, medan blomsteraffären övertogs av de båda systrarna gemensamt. Allt detta ledde till ett smågrälande som inte hade upphört när Björn Hansen, efter fjorton år, äntligen flyttade ut ur den Lammerska villan och bosatte sig för sig själv. Egentligen gällde frågan vem som kunde företräda arvet, det Lammerska familjenamnet, på det mest korrekta sättet.

Turid Lammers föreföll höja sig över allt sådant, och det trodde också hennes sambo, Björn Hansen, ganska länge. Hon var antiborgerlig till hela sitt väsen, föraktade bråk om pengar och systerns sätt att snika till sig saker, som hon sa och alldeles uppriktigt menade, och när en två hundra år gammal såskopp slant ur händerna på henne och gick i kras på golvet och såsen sipprade ut mellan porslinsskärvorna under en av bjudningarna som de hade i den Lammerska villan, då skrattade hon, och 13

Solstad Elfte romanen Inlaga.indd 13

2012-01-23 15.23

Dag s ol s ta d

ögonen formligen strålade när hon utbrast: Det här är ett historiskt ögonblick! Två hundra år slank ur händerna på mig och blev till intet! Till stående ovationer från gästerna. Men Björn Hansen visste att åsynen av den krossade såskoppen smärtade henne. För när detta inträffade hade han levt tillsammans med henne, som hennes man, i två år.

Det hade han emellertid inte när han en kväll kom tillbaka från Oslo och departementet och hon, under deras sena middag, slängde över dagens Lågendalsposten och pekade på en annons. Björn Hansen uppfattade sig som långsam, inåtvänd och föga spontan som person. I annonsen utlystes en tjänst. Befattningen som stadskamrer i Kongsberg var till ansökan ledig för behöriga sökande. Björn Hansen läste annonsen och såg sedan frågande på Turid. Var det något i annonsens ordval som hade väckt hennes antibyråkratiska sinne för humor? Men Turid pekade på annonsen igen och sa: ”For you, my dear. Stadskamrer, det måste ju vara något för dig.” Björn Hansen såg på henne igen. Han skrattade: ”Ja, varför inte?”

Ja, varför inte. Varför skulle han inte söka tjänsten som stadskamrer i Kongsberg när han nu en gång bodde i den här staden.

Sagt och gjort. Björn Hansen lämnade in en formell ansökan om tjänsten som stadskamrer i Kongsberg.

Vad en stadskamrer är? Det är att vara skatteindrivare. Det är han som har ansvar för att statens och kommunens rättmätiga skatter och avgifter betalas in i rätt tid, och när så inte sker, vidta nödvändiga åtgärder. Att vara skatteindrivare var ursprungligen en mycket hög befattning, och det var fogden, eller länsherren, av kungen tillsatt, som hade den uppgiften. Senare kom det att bli stadskamreren. Denne var en kommunal tjänsteman, betrodd och respekterad, men hans befattning formades i det urbana samhället, och att skatteindrivaren förändrades från att ha 14

Solstad Elfte romanen Inlaga.indd 14

2012-01-23 15.23

E l f t e r o m a n e n, ­a r t o n de b ok e n

varit fogde till att bli stadskamrer ska ses som uttryck för att statens karaktär förändrades från att vara en ämbetsmannastat till att bli en stat grundad på en utvidgad lokal demokrati. Småstadens stadskamrer i det tjugonde århundradet var ingen ämbetsman, han rekryterades enligt gängse mönster i den norska stad där han verkade, han hade oftast ingen akademisk utbildning, det var en man med handelsskola eller handelsgymnasium bakom sig och som hade stigit i graderna på finansförvaltningen.

När Björn Hansen lämnade in sin ansökan sågs det inte med blida ögon på avdelningen. Med sin ämbetsexamen och sina erfarenheter från departementen var han egentligen överkvalificerad och gick därför förbi två mångåriga medarbetare på kontoret som på sistone hade tittat snett på varandra därför att båda ansåg sig kvalificerade att nå toppen. Björn Hansen snodde åt sig tjänstetiteln mitt för näsan på bägge två. Och de slöt sig omedelbart samman mot honom från den dagen då han, utbölingen, som bodde ihop med Turid Lammers i den Lammerska villan, en trettiotvåårig snobb med för många exa­mina, en goddagspilt, för allra första gången inspekterade sitt kontor och sina medarbetare.

Han hade flyttat till Kongsberg. Och nu hade han sökt tjänsten som stadens stadskamrer, som ett infall, och fått den. Egentligen ryckte han på axlarna. Vad i all världen skulle han vara stadskamrer för? Och varför just stadskamrer? Det var ju lite av ett infall, tänkte han förvånat. Men Turid gick genom rummen i villan och sjöng: Min man är stadskamrer. Min man är stadskamrer. Jag bor ihop med stadskamreren. Jag bor ihop med stadskamreren. Björn Hansen såg beundrande på henne. Han kunde inte annat än skratta.

Det fanns något djärvt över Turid Lammers munterhet som fascinerade honom. Uppmuntrad av den och med en axelryck15

Solstad Elfte romanen Inlaga.indd 15

2012-01-23 15.23

Dag s ol s ta d

ning gick han till sitt dagliga värv. Tänkte han på att det här jobbet karriärmässigt var en återvändsgränd, för att uttrycka saken milt? Jodå, det visste han men ryckte alltså på axlarna. Det var viktigare för honom att få ett jobb i Kongsberg, för det började bli slitsamt att pendla (det tärde också på deras förhållande).

Han hade mycket väl kunnat tänka sig att fortsätta på departementet, men inte när han bodde i Kongsberg. Och nu bodde han i Kongsberg, det var ett faktum.

Björn Hansen hade vuxit upp i en stad vid Oslofjorden som son till mindre bemedlade föräldrar. Han var en fattigunge. Det föll sig dock naturligt för honom att gå på gymnasiet eftersom han hade ett gott läshuvud. Som nittonåring tog han studenten, och efter sexton månaders militärtjänstgöring var han tvungen att bestämma sig för vad han skulle bli här i livet. Björn Hansen bestämde sig för att bege sig till Oslo för att studera. Egentligen var han mest intresserad av konst och litteratur, filosofi och meningen med livet, men han valde att läsa ekonomi. Detta på grund av att han alltid varit duktig i räkning och matematik, men också därför att han hade en vag känsla av att han måste uppåt och framåt i livet för att inte hamna i samma fattigdom som föräldrarna, han ville i vilket fall som helst bort från det strävsamma slitet, och om inte konst och litteratur, filosofi och meningen med livet direkt föreföll honom som strävsamt slit, så tycktes det honom dock som något lyxbetonat, helt enkelt. Konst och litteratur var inte studier i hans ögon, det var intressen som man kunde odla på sin fritid, det var inga medel med vilka man kunde skaffa sig en anställning, inte så som han, med äkta sunt bondförnuft, såg på studier. Därför blev det ekonomi. Men det fanns två sätt på vilka man kunde studera ekonomi, man kunde bli civilekonom (i Bergen) eller utbilda sig i nationalekonomi (i Oslo). För Björn Hansen måste det 16

Solstad Elfte romanen Inlaga.indd 16

2012-01-23 15.23

E l f t e r o m a n e n, ­a r t o n de b ok e n

bli nationalekonomi. De civilekonomiska studierna ledde till det privata näringslivet, till den säkerligen spännande djungeln där, men den var så fjärran från Björn Hansens bakgrund, hans moral, hans sociala intelligens och så vidare, att detta inte kom i fråga. Av något slags social medvetenhet valde han socioekonomi, och följaktligen en livstidsanställning inom den offentliga administrationen. Han valde alltså att bli en statens tjänare, och detta i brist på ytterligare alternativ.

När han träffade Turid Lammers hade han varit anställd på departementet i sex år (Björn Hansen sa alltid: Jag var anställd på departementet, aldrig vilket, under de arton år som nu hade gått sedan han anlände till Kongsberg,) och om någon frågade honom om vilket departement, svarade han: Tja, ett departement, jag kommer inte så noga ihåg längre, och det var omöjligt att komma längre, trots att varenda en visste att han stod där och ljög och hade varit på väg att stiga i graderna. Det skulle han inte ha haft något emot, han såg det som helt naturligt och kunde mycket väl tänka sig att bli byråchef eller generaldirektör, han trivdes på departementet, han tyckte att det var spännande att förbereda budgetkalkyler, och han saknade heller inte insikt om att budgetkalkylerna som de arbetade med, i olika varianter, skulle komma att få praktisk betydelse för hundratusentals norrmäns vanliga liv, en tanke som definitivt inte bidrar till att man förlorar intresset för sitt arbete. Det var ett meningsfullt arbete som Björn Hansen uträttade, och han skulle inte alls ha haft något emot att fortsätta med det. Men när Turid, med ett skratt, uppmuntrade honom att söka tjänsten som stadskamrer i Kongsberg, hade han inte haft några svårigheter att ta avsked av karriären på departementet, och han hade aldrig saknat den under de arton år som gått.

Hade han blivit stadskamrer för Turids skull? Han skulle 17

Solstad Elfte romanen Inlaga.indd 17

2012-01-23 15.23

Dag s ol s ta d

i vilket fall inte ha blivit stadskamrer utan hennes tillskyndan.

Utan hennes upprymdhet över tanken på att hennes sambo skulle bli stadens stadskamrer. Det var ju mer eller mindre galet, Turids ögon strålade och han tänkte: Jag gör det! Visst fan gör jag det, och i det samma kände han en våldsam tillfredsställelse över att han faktiskt skulle göra det. Det var det slutgiltiga uppbrottet från allt som varit. Det band honom slutgiltigt till Turid Lammers. Till den här staden. Till deras förhållande i den stora, förfallna Lammerska villan. Till kärleksäventyret som redan hade fått så många absurda drag över sig, och som han fortfarande var lika fascinerad av.

Men till Turids (och i viss mån också sin egen) förvåning hade han omedelbart tagit sitt arbete på stort, ja, nästan glödande, allvar. Lite på grund av att han ända från första stund kände den antagonism som slog emot honom från de två som blivit förbigångna. Sanningen att säga tyckte han att han hade uppträtt lite taskigt gentemot dem. Det var ju egentligen deras jobb, de skulle ha konkurrerat om det, och den som inte fick det skulle för alltid ha burit agg mot den andre och motarbetat honom lidelsefullt, i tysthet, men med all tänkbar jävlighet, istäl­let för att som nu med all sin ondska gadda ihop sig, som vänner, ja så småningom till och med som nära vänner, mot honom, den nye stadskamreren. Han som bara hade promenerat raka vägen fram till denna ledarställning (han hade sexton under­lydande) fick något att verkligen tampas med. Intriger och djävul­skap.

Hur mycket djävulskap en cirka femtioårig anställd på finansförvaltningen kan hitta på därför att han anser sig utsatt för ett skurkstreck när han har berövats möjligheten att avancera till den naturliga toppositionen, är helt obeskrivligt. Och när det som i det här fallet var två personer av samma skrot och korn, två av samma ull, som man brukar säga, kunde stämningen på 18

Solstad Elfte romanen Inlaga.indd 18

2012-01-23 15.23

Dag Solstad

17:e romanen Översättning: Lars Andersson

Ordfront Stockholm 2012

Solstad 17.roman Inlaga.indd 3

2012-01-23 15.30

Av Dag Solstad har tidigare utkommit på svenska: 25 september-platsen, 1977 Svek: förkrigsår, 1979 Krig: 1940, 1981 Bröd och vapen, 1983 Gymnasielärare Pedersens redogörelse för den stora politiska väckelsen som har hemsökt vårt land, 1985 En norsk man, 1989 Ett försök att beskriva det ogenomträngliga, 1977 Professor Andersens natt, 1998 T Singer, 2002 Genans och värdighet, 2005 Armand V. Fotnoter till en outgrävd roman, 2009

Denna översättning har fått stöd från Nordiska ministerrådet

Dag Solstad: 17:e romanen Ordfront förlag, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se © 2009 Forlaget Oktober as Översättning: Lars Andersson Originalets titel: 17. roman Först utgiven av Forlaget Oktober as, Oslo 1992 Omslag och grafisk form: Kristoffer Nylén Författarporträtt: Tom Sandberg Tryck: ScandBook, Falun 2012 ISBN: 978-91-7037-546-0

Solstad 17.roman Inlaga.indd 4

2012-01-23 15.30

D

en före detta stadskamrern i Kongsberg stad, Björn Hansen, har för längesen släppts ur fängelset där han avtjänade en dom på tre och ett halvt år för bl.a. försäkringsbedrägeri, det är nästan femton år sen. Därefter har han försökt gå under jorden, och förbli där, i stillhet, så gott det låter sig göra. Men nu står han på Sentralstasjonen i Oslo varifrån han ska ta tåget till en viss stationsort längs Sörlandsbanan där hans son förhoppningsvis står och väntar på honom.

Han känner sig inte direkt önskad, varken till denna berättelse eller till de händelser som utgör grundlag för den, och som han fortfarande är huvudperson i, i hög grad mot sin vilja. Björn Hansen är alltså här igen. Björn Hansen är tillbaka igen. Min romanfigur från 1992, Björn Hansen, har dykt upp igen. Den före detta stadskamrern i Kongsberg stad har vänt åter till den berättelse som han är en oomtvistlig del av.

Det är nu arton år sen avslöjandet, och rättsprocessen, men det upplevs som om det hade varit igår. Det är femton år sen han släpptes ut efter avtjänat straff, och genast gick under jorden, på Oslo östkant, som en tillsynes arbetsam liten samhällsmedborgare, som hade det kännetecknet att det inte var möjligt för nån som hade känt honom förut att uppnå kontakt med honom, och som för övrigt inte hade nån kontakt med några andra heller, utöver vad arbetet och omgivningen krävde av honom.

Han har alltsen kort efter frigivningen bott i en liten lägenhet i Gamlebyen, som nog skulle kunna vara i behov av renovering efter femton år, men som han inte har lyckats få sig till att göra nånting med, även om han ofta har tänkt att nu ska jag göra en liten semesterresa, och under tiden ska jag leja lite folk till att 5

Solstad 17.roman Inlaga.indd 5

2012-01-23 15.30

Dag s ol s ta d

renovera den här lägenheten. För kort tid sen avvecklade han den firma han haft i tolv år, och samtidigt fyllde han 67 år, och blev pensionär. Och precis nu, när denna berättelse börjar, eller fortsätter, om man så vill, står han med en elegant liten nyinköpt resväska på en av Oslo Sentralstasjons perronger där Sörlandsbanans tåg är i färd med att rulla in på spår 7. Han ska besöka sin 40-årige son Peter för första gången på närmare tjugu år. I en viss stationsort, Bø i Telemark, där Björn Hansen aldrig hade satt sin fot, trots att han i åratal hade bott bara några få mil därifrån, men Bø låg åt fel håll den gången, och för den delen säkert också idag, suckade han där han stod. I Bø i Telemark var sonen bosatt med sin familj, sin fru och sin son på elva år. Björn Hansens son förestod stationsortens optikerbutik, och mottog för fjorton dar sen ett högst överraskande brev från sin far där denne frågade om det passade dem att han gjorde ett kort besök just denna helg, varefter sonen genast skrev ett brev tillbaka och önskade honom välkommen, och detta var fjärde gången som det överhuvud taget förekom kontakt mellan far och son under dessa arton år sen Björn Hansens värld las i spillror.

Björn Hansen hade vägrat ta emot besök av sonen i fängelset. Från första sekunden hade det stått klart för honom. Björn Hansen bestämde sig för att vägra ta emot besök, vem det än var som önskade komma, i samma sekund som det gick upp för honom att han hade blivit avslöjad. Tagen på bar gärning.

När han kom ut från badrummet. Hemhjälpen som hade kommit för tidigt, och som inte var ensam, utan i sällskap med en man, uppen­barligen en myndighetsperson. Den tomma rullstolen borta vid det stora panoramafönstret i vardagsrummet, och han som kom ut från badrummet. Han, den sjukpensionerade.

Invaliden, bunden till rullstolen. Hemhjälpen och myndighetspersonen såg på den tomma rullstolen, inte på honom. Även 6

Solstad 17.roman Inlaga.indd 6

2012-01-23 15.30

1 7 :e r o m a n e n

han såg på den tomma rullstolen. Så vred hemhjälpen och myndighetspersonen på huvudet, nästan samtidigt faktiskt, och såg på honom. Och där stod han. Björn Hansen, vid full vigör, som det heter. Mellan badrummet och rullstolen. Avslöjad. ­Tagen på bar gärning. Penibelt. Detta fick aldrig komma ut. Detta vill jag inte veta. Ingen får veta. Å, vilken idiot han var, varför hade han blivit så övermodig. Hemhjälpen hade fått en misstanke, och de hade gillrat en fälla för honom, som han gick raka vägen i. Han bara promenerade raka vägen ut ur sitt badrum, klick, det var den saken. Polisbilen stod parkerad utanför höghuset han bodde i. De tog hissen ner. Han sattes i häkte.

Från det ögonblicket såg han helt affärsmässigt på det. Hemhjälpen och myndighetspersonen. En och två. Tillsvidare två, som han inte kunde undkomma. Myndighetspersonen sa nånting till honom, Björn Hansen slog ut med händerna, ryckte på axlarna, och sa att det var OK för honom. Ja, då går vi då, sa den förmodade myndighetspersonen. De lämnade lägenheten och gick ut i trapphuset. Från det ögonblicket fram till dess att han kom till Kongsbergs polisstation och fördes in på ett kontor för att förhöras av en poliskonstapel kände sig Björn Hansen som ett jagat djur. Han darrade, ingen fick upptäcka honom, här i detta trapphus, kom det nån måste han försvara sig, här i denna grällt upplysta trappuppgång, han måste oskadliggöra dem, för att inte bli oskadliggjord själv. Men han slapp osedd fram till hissdörren, beledsagad av hemhjälpen och den förmodade myndighetspersonen, som det inte gjorde så mycket att de var med, de var ju redan en del av det hela. Men han fruktade hissen. Den kom, och den var tom, ingen gick ut ur den, och ingen stod inne i den och väntade på att fraktas vidare ner. Han var rädd för varje våning de passerade, rädd att den skulle stanna och en av hans grannar stiga in. Men det skedde 7

Solstad 17.roman Inlaga.indd 7

2012-01-23 15.30

Dag s ol s ta d

inte, och till slut var de nere. Hissdörren gick upp och de kunde stiga ut. Ut i det fria, som man säger, men i detsamma som han tänkte det gick det med ens upp för honom vad som hade hänt, och att han nu inte gick ut genom en hissdörr och ut i det fria, utan ut i en grällt upplyst trapphusentré där det enda som betydde nånting i detta tomma rum var att det för allt i världen fortsatte att vara tomt, tills han i följe med de två ledsagarna, en man och en kvinna, hade kommit igenom det och ut på gatan och kunde gå de få stegen bort till den väntande polisbilen och dyka osedd in i baksätet på den, för att hastigt kunna köras bort, genom förmiddagsstilla gator till polisstationen och in på den bakgård där rutinen föreskrev att man fraktade avslöjade och förlamade personer in i byggnaden via bakdörrar och trappor. Med ens befann han sig framför en poliskonstapel som skulle förhöra honom. En ny person som han oundvikligen måste förhålla sig till. Nummer tre.

Han sattes i häkte med brev- och besöksförbud. Bra det. Ja, utmärkt. Han betecknade genast sin cell som Stålboxen även om den inte hade minsta likhet med nån stålbox, vad än nu det skulle ha varit. Men han befann sig i stålboxen, innestängd, och beredd att överleva. Doktor Schiötz hade också arresterats. Han hade erkänt allt och skyllt på sin obotliga narkomani. Det var försäkringen doktor Schiötz skulle ha hälften av för att skriva ut de nödvändiga papper som gjorde Björn Hansen till invalid. Björn Hansen erkände också. Allt de ville. Försäkringsbedrägeri. Bidragsfusk. Allt, bara det kunde göra att de höll sig borta från frågan om vad som var motivet. Hans advokat försökte, men kom ingenstans. Björn Hansen hänvisade till bidragsfusk och försäkringsbedrägeri, det var motivet. Pengar.

Livets glupska girighet, samt lite lättja. Även han som förhörde honom frågade om motivet. Inte heller han ville utan vida8

Solstad 17.roman Inlaga.indd 8

2012-01-23 15.30

1 7 :e r o m a n e n

re godta det motiv som Björn Hansen uppgav. Ja, förhöraren ansåg att Björn Hansen uppgav ett motiv för att rädda sig själv, det sa han rätt ut, inte minst för att iaktta Björn Hansens reaktion på det. Björn Hansen skrattade kallt (tänkte han när han senare låg i stålboxen och begrundade scenen). De kom ingenstans. Läs- och besöksförbudet upphävdes. Björn Hansen protesterade inte mot det, varken via sin advokat eller direkt inför rätten. Det skulle bara ha väckt misstanke.

Men han vägrade ta emot besök. Sonen hade försökt få kontakt med honom två gånger under perioden med besöksförbudet, fick han veta, och försökte besöka honom en gång efter att det hade upphävts, utan att lyckas med det. Bara advokaten släpptes in, han var en affärsförbindelse, som inte kunde undvikas, men som han egentligen kunde ha klarat sig utan, advokaten var inte Björn Hansens man, det grämde honom att han var från Kongsberg, så att de, den före detta stadskamrern och den lokale försvarsadvokaten, kände till varann, ja hade de inte brukat hälsa på varann på gatan? Vilket gjorde den enes närvaro som den andres försvarare än mera pinsam, men alltså oundviklig. Men ändå, det grämde honom att han inte hade begärt att få en advokat från Oslo, gärna en dyr en också, det kunde han tillåta sig, de pengarna han disponerade över kunde han gärna ösa över en för honom helt okänd, men dyr, advokat från Oslo, för snart var det ändå slut på att disponera över sina egna pengar, för snart beslagtogs de genom laga dom. Voilà, som man säger i den klassiska skönlitteraturen. Försvarsadvokaten från Kongsberg var alltså den ende som släpptes in i fängelset för att besöka Björn Hansen. Inte ens hans gode vän tandläkare Busk och hans fru Berit fick komma på besök. De anmodade honom gång på gång, de skrev brev, som Björn Hansen inte öppnade, de ringde till fängelset, och en vakt hade gått för att hämta ho9

Solstad 17.roman Inlaga.indd 9

2012-01-23 15.30

Dag s ol s ta d

nom, men han vägrade. Till slut gav de upp, och efterlämnade Björn Hansen åt sig själv, i sitt rannsakningshäkte, och senare på sin slutna anstalt. De kunde ha infunnit sig i rättssalen, men de hade varit hans goda vänner, och de förstod att förbindelsen mellan dem var bruten i och med att den före detta stadskamrern hade blivit avslöjad. Tagen på bar gärning. Vanvett, vanvett. Så de tackade honom för allt genom att inte infinna sig i rättssalen, och genom att förstå att han önskade befinna sig i dödsens stillhet från och med nu. Tack ska ni ha, tänkte Björn Hansen ofta under åren som nu följde. För att ni inte trängde er på när jag behövde det som minst. Inte heller sonen hade varit på plats under rättegången, det överraskade honom, för han hade inte tilltrott honom såpass mycket taktkänsla, inte då. För sonen var ju bara i tidiga tjuguårsåldern, och tillika mindre socialt begåvad, det fick han bara medge. Desto mera överraskad blev han av att han höll sig borta under rättsprocessen, trots att han försökte få kontakt med sin far på andra sätt. Men han var kanske generad, tänkte fadern, för att närvara i en öppen rättegång där hans far skulle bli dömd. Det var säkert så, i ett slutet fängelse hade han ju närmast vädjat om att få träffa honom, tänkte han senare, inlåst i det han betecknade som sin stålbox.

Men en man kunde han inte vägra ta emot. För det var en som med lagen i hand kunde tilltvinga sig tillträde. Det var den utsedde psykiatriskt sakkunnige. Björn Hansen tänkte sig noga om när han fick sig meddelat att den utsedde psykiatriskt sakkunnige stod och trippade utanför hans låsta celldörr och ville in. Han tilltvingade sig tillträde, med god hjälp av en stor och stark fångvaktare, och Björn Hansen valde att se affärsmässigt på det och önskade honom artigt välkommen, medan han i sitt stilla sinne gav honom beteckningen ”nummer fem”. Han häls­ ades välkommen till hans cell, han fick Björn Hansens sam10

Solstad 17.roman Inlaga.indd 10

2012-01-23 15.30

1 7 :e r o m a n e n

tycke till tillträde och till att ställa de frågor han ville, samt att observera honom, som de, och psykiatern senare i öppen rättegång, sa. Men han fick inte tillträde till hans inre, till hans motiv. Han fick en misstanke om att psykiatern hade skickats på honom på gemensamt initiativ från både hans egen försvarare och åklagarmyndigheten, för ingen av dem hade varit nöjd med hans uppträdande hittills. Men inte heller den utsedde psykiatriskt sakkunnige kom nånstans. Trots att denne hade licens att ställa de mest hänsynslösa, och i vanliga sammanhang oförskämda frågor, lät sig inte Björn Hansen vippas av pinnen, som man säger, nåt som i detta fall, inne i Björn Hansens fängelsecell, också var en nog så träffande metafor, utan lät de ärekränkande antagandena och påståendena från ”nummer fem” rinna av honom som vatten och fasthöll hövligt, men hårdnackat, att motivet var girighet och tilldels lättja.

Rättsprocessen har flytt bort ur Björn Hansens minne. Den var inte fullt så pinsam som själva avslöjandet, men illa nog.

Både han och doktor Schiötz erkände gladeligen, och de dömdes utan att överklaga. Låt oss få en ände på det. Till och med nu, mer än femton år efteråt, är rättegången helt enkelt borta, där den skulle ha försiggått, i hans minne, har det nu dragits för ett slags gardin, och därmed färdigt och klart. Men här kan kort upplysas om att den tidigare stadskamrern i Kongsberg stad, Björn Hansen, femtio­två, dömdes skyldig till att ha skaffat sig ett falskt papper från Vilnius i Litauen på att han efter en bilolycka hade blivit inlagd på ett sjukhus där man efter avslutad behandling måste konstatera att patienten hade ­ådragit sig en permanent förlamning i ryggregionen, och att han återvände till Norge i rullstol, och uppsökte doktor Schiötz på Kongsbergs sjukhus som bekräftade sanningshalten i den falska dia­ gno­sen, så att Björn Hansen fick utbetalt sjukbidrag och en 11

Solstad 17.roman Inlaga.indd 11

2012-01-23 15.30

Dag s ol s ta d

invaliditets­försäkring. Därför dömdes Björn Hansen till 3 1/2 års fängelse för dokumentförfalskning, bidragsfusk och försäkringsbedrägeri. Han påbörjade omgående sitt straff, som försiggick på Ullersmo landsfängelse norr om Oslo.

Strafftiden innebar inte så många förändringar, om man inte vill hävda att gemenskapen med de andra fångarna utgjorde en stor förändring, och det gjorde den ju. Men i grunden förändrade det ingenting, bortsett från att Björn Hansen fann arbetsoch måltidsgemenskapen både uppmuntrande och givande, på sitt sätt, den tillhörde tillvarons förströelser, som han nog för tillfället såg mera fram emot än det strängt taget fanns grund för, eftersom denna tillvaro i sig själv hade blivit tämligen begränsad, ja trist numera. Och inte så lite förödmjukande heller, inte minst för en man i 50-årsåldern som var van att utöva en viss auktoritet i kraft av sin ställning i det civila livet, och nu måste böja sig, utan att knysta, för dem som bestämde över honom. Ändå måste man kalla livet i gemenskapen med de andra för förströelser, även om de alla var klädda på samma sätt, men det är ju fotbollssupportrar utanför murarna, på de festliga matchdagarna, också, såvitt han hade förstått. Mycket betydde det ju att de var i samma båt alle man, i ett slags gemenskap.

För Björn Hansen betydde det mycket att han slapp dölja sitt ansikte för sina kamrater i lidandet. Som dokumentförfalskare, bidragsfuskare och försäkringsbedragare behövde inte Björn Hansen ligga lågt (inte högt heller för övrigt). Det betydde en del för hur han kunde uthärda de faktiska förhållandena. Detta att han aldrig mera skulle vända åter till det som varit. Han hade brutit kontakten. Det var slut, också efter det att denna oändliga rad av undanstuvade minuter och timmar och dagar och nätter omsider hade tagit slut. Det var det det handlade om för honom. De avgörande villkoren i tillvaron. De befann sig 12

Solstad 17.roman Inlaga.indd 12

2012-01-23 15.30

1 7 :e r o m a n e n

inne i Stålboxen, eller Stålkuben, som han hade börjat titulera sin cell. Först och främst för att inne i stålkuben befann han sig. Ensam. Med sig själv. Efter avslöjandet. Det slutliga förfallet, avgörandet. Det som aldrig kunde läkas. Att han blev avslöjad. Allt var slut. Men en man i 50-årsåldern som är dömd till 3 1/2 års fängelse (effektiv strafftid: två år och åtta månader) och med avslöjandet hela tiden tickande i medvetandet, och med medvetandet att detta aldrig kan göras ogjort, och läka, är likväl mycket sysselsatt med sin själs frälsning. Björn Hansen, instängd i sin stålkub, var mycket bekymrad för sin själs frälsning. Han var inte död.

Och han längtade inte heller efter döden. Även om han insåg att när han var färdig med detta som kallades att sona sitt brott skulle han komma att leva ett liv i skuggornas dal, nästan genomskinligt av o-liv, av hans stora fiasko, som han varken ville eller kunde lägga bakom sig. Hans stora projekt, som var hans enda svar på tillvarons tomma, och dystra, buller, eller bestående likgiltighet, som aldrig hade haft ett svar att erbjuda en som inte kunde sluta att oupphörligt söka ett svar, till och med ett svar som inte fanns. Till slut hade han stramat upp sig och utfört, eller gett, sitt oåterkalleliga, och oupprättliga, svar. Han placerade sig utanför det hela. Han omsatte en plan i verklighet. Se: plötsligt satt han i en rullstol. Han stod inte ut med att ha blivit avslöjad. Inspärrad i sin stålkub på Ullersmo fängelse tänkte han knappast på annat, när han låg och vred sig om natten. Avslöjandet förstörde alltihop.

Men hur var det han hade uppfört sig? Att leva som normalt när han var för sig själv, helt ensam med sig själv, stående på sina ben mellan Badrummet och Rullstolen, visslande, obekymrad, när han samtidigt i samhällsmässig mening var en invalid, en olycksalig rullstolsbrukare efter en tragisk bilolycka i 13

Solstad 17.roman Inlaga.indd 13

2012-01-23 15.30

Dag s ol s ta d

Litauen. Hur kunde han uppträda så dumdristigt, så småningom dagligen? För att få lite omväxling i den tämligen monotona tillvaron som invalid? Alltså spänningen i att kunna bli avslöjad?

Leka med den föreställningen? Möjligt, möjligt, men vad hade han egentligen föreställt sig? Att han kunde genomföra detta projekt utan att hela tiden befinna sig i en absolut beredskap för varje möjlighet att bli avslöjad? Att han skulle kunna leva år ut och år in som simulant utan att avslöjas? Hade han inte i förväg försökt föreställa sig den ändlösa raden av händelse­lösa vardagar som skulle komma? Uppenbarligen inte. Det enda han hade före­ställt sig på förhand var hur han dag­ligen skulle lura sin omgivning, och att det skapade en munterhet i honom som hade varit närmast oemotståndlig. Och som fortfarande var oemotståndlig under den (sorgligt korta) period han genomförde sitt liv som den trafikskadade krymplingen i rullstol i ett högt flervåningshus i Kongsberg. Ja, den var oemotståndlig ännu i denna stund, nu när han satt som en drygt femtiårig fånge inne i sin stålkub i Ullersmo landsfängelse norr om Oslo. Denna munterhet var för övrigt det enda han hade kvar. Den fanns fortfarande, om än något falnad. För tanken på hans liv, det som återstod av det, var nästan omöjlig att uthärda.

Till det kom att han fick en släng av vanföreställningar, som malde och malde, när han i grund och botten hade nog med att förhålla sig till de stenhårda realiteter som han inte kunde undgå att förhålla sig till. Exempelvis fick han den vanföreställningen att det som han alltid sett fram emot, det han egentligen hade önskat sig, hans egentliga och hemliga projekt, det var att försätta sig i en totalt och oåterkalleligt pinsam situation, där han blev sedd, och därigenom avslöjad. Så att det som han, Björn Hansen, hävdade var hans stora livsprojekt bara var ett medel för att realisera hans egentliga angelägenhet: att bli 14

Solstad 17.roman Inlaga.indd 14

2012-01-23 15.30

1 7 :e r o m a n e n

avslöjad. Rullstolen var bara ett led i hans projekt när den blev sedd som en tom rullstol, som ingen satt i när den blev sedd av ett ögonvittne. Eller två ögonvittnen. Som ser en tom rullstol.

Och som ser att badrumsdörren öppnar sig, och en man kommer ut från badrummet, och tar ett steg ut i vardagsrummet, där han plötsligt stelnar. Det är den rullstolsbundne, och just när han blir sedd av två ögonvittnen går Björn Hansens stora förtäckta plan äntligen i uppfyllelse. Nattliga vanföreställningar som denna dök hela tiden upp i Björn Hansens sinne under de två år och åtta månader han avtjänade för dokumentförfalskning, bidragsfusk och försäkringsbedrägeri. Grubblandet om natten. Detta att han hade förlorat sin själ. Detta att han inte längre viss­te vem han var, och att han inte en sekund kunde lita på att han menade det som han menade, tänkte det han tänkte, kände det han kände, och att det som han längtade mest av allt att uppnå inte var det han trodde, utan nånting som han måste planlägga på detta förtäckta vis bakom ryggen på sig själv för att få förverkligat. Bara misstanken om att det kunde förhålla sig på det sättet var så förfärlig att Björn Hansen rätt som det var fruktade att hans förstånd hade fått nog. Och alla dessa grubblerier, antingen de nu rörde sig om verkliga eller inbillade villfarelser, eller en plötslig, pinande visshet om vilket slags liv som strömmade bort, och igenom honom, eller om helt andra saker, de kunde i sista instans ses som ett tyst rop om hjälp riktat till en eller annan namnlös person, en okänd vän, en människa, som kunde se klart, eftersom han, Björn Hansen, nu var i en så förtvivlad situation att han inte kunde se klart, han var inte längre i stånd att se sig själv utifrån, trots att det ju borde vara den enklaste sak i världen att se sig själv klart, sig själv utifrån: en fånge, förtvivlad, i en fängelsecell, i nattens mörker, men han klarade det inte, att se sig själv som objekt, som sig själv utan sig 15

Solstad 17.roman Inlaga.indd 15

2012-01-23 15.30

Dag s ol s ta d

själv, som en annan, objektivt observerad som en annan, i denna erbarmliga fängelsecell, men likväl iförd sin egen kropp, och inuti sitt eget obönhörliga tidsförlopp.

Han var f.n. fånge. Som fånge gällde det att överleva, och förbereda sig på resten av livet. Björn Hansen fortsatte att isolera sig när han kom till Ullersmo landsfängelse för att avtjäna sitt straff. Han tog inte emot besök. Inte heller privata telefonpåringningar. Privata brev returnerades, med ett undantag.

Offentliga brev öppnade han. Det rörde sig om krav från myndigheter och försäkringsbolag på inbetalning av det belopp han hade dömts att betala. Detta medförde att han fortfarande måste ha kontakt med sin advokat, bl.a. för att sälja lägenheten i höghuset i Kongsberg. Efter det ägde han ingenting, för han gav också advokaten i uppdrag att sälja allt bohag. Han funderade en stund på om han skulle överföra allt lösöre till sonen, eller om han skulle erbjuda honom, genom advokaten, att uppsöka sin fars lägenhet varifrån han sen kunde förse sig med det han ville ha, men vid närmare eftertanke kom han fram till att han inte önskade att sonen skulle behöva ta ställning till om han hade lust att överta möbler efter sin far, för på det sättet blev han kanske påtvingad en förbindelse till sin dömde far som han skulle känna vara alltför påträngande, ja som en belastning, men som han för syns skull, i advokatens närvaro, tyckte han måste tacka ja till. Därför gjorde sig Björn Hansen kvitt allting, utan att veta, eller bry sig om, var det hamnade. Under de närmare tre år han var inspärrad på Ullersmo fick han två gånger besök, bägge gångerna överraskande. Den första gången var det tandläkare Busk och fru Berit. Efter att han hade avtjänat ett år hade de försökt besöka honom. De hade varit på biltur i Norge under semestern, och hade tagit vägen förbi Ullersmo när de var åt det hållet, och hade tagit sig förbi vakten (ovisst 16

Solstad 17.roman Inlaga.indd 16

2012-01-23 15.30

1 7 :e r o m a n e n

av vilken anledning, möjligen hade de anmält sin ankomst till ledningen i förväg, utan att Björn Hansen hade förvarnats), och meddelande kom till honom om att han hade besök av herr och fru Busk. Men han ville inte träffa dem, så de fick ge sig av igen med oförrättat ärende. När han hade ett halvt år kvar att avtjäna fick han ett nytt överraskande besök. Det var den kvinna som han en gång tidigt på 1970-talet hade varit gift med, och som han hade sonen Peter med. Inte heller henne önskade han träffa. Hon försökte senare ringa honom, men med samma resultat. Dessa två försök på att uppnå kontakt, från en kvinna som han inte hade sett på mer än tjugu år, gjorde honom nog så nyfiken, det måste han erkänna. Han undrade om hon verkligen var så full av hat mot honom efter mer än tjugu år att hon uppsökte honom på Ullersmo för att hon med egna ögon skulle få se honom som fånge, inspärrad, och att han skulle få se, likaledes med egna ögon, hur hon triumferade. Men han slog det ifrån sig, så ondskefull kunde hon inte vara, inte efter alla dessa år. Men varför hade hon dykt upp då, och till och med två gånger, först genom att försöka få besöka honom i fängelset, och sen, ett par dar efteråt, genom att fråga efter honom i telefon? Han trodde att det måste ha nånting med sonen att göra. Att hon på ett eller annat sätt kom med ett budskap från sonen. Han måste medge att han undrade intensivt vad de kunde vara. Men så kom han på att han för en tid sen hade mottagit ett privat brev. Det var inte offentligt, det var ett brev adresserat till honom, skrivet med kulspetspenna, men det stod ingen avsändare på baksidan av kuvertet. Därför öppnade han det inte. Han hade nog inte öppnat det om avsändaren hade stått på baksidan heller, men då kunde han ha returnerat det. Nu kunde han inte det heller. Förvisso kunde han ha öppnat det och sett efter vem det var från, och därefter returnerat det, om vederbö17

Solstad 17.roman Inlaga.indd 17

2012-01-23 15.30

Dag s ol s ta d

rande hade skrivit sin adress inne i brevet, men han tyckte det blev att ställa till med för mycket uppståndelse kring ett enstaka brev, så han lät det bara ligga oöppnat i cellen. Nu tog han fram det från där han hade gömt det. Såg på det. Höll det i handen.

Kunde det vara från sonen? Hade han ett viktigt budskap till honom? Det måste det vara. Det var nåt som sonen ville säga honom, och som var viktigt. Han vägde brevet eftertänksamt i handen. Så tog han mod till sig och öppnade det. Det var från sonen. Sonen, Peter, berättade för sin far att han hade träffat en flicka som han hade blivit tillsammans med, och som han gärna ville dela livet med, och eftersom hon hade sagt att hon också ville dela livet med honom så hade de bestämt sig för att gifta sig. Vigseln skulle äga rum på Drammen rådhus då och då kl. 15.30. Det var allt. Bortsett från att han allra sist hade skrivit: Hoppas du har det efter omständigheterna bra, och att en annan person, sonens blivande hustru, hade sänt honom en liten hälsning på snedden i ena hörnet. Björn Hansen kikade på kalendern, som han i likhet med de flesta fångar hade hängt upp på väggen och satte tydliga märken i för var dag som gick. Peter, hans ende son, hade gift sig för tre dar sen. Han bestämde sig på fläcken för att han skulle skriva till sin son. Han letade fram papper och kulspetspenna och skrev resolut: Käre Peter. Därefter blev det svårare. Så svårt att han stannade upp och fortsatte först nästa kväll. Det han avsåg med att skriva var ju att lyckönska det unga paret som nu, så som Peter sa, hade bestämt sig för att dela livet med varann. Så ville han beklaga att han inte själv hade varit närvarande, och att det berodde på vissa omständigheter, som han själv inte var särskilt glad för. Det var egentligen allt, men var svårt att få ner på papperet. Inte för att Björn Hansen inte kunde skriva, det kunde han i högsta grad, välutbildad och beläst som han var, men för att när han nu skrev det18

Solstad 17.roman Inlaga.indd 18

2012-01-23 15.30