Page 1


Malcolm Lowry

U N DE R VU L K AN E N Översättning av Erik Sandin

en modern klassiker

Modernista stockholm


Förord D e t har varit svårt att säga något väsentligt om Malcolm Lowrys roman Under vulkanen utan att betona det drickande som huvudpersonen ägnar sig åt, på ett sätt som kan verka både avskräckande och förringande. Konsul Geoffrey Firmin borde gå till litteraturhistorien av andra skäl men hans promillehalt i blodet gör honom absolut enastående. Han är i det skicket att han kan dricka sig nykter. Det är givetvis en viktig omständighet för vår förståelse men det vore olyckligt om det ständigt tilläts överskugga allt annat som ryms i denna mäktiga bok. Tiden har därvidlag haft en gynnsam inverkan. Malcolm Lowry föddes för jämt etthundra år sedan och den vision av tillvaron som han ville gestalta förde honom ut på vägar som var oprövade, som han till stor del fick röja själv, där föregångarnas fotspår tog slut. När han slutligen var framme hade han skrivit en av nittonhundratalets märkvärdigaste romaner. Mycket har dock hänt sedan dess och i dag kan man utan svårigheter tänka sig en lika instabil och sönderfallen vision av världen förmedlad av en betydligt nyktrare person. Man behöver inte berusningen som förevändning längre. En skillnad som absolut inte gör Under vulkanen mindre giltig för det. Boken utspelar sig under De dödas dag i en småstad på det mexikanska höglandet. Det är november 1939. Läget är spänt. Som i nervös väntan på ett utbrott i den närbelägna vulkanen. Borta i Spanien pågår inbördeskriget. Fascistiska tendenser är märkbara också i Mexiko, i synnerhet inom ordningsmaktens led. Den brittiske konsuln på platsen är illa ansedd av både politiska och privata skäl. De senare är emellertid inte helt och hållet klargjorda. Konsuln har supit så mycket och så länge att en betydande del av tillvaron hamnat i ett töcken där vad som helst kan dölja sig. v


Dagen måste därför ägnas åt att fylla i minnesluckor och lakuner med mer eller mindre sannolika spekulationer. Ett förhållande som bidrar till att skapa osäkerhet kring konsulns person. Inte minst för honom själv. Paranoian lurar bakom varenda flaska. Vilket också präglar samvaron med Hugh, en yngre bror, i mångt och mycket konsulns motsats, en handlingsinriktad äventyrare med planer att ta sig till Spanien som frivillig. Konsuln vet inte hur han ska se denne bror, som rival, som antagonist eller som en räddare i den yttersta nöden. Samma osäkerhet svävar över äktenskapet med skådespelerskan Yvonne. De har levt på skilda håll en tid men nu kommer hon tillbaka, i ett sista försök att reda ut missförstånd och villfarelser. Det är ju aldrig för sent. Kärleken finns kvar, klen och medtagen men dock – vid liv. Det är en av konsulns få desperata illusioner, att de skulle kunna börja om någon annanstans, i ett annat klimat, att deras kärlek skulle få en chans att återhämta sig och överleva, kanske i en enkel stuga någonstans uppe i den friska Norden. Om bara konsuln kunde sluta dricka. Vilket är lättare sagt än gjort i en by med åtta kyrkor och femtiosju barer. Lokaler som Lowry studerat ingående och lyckats skildra på ett sätt som får dem att framstå som spelplats för en antik tragedi. En konstnärlig bragd i sig. För det handlar om svåra saker. Förhållandet mellan dikten och ruset är trassligt, kanske oupplösligt, stadigt och stormigt på samma gång, ett kärt ämne för visdomsord eller pretentiösa oklarheter. Störande motsägelsefullt, särskilt för den som vill se dikten som ett redskap för förnuftet, en syssla som väcker respekt och som förutsätter gott omdöme av utövare och publik, som borde främja moral och sedlighet och absolut inte förknippas med bruket av gifter och bedövningsmedel med effekt på det centrala nervsystemet. Men här föreligger ett samband som inte går att förbise, en förbindelse mellan kaos och den ordnade världen som är lika invecklad som ursprunglig. Sardoniska leenden och euforiska vi


tillstånd förekommer i dikter till vinets lov från antiken. Det goda ruset har alltid ansetts göra människan öppen till sinnet, seende, mottaglig för intryck som annars skulle gå henne förbi. Föreställningen är livaktig och kan ännu locka diktare att låta ruset ta vid där talangen tar slut. Med känt resultat. Ty kung Alkohol har fler ansikten än ett. Det goda ruset blir gärna det onda, och ett tacksamt rov för moraliserande fördömanden, förknippat med ånger och åstundad omvändelse. En litterär genre i sig, till varning och uppbyggelse. På 1930-talet framträdde tre betydande författare med verk där alkoholen spelade en central roll som både frälsning och förbannelse: Tom Kristensen, Aksel Sandemose och Malcolm Lowry. Andra författare har lämnat värdefulla bidrag på områ­ det, men Förintelse, En flykting korsar sitt spår och Under vul­kanen har blivit klassiker. Och till varje måttlighetsivrares förtret är det uppenbart att ingen av dem hade blivit skriven utan författarnas gedigna erfarenheter av alkoholens tvetydighet. Kanske var denna samtidighet bara ren slump, hjälpt på traven av »the roaring twenties« och förbudstidens sammanbrott. Det kan emellertid vara frestande att se ett samband med rörelser inom berättarkonsten – att den traditionella romanformen befunnits otillräcklig för den nya tidens stämningar, att det stod litterära uttrycksmedel till buds som kunde bereda det svängrum i texten som ett berusat medvetande behöver för att komma till sin rätt. Vad beträffar Lowry så är det uppenbart att han stod i tack­samhetsskuld till modernismens pionjärer. Hans vision krävde en frihet som inte funnits förut. Lika tröttsamt som det hade varit med ett romantiserat drickande, lika svårt hade det blivit med en renodlad naturalism. Att följa någon som ägnar sig åt dödligt drickande med vetenskaplig närgångenhet kan möjligen vara motiverat i en sjukjournal men som litteratur skulle det bli outhärdligt. Så Lowry förbigår de mest pinsamma detaljerna i konsulns förfall, av finkänslighet eller av hänsyn till den goda smaken. Det hindrar inte att hans framställning verkar förbehållslöst uppriktig. Plågsamt trovärdig. Framburen av ett äkta patos som vii


tillkommer både gestalter och gestaltande. Under vulkanen må vara skriven i en tid då beprövade former förkastades medan möjligheterna för den skull inte ansågs uttömda. Här finns en episk uthållighet som hämtar sin styrka ur övertyg­elsen om litteraturens förmåga att gestalta en mycket svår mänsklig erfarenhet, att förmedla den genom att utgöra en erfarenhet i sig. Boken tog mer än tio år att skriva och Lowry utvecklade en stil som är utpräglat »litterär« med lärda anspelningar och mytologiska referenser men det är likafullt en stil som verkar absolut ändamålsenlig. Den lyckas frambesvärja det berus­ ade medvetandets rörelser på ett sätt som ingen annan gjort förut. Läsaren ser världen med konsulns ögon, en värld som är ömsom knivskarp och detaljerad, full av budskap att tolka, ömsom suddig och likgiltig, upp och ner ibland, hallucinatorisk, befolkad av fiender och demoner och – i korta stunder av upphöjd livskänsla full av mannakraft och möjligheter. Ett förvrängt universum som verkar påfallande bekant från senare litteratur. Som om konsul Geoffrey Firmin begår en banbrytande offergärning varje gång han för ett glas mescal till munnen. Det står i alla fall ett skimmer av ensam och bräcklig heroism kring hans vita skjortbröst vid kraterns brant. Till alkoholens försåtlighet hör den illusoriska frihetskänsla som ett batteri med flaskor kan framkalla. Valet av drink framstår som ett val i full frihet. Konsuln gör ideligen sådana överväganden, han väljer varenda drink och han väljer till och med att avstå från några. Ändå – för varje centiliter han häller i sig tilltar en känsla av klaustrofobisk instängdhet. Hans fötter är fördärvade av »alkoholneuralgier« vilket gör hans rörelsefrihet begränsad i bokstavlig mening. Men även hans andliga frihet blir beskuren. Konsuln må vara full av lika starka lidelser som drycker, men han blir ställd, som paralyserad inför det livsavgörande val han måste begå – mellan kärleken och döden. Oförmögen att begå detta val skalar han av sina möjligheter och alternativ, dricker existensens mångfald in på bara benen. Precis i mitten av boken inträder ett ögonblick, ­omsorgsfullt återgivet i sin utdragna förtvivlan, då konsuln får en chans att viii


yttra några ord, mer behövs inte för att allting skulle förändras, för att han skulle ingripa i sitt eget liv och öppna dörren till förlåtelse och försoning. Men tillfället går honom förbi, förspills liksom vid anblicken av ljusspelet bland glasen på en groggbricka. Har man inte insett det förut så är det dags att göra det nu – att mannen är ohjälplig, här finns ingen nåd, ingen omvändelse att hoppas på. Konsuln är redan rättvänd. Med ansiktet vänt mot ett mäktigt väsen är han redan stämd till ödmjukhet och underkastelse. För att inte försumma sin plikt och svika sig själv måste han bli kvar där han är. Det är drickandets logik. I en existens som är meningslös och absurd och outhärdlig, i alla fall för den som avstår från kärleken. – KLAS ÖSTERGR EN –


u nder vulkanen


Världen är full av underverk, störst av under är människan dock. Över havet som piskas grått av en vinterlig sunnanstorm, hon styr den vanskliga färden i bränningarnas dån. Och moder Jorden, främst bland gudar, den outtröttliga och oförgängliga, pinar hon år efter år med sitt plogjärn, vändande mullen med hästars bistånd. Fågeln på lätta vingars par slugt hon fångar och snärjer i garn; villebrådet i skog och mark, sjöns och flodernas hala stim bli rov i maskornas nätverk för mänsklig sinnrikhet. För jägarns konstgrepp faller storvilt, på fälten strövande, i bergen klättrande; hästen med fladdrande man och den stolte tjuren sin hals under oket böjer. Och språket och tankens flykt och statskonst och samhällsskick har människan lärt sig och timrar till skydd mot frost under natthimlens tak och vidriga skyfall sin boning. Rustad mot allt ser hon framtiden an, rådlös blott inför ett enda: den ofrånkomliga Döden. Men från den svåraste sjukdom har frälsning hon tänkt ut. SOFOK LES, Antigone (övers. av Hjalmar Gullberg)


Nu välsignade jag hundens och paddans öde, ja, med glädje hade jag varit i hundens eller hästens ställe, ty jag visste att de ej hade någon själ som kunde krossas under Helvetets och Syndens eviga tyngd, såsom min med säkerhet skulle komma att krossas. Ja, och mig tycktes jag såg detta, kände detta och smulades sönder i stycken av detta, men vad som ytterligare ökade min sorg var att jag inte kunde finna att jag av all min själ trängtade efter förlossning. JOH N BU N YA N, Överflödande nåd mot den störste av syndare

Wer immer strebend sich bemüht, den können wir erlösen. Ty mäktar vi förlösa den som outtröttligt strävar. GOETHE


1 Två bergskedjor genomlöper republiken ungefär i riktningen norr–söder och bildar mellan sig många dalgångar och högplatåer. Med utsikt över en av dessa dalar ligger, tvåtusen meter över havsytan, staden Quauhnahuac. Den är belägen ett gott stycke söder om Kräftans vändkrets, närmare bestämt på nitt­onde breddgraden, på i stort sett samma latitud som Revilla Gigedoöarna västerut i Stilla havet, eller ännu mycket längre västerut den sydligaste änden av Hawaii – och som hamnstaden Tzucox österut på Yucatáns atlantkust nära ­gränsen mot Brittiska Honduras, eller ännu mycket längre österut Jagannaths stad i Indien, vid Bengaliska viken. Murarna runt staden, som är byggd på en kulle, är höga, gatorna och gränderna slingrande, vägarna krokiga. En bred landsväg av amerikanskt snitt löper in från norr men förlorar sig i dess trånga gator och kommer ut på andra sidan om en getstig. Quauhnahuac har åtta kyrkor och femtiosju barer. Den kan också skryta med en golfbana och inte mindre än fyra­ hundra swimmingpooler, offentliga och privata, fyllda med det vatten som ständigt rinner ner från bergen, och många ståtliga hotell. Hotell Casino de la Selva ligger på en något högre kulle strax utanför staden, nära järnvägsstationen. Det har byggts en bra bit från stora vägen och är omgivet av trädgårdar och terrasser, från vilka man har vid utsikt åt alla håll. Dess palatslika utse­ ende ger det en aura av ödslig prakt. Ty det är inte längre ett kasino. Man får inte ens spela tärning om drinkarna i baren. Ruinerade spelares vålnader hemsöker det. Ingen tycks längre simma i den magnifika Olympiapoolen. Sviktarna står tomma och sorgsna. Jai-alaibanorna ligger gräsbevuxna och övergivna. Bara två tennisbanor hålls i stånd under säsongen. I solnedgången på De dödas dag i november 1939 satt två 17


män i vita flanellbyxor på Casinos huvudterrass och drack anís. De hade spelat tennis och efter det biljard och deras racketar låg i sina vattentäta fodral och spännramar – doktorns i en trekantig, den andres i en fyrkantig – på balustraden framför dem. När de vindlande processionerna kom närmare trängde det klagande ljudet från deras mässande fram till de två männen, och de vände sig om för att betrakta de sörjande, som snart bara var synliga som melankoliska lågor från deras vaxljus där de snirklade fram mellan de avlägsna sädesskylarna. Doktor Arturo Díaz Vigil sköt över flaskan med Anís del Mono mot monsieur Jacques Laruelle, som nu uppmärksamt lutade sig fram. Strax till höger om och nedanför dem, under den väldiga röda kvällen vars återspegling långsamt förblödde i de tomma swimmingpoolerna, utspridda överallt som lika många speglar, låg staden fridfull och ljuv. Den verkade helt lugn från det ställe där de satt. Bara om man lyssnade uppmärksamt, som monsieur Laruelle nu gjorde, kunde man höra ett avlägset, obestämt ljud – distinkt men ändå på något sätt omöjligt att skilja ut från det svaga mumlet och klangen av små klockor från de sörjande – ett ljud som av sång som steg och sjönk och ett oavbrutet tramp av fötter – smällarna och skriken från den fiesta som hade pågått hela dagen. Monsieur Laruelle hällde upp ett glas anís till åt sig. Han drack anís därför att det påminde honom om absint. En djup rodnad hade framträtt i hans ansikte och hans hand darrade lätt när han grep flaskan, från vars etikett en välfödd demon skakade en tjuga mot honom. » – jag hade tänkt övertala honom att resa härifrån och bli dealcoholisé«, sa doktor Vigil. Han stakade sig på det franska ordet och fortsatte på engelska. »Men jag är så dålig själv dagen efter festen att jag lider, fysiskt, verkligen lider. Det är mycket illa, för vi läkare måste uppföra oss som apostlar. Minns du att vi spelade tennis den dagen också ? Så efter jag har sökit Konsuln i hans trädgård skickte jag en pojke ner för att höra om han ville komma några minuter och knacka på min dörr. Jag skulle uppskatta det till honom, om inte, skriva mig en lapp ifall dricka inte redan har dödit honom.« 18


Monsieur Laruelle log. »Men de är resta«, fortsatte den andre, »och ja, jag har tän­ kit fråga dig också om du har tittat honom i hans hus.« »Han var hemma hos mig när du ringde, Arturo.« »Ja, jag vet, men vi blev så hemskt fylla på kvällen innan, så perfectamente borracho, att jag tror att konsuln är lika dålig som jag.« Doktor Vigil skakade på huvudet. »Sjukdom är inte bara i kroppen utan i den del som man förr kallade: själ. Stackars din vän, han gjorde av med sina pengar på jorden jämt i sådana tragedier.« Monsieur Laruelle tömde sitt glas. Han reste sig och gick fram till balustraden och medan han stödde händerna mot de båda tennisracketarna tittade han ner och åt sidorna: de övergivna jai-alaibanorna med sina grästäckta vallar, de tomma tennisbanorna, springbrunnen, som låg helt nära i mitten av uppfartsvägen till hotellet, där en kaktusodlare hade hållit in sin häst för att låta den dricka. Två unga amerikaner, en pojke och en flicka, hade börjat en sen pingpong-match på verandan till annexet där nere. Det som hade hänt i dag för precis ett år sedan verkade redan höra till en annan tidsålder. Man kunde tycka att nuets fasor borde ha uppslukat det som en droppe vatten. Så var det inte. Även om tragedin höll på att förvandlas till något overkligt och meningslöst hade man tydligen fortfarande rätt att minnas den tid när ett enstaka människoliv ägde en smula värde och inte bara var ett tryckfel i en kommuniké. Han tände en cigarett. Långt borta till vänster om honom, åt nordöst, bortom dalen och de terrasserade utlöparna från Sierra Madre Oriental reste sig de två vulkanerna Popocatepetl och Ixtaccihuatl konturskarpa och storslagna upp mot solnedgången. Närmare, kanske någon mil bort och på lägre höjd än den stora dalgången, skymtade han byn Tomalín, hopkurad på andra sidan djungeln, varifrån en tunn blå slöja av förbjuden rök steg upp, någon som brände ved till träkol. Framför honom, på andra sidan den amerikanska landsvägen, utbredde sig fält och dungar mellan vilka slingrade sig en flod och vägen till Alcapancingo. Vakttornet på ett fängelse höjde sig över träden mellan floden och vägen, 19


som försvann ur sikte längre bort där purpurfärgade kullar i ett paradis av Doré böljade bort mot horisonten. Nere i staden tändes plötsligt ljusen utanför Quauhnahuacs enda biograf, som var byggd på en sluttning och syntes mycket tydligt, dog bort, tändes igen. »Non se puede vivir sin amar«, sa monsieur Laruelle … »Som den där estúpidon skrev utanpå mitt hus.« »Nå, nå, amigo, glöm bort ditt sinne«, sa doktor Vigil bakom honom. » – Men, hombre, Yvonne kom tillbaka ! Det kommer jag aldrig att kunna förstå. Hon kom tillbaka till honom !« Monsieur Laruelle gick fram till bordet igen, hällde upp ett glas Tehuacan-mineralvatten åt sig och drack törstigt ur det. Han sa: »Salud y pesetas.« »Y tiempo para gastarlas«, svarade hans vän eftertänksamt. Monsieur Laruelle betraktade doktorn som gäspande lutade sig tillbaka i däcksstolen, det vackra, ofattbart vackra mörka orörliga mexikanska ansiktet, de vänliga mörkbruna ögonen, oskuldsfulla också, som liknade ögonen hos de tankfulla, vackra oaxaqueñabarnen man kunde se i Tehuantepec (denna idealiska plats där kvinnorna arbetade och männen badade i floden hela dagarna), de spensliga små händerna och smala handlederna på vilkas baksida man nästan med en chock upptäckte några enstaka grova svarta hårstrån. »Jag har glömt bort mitt sinne för länge sedan, Arturo«, sa han på engelska och tog cigaretten ur munnen med känsliga nervösa fingrar, på vilka han var medveten om att han bar för många ringar. »Det jag tycker är mera – « Monsieur Laruelle märkte att cigaretten hade slocknat och hällde upp ännu ett glas anís åt sig. »Con permiso.« Doktor Vigil trollade fram en brinnande tändare ur fickan så snabbt att det verkade som om den måste ha legat och brunnit där nere, som om han hade dragit fram flamman ur sin egen kropp, gesten och uppflammandet en enda rörelse, och gav monsieur Laruelle eld. »Har ni inte aldrig varit i de sörjandes kyrka här«, frågade han, »där den Heliga Jungfrun finns för dem som har ingen med ?« Monsieur Laruelle skakade på huvudet. »Ingen gå dit. Bara sådana som har ingen sig med«, sa dok­ 20


torn långsamt. Han stoppade cigarettändaren i fickan och titt­ ade på klockan i det han vände upp undersidan av handleden med en liten knyck. »Allons-nous-en«, lade han till, »vamonos«, och skrattade gäspande med en rad nickningar som tycktes dra med sig kroppen framåt tills huvudet vilade mellan händerna. Sedan reste han sig och gick fram till monsieur Laruelle vid balustraden medan han tog några djupa andetag. »Ah, det här är den timme jag älskar, när solen kommer ner, när alla de människor började sjunga och alla hundar skylla – « Monsieur Laruelle skrattade. Medan de pratade hade him­ len i söder blivit vild och ovädersbådande och de sörjande hade hunnit ner från kullens sida. Sömniga asfåglar, högt där uppe, seglade i formationer med vinden. »Ungefär halv nio alltså, jag går kanske på bio någon timme.« »Bueno, vi träffas i kväll då, på det ställe där du vet. Men kom ihåg, jag tror fortfarande inte att du reser härifrån i morgon.« Han sträckte fram handen och monsieur Laruelle tog den i ett fast grepp och tyckte mycket om honom. »Försök att komma i kväll, om inte så kom ihåg att jag är alltid intresserad av hur du mår.« »Hasta la vista.« »Hasta la vista.« – Där han stod, ensam vid sidan av den landsväg där han för fyra år sedan hade kört de sista kilometrarna av den långa, vanvettiga, underbara färden från Los Angeles, fann monsieur Laruelle det också svårt att tro att han verkligen skulle resa. Sedan verkade tanken på morgondagen nästan överväldigande. Han hade stannat, obeslutsam om vilken väg han skulle välja för promenaden hem, när den lilla överfulla bussen Tomalín–Zócalo skumpade förbi honom på väg utför kullen mot ravinen innan den tog sig uppför backen och in i Quauhnahuac. Han hade ingen lust att ta samma väg som den i kväll. Han korsade vägen och började gå mot stationen. Trots att han inte skulle åka med tåg trängde sig medvetandet om avfärden, om dess närhet, häftigt på honom igen medan han letade sig fram över de smala spåren och likt ett barn undvek 21


de låsta växlarna. Ljus från den nedgående solen reflekterades från oljecisternerna uppe på gräsvallen på andra sidan. Perrongen sov. Spåren stod tomma, signalerna overksamma. Det var inte mycket som tydde på att tåg någonsin anlände till denna station, långt mindre avgick därifrån: QUAU HNAHUAC Ändå hade den för något mindre än ett år sedan varit scenen för ett avsked som han aldrig skulle glömma. Han hade inte tyckt om Konsulns halvbror vid deras första sammanträffande när denne i sällskap med Yvonne och Konsuln själv hade besökt monsieur Laruelle i hans hem på Calle Nicaragua, lika litet, kände han nu, som Hugh hade tyckt om honom. Hughs egendomliga utseende – men så överväldigande var upplevelsen att åter träffa Yvonne att inte ens det säregna hos honom hade gjort ett så starkt intryck att han senare i Parián var i stånd att genast känna igen honom – hade bara förefallit att parodiera Konsulns älskvärda, halvt bittra beskrivning av honom. Detta var alltså det barn som monsieur Laruelle vagt mindes att han hade hört talas om för många år sedan ! Efter en halvtimme hade han avfärdat honom som en ansvarslös tråkmåns, en professionell salongsmarxist, egentligen fåfäng och självupptagen men med ett spelat romantiskt engagemang. Hugh å sin sida, som av olika anledningar med säkerhet inte hade »förberetts« av Konsuln på mötet med monsieur ­Laruelle, betraktade utan tvivel denne som en ännu mera utsökt sorts tråkmåns, den äldste esteten, en obotligt promiskuös ungkarl med ett alltför salvelsefullt och beskyddande sätt mot k­ vinnor. Tre sömnlösa nätter senare hade de dock genomlevat en evighet: sorg och förvirring inför en ofattbar katastrof hade fört dem samman. Under de timmar som följde efter det att Hugh hade ringt upp honom från Parián och han hade lovat att komma fick monsieur Laruelle veta mycket om Hugh: hans förhoppningar, hans farhågor, hans illusioner, hans sorger. När Hugh reste var det som om han hade förlorat en son. Utan att bekymra sig om sina tenniskläder klättrade mon­ 22


sieur Laruelle uppför gräsvallen. Ändå hade han gjort rätt, sa han sig medan han efter att ha kommit upp stod stilla ett ögonblick och hämtade andan, rätt, sedan Konsuln blivit »upp­täckt« (fast under tiden den groteskt patetiska situationen hade uppkommit att det, vid det förmodligen första tillfälle det förelåg ett desperat behov av en brittisk konsul, inte fanns någon sådan i Quauhnahuac att vädja till), i att hävda att Hugh skulle låta alla konventionella hänsyn vika och dra största möjliga fördel av »polisens« underliga motvilja mot att hindra honom från att resa – deras iver, verkade det nästan som, att bli av med honom just när det föreföll som mest logiskt att de skulle vilja hålla honom kvar eftersom han varit vittne till i varje fall en fas av det som man nu på avstånd nästan skulle kunna kalla »fallet« – och så snart som möjligt bege sig ombord på den båt som genom en lycklig slump låg och väntade på honom i Vera Cruz. Monsieur Laruelle såg ner på stationen. Hugh hade lämnat ett tomrum efter sig. Man kunde säga att han hade gett sig i väg med hans sista illusioner. Ty vid tjugoåtta års ålder drömde Hugh fortfarande, till och med då, om att kunna förändra världen (det fanns inget annat sätt att uttrycka det på) genom sina handlingar – precis som Laruelle vid fyrtiotvå ännu inte helt gett upp hoppet om att kunna ändra den genom de stora filmer som han på ett eller annat sätt ämnade göra. Nu verkade de drömmarna absurda och förmätna. Han hade ju faktiskt gjort stora filmer, sådana de nu var, en gång i tiden. Och såvitt han visste hade de inte förändrat världen det minsta. – I alla fall hade han i viss mån identifierat sig med Hugh. Liksom Hugh skulle han åka till Vera Cruz, och liksom Hugh var han osäker på om hans skepp någonsin skulle nå hamnen … Monsieur Laruelles väg förde honom fram mellan till hälften uppodlade fält kantade av smala grässtigar som trampats upp av kaktusodlare på väg hem från arbetet. Så här långt var detta en väg som han tyckte mycket om att gå, även om han inte hade gjort det sedan före regntiden. Kaktusbladen lockade med sin friska grönska och de gröna träden som belystes av kvällssolen kunde ha varit tårpilar som vajade i den byiga vind 23


som plötsligt hade börjat blåsa. En sjö av gult solljus syntes långt borta nedanför vackra kullar formade som brödkakor. Ändå kändes kvällen olycksbådande nu. Svarta moln tornade upp sig i söder. Solen hällde smält glas över fälten. Vulkanerna verkade skrämmande i den vilda solnedgången. Monsieur Laruelle gick snabbt i sina rejäla, kraftiga tennisskor som han redan borde ha packat ner och svängde med tennisracketen. En känsla av fruktan hade åter gripit honom, en känsla av att han efter alla dessa år ännu denna sin sista dag här var främling. Fyra år, nästan fem, och han kände sig fortfarande som en vandrare på en annan planet. Inte så att det gjorde det mindre svårt att resa härifrån, trots att han med Guds hjälp snart skulle få se Paris igen. Nåja ! Han kände inte mycket inför kriget, utom att det var ett ont. Den ena eller den andra sidan skulle vinna. I vilket fall skulle livet bli hårt. Fast om de allierade förlorade skulle det bli hårdare. Och oavsett vem som segrade skulle den egna kampen fortsätta. Hur oavlåtligt, hur förbluffande landskapet förändrades ! Nu var fälten fulla med stenar: där stod en räcka döda träd. En övergiven plog som avtecknade sig i silhuett mot synranden höjde sina armar mot himlen i stum åkallan. En annan planet, tänkte han igen, en främmande planet där man, om man tittade litet längre bort, på andra sidan om Tres Marías, skulle kunna hitta alla slags landskap på ett och samma ställe, Cotswolds, Windermere, New Hampshire, ängarna vid Eureet-Loire, till och med Cheshires grå dyner, till och med Sahara, en planet där man på ett ögonblick kunde skifta mellan olika klimat och, om man brydde sig om att tänka på det, mellan tre olika kulturer bara genom att gå tvärs över en landsväg. Men den var vacker, dess skönhet gick inte att förneka, om fördärvbringande eller frälsande var den det jordiska paradisets egen. I detta jordiska paradis, vad hade han egentligen gjort ? Han hade förvärvat en del vänner. Han hade skaffat sig en mexikansk älskarinna som han brukade gräla med och en mängd mayastatyetter som han inte skulle kunna föra ut ur landet och han hade – Monsieur Laruelle undrade om det skulle börja regna: nå24


gon gång, om än sällan, hände det att det gjorde det vid den här tiden på året, som i fjol till exempel, då regnade det när det inte skulle regna. De där molnen i söder var faktiskt stormmoln. Han tyckte att han kunde känna lukten av regnet och det kom för honom att han inte kunde tänka sig något härligare än att få bli våt, genomdränkt in på bara skinnet, få vandra längre och längre in i det vilda landet i sina åtsmitande vita flanellbyxor och bli våtare och våtare och våtare. Han betraktade molnen: svarta snabba hästar som stormade fram över himlen. En svart storm som bryter ut på fel årstid ! Sådan var kärleken, tänkte han, den kärlek som kom för sent. Fast efter den följde inget avklarnat lugn, som när kvällens väldoft eller det bleka solljuset och värmen återvände till det överraskade landet ! Monsieur Laruelle skyndade på stegen ytterligare. Låt en sådan kärlek slå dig med stumhet, blindhet, galenskap, döden – ditt öde ändras inte av den liknelse du väljer. Tonnerre de dieu … det stillade ingen törst att beskriva hur den kärlek kändes som kom för sent. Staden låg nästan rakt till höger om honom nu och ovanför honom, ty monsieur Laruelle hade långsamt dragit sig neråt under sin promenad från Casino de la Selva. Från det fält han var på väg över kunde han ovanför topparna på de träd som växte på kullens sida och bakom Cortezpalatsets mörka, borgliknande kontur se det långsamt snurrande pariserhjul som stod på torget i Quauhnahuac och vars lampor redan hade tänts, och han tyckte sig kunna urskilja ljudet av skratt från dess klart strålande gondoler och, än en gång, det svaga ljudet från hänförda, sjungande röster, avtagande och bortdöende i vinden, slutligen ohörbara. En klagande amerikansk melodi, »St. Louis Blues« eller något sådant, bars över fälten till hans öron, en mjuk vindblåst våg av musik med skimrande stänk av pladder som snarare tycktes hamra än brytas mot de murar och torn som omgav staden för att sedan med ett klagande ljud sugas bort i fjärran igen. Han fann att han hade kommit in på den väg som genom bryggeriet ledde fram till Tomalínvägen. Han kom till Alcapancingovägen. En bil körde förbi och medan han med bortvänt ansikte väntade på att 25

9789174990942  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you