9789129677621

O_Sรถta pojkar 1.indd 1

2011-06-29 09.31

Moa Eriksson Sandberg

I_Sota pojkar.indd 3

2011-07-01 13:44:47

Läs mer om Moa Eriksson Sandberg på www.rabensjogren.se Låtlistan till boken finns på korta.nu/sötapojkar

Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Moa Eriksson Sandberg 2011 © Omslag: Erik Sandberg © Omslagsbild: Klara Halldin Tryckt hos Scandbook AB, Falun 2011 Isbn: 978-91-29-67762-1 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts förlagsgrupp AB, grundad 1823

I_Sota pojkar.indd 4

2011-07-01 13:44:47

Romanen bygger på min dagbok från 1997−1998. Jag har använt mig av egna upplevelser och känslor, men under arbetets gång har det blivit mer och mer fiktion. Exempelvis har jag slagit ihop personer och händelser, två liknande fester har kanske förvandlats till en fest för att det inte ska bli tjatigt. Med andra ord, nästan allting har hänt, men kanske inte just såhär.

I_Sota pojkar.indd 6

2011-07-01 13:44:47

I_Sota pojkar.indd 8

2011-07-01 13:44:53

Mina fötter studsade Mot

trägolvet och lycko-

känslan bubblade som kolsyra i halsen. Louise och jag lyssnade på Holes skiva ”Live Through This” och musiken kändes långt ner i magen på mig. I armarna, i benen, i huvudet, till och med under fotsulorna.

När Louise böjde sig fram och höjde volymen rasslade de bronsfärgade paljetterna på hennes tunika som en magdanserskas slöja. Hon liknade en ledsen tvättbjörn med sina sotade kajalinramade ögon, men när hon dansade strålade hon. Pannan glittrade av svett och hon log som en Hollywoodskådis, de vita tänderna var små och jämna. ”Skruva ner musiken, för helvete, jag pratar i telefon!” vrålade hennes storebror från övervåningen.

Louise tog sats och skrek tillbaka ännu högre: ”Patrik, du äger inte hela det här jävla huset!” Sedan fortsatte vi att dansa, utan att skruva ner volymen.

Efter att ha dansat till ytterligare två låtar orkade vi inte mer. Louise sjönk ner på sängen och jag satte mig bredvid henne på det guldbroderade överkastet.

9

I_Sota pojkar.indd 9

2011-07-01 13:44:54

”När jag flyttar till Los Angeles ska jag ta kontakt med Holes producent och fråga om jag får vara förband åt dom”, sa hon.

Hon sa det helt lugnt, som om det var självklart att han direkt skulle säga: ”Ah, Louise from Sweden! I’ve heard about you! Of course I want you to come.”

Väggarna och taket i hennes rum var målade djupt mörkblå och på nattduksbordet stod tända stearinljus och rökelsekar. Det luktade sött och kryddigt, precis som jag föreställde mig att det gjorde i Indien. Ovanför hennes säng satt en affisch med Nirvana där Kurt Cobain blygt tittade fram under sin rödblonda lugg.

När han dog hade Louise stannat hemma från skolan och gråtit i tre hela dagar.

Jag hade aldrig lyssnat mycket på Nirvana, däremot älskade jag Hole och Courtney Loves trashiga Lolitalook. Det var därför jag hade blekt håret så många gånger att det stank ammoniak och kändes som tugggummi när man drog i det. Fast än så länge hade det i alla fall inte ramlat av, som mamma hade sagt att det kunde göra. Jag gillade att det såg slitet ut: vitt och fluffigt som sockervadd. Eller som sådant där syntetiskt änglahår som man kan köpa i maskeradaffärer på julen.

Louise och jag gick in i köket och gjorde i ordning några mackor med Tartex och tomatskivor. Jag gillade att äta hemma hos kompisar. Maten smakade annorlunda 10

I_Sota pojkar.indd 10

2011-07-01 13:44:54

då, mer spännande på något sätt. Som om jag fick prova på att vara Louise en stund. Jag tänkte att det kanske var därför som jag tyckte om att spela teater, för att jag ville veta hur det kändes att vara en annan person.

Patrik kom släntrande nerför trappan. Hans breda överkropp var inklämd i en två nummer för liten T-shirt och de ljusgrå mjukisbyxorna smet åt kring låren. Han liknade en kalkon som man proppat full med sviskon och äpplen. ”Grattis, Louise! Du har lyckats förstöra mitt liv!

Grattis, så jävla mycket!” sa han.

Louise sköt ut underläppen som en trumpen sexåring. Hennes bestämda mun såg rolig ut när hon var arg. Som på en guppy. ”Patrik, är det inte på tiden att du flyttar hemifrån?” sa hon.

Hans ansikte mörknade och det såg ut som om han ville slita henne i stycken, men istället ropade han med oväntat gäll röst: ”Morsan, säg åt Louise att hon ska sluta jävlas!”

Jag kvävde ett nervöst fnitteranfall. Patriks gymtränade kropp såg komisk ut i det lilla köket och jag undrade om han inte tyckte att det var pinsamt att skvallra för sin mamma när jag var där. Även om han säkert bara såg mig som sin asjobbiga lillasysters asjobbiga kompis. Det störde mig. Visserligen var jag inte 11

I_Sota pojkar.indd 11

2011-07-01 13:44:54

alls intresserad av Patrik, men det hade ändå känts bättre om han tänkte på mig som en snygg tjej som han inte ville göra bort sig inför.

Louises mamma kom in i köket. Hon påminde om Louise, fast tjugo år äldre. Hon pratade med trött, gnällig röst och mungiporna pekade neråt. Men annars såg hon ovanligt ung ut för att vara någons mamma, smal med kort jeanskjol och tight topp. ”Patrik och Louise, kan ni sluta bråka? Ni ger mig huvudvärk.”

Louise gick direkt till anfall, nu liknade hon mer en ettrig piraya. ”Men det är ju han som bråkar med mig!

Han är helt jävla störd i huvudet! Han säger att jag förstör hans liv bara för att vi spelade musik när han pratade med den där dumma bruden i Skummeslöv.”

Louise skrattade. ”Skummeslöv, haha, är det en bondmora du har skaffat dig, Patrik? En riktig bondmora med förkläde och hängpattar?”

Patrik tog ett hotfullt steg mot henne, men då gallskrek deras mamma: ”Patrik, låt din lillasyster vara!

Sluta bråka nu, säger jag!”

Jag tittade ner i bordet för att de inte skulle lägga märke till mig. Andras bråk fick mig alltid att känna mig obekväm.

Innan jag lärde känna Louise hade jag varit lite rädd för henne eftersom hon rökte och hade en piercing i 12

I_Sota pojkar.indd 12

2011-07-01 13:44:54

näsan. Hon hade något rockstjärneaktigt över sig som gjorde att hon inte passade in i Laholms pittoreska villakvarter. Dessutom hade jag hört att hon åkt in på sjukhus efter att ha skurit upp armarna. Det skulle jag aldrig själv vågat göra, även om det fanns ögonblick då jag önskade mig bort från jordens yta.

I hemlighet var jag stolt över att hon ville vara min vän och förvånad över att hon var så ofarlig. Om man skrek på sin mamma och åt Tartexmackor kunde man helt enkelt inte vara så skrämmande. Nu vände hon sig mot mig och pandaögonen såg ovanligt självömkande ut. ”Kom nu, Ella, så går vi in på mitt rum, min familj är helt jävla cp.”

13

I_Sota pojkar.indd 13

2011-07-01 13:44:54

” e l l a , s k y n da d i g , jag

kör om en halvtimme!”

Mamma väckte mig som vanligt genom att skrika nedanför trappan till övervåningen. Hennes röst skar i öronen och jag suckade. Det var för tidigt på morgonen för att jag skulle orka skrika tillbaka. Istället slängde jag snabbt på mig kläderna.

Efter att jag fixat håret och sminkat mig, duttade jag sandelträparfym på handlederna och tittade mig i spegeln. Jag hade på mig en tight orange- och brunspräcklig sjuttiotalsskjorta som jag köpt i Röda korsets secondhandbutik och ett par ljusblå utsvängda jeans som mamma hade haft när hon var ung.

Gylfen var trasig och jag hade inte orkat laga den, istället hade jag satt dit en lång rad säkerhetsnålar som var ett helvete att få upp varje gång jag skulle gå på toaletten. Håret var tuperat med mängder av hårspray och läpparna målade mosigt vinröda.

Tricket var att sätta på läppstiftet så att det hamnade lite utanför själva läppkonturen och sedan bita av på ett papper. Det fick det att se ut som om man hade 14

I_Sota pojkar.indd 14

2011-07-01 13:44:54

hånglat och druckit rödvin hela natten à la Courtney.

När jag kom nerför trappan stod båda mina yngre bröder och synade sig kokett i hallspegeln. Anselm var bara ett år yngre än jag och när vi var små hade alla trott att vi var tvillingar. På den tiden hade vi till och med haft samma frisyr: hemmaklippta, blankputsade pottfrillor.

Numera hade han bytt ut pottfrillan, manchesterjackan och velourbyxorna mot vaxat hår, läderjacka och trasiga jeans med rasslande nyckelkedjor.

Otto, som var tio år, hade samma punkstil som Anselm och jag hade haft några år tidigare. Det såg gulligt ut: ett barnsligt runt ansikte med illgrön tuppkam och en jeansväst full med nitar och Sex Pistols-citat.

Mamma skjutsade mig till skolan och körde som vanligt alldeles för fort, och utan något säkerhetsbälte på sig.

Om hon såg en polisbil satte hon på sig bältet, men så fort den hade kört förbi tog hon av det igen. ”Jag får inte luft annars”, sa hon på bred malmöitiska.

Mamma arbetade som bildlärare på en högstadieskola i Halmstad och vi brukade åka in tillsammans på morgnarna.

Det var skönt att slippa bussen, dels för att den var långsam och fick mig att må illa, och dels för att den 15

I_Sota pojkar.indd 15

2011-07-01 13:44:54

alltid var full med högljudda tonåringar från landet. Jag hatade deras gälla röster och tjejernas brunkrämsinsmetade ansikten och fördömande blickar om man hade på sig något annorlunda. ”Det är ni som är fula och omoderna!” fick jag lust att skrika.

Mamma tuggade frenetiskt tuggummi samtidigt som hon tutade på bilen framför oss. ”Gubbjävel, flytta på dig!” ropade hon rakt ut i luften. ”Sluta skrik. Jag blir döv”, sa jag.

Hon tittade på mig och jag såg paniken i hennes ljusblå ögon. Hon var redan sen till lektionen och sina trettiofyra elever, och hennes tålamod var slut. ”Sluta hacka på mig nu, Ella!” sa hon. Sedan tutade hon igen, den här gången utdraget. Gubben vände sig om och tittade argt på oss och jag ville sjunka genom sätet. ”Det är alltid gubbar i sjuttioårsåldern som kör sådär. Dom borde bli av med körkortet”, muttrade hon innan hon tryckte gasen i botten och körde om honom.

Jag svarade inte utan gav henne bara en ilsken blick.

En stund senare släppte hon av mig utanför skolan, på baksidan så att ingen skulle se att jag fått skjuts. ”Ring om du vill åka med mig hem.” ”Jag får se hur jag gör”, sa jag.

Man fick aldrig säga åt henne någonting för då fick hon tårar i ögonen och sa att allt hon gjorde var fel och 16

I_Sota pojkar.indd 16

2011-07-01 13:44:54

att jag alltid skällde på henne. Och det var inte sant.

Jag såg på henne. Min stressade hippiemamma med permanentat hår som en spretig gloria kring huvudet, lång kjol i krossad sammet och ett halsband med en fallossymbol kring halsen. Jag funderade på om jag borde krama henne och säga att jag inte alls tyckte att hon gjorde något fel. Men det var för sent, bilen hade redan rivstartat och kört därifrån.

Jag gick in bakvägen, förbi källaren med klädförrådet och in i kaféet. Morgonljuset föll in genom glasväggarna och spred ett skirt ljus i lokalen. Klockan var bara åtta men en av musikeleverna, en asiatisk tjej med runda stålbågade glasögon, hade redan parkerat sig framför flygeln och spelade skalor.

Det var trängsel framför skåpen och kaféet var packat med folk som drack billigt kaffe ur plastmuggar och åt sega ostfrallor till frukost. Ett gäng dansare kom springande som en svärm färgglada kolibrier. Några stekarkillar i rosa skjortor kollade efter dem och kommenterade stringtrosorna som syntes genom trikåerna. ”Hej, Ella! Läget?” ropade en av danstjejerna. Precis som de andra var hon blond, smal och solbränd. ”Det är bra! Hur är det med dig?” svarade jag, men hon hade redan hunnit vidare.

Jag suckade – det här var ingen bra början på dagen.

Jag önskade att jag kunde låta lika sprudlande glad som 17

I_Sota pojkar.indd 17

2011-07-01 13:44:54

tjejerna i ”Beverly Hills” men min röst var oftast för tyst och pipig. Dessutom kom jag alltid på vad jag skulle säga fem sekunder för sent.

Den här morgonen skulle Sonny och jag repetera en scen ur Bertolt Brechts ”Tolvskillingsoperan” som vi skulle spela upp inför klassen senare i veckan. Jag skyndade mig till dramasalen, men den var tom.

Jag slog mig ner uppe på läktaren och tittade ut över scenen med det svarta trägolvet och de tunga draperierna. Kontrasten mot bullret i kaféet var nästan kuslig. Det var alldeles tyst, men det fanns en tydlig spänning i lokalen. Det var som om all energi från föreställningarna hängde kvar: applåderna, replikerna, skrapet av fötter, busvisslingar och kurrande magar.

En kvart försenad släntrade Sonny in, smällde igen dörren efter sig och blängde på mig. Hans mörkbruna hår var bakåtkammat och glänste av hårvax och han hade en stor portion snus under läppen. ”Du är sen”, sa jag försiktigt.

Sonny slog ut med armarna i en dramatisk gest, som om han stod på scen inför en stor publik. ”Men fy fan, Ella, kan du sluta klaga så jävla mycket?

Tror du att du själv är så jävla bra, va?” Han slängde ifrån sig ryggsäcken på golvet.

Jag mötte hans blick och kände hur jag rodnade, som om det var jag som hade gjort fel och inte han.

18

I_Sota pojkar.indd 18

2011-07-01 13:44:54

”Det är inte mitt fel att HBK förlorade matchen igår”, sa jag och log spänt.

Sonnys grönbruna ögon blixtrade till och jag trodde att han skulle bli riktigt arg. Men då slappnade han plötsligt av och log brett, så att snuset som rann nerför tänderna syntes. ”Inte visste jag att du följer sporten, Ella.”

Det gjorde jag inte heller. Det var en ren gissning, men den hade uppenbarligen träffat rätt. Sonny hejade på HBK och blev fullständigt vansinnig om de förlorade en match. ”Ska vi börja då, Polly? Kom igen nu, älskling”, sa han och ställde sig bredbent bredvid mig. ”Visst”, sa jag. ”Om du spottar ut snusen först.” ”Vad fan då för?” ”Jag kan inte spela att jag är förälskad i någon som har snus på tänderna.”

Han gick bort till papperskorgen och drog ut snusen med pekfingret. ”Nöjd nu?” frågade han. ”Ja”, svarade jag. ”Nu kör vi.”

19

I_Sota pojkar.indd 19

2011-07-01 13:44:54