Page 1


Facebook: Ville och monstergäddan

© Martin Jonols 2012 © Berghs Förlag AB, Stockholm 2012 © Illustration och omslag: Stefan Lindblad Sättning: Team Media Sweden AB, Falkenberg Tryck: ScandBook AB, Falun 2012 ISBN 978-91-502-1953-1 www.berghsforlag.se


Martin Jonols

Villes v채rsta

match

BERGHS


1. Hett om öronen Allting började med att Oliver lånade en tändare av en knäpp gubbe i Östmora centrum. Sen tände han eld på en buske utanför gympasalen och softade och kollade på elden. Han gjorde så ibland men sen brukade han kissa på bränderna för att släcka dem. Men den här gången funkade det tyvärr inte för han pratade i mobilen och beställde pizza medan han kissade och hade lite svårt att koncentrera sig. Så gympasalen hade brunnit upp om inte vår lärare Pekka kommit galopperande med en brandspruta och släckt busken i sista stund. Det var svårt att få stopp på elden och Pekka flaxade omkring och pustade och slet. Han var nog rätt rädd också men till slut var elden släckt och Pekka vände sig om till Oliver som lugnt stod 5


där med sin tändare. Pekka såg ut som en uppretad varulv. Det gör han väldigt sällan. – Jag bara råkade, sa Oliver. – Va? – Gubben fattade inte vilken pizza jag ville ha! – Vem? – Pizzagubben fattar du väl! Alltså, han måste skärpa sig. Hur svårt kan det vara att förstå? Napolitana utan sardeller. – Oliver! Du kunde ha blivit massmördare! – Det funkar inte längre, jag är allergisk mot sardeller, men det fattar han aldrig. – Vad säger du? – Det är jobbigt! Pekka stoppade handen innanför kavajen för att ta fram en cigarett men sen hejdade han sig. Det luktade fortfarande rök över hela skolgården. Pekka gick runt och stampade glöd på marken för att lugna ner sig. Han fnös liksom av ilska medan han stampade. – Chilla, sa Oliver. – Va? – Slappna av lite, du verkar stressad. – Hela Östmora kunde ha brunnit upp! – Varva ner! Jag kunde inte kissa ordentligt. 6


– Vadå kissa? – Jag har vätskebrist. Det är jobbigt. Det är liksom inte mitt fel! Pekka blev så rosenrasande att han fick sätta sig en stund på en bänk och lugna ner sig. Han skulle verkat rätt tuff om han inte varit så kort (klart kortare än Oliver) och haft så gäll röst när han blev arg. Oliver verkade inte livrädd. Han ställde sig mot väggen till gympasalen och kissade en gång till. Tydligen var det inte direkt panik med hans vätskebrist. Sen kom vaktmästaren och flera andra lärare och till slut kom rektorn. Han var inte heller på topphumör och mumlade att det hade gått för långt. – Det är trots allt inte ett dårhus, sa han till Pekka. – Nej, sa Pekka. – Det borde inte vara det i alla fall! Rektorn är en rätt schysst farbror som egentligen är ganska blyg och har supersvårt att se folk i ögonen. Han brukar gå omkring i hatt med fjäder och golfbyxor och berätta om när han fjällvandrar med sin fru i Lappland på somrarna. Han är rätt kul. Men nu var han arg som en kamphund eller snarare som en kennel full 7


med kamphundar. Fast det märktes att han inte var så van vid att vara arg för han tyckte fortfarande inte om att titta någon i ögonen. Så han såg ner i marken och lät nästan lite sorgsen när han snackade. – Det har spårat ur totalt, sa han till Pekka. – Japp. – Vi måste göra någonting! – Ja. – Nu har det spårat ur med några av tjejerna också! Några av tjejerna i sexan hade börjat köpa cigaretter av knäppa gubbar i centrum och röka bakom kiosken och gå in och snatta smågodis när de hade rökt färdigt. Inte nog med det. Någon hade klottrat ner Östmorakyrkan som är från typ tolvhundratalet. (Alla utom de vuxna visste att det var Oliver.) Allt det där fick rektorn att se ut som om världens undergång närmade sig. Senare på dagen höll han tal för hela skolan i samlingssalen. – Det här går inte längre, sa han, det har blivit ohållbart. Det är dags att visa Östmora-anda! Han sa att det var dags att skilja på dem som har dålig inverkan på varandra. 8


– Det är dags att stuva om, sa han om och om igen, och berättade att de skulle göra om klasserna så att alla skulle få nya klasskompisar. Det hade på något sätt börjat blöda i hans ena öga så att det blev alldeles rött. Jag tyckte synd om honom. – Det kommer att bli bra, sa han i sina golfbyxor. Men vi måste stuva om. Jag fick Pekka som lärare i min nya klass. Jag gillar Pekka. Han är skön för han pratar rätt tyst på lektionerna men man lyssnar ändå på vad han säger. Han går jämt omkring med en rosa kaffekopp i plast som det står ”My fucking coffee” på och han har alltid kavaj, skrikig t-shirt och joggingskor. Och han gillar att förklara saker lugnt, så att man fattar. Men det var ändå inte kul. Jag kände knappt någon utom min gamla kompis Rebin och de flesta killarna i min nya klass kom från ett annat område. De var okej men de hade känt varandra sen dagis och hade typ alltid likadana tröjor och drog likadana skämt. De var musiknördar allihop och hade ett band. Men de var inte inne på hiphop som jag gillar utan gammal mossig musik som deras pappor lyssnade på. Alla deras skämt 9


handlade om den där musiken. Jag fattade ingenting! Varenda rast stod de i en ring och snackade om sin skumma musik och jag kunde inte komma på något att säga när de skämtade och skrattade åt saker som jag knappt fattade. Jag skulle hellre skämtat med tjejerna men det var inte läge för det i den nya klassen för jag kände dem inte. Men i min gamla klass brukade jag vara en skämtare och folk brukade skratta när jag sa något eller härmade rektorn eller den griniga gubben som gick med sin arga schäfer i parken. Men nu tittade de här killarna bara på mig som om jag kom från yttre rymden, annars såg de mig knappt. När det där hände ville jag bara gå och gömma mig under en sten som en gammal gråsugga. Jag tyckte inte ens själv att mina skämt var roliga längre. Jag hade tappat formen! Jag var inte rolig längre!

10


9789150219531