9789146221067 by Smakprov Media AB

Ljunghill_SGaramond_11pkt3.indd 1

2011-11-02 15:16:13

Ljunghill_SGaramond_11pkt3.indd 2

2011-11-02 15:16:14

PONTUS L J UNGHILL ! EN OSYN LIG KRIMINALROMAN

WA H L S T R Ö M & W I D S T R A N D

Ljunghill_SGaramond_11pkt3.indd 3

2011-11-02 15:16:14

Ljunghill_SGaramond_11pkt3.indd 4

2011-11-02 15:16:14

Det förefaller nästan som om den Makt som råder över människors liv … väljer ut de mest förtjänstfulla för undergången och skonar dem som är ovärdigast. Chevalier de Johnstone, skotsk rebell, slaget vid Culloden 1746

Ljunghill_SGaramond_11pkt3.indd 5

2011-11-02 15:16:14

Ljunghill_SGaramond_11pkt3.indd 6

2011-11-02 15:16:14

Stockholm 1928

1. När han tittade på sin klocka insåg han att hon snart var tre. Varvsområdet var mörkt och nedsläckt. De stora, övergivna byggnaderna stod som orörliga skuggfigurer. Han var nere vid vattnet, blickade ut över sundet. På andra sidan fanns några hus. Till vänster låg den svagt upplysta träbron. Han rättade till hatten och tittade ner på den svarta kostymen. Den var nyinköpt men passade dåligt. Så var det för det mesta. Han var smal och hans kraftigt sluttande axlar gjorde att kläderna ofta inte satt som de borde. Då spelade kvalitén mindre roll. Den svarta regnrocken hade han lagt i en påse, den var för blodig att gå omkring i. Mannen tände en cigarett och drog några djupa bloss. Han tänkte på hur han hamnat här; efter alla år hade han till slut hamnat på ett mörkt, nedlagt varv på Djurgården. Vägen hit hade inte gått spikrakt, den hade svängt tvärt, gått brant uppför och brant nedför, men den hade obönhörligen lett hit. Natten var klar och fullmånen blänkte i vattnet. Han hade för länge sedan insett att det var livet i sig som drivit honom in på brottets bana, som i det långa loppet gjort honom till en mördare. Förnedringen och likgiltigheten hade format honom. Han hade inget socialt liv att tala om. De människor han träffade var honom lika ointressanta som de få monotona arbeten han haft genom åren. Nu försörjde han sig mest på fickstölder på affärsgatorna på Norrmalm och bland alla resande vid centralstationen; det gav mer rena pengar. Ibland bröt han sig in i bilar; ofta gav det ingenting, men ibland var det rena guldgruvan. Det var rikt folk som hade bil. Han hade hittat dyra kostymer i bilar. Champagne. Plånböcker med mycket kontanter. Ibland bröt han sig 7

Ljunghill_SGaramond_11pkt3.indd 7

2011-11-02 15:16:14

in i villor i stadens finare områden. Träkåkarna i Äppelviken. Sommarhusen på Stora Essingen. Brottets bana. Den hade blivit hans egen. I början hade det känts nytt. Spännande. Nu kändes det nästan lika monotont som när han dragit in pengarna på hederligt vis. Mannen i kostymen tog några bloss på cigaretten samtidigt som han strök vänsterhanden över hakan. Han hade inte rakat sig på tre dagar. Det berodde mest på spänningen han haft inom sig de senaste månaderna. Annars var han noga med sitt yttre. Han slängde cigaretten till marken, kvävde glöden med högra skosulan. Så plockade han upp fimpen och la i ena byxfickan. Som tonåring hade han stulit i butiker, mest småsaker. Sedan hade han gått vidare. Förfinat tekniken. Lärt sig knepen. Aldrig hade han åkt fast. I natt hade han tagit ett steg åt ett annat håll. Ett steg han varit tvungen att ta. Det gjorde honom lättad, samtidigt kände han sig förvirrad, nästan yr. Den här natten hade han till slut dödat en annan människa. Mannen vände sig om och började gå genom mörkret. Gruset knastrade under hans fötter. Han stannade till framför en stor plåtbyggnad, öppnade dörren och steg in. Där inne var det mycket mörkt. Byggnaden var fylld av bråte: brädor, gamla rostiga motorer och metallplåtar. En gång, för inte så länge sedan, hade människor arbetat härinne. Nu hade varvet börjat förfalla. Han tog sig försiktigt fram till en ostadig trätrappa som ledde uppåt. Övervåningen var mycket mindre, högst en tredjedel av undervåningen. Han tände en fotogenlampa som stod på golvet, vid trappan. Runt ett träbord var några pinnstolar placerade. Under ett fönster fanns ett smutsigt badkar. I badkaret låg väskan med hans saker. Där låg repet med sin snara. Batongen, den var inlindad i en blodig handduk. Kortbyxorna. Linnet. Spikskorna. Flickan låg på golvet. Han såg tydligt blodet i hennes ljusa hår. Och så pölarna vid henne. De kraftiga stänken ovanför hennes huvud. Hon hade blött mycket när han slagit ihjäl henne med sin batong, men han trodde att det gått fort. Att hon inte lidit länge. Han reste sig upp och gick försiktigt runt allt blod, försökte se till att han inte klev i det. 8

Ljunghill_SGaramond_11pkt3.indd 8

2011-11-02 15:16:14

Flickan hade hetat Ingrid. För fyra veckor sedan hade han sett henne ensam i Vasaparken och börjat prata med henne. Till en början hade hon varit blyg. Han hade gett henne en slant att köpa bokmärken för. Efteråt hade han besökt parken varje dag. Länge hade han suttit på samma parkbänk, läst tidningen eller bara tittat på folklivet runtomkring. Han hade träffat henne ett par gånger till. Sakta vunnit hennes förtroende. Frågat hur det gick i skolan. En gång hade hon till och med fått en av hans samlarbilder. Han hade tyckt om henne. Redan andra gången de möttes hade hon berättat att hon bodde ensam med sin mor. Att hon hade en far som hon aldrig träffat. Han hade frågat efter faderns namn. Sagt att han kände honom. Han hade ordnat bilen för en vecka sedan. Åkt runt de senaste dagarna. Stannat, gått av. Letat. Den här eftermiddagen hade han parkerat bilen på en bakgata nära Vasaparken, haft med sig jordgubbarna han köpt på Hötorget dagen innan. Han hade satt sig på den vanliga bänken. Den som låg nära den stora gräsplanen, nära den väg han visste att hon brukade gå. Han hade bläddrat igenom StockholmsTidningen. Tittat på folket runtomkring. Han hade suttit där i flera timmar. Sett hur människorna blev färre och färre. Sett hur mörkret föll, sett hur lykttändaren tände lyktorna. Hon hade kommit vid niotiden; han hade blivit förvånad över att hon var ute så sent. Hon hade stannat till vid bänken. Börjat prata med honom. Han kände att hon litade på honom och han hade sagt att hennes far var i staden, att nu skulle hon få träffa honom. Och hon hade följt med honom.

2. Harry Schiller tog sig vingligt uppför den branta backen vid slutet av Nordenskiöldsgatan. Klockan var strax över fyra, det var fortfarande folktomt. Schiller stannade till framför ett av hyreshusen. Kvällen hade börjat på restaurant Tennstopet. Den hade fortsatt till ett par ölsjapp innanför 9

Ljunghill_SGaramond_11pkt3.indd 9

2011-11-02 15:16:14

tullarna. Han hade sökt sig till ställen där de inte visste att han var stämplad som alkoholist, som lösdrivare, ingen som man kunde servera. Krogronden hade slutat på Julia på Narvavägen. Därifrån hade de bett honom gå strax innan de stängde vid tolvtiden, alltför berusad och med plånboken nästan tom. Han hade hittat en sovplats i närheten av Djurgårdsbron, men han var tunt klädd och vid halvfyratiden hade han vaknat till och insett att han måste söka efter något bekvämare. Han öppnade en järngrind som ledde in till husets gård. Den var ganska liten och fyrkantig. Invid husväggen stod ett ställ med flera cyklar. En bit bort fanns ett midjehögt metallstaket. Schiller gick fram till staketet. Nedanför honom började varvsområdet. Det var nedlagt och övergivet sedan länge och han brukade sova där, flera dagar i veckan. Han hävde sig över staketet. En brant stenvägg sluttade ner mot varvet; det var ett par meter till marken där nedanför. Flera träd växte alldeles bredvid muren. Han tog tag i ett av dem och klängde sig fast. Trots berusningen lyckades han utan problem klättra ner, han hade gjort det många gånger förr. Väl nere ställde han sig mot den närmsta av de stora, gula metallbyggnaderna och urinerade. Den trasiga dörren stod öppen, det brukade den inte göra. Han knäppte gylfen och gick in. På väg mot trappan slog han emot ett par gamla rostiga motorer. Berusningen och mörkret där inne gjorde honom klumpigare än vanligt. Tyst nynnade han på en melodi medan han gick uppåt. Så var han uppe på andra våningen. Det tog någon sekund innan han fick se flickan. Han hade först tittat ut genom det lilla fönstret, sedan ner på golvet. Flickan låg på rygg. Hon var klädd i vit kjol, vit blus och kofta. På fötterna hade hon sandaler. I hennes blonda hår fanns stora mängder blod. Underbyxorna var neddragna och satt längst ner över den vänstra foten. Han såg blodpölarna runtomkring henne, såg stänken. Det våldsamma var mycket påtagligt. Han hörde ingen andning. Harry Schiller flackade med blicken i några sekunder. Snubblade 10

Ljunghill_SGaramond_11pkt3.indd 10

2011-11-02 15:16:14

till och höll på att falla mot badkaret, men behöll balansen. Badkaret verkade smutsigt. Han kunde se att det stod en väska i det, en stor mörk i skinn. Den var så pass öppen att han kunde se en del av innehållet. Något var invirat i en blodig handduk, något som verkade avlångt och rundat, som ett slagträ. Han kunde se skymten av ett par sportskor och ett par kortbyxor under handduken. En smäll hördes plötsligt från nedervåningen. Schiller hajade till och stod så helt stilla. Någon hade nyss tagit sig in i den stora varvsbyggnaden. Lätta steg hördes där nerifrån. Harry Schiller kände desperationen. Den enda tanke han hade i huvudet var att han måste gömma sig. Schiller såg sig omkring. Vid ena väggen stod en metallhylla. Den var utdragen och han trodde att han skulle få plats där bakom. En man kom upp på våningsplanet. Mörkret gjorde att man inte kunde urskilja mannens ansikte, men han hade kavaj och bar hatt. Det såg ut som om han hade handskar. Mannen i hatten gick fram mot flickan, han rörde sig långsamt och lät blicken svepa över golvet. Det var som om han sökte efter något. Han tog ett steg mot badkaret, fick syn på väskan och plockade upp den. Harry Schiller kunde inte hålla andan längre där han stod bakom skåpet. Han lät luften sippra ut genom mungipan. Så andades han in igen, fyllde lungorna och hoppades att det inte skulle höras. För allt i världen fick det inte göra det. Mannen med hatten tittade sig omkring än en gång. Så vände han sig om och gick nerför trappan, nästan ljudlöst. Harry Schiller väntade länge, länge där bakom skåpet innan han vågade sig fram. Hur länge kunde han omöjligen beräkna. Kanske var det tio minuter, kanske var det en halvtimme. Det var som om tidsbegreppet hade försvunnit. Till slut sprang han ut ur byggnaden. Han klättrade upp samma väg som han kommit och snart var han ute på Nordenskiöldsgatan igen. Hans händer skakade och han frös i hela kroppen. Så började han springa. Utanför Skansen steg Harry Schiller in i en telefonkiosk. Stammande bad han att få bli kopplad till Polisen. Rösten som svarade lät bestämd. 11

Ljunghill_SGaramond_11pkt3.indd 11

2011-11-02 15:16:14

– Polisen. – Ni måste komma, började han. Det har hänt något … Plötsligt kände han illamåendet komma, mycket kraftigt. – Hålla, vem talar jag med? Han tog ett djupt andetag. – Det kan kvitta. Det ligger en flicka på Djurgårdsvarvet. Hon verkar död. Någon verkar ha slagit ihjäl henne. – En flicka på Djurgårdsvarvet? Var på Djurgårdsvarvet? – Andra våningen … Den största byggnaden … Det kom någon … – Vem kom? Harry Schiller svalde. Han mådde inte bra. – Var är ni någonstans, sa rösten på andra sidan. Stanna där ni är, så kommer vi. Så kan ni peka ut var flickan finns. Var är ni? – Stanna … Jag ska försöka stanna. Försöka ta mig dit … Nu kände han att han inte kunde hålla emot längre. Han la på luren och sprang ut ur hytten. Strax innan entrén till den stora djurparken kräktes han.

Ljunghill_SGaramond_11pkt3.indd 12

2011-11-02 15:16:15