9789137146300

handlar om segregation. Många av akademikerna med invandrarbakgrund hade turen att inte hamna i miljonprogram som Jordbro, Rinkeby, Angered, Rosengård, Gottsunda, Hisingen, Fittja, Husby. Eller så hade de uppmärksamma mammor som låste in dem. Jag försöker inte rättfärdiga mina fuck-ups men man måste ta det här på allvar för att förhindra öden som mitt.

I Jordbromalmsskolan blev folk slagna och trakasserade. Det gällde att stå på sig om man inte ville bli illa behandlad. Häftigaste shuno var han som kom med stöldgods och becknade.

Präktigheten i skolan var fullkomligt underrepresenterad. Dialog med de svenska villaungarna existerade knappt. Det var vi mot dem för hela slanten.

Det hela var så tragikomiskt för några år senare stod det klart att de präktiga blattarna, som predikat det ena å det andra, fick köra taxi eller torka bord. Vad ska man säga? För att få ett kvalificerat jobb i Sverige måste blatte överglänsa svenne tre gånger om och gå Handels, juristlinjen eller bli läkare, utbildningar som leder till arbete där bara betyg och skola räknas, utbildningar där man är tvungen att skita i efternamn. Är man en medelmåtta med vanliga högskolestudier finns inga garantier.

Jag bara följde med strömmen och gled in på den kriminella livsstilen. En livsstil som skulle hinna ikapp mig i form av fängelse. Men en sak hade jag gemensamt med de präktiga blattarna: vi var alla marginaliserade från första stund vi satte våra fötter på svensk mark. Även om jag inte visste om det som trettonåring.

Jag var för utåtriktad för att hålla mig hemma. Mamma hade ingen koll på Jordbro så jag slapp olyckligtvis nog bli inlåst. Ett fucked-up område i Chile skulle aldrig ha klippta gräsmattor eller bra lägenhetsstandard. Den västerländska misären var annorlunda. I Jordbro regerade fattigdom, självdestruktivitet, ångest och dekadens men här fanns högre socialbidrag och fräscha trappuppgångar. Men det som gör ett område till utsatt är känslan av att den som bor där är mindre värd.