AVUND
1
© 2016 Utgiven av Ariton Förlag www.synder.se www.aritonforlag.se www.facebook.com/aritonforlag Twitter: @AritonForlag Instagram: @aritonforlag YouTube: aritonTV E-post: info@ariton.se Omslag: Josephine Öhrlund, Alexis Design Tryckeri: ScandBook ISBN: 978-91-87813-24-5 2
Innehållsförteckning Förord Hellre morötter än piskor …… 4 av Yannick Tregaro
Jag vill …………………… 114 av Gunnel Saric
Lilla snigel, akta dig ………… 6 av Dag Öhrlund
Grönt är inte skönt av Jessika Devert
Grön torsdag ………………… 24 av Ulrika Alenfelt
Sova med hundar ………… 130 av Anneli Stålberg
Så länge vi har varann ……… 32 av Mirjam Lindahl
Man vill ju inte sälja sin själ. 140 av Cecilie Östby
Skymning över Skinnarviksberget …………… 42 av Jan Björkman
Att se sig själv med omgivningens ögon ……… 150 av Emelie Ström
Hesekiel 35:11 ………………… 50 av Carina Aynsley
När mörkret faller ………… 156 av Per Berg
En drog med bitter eftersmak .. 60 av Birgitta Backlund
Älskade Filip. Förlåt.……… 166 av Jessika Nilsson
Horor på livets teater ………… 68 av Carina Cefa-Öhrlund
Pudelhämnaren …………… 174 av Stefan Wallner
Ett litet leende …………………82 av Cornelia Södergren
Mys karma ………………… 184 av Catrine Tollström
Svenskt driftsliv ……………… 90 av Dag Sandahl
I avgrundens käftar ……… 194 av Jenny Jacobsson
I skuggan av henne ………… 96 av Anna Wahlgren
Lena ……………………… 200 av Malin Lundskog
Avgrund ……………………… 104 av Michael Burlin
Bara hon försvann ………… 210 av Lars-Göran Halvdansson
3
……… 122
foto: Petronella Hyll
Jessika Nilsson föddes i Södertälje men är numera bosatt i Halmstad. Hon skriver, målar och fotograferar, och hon provar gärna nya tekniker och material i sitt konstnärskap. Nyfiken på det mesta har hon haft en rad arbeten, bland annat som fastighetsmäklare, privatrådgivare, säljare och eventkoordinator. Hon ägnade ett år i början av 2000-talet åt en författarskola på Jakobsbergs Folkhögskola och har bland annat arbetat som frilansjournalist och som skrivande redaktör för en medlemstidning. Idag arbetar hon med marknadsföring. Jessika skriver helst skriver helst kortprosa, sagor och noveller och debuterade i bokform med novellen Vi måste tala sa du fastän det är allt vi gör i antologin ”#Älskanoveller – 26 nyanser av Sverige” under våren 2014. Sedan dess har hon medverkat i ett flertal antologier.
168
Älskade Filip. Förlåt. Det kommer ett brev. Han känner igen handstilen men det var länge sedan han såg den nu. Han vet att brevet är viktigt. Det är alltid viktigt när hon skriver. Älskade Filip! Förlåt. Jag vet inte om du någonsin kommer att förstå, jag tror inte det. Jag skriver till dig för att jag åtminstone vill förklara hur allt ser ut från min horisont. Förr skrev jag alltid till dig – minns du? Alla lappar jag la i dina matlådor, i din bil, på frukostbordet och innanför dörren på spegelskåpet i badrummet. Små små påminnelser så att du aldrig skulle behöva fundera kring hur mycket jag älskade dig. Och jag älskar dig ännu Filip. Jag vet att du inte tror det för jag har haft ett märkligt sätt att visa det på det senaste året. Jag tappade bort mig själv. Jag vet att jag hade svårt att ta din otrohet. Kanske orimligt svårt. Orättvist svårt. Jag vet att du sa att det var en gång och aldrig mer. En fyllegrej du ångrade djupt. Jag vet att jag har straffat dig hundra gånger om för det. Förlåt. Du har sagt det ordet så många gånger att jag tappat räkningen, nu är det min tur. Förlåt Filip för att jag fick dig att kräla i stoftet, för att jag förnedrade dig, för att jag inte kunde släppa och gå vidare. Jag mådde så dåligt. Jag kunde inte förstå varför. Jag kunde definitivt inte förstå varför du valde just henne. Av alla kvinnor i Halmstad var du tvungen att välja henne. Vet du? Jag har drömt så många mardrömmar sedan dess. Du har legat med varenda en av mina vänner i mina drömmar. Du har gjort det framför mig, i vår säng, i vår soffa. Du har tittat på mig med uttryckslösa ögon så många gånger att jag till slut trodde att det var på riktigt. Du valde bort mig varje natt. Jag straffade dig varje dag. Förlåt. Vi pratade aldrig om mina drömmar. Jag vet egentligen inte varför. Kanske hade det förklarat något. Jag grät när jag vaknade. Fick dig att känna dig ömklig. Du försökte trösta mig men jag drog mig undan. Det måste varit svårt för dig, jag förstår det. Vet du? Jag kände på mig att hon skulle försöka ta dig ifrån mig redan från början. Jag har ju berättat för dig om alla gånger hon fått mig att känna mig pytteliten. Om gången då vi skulle gå ut på det coolaste stället i stan. Halmstad är kanske ingen metropol, jag vet, men desto viktigare då att smälta in och så lägger hon en dräpande fråga om jag verkligen tänker ha de där stövlarna till den kjolen. Vad hade hon förväntat sig? Att vi skulle gå tillbaka hem till mig och byta kläder? Jag kom ju för att hämta upp henne. 169
Jag hade valt stövlar med omsorg, men hon visste att hon klädde sig bättre än jag. Att mina stövlar från Din Sko inte slog hennes från Scorette. Att min kjol från H&M inte var snyggare än hennes från Soda. Att mina kläder var billiga. Att hon var exklusiv. Som jag önskade mig hennes garderob, hennes smak. Mina kläder skavde hela kvällen men när den där snygga killen, som var du, ändå flörtade med mig och inte henne, kunde hon inte låta bli att sucka och dra mig därifrån. Det där haket kunde vi inte hänga på, det var såååå urtrist och nu ville hon vidare. Så vi gick. Vilken tur att du inte gav upp och flörtade med någon annan den där kvällen! Och alla de där gångerna då hon satte dit mig i någon diskussion om ett ämne hon var bättre insatt i, de där frågorna ställda på det där sättet så jag bara kunde svara fel. När hennes argument plattade till mina, när hon log och knyckte segervisst på huvudet så att lockarna puffade till sig över axlarna innan hon såg medlidsamt på mig och sa att ”det är ju inte så lätt för dig att veta, du har ju inte studerat allt jag gjort, du har ju inte mina fördjupade kunskaper, förlåt det var ju dumt att fråga dig”. Och jag tystnade och undrade varför hon fick mig att känna mig så tillintetgjord, varför hon njöt av det och framför allt undrade jag nog varför hon umgicks med mig över huvud taget. Tills den där kvällen då jag tröttnade på alltihop. Kommer du ihåg? Minna var åtta månader gammal och du var hemma själv med henne för första gången. Jag hade lämnat två flaskor bröstmjölk i kylen och laddat telefonen. Hon sov igenom hela kvällen. Alla dessa förberedelser och så fick du inte chansen att ta hand om henne. Inte då. Nu har du tagit hand om henne desto mer … förlåt för det också. Hur som helst. Den där kvällen hade jag tröttnat på alltihop. Inte på ett argt sätt, jag var bara trött. Brydde mig inte. Hade huvudet fullt av mammaludd. Jag var på caféet runt hörnet för att göra slut med någon jag inte ansåg vara min vän. Men hon lät sig inte göras slut med. Hon bad flerfaldigt om ursäkt. Hon var ångerfull. Hon förklarade att hon var avundsjuk på att jag var så mycket bättre än hon, så mycket mer lyckad, så mycket lyckligare. Med dig. Med Minna. Med livet. Jobbet. De långa benen. Jag var den där snälla. Och den snälla jag förlät. Så klart jag gjorde. Inte på det där sättet att vi kramades och grät och plötsligt förstod varandra, mer på det där uppgivna och förvånade sättet. Var hon avundsjuk på mig? Jag som trodde att hon såg ner på mig. Jag kom av mig. Jag var ju inte arg. Sveken låg så långt bakom mig att jag nog glömt varför jag ville göra slut. Det hade med tiden utkristalliserat sig till en känsla av att hon inte var en riktig vän, men inte heller ovän. Och jag kunde lika gärna ha henne kvar som mista henne. Det kvittade mig lika men hon ville så gärna att jag fanns kvar. Hon hade ingen annan sa hon, förutom Martin förstås, men han var ju så självklar, som en hund som svassade efter henne, någon som bara fanns där. Han var en sån där 170
trygg pojkvän men ingen man liksom dog lite av varenda gång man skiljdes åt ifrån, ”så där som vi verkade ha det” sa hon och log lite snett och jag dementerade – herregud, har någon det så som varit tillsammans i mer än ett år? Jag var i alla fall hennes bästa vän och jag hade inte hjärta att göra slut. Jag var hennes bästa vän och ändå svek hon mig. Vilken människa gör så? Jag undrar om hon tycker att det var värt det. Den där natten ni fick. Hon fick din sämsta sida, jag har aldrig tyckt om dig när du är full. Var det mitt fel att du drack Filip? Jag vet att det inte var så ofta, men du visste hur mycket jag hatade det. Straffade du mig för något? Jag saknar er Filip. Jag saknar er så att mitt hjärta går sönder. Jag sitter här och tänker hela dagarna. Kortet jag har stående på mitt bord, med bilden av er, är inpräntad på min näthinna. Jag ser den framför mig när jag blundar. Jag kan varenda detalj. Du, Minna och Jonna. Så långt hennes hår är, Minnas, rakt och tjockt och vackert – inte som mitt! Mitt är så tunt. Hennes räcker längre än till axlarna, jag är så glad att vi aldrig klippt det. Och Jonna. Hon ser ut som ett litet lockigt troll. Vi har så fina barn Filip. Och du är så fin! Ditt leende, dina skrattgropar. Jag minns när jag tog bilden. Det var bara någon månad innan det hände. Jag hör era skratt eka över sjön, minns du? Vi var på picknick. En perfekt vårdag, värme som om det redan vore sommar. I korgen hade vi packat ner det mesta – grillade kycklingspett, din goda potatissallad med kapris och vårlök, en sallad med fetaost och importerade jordgubbar, ditt underbara hembakta bröd som barnen älskar så, och en tårta. Det var Minnas födelsedag. Tänk att hon redan är fyra! Det var en bra dag. Jag minns det som den bästa. Det var ljusare. Lite lättare. Det var som om jag kunde andas den dagen, som om allt var som vanligt. Lilla Jonna, inte ens året på bilden. Lilla Jonna. Herregud. Jag borde vara där med henne nu. Förlåt. Jag är verkligen ingen bra mamma. Vilken mamma är inte hos sina döttrar? Jag tänker ofta på hur mycket jag skadat dem genom mina fel och brister. Det är så svårt att vara mamma. Man vill skydda dem från allt ont men kan inte vara där hela tiden och när man väl är där så gör man en massa fel som också skadar dem! Saker man säger och gör kan ju skapa djupa ärr som sitter kvar för alltid. Och sånt man inte gjort ... Det gör mig så ledsen att förstå att det jag gjort kanske har skadat dem för alltid. Jag vill göra det ogjort, få en andra chans. De säger att jag drabbats av en förlossningspsykos. Jag vet inte. Jag känner mig mest tom. Jag vet att det inte är Jonnas fel, det som hänt, jag vet att hon är ett plåster på våra sår men jag vet också att det inte är hela sanningen. Hon är början på något nytt, så 171
som det var meningen. Det har tagit lite tid att känna det jag väntade mig att känna direkt. Det var så annorlunda än med Minna. Minna var ett kärleksbarn på riktigt. Men jag har börjat fylla på igen. Filip, jag tror jag måste få träffa barnen. Jag tror jag skulle fylla på med kärlek då igen. Jag vill vara hos min familj. Jag vill vara hos Er! Snälla Filip. Förlåt. Jag vet att vi kan bli lyckliga igen. Jag är starkare nu! Jag skulle inte lämna barnen igen, jag mådde inte bra. Min psykolog säger att det är vanligt att man stänger av hela sitt känsloregister. Det var det jag gjorde Filip. Jag tänkte inte gå för alltid, jag ville bara vara ensam en stund. Jag orkade inte. Jag tänkte inte. Det var en olycka. Så himla olyckligt och oturligt att Minna brände sig på spisen och just då. Jag har så dåligt samvete för det. Jag vet, det var oförlåtligt att lämna en kokande kastrull på spisen och gå. Jag förstår det. Men det skulle aldrig hända igen. Jag har börjat fylla på. Jag behöver er. Snälla Filip. Jag vill börja på nytt. Allt är förlåtet. Kan du förlåta mig? All min kärlek, Din Anna.
Hon kommer hem. Hon har fått permission och hon kommer hem. Filip städar hela huset. Han är förväntansfull. Det pirrar längst nere i magen, nästan så att han blir lätt illamående. Hon har suttit inlåst i tre månader och tretton dagar. Hon får komma hem över kvällen. Bilen som stannar utanför är en vit Volvo. Hon eskorteras av en väktare. Hon får tre timmar hemma innan hon blir hämtad igen. Det är en överenskommelse som Filip har fått till. Hon kommer hem och hon ser skör ut. Hon har gått ner i vikt, hennes hår har tappat glans och hon ser lite hålögd ut. Han vill ta henne i sin famn, hålla henne nära och trygg. Hon påminner honom om en skadad fågel, skygg och lite rädd. Länge kramar hon barnen i hallen. Med skorna och kappan på. Borrar ner ansiktet i deras halsgropar, smeker dem över rygg och hår. Hans familj sitter på golvet i en hög och han får inte riktigt plats. Men så ser hon upp på honom och ler skyggt. Viskar tack, räcker ut en hand bakom barnens ryggar och släpper in honom. Alla i en hög på golvet i hallen. De sitter så i flera minuter, kanske en kvart innan de bryter sig loss och går in i vardagsrummet. Kappan och skorna på sina platser i hallen. Han har saknat dem där. Han sluter ögonen, 172
lyssnar på kvinnan och barnen som är hans familj. Mest på barnen som bubblar och pratar och vill visa och som inte vill släppa taget om mamma. De har ritat teckningar under dagen. Suttit vid köksbordet och använt alla kritorna, druckit saft och ätit nybakade bullar. Det doftar fortfarande svagt av kanel i den öppna planlösningen. Han har läst någonstans att kaneldoft ökar trivseln i hemmet och han håller med. Han har köpt hem en stor bukett med rosor, den där rosa färgen som han vet att hon älskar. Inte rosa, mer rosatonad. Han har ställt den på bordet i vardagsrummet. Han har städat, till och med under soffan. Han öppnar ögonen och ser på sin familj. Låter sig fyllas av lycka. Oron han trodde skulle fylla honom är som bortblåst. De har satt sig mitt på golvet, fortfarande i en liten hög och det är som om de alltid suttit så. Hon avslutar en kort liten bok och den lilla är på gång att kravla sig upp för att hämta en till. Hon skrattar och säger att de inte hinner läsa mer just nu, de har så lite tid. De måste hinna äta också. Han har förberett en kall måltid som står i kylen. Hällt upp citronvatten i en vacker karaff. Ingen alkohol. ”Hörni” … viskar hon halvhögt till barnen och kastar en spjuveraktig blick åt hans håll, säger: ”Idag äter vi väl glass till middag?” Och barnen jublar, klart de ska ha glass! Hon lyfter ögonbrynen, bedjande och han suckar bedrövat. ”Det finns ingen glass hemma.” Han vill så gärna göra henne till lags. Han har ingen glass. Hur kunde han glömma att köpa glass? Han förbannar sig själv. Det borde han ju tänkt på. Hon älskar ju glass. Hon ser ner i golvet, blundar lätt, ser på barnen. ”Det finns ingen glass”, upprepar hon ledset och han hatar att se besvikelsen, i henne, i barnen, lyckan som rinner iväg längs golvet, han vill stoppa den, få den att stanna i rummet lite till, han vill så gärna att allt ska fortsätta att vara så där lyckligt, han har saknat sin familj. ”Jag åker och köper lite!” Och han ångrar sig, vill ta tillbaka de uttalade orden, vet när han säger dem att det där är inte bra. Han borde inte lämna henne här. Får han ens? Och tänk om hon flyr igen! Men så ser han på henne, in i de tacksamma ögonen. Skakar av sig oron. Det är väl klart att hon inte flyr igen. Hon är ju starkare nu. Det känns så bra allting och butiken ligger ju nära. ”Jag kommer tillbaka direkt, okej? Det går fort, vilken smak vill ni ha?” 173
”Choklaaaaad!” svarar de unisont. Han kommer snart tillbaka, han är tillbaka på ett kick. Hon ler igen. ”Kom barnen!” säger hon. ”Vi badar snabbt och sätter på oss pyjamasar tills pappa är tillbaka! Tror ni att vi vinner?” Och barnen jublar, de ska få glass och de tävlar upp för trappan till övervåningen och hon jagar efter dem och han blir alldeles varm inombords. Han nappar åt sig bilnyckeln. Han ska skynda sig, han är tillbaka på ett kick. Hon kommer inte att försvinna. Hon älskar att bada barnen. Han hör hur de skrattar i hallen på övervåningen, små barnfötters hälar som trummar på golvet. Vatten som börjar spola i rören, ner i badkaret. Huset är fullt av ljuden han har saknat så mycket. Det tar max tjugo minuter. Max. Kanske tjugofem om det är kö, inte mer. Han är snart tillbaka. Han väntar sig skratt från övervåningen när han kommer hem, men huset är tyst. ”Hallå? Jag är hemma nu! Glass i stora lass!” Något är fel. Inte ett ljud hörs. Han tänker att det är en lek, snart hoppar de fram, skriker ”lurad” och kiknar av skratt. ”Vem vill ha glass? Minna? Jonna?” Inget svar. ”Anna?” Hjärtat slår i bröstet. Kom igen, hoppa fram nu, tänker han men känner att något är fel. Det är som om luften har ändrats i huset. Blivit tyngre. Tom. Tänk om hon tagit barnen med sig? En snabb blick i hallen bekräftar att kläderna är kvar. Hennes kappa hänger på kroken, hennes skor står givakt bredvid deras små höstkängor. Långt borta hör han sirener. ”Anna?” Han viskar nästan fram orden. ”Kom fram nu, det är inte roligt”… Han går mot trappan. Vill inte gå upp för den. Det är tyst i huset och blodet brusar i öronen. Något är fel. Han känner det på sig. Luften har ändrats, något har rubbats. Benen bär honom uppför trappstegen, bruset i öronen stegras, hjärtat slår hårt i bröstet, han sväljer, men benen bär honom uppför trappan. Badrummet ligger längst bort till höger. Det är tyst. Det lyser där inne. Klart och starkt. Det är som om den ljusa hallen på övervåningen ligger i dunkel, en tunnel, och i slutet av tunneln sitter Anna på toalettstolen med den bärbara telefonen i sina knäppta händer. Hon ser uttryckslöst på honom genom hallen. ”Anna?” Han viskar hennes namn som en fråga men får bara tomma ögon som svar. 174
Hon ser igenom honom. Hjärtat slår hårt i bröstet. Varför är det så tyst? Han går mekaniskt emot henne, in i badrummet, badkaret är fyllt av hår som flyter runt två små huvuden på två små kroppar. Två små stilla kroppar. Inget rör sig. En tung droppe släpper från kranen, spräcker ytan. Men hans yta håller, han förstår inte vad han ser. ”Anna?” säger han högre nu, fortfarande en fråga, fortfarande med blicken i badkaret. ”Jag har dränkt dina barn”, säger hon med klar röst. Bara så. Han förstår inte vad han hör. Ljudet av sirener växer sig starkare. Blåljus får kaklet i badrummet att blinka som ett diskotek. Han står som paralyserad. Stirrar på det han inte förstår att han ser. Hår som flyter runt två små kroppar. Han borde rädda dem. En droppe faller från kranen, bryter ytan, växer som en ring över två små stilla kroppar. Vattnet är alldeles för djupt. Någon tränger sig förbi honom, lyfter upp kropparna, räcker över ett barn till någon annan som också trängt sig förbi och han förstår inte. Bruset har tystnat. Hjärtat har slutat att slå. Han förstår inte. Han vänder blicken mot Anna. Hon håller i telefonen. Någon hjälper henne upp, tar henne hårt i armen och hon möter hans blick på vägen ut ur badrummet. Hon ser uttryckslös ut. Ögonen är döda. Så är hon borta. Allt är borta. Han förstår inte.
175
220