9789186021689

Janet Frame Doftande trädgårdar för de blinda

Janet Frame Doftande trädgårdar för de blinda

Översättning Marita Zonabend

Modernista stockholm

1 E R L E N E är i rummet intill. Hon sitter, som en blind, i mörkret.

Jag har tagit för vana att lyssna intensivt på hennes tystnad som utspelar sig mitt i mörkrets höga ljudvolym, dagsljusets gong­ gong, möblernas knarrande och hopsjunkande, fönstrens kon­ stanta låga vita ton, gardinernas tanklösa fladder, de djupa suck­ arna från sängar som gnisslar och plågas under påfrestningen och oron från människokroppar. Alla ljud har förstärkts sedan min dotter förlorade talförmågan; men om jag visste att hennes första ord skulle vara en dom över mig så skulle jag döda henne, i denna stund skulle jag gå in i det lilla rummet där hon sitter ensam i mörkret och döda henne – och hon skulle inte kunna ropa på hjälp.

När jag var barn, i just den här staden, hade jag en liten kamrat på mina hemliga expeditioner, och hon hette Poppy; hon kändes som sammet och vi hade sällskap till skolan varje dag och stack in händerna genom häckar och staket, och knyckte blommor, en blandad bukett av rött och skärt och gult, där blomsaften rann i våra varma händer. Och när Poppy och jag träffades pratade och pratade vi, för vi var kamrater. Men om vi råkade komma i otakt när vi gick (vi gick alltid i takt), eller kom isär för att Poppy gick på ena sidan av lyktstolpen, och jag Vera på den andra, då föll tystnadens förbannelse över oss. »Vi har kommit på kant med varandra«, brukade Poppy säga till mig. »Jag har kommit på kant med dig och du har kommit på kant med mig.« Och vi knep ihop munnen hårt och sa inget på hela dagen i flera år, stirrade bara på varandra, dömande, dömande, och jag kunde se mitt brott som klart skimrande bilder i Poppys ögon.

5

Snittblommor håller sig längre, har jag hört, om man bankar på stjälkarna, eller sveder dem, eller i blomvattnet smular ner några av de där tabletterna som folk tar för att döva molande värk.

Så jag satte en bild framför mig av människans huvud, hals och bröst i skalenlig storlek, med kanaler för tal och andning, så färg­ granna med sina scharlakansröda väggar; och medan jag ignore­ rade pilarna som gick från höger och vänster för att borra sig in i de uppräknade namnen på det blå och röda och skära området, förde jag fingret, gick med det i korridoren och försökte hitta dörren till talet, men den fanns inte med på bilden, någonstans i hjärnan, stod det i boken, frigörs orden av en impuls i hjärnan, en affirmerande rörelse av struphuvud, läppar, tunga, andnings­ luftens formande och inte ens då, stod det i boken, är det kanske tal som hörs, det kanske bara är ett skrik, ett sådant som fåglar eller ett djur som lurpassar i träden om natten ger ifrån sig, eller, ensammast av allt, inte en fågels eller ett djurs skrik, utan det första lätet i ett nytt språk som inte förstås av någon eller något och som lägger ut en rökridå av fruktan för att omtöckna intel­ lektet som försvar mot det okända.

Djurens klor spärras också ut. Det nya språket måste förstö­ ras eller drivas tillbaka till sin födelseplats i tystnad och mörker.

Planschen över talet tröstade mig. Den hade jag under kud­ den om natten och hoppades på ett mirakel, precis som ett barn sparar sin tand, den första perfekta mjölkvita planschen över smärta, och förväntar sig att en önskan ska gå i uppfyllelse, som att en moster eller förälder eller bror eller syster ska dö, eller att barnet offentligt ska få kärlek, presenter eller lovdagar av små­ skolefröken med rödpennan, eller en spännande blindhet, en magnet på andra sidan ljuset, som drar undan solen, smörblom­ morna, korsörten, de gula penséerna.

Jag började ett förstulet sökande efter botemedel. Jag lyssnade i gathörnen på kloka gummor. Det var meningslöst att jag inta­ 6

lade mig att jag hade högre studier bakom mig och därför inte var vidskeplig, när sorg, rädsla, rådvillhet fungerade som en enda svamp och verkade ha sugit upp mitt vetande och mitt förnuft som om de endast var tillfälliga fläckar på känslans väv. Om blinda mullvadar, sidenörade fladdermöss, drakar hade bebott mitt land, skulle jag ha letat efter dem i nord, syd, öst, väst, på slätter och berg och djupt under mossa, sten och havsbotten. Jag skulle ha gjort drycker av drakblod, glitter av fladdermuskroppar i min ritual, stående, inte på hedar eller torvmossar, utan på den här nyzeeländska stranden vid ett Stilla hav som badade i den mogna, hopkramade, bittra solens ljus.

Jag satte mig med näsan över en gammal gulnad bok. Tal, förlust av. Magen måste hållas i gång, huden vara fri från kvisslor, ögonen klara. Att magen inte skötte sig tydde på att människan var instängd inuti sig själv. Den gulnande boken förklarade olika panikåtgärder: att ta till våld, låsa upp, bryta sönder och tränga sig in.

Talet kommer att vara klart, vackert, orden angenämt hop­ flätade som kransar av tusenskönor, där blommorna går om lott, med lukten av jorden och solen och människans kroppsvätskor.

Men vad är det för mening med talet ? Hela tiden, meningslöst, de söndertjatade extraprisorden, den stora rödflaggade triviali­ tetsrean, slutförsäljningen av intellektet ?

Mitt liv har gränser; jag har upptäckt exakt hur mycket jord jag behöver; döden kommer att sätta av mig punktligt vid min egen dörr; det som faller på min lott är litet och djupt; det om­ fattar inte en resa ut i världen, ett besök hos Edward utomlands, han som reser snabbt, byter tåg, flygplan, generationer. Mitt liv utspelar sig i den här småstaden, nästan bara på den här gatan i det här huset där jag lever som eremit medan min dotter i rum­ met intill, hon som gör anspråk på tid och rum i kraft av sin tystnad, sitter stum, en levande saga utan slända att sticka sig i fingret på så att blodet droppade ner på snön, utan en under­ jordisk flod där den gamle soldaten vid midnatt tar över henne 7

med färjan till balen på slottet och jag slår henne i vrede på mor­ gonen när jag ser att hon har slitit ut sina skor. Hon sitter inte och plockar upp bönor ur askan. Det finns inga förutsättningar för ett mirakel. Vi har bara en hassel som lutande växer ut över bäcken, efter att ha blivit utsatt för angrepp från människor som inte kunde bestämma sig för om de skulle låta den växa, eftersom den bar lite frukt, eller döda den för att hämnas dess ofruktsam­ het. Dess grenar är avhuggna och kapade; en är död; på en gren finns tre pyttesmå hasselnötter som har det varmt och skönt i sin gröna skål; hassel, rista dig och skaka dig, kasta guld och silver över mig. Jag behöver en saga som faller som ett mjukt täcke från himlen till skydd för min dotter och mig, med tyget utbrett över de välbekanta namnen och situationerna, hur hemska de än må vara – avskärandet av tungor, metamorfoser, amputationen av armar och ben, av huvudet som leende var vänt mot klockan som gick som ett rinnande vatten.

Vem ska man skylla på ?

Erlene måste hindras från att säga sanningen om mig. Ett utbrott av våld, av blod som forsar som regn på min prydliga välvda, knäppta och blommönstrade skrud. Jag flyttar på mig; spindlar krälar i mig, i armhålan där armen fortfarande sitter fast vid kroppen; ändå rör sig armen för att skydda den växande kvinnan som en gång var fem år gammal med en familj av äppel­ kindade dockor med blå ögon och mörka svepande ögonfransar och ögon som kunde blunda och gjorde dem ännu vackrare i sömnen. Och det fanns en klump, som en kompass, insydd i magen på dem, och tryckte man där uppmanades munnen att säga »Mamma, mamma«, eller det inbillade man sig i alla fall, men ett fel på mekaniken framkallade ett klagande läte som lät främmande när det kom ur deras knubbiga kroppar, som en tig­ gares rop i gathörnet i en utländsk stad.

Hennes tystnad utsätter mig för fara; den gör mig förvirrad; jag har höjt rösten när jag talat till henne som om hon vore döv.

Jag har skurit köttet i småbitar på hennes tallrik som om hon 8

inte kunde använda sina händer längre. Ibland har jag kommit på mig med att ta henne i armen, leda henne, som om hon vore blind. Och när andra i staden fick höra om hennes handikapp var deras sätt att trösta en liknande sammanblandning av sin­ nena, en tyngdförskjutning från tal till syn, hörsel eller rörelse­ förmåga. »Det är ju i alla fall en tröst att veta att hon inte är blind«, sa de. Eller: »Tänk bara om hon vore döv. Eller ofärdig.« Och alla lät undslippa sig frågan: »Det är ju bra att hon inte är … så att säga … så att säga … för det är hon väl inte ?« De menade efterbliven. Den sortens uppdelningar var på mo­ det då, och det var så lätt att undertrycka sitt behov att hjälpa genom att bestämma sig för att hjälp varken kunde tas emot eller begripas. Jag har nyligen sett reklam för en snabbtorkande färg i affärerna. Den är synnerligen bekväm; den torkar i samma stund som den stryks på väggen. Den är som vanan, utom att vanan fastnar ännu snabbare i ens medvetande och man är tacksam för den här bekvämligheten, sättet som den tar bort behovet av an­ strängande handling eller tanke. Och så har vi klumpat ihop de döva, stumma, blinda, vanföra, sinnessjuka, för att »ta itu med« dem, för vi måste »ta itu med« dessa ofantliga ytor av underlig­ het som hela livet kräver medkänslans skyddande fernissa.

Skyddande för oss; mot dem och oss själva. Det är enkelt att hålla ifrån sig deras krav på tålmodig förståelse genom att göm­ ma dem bakom allmängiltighetens trista täckmantel.

Hur som helst så höll jag med folk som försökte trösta mig. »Ja«, sa jag, »det skulle vara förfärligt om hon hade blivit blind i stället för stum.« Men deras »så att säga«, »så att säga« svarade jag inte på.

Jag berövade mig vart och ett av mina sinnen. Det var jag som var blind. Jag hotades av grannskapets hemska mängd föremål som får kraft att förflytta sig så fort man förlorar dem ur sikte, som om det endast vore det faktum att de blir sedda som håller 9

dem på plats och nu, när de inte övervakas av något mänsk­ ligt öga, kan de gå till blixtangrepp, vingla, dansa, snurra runt, hela tiden följa efter en, hota, försöka smyga in i mörkret, söka hämnd för att de inte bemötts med generositet, att de inte bevär­ digats med en blick från ett mänskligt öga; för vårt betraktande är alltid generöst, det dröjer vid, det följer möblernas form, visar gillande längs den streckade ljuskonturen som omger alla före­ mål; vår syn håller öppet hus, är värd för alla underbara eller förvridna former, smickrar varje gäst genom att ge honom eller henne en obligatorisk plats i en helhetsbild; vår mönstertokiga blick, varm, ärelysten, kärleksfull, omsluter soptunnan och him­ len, välkomnar och släpper in allt som har massa och skugga.

Och ingen vet hur mycket världen har slitits ut, vanställts, av att människors blickar ständigt stöter emot dess kanter, hörn och uppslagna boksidor.

Allt det som en gång verkade fast flyter numera när man är blind, och förföljer en. Dagen, likt en skenande hiss, går upp och ner och stannar vid mörkrets alla våningar. Mer än någonsin längtar man efter att hålla världen på plats, att kräva att möb­ ler ska synas, men inte höras, och endast svara på tilltal. Men kanske har jag fel, kanske är vår syn inte den perfekta värden, den är endast husets ägare som försöker göra sitt bästa för att ta emot den här rasande objudne gästen, ljuset, som, nekad det skydd och uppehälle som det innebär att bli sedd, kommer att framhärda vid de andra sinnenas dörrar, köa vid huset för kän­ seln och hörseln och lukten och de odöpta sinnena som suger i sig världen, som vissa varelser tar upp näring via huden och via de osynliga svampdjuren på själens stränder, som suger i sig upplevelsen av tiden och varje natt avsöks av de vrakplundrande drömmarna som också plockar upp pauasnäckorna, armfoting­ arna, snäckskalen.

Ljuset måste få komma in, till varje pris. Ljuset är berett att mörda för att komma in. Det är ingen idé att barrikadera huset med blindhet. Man kan hälla mörker över huset tills det får ett 10

tjockt hölje, orubbligt som döden, en betonghård vägran, känslo­ löshet, isolering; ändå möter man ljuset inomhus i varje rum, när man sitter vid brasan, hemma.

När folk rörde sig omkring mig upptäckte jag att de hade läm­ nat kvar formen efter sig i luften, som om de burit luften som kläder som behöll formen även sedan de hade kämpat sig ur den, för så är det ju – man kämpar för att komma ur luften för den är alltid på tok för trång ända sedan den första ynka luften trängde in i lungorna vid första andetaget, pressade sig ut vid tungan och svalget och utstötte skriket som somliga tar som ett tecken på in­ träde i jordelivet, men som i själva verket bara är en protest, från livets allra första sekund, över att luften inte passar, den har helt enkelt inte skräddarsytts och alla framtida andetag kommer att orsaka smärta och värk, och hur många gånger före döden och nakenheten kommer man att tvingas hugga av sig delar, tälja till, stympa helheten för att rymmas i luftens orubbliga form ?

Jag omgavs av skuggor och väsen. I början höll jag ut hän­ derna för att förhindra angreppet. Sedan grep jag tag i en möbel och försökte med våld tvinga den på plats, fast jag visste att när jag hade tagit bort handen skulle jag omges av samma hemska vaghet och otydlighet. Hur hett önskade jag inte att kartan över mitt rum skulle vara i numrerade segment som skulle sitta där de satt och behålla sin numrering ! Och vilken tacksamhet jag kände när jag en gång bar en stol, och hela tiden medan jag bar den, stannade den lydigt kvar i mitt grepp och jag kunde känna att den, utan att protestera, gick med på att få en ny plats vid fönstret; den gjorde inte uppror; äntligen kände jag att jag kunde bestämma via känseln. Men hur kunde jag bestämma över solen och himlen ? Jag kunde inte röra vid dem. Jag hade inte velat bestämma över dem innan jag blev blind, men nu funderade jag över hur mycket solens och himlens förehavanden var ett resultat av att de var betittade av människoögon. Jag hade en primitiv känsla av, eftersom jag var blind nu, att solen kanske skulle falla ner från himlen, eller att jorden skulle sluta snurra.

11

Jag kände mig så maktlös. Även själva maktbegreppet, som om det hade varit något konkret, miste sina proportioner och sin giltighet. Jag trodde, i mitt maktlösa tillstånd, att jag en gång hade kunnat bestämma över världen, eller att jag åtminstone på något mystiskt sätt med mina välformade, öppna bägge ögon, fulla av klokhet, finkänslighet, seende, hade hjälpt till att placera solen och himlen på rätt ställe. Nu, till och med på dagen, mitt i sommaren, när jag inte hade någon anledning att tro att solen inte sken, frös jag i mitt mörker, jag huttrade, jag hade en tjock tröja över sommarklänningen.

Mina sinnen grep in i varandra och var på fel plats.

Jag var rädd.

Jag lyssnade.

Trafikljusen visade rött. Världen skulle sluta snurra. Vad var rött för färg ? Strålknippen från en tryckning på ljustuben, dränkt i blod; eller den torkade blodpölen innanför dörren, det hastiga utplånandet av skuld; eller stolen röd av blod; inte underligt att stolen var den första möbel som underkastade sig min blindhets nya auktoritet; stolen som jämt är underdånig, nära kärlek och död och människokroppens odörer; först på modet och sedan omodern. Stolarna hemma hos oss har hög rygg, med tvärslåar och sadelgjord under sitsen, med nedhängande lösa fjädrar; det här är köksstolar; röda av blod; underkasta, underkasta, tortyr, raserade hemligheter, primitiva avslöjanden; mörkbruna stolar som fläckats av människor.

Knölarna, håligheterna och fogarna i vårt liv, som trä, som åldras och mörknar, utsatt för vädrets makter. Edward har inte bott här på elva år, ändå satt livslagren som lossnar från oss då och då som kasserade hudar fortfarande kvar på möblerna som Edward hade använt. Under de månader som jag var blind kun­ de jag känna och identifiera lagren som han hade lämnat efter sig; jag kunde till och med skilja dem åt, blanda och kontrol­ lera dem genom att nudda vid dem; men jag kunde aldrig helt avlägsna dem eller ta loss det osynliga gångjärn som höll fast 12

dem på ytan av stolar, bord, golv, väggar. Ibland, när jag i blindo gick i huset, snavade jag på föremål som inte hade funnits där när jag kunde se, och ett tag kunde jag inte förstå hur de var beskaffade; somliga krossades under fötterna; andra trängde in genom huden och jag kände bloddroppar på fotleden. När jag kunde se hade jag minsann inte haft sådana svårigheter att gå över ett golv ! Sedan insåg jag gradvis att jag gick genom det som hopats under fyra liv – mitt eget, Edwards, Erlenes och min fars; och undret var inte att dessa anhopningar plötsligt hade gjort sig förnimbara, utan att jag över huvud taget hade kunnat förflytta mig genom dem. De skulle ha kunnat hålla mig fången genom sin vikt och sin massa.

Men trafikljusen stod kvar på rött. Rött och gult var de färger som inte bleknade i minnet. Rött flammade tvärs över ögonens neutrala filter, ögonen som jag, till en början, blinkade häftigt med, liksom för att överraska min synförmåga ifall den höll sig dold i närheten i väntan på att gripa chansen att bli insläppt igen. »Där fick jag dig allt !« sa jag och spärrade upp ögonen och stirrade in i mörkret och sedan sträckte jag fort ut handen och kände efter väggen eller bordet eller någon annan möbel för att ta i dem, och en värme som jag aldrig hade vetat fanns i sådana föremål strömmade in genom fingrarna och utefter armen, ge­ nom hela kroppen; ett solgult ljus trängde in till varje pris. Jag kunde inte tänka på gult som en självständig färg. Gult var solen.

Naturligtvis. Kunde inte jag bestämma över den en gång i tiden ?

Solen, skuggan av en smörblomma, en gul sten, en skalbagge med kattunrygg, den höga rapsen, buskar av ginst och ärttörne, luddiga bin som spelar fotboll i en vild årstidsbunden klunga, doftande hö, som böljar och breder ut sig i en stack i utkanten av en hage.

Så jag förblev blind och högg mig fram genom ljuset, medan jag luktade, vidrörde, stirrade in i mörkret och väntade på att det plötsligt skulle bli till ljus. Jag var tvungen att tro på solen.

Men när jag hörde folk utropa: »Vad solen skiner i dag, är det 13

inte härligt i solen ?« insåg jag att den inte längre var min släk­ ting på besök, att jag måste sluta bry mig om ifall den torkade sina gula fötter på dörrmattan vid ytterdörren eller inte – hur kunde jag bry mig om det, när enda sättet den kunde komma in på nu var illegalt och hemligt, när mordet var begånget, skul­ den uthärdad och det där stora havet av blod böljade, som jag var tvungen att låtsas att det inte hade något annat kännetecken än just rött, när jag hela tiden visste om vattenmassornas dån, skvalp, brak, när de städade på den djupa kyrkogården där lju­ set är matt och grönt; jag hör blodet. Jag stängde seendets dörr, låste den och lyssnade ivrigt och det första ljudet var blodet. Jag kunde inte komma undan tumultet; trummor, parader, blodröda folksamlingar; de röda hästarna som dansade på bakbenen om natten, i stormen. Vem är det som viskar ? Jag kunde inte fly från det skvallrande blodet, hemligheterna insamlade i alla hörn på huvud­lederna av kött och ben, förutsägelserna från maskar med armband i vita spetsklänningar vilka dansade runt en majstång, med flätsöm runt varje ben; cirkulation, dödspamfletter, obscena publikationer, rykten; blodets hemska sorl. Det var bara ljuset som hela tiden rörde runt med sin bländande grötkräkla mot min hörselkittel; det var mitt andra sinne som stod och kokade och rann över, men gradvis lugnade sig och började småkoka, mer som vanligt, allt eftersom jag vande mig vid blindheten och lärde mig strunta i blodets förrädiska krav, och började lyssna på de ljud som kom långt bortom mig själv, fast först visste jag inte säkert, och så snart ett ljud nådde mina öron kände jag snabbt på någon del av min kropp som man gör för att döda en insekt som kanske krupit upp ur något hudveck eller flugit dit från luf­ ten som omger oss; snart lärde jag mig urskilja och glädjas åt det festliga inflygandet av ett ljud långt bortom mig själv och var tacksam när det nådde mig, där det kom som en insekt, en nyckel­piga, en duva på väg hem med meddelandet hoprullat inuti en liten silverring.

Till slut gav jag upp försöken att se, för även när man blir 14

blind är det en lång period när man verkligen anstränger sig för att se, fastän man vet att det är meningslöst; när man jagar irrblossen av färg som man minns, när man på alla upptänk­ liga sätt kastar ut synens söndertrasade nät i hopp om att fånga en blå glimt (vad är blått ?), en grön glimt, och med förtvivlan minns de färgångor som dunstade från olika slags hud. Men jag mindes oftare färgens ljud, ytan, apelsiner förseglade med guld­ tjära, mosade under solen med sin motor i gång; hör du solen ? det ångdrivna ljusets skrap och stånk, sedan tankens ilfart förbi ens öron, i färd med att försöka fånga resenären, som är osynlig, som rider sin egen hastighets metafor och endast efterlämnar en smak av tid – söt, sur.

Ljus. Husen strålar ut sina meddelanden längs kusten. Hela dagen hammare som bankar på trä, järn, stål; plattar ut, formar, förvrider, bankar in läxan. Tåget segar sig uppför kullen, dess stånk, väsande, glada vissla: Nu så, nu så – om det bara inte hade regnat och bara inte hjulen hade snurrat runt på samma ställe, slirat, gällt som ett kaninskrik, sucken från bröstkorgen som hos­ tar ut den sotiga bottensatsen i de oljiga lungorna, svisch, en vissling; inte som det nya dieselloket som visslar på två toner »än sen, än sen«, när det kommer in på och lämnar en station; utan det här gamla tåget där borta, när det stånkar i uppförsbacke, viskar hela sin självömkande historia i mitt öra.

Ljuset, precis som det nya dieselloket, är nöjt med att vissla »än sen, än sen«.

Ljuset verkade förlora sin förmåga att smyga som jag hade lärt mig att förknippa det med. När jag kunde se, brukade jag titta mig om i förvåning och se solen breda ut en mjuk picknick­ filt av färg på den lilla gräsplätten bakom huset. Jag hörde aldrig att du kom, brukade jag säga. Och sedan, artigt: Om du bara hade sagt att du skulle komma, skulle jag …

Vad skulle jag ha gjort ?

Det har ändrats nu. Ljuset smattrar, rasslar, lämnar volymen högt uppskruvad utan att bry sig om dem som vill vara blinda 15

i fred. Jag sitter – är jag fortfarande utan syn ? – som Erlene i mörkret.

Jag var blind. Jag är blind. Ett ynka ord och tiden är rättställd och vi tror på att den är rättställd och tänker: Vi har ställt tiden rätt, dess fålla, cell, tempuskista och allt som nu återstår är att föda den, göda den, döda den till festmåltiden.

Nej, jag var aldrig blind. Jag skulle ha krupit in i ett hörn, ­bankat med näven mot väggen (dessa väggar som tar emot så mycket av våra röster och kroppar) och krävt att få ljuset. Ändå var jag i drömmen omgiven av en atmosfär av blindhet – be­ söken, sympatiyttringarna, träningsprogrammen, träffarna med mina olycksbröder och -systrar, föreningar, blindhundar, vita käppar, lista över mirakler; och mörkret. Alltihop verkade som förberedelserna inför ett giftermål med mörkret. Folks röster verkade extra upphetsade när de talade med mig, som om de skulle vara bröllopsgästerna. Där fanns en munterhet, med in­ slag av retsamhet, som om de visste att brudgummen redan före vigseln hade gjort anspråk på sin del av min säng.

När sedan det hela var över och gästerna åkte sin väg och jag började mitt nya marginaliserade liv som Blind, drabbade mig en hemsk ömkan som jag hoppas att jag aldrig … mörkret kom till mig utan sin tidigare förevändning, förtröstan, och vi var, som det står i böckerna, »äntligen ensamma«. Men jag grät. Jag ville vara fri och obunden. Sak samma, sa han, snart kommer du att byta ut sängen mot en kista, och kom ihåg att jag kommer att stanna hos dig även när du har dött, medan de här människorna som plötsligt omfamnar mig när deras hjärta slutar slå, aldrig kommer att få uppleva lyckan av att vara i en väns och älskares famn. Jag började älska mörkret; det var en påtvingad vana. Före min blindhet brukade jag välkomna natten med förundran och tacksamhet som en del av den variation som solen delade ut åt oss. Det är så svårt att tro att solen inte finns i sin stora dub­ belsäng bakom horisonten och plikttroget går upp varje morgon och går till sängs varje natt och lämnar mörkrets förlustelser till 16

oss; att den hela tiden finns på himlen. Dessutom är det svårt att tro att solen inte dömer oss. Alla undanflykter, bevis, blir till intet. Varför finns den då där på himlen och övervakar, slår, med järnhand lär växterna hur de borde växa, om den inte har en hemlig vetskap om planen ? Solen är helt och hållet kärlek och mord, dom, det eviga samvetsstynget, ljuset som hoppar ner som fallskärmssoldater och vecklar ut sig som en snöblomma i dödens virvel nedåt. Vart jag än vänder mig – domens gyllene cymbaler, inkallandet av torterarna, ljusets inkvisitorer.

Blind är jag säker. Jag förundras över värmen på huden och säger till mig själv: Där ute finns solens prat, ljusets ständiga pladder; en vilsekommen stavelse hamnar på min hud, lagrar en värmens tanke; ja, så är det; men mitt mörker är sådant att solen inte får spionera på det; ingen vet hur långt bort solen har satt sina spioner i arbete; de förflyttar sig utan gränser; men i mitt mörker får inte solen tränga in, för det är inte det mörker som bara är ett resultat av att ljuset försvunnit, det är ett grundläggan­ de mörker, första lagret, första villkoret för ljuset, dess grundval; det är ett mörker som ger upphov till ett ljus som inte utsätts för den mänskliga blickens besudling; ett rent ljus som ligger, som ett bandage, över mörkrets djupaste sår.

Nej, jag var aldrig blind. Jag skulle ha bankat med knytnä­ varna och skrikit. Jag skulle ha kämpat med de bångstyriga möb­ lerna, med väggar och passager och slagit med min odugliga vita käpp i vrede.

Så hörde jag musik. Mina händer gick som flugor, linkande med avslitna vingar, över föremålens ytor. Jag rörde vid dem. Jag lyssnade. Jag hörde musik som slöt sig som en armring om min handled. Tonernas yta var hård, beröringen kall, hotande. Och stundtals lät varje ton som formen på de föremål som fotogra­ feras på kvällen, där de kastar mörka skuggor, eller som de foto­ grafier av de sista människorna på jorden som får oproportio­ nerligt långa skuggor som utgår från deras förminskade kroppar i ett hemlighetsfullt violett ljus. Jag hade inte insett att varje ton 17

måste åtföljas av sin skugga, återigen som de sista människorna på jorden, som står ensamma och övergivna när kriget är över och man har kommit fram till var skulden vilar.

Skulden förblir alltid, i vila. Det är ett villkor för mänskligt liv att skulden vilar som en fjäril på ett blad. Vi vill inte se skulden sväva över oss utan att kunna bestämma sig för var den ska slå sig ner. Ingen gissar fjärilens tunga börda.

Den förtvivlade skuggan gick in i mitt huvud; den hela tonen.

Det var förstås solens sätt att komma in !

Nej, jag var aldrig blind. Det finns sådana pappersväggar mel­ lan mig och yttervärlden. Varför skulle jag godta något mindre än en betonghinna ?

Det här hemska huset, som ett hav i uppror. Det var länge sedan jag kom hit med Edward.

Jag kunde aldrig beröva mig mina sinnen. Jo, jag högg av mig händerna, höll för öronen, blundade; jag kunde inte känna ­minsta doft av det som jag tyckte så mycket om – den blom­ mande vinbärsbusken som kastade våldsamma sällsamma när­ varovågor i den svala vårluften; jag kunde inte känna smaken av frost, eller de gröna krusbären, eller lagret av isgrädde på väg att sjunka i mjölkkannan.

Edward tittade ut mot den tomma vinterhimlen. »Varför kom du hit hem ?« frågade han. »Här är det alldeles tyst. Inte ens tystnaden i det här landet har någonting att säga.« »Du måste lyssna. Du kommer att höra massor med ord i luften om du bara lyssnar.« Men han intresserade sig för generationernas ljud. Han valde en familj vars liv (trodde han) fanns upptecknat, avslutat, som inte kunde överföra närhetens smärta till honom, vars avstånd gjorde det möjligt för honom att ta vad han behövde från deras vardagslivs sedan länge döda eldar – kärlekens oförstörbara ben.

Edward längtade efter det förflutna – han är inte död, varför an­ vänder jag imperfekt när jag talar om honom ? Likväl är vissa människors liv aldrig anpassade till att beskrivas i några särskilda 18

tempi. Vissa vänder sig mot framtiden, andra mot det förflutna, medan andra åter stannar kvar i ett evigt historiskt presens. Ed­ ward var alltid i otakt med den allmänt vedertagna tiden; det var hans sätt att hålla sig levande. Han valde det förflutna som vissa väljer ett favoritställe att bo och dö på – en ö med palmer, eller med folk, eller med gravstenar, alla förbundna med den skrang­ liga krigstidsbron till det stora »fastlandet«, där dagen är av eld och natten är av is och överlevnaden under dygnets alla timmar är en kamp. Jag har sett förtvivlade människor på »fastlandet«, hopträngda längst ut på den lätt svajande bron, som försökte komma i balans för att fly till ön, vissa föll i vattnet, andra slogs, älskade, medan den laddade middagssolen prickade de få som svajade farligt nära sin resas slut med obarmhärtiga ljusskott. ­Sedan jag hade bevittnat människornas förtvivlan förstod jag varför Edward valde just detta, eller en familj från det förflutna, och höll sig fast vid den, som ett förskrämt barn vid sin första källa till tröst. Jag förstod varför jag behövde vara blind så snart som Erlene förlorade talförmågan: förlorade eller gömde den i väntan på domen. Men jag tror inte att min förståelse någonsin nådde fram till Edward, för förståelsen som utgår från en person till en annan har en lika oöverstiglig väg att gå som den bortkle­ made yngste sonen som går ut i världen för att söka lyckan och stannar på halva vägen, distraherad av tanken på prinsessan som han möter och det vackra slottet som hon bor i; eller förhäxad av den gamla gumman vid brunnen; eller uppslukad av vilddjuren i skogen. Kanske den enda väg förståelsen kan gå från människa till människa, är att följa den konventionella tråden i den laby­ rint som finns mellan människor, och riskerar att angripas av monstret som ligger och lurpassar vid trådens slut.

Nej, han trodde aldrig att man kunde göra några drag mot ensamheten genom att ställa ihop (eller låsa samman) två per­ soner eller placera dem på rutor bredvid varandra som bonde, eller kung, eller drottning. Han visste att de ensammaste ögon­ blicken i en mans eller kvinnas liv är när båda är så hopsnärjda, 19

sammanlänkade, inklämda, att de drabbas av den primitiva mar­ drömmen: »Kommer jag någonsin att bli fri, få distans, till kropp och själ ?« Han var mörk och glänsande. Han bar tjockbågade glasögon för han var närsynt. »Jag kan inte se dig«, brukade han säga med ett slags triumf när han tog av sig glasögonen; som om han tack och lov hade gjort sig av med mig och nu helt kunde gå upp i sina egna in­ tressen. Ögonen var ljusblå. De tårades av ansträngning när han utan hjälp försökte se till och med de föremål som var alldeles intill honom. »Jag ser ingenting«, brukade han säga, på så vis ursäktade han sig så att han inte behövde fundera över de tragiska framtidsut­ sikterna i hans omedelbara närhet.

Så han letade efter det förgångna och fann det. Olikt de flesta genealoger började han sin forskning utifrån de första nedteck­ ningarna om familjen Strang; han var ännu inte intresserad av de levande medlemmarna. De döda, satta på plats av tiden, krävde inte att han lade märke till dem, bedrev älskog med dem, för­ sörjde dem. Han bevarade deras historia i små böcker, vackert maskinskrivna, bundna och klassificerade. Han inbillade sig att han räddade människosläktet.

Han övergav mig alltså för elva år sedan för att återvända till England, och det hade jag hört om redan innan i en radioserie varje morgon klockan tio för ett tvålfabrikats räkning. Ändå var det sorgligt att se att tvål, tandkräm och kosmetika hade ersatt Döden som Det-som-gjorde-oss-alla-lika.

Nu är det natt. Vallmornas mitt är giftig. Blommor inom­ hus stjäl syret, suger i sig ens liv, påstås det. Jag tänker ta ut de vissnade vallmorna i Erlenes rum och slänga dem på sophögen utom­hus. Man kan inte vara nog försiktig.

Det kanske regnar …

2 H O N tänkte inte prata med någon. Hon kunde inte tala ens om hon ville, för varje gång hon öppnade munnen för att säga något, påminde henne rösten från sitt gömställe om att det inte fanns någonting att säga och inga ord att säga det med. Vanligtvis fort­ satte folk att prata hela livet, ända fram till dödsögonblicket, när det påstods att de plötsligt försökte klumpa ihop allt och bekänna.

Och då var det ingen som förstod dem. De drömde högt på ett rumphugget språk medan släktingar och vänner lutade sig över dem och försökte rycka åt sig sin andel av ord som med dödens och tystnadens annalkande plötsligt hade stigit i värde. Och alla trängdes och var skärrade inför åsynen av en oväntad skatt och önskade förtvivlat att få sin beskärda del. De döende sögs ut till sista droppen; det var uttrycket man använde. De levande höll fram sina bleckmuggar för att få blod – eller ord.

Att lära ut innebar fusk och bedrägeri. Under engelsklektio­ nerna i folkskolan, när Gussy Galloway var lärare, brukade han prata om ord som beskriver vad som händer och sker, ord som säger hur något är, ord som fogar samman och ord som talar om hur, när, var och varför. Men när hon sedan började real­ skolan skämdes lärarna och lade till ytterligare ett lager – verb, adjektiv, konjunktioner, adverb och substantiv. Och när lärarin­ nan pratade om de kopulativa verben verkade det alltid som om hon rodnade när hon stod där inför klassen och lade han­ den, som inte bar någon förlovnings- eller vigselring, på vissa Shakespeare­sidor och sa: Vänd blad, flickor, vi hoppar över den här scenen. Och sedan fanns det ord som man måste slå upp i ordboken, men som inte fanns, inte ens i tillägget på slutet; nya ord, utländska ord, förbjudna ord, slang.

21

»OK, chief !« sa hon en dag och fick en riktig örfil av sin mor­ far. »Slang !« skrek han. »Amerikansk slang !« Men långt innan morfadern dog brukade han säga »OK«, »chief« och »half-a-mo«, utan att han verkade lägga märke till vad han sa, och utan att någon såg chockerad ut.

Hon var släkt med skalbaggen, bladhorningen, som satt utan­ för på fönsterbrädan. Hon iakttog honom. Han var bister och allvarlig. Han hade ett svart förkläde som en begravningsentre­ prenör eller en skomakare och han slet hårt med att hamra och spika. Färgen på fönsterbrädan var avflagad och sprucken och en skalbagge bodde på ena änden, i en liten skrubb, och en ­annan bodde på andra änden och de verkade komma mycket bra över­ ens utan ord, till och med utan att säga »Hallå, hallå« för att dra uppmärksamheten till något som de kanske behövde berätta.

Berättade skalbaggar något ? Men vad fanns det att berätta ?

Jag önskar att jag vore död, tänkte Erlene. Nej, jag önskar inte att jag vore död. Men en stor brun fågel, en hök, kommer ned­ flygande för att slita ut innanmätet på mig som om jag vore ett får eller en kanin, och räkna juvelerna inne i mig, för att lägga fram bevis på allt. Jag tror att mor skulle bli glad om hon kunde bevisa allt, om hon kunde bevisa solen och himlen och mig och min far. Jag skulle vilja att mor var glad. Andras mammor gråter aldrig, det är jag övertygad om. Men min gråter. Jag önskar att hon vore död och att jag kunde tala och inte behövde sitta här vid fönstret och se på hur farbror Skalbagge polerar sina likkistor.

Jag försöker säga till honom att han gör dem för trånga, att man inte ryms där. Varför missunnar de en lite extra svängrum när man dör ? Dessutom kanske man behöver ta med sig några fler som ska ligga bredvid en, men man måste ligga på rygg med armarna i kors, och som de pressar ner en, de missunnsamma typerna, de packar en som en flundra, ensam bland isbitarna.

Farbror Skalbagge bryr sig inte om mig. Han lagar skor också, för det blir mycket gående överallt, fram och tillbaka och runt, 22

runt, när man försöker bestämma sig, i väntan på inspiration.

Här är min mamma igen som kommer med vallmor. It was many and many a year ago in a kingdom by the sea … When men were all asleep the snow came flying, round the cape of a sudden came the sea, they moved in tracks of shining white, and that is why I sojourn here alone and palely loitering, though the sedge is withered from the lake and no birds sing … Sedge – säv ? Det nyzeeländska linet och säven och brokirisen.

Och inga fåglar sjunger ? En gärdsmyg, en koltrast och en fiskmås som flyger efter plogen.

Allt är tyst. Farbror Skalbagge har fullt upp i sin verkstad.

Det fanns en snigel också, ytterligare en avlägsen släkting, bad­ande i slem, som kröp fram på sin resa till världens ände.

3 E D W A R D G L A C E visste att anfallet skulle bli lyckat. Han hade planerat det natten innan när han timmarna efter midnatt låg ensam i sin dubbelsäng. Fiendens alla svagheter hade beräknats.

Han hade studerat deras förnödenheter, transporter, utrustning, moral. Hans spioner hade trängt in på fiendeterritoriet många veckor tidigare och återvänt med fullständig information. Allt var bra.

Det var ett strålande slag, som varade i timmar och till slut var slagfältet översållat med fiendekroppar, både döda och sårade, som hade lämnats att dö, och trumpeterna från den segerrika armén hördes dovt i den röda röken som blåste över fältet. Regn­ vatten och blod blandades i de små vattenpölarna som ovädret två dagar tidigare lämnat efter sig; det fanns blod på tistlarnas blomkorgar och de vilda blommorna och vapnen, som nu sam­ lades in till förvaring inför nästa slag. Krigets ofrånkomliga avfall gjorde Edward deprimerad. Han längtade efter att komma ifrån det, ta bort det, städa upp på slagfältet – varför, undrade han, an­ vände jag inte någon av de nya Dödsstrålarna, som är det renaste rena, som tvättar döden till osynlighet, krymper den ohyggliga döden till minimala rester som man kan stå ut med, lägga i hand­ flatan, i ett kuvert, en rockficka, börs, plånbok, papperspåse; en handfull aska ? Vad borde jag göra ? undrade E ­ dward. Vad skulle Strangs ha gjort ?

När upphetsningen över slaget var över blev Edward alltmer nedstämd. Han fann att han inte kunde glädjas över att hans planer varit framgångsrika. Han räknade inte ens de döda, eller skickade sjukvårdare för att samla upp de sårade. Han suckade.

Han visste inte hur han skulle belöna hjältarna. Det skulle inte bli

25

något triumftåg genom den kungliga huvudstadens gator med spelande orkestrar, flygande fanor, hurrande män och kvinnor som hälsade de hemvändande styrkorna. Krigarna som återvän­ de skulle linka hem utan att någon lade märke till dem, i trasor, och man skulle bussa vakthundarna vid stadens portar på dem för att slita dem i stycken, och de hjältar som undkom hundarna och tog sig in genom huvudstadens portar skulle hälsas som främlingar av sina hustrur; ingen skulle känna igen dem. Dess­ utom skulle slaget glömmas, det var bäst så, skulle folket säga, medan nya arméer skulle utbildas på de vidsträckta gräsfälten i stadens utkant, de skulle marschera och hålla manöver, och det skulle kallas Fred, eller var det bara en ödla med avhuggen svans, där en ny svans höll på att växa ut, som satt på den uråldriga klippan i solen ?

Edward öppnade en burk legymer, lade en skinkskiva på en tallrik, bredde på smör på en småfranska och satte sig för att äta. Under honom på mattan på den stora träfiberplattan som föreställde slagfältet låg plastkavalleriet utspritt där skrikigt skära plasthänder höll hårt i sina föråldrade lansar bland orörliga blan­ ka hästar och kanoner och de gröna plastbuskarna uppställda på fältet. Edward böjde sig ner och satte upp en av männen på hans häst. »Kanske en medalj till dig«, sa han.

Han tittade på väggen vid öppna spisen där han hade satt upp sin medaljsamling. Han stirrade ett bra tag för att försöka bestämma sig, men det fanns ingen utmärkelse som skulle passa hans hjälte, varken bland de vanliga medaljerna eller bland de nya som en av Edwards goda vänner hade tillverkat åt honom.

Det faktum att han inte kunde hitta en belöning åt sin utvalde hjälte gjorde Edward ännu mer nedslagen, och han sköt undan sin halvätna måltid och gick bort till sängen, lade sig, blundade och kliade sig lite på de få grå hårstråna på sin allt kalare hjässa.

Mörkt hår ? Glasögon med mörka bågar ? Under de elva år som Vera pratat om Edward hade hon beskrivit honom som »mörk­ 26

hårig med glasögon med tjocka bågar«. Hon tvivlade aldrig på att hon talade sanning; sådan är den starka sanningsillusionen, framlagd av Minnets enpartistyre. Erlene hade uppfattat den här bilden av sin far och när hon blev tillfrågad om honom brukade hon också svara »mörkhårig med glasögon med tjocka bågar«.

Vem var då den här mannen som låg på dubbelsängen i rummet i norra London och strök sig över den kala hjässan med sina knubbiga fingrar och hade spegellika glasögon utan bågar (där ljuset spelade ett spratt så att man kunde se tre rum återspeglas i dem – tre slagfält, tre pärmar med Strang-släktens historia, tre exemplar av alla möbler inklusive tre dubbelsängar med tre flint­ skalliga män och tre par spegellika glasögon utan bågar) som låg på bordet bredvid sängen ? Om han någonsin återvände till sin familj, hur skulle han överleva den nödvändiga identifierings­ ritualen som måste utföras även efter en kort tids bortavaro, när människor som har varit borta i fem minuter, fem eller en miljon år nalkas varandra, träder över tröskeln till en medmänniska och det gälla panikljudet börjar ringa i mörkret, ljudet som måste lugnas med beröring, syn, lukt, smak, med något av allt det som identifierar en främling, vän, fiende. Tiden och förändringen bränner vissa människor till aska. Man nalkas identifieringen av dem som man nalkas platsen för en katastrofbrand, tacksam om man känner igen en handske, en ring, två tänder som tillhörande det försvunna offret, som hans tillhörigheter; ting han rört vid, använt, varit beroende av, signalerat med och som därför varit en del av honom. Varje ögonblick, varje dag utförs detta febrila kon­ trollerande medan folk flyttar fram och tillbaka för att undersöka tidens och förvandlingens eldar. Och nu talas det om världens undergång, om att människor ska förvandlas till aska. Det är inte nytt. Det har hänt ofta. Men det har alltid funnits en människa kvar för att utföra identifieringsprocessen av medbrodern, för att vilt slita åt sig en handske, en avbruten tand, en vigselring, och utropa: »Jag kan identifiera honom, jag känner honom, det här är hans.« Och så fick askan ett namn, skydd och värde. När det 27

inte finns några människor kvar på jorden, vem ska då ge askan ett namn ?

Kärlekens vindar blåser bara i människors skogar; utan dem försvinner all omsorg och omtanke.

Och vad är det, exakt, som har försvunnit ?

Sanningen må vara ett ofantligt hav inom räckhåll för alla, men hur äkta är sanningar som pumpats upp ur havet, destille­ rats, tappats på flaska, smaksatts, spätts ut, kylts, kokats, i själva verket spätts ut med den dryck som inte är något annat än vi ?

Lagen om äkta sanning kräver att en etikett sätts på varje san­ ning, som anger hur stor utspädningsprocenten är.

Edward är en mörkhårig man som har glasögon med mörka bågar. Edward är en man som håller på att bli flintskallig och har spegellika glasögon utan bågar. Båda är sanna om man drar ifrån Tidens förvanskning. Även i sitt eget liv har Edward försökt att ta bort Tiden genom snikenhet eller förtvivlan. Han är inte en kung, eller en hjälte, utan han sprang så fort han någonsin kunde när han insåg den besmittade fiendens närvaro, det omöj­ liga i att bekämpa den, det hemska faktum att han bar den på sin egen vänstra handled, varje dag uppmärksamt lyssnande till dess trygga hjärtslag.

Han reste sig från sängen och avslutade sin måltid genom att skrapa den sista potatisbiten ur burken. Han samlade ihop sol­ daterna i en hög och lade dem i sin ask tillsammans med plast­ träden, bondgårdarna, broarna, hästarna, vapnen. Han lyfte upp slagfältet och ställde det mot väggen. Ett ögonblick funderade han återigen på om han skulle ge en medalj till en av soldaterna som stod stelt lutad över pappasken, med ansiktet neråt, som om han höll på att spy och ville hålla asken ren genom att spy på golvet i Edwards rum. Vilken medalj förtjänade den soldaten ? »Man måste berömma«, sa Edward, »man måste berömma en man som spyr.« Han lade soldaten i en bekvämare ställning vid askens kant.

28