9789153436836

Henrik Ekman är journalist och foto­graf

Vår sanna natur

Föreningen Naturfotograferna bilda­des 1966 som en reaktion mot det utbredda fusket inom naturfotografin. Tama djur pre­senterades som vilda och till och med uppstoppade fåglar fann vägen till tidningssidorna.

En som särskilt irriterade sig över falsarierna var konservator Hjalmar Fleischer i Uppsala. I december 1964 kallade han skribenter och fotografer inom jakt- och naturområdet till ett möte i Uppsala. Ur detta föddes tanken på en förening för

med inriktning på natur och vetenskap.

Under åren har han givit ut flera böcker med naturanknytning: Ekarnas hagar (med Börje Pettersson), Ishav (med Bo Landin), Ekoparken (med Gunnar Brusewitz, Årets Pandabok 1996, Augustnominerad 1995), De sista ängarna samt Vargen – den jagade jägaren (Augustnominerad 2010).

Han har erfarenheter både från tidningsbranschen, bl a sex år som miljöreporter på Svenska Dagbladet, och televisionen.

På SVT har han arbetat i flera olika posi-

En av deltagarna i Uppsala var Göran

tioner. Åren 1989–98 var han knuten till

Hansson från Österbybruk som talade med Arne Schmitz i Malmö om saken och han var intresserad. Tillsammans vände de sig till västgöten Lennart Norström, och så var det hela igång.

28 aktiva fotografer kontaktades. 21 ville vara med, däribland nestorn Per-Olof Swanberg, Sven Gillsäter, Svante Lundgren och Hilding Mickelsson. Föreningens förste

Vår sanna natur

– Naturfotograferna ser på Sverige

ordförande blev Arne Schmitz.

Föreningens etiska regler kräver nu som tidigare äkthet i naturskildringarna och att naturen ska bevaras från stör­ningar och skador. Idag har Naturfotograferna 124 medlemmar.

Sveriges natur är fantastisk. Det behöver vi inte påminnas om, det hör till de saker vi är stolta över i vårt land. Men vad består den där naturen av? Vad är det för växter och djur som utgör den omtalade mångfalden? Hur lever de?

Vi lever i en tid av mediakonsumtion. Allt fler av oss bor i staden och får våra bilder av naturen via tv eller tidningar.

Intresset är större än någonsin, engagemanget starkt. Ändå behöver vi påminnas om allt det vackra och fascinerande som finns om hörnet. Vi måste inte drömma oss bort till regnskogar och tropiska rev. Tångruskor och färggranna fiskar, trolska skogar och vilda djur finns också på nära håll, om vi öppnar ögonen.

Naturfotograferna har alltsedan starten 1966 haft som sin främsta ambition att visa upp det märkliga och skyddsvärda i vår natur. Och att göra det på ett äkta sätt, som inte äventyrar just de naturvärden som bilderna vill värna.

Sedan de tidigaste åren har lappugglans runda ansikte varit Naturfotografernas logotype.

ISBN 978-91-534-3683-6

Foto omslagets baksida: Novemberdis i Västergötland Stefan Isaksson Lappuggla Ulf Risberg

www.icabokforlag.se

Naturfotograferna ser på Sverige / Text Henrik Ekman

seriöst arbetande naturfotografer.

Aktuellt som reporter med huvudansvar för miljöbevakningen. Mellan 2002 och 2007 var Henrik Ekman producent och programledare för Vetenskapens Värld.

För närvarande är han ansvarig för SVT:s inköp av faktadokumentärer om natur och vetenskap.

Vår sanna natur Naturfotograferna ser på Sverige / Text Henrik Ekman

Han har även producerat flera filmer för SVT med natur- och miljöanknytning, senast Vargen – hatad, älskad, buggad (med Ulf Jonasson).

2006 belönades Henrik Ekman med Linköpings kommuns kulturmedalj. Året efter promoverades han till hedersdoktor vid Linköpings universitets medicinska fakultet.

Han har varit medlem av Föreningen Naturfotograferna sedan 1980-talet och valdes 2011 till ordförande.

Foto omslagets framsida: Kungsörn Henrik Karlsson Nybrännberget Ulf Risberg Guckusko Peter Lilja Älg i Sarek Staffan Widstrand

V책r sanna natur Naturfotograferna ser p책 Sverige / Text Henrik Ekman

www.icabokforlag.se © Henrik Ekman, Anders Geidemark, Jörgen Wiklund, Naturfotograferna/N och Ica Bokförlag, Forma Books AB Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc.

Forma Books AB är ett dotterbolag till Forma Publishing Group som är miljöcertifierat enligt SS-EN ISO 14001.

Fotografier: Medlemmar i Naturfotograferna/N Bildredaktörer: Anders Geidemark, Jörgen Wiklund Grafisk form: Johan Carpner Bildlayout: Anders Geidemark Layout och original: Richard Persson, RPform Redaktör: Susanne af Klercker Repro: Italgraf Media AB Tryck: Europrinting, Italien/Italgraf Media AB, 2011 ISBN 978-91-534-3683-6

Innehåll Förord

7

Samtidigt – i en annan del av Sverige

11

Den långa kusten

25

Skogen vi tämjde

67

Bondens landskap

109

Droppen urholkar stenen

149

Nya vindar i fjällen

185

Stadsliv

211

Vår sanna natur

231

Kulturlandskapet och rådjuret – två exempel på att vår natur hela tiden förändras. Foto Mikael Ackelman

Förord Det går att njuta av koltrastens sång i en modern produktionsskog utan att samtidigt sörja hackspettar som fanns i den försvunna gammelskogen. Vi kan fängslas av ljuset över Söderslätt utan tankar på den mångfald pölar, ängar, grodor och storkar som dikats och plöjts bort. Lyckan över en fångad fisk är lika stor i ett reglerat som ett orört vatten.

Men det är bra att vara medveten om vad som händer i vår natur. Ibland har förändringarna naturliga orsaker, ibland är det vi som gjort ingrepp för att den bättre skulle tjäna våra syften. Över seklerna är vår inverkan dramatisk. Vår sanna natur är i grunden tämjd och människoanpassad. Ändå finns det som den här boken visar oerhört mycket att njuta och fascineras av.

Sjöar och vattendrag har vi reglerat, från minsta å till största älv, från innanhav till Abborrtjärn. Å andra sidan är havsörnen tillbaka i Vänern, som i så många andra vatten, efter långa tider av förföljelse och förgiftning.

Kärr och fuktängar dikade vi ut så att storken försvann. Nu är den tillbaka och våtmarkerna går en ny vår till mötes. Där häckar också trana, sångsvan och gäss som gjort storstilad comeback även de.

Biologisk mångfald talar många om idag. Det är förstås viktigt, för den är alltjämt hotad. Men ett så abstrakt begrepp lockar knappast till besök i naturen. Vi måste berätta om de växter och djur som utgör vår egen mångfald; hur de krälar, skuttar, flyger, äter upp varandra. Annars får Sverige inga nya generationer av naturvårdare.

Då Naturfotograferna bildades 1966 hade den tysta våren även nått Sverige. Kvicksilverförgiftade gulsparvar, fasaner och tornfalkar påträffades överallt ute i åkerlandskapet och naturfotograferna var där med sina kameror. Bilderna bidrog till att problemet inte kunde viftas undan.

Att dokumentera förändringar i miljön är en central uppgift för Naturfotograferna. Utan fotodokumentation blir vi historielösa. Det gör det lättare för exploatörer att med fagra ord trumfa igenom nya ingrepp. Ingen vet ju hur älven, bygden eller skogen en gång såg ut.

Bredden bland de 21 grundarna var stor, här fanns fotografer som tålmodigt väntade i sina gömslen med stora kameror på stativ och andra som smög runt i skogarna med småbildskamera och teleobjektiv. Föreningen samlade såväl specialister på ugglor som samhällsengagerade debattörer.

Det etablerade foto-Sverige såg på den nya föreningen med intresse.

1969 ägnades Naturfotograferna en hel sektion i Fotografisk årsbok. Boken är en produkt av tidsandan med sotiga svartvita bilder från demonstrationståg och samhällets skuggsida.

Strax före presentationen av Naturfotograferna manar en grupp radikala fotografer till bildandet av gruppen Bildaktivisterna, för alla ”som vill vara med och arbeta med bilden som vapen” i kampen mot imperialismen.

Några sidor senare möter ett ganska annorlunda sätt att använda bilden som vapen. Pionjären Viking Olsson berättar hur han viker in sin långa kropp i små gömslen på hög höjd för att fotografera korsnäbbar vid bona.

Han vill dokumentera fåglarnas okända beteende men bilderna är också en del i hans outtröttliga naturvårdsarbete.

8 Förord

I den här boken har Sveriges främsta naturfotografer kraftsamlat för att beskriva vårt land. Och jag som har äran att vara deras ordförande har författat texten i ett försök att beskriva hur dagens landskap växt fram, ur naturliga processer och mänsklig verksamhet, i ständig dragkamp mellan produktion och naturvård. Mina inspiratörer har – föga originellt – varit Linné, Sten Selander, Carl Fries och Gunnar Brusewitz. Som miljöreporter har jag många gånger rest i deras spår. Nu försöker jag följa upp deras rapporter i vår tid.

Jag vill förstås tacka alla de hjälpsamma personer som bistått med faktauppgifter under resans gång, men alldeles särskilt er som tagit er tid att läsa igenom olika kapitel och ge synpunkter: Hans Berggren, Svante Björck, Magnus Elander, Ola Engelmark, Per Holmlund, Margareta Ihse, Lars Jarnemo, Per Klaesson, Mikael Kristersson, Leif Kullman, Tor Lundberg, Sven-Gunnar Lunneryd, Johnny Rülcker, Anna Schytt.

Vi börjar resan en dag i mitten av maj för att påminna om hur olika ansikte vår svenska natur kan ha, i olika delar av landet, vid en given tid på året.

Henrik Ekman

Foto Anita Kratz

Förord 9

Ovan: Renarna återvänder till kalvningslandet uppe i Norrbottensfjällen. Foto Tor Lundberg Vänster: Blommorna och de långa kvällarna är tillbaka. Foto Annette Seldén Nästa uppslag: I söder knackar sommaren på dörren. Foto Ove Eriksson

Samtidigt – i en annan del av Sverige Solfilmen kallas den internt på Aktuellt, den tecknade, lite kantiga film som berättar om solens upp- och nedgång i slutet av vårens nyhetssändningar.

Den hör till svt:s mest älskade inslag. Under några veckor förmedlar den lilla animationen just den information som är viktigast för en glåmig publik. Idag går solen upp tre minuter tidigare än igår, i kväll går den ner tre minuter senare.

Snart är det inte längre mörkt när vi går till jobbet och när vi kommer hem. Det blir sommar i år också.

Samtidigt – i en annan del av Sverige 11

14  Samtidigt – i en annan del av Sverige

Sådant väger tungt i ett avlångt land i Norden.

Och det gäller inte bara för oss prövade männi­ skor. ”Solen kysser liv i skog och sjö”, sjunger studenterna i Vintern rasat ut bland våra fjällar. Bland alla högstämda texter runt valborgsbrasan är det i alla fall en sanning.

Men livet följer inte samma tidtabell i norr och söder. Sverige är 157 mil långt och samma majdag kan ha väldigt olika ansikte i Skåne och Lappland.

Högst upp i norr är midnattssolen redan nära. Våren i Norrbotten är en ilande snabb parentes. Den som vill hinna med får inte spilla tid på vanligt lönearbete och andra triviala sysslor. Man måste vara ute i naturen jämt.

Arne Blomgren beskriver våren i Norrbottens myrmarker så här i Naturfotografernas första gemensamma bok 1985: En dag i början av maj kom jag skidande i skogskanten intill myren och där mötte jag våren första gången det året.

Trots att snön låg halvmeterdjup där jag tog mig fram gick två tranor och plockade vid en liten bar fläck därute.

Målet för Arnes studier var den då mycket sällsynta sångsvanen och han kunde med god precision ange när den lade sina ägg, någon gång mellan 10 och 15 maj. Trots att snön ännu låg djup.

Idag har vi häckande sångsvan över hela landet, i mitten av maj är ungarna redan kläckta i Sydsveriges sjöar.

Och medan tranorna är nyanlända högst upp i norr har de stora skarorna vid Hornborgasjön skingrats sedan över en månad tillbaka och fördelats ut på häckningsplatserna, som numera kan vara en grund vik i någon sörmlandssjö likaväl som en norrbottnisk öde myr.

För att illustrera hur olika våren ser ut i mitten av maj runtom i Sverige bad jag medlemmar i Naturfotograferna att skicka några dagboksanteckningar.

sig upp mot björkskogen med mer sammanhål­ let snötäcke. På fjället två kilometer bort är det ömsom snölegor, ömsom barmark. På snön syns några vajor med kalv. Fjället ger ett spräckligt intryck. Blåhakarna sjunger med långa raddor kvitter avlösta av metalliska gnisslanden. Lapp­ sparven dämpad, liksom blyg. Några björkar med musöron, inte alla. Videna blommar för fullt fastän de står mitt i snön. Humlorna lyckliga.

Dalripshannarna helt hysteriska.

Så här dags går solen upp och ner den 15 maj i olika delar av landet:

upp ner Kiruna 1:30 21:46 Sundsvall 2:54 20:42 Stockholm 3:15 20:15 Malmö 3:58 20:12

Vänster: Medan de nyanlända tärnorna pustar ut i norr är vårbruket redan klart i Sydsverige.

Foto Jan Grahn Nedan: Ingen av våra flyttfåglar gör en så lång resa som silvertärnan, ända ner till antarktiska vatten och tillbaka. Foto Jörgen Wiklund

Tor Lundberg uppe i Kvikkjokk: I björkskogen under Njunjesvárre blommar tus­ silago och tibast. Fräscht gröna ihopringlade strutbräknar pressar sig upp genom en matta av blöt brun förna. Mellan de tinade tungt doftande kråkbärsåsarna ligger snön djup. Åsarna sträcker

Samtidigt – i en annan del av Sverige 15

till rena guldruschen, följt av krasch och svartaste misär.

Det finns också en tydlig koppling till båtbyggarkonsten. När koggen från Tyskland ersatte det nordiska långskeppet på 1200-talet innebar det en revolution för sjöfarten – och för sillfisket. Vid denna tid grundades Marstrand på en klippa utanför Göteborg. Staden hade sin glansperiod under 1500-talets topp i sillfisket och blev en handelsort där mycket av fisken exporterades. Linné besökte ön under sin västgötaresa och imponerades av den bastanta fästningen Carlsten. Han konstaterade att de fångar som blivit dömda att sitta här inte lär kunna rymma. ”Den som ser dessa osälla, undrar ej att Marstrands namn reser håren på dem, som höra det nämnas.”

Sill är en färskvara som måste tas om hand.

En stor del saltades och det gick en strid ström av salttransporter till Bohuslän med samma fartyg som tog med sig sill tillbaka, men en kanske ännu större del kokades till tran. Av alla kända sillperioder inföll den ymnigaste under 1700-talets andra hälft. Då fanns det längs Bohuskusten 328 trankokerier. Att försörja dem och alla andra delar av sillindustrin – saltsjuderier, husbyggen, tillverkning av laggkärl – med virke slukade den bohuslänska skogen.

Idag är Marstrand för Göteborgs skärgård vad Sandhamn är för Stockholms, en exklusiv sommarort för segelintresserade stadsbor.

Trankokerierna är borta sedan länge och få personer förstår skämtet i en gammal Blandaren: ”Har du varit på ett trankokeri någon gång?” ”Nej, men jag har sett dem dansa.”

Marstrand är också den punkt på västkusten där Skagerrak övergår i Kattegatt. Gränsen är förstås bokstavligen flytande men söder därom sjunker salthalten i vattnets övre skikt

Vänster: Skarvar har alltid funnits vintertid i Boshuslän, gäster från Norge. Nu har även mellanskarven koloniserat skärgården. Foto Ola Jennersten Höger: I maj färgar triften de magra klipphällarna i bohusskärgården. Foto Annette Seldén

34 Den långa kusten

under 20 promille. Det är den sötare Baltiska strömmen från Öresund som gör sig påmind.

Flera utpräglat marina havsdjur gör halt vid gränsen till Kattegatt.

DEN SANDIGA KUSTEN Om Evert Taube är ofrånkomlig i Bohuslän får man väl inte gå förbi Gyllene Tider i Halland.

Visst finns det klippiga kustpartier till exempel vid Steninge men många förknippar Hallandskusten med sandstränder och ställen som Tylösand.

Såg en mås cirkulera vid hamnen som om han letade efter en vän Samma morgon det regna’ på stranden där jag gick ensam igen

Kanske inte den mest subtila lyriken, men nog har Per Gessle påverkat publikens bild av Hallands kust.

Här kommer kung av sand här kommer kungen av ingenting alls

Det är Laholmsbukten med sina långgrunda sandstränder som präglat bilden av Halland.

På åttiotalet var den illa ute, drabbad av kraftig övergödning. Algblomningen skrämde folk från att bada och på bottnarna bredde de syrefria områdena ut sig. Havskräftorna flydde för livet från sina mjukbottnar när syre­bristen bredde ut sig i Kattegatt.

Problemet för havskräftan är att när förhållandena blir bättre kommer bottentrålningen

igång igen, bränsleslukande och förödande för bottnarnas ekologi. För varje kilo säljbar kräfta har trålaren svept över 33 000 kvadratmeter, läser jag i Kosterhavet.

Men sedan 1980-talet har det också växt fram ett skonsammare fiske med burar, med maskor som släpper ut alla småkräftor. I dag fångas en femtedel av havskräftorna med den metoden, till gagn för alla utom möjligen trålarnas ägare.

1986 förklarade regeringen Laholmsbukten för särskilt föroreningskänsligt område. Bönder och kommuner fick krav på sig att minska läckaget av kväve och fosfor. Många klagade men när länsstyrelsen tjugo år senare hävde de särskilda reglerna konstaterade man att varken jordbruk, fastighetspriser eller turism tagit skada.

Den långa kusten 35

Fjäderägg. Ön ute i Kvarken fungerade som fast läger under jakten. Ön är en enda stor klapperstensrevel med några vindpinade granar och på krönet en fyr med några boningshus. Jakten började med spaning där uppifrån i den tidiga morgonen.

Snart upptäckte de ett par vikare, en hona med unge långt ut. Fortsatt spaning avslöjade fler sälar som små svarta sniglar.

Bäckström gav sig av i sina vita skyddskläder och sin skredstång. Han gjorde en vid båge för att komma i rätt vind, gick ner på huk innan han slutligen liggande gjorde den sista ansmygningen. På åttio meter avlossade han sitt skott.

Sälen sjönk död ihop.

Uppe vid fyren jublade åskådarna.

Idag har ringmärkare och turister tagit över Stora Fjäderägg. Här finns både fågelstation och vandrarhem. Och ute på Själahällan kan man se både vikare och gråsälar.

BOTTENVIKEN I Kvarken ger också de tappraste av saltvattensarterna upp. En skarp gräns går vid Järnäs utanför Nordmaling, Här sjunker salthalten plötsligt och här gör blåstången halt, liksom blåmusslan och torsken.

Ovanför Holmön vidtar Bottenviken, världens sötaste havsområde med en salthalt på bara 3–3,5 promille. De stora älvarna pumpar ut så mycket vatten att brackvattenströmmarna söderifrån knappt gör sig påminda. Här lever bara fyra fiskar som kan kallas marina, strömming, skarpsill, tobis och sandstubb. Det söta vattnet och Bottenvikens ringa djup gör att den lätt fryser till, vilket vikaren är tacksam över.

En gång seglade skeppen från Bottenviken med varor till Luleå gamla stad. Men landhöjningen gjorde Sellingsundet grundare och grundare och till slut var Gammelstadsviken en sjö, utan förbindelse med havet.

Dagens ornitologer sörjer inte över det.

Gammelstadsviken har blivit länets finaste fågelsjö och kallas Norrbottens Tåkern, berömd för sina dvärgmåsar och sin rikedom på änder.

Här häckar alla våra simänder, den gracila stjärtanden är mycket vanlig.

Men flockarna av fjällgäss som brukade rasta om våren är borta.

62 Den långa kusten

Ute i havet, tre mil från land, ligger Hapa­ randa sandskär. Här är salthalten nere i 2 promille, praktiskt taget sötvatten. Man kan gå till stranden, kupa händerna och dricka sig otörstig.

En kallsup är rena njutningen.

På Haparanda Sandskär möter havet den nordiska tundran. Rödbenan är granne med dalripan. Blåhaken möter rosenfinken. Jord­ ugglan häckar bland dynerna. Jens Wahlstedt berättar i Fågelmarker och fågelminnen att han en gång fann hökugglan häckande i urskogen av asp intill två sjungande lundsångare.

Det bor inga människor på Haparanda Sandskär. För hundra år sedan var det däremot full aktivitet på den isolerade ön. När strömmingen gick till efter midsommar flyttade hela fiskarfamiljer ut med husdjur och allt. När fångsten var bärgad och saltad i slutet av augusti for man hem igen.

Efter första världskriget var det över. Lika hastigt ebbade den omfattande jakten på gråsäl ut. Ett enkelt kapell, några grå bodar och talrika stenrösen som en gång förankrade nätens torkställningar finns kvar som minne.

För marinbiologer är det ingen större idé att vara artjägare på Haparanda Sandskär.

Bottnarna hyser färre än tio arter – mest ishavsgråsuggor, vitmärlor och östersjömusslor – jämfört med tusen i Kosterhavet. Men vad gör det en sommarnatt på Bottniska viken? Harry Martinson förstod som vanligt precis.

Ljusfluten bottnisk horisont går svalkad in i kvällens vita intet där varje stjärna bleks på valvets öde väv och gryningen tar vid där solen gömt sig.

Lilla Vännskär mellan Holmöarna och Bjuröklubb är en pärla i Västerbottens sparsamma skärgård.

Foto Peter Lilja Nästa uppslag: Kusten och havet utövar en sällsam lockelse var vi än befinner oss mellan Strömstad och Haparanda.

Foto Stefan Isaksson

Den lĂĽnga kusten  63

96 Skogen vi tämjde

Urskogarna nedanför fjällen När metoderna i skogsbruket brutaliserades och aptiten på mark blev allomfattande ökade naturvården sina ansträngningar att skydda det värdefulla som fanns kvar. I dagens perspektiv var kraven ändå ganska modesta. ”En procent skyddad skog!” krävde Naturskyddsföreningen kring 1980. Då hade bara 0,3 procent av den produktiva skogsmarken nedanför fjällregionen någon form av skydd. I Sydsverige var andelen under 0,05 procent.

Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen hittade i sin urskogsinventering tvåhundra urskogar om tillsammans cirka 50 000 hektar nedanför fjällskogsgränsen. Söder om Dalälven fann man bara 15 000 hektar, fördelade på 170 områden.

För de skyddsvärda skogsbestånd som var för små för att bli reservat eller nationalpark fick vi begreppet nyckelbiotop. Hittade man sällsynta djur eller växter fick markägaren inte avverka utan vidare. Om inskränkningen å andra sidan var så betydande att ”pågående markanvändning avsevärt försvårades” var det allmänna tvingat att betala ersättning och göra reservat av skogen.

Av den skog som trots allt var skyddad låg det mesta på berghällar och andra så kallade impediment. Bara fyra procent av den skyddade skogen var högproduktiv.

Granen vann på knockout ”Och börjar du plantera skog på åkrarna, pojke, då kommer jag och spökar”, säger den gamle bonden till sin son i en av Staffans Stollar från 1968.

Vågen av jordbruksnedläggningar som satte in på femtiotalet gav granen kraftfull hjälp i spridningen. Det var som om 1800-talets massiva nyodling gick i repris fast baklänges. I till exempel Sunnerbo härad i sydvästra Småland tiodubblades antalet torp mellan 1750 och 1840. Under 1900-talets andra hälft försvann i stället 90 procent.

Utvecklingen inom jordbruket och skogsbruket samverkade till granens segertåg i södra Sverige.

Foto Daniel Karlsson

Skogen vi tämjde 97

Det var inte många gods som följde hans exempel. Skiftet var dyrt och Maclean hamnade i ekonomiska problem men räddades av de stigande spannmålspriserna.

Från 1790 tog intresset mer allmänt fart vilket bäddade för enskiftesreformen. 1803 infördes den i Skåne och 1807 i resten av landet utom Norrland och Dalarna. Slutligen stadfästes laga skiftet 1827 så att samma regler kom att gälla i hela landet. I och med det försvann de svenska byarna som social organisation efter tusen år.

Kraftig nyodling

Den agrara revolutionen Fram till 1700-talet hade förändringarna inom jordbruket gått mycket långsamt. Spridningen av tekniska nyheter, nya odlingsväxter och brukningsmetoder hade varit trög. Detta skulle det bli ändring på. Sverige stod inför ”den agrara revolutionen”.

En viktig orsak till att det började hända saker var att bönderna fick möjlighet att producera ett överskott som de kunde behålla. De fick därmed en drivkraft för att nyodla mark vilket de också gjorde i rasande takt. Dessutom höll kronan nere skatterna. Odlarna fick behålla mer av vad de skapade.

Det blev också lättare för dem som faktiskt brukade jorden att även köpa den. Kronobönderna fick möjlighet att köpa sina gårdar. Då kunde de ta lån på dem vilket var bra när jordbruket blev mer och mer kapitalintensivt. Gustav III lättade ännu mer på reglerna eftersom han ville ha böndernas politiska stöd.

Skiftesreformerna År 1749 trycktes en lantmäteriförordning som skulle få stor betydelse. Upphovsmannen hette

118 Bondens landskap

John Faggot och var överdirektör vid lantmäteriverket. Han hade sett vad som pågick i England. Där slog man ihop små olönsamma odlingslotter till större enheter som kunde bära sig. Varför inte göra likadant i Sverige?

En första luddig storskiftesförordning 1757 lämnade inga nämnvärda spår ute i byarna.

Det gjorde däremot de försök som godsherren Rutger Maclean gjorde på sin gård Svaneholm i Skåne, en väldig egendom som omfattade nästan hela Skurups socken.

Då han ärvde gården 1780 omfattade Svane­ holm ett femtiotal bondgårdar där det levde cirka 1 000 personer, de flesta i fyra stora byar.

En tredjedel av tegarna låg enligt Maclean så långt från byarna att det var omöjligt att sköta dem ordentligt. Med ett penndrag sprängde han upp de gamla byarna och lade ut jorden på drygt sjuttio lotter dit familjerna fick flytta.

Det väckte förstås protester och många lämnade godset. Men de som stannade kvar fick snart uppleva en standardökning. Dessutom avskaffade Maclean det gamla hoveriet, den tunga skyldigheten att göra dagsverken åt godset. I stället infördes penningarrenden.

Den kraftiga befolkningstillväxten ökade behovet av odlingsmark. 1870 uppgick landets befolkning till 4,2 miljoner människor, tre gånger fler än vid 1700-talets början. Under samma tid växte åkerarealen i Sverige med cirka 250 procent.

Edvin Karlsson som var född 1887 och arbetade som nattvakt på Sturefors gods har i sin lilla bok Minnen från Vist tecknat ner vad äldre sockenbor berättat för honom om nyodlingens tid i socknen: En märklig odlingsfeber griper bönder, både stora och små; först lägges de naturliga slåtterängarna under plogen, sedan fortsätter man med mossarna eller som vi kallar dem kärren. Den vattensjuka jorden urdikas och det sega starrtuvetäcket avhug­ ges i breda torvor, som får torka och sedan lägges i högar och brännes.

Den skarpa torvrökens doft var i många somrar ett inslag i sommardoften. I den jungfruliga myl­ lan såddes och skördades präktiga skördar av olika sädesslag där man förut kunnat med möda skrapa ihop några lass näringsfattigt starrhö.

Vänster: Staren, med rötter på stäppen, trivdes länge väl i vårt jordbrukslandskap.

Foto Thomas Jågas Höger: Det svenskaste av allt, skrev August Strindberg om hagen. Foto Ove Eriksson

Bondens landskap  119

radiosändare och massor av holkar ute i det skånska landskapet kartlagt starens krav. Det är en fågel som utvecklats på stäppen och som en gång upptäckte att bondens kortbetade gräsmarker var en utmärkt miljö. När staren söker föda i gräset är den inte ute efter daggmask som koltrasten och björktrasten utan olika insektslarver som lever nere i jorden och äter gräsrötter. Harkrankens larver är favoritbytet när starungarna ska mättas.

Till skillnad från trastarna tar staren inga jämfotahopp utan kilar rastlöst omkring på sina korta ben. Då får gräset inte vara för högt.

Om betesdjuren tas hem och hagen växer igen försvinner också stararna. Eftersom den häckar i trädhål drabbas den också hårt när lövskogen ersätts med gran.

Radiosändarna har dessutom visat att boet i en ek eller asp inte får ligga för långt från de lämpliga gräsmarkerna. Staren flyger högst 500 meter för att hitta mat åt ungarna. Är det längre blir kostnaden i tid och energi för hög och häck­­ ningsplatsen överges.

Utvecklingen i landskapet har passat staren illa.

Faunan idag Det är överhuvudtaget en dyster bild som tonar fram av hur fåglarna och andra djur klarat sig i jordbrukslandskapet. Länge kunde produktion och rika naturvärden gå hand i hand men under de senaste hundra åren har trenden obevekligt gått mot ökad utarmning.

Biologiska institutionen vid Lunds univer­ sitet presenterar varje år ett slags barometer över hur det går för den svenska fågelfaunan, baserat på frivilliga ornitologers räkningar längs bestämda rutter och vid bestämda tillfällen. 2010 års rapport visar tydligt hur illa det går för odlingslandskapets fåglar. Så här låter artgenomgången för några av dem: Hussvala Det fortsätter att gå utför med hussvalan /---/ Tillsammans med tornseglaren och några jordbruksarter är detta den art som det går sämst för i Sverige.

Stare Starens trend är nu säkerställt negativ /---/ följer därmed andra jordbruksfåglars utveckling.

Gulsparv De lägsta siffrorna hittills /---/

144 Bondens landskap

gulsparven faller tyvärr alltför väl in i mönstret för jordbruksanknutna fåglar som det inte går bra för.

Ortolansparv Man kan undra om vi får ha kvar ortolansparven som svensk häckfågel så värst länge till.

Gråsparv Nya lägstanoteringar /---/ förstärker bilden av att gråsparvarna fortsätter att minska, åtminstone i anslutning till punktrutterna.

Kornsparven klassas som starkt hotad av Artdatabanken och bedöms löpa mycket hög risk för att dö ut.

Lyckligtvis har politikerna i elfte timmen förstått att det inte går att fortsatt stödja jordbrukets rationalisering. Idag är EU-stöden i högre grad inriktade på att främja miljön eller åtminstone neutrala. Det gör att bönderna inte tvunget måste slå sina vallar så tidigt, och då ökar chansen för häckande kornknarrar och rapphöns att slippa slåtterknivarna.

kommer ”uroxar” att ta nötboskapens plats?

Odlingslandskapets växter och djur har olika ursprung och olika krav. En del har sina rötter på stäppen, som stortrappen (redan utdöd i Sverige) och staren. För andra har ursprunget varit mycket omtvistat. Den berömde landskapshistorikern Mårten Sjöbäck hävdade i polemik med bland andra botanisten och professorn Rutger Sernander att lövängen var bondens verk. Därmed måste vi söka ursprunget till alla ängens arter i andra miljöer, och jag fick själv lära mig på grundkursen i biologi att våra älskade ängsblommor från början bara växte längs stränderna. Där höll väder och vind vedväxterna borta så att kärlväxterna fick tillräckligt med ljus.

Sernander har en föga hedrande plats i läroböckerna. Det var han som förmådde statsmakterna att säga upp bönderna på Ängsö när ön blev nationalpark 1909. Eftersom lövängen enligt honom var en naturlig naturtyp skulle den må bäst utan deras betande djur och andra störande ingrepp.

Resultatet blev katastrofalt. Ön växte snabbt igen och den berömda floran med sina orkidéer höll på att gå förlorad. Till slut fick man åter-

uppta hävden och till stora kostnader restaurera öns ängar.

Naturvärdena på Ängsö var alltså frukten av mänsklig hävd. Ändå hade kanske Sernander inte så fel.

Som jag redan berättat i kapitlet om skogen finns det teorier som säger att det ursprungliga skogslandskapet, före bondens entré, kanske inte var så mörkt och slutet. Där fanns en mångfald stora växtätare som gjorde samma tjänst som bondens kreatur.

Nu finns det en växande rörelse i Europa för att försöka återskapa detta tillstånd på sina håll.

Re-wilding kallas det. I Danmark, Tyskland och Nederländerna tillskapas inhägnade områden med lövskog där ”uroxar”, särskilt framavlad så kallad Hechboskap, betar tillsammans med kronhjortar, visenter och ett slags förvildade små hästar. Och minsann, de vidmakthåller ett landskap med klara drag av löväng.

Egentligen är det mycket logiskt. Våra hagmarkers alla ljusälskande växter och insekter kan inte gärna ha utvecklats under den korta tid vi haft bönder. De har en mycket längre evolutionshistoria än så. Det är också lite långsökt att de alla skulle ha varit hopklämda längs sjöstränder och spritt sig därifrån när bonden kom.

Vi tänker inte på att även våra delar av världen en gång hade en fauna som kunde mäta sig med Afrikas, inklusive elefantdjur. Dessa växt­ ätare hade full kapacitet att påverka och forma skogen i riktning mot ett mer halvöppet landskap, alldeles som i stora delar av dagens Afrika.

Nog tycker jag vi ska göra allt för att bevara vad vi har kvar av naturbetesmarker, inklusive de lantbrukare som försöker hålla traditionen vid liv. Men det inger ändå hopp att det finns vilda alternativ om det skulle gå så illa att den siste bonden till slut ger upp.

Höger: Kanske finns det ändå ljus längre fram för det gamla odlingslandskapets växter och djur.

Foto Anders Järkendahl Nästa uppslag: Ekhagens ljusälskande organismer utvecklades under långa tider då vilda växtätare höll landskapet halvöppet.

Foto Thomas Andersson

Bondens landskap  145

Ovan: Alfågeln landar med ett plask i en av jämtlandsfjällens alla tjärnar. Foto Stefan Oscarsson Vänster: Paddor i parningstagen.

Foto Magnus Lundgren Nästa uppslag: Reningen av vattnet var Sveriges första stora miljöseger och en av de viktigaste.

Foto Patrik Leonardsson

Droppen urholkar stenen Nu tystnar forsarna i nyttans tjänst, den ena efter den andra. Det blir festligt inomhus, när det elektriska ljuset tändes, men ödsligt tyst därute om kvällen, när bygdens ton är död.

Carl Fries, Skogland och fjäll

Droppen urholkar stenen 149

uppe i Lilla Sjöfallet, där älven rann från sjön Suorvajaure till Kårtjejaure.

I den allmänna oron för rikets försörjning sade riksdagen ja till regleringen 1919. Mindre än tio år efter nationalparkens invigning bröts Stora Sjöfallet ut ur det fredade området och den väldiga Suorvadammen kunde byggas.

Arbetet tog fyra år. När den till en början elva meter höga och 220 meter breda dammen stod färdig var det slut på både Lilla och Stora Sjöfallet. Senare utvidgades den i flera etapper.

Naturvårdssidan försvagades av splittring i synen på de stora vattenkraftsprojekten. Svenska Turistföreningen var ganska positiv. ”Ett storverk i Lappland”, kallades Suorvadammen av föreningens sekreterare.

Men i Naturskyddsföreningens årsbok 1921 skriver arkitekten Sigfrid Ericsson bittert: De fakta, som kommit i dagen, tala sitt eget språk och fälla domen över den kortsynthet och det oför­ stånd, som utlämnat till skövling de områden av vår förnämsta nationalpark, vilka gjort denna till vad den hittills varit: det ädlaste prov vårt land äger av oberörd vildmarksnatur.

Den viktigaste frågan är förstås hur liknande olyckor ska kunna undvikas i framtiden och på den finns många svar. ”Ett är detta: en sådan olycka kommer aldrig åter, ty det fanns i den svenska naturens juvelsmycke endast en diamant”, fortsätter Ericsson.

Suorvadammen skulle inte bara gagna kraftstationen i Porjus. Nu var turen kommen även till Harsprånget en mil nedströms. Projektet kopplades till en fabrik för tillverkning av konstgödsel som det rådde brist på under första världskriget. Elektriciteten kunde ersätta sten-

kol som energikälla i processen. Den stora nyttan med projektet fick Vetenskapsakademien att tillstyrka Harsprångets utbyggnad trots skadorna på naturen.

Riksdagen fattade sitt beslut att bygga ut Harsprånget vid midsommartid 1918. Kraftverket skulle i en första etapp få sex aggregat och bli Sveriges näst största, efter Trollhättan men före både Älvkarleby som just tagits i bruk och Porjus. Det skulle sprängas ner djupt i berget och få en fallhöjd på över hundra meter. Från turbinerna skulle vattnet ledas genom en fem km lång tunnel förbi Harsprångets vattenfall.

Arbetena drog igång 1919. De första vattenrallarna anlände till en plats som saknade både vägar och bostäder men snart växte ett helt samhälle fram. Det var en teknisk brytningstid och på bygget blandades handkraft med maskiner och hästar med traktorer på larvfötter.

Sprängningar och gjutningar hade kommit en god bit på väg när politikerna började dra i bromsen. Projektet hade fördyrats kraftigt samtidigt som landet upplevde en ekonomiskt besvärlig tid. På senhösten 1920 meddelade det Wallenbergsägda konstgödselbolaget att planerna var skrinlagda. Vattenfall ville ändå fortsätta bygget och fick stöd av flera politiker. Vi måste behålla en kärna av kunnig arbetskraft, sades bland annat. Ett argument som återkommit många gånger under åren för att motivera nya utbyggnader.

I ett första steg drog 1921 års riksdag ner bygget på sparlåga. Året efter hade de kärva tiderna gjort även Vattenfall missmodigt. Man begärde inga pengar alls till fortsatt bygge av Harsprånget och riksdagen gick på samma linje.

Det stolta projektet var avslutat, eller åtminstone lagt på is.

Sjöregleringar som skapade fågelsjöar Vänster: Möten med tranor har blivit vardagsmat sedan fåglarna skyddats och våtmarkerna fått en ny vår, ett uppmuntrande kvitto på att naturvård lönar sig. Foto Staffan Widstrand Höger: Tåkern blev bara bättre som fågelsjö efter 1840 års sänkning. Idag är den reservat och Östergötlands stolthet, med skäggmesen som en av sina specialiteter. Foto Ulf Antonsson

162 Droppen urholkar stenen

I norr försvann sjöar för att de dränktes, i söder för att de torrlades.

Ofta ledde dikningsföretagen både till ekologisk katastrof och ekonomiskt fiasko för jordbruket. Glädjekalkylerna fick kritik av riksdagens revisorer.

På Öland och Gotland dikades myr efter myr, väte efter väte torrlades i glad nybyggar-

anda utan att man fick ut mycket nytta. På sjöarnas bottnar fanns mäktiga lager av kalkbleke – utfällt kalciumkarbonat – som vid torrläggningen bildade stora sterila områden. Samma kalk som kan vara så fruktbart för floran i rik mylla blev förödande i koncentrat.

Ibland kunde sjösänkningarna dock resultera i påtagliga vinster. Roma myr och Akebäcks myr på Gotland förvandlades till bördiga åkrar som gav goda skördar av betor. Sten Selander tillstår att när man ser det ”kan bara en verklighetsfrämmande fantast önska alla de forna träsksjöarna tillbaka”.

Men sänkningen av Hornborgasjön kallar han det mest groteska exemplet på meningslös och olönsam förstörelse av värdefull natur. En serie misstag och långa dyra processer gjorde att notan slutade på bortåt två miljoner kronor i dåtidens penningvärde, medan den jord man vann värderades till 500 000. Som Sten Selander skriver med ett understatement: ”Att till det priset förinta ett av landets dyrbaraste naturminnesmärken kan knappast anses vara en god affär.”

Om sänkningarna fått fortsätta i Tåkern kunde den ha gått samma öde till mötes. Nu slutade det i stället med att den efter 1840 års sänkning blev en närmast idealisk fågelsjö. På samma sätt var det sänkningen på 1890-talet som förvandlade Krankesjön från en ganska ordinär näringsrik sjö till en av vårt lands finaste fågelsjöar. Den som upptäckte dess kvaliteter och dokumenterade dem i både text och bild var tandläkaren Per Olof Swanberg, en av Naturfotografernas grundare. I inledningen till sin klassiska bok om sjön från 1931 konstaterar han att naturen brukar få vika för kulturen när sjöar sänks och myrar och kärr dikas ut. I stället för doppingar och änder får vi betande kor och några vipor och lärkor. Så blev det med den förstörda Hornborgasjön, och så gick det med många av Ölands myrar. ”Genom människors diken rann musten ur dem, floran förtvinade och faunan blev till intet.” Men som exemplet Tåkern visar kan nytt liv uppstå om vattnet genom en sänkning blir just så grunt som behövs för att bladvassen och de andra växterna kan ta fart. ”Så gick det till, att Krankesjön blev Tåkerns like i Skåne”, skriver Swanberg.

Upprinnelsen var en önskan att sänka den lilla Silvåkrasjön för att få nya betesmarker och ny jord att lägga under plogen. Därför grävde man 1892 ut den lilla bäck som rinner till Krankesjön genom Silvåkra by. Men när det visade sig att Krankesjöns yta låg för högt måste man sänka också den större sjön för att tömma den lilla.

Sänkningen blev startpunkten för en kraftig ökning av alla de växter som fågelsjöns arter behöver. Vassarna fick utmärkta dybottnar på lagom djup över stora ytor. Kaveldun spred sig över klarvattenytorna. Väldiga bestånd av igelknopp växte ut, alger och nate frodades.

När P O Swanberg i april 1927 begav sig ut i sjön med sin vän Arne Berggren kunde de snart konstatera att sjön överträffade alla förväntningar. Bland alla änder och måsar fann de en koloni av åtta små flytande doppingbon när de sökte lä i en vassrugge undan en hagelby.

Vi visste inte då, hur trevligt fynd vi gjort, men doppingarna skulle naturligtvis fotograferas, och då visade det sig till vår obeskrivliga häpnad och tillfredsställelse, att det var svarthalsad dopping, en för Sverige ny fågelart.

När Swanbergs bok kom ut 1931 var han lyckligt ovetande om att bönderna i trakten några år senare skulle samlas kring ett projekt som kraftigt skadade hans fågelsjö. I slutet av trettiotalet genomfördes en kraftig reglering av Kävlinge­ ån. Tidigare hade ån vindlat sig fram i mjuka bukter. Om våren hade den brett ut sig som en norrländsk storälv och tjusat ögat med sitt fågelliv och sin fägring av kabbeleka och andra blomster, enligt samtida ögonvittnen.

Nu tvingades den längs en sträcka på 2,2 mil in i en bred, uträtad fåra, som andra skåns­ ka åar. Fortfarande kan vi beskåda vallarna av schaktmassor, totalt 800 000 kubikmeter. I projektet ingick också en reglering av Vombsjön.

Före alla utdikningar och regleringar bestod avrinningsområdet till nästan en tredjedel av sjöar, kärr, rinnande vatten och sankängar. Vid mitten av 1900-talet var andelen nere i tre–fyra procent. Sten Selander skriver: ”Få ingrepp i sydsvensk natur har väl t.ex. haft olyckligare följder än regleringen av Käv-

Droppen urholkar stenen 163

”Den förnämsta infartsvägen till högfjällen är dock den storslagna Rapadalen med utgångspunkt från Aktse”.

Efter alla år av forskning och strapatser i vårt mest högalpina område ville Axel Hamberg, Sareks store utforskare, dela med sig av erfarenheterna. Resultatet blev Turistföreningens resehandbok Sarekfjällen från 1922, en

188 Nya vindar i fjällen

detaljerad skildring där han ber om ursäkt för att han i brist på kartor tvingats beskriva berg och dalgångar så utförligt i ord. Det är man tacksam för.

Fjällhemmanet Aktse och familjen Länta har en särskild plats i den svenska fjällhistorien.

När Axel Hamberg och de andra pionjärerna började utforska denna fjällvärld på 1880-talet

var Per Olof Länta från Aktse deras guide. 1890 kunde man läsa en entusiastisk skildring i Turistföreningens årsskrift om den gästfrihet som mötte besökare i Aktse och tanken väcktes på att resa en turiststuga på platsen. Det dröjde dock till 1931 innan den stod färdig.

Till Aktse kommer man på tre olika sätt, skriver Hamberg, från Kvikkjokk, Saltoluokta

eller Tjåmotis. Den sista leden får en ingående beskrivning. Först rodd 2 km över Jekkaure till en stig längs västra sidan av Blackälven.

Vandring 1 mil, sedan är man framme vid ett sel som heter Savvon där det går att bli rodd 4 km. Så vandring igen till Snavvasjön. Där får man ropa högt om man vill bli hämtad i båt av nybyggarna i Snavva, ”ett fattigt ställe, där dock ett par personer kunna få tak över huvudet och liggplats.” Därifrån är det 7 km vandring på sämre stig till Laitaures östända, och sedan rodd till Aktse.

Svante Lundgren skildrar samma rutt i sin klassiska Sarekbok från 1946. Veckan före midsommar möter han som vanligt Sigurd Länta från Aktse, sonson till Per Olof, i byn Tjåmotis.

Det är den genaste vägen till Sarek, 33 km varav en tredjedel sjöar och sel där roddbåtarna tar tyngden av packningen.

Efter den inledande rodden måste de ändå själva bära ryggsäckarna som så här i början är monstruösa. De provar in balansen och sätter igång, Sigurd först och Svante efter. ”Där jag går i Sigurds kölvatten ser jag bara den väldiga ryggsäcken, upptill påbyggd en våning med ett stort paket vacuummat och mot stigen de nedersta stumparna av två knegande ben.”

Den tyngande packningen hindrar dem ändå inte från att registrera vad som rör sig utmed stigen – en tretåig hackspett, en lavskrika, och ute på myren en grönbena som lyfter från sitt bo med fyra ägg, alltmedan Sigurd Länta berättar historier, mest om björn och björnjakt.

Savvonselet ligger blankt och orörligt och fjällmuren reser sig blå och vit i fjärran. Nu syns de karakteristiska fjällen vid Aktse: ”Tjakkelis branter och hak och Skerfes stupa. Nu är det mitt i juninatten, markerna har blånat men himlen tänts i eldfärger.”

De båda färdkamraterna gör upp kaffeeld,

karvar av renbogen. De hittar två bon av rödvingetrast och ringmärker ungarna alltmedan föräldrarna varnar på det sätt som givit fågeln dess samiska namn, tjurtjurrastes.

Det är tidig morgon, bergfinkarna sjunger sin surrande sång och Sigurd som känner detta landskap sedan barndomen konstaterar: ”Gud glömde inte bort det här stället heller. Å nu kan man känna sej som en friherre. Eller faktiskt som de här småfåglarna, som kvittra i skogen.”

Tråkigt bara att hela den mosaik av sjöar och sel, myr och skog som Gud inte glömde är satt under vatten, dränkt av det gigantiska Tjaktjajaure-magasinet. Ett av offren i den uppgörelse som fick heta Freden i Sarek.

Mitt eget besök i Sarek En tidig morgon i början av maj 1978 färdades jag själv samma väg, fast på snöskoter och över regleringsmagasinets isar som sjunkit ihop rejält utmed stränderna efter vinterns urtappning.

Föraren hette Stig Edholm och var en av länsstyrelsens tillsyningsmän. Vi var på väg till en kåta nära Tjakkeli där biologen Mats Hansson väntade. Han hade Naturvårdsverkets uppdrag

att bevaka en järvlya och jag hade fått tillstånd att följa hans arbete under en vecka. Kåtan som verket fått låna av Sirges (Sirkas) sameby var vår bas.

Varje morgon i soluppgången och varje eftermiddag åkte vi skidor ett par kilometer bort till en kulle med utsikt mot lyan på andra sidan dalen. På vägen såg vi skrattande dalripor och enstaka tidiga vandringsälgar på väg från låglandets skogar upp till Rapadalens rika sommarbete.

I tubkikaren följde vi järvungarnas brottningsmatcher och klättringar i fjällbjörkarna utanför lyan. Då och då drog kungsörnen över, då försvann de kvickt in i lyans mörker.

Järvhonan hade fått namnet Gerda och vi såg henne regelbundet när hon gav sig ut på jakt om kvällen eller återvände på morgonen med någon köttbit i munnen.

Det var en vecka mättad av starka Sarekupplevelser.

Naturligtvis var det en genväg att åka skoter dit och kunna lägga sin ”monstruösa” packning på pulkan, och bortskämda var vi som fick bo i kåta. Visst blir upplevelsen djupare om man

Vänster: Rapadalen har alltid setts som porten till Sarek men lämnades utanför när nationalparken kom till. Den missen vill Naturvårdsverket nu rätta till. Foto Tore Hagman Höger: Sjösystemen har i alla tider fungerat som fjällvärldens transportleder. Foto Thomas Jågas

Nya vindar i fjällen 189

Ovan: Trafikvett eller ej, kanadagässen är inte populära hos stadens invånare. Foto Michal Sikorski Vänster: Grävlingen är inte nogräknad och tar för sig av stadens rika utbud. Foto Ola Jennersten Nästa uppslag: Sådana rävmöten sker nog bara i vår närmiljö. Foto Kristoffer Sahlén

Stadsliv Fiskmåsarna varnar från taket när jag går över SVT:s gård till lunchrestaurangen. Däruppe kan de häcka säkert, precis som Aktuellt-anden på sin tid.

En skillnad är att måsungarna blir kvar tills de kan flyga ner själva medan gräsandens små ällingar firades ner under överinseende av Jarl Alfredius.

I båda fallen visar fåglarna att våra hus kan vara utmärkta substitut för naturens klippor och prång.

Staden erbjuder stora möjligheter och allt fler vilda fåglar och däggdjur upptäcker det. Vinnare är de som lär sig hantera riskerna som är förknippade med livet i staden.

Stadsliv 211

Alla änder med vita kinder får heta kanada­ gås men i Stockholm är det den arktiska släktingen som dominerar stadslivet. Annars är den riktiga kanadagåsen också rätt duktig på att sprida spillningshögar på de gräsmattor där stadsborna vill breda ut sina picknickfiltar.

Häger För sjuttio år sedan då Carl Fries var Skansenchef tyckte han att hägrarna borde återfå sin frihet. När fåglarna släppts ur burarna valde de att stanna kvar på samma plats och byggde sina bon ovanpå gallret i stället för där inne. Dessa hägrar är ursprunget till hela Mälardalens hägerstam idag. Den plats där man allra lättast kan studera de stora fåglarna är Isbladskärret, där flera tiotals bon tynger de gamla alarna ute i den konstgjorda sjön. Närmare ett sydländskt fågelträsk än så kommer man inte i Stockholm.

En annan stor koloni finns på ön Stora Skraggen utanför Djursholm.

På vintern är Råstasjön i Solna rätt plats att se hägrar på nära håll. Det tycks vara Isblads­ kärrets fåglar som söker sig hit när deras egen lilla sjö fryser till.

Häckningsplatserna runt staden är ganska få, men hägrarna har idag blivit så många att man kan få se dem lyfta med tunga vingslag framför sig var man än går längs Stockholms stränder.

Duvor Städernas obligatoriska flockar av tamduvor har på senare år mer och mer fått sällskap av de betydligt större ringduvorna. Våren 2011 var det till och med en läsare i Stockholm som skickade in en bild till Dagens Nyheter av ett ringduvebo på hennes balkong.

Kanske är ringduvan nu urban på allvar.

Hittills har det liksom känts som om den bevarat en sorts skoglig värdighet jämfört med sin totalt domesticerade släkting.

En rördrom som övervintrar i stället för att flytta tar en stor risk. Den här höll till i en våtmark utanför Nynäshamn och fick hjälp av tillströmmande fågelvänner. Allt från bröd till räkor …

Foto Stefan Oscarsson

224 Stadsliv

Stadsliv  225

Henrik Ekman är journalist och foto­graf

Vår sanna natur

Föreningen Naturfotograferna bilda­des 1966 som en reaktion mot det utbredda fusket inom naturfotografin. Tama djur pre­senterades som vilda och till och med uppstoppade fåglar fann vägen till tidningssidorna.

En som särskilt irriterade sig över falsarierna var konservator Hjalmar Fleischer i Uppsala. I december 1964 kallade han skribenter och fotografer inom jakt- och naturområdet till ett möte i Uppsala. Ur detta föddes tanken på en förening för

med inriktning på natur och vetenskap.

Under åren har han givit ut flera böcker med naturanknytning: Ekarnas hagar (med Börje Pettersson), Ishav (med Bo Landin), Ekoparken (med Gunnar Brusewitz, Årets Pandabok 1996, Augustnominerad 1995), De sista ängarna samt Vargen – den jagade jägaren (Augustnominerad 2010).

Han har erfarenheter både från tidningsbranschen, bl a sex år som miljöreporter på Svenska Dagbladet, och televisionen.

På SVT har han arbetat i flera olika posi-

En av deltagarna i Uppsala var Göran

tioner. Åren 1989–98 var han knuten till

Hansson från Österbybruk som talade med Arne Schmitz i Malmö om saken och han var intresserad. Tillsammans vände de sig till västgöten Lennart Norström, och så var det hela igång.

28 aktiva fotografer kontaktades. 21 ville vara med, däribland nestorn Per-Olof Swanberg, Sven Gillsäter, Svante Lundgren och Hilding Mickelsson. Föreningens förste

Vår sanna natur

– Naturfotograferna ser på Sverige

ordförande blev Arne Schmitz.

Föreningens etiska regler kräver nu som tidigare äkthet i naturskildringarna och att naturen ska bevaras från stör­ningar och skador. Idag har Naturfotograferna 124 medlemmar.

Sveriges natur är fantastisk. Det behöver vi inte påminnas om, det hör till de saker vi är stolta över i vårt land. Men vad består den där naturen av? Vad är det för växter och djur som utgör den omtalade mångfalden? Hur lever de?

Vi lever i en tid av mediakonsumtion. Allt fler av oss bor i staden och får våra bilder av naturen via tv eller tidningar.

Intresset är större än någonsin, engagemanget starkt. Ändå behöver vi påminnas om allt det vackra och fascinerande som finns om hörnet. Vi måste inte drömma oss bort till regnskogar och tropiska rev. Tångruskor och färggranna fiskar, trolska skogar och vilda djur finns också på nära håll, om vi öppnar ögonen.

Naturfotograferna har alltsedan starten 1966 haft som sin främsta ambition att visa upp det märkliga och skyddsvärda i vår natur. Och att göra det på ett äkta sätt, som inte äventyrar just de naturvärden som bilderna vill värna.

Sedan de tidigaste åren har lappugglans runda ansikte varit Naturfotografernas logotype.

ISBN 978-91-534-3683-6

Foto omslagets baksida: Novemberdis i Västergötland Stefan Isaksson Lappuggla Ulf Risberg

www.icabokforlag.se

Naturfotograferna ser på Sverige / Text Henrik Ekman

seriöst arbetande naturfotografer.

Aktuellt som reporter med huvudansvar för miljöbevakningen. Mellan 2002 och 2007 var Henrik Ekman producent och programledare för Vetenskapens Värld.

För närvarande är han ansvarig för SVT:s inköp av faktadokumentärer om natur och vetenskap.

Vår sanna natur Naturfotograferna ser på Sverige / Text Henrik Ekman

Han har även producerat flera filmer för SVT med natur- och miljöanknytning, senast Vargen – hatad, älskad, buggad (med Ulf Jonasson).

2006 belönades Henrik Ekman med Linköpings kommuns kulturmedalj. Året efter promoverades han till hedersdoktor vid Linköpings universitets medicinska fakultet.

Han har varit medlem av Föreningen Naturfotograferna sedan 1980-talet och valdes 2011 till ordförande.

Foto omslagets framsida: Kungsörn Henrik Karlsson Nybrännberget Ulf Risberg Guckusko Peter Lilja Älg i Sarek Staffan Widstrand