9789127133518

TI DIGAR E BÖC KE R AV PE R J E NSE N

Husdjurens beteende (LTs förlag, 1983)

PER JENSEN

Djurens beteende och orsakerna till det (LTs förlag, 1993; 2:a reviderade upplagan Natur & Kultur, 2006) Stress i djurvärlden (LTs förlag, 1996) Djurens språk (Natur & Kultur, LTs förlag, 2001) The behavioural biology of dogs (CABI, 2007)

Hundens språk och tankar (Natur & Kultur, 2011)

ÄTER DU MAT? Då är du inblandad i lantbruket och tillhör målgruppen för denna bok. De flesta i Sverige idag får sin huvudsakliga information om matproduktionens villkor från sagor, reklam och propaganda. Sagorna berättar om griseknoar och höns som pratar och är fyllda av känslor. I reklamens bilder är alla kor ute på bete, ­grisar är lyckliga med knorr på svansen och hönsen spankulerar som förr i tiden på en lagårdsplan eller en dynghög. Idyllen bryts med ojämna mellanrum av dramatiska larmrapporter som dominerar nyhetssändningar under några veckor: någon djurskyddsorganisation har filmat missförhållanden på svingårdar eller minkuppfödningar, någon veterinär slår larm om bristfälliga rutiner på slakterier.

Hur mår egentligen de djur som lever för att bli mat? Kanske ligger sanningen som så ofta någonstans mittemellan idyll och elände.

Per Jensen har tillbringat decennier av sitt yrkesliv som forskare och lärare med att studera djurens villkor inom lantbruket, såväl i Sverige som i resten av EU. Här förmedlar han sin bild av sakernas tillstånd.

Per Jensen är professor i etologi vid Linköpings universitet. Han undervisar om djurhållning och djurskydd på olika kurser och är en flitigt anlitad föreläsare. Som expert har han gett vetenskapligt baserade råd till såväl EU-kommissionen som svenska myndigheter om allt från djurskyddsaspekter på gåsleverproduktion till grisars och höns miljöbehov.

ISBN 978-91-27-13351-8

9 789127 133518

HUR MÅR MATEN?

The ethology of domestic animals ­ – an introductory text (2 ed) (CABI, 2009)

Per Jensen

HUR MÅR

MATEN? Djurhållning och djurskydd i Sverige

»Jag hoppas att läsaren kan dela min fascination och beundran för djuren som ska bli mat, men också den förtvivlan jag stundtals känner över hur de har det.

Det är viktigt att framhålla att jag inte förespråkar vegetarianism – jag är inte ens vegetarian själv. Det viktigaste för mig är hur djuren har det under sin livstid, hur de känner och mår från födelsen fram till slaktögonblicket. Det handlar om deras livskvalitet och om den är väl tillgodosedd ser jag inga moraliska problem i att äta deras kött. Det finns många positiva mervärden med djuruppfödning – öppna landskap, levande landsbygd och mycket annat – och om alla skulle välja en strikt vegetarisk kost gick de förlorade.« PE R J E NSE N

info@nok.se www.nok.se

Copyright © Per Jensen 2012 Natur & Kultur, Stockholm Text: Per Jensen Grafisk form omslag och inlaga: Conny Lindström Porträtt baksida: Örjan Karlsson Foto omslag och inlaga: Per Jensen Repro: Done Tryckt i xxxxxxx 2012 ISBN 978-91-27-13351-8

Innehåll

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15

Förord 6 Djurhållning i förvandling 8 Djuren och människorna genom tiderna 18 Kan man mäta hur djuren mår? 34 Är det moraliskt att äta djur? 50 Djur ska med lag skyddas 64 Avel och genetik 80 Slakt och transport 94 Djuren, miljön och klimatet 108 Djurhållningens många ansikten 120 Mjölk och nötkött 130 Grisuppfödning 144 Äggproduktion och kycklinguppfödning 158 Får, päls, fisk och annat 174 Ekologisk djuruppfödning 188 Vart är vi på väg? 200 Källor, referenser, vidareläsning 212 Register 218

Förord Äter du mat? Då är du inblandad i lantbruket och tillhör målgruppen för denna bok.

De flesta i Sverige i dag får sin huvudsakliga information om matproduktionens villkor från sagor, reklam och propaganda. Sagorna berättar om griseknoar och höns som pratar och är fyllda av mänskliga känslor. I de bilder som förmedlas från näringens sida är alla kor ute på bete, grisar är lyckliga med knorr på svansen och hönsen spankulerar som förr i tiden på en lagårdsplan eller en dynghög. Idyllen bryts med ojämna mellanrum av dramatiska larmrapporter som dominerar ny­heterna under några veckor: någon djurskyddsorganisation har filmat missförhållanden på svingårdar eller minkuppfödningar, någon veterinär slår larm om bristfälliga rutiner på slakterier.

Uppfödarnas företrädare upprepar sina mantran i nyhetssändningarna: Sverige har världens strängaste djurskyddslag och den bästa djurhållningen. Men hur ser det egentligen ut på gårdarna? Är reklamens bilder riktiga eller är det larmrapporterna som bäst speglar verkligheten? Eller ligger sanningen som så ofta någonstans mittemellan?

Jag har tillbringat decennier av ett yrkesliv som forskare och lärare med att studera djurens villkor inom lantbruket, såväl i Sverige som i resten av EU. Denna bok skriver jag för att förmedla min bild av sakernas tillstånd, tillsammans med en så objektiv och korrekt beskrivning som möjligt av hur det ser ut i djuruppfödningen. Det som driver mig i min yrkesverksamhet är till stor del ett engagemang för djurens väl och ve, men kanske ännu mer en fascination för deras biologi och egenskaper. Grisar är inte bara oraffinerade korvar, de är levande varelser med häpnadsväckande komplexa beteenden och anpassningar som de tagit med sig från sina förfäder. Höns lägger ägg och deras avkomma gör sig väl på grillen, men framförallt är de fåglar med sinnen som uppfattar delar av världen som är fördolda för oss och 6 — hur mår maten

med ett sätt att förhålla sig till den som väcker förundran när man studerar det.

Boken vänder sig som sagt till alla som äter mat och vill veta mer om hur den framställs och vilka varelser det är som står för produkterna. Oavsett om man är vegetarian eller allätare berörs man av hur djuren i lantbruket har det. Den intresserade konsumenten är alltså en viktig läsare som jag har i åtanke, men boken är också tänkt att kunna fungera som undervisningsmaterial. Det kan handla om blivande djurskyddsinspektörer, biologer, veterinärer eller agronomer som vill ha en bakgrund och översikt över djurhållningens struktur. Boken är inte tänkt att ge en detaljerad och heltäckande beskrivning av alla förekommande regler och uppfödningssystem, utan att erbjuda en personligt hållen introduktion och översikt. Jag hoppas att du som läsare kan dela min fascination, beundran och stundtals förtvivlan över hur djur har det och hur de klarar det moderna lantbrukets nya villkor.

Det är viktigt att framhålla att jag inte förespråkar vegetarianism – jag är inte ens vegetarian själv. Det viktigaste för mig är hur djuren har det under sin livstid, hur de känner och mår från födelsen fram till slaktögonblicket. Det handlar om deras livskvalitet och om den är väl tillgodosedd ser jag inga moraliska problem i att äta deras kött. Det finns många positiva mervärden med djuruppfödning – öppna landskap, levande landsbygd och mycket annat – och om alla skulle välja en strikt vegetarisk kost gick de förlorade.

Ett antal kollegor och vänner har hjälpt mig med att läsa och granska delar av boken. Många pinsamma misstag har därigenom besparats läsarna och de som event­uellt finns kvar beror helt och hållet på mig själv. De åsikter som uttrycks i ­texten är givetvis helt och hållet mina egna. Jag vill särskilt tacka följande personer: Bo Algers, Lotta Berg, Karl-Olof Bergman, Björn Dahlén, Nina Håkansson, Rolf Axel Nordström, Margareta Rundgren, Anna Rundh Karlsson, Lotta Rydhmer, Kerstin Svennersten-Sjaunja, Uno Wennergren och Marc Wester. Min livskompanjon och moraliska förebild, Mona Jensen, har varit ett ovärderligt stöd under skrivandet och är en outtröttlig diskussionspartner. Elisabeth Fock har återigen varit en stöttande och bra redaktör. Utan henne hade det såklart inte blivit någon bok alls.

Opphem 2012 Per Jensen hur mår maten — 7

Förord Äter du mat? Då är du inblandad i lantbruket och tillhör målgruppen för denna bok.

De flesta i Sverige i dag får sin huvudsakliga information om matproduktionens villkor från sagor, reklam och propaganda. Sagorna berättar om griseknoar och höns som pratar och är fyllda av mänskliga känslor. I de bilder som förmedlas från näringens sida är alla kor ute på bete, grisar är lyckliga med knorr på svansen och hönsen spankulerar som förr i tiden på en lagårdsplan eller en dynghög. Idyllen bryts med ojämna mellanrum av dramatiska larmrapporter som dominerar ny­heterna under några veckor: någon djurskyddsorganisation har filmat missförhållanden på svingårdar eller minkuppfödningar, någon veterinär slår larm om bristfälliga rutiner på slakterier.

Uppfödarnas företrädare upprepar sina mantran i nyhetssändningarna: Sverige har världens strängaste djurskyddslag och den bästa djurhållningen. Men hur ser det egentligen ut på gårdarna? Är reklamens bilder riktiga eller är det larmrapporterna som bäst speglar verkligheten? Eller ligger sanningen som så ofta någonstans mittemellan?

Jag har tillbringat decennier av ett yrkesliv som forskare och lärare med att studera djurens villkor inom lantbruket, såväl i Sverige som i resten av EU. Denna bok skriver jag för att förmedla min bild av sakernas tillstånd, tillsammans med en så objektiv och korrekt beskrivning som möjligt av hur det ser ut i djuruppfödningen. Det som driver mig i min yrkesverksamhet är till stor del ett engagemang för djurens väl och ve, men kanske ännu mer en fascination för deras biologi och egenskaper. Grisar är inte bara oraffinerade korvar, de är levande varelser med häpnadsväckande komplexa beteenden och anpassningar som de tagit med sig från sina förfäder. Höns lägger ägg och deras avkomma gör sig väl på grillen, men framförallt är de fåglar med sinnen som uppfattar delar av världen som är fördolda för oss och 6 — hur mår maten

med ett sätt att förhålla sig till den som väcker förundran när man studerar det.

Boken vänder sig som sagt till alla som äter mat och vill veta mer om hur den framställs och vilka varelser det är som står för produkterna. Oavsett om man är vegetarian eller allätare berörs man av hur djuren i lantbruket har det. Den intresserade konsumenten är alltså en viktig läsare som jag har i åtanke, men boken är också tänkt att kunna fungera som undervisningsmaterial. Det kan handla om blivande djurskyddsinspektörer, biologer, veterinärer eller agronomer som vill ha en bakgrund och översikt över djurhållningens struktur. Boken är inte tänkt att ge en detaljerad och heltäckande beskrivning av alla förekommande regler och uppfödningssystem, utan att erbjuda en personligt hållen introduktion och översikt. Jag hoppas att du som läsare kan dela min fascination, beundran och stundtals förtvivlan över hur djur har det och hur de klarar det moderna lantbrukets nya villkor.

Det är viktigt att framhålla att jag inte förespråkar vegetarianism – jag är inte ens vegetarian själv. Det viktigaste för mig är hur djuren har det under sin livstid, hur de känner och mår från födelsen fram till slaktögonblicket. Det handlar om deras livskvalitet och om den är väl tillgodosedd ser jag inga moraliska problem i att äta deras kött. Det finns många positiva mervärden med djuruppfödning – öppna landskap, levande landsbygd och mycket annat – och om alla skulle välja en strikt vegetarisk kost gick de förlorade.

Ett antal kollegor och vänner har hjälpt mig med att läsa och granska delar av boken. Många pinsamma misstag har därigenom besparats läsarna och de som event­uellt finns kvar beror helt och hållet på mig själv. De åsikter som uttrycks i ­texten är givetvis helt och hållet mina egna. Jag vill särskilt tacka följande personer: Bo Algers, Lotta Berg, Karl-Olof Bergman, Björn Dahlén, Nina Håkansson, Rolf Axel Nordström, Margareta Rundgren, Anna Rundh Karlsson, Lotta Rydhmer, Kerstin Svennersten-Sjaunja, Uno Wennergren och Marc Wester. Min livskompanjon och moraliska förebild, Mona Jensen, har varit ett ovärderligt stöd under skrivandet och är en outtröttlig diskussionspartner. Elisabeth Fock har återigen varit en stöttande och bra redaktör. Utan henne hade det såklart inte blivit någon bok alls.

Opphem 2012 Per Jensen hur mår maten — 7

Kapitel 1 Djurhållning i förvandling

8 — hur mår maten

hur mår maten — 9

Kapitel 1 Djurhållning i förvandling

8 — hur mår maten

hur mår maten — 9

Köttätarnas civilisation Vi är ättlingar till jägare. Under hundratusentals år levde våra förfäder till stor del av kött som kom från de byten de lyckades nedlägga. De äldsta dokument som existerar, grottmålningar med tiotusentals år på nacken, avbildar bytesdjur och jakt.

Våra tänder och matsmältningens funktion bär vittnesbörd om en lång, evolutionär anpassning till en blandad diet med mycket kött.

Under den största delen av vår evolutionära historia har tillgången till kött begränsats av jaktlyckan. Uppfinningen av jordbruket ändrade det i grunden. De senaste decennierna har utvecklingen spunnit iväg i en allt snabbare ­spiral och hos oss i västvärlden fört med sig ett aldrig tidigare skådat överflöd av kött.

I dag är det ytterst få som själva föder upp eller dödar djuren som blir mat. De flesta i Sverige betraktar det i stället som självklart att man ska kunna gå in i en livsmedelsbutik och när som helst under året välja ut en köttbit från en gris, en kalv eller en kyckling. Vi förutsätter också att det ska finnas ägg, ost, smör och mjölk till ett rimligt pris i butiken. Men vem producerar livsmedlen och hur går det till att framställa de nästan obegränsade mängderna?

Djuren som blir mat Lantbrukets djurhållning berör oss alla. Både konkret, såtillvida att det är vår mat som framställs där, och känslomässigt. Med jämna mellanrum dyker det upp larmrapporter av olika slag i medierna om hur djuruppfödningen går till och normalt leder det till omfattande debatt, spaltmetrar i dagspress och inte sällan politiska konsekvenser. En vanlig konsument kan lätt få intrycket att lantbruket ägnar sig åt systematiskt djurplågeri och känslolös rovdrift på levande varelser.

Så illa är det verkligen inte. Sveriges bönder är överlag duktiga yrkes­personer med en djup känsla för de djur de föder upp. Ytterst få ägnar sig åt att göra livet eländigt för grisar, kor eller höns, åtminstone inte medvetet. I de fall grova missförhållanden 10 — hur mår maten

avslöjas beror de oftast på personliga tragedier, där enstaka personer förlorat fotfästet i sitt eget liv och då drar med sig djuren i fallet.

Den moderna djuruppfödningen är en rationell, närmast industrialiserad verksamhet, som syftar till att förse dig och mig med mat till rimliga priser. I Sverige har vi lyckats upprätthålla en av världens bästa nivåer vad gäller djurskyddet inom lantbruket. Detta sagt från start, eftersom denna bok kommer att belysa många av de problem som ändå existerar. Det finns som bekant grader i helvetet, och även i Sverige har vi missförhållanden av olika slag. De felgrepp som begås av enskilda människor, som av olika skäl inte klarar att upprätthålla den lagstadgade miniminivån, är inte de intressanta i sammanhanget. Viktigare är de systematiska, inbyggda problem som kommer sig av att tekniken inom lantbruket många gånger tillåtits löpa fritt, utan hänsyn till biologin och djurens behov.

I den här boken kommer vi att möta lantbrukets djurhållning ur en rad olika vinklar. Jag är personligen mån om att uppfödningen, transporten och slakten av de djur som ska bli livsmedel utvecklas mot bättre och bättre system, där biologin får utgöra startpunkten. För att det ska kunna ske, för att vi som konsumenter ska kunna driva på, krävs att vi vet hur det ser ut i dag och hur vi kom hit.

Djur föds upp i det fördolda Mitt första möte med den moderna, industrialiserade djuruppfödningen var en omvälvande upplevelse. De otroligt många djuren hopträngda på så små ytor att de knappt fick rum att ligga, den intensiva lukten av gödsel och ammoniak, det öronbedövande bullret från fläktar och grindar – allt var oväntat och chockerande och kom att förändra mitt liv. Där växte för första gången fram en övertygelse om att jag ville ägna mitt professionella liv åt de biologiska problemen inom lantbrukets djurhållning.

Det var många saker som var förvånande med detta första möte. En underlighet var att jag hade hunnit passera tjugo års ålder när det hände, två decenniers liv utan att någonsin ha sett hur min egen mat framställs. Vidsynta lärare på universitetet hade insett att det inte räcker för en blivande biolog att känna till skillnaderna i växtsamhällen mellan näringsfattiga och näringsrika sjöar, eller att kunna de viktigaste djurarterna på hårda och mjuka havsbottnar – lantbrukets växtodling djurhållning i förvandling — 11

Köttätarnas civilisation Vi är ättlingar till jägare. Under hundratusentals år levde våra förfäder till stor del av kött som kom från de byten de lyckades nedlägga. De äldsta dokument som existerar, grottmålningar med tiotusentals år på nacken, avbildar bytesdjur och jakt.

Våra tänder och matsmältningens funktion bär vittnesbörd om en lång, evolutionär anpassning till en blandad diet med mycket kött.

Under den största delen av vår evolutionära historia har tillgången till kött begränsats av jaktlyckan. Uppfinningen av jordbruket ändrade det i grunden. De senaste decennierna har utvecklingen spunnit iväg i en allt snabbare ­spiral och hos oss i västvärlden fört med sig ett aldrig tidigare skådat överflöd av kött.

I dag är det ytterst få som själva föder upp eller dödar djuren som blir mat. De flesta i Sverige betraktar det i stället som självklart att man ska kunna gå in i en livsmedelsbutik och när som helst under året välja ut en köttbit från en gris, en kalv eller en kyckling. Vi förutsätter också att det ska finnas ägg, ost, smör och mjölk till ett rimligt pris i butiken. Men vem producerar livsmedlen och hur går det till att framställa de nästan obegränsade mängderna?

Djuren som blir mat Lantbrukets djurhållning berör oss alla. Både konkret, såtillvida att det är vår mat som framställs där, och känslomässigt. Med jämna mellanrum dyker det upp larmrapporter av olika slag i medierna om hur djuruppfödningen går till och normalt leder det till omfattande debatt, spaltmetrar i dagspress och inte sällan politiska konsekvenser. En vanlig konsument kan lätt få intrycket att lantbruket ägnar sig åt systematiskt djurplågeri och känslolös rovdrift på levande varelser.

Så illa är det verkligen inte. Sveriges bönder är överlag duktiga yrkes­personer med en djup känsla för de djur de föder upp. Ytterst få ägnar sig åt att göra livet eländigt för grisar, kor eller höns, åtminstone inte medvetet. I de fall grova missförhållanden 10 — hur mår maten

avslöjas beror de oftast på personliga tragedier, där enstaka personer förlorat fotfästet i sitt eget liv och då drar med sig djuren i fallet.

Den moderna djuruppfödningen är en rationell, närmast industrialiserad verksamhet, som syftar till att förse dig och mig med mat till rimliga priser. I Sverige har vi lyckats upprätthålla en av världens bästa nivåer vad gäller djurskyddet inom lantbruket. Detta sagt från start, eftersom denna bok kommer att belysa många av de problem som ändå existerar. Det finns som bekant grader i helvetet, och även i Sverige har vi missförhållanden av olika slag. De felgrepp som begås av enskilda människor, som av olika skäl inte klarar att upprätthålla den lagstadgade miniminivån, är inte de intressanta i sammanhanget. Viktigare är de systematiska, inbyggda problem som kommer sig av att tekniken inom lantbruket många gånger tillåtits löpa fritt, utan hänsyn till biologin och djurens behov.

I den här boken kommer vi att möta lantbrukets djurhållning ur en rad olika vinklar. Jag är personligen mån om att uppfödningen, transporten och slakten av de djur som ska bli livsmedel utvecklas mot bättre och bättre system, där biologin får utgöra startpunkten. För att det ska kunna ske, för att vi som konsumenter ska kunna driva på, krävs att vi vet hur det ser ut i dag och hur vi kom hit.

Djur föds upp i det fördolda Mitt första möte med den moderna, industrialiserade djuruppfödningen var en omvälvande upplevelse. De otroligt många djuren hopträngda på så små ytor att de knappt fick rum att ligga, den intensiva lukten av gödsel och ammoniak, det öronbedövande bullret från fläktar och grindar – allt var oväntat och chockerande och kom att förändra mitt liv. Där växte för första gången fram en övertygelse om att jag ville ägna mitt professionella liv åt de biologiska problemen inom lantbrukets djurhållning.

Det var många saker som var förvånande med detta första möte. En underlighet var att jag hade hunnit passera tjugo års ålder när det hände, två decenniers liv utan att någonsin ha sett hur min egen mat framställs. Vidsynta lärare på universitetet hade insett att det inte räcker för en blivande biolog att känna till skillnaderna i växtsamhällen mellan näringsfattiga och näringsrika sjöar, eller att kunna de viktigaste djurarterna på hårda och mjuka havsbottnar – lantbrukets växtodling djurhållning i förvandling — 11

och djurskötsel har minst lika stor betydelse för vår natur och miljö, ja, för våra liv.

Därför såg man till så att vi studenter fick komma på studiebesök till ett antal gårdar med olika inriktning. Vi besökte svinuppfödning och mjölkproduktion och för många av oss var det första gången vi såg en gris eller en ko i ett nutida djurstall.

Här ligger ett av de centrala problemen med matproduktionen i dag – den sker i det fördolda, utan att konsumenterna har inblick i vad som pågår. Vi som skulle bli biologer fick en hastig inblick, men alla våra kamrater som studerade andra saker, eller redan var ute i arbetslivet, hur fick de sin information? Förmodligen inte alls.

Vid denna tidpunkt, mitten av 1970-talet, var ungefär 300 000 människor, eller ca 4 procent av befolkningen i Sverige, sysselsatta inom lantbruket. I dag är det ungefär hälften så många, och andelen har sjunkit till nedåt 1 procent. Övriga delen av befolkningen svävar vanligtvis i okunnighet om villkoren för den blivande maten.

Jordbrukets förvandling – en revolution Det är svårt att nog betona snabbheten och omfattningen i den samhällsomvandling som lett fram till att nästan ingen som i dag köper en kotlett på Ica känner till vilka villkor grisen levt och dött under. I början av 1950-talet arbetade nästan en miljon människor inom lantbruket, i dag som sagt mindre än en femtedel av det. Snabbheten i förändringen illustreras av att de flesta som lever i Sverige i dag har släktingar i livet som själva varit jordbrukare. Böndernas barnbarn har däremot kanske aldrig besökt en gård.

Min 80-åriga svärmor Anna-Lisa föddes och växte upp på ett litet jordbruk i norra Småland. Möckelhults knappt tre hektar åker och äng, 2–3 kor, en eller ett par grisar och ett tiotal höns födde henne och de andra sex i syskonskaran. När hon gifte sig tog hon och svärfar Holger över Ringshult, ett arrende i samma storlek några kilometer bort, och där föddes min fru och hennes syskon på 1950-talet. I början av 1960-talet nådde den stora strukturomvandlingen Hoppeskogen, som området kallas, och ställe efter ställe under Domänverket lades ner. Anna-Lisa och Holger tvingades ta sina barn, flytta in till samhället och försörja sig på annat sätt.

Den som i dag åker grusvägen genom deras barndomsmarker, mellan Gullringen och Ydrefors, ser bara tallskog och kalhyggen, avbrutet av en och annan sjö som öppnar upp vyn. Men den som tar sig tid att stanna och titta noga kan upptäcka den ena 12 — hur mår maten

tomma husgrunden efter den andra, hörnstenar från lador och djurhus, stengärdsgårdar som inramar igenväxta beteshagar, fruktträd och bärbuskar från övergivna trädgårdar. Under tallarnas täcke finns vittnesbörden kvar: för femtio år sedan fanns längs denna 15 km långa väg ett tjugotal torp och små gårdar. Det som nu är skog var öppna hagar och beten, en järnväg förband de små samhällena, barn lekte, gick i skolan, växte upp och tog över jordbruken. Nu är allt borta och ersatt av skogsplanteringar.

Anna-Lisa, liksom min fru Mona, växte upp med en fullständigt naturlig kunskap om djur, deras behov och egenheter. För dem är en ko inte bara en ko, det är Rosa som är rädd för slamrande hinkar, eller Dolly som tycker om att bli kliad på bogen. När Anna-Lisa får höra om hur djur föds upp och behandlas på dagens lantbruk tror hon det är lögn. Man kan inte behandla kor och grisar på det sättet, säger hon, de far ju illa.

Så snabbt har det gått att bara en generation senare har mina egna barn knappt varit inne i en ladugård, och Anna-Lisa, som var en fullfjädrad mjölkerska i sin krafts dagar, skulle inte kunna sköta tekniken för att mjölka det gigantiska juvret på en nutida ko. Ingen av mina söner har varit inne i ett slaktsvinsstall och känt dammet kittla luftrören eller upplevt den kvardröjande lomhördheten efter någon timmes vistelse bland skrikande grisar och bullrande maskiner. Och det gäller nästan alla svenskar som fötts från 1970-talet och framåt.

Nya metoder på gott och ont Segregationen mellan konsument och producent har varit en viktig orsak till att revolutionen inom lantbruket kunnat ske så obemärkt. Ur ett historiskt perspektiv är det häpnadsväckande hur de flesta av oss nutida människor kan vara så totalt okunniga om hur vår mat framställs.

En annan förvånande sak som slog mig vid mitt första besök i djurfabrikerna var att det ändå fungerade. Trots att det jag såg, kände och hörde tycktes våldföra sig på mycket av det jag lärt mig om djurs funktion och behov, så var de flesta djuren tillsynes friska och välmående. Många såg ut att trivas rätt bra och de växte och lämnade mjölk i överflöd. Kanske såg jag inte hela bilden?

Många av de gissel som drabbade djur tidigare har i princip försvunnit. Undernädjurhållning i förvandling — 13

och djurskötsel har minst lika stor betydelse för vår natur och miljö, ja, för våra liv.

Därför såg man till så att vi studenter fick komma på studiebesök till ett antal gårdar med olika inriktning. Vi besökte svinuppfödning och mjölkproduktion och för många av oss var det första gången vi såg en gris eller en ko i ett nutida djurstall.

Här ligger ett av de centrala problemen med matproduktionen i dag – den sker i det fördolda, utan att konsumenterna har inblick i vad som pågår. Vi som skulle bli biologer fick en hastig inblick, men alla våra kamrater som studerade andra saker, eller redan var ute i arbetslivet, hur fick de sin information? Förmodligen inte alls.

Vid denna tidpunkt, mitten av 1970-talet, var ungefär 300 000 människor, eller ca 4 procent av befolkningen i Sverige, sysselsatta inom lantbruket. I dag är det ungefär hälften så många, och andelen har sjunkit till nedåt 1 procent. Övriga delen av befolkningen svävar vanligtvis i okunnighet om villkoren för den blivande maten.

Jordbrukets förvandling – en revolution Det är svårt att nog betona snabbheten och omfattningen i den samhällsomvandling som lett fram till att nästan ingen som i dag köper en kotlett på Ica känner till vilka villkor grisen levt och dött under. I början av 1950-talet arbetade nästan en miljon människor inom lantbruket, i dag som sagt mindre än en femtedel av det. Snabbheten i förändringen illustreras av att de flesta som lever i Sverige i dag har släktingar i livet som själva varit jordbrukare. Böndernas barnbarn har däremot kanske aldrig besökt en gård.

Min 80-åriga svärmor Anna-Lisa föddes och växte upp på ett litet jordbruk i norra Småland. Möckelhults knappt tre hektar åker och äng, 2–3 kor, en eller ett par grisar och ett tiotal höns födde henne och de andra sex i syskonskaran. När hon gifte sig tog hon och svärfar Holger över Ringshult, ett arrende i samma storlek några kilometer bort, och där föddes min fru och hennes syskon på 1950-talet. I början av 1960-talet nådde den stora strukturomvandlingen Hoppeskogen, som området kallas, och ställe efter ställe under Domänverket lades ner. Anna-Lisa och Holger tvingades ta sina barn, flytta in till samhället och försörja sig på annat sätt.

Den som i dag åker grusvägen genom deras barndomsmarker, mellan Gullringen och Ydrefors, ser bara tallskog och kalhyggen, avbrutet av en och annan sjö som öppnar upp vyn. Men den som tar sig tid att stanna och titta noga kan upptäcka den ena 12 — hur mår maten

tomma husgrunden efter den andra, hörnstenar från lador och djurhus, stengärdsgårdar som inramar igenväxta beteshagar, fruktträd och bärbuskar från övergivna trädgårdar. Under tallarnas täcke finns vittnesbörden kvar: för femtio år sedan fanns längs denna 15 km långa väg ett tjugotal torp och små gårdar. Det som nu är skog var öppna hagar och beten, en järnväg förband de små samhällena, barn lekte, gick i skolan, växte upp och tog över jordbruken. Nu är allt borta och ersatt av skogsplanteringar.

Anna-Lisa, liksom min fru Mona, växte upp med en fullständigt naturlig kunskap om djur, deras behov och egenheter. För dem är en ko inte bara en ko, det är Rosa som är rädd för slamrande hinkar, eller Dolly som tycker om att bli kliad på bogen. När Anna-Lisa får höra om hur djur föds upp och behandlas på dagens lantbruk tror hon det är lögn. Man kan inte behandla kor och grisar på det sättet, säger hon, de far ju illa.

Så snabbt har det gått att bara en generation senare har mina egna barn knappt varit inne i en ladugård, och Anna-Lisa, som var en fullfjädrad mjölkerska i sin krafts dagar, skulle inte kunna sköta tekniken för att mjölka det gigantiska juvret på en nutida ko. Ingen av mina söner har varit inne i ett slaktsvinsstall och känt dammet kittla luftrören eller upplevt den kvardröjande lomhördheten efter någon timmes vistelse bland skrikande grisar och bullrande maskiner. Och det gäller nästan alla svenskar som fötts från 1970-talet och framåt.

Nya metoder på gott och ont Segregationen mellan konsument och producent har varit en viktig orsak till att revolutionen inom lantbruket kunnat ske så obemärkt. Ur ett historiskt perspektiv är det häpnadsväckande hur de flesta av oss nutida människor kan vara så totalt okunniga om hur vår mat framställs.

En annan förvånande sak som slog mig vid mitt första besök i djurfabrikerna var att det ändå fungerade. Trots att det jag såg, kände och hörde tycktes våldföra sig på mycket av det jag lärt mig om djurs funktion och behov, så var de flesta djuren tillsynes friska och välmående. Många såg ut att trivas rätt bra och de växte och lämnade mjölk i överflöd. Kanske såg jag inte hela bilden?

Många av de gissel som drabbade djur tidigare har i princip försvunnit. Undernädjurhållning i förvandling — 13

ring och bristsjukdomar har utrotats med hjälp av bättre och rikligare foder, många infektionssjukdomar är helt borta från lantbruket och de som finns kvar kan ofta botas med antibiotika. Parasitförekomsten har minskat drastiskt, djuren är helt enkelt ganska friska. De sjukdomar och hälsoproblem som drabbar djuren i dag är av ett annat slag än förr och beror delvis på den snabba förändring som de själva genomgått parallellt med lantbrukets omvandling.

Minskningen av andelen jordbrukare i befolkningen har gått hand i hand med en ökning av storleken på gårdarna och djurbesättningarna. De gårdar vi besökte som unga biologstudenter var stora med den tidens mått. Den genomsnittliga mjölkgården hade i mitten av 1970-talet ökat till omkring 30 kor från 1930-talets färre än tio. En normal slaktsvinsbesättning kunde innehålla upp till 500 grisar.

Nu, några få decennier senare, har medelantalet kor stigit till över 70 och de allra största gårdarna kan ha 1 000 djur eller fler. Slaktsvinsgårdar med 5 000 grisar är inte ovanligt.

Färre bönder producerar lika mycket eller mer kött och andra animaliska livsmedel. Hur hänger det ihop? Den ökade gårdsstorleken är en förklaring, men den viktigaste orsaken är att djurens produktivitet ökat. Sedan 1960 har den genomsnittliga produktionen hos våra vanliga lantbruksdjur ungefär fördubblats – en siffra man får fram om man gör ett medelvärde av den relativa produktionsökningen för olika djurslag. Hönsen lägger ungefär dubbelt så många ägg, korna mjölkar dubbelt så mycket och grisarna växer dubbelt så snabbt. För vissa djurslag är förändringen ännu större än så. Slaktkycklingarnas tillväxthastighet har flerdubblats under samma period och en kyckling blir i dag slaktfärdig (vid ca 2 kg vikt) på omkring 35 dagar (från en startvikt på 50 g).

Utvecklingen medför många olika problem för djuren, skilda från de sjuk­ domar de historiskt har lidit under. Skelettet har svårt att hinna med i den snabba tillväxten och hos kor och höns används dessutom en stor del av kroppens kalk till mjölk och äggskal. Följden blir att benproblem är ett växande gissel hos flera högproducerande arter. Andra bekymmer är produktionsrelaterade sjukdomar i kornas juver och hjärt-kärlproblem hos snabbväxande kycklingar. Mer om det i senare kapitel.

14 — hur mår maten

Vem betalar för den billiga maten?

Men utvecklingen har samtidigt medfört att vår mat aldrig någonsin varit så billig.

Medan livsmedel i allmänhet följt en svagt fallande kurva jämfört med konsumentprisindex under några decennier har priserna på animaliska livsmedel, som kött, mjölk och ägg, fallit tydligt i förhållande till den allmänna prisutvecklingen. Många menar att vi aldrig någonsin tidigare har behövt arbeta så få timmar för att tjäna ihop pengarna till vår mat som just nu och det har såklart också lett till att köttkonsumtionen aldrig varit högre per person. Vill man spetsa till det lite kan man säga att djuren betalar priset för det billiga köttet.

Man kan förvånas över att systemet överhuvudtaget tycks fungera. Medan min svärmors familj var i stort sett självförsörjande på sitt lilla jordbruk är det i dag kanske en person per hundra som förser sig själva och resten av oss med mat. Dessutom har vi en aldrig tidigare skådad kravspecifikation på maten – den ska vara mager, hälsosam, fri från medicinrester och billig. Dessutom kräver många att den ska ha producerats utan negativ miljöpåverkan och på ett för djuren acceptabelt sätt, kanske till och med att de ska ha varit lyckliga. Går denna ekvation ihop?

Nej, priset djuren får betala kan ibland tyckas väldigt högt. Omkring 15–20 procent av Sveriges kor drabbas av juverinflammation – mastit – under ett år, och bortemot 10 procent blir halta. Båda dessa sjukdomar var relativt okända för femtio år sedan och har en nära koppling till den intensiva aveln. Ju högre mjölkproduktion, desto större risker. Upp till 5 procent av slaktsvinen och slaktkycklingarna har allvarliga ledproblem, något som i många fall också kan vara kopplat till den snabba tillväxt de har avlats för. I andra länder är dessa siffror ofta väsentligt högre.

Sedan tillkommer olika stressrelaterade problem, inte minst ­beteendestörningar av olika slag. I många länder tillhör det normala rutiner att kupera – det vill säga klippa av – svansen på alla nyfödda grisar för att minska risken att det senare ska utvecklas svansbitning. Värphöns får halva övernäbben avknipsad efter kläckning, för att de inte senare ska plocka fjädrarna av sina flock­kamrater. Inga av dessa ingrepp är tillåtna i Sverige, så vi måste förebygga sådana här beteendestörningar genom en bättre miljö för djuren. Eftersom det ändå förekommer utbrott av såväl svansbitning som fjäderhackning i svenska djurbesättningar är det tydligt att vi inte lyckats fullt ut. djurhållning i förvandling — 15

ring och bristsjukdomar har utrotats med hjälp av bättre och rikligare foder, många infektionssjukdomar är helt borta från lantbruket och de som finns kvar kan ofta botas med antibiotika. Parasitförekomsten har minskat drastiskt, djuren är helt enkelt ganska friska. De sjukdomar och hälsoproblem som drabbar djuren i dag är av ett annat slag än förr och beror delvis på den snabba förändring som de själva genomgått parallellt med lantbrukets omvandling.

Minskningen av andelen jordbrukare i befolkningen har gått hand i hand med en ökning av storleken på gårdarna och djurbesättningarna. De gårdar vi besökte som unga biologstudenter var stora med den tidens mått. Den genomsnittliga mjölkgården hade i mitten av 1970-talet ökat till omkring 30 kor från 1930-talets färre än tio. En normal slaktsvinsbesättning kunde innehålla upp till 500 grisar.

Nu, några få decennier senare, har medelantalet kor stigit till över 70 och de allra största gårdarna kan ha 1 000 djur eller fler. Slaktsvinsgårdar med 5 000 grisar är inte ovanligt.

Färre bönder producerar lika mycket eller mer kött och andra animaliska livsmedel. Hur hänger det ihop? Den ökade gårdsstorleken är en förklaring, men den viktigaste orsaken är att djurens produktivitet ökat. Sedan 1960 har den genomsnittliga produktionen hos våra vanliga lantbruksdjur ungefär fördubblats – en siffra man får fram om man gör ett medelvärde av den relativa produktionsökningen för olika djurslag. Hönsen lägger ungefär dubbelt så många ägg, korna mjölkar dubbelt så mycket och grisarna växer dubbelt så snabbt. För vissa djurslag är förändringen ännu större än så. Slaktkycklingarnas tillväxthastighet har flerdubblats under samma period och en kyckling blir i dag slaktfärdig (vid ca 2 kg vikt) på omkring 35 dagar (från en startvikt på 50 g).

Utvecklingen medför många olika problem för djuren, skilda från de sjuk­ domar de historiskt har lidit under. Skelettet har svårt att hinna med i den snabba tillväxten och hos kor och höns används dessutom en stor del av kroppens kalk till mjölk och äggskal. Följden blir att benproblem är ett växande gissel hos flera högproducerande arter. Andra bekymmer är produktionsrelaterade sjukdomar i kornas juver och hjärt-kärlproblem hos snabbväxande kycklingar. Mer om det i senare kapitel.

14 — hur mår maten

Vem betalar för den billiga maten?

Men utvecklingen har samtidigt medfört att vår mat aldrig någonsin varit så billig.

Medan livsmedel i allmänhet följt en svagt fallande kurva jämfört med konsumentprisindex under några decennier har priserna på animaliska livsmedel, som kött, mjölk och ägg, fallit tydligt i förhållande till den allmänna prisutvecklingen. Många menar att vi aldrig någonsin tidigare har behövt arbeta så få timmar för att tjäna ihop pengarna till vår mat som just nu och det har såklart också lett till att köttkonsumtionen aldrig varit högre per person. Vill man spetsa till det lite kan man säga att djuren betalar priset för det billiga köttet.

Man kan förvånas över att systemet överhuvudtaget tycks fungera. Medan min svärmors familj var i stort sett självförsörjande på sitt lilla jordbruk är det i dag kanske en person per hundra som förser sig själva och resten av oss med mat. Dessutom har vi en aldrig tidigare skådad kravspecifikation på maten – den ska vara mager, hälsosam, fri från medicinrester och billig. Dessutom kräver många att den ska ha producerats utan negativ miljöpåverkan och på ett för djuren acceptabelt sätt, kanske till och med att de ska ha varit lyckliga. Går denna ekvation ihop?

Nej, priset djuren får betala kan ibland tyckas väldigt högt. Omkring 15–20 procent av Sveriges kor drabbas av juverinflammation – mastit – under ett år, och bortemot 10 procent blir halta. Båda dessa sjukdomar var relativt okända för femtio år sedan och har en nära koppling till den intensiva aveln. Ju högre mjölkproduktion, desto större risker. Upp till 5 procent av slaktsvinen och slaktkycklingarna har allvarliga ledproblem, något som i många fall också kan vara kopplat till den snabba tillväxt de har avlats för. I andra länder är dessa siffror ofta väsentligt högre.

Sedan tillkommer olika stressrelaterade problem, inte minst ­beteendestörningar av olika slag. I många länder tillhör det normala rutiner att kupera – det vill säga klippa av – svansen på alla nyfödda grisar för att minska risken att det senare ska utvecklas svansbitning. Värphöns får halva övernäbben avknipsad efter kläckning, för att de inte senare ska plocka fjädrarna av sina flock­kamrater. Inga av dessa ingrepp är tillåtna i Sverige, så vi måste förebygga sådana här beteendestörningar genom en bättre miljö för djuren. Eftersom det ändå förekommer utbrott av såväl svansbitning som fjäderhackning i svenska djurbesättningar är det tydligt att vi inte lyckats fullt ut. djurhållning i förvandling — 15

EU – djurskyddets paraply Sedan vi gick med i EU 1995 har förutsättningarna för vår djuruppfödning förändrats dramatiskt. Djurskyddslagen anses inom unionen på det stora hela vara en sak för det enskilda medlemslandet, men vissa minimiregler bestäms för unionen gemensamt. De kallas förordningar och direktiv och kan reglera särskilda delar av djurhållningen. Ett medlemsland måste lyda förordningarna och anpassa sina nationella bestämmelser så att man uppfyller direktiven.

För Sveriges del har själva regelverket inte inneburit några större förändringar.

Vår djurhållning och våra lagar var redan före inträdet betydligt striktare och mer långtgående än i något av de övriga länderna, och de bestämmelser som tillkommit har snarare förskjutit EU-reglerna mot det som gäller i Sverige. Men det handlar om vissa särskilda områden, merparten av djurhållningen omfattas fortfarande inte av några gemensamma lagar och länderna är fria att själva utforma sina regler.

Det som verkligen har betytt förändringar är EU:s grundpelare, den fria ­handeln.

Våra bönder utsätts numer för en mördande konkurrens från länder där upp­ födningen sker på helt andra villkor och med betydligt lägre kostnader. Dansk fläskfilé till nästan halva priset av den svenska är inte lätt att konkurrera med för ­svenska grisuppfödare. Det kan också tyckas anmärkningsvärt att djur definieras som handelsvaror enligt EU:s synsätt. Det innebär exempelvis att de kan fraktas och transporteras långa sträckor mellan länder, för att födas upp eller slaktas där det är ­billigast.

Den tydligaste effekten av EU-konkurrensen är att svensk djurupp­födning ­minskar kraftigt på grund av konkurrensen. Särskilt slaktsvinsgårdar läggs ner i en aldrig tidigare skådad omfattning, och för närvarande har vi färre grisar i Sverige än vi haft på mycket länge.

ska bli annat än en intressant marknadsliberal teori krävs att konsumenten är fullt insatt i vad valet handlar om och har god information om bakgrunden.

Som vi redan sett i detta kapitel är ett grundproblem att de flesta konsumenter inte vet hur djuruppfödningen går till. Hur ska man då kunna utöva ett riktigt val i butiken, ett val som skulle kunna påverka utvecklingen av djurhållningen? Konsumentmakten är i dag helt enkelt ganska orealistisk, men skulle kunna vara ett effektivt instrument. Om handeln informerade ordentligt, om varje köttbit var tydligt märkt åtminstone med ursprungsland, men helst också med detaljer om uppfödningen, då kanske konsumenten skulle kunna utöva sin makt. En dansk fläskfilé skulle kunna åtföljas av en broschyr som illustrerar skillnaderna mellan svensk och dansk uppfödning och förklarar hur priset kan vara så mycket lägre.

Ett mer realistiskt krav vore kanske att handeln själv sätter upp gränser och kriterier för vilka produkter man saluför. På samma sätt som de flesta butikskedjor aktivt väljer att inte sälja t ex kläder som framställts med barnarbete skulle livsmedelshandeln kunna bestämma sig för att bara sälja kött från djur som fötts upp och slaktats i enlighet med svensk djurskyddslag. På så sätt flyttas ansvaret för att vara insatt i lantbrukets villkor och regler från den enskilda konsumenten till professionella inköpare på Ica eller Coop.

Sammantaget har det blivit svårare att påverka utvecklingen inom djurhållningen efterhand som den isolerats från de flesta konsumenters vardag. Ett första steg mot att utöva den makt som plånboken ändå innehåller är kunskap. Förhoppningsvis kan den här boken bidra med det.

Butikernas roll I avsaknad av regler och lagar som styr upp konkurrensen har butikskedjorna fått ökad betydelse. För en enskild konsument kan det vara näst intill omöjligt att bedöma helheten bakom det låga priset på en köttbit i kyldisken en fredagskväll efter jobbet. Konkurrens bygger på att konsumenten väljer med fötterna. Genom våra inköpsmönster kan vi påverka och styra djurhållningen åt olika håll. Men för att det 16 — hur mår maten

djurhållning i förvandling — 17

EU – djurskyddets paraply Sedan vi gick med i EU 1995 har förutsättningarna för vår djuruppfödning förändrats dramatiskt. Djurskyddslagen anses inom unionen på det stora hela vara en sak för det enskilda medlemslandet, men vissa minimiregler bestäms för unionen gemensamt. De kallas förordningar och direktiv och kan reglera särskilda delar av djurhållningen. Ett medlemsland måste lyda förordningarna och anpassa sina nationella bestämmelser så att man uppfyller direktiven.

För Sveriges del har själva regelverket inte inneburit några större förändringar.

Vår djurhållning och våra lagar var redan före inträdet betydligt striktare och mer långtgående än i något av de övriga länderna, och de bestämmelser som tillkommit har snarare förskjutit EU-reglerna mot det som gäller i Sverige. Men det handlar om vissa särskilda områden, merparten av djurhållningen omfattas fortfarande inte av några gemensamma lagar och länderna är fria att själva utforma sina regler.

Det som verkligen har betytt förändringar är EU:s grundpelare, den fria ­handeln.

Våra bönder utsätts numer för en mördande konkurrens från länder där upp­ födningen sker på helt andra villkor och med betydligt lägre kostnader. Dansk fläskfilé till nästan halva priset av den svenska är inte lätt att konkurrera med för ­svenska grisuppfödare. Det kan också tyckas anmärkningsvärt att djur definieras som handelsvaror enligt EU:s synsätt. Det innebär exempelvis att de kan fraktas och transporteras långa sträckor mellan länder, för att födas upp eller slaktas där det är ­billigast.

Den tydligaste effekten av EU-konkurrensen är att svensk djurupp­födning ­minskar kraftigt på grund av konkurrensen. Särskilt slaktsvinsgårdar läggs ner i en aldrig tidigare skådad omfattning, och för närvarande har vi färre grisar i Sverige än vi haft på mycket länge.

ska bli annat än en intressant marknadsliberal teori krävs att konsumenten är fullt insatt i vad valet handlar om och har god information om bakgrunden.

Som vi redan sett i detta kapitel är ett grundproblem att de flesta konsumenter inte vet hur djuruppfödningen går till. Hur ska man då kunna utöva ett riktigt val i butiken, ett val som skulle kunna påverka utvecklingen av djurhållningen? Konsumentmakten är i dag helt enkelt ganska orealistisk, men skulle kunna vara ett effektivt instrument. Om handeln informerade ordentligt, om varje köttbit var tydligt märkt åtminstone med ursprungsland, men helst också med detaljer om uppfödningen, då kanske konsumenten skulle kunna utöva sin makt. En dansk fläskfilé skulle kunna åtföljas av en broschyr som illustrerar skillnaderna mellan svensk och dansk uppfödning och förklarar hur priset kan vara så mycket lägre.

Ett mer realistiskt krav vore kanske att handeln själv sätter upp gränser och kriterier för vilka produkter man saluför. På samma sätt som de flesta butikskedjor aktivt väljer att inte sälja t ex kläder som framställts med barnarbete skulle livsmedelshandeln kunna bestämma sig för att bara sälja kött från djur som fötts upp och slaktats i enlighet med svensk djurskyddslag. På så sätt flyttas ansvaret för att vara insatt i lantbrukets villkor och regler från den enskilda konsumenten till professionella inköpare på Ica eller Coop.

Sammantaget har det blivit svårare att påverka utvecklingen inom djurhållningen efterhand som den isolerats från de flesta konsumenters vardag. Ett första steg mot att utöva den makt som plånboken ändå innehåller är kunskap. Förhoppningsvis kan den här boken bidra med det.

Butikernas roll I avsaknad av regler och lagar som styr upp konkurrensen har butikskedjorna fått ökad betydelse. För en enskild konsument kan det vara näst intill omöjligt att bedöma helheten bakom det låga priset på en köttbit i kyldisken en fredagskväll efter jobbet. Konkurrens bygger på att konsumenten väljer med fötterna. Genom våra inköpsmönster kan vi påverka och styra djurhållningen åt olika håll. Men för att det 16 — hur mår maten

djurhållning i förvandling — 17

Kapitel 2 Djuren och människan ­ genom tiderna

18 — hur mår maten

hur mår maten — 19

Kapitel 2 Djuren och människan ­ genom tiderna

18 — hur mår maten

hur mår maten — 19

Suggan som byggde ett bo Juninätter är ljusa. Det var en tillgång när jag första gången fick en dramatisk illustration av hur lite vi har förändrat de grundläggande delarna av djurs beteende under de tusentals år vi haft dem som husdjur.

Jag arbetade med ett forskningsprojekt där vi ville undersöka just den ­frågan – hur mycket av de vilda förfädernas beteende finns egentligen kvar hos moderna, förädlade, snabbväxande grisar? Ett antal suggor och ett par galtar hade inköpts från vanliga grisbesättningar och släppts ut i stora inhägnade skogsområden på Tovetorps forskningsstation. Där fick de leva ett ostört grisliv och jag och mina kollegor följde deras förehavanden och registrerade deras beteende så noggrant vi kunde. Det var med stor spänning jag såg fram emot den första grisningen i hägnet och den skulle inträffa i mitten av juni.

Dagen började med att jag inte kunde hitta suggan som skulle föda. Efter någon timmes letande fann jag henne i ett snår, ca 100 meter från de övriga djuren. Hon hade bökat runt lite och låg nu och vilade sig. Jag misstänkte att hon hade valt ut detta som grisningsplats och satte mig nu för att vänta på att födelsen skulle börja.

En lätt besvikelse infann sig, jag visste ju att vildsvin bygger bo och hade hoppats få se något liknande hos mina försöksgrisar. Var det här allt som fanns kvar av det ursprungliga modersbeteendet från för­fadern?

Nej, suggan hade bara tagit sig en kort förmiddagspaus. Ett par timmar ­senare reste hon sig plötsligt och började vandra bort från platsen, ännu längre från ­flocken. Det visade sig att det var nu det hela startade på allvar: under ca tolv timmar ­vandrade suggan med mig på behörigt avstånd runt i den stora inhägnaden innan hon slutligen bestämde sig för sin grisningsplats. Jag registrerade hennes rörelser på en karta och det visade sig senare att hon totalt tillryggalade nästan sju kilometer under vandringen.

20 — hur mår maten

Sedan började hon bygga bo på allvar. Hon bökade en grop i marken och samlade in gräs, ormbunkar, kvistar och annat som hon släpade till den ut­valda platsen, där det arrangerades till en stor hög av bomaterial. Det tog henne nästan fem timmar att bli klar med boet, innan hon slutligen kröp in och lade sig under materialet, där kultingarna sedan föddes ytterligare ett par timmar senare. Den ljusa sommarnatten hade övergått i tidig morgon och mitt livs längsta observationspass – 24 timmars kontinuerlig protokollföring – gick mot sitt slut.

Har verkligen inte tusentals år av tämjning och avel satt större spår i svinens ­beteende? Hur mår egentligen den gris som lever i en trång och torftig box och inte får utlopp för det här bobyggnadsbeteendet? Det är sådant vi ska se närmare på i detta och kommande kapitel.

Hur det började Domesticeringen, dvs tämjning och genetisk förändring av en art så att den blir anpassad till ett liv med människor, är jämngammal med civilisationen som vi känner den. Våra förfäder var nomadiska jägare-samlare tills för ungefär 10 000 år sedan. Små grupper av människor, i princip bestående av storfamiljer, vandrade över de eurasiska slätterna och levde på byten som jagades i omgivningarna och på frön, rötter, frukter och annat som samlades in från skogarna i trakten. När ett område var uttömt, eller klimatet blev hårdare, packade man sina jaktredskap och in­samlingskorgar och begav sig till en annan plats.

För ca 10 000 år sedan upptäckte människor som levde i det östra Medelhavs­ området, där dagens Israel, Syrien, Iran, Irak och Turkiet ligger, att det var fullt möjligt att plantera frön från ätliga växter och sedan skörda dem när de var mogna.

Man insåg också snabbt att vissa varianter av frön var bättre att så än andra. De kanske växte snabbare, producerade mer av de näringsrika frösamlingarna och var lättare att sköta. Jordbruket hade grundats. Nu blev det inte längre nödvändigt att vandra runt för att hitta föda, i stället kunde man bli bofast och odla sin mat.

De människor som grundade jordbruket, vilket senare utvecklades till de första civilisationerna, med städer och organiserade samhällen, hade redan domesticerat en djurart. Hundar hade varit deras följeslagare i flera tusen år, ända sedan för­ fäderna begivit sig västerut från det område söder om Yangtzefloden där vargar djuren och människan genom tiderna — 21

Suggan som byggde ett bo Juninätter är ljusa. Det var en tillgång när jag första gången fick en dramatisk illustration av hur lite vi har förändrat de grundläggande delarna av djurs beteende under de tusentals år vi haft dem som husdjur.

Jag arbetade med ett forskningsprojekt där vi ville undersöka just den ­frågan – hur mycket av de vilda förfädernas beteende finns egentligen kvar hos moderna, förädlade, snabbväxande grisar? Ett antal suggor och ett par galtar hade inköpts från vanliga grisbesättningar och släppts ut i stora inhägnade skogsområden på Tovetorps forskningsstation. Där fick de leva ett ostört grisliv och jag och mina kollegor följde deras förehavanden och registrerade deras beteende så noggrant vi kunde. Det var med stor spänning jag såg fram emot den första grisningen i hägnet och den skulle inträffa i mitten av juni.

Dagen började med att jag inte kunde hitta suggan som skulle föda. Efter någon timmes letande fann jag henne i ett snår, ca 100 meter från de övriga djuren. Hon hade bökat runt lite och låg nu och vilade sig. Jag misstänkte att hon hade valt ut detta som grisningsplats och satte mig nu för att vänta på att födelsen skulle börja.

En lätt besvikelse infann sig, jag visste ju att vildsvin bygger bo och hade hoppats få se något liknande hos mina försöksgrisar. Var det här allt som fanns kvar av det ursprungliga modersbeteendet från för­fadern?

Nej, suggan hade bara tagit sig en kort förmiddagspaus. Ett par timmar ­senare reste hon sig plötsligt och började vandra bort från platsen, ännu längre från ­flocken. Det visade sig att det var nu det hela startade på allvar: under ca tolv timmar ­vandrade suggan med mig på behörigt avstånd runt i den stora inhägnaden innan hon slutligen bestämde sig för sin grisningsplats. Jag registrerade hennes rörelser på en karta och det visade sig senare att hon totalt tillryggalade nästan sju kilometer under vandringen.

20 — hur mår maten

Sedan började hon bygga bo på allvar. Hon bökade en grop i marken och samlade in gräs, ormbunkar, kvistar och annat som hon släpade till den ut­valda platsen, där det arrangerades till en stor hög av bomaterial. Det tog henne nästan fem timmar att bli klar med boet, innan hon slutligen kröp in och lade sig under materialet, där kultingarna sedan föddes ytterligare ett par timmar senare. Den ljusa sommarnatten hade övergått i tidig morgon och mitt livs längsta observationspass – 24 timmars kontinuerlig protokollföring – gick mot sitt slut.

Har verkligen inte tusentals år av tämjning och avel satt större spår i svinens ­beteende? Hur mår egentligen den gris som lever i en trång och torftig box och inte får utlopp för det här bobyggnadsbeteendet? Det är sådant vi ska se närmare på i detta och kommande kapitel.

Hur det började Domesticeringen, dvs tämjning och genetisk förändring av en art så att den blir anpassad till ett liv med människor, är jämngammal med civilisationen som vi känner den. Våra förfäder var nomadiska jägare-samlare tills för ungefär 10 000 år sedan. Små grupper av människor, i princip bestående av storfamiljer, vandrade över de eurasiska slätterna och levde på byten som jagades i omgivningarna och på frön, rötter, frukter och annat som samlades in från skogarna i trakten. När ett område var uttömt, eller klimatet blev hårdare, packade man sina jaktredskap och in­samlingskorgar och begav sig till en annan plats.

För ca 10 000 år sedan upptäckte människor som levde i det östra Medelhavs­ området, där dagens Israel, Syrien, Iran, Irak och Turkiet ligger, att det var fullt möjligt att plantera frön från ätliga växter och sedan skörda dem när de var mogna.

Man insåg också snabbt att vissa varianter av frön var bättre att så än andra. De kanske växte snabbare, producerade mer av de näringsrika frösamlingarna och var lättare att sköta. Jordbruket hade grundats. Nu blev det inte längre nödvändigt att vandra runt för att hitta föda, i stället kunde man bli bofast och odla sin mat.

De människor som grundade jordbruket, vilket senare utvecklades till de första civilisationerna, med städer och organiserade samhällen, hade redan domesticerat en djurart. Hundar hade varit deras följeslagare i flera tusen år, ända sedan för­ fäderna begivit sig västerut från det område söder om Yangtzefloden där vargar djuren och människan genom tiderna — 21

först tämjdes. Det låg nog ganska nära till hands att satsa på flera domesticerade djur för att minska behovet av att gå på jakt för att få kött till middagen. Och det fanns kandidater på lämpligt avstånd.

De första matproducerande djuren I de karga bergsområdena i slätternas utkanter runt nuvarande Israel levde två arter som var utpräglade levnadskonstnärer. De klarade ett ogästvänligt klimat och överlevde på en oansenlig, vegetabilisk diet. Enkelt uttryckt klarade de sig på allt sådant som våra förfäder inte kunde äta. Det var de två närbesläktade arterna får och get som de första bönderna kastade sina blickar efter.

För ungefär 8 000–9 000 år sedan började människor föda upp getter och får i de små byarna. Man kan anta att de kanske först fångat in unga, nyfödda lamm och killingar, kanske sådana som blivit moderlösa efter jakt, för att sedan föda upp dem i skydd av hyddor och eldar. Efter några generationer hade de blivit en etablerad del av bylivet och erbjöd protein och energi utan de krävande jakterna.

Ungefär samtidigt hade de nya jordbrukare som slagit sig ned lite längre norrut, i det område som i dag är Turkiet, gjort liknande erfarenheter med en annan art.

Det här var ett djur som antagligen själv hade sökt sig till de mänskliga boplatserna, eftersom där fanns föda av olika slag. Djuren kunde rota fram ätliga frön på de nya åkrarna och få sig ett skrovmål av det slaktavfall som människorna lämnade efter jakten. Det var förmodligen en ganska lätt sak att föda upp övergivna ungar och därmed lägga grunden för ytterligare en av de viktigaste köttproducerande husdjuren på jorden – grisen.

Det vilda mufflonfåret, besoargeten och vildsvinet gav oss de tre äldsta livsmedelsproducerande arterna. Inom loppet av ett par tusen år därefter tillkom ytterligare ett par viktiga däggdjursarter. Nötkreaturen domesticerades från den mycket spridda uroxen, som levde på slätterna genom hela Europa och stora delar av Asien.

Hästen blev ett viktigt arbets- och transportdjur efter att vildhästarna hade tämjts och hamnat under människans kontroll.

Samtidigt hade man, kanske inspirerad av framgångarna man hade hört talas om med däggdjuren, börjat tämja och föda upp fåglar på andra ställen i världen. Processen gick antagligen något lättare här, eftersom man helt enkelt kunde samla in ägg 22 — hur mår maten

och kläcka dem hemma i byn. Den viktigaste arten var det röda djungelhönset, som domesticerades i Sydostasien och gav upphov till alla de höns som kom att spridas över jorden. Även en del andra hönssläktingar, samt gäss och änder inkluderades snabbt bland husdjuren.

När den här formliga vågen av nybyggarentusiasm lagt sig något för ungefär 5 000 år sedan hade människan domesticerat alla de ”klassiska” husdjursarterna. Förutom dem vi nämnt hade också tillkommit nötkreaturssläktingarna jak och banteng i Himalayas bergstrakter, vattenbuffel i Asiens risodlingar, samt åsna, kamel, dromedar och lama som arbetsdjur. Renen blev de ännu nomadiska nordbornas eget husdjur. Dessutom hade katten, helt på egen hand, slagit sig ihop med människorna i norra Afrika och försörjde sig på att jaga de råttor som drogs till de nya sädesupplagen.

Varför just dessa arter?

Om man undersöker de fossila benresterna från tidiga boplatser i Mellanöstern, de första byarna och gårdarna, får man en god bild av vilka djurarter som försåg våra förfäder med mat. Gaseller och kronhjortar tillhörde favoritbytena och de måste alltså ha varit ganska vanliga i området vid denna tid. Varför blev de inte våra ­husdjur?

Det beror på att domesticering inte lämpar sig lika bra för alla arter. Några har en läggning som gör dem naturligt mer ägnade att låta sig tämjas och underkasta sig människans kontroll. Uppenbarligen gällde det inte de vanligaste bytesdjuren, medan t ex får, get och svin måste ha dessa lämpliga egenskaper. En rad saker förenar de domesticerade arterna, men tre saker kan framhållas som särskilt viktiga: De är alla flocklevande, sexuellt promiskuösa och har en låg födospecialisering. Även om flockarnas sammansättning skiljer sig en del mellan får, get och svin, så är de alla sociala djur som lever i stabila, långlivade grupper. Grunden för alla tre arterna är s k modersflockar. Medlemmarna utgörs av en mor och hennes döttrar och deras avkomma i nästa led. En av de saker som utmärker sociala flockar av det slaget är den utpräglade hierarkin, där vanligtvis de äldsta och största djuren har oinskränkt rätt att ta för sig och bestämma över de andra. Ett lamm, en killing eller en kulting föds därför med en instinktiv förmåga att underkasta sig och foga djuren och människan genom tiderna — 23

först tämjdes. Det låg nog ganska nära till hands att satsa på flera domesticerade djur för att minska behovet av att gå på jakt för att få kött till middagen. Och det fanns kandidater på lämpligt avstånd.

De första matproducerande djuren I de karga bergsområdena i slätternas utkanter runt nuvarande Israel levde två arter som var utpräglade levnadskonstnärer. De klarade ett ogästvänligt klimat och överlevde på en oansenlig, vegetabilisk diet. Enkelt uttryckt klarade de sig på allt sådant som våra förfäder inte kunde äta. Det var de två närbesläktade arterna får och get som de första bönderna kastade sina blickar efter.

För ungefär 8 000–9 000 år sedan började människor föda upp getter och får i de små byarna. Man kan anta att de kanske först fångat in unga, nyfödda lamm och killingar, kanske sådana som blivit moderlösa efter jakt, för att sedan föda upp dem i skydd av hyddor och eldar. Efter några generationer hade de blivit en etablerad del av bylivet och erbjöd protein och energi utan de krävande jakterna.

Ungefär samtidigt hade de nya jordbrukare som slagit sig ned lite längre norrut, i det område som i dag är Turkiet, gjort liknande erfarenheter med en annan art.

Det här var ett djur som antagligen själv hade sökt sig till de mänskliga boplatserna, eftersom där fanns föda av olika slag. Djuren kunde rota fram ätliga frön på de nya åkrarna och få sig ett skrovmål av det slaktavfall som människorna lämnade efter jakten. Det var förmodligen en ganska lätt sak att föda upp övergivna ungar och därmed lägga grunden för ytterligare en av de viktigaste köttproducerande husdjuren på jorden – grisen.

Det vilda mufflonfåret, besoargeten och vildsvinet gav oss de tre äldsta livsmedelsproducerande arterna. Inom loppet av ett par tusen år därefter tillkom ytterligare ett par viktiga däggdjursarter. Nötkreaturen domesticerades från den mycket spridda uroxen, som levde på slätterna genom hela Europa och stora delar av Asien.

Hästen blev ett viktigt arbets- och transportdjur efter att vildhästarna hade tämjts och hamnat under människans kontroll.

Samtidigt hade man, kanske inspirerad av framgångarna man hade hört talas om med däggdjuren, börjat tämja och föda upp fåglar på andra ställen i världen. Processen gick antagligen något lättare här, eftersom man helt enkelt kunde samla in ägg 22 — hur mår maten

och kläcka dem hemma i byn. Den viktigaste arten var det röda djungelhönset, som domesticerades i Sydostasien och gav upphov till alla de höns som kom att spridas över jorden. Även en del andra hönssläktingar, samt gäss och änder inkluderades snabbt bland husdjuren.

När den här formliga vågen av nybyggarentusiasm lagt sig något för ungefär 5 000 år sedan hade människan domesticerat alla de ”klassiska” husdjursarterna. Förutom dem vi nämnt hade också tillkommit nötkreaturssläktingarna jak och banteng i Himalayas bergstrakter, vattenbuffel i Asiens risodlingar, samt åsna, kamel, dromedar och lama som arbetsdjur. Renen blev de ännu nomadiska nordbornas eget husdjur. Dessutom hade katten, helt på egen hand, slagit sig ihop med människorna i norra Afrika och försörjde sig på att jaga de råttor som drogs till de nya sädesupplagen.

Varför just dessa arter?

Om man undersöker de fossila benresterna från tidiga boplatser i Mellanöstern, de första byarna och gårdarna, får man en god bild av vilka djurarter som försåg våra förfäder med mat. Gaseller och kronhjortar tillhörde favoritbytena och de måste alltså ha varit ganska vanliga i området vid denna tid. Varför blev de inte våra ­husdjur?

Det beror på att domesticering inte lämpar sig lika bra för alla arter. Några har en läggning som gör dem naturligt mer ägnade att låta sig tämjas och underkasta sig människans kontroll. Uppenbarligen gällde det inte de vanligaste bytesdjuren, medan t ex får, get och svin måste ha dessa lämpliga egenskaper. En rad saker förenar de domesticerade arterna, men tre saker kan framhållas som särskilt viktiga: De är alla flocklevande, sexuellt promiskuösa och har en låg födospecialisering. Även om flockarnas sammansättning skiljer sig en del mellan får, get och svin, så är de alla sociala djur som lever i stabila, långlivade grupper. Grunden för alla tre arterna är s k modersflockar. Medlemmarna utgörs av en mor och hennes döttrar och deras avkomma i nästa led. En av de saker som utmärker sociala flockar av det slaget är den utpräglade hierarkin, där vanligtvis de äldsta och största djuren har oinskränkt rätt att ta för sig och bestämma över de andra. Ett lamm, en killing eller en kulting föds därför med en instinktiv förmåga att underkasta sig och foga djuren och människan genom tiderna — 23

sig i flockens rangordning. När man tämjer ett sådant djur kan människan relativt smärtfritt ta över flockledarens roll och de unga, tämjda individerna har lätt att acceptera oss som ­oinskränkta härskare.

Men tämjning är bara ett första steg mot domesticering, djuren måste också med hjälp av avel förändras och anpassas till livet med människor. Människan måste ta kontrollen över deras reproduktion och bestämma vilka individer som ska föra sina gener vidare. Det fungerar bara om djuren saknar en naturlig benägenhet att bilda fasta par och att ha långa, komplicerade parningsritualer. Sexuellt promiskuösa arter, där en brunstig hona låter sig betäckas av många olika hanar och där hanarna inte binder sig till enstaka honor, är därför särskilt lämpliga. Det kan faktiskt vara näst intill omöjligt att domesticera arter som inte har denna läggning. Får, getter, nötkreatur och grisar uppfyller kraven väl.

Födovalet är den tredje viktiga egenskapen. Anledningen till att den är så väsentlig är att de tidiga husdjuren helst inte skulle konkurrera med våra förfäder om maten. De lämpligaste arterna är de som lever på sådant vi inte kan äta och därför är ett flexibelt, ospecialiserat födoval en stor fördel. Sådana arter kallar man generalister. Geten är ett bra exempel, som vi redan konstaterat – den kan leva på vilken växtbaserad diet som helst och äter gladeligen bark, kvistar, gräs, frön, frukt mm.

Många av de arter som omgav de tidiga jordbrukarna saknade en eller flera av dessa egenskaper. De kanske lever i harem, bildar långvariga, fasta parrelationer eller är ensamlevande och revirhävdande. Eller så har de speciella födokrav som gör att de är svåra att hålla i fångenskap. Bland de arter som uppfyller kraven för alla de tre egenskaperna hämtades de tidigaste husdjuren.

Hur däggdjuren förändrats Däggdjuren som domesticerades började inom bara några generationer under ­människans kontroll att förändras i förhållande till sina vilda släktingar. Fossila fynd berättar hur de snabbt minskade i storlek. Det tycks som om tämjning och avel gynnar de individer som inte blir så stora. Om man inte aktivt avlar på de ­största individerna leder domesticeringen till ponnystora hästar, små nötkreatur och ­miniatyrgrisar.

Den troligaste förklaringen till det är en dubbel anpassning. De små djuren är 24 — hur mår maten

mindre matkrävande och helt enkelt lättare att hålla vid liv och föda upp. Dessutom är små individer ofta mer fertila än stora. En liten gris har en högre reproduktiv förmåga än en stor, så om man inte bedriver aktiv avel för motsatsen kommer de små att konkurrera ut de större genom att helt enkelt föröka sig bättre. I det vilda skulle de små djuren ha svårare att klara sig, de skulle bli lättare offer för rovdjur, men under människans beskydd kunde de förmera sig.

En annan egenskap som ändrade sig tidigt under domesticeringen var djurens färg. I det vilda är de flesta däggdjur kamouflagebruna, med grå och svarta inslag.

Domesticerade djur förlorade sina pigment och djur som var brokiga eller helt vita blev vanliga. Mycket tyder på att den första pigmentförlusten skedde helt spontant, men därefter kan man mycket väl tänka sig att människorna aktivt gynnade de färglösa djuren och sparade deras av­komma. Kanske tyckte man att de såg exotiska och trevliga ut, kanske var det ett sätt att tydligt skilja ut dem från de vilda släktingar som levde i närheten av byarna, eller möjligen var den vita färgen kopplad till andra egenskaper som man var intresserad av. Forskningen har visat att djur med företrädesvis vit färg och begränsat med pigment ofta är mer stresståliga och mindre aggressiva.

Kroppsformen domesticeras Inte bara storlek och färg, utan en rad andra egenskaper förändrades tillsynes spontant hos de domesticerade individerna och fick dem att gradvis skilja sig mer och mer från de vilda förfäderna. Två svårförklarade saker inträffade hos i stort sett alla däggdjur som hamnade i människans sällskap: benen förkortades oproportionerligt och kraniet trycktes samman så att nosen blev kort. Det var så allmänna och regelmässiga effekter att nutida arkeologer kan använda dem som pålitliga diagnosinstrument. Om man hittar en bit av ett rörben från en extremitet kan man avgöra om det kommer från ett vildsvin eller en tamgris genom att mäta proportionerna. Visar benet tecken på komprimering och förkortning i förhållande till sin grovlek är det ett säkert tecken på att det härstammar från en domesticerad gris.

Lika glad blir arkeologen över ett fossilt kranium, eller bara en bit av en käke.

Om det visar tecken på att vara hoptryckt från nos till nacke är det säkerligen en domesticerad individ. Käkarna på domesticerade djur är korta i relation till skallens djuren och människan genom tiderna — 25

sig i flockens rangordning. När man tämjer ett sådant djur kan människan relativt smärtfritt ta över flockledarens roll och de unga, tämjda individerna har lätt att acceptera oss som ­oinskränkta härskare.

Men tämjning är bara ett första steg mot domesticering, djuren måste också med hjälp av avel förändras och anpassas till livet med människor. Människan måste ta kontrollen över deras reproduktion och bestämma vilka individer som ska föra sina gener vidare. Det fungerar bara om djuren saknar en naturlig benägenhet att bilda fasta par och att ha långa, komplicerade parningsritualer. Sexuellt promiskuösa arter, där en brunstig hona låter sig betäckas av många olika hanar och där hanarna inte binder sig till enstaka honor, är därför särskilt lämpliga. Det kan faktiskt vara näst intill omöjligt att domesticera arter som inte har denna läggning. Får, getter, nötkreatur och grisar uppfyller kraven väl.

Födovalet är den tredje viktiga egenskapen. Anledningen till att den är så väsentlig är att de tidiga husdjuren helst inte skulle konkurrera med våra förfäder om maten. De lämpligaste arterna är de som lever på sådant vi inte kan äta och därför är ett flexibelt, ospecialiserat födoval en stor fördel. Sådana arter kallar man generalister. Geten är ett bra exempel, som vi redan konstaterat – den kan leva på vilken växtbaserad diet som helst och äter gladeligen bark, kvistar, gräs, frön, frukt mm.

Många av de arter som omgav de tidiga jordbrukarna saknade en eller flera av dessa egenskaper. De kanske lever i harem, bildar långvariga, fasta parrelationer eller är ensamlevande och revirhävdande. Eller så har de speciella födokrav som gör att de är svåra att hålla i fångenskap. Bland de arter som uppfyller kraven för alla de tre egenskaperna hämtades de tidigaste husdjuren.

Hur däggdjuren förändrats Däggdjuren som domesticerades började inom bara några generationer under ­människans kontroll att förändras i förhållande till sina vilda släktingar. Fossila fynd berättar hur de snabbt minskade i storlek. Det tycks som om tämjning och avel gynnar de individer som inte blir så stora. Om man inte aktivt avlar på de ­största individerna leder domesticeringen till ponnystora hästar, små nötkreatur och ­miniatyrgrisar.

Den troligaste förklaringen till det är en dubbel anpassning. De små djuren är 24 — hur mår maten

mindre matkrävande och helt enkelt lättare att hålla vid liv och föda upp. Dessutom är små individer ofta mer fertila än stora. En liten gris har en högre reproduktiv förmåga än en stor, så om man inte bedriver aktiv avel för motsatsen kommer de små att konkurrera ut de större genom att helt enkelt föröka sig bättre. I det vilda skulle de små djuren ha svårare att klara sig, de skulle bli lättare offer för rovdjur, men under människans beskydd kunde de förmera sig.

En annan egenskap som ändrade sig tidigt under domesticeringen var djurens färg. I det vilda är de flesta däggdjur kamouflagebruna, med grå och svarta inslag.

Domesticerade djur förlorade sina pigment och djur som var brokiga eller helt vita blev vanliga. Mycket tyder på att den första pigmentförlusten skedde helt spontant, men därefter kan man mycket väl tänka sig att människorna aktivt gynnade de färglösa djuren och sparade deras av­komma. Kanske tyckte man att de såg exotiska och trevliga ut, kanske var det ett sätt att tydligt skilja ut dem från de vilda släktingar som levde i närheten av byarna, eller möjligen var den vita färgen kopplad till andra egenskaper som man var intresserad av. Forskningen har visat att djur med företrädesvis vit färg och begränsat med pigment ofta är mer stresståliga och mindre aggressiva.

Kroppsformen domesticeras Inte bara storlek och färg, utan en rad andra egenskaper förändrades tillsynes spontant hos de domesticerade individerna och fick dem att gradvis skilja sig mer och mer från de vilda förfäderna. Två svårförklarade saker inträffade hos i stort sett alla däggdjur som hamnade i människans sällskap: benen förkortades oproportionerligt och kraniet trycktes samman så att nosen blev kort. Det var så allmänna och regelmässiga effekter att nutida arkeologer kan använda dem som pålitliga diagnosinstrument. Om man hittar en bit av ett rörben från en extremitet kan man avgöra om det kommer från ett vildsvin eller en tamgris genom att mäta proportionerna. Visar benet tecken på komprimering och förkortning i förhållande till sin grovlek är det ett säkert tecken på att det härstammar från en domesticerad gris.

Lika glad blir arkeologen över ett fossilt kranium, eller bara en bit av en käke.

Om det visar tecken på att vara hoptryckt från nos till nacke är det säkerligen en domesticerad individ. Käkarna på domesticerade djur är korta i relation till skallens djuren och människan genom tiderna — 25

storlek, pannan uppvisar ett mer eller mindre kraftigt stop och hela kraniet får ett kompakt och mer rundat utseende. Det gäller får och getter likaväl som hundar och grisar.

Anledningen till att de här två förändringarna är så allmänt spridda bland domesticerade djur är som sagt inte klarlagd. Det kan handla om en ren tillfällighet. Just de här egenskaperna kan kanske påverkas av andra saker som man varit intresserad av, liksom förlusten av pigment kan vara kopplad till att djuren blev mer tama.

En teori säger att domesticerade djur får en avsaktande utveckling och i många avseenden förblir fast i ungdomsstadiet hela livet. Man kallar det för pedomorfi.

Eftersom däggdjursungar i allmänhet har runda, kompakta huvuden och korta ben tänker man sig att domesticeringen fått dem att stanna i det tillståndet även när de blivit vuxna.

Päls, hud, svans…

Många andra egenskaper påverkades samtidigt som storlek och form, men med större variation mellan olika arter. Inte bara färgen utan också mängden och sammansättningen av pälsen har ändrats. Får utvecklade extra mycket underull, medan täckhåren gradvis försvann. För grisen gick det i motsatt riktning, underullen blev tunnare och täckhåren grövre. Hos alla domesticerade arter finns det raser som har mycket eller lite päls, allt från långhåriga och ulliga till nästan helt nakna varianter. Öronen har växt hos många av våra tamdjur, till den grad att de hänger nedåt.

Hängöron kan man se hos får, getter, grisar och nötkreatur och det kan mycket väl vara ett resultat av den pedomorfi som nämndes ovan. Helt unga däggdjur har ofta oproportionerligt stora öron som vanligtvis hänger.

Svansen är ytterligare ett exempel på en kroppsdel som hos vissa arter påverkats av livet med människor. Fårens svans skiljer sig från de vilda mufflonfårens genom att den är mer kompakt och köttig. Grisar, liksom många hundraser, håller sin svans hoprullad när de är avslappnade, de har knorr. Det finns ingen bra förklaring på vad det kan bero på, kanske är det helt enkelt också en tillfällighet.

Det är heller inte ovanligt med hudveck och hudpåsar. Man kan se raser av får och gris, likaväl som hundar, som är skrynkliga och överdragna av veckiga hudbild26 — hur mår maten

ningar, som får dem att se ut som om de fått en alldeles för stor kostym. Återigen har vi inga bra förklaringar till det. Kanske har människor under årtusenden avlat på spontana mutationer som ger sådana här effekter. Bisarra utseenden och egenskaper hos husdjur verkar än i dag ligga många människor varmt om hjärtat och så kan det ha varit sedan jordbrukets be­g ynnelse.

Reproduktion En av de viktigaste skillnaderna mellan de domesticerade djuren och deras vilda förfäder har att göra med reproduktionen. De flesta arter har efter att de blivit husdjur ökat sin förmåga att fortplanta sig, genom ett antal olika fysiologiska förändringar. För det första blir de vanligen könsmogna betydligt tidigare, för det andra kan de normalt föda oftare än en gång per år och för det tredje får de större kullar.

Könsmognadsåldern har krupit ner till hälften för flera arter. Hundar och grisar blir reproduktionsdugliga före ett års ålder, ungefär ett år innan vargar och vildsvin uppnår samma mognad. Som vi redan sett har den kroppsliga utvecklingstakten saktat av under domesticeringen, så man kan hårdra det lite och säga att husdjuren blir könsmogna medan de i övrigt fortfarande är ungar. Det här är innebörden av termen neoteni, som ibland används synonymt med pedomorfi.

Medan de vilda djuren vanligtvis kommer i brunst och föder ungar en gång om året kan de domesticerade, med några undantag, föröka sig året runt. En sugga kommer i brunst var tredje vecka om hon inte är dräktig eller ger di och styrkan i brunsten skiljer sig inte särskilt mycket mellan olika årstider. Hundar löper ofta två, ibland tre, gånger per år och många andra domesticerade arter har liknande egenskaper.

Vildsvin föder fyra, fem kultingar i en kull, men tamgrisens kullar är två eller tre gånger så stora. Får föder normalt minst två lamm åt gången och tvillingar är ­vanligt hos nötkreatur.

Lägger vi ihop de olika förändringarna i djurens reproduktion är det lätt att inse att domesticerade djur ofta har flerdubblat sin förmåga att producera avkomma sett över deras livstid. Till stor del är den processen ett resultat av ett aktivt avelsarbete, men grunderna verkar ha uppstått helt spontant. När människors skyddande byar djuren och människan genom tiderna — 27

storlek, pannan uppvisar ett mer eller mindre kraftigt stop och hela kraniet får ett kompakt och mer rundat utseende. Det gäller får och getter likaväl som hundar och grisar.

Anledningen till att de här två förändringarna är så allmänt spridda bland domesticerade djur är som sagt inte klarlagd. Det kan handla om en ren tillfällighet. Just de här egenskaperna kan kanske påverkas av andra saker som man varit intresserad av, liksom förlusten av pigment kan vara kopplad till att djuren blev mer tama.

En teori säger att domesticerade djur får en avsaktande utveckling och i många avseenden förblir fast i ungdomsstadiet hela livet. Man kallar det för pedomorfi.

Eftersom däggdjursungar i allmänhet har runda, kompakta huvuden och korta ben tänker man sig att domesticeringen fått dem att stanna i det tillståndet även när de blivit vuxna.

Päls, hud, svans…

Många andra egenskaper påverkades samtidigt som storlek och form, men med större variation mellan olika arter. Inte bara färgen utan också mängden och sammansättningen av pälsen har ändrats. Får utvecklade extra mycket underull, medan täckhåren gradvis försvann. För grisen gick det i motsatt riktning, underullen blev tunnare och täckhåren grövre. Hos alla domesticerade arter finns det raser som har mycket eller lite päls, allt från långhåriga och ulliga till nästan helt nakna varianter. Öronen har växt hos många av våra tamdjur, till den grad att de hänger nedåt.

Hängöron kan man se hos får, getter, grisar och nötkreatur och det kan mycket väl vara ett resultat av den pedomorfi som nämndes ovan. Helt unga däggdjur har ofta oproportionerligt stora öron som vanligtvis hänger.

Svansen är ytterligare ett exempel på en kroppsdel som hos vissa arter påverkats av livet med människor. Fårens svans skiljer sig från de vilda mufflonfårens genom att den är mer kompakt och köttig. Grisar, liksom många hundraser, håller sin svans hoprullad när de är avslappnade, de har knorr. Det finns ingen bra förklaring på vad det kan bero på, kanske är det helt enkelt också en tillfällighet.

Det är heller inte ovanligt med hudveck och hudpåsar. Man kan se raser av får och gris, likaväl som hundar, som är skrynkliga och överdragna av veckiga hudbild26 — hur mår maten

ningar, som får dem att se ut som om de fått en alldeles för stor kostym. Återigen har vi inga bra förklaringar till det. Kanske har människor under årtusenden avlat på spontana mutationer som ger sådana här effekter. Bisarra utseenden och egenskaper hos husdjur verkar än i dag ligga många människor varmt om hjärtat och så kan det ha varit sedan jordbrukets be­g ynnelse.

Reproduktion En av de viktigaste skillnaderna mellan de domesticerade djuren och deras vilda förfäder har att göra med reproduktionen. De flesta arter har efter att de blivit husdjur ökat sin förmåga att fortplanta sig, genom ett antal olika fysiologiska förändringar. För det första blir de vanligen könsmogna betydligt tidigare, för det andra kan de normalt föda oftare än en gång per år och för det tredje får de större kullar.

Könsmognadsåldern har krupit ner till hälften för flera arter. Hundar och grisar blir reproduktionsdugliga före ett års ålder, ungefär ett år innan vargar och vildsvin uppnår samma mognad. Som vi redan sett har den kroppsliga utvecklingstakten saktat av under domesticeringen, så man kan hårdra det lite och säga att husdjuren blir könsmogna medan de i övrigt fortfarande är ungar. Det här är innebörden av termen neoteni, som ibland används synonymt med pedomorfi.

Medan de vilda djuren vanligtvis kommer i brunst och föder ungar en gång om året kan de domesticerade, med några undantag, föröka sig året runt. En sugga kommer i brunst var tredje vecka om hon inte är dräktig eller ger di och styrkan i brunsten skiljer sig inte särskilt mycket mellan olika årstider. Hundar löper ofta två, ibland tre, gånger per år och många andra domesticerade arter har liknande egenskaper.

Vildsvin föder fyra, fem kultingar i en kull, men tamgrisens kullar är två eller tre gånger så stora. Får föder normalt minst två lamm åt gången och tvillingar är ­vanligt hos nötkreatur.

Lägger vi ihop de olika förändringarna i djurens reproduktion är det lätt att inse att domesticerade djur ofta har flerdubblat sin förmåga att producera avkomma sett över deras livstid. Till stor del är den processen ett resultat av ett aktivt avelsarbete, men grunderna verkar ha uppstått helt spontant. När människors skyddande byar djuren och människan genom tiderna — 27

plötsligt gjorde att de ungar som föddes överlevde och inte blev rovdjursmat, även när de egentligen var för många för att mamman själv skulle kunna skydda dem, försvann den naturliga spärren mot den stora reproduktionen. De som födde flest ungar spred sina arvsanlag snabbast och effektivast.

Beteende För beteendet har domesticeringen inneburit betydligt mindre ingrepp än vi sett för utseende och reproduktion. Inledningsavsnittet i det här kapitlet visar hur en modern, snabbväxande, vit, hårlös gris fortfarande har vildsvinets hela beteenderepertoar i behåll när det gäller förmågan att bygga bo. Genom hela domesticeringen, tusentals år av avel och urval, har grundläggande beteenden bevarats i stort sett oförändrade.

Grisarna som släppts ut i skogen visar på det stora hela ungefär samma beteenden som vildsvin i motsvarande situation. De bildar liknande flockar, kommunicerar på samma sätt och tillbringar dagarna med att leta föda med samma teknik och beteenden som sina vilda släktingar. På motsvarande sätt har alla hundar kvar sin jaktoch flockinstinkt och kommunicerar med i stort sett samma signaler som vargar, och fåren och nötkreaturen ägnar än i dag helst sina dagar åt att beta och söka föda i flock om de får välja.

Trots att grunderna i den naturliga beteendeuppsättningen bevarats oförändrat har domesticeringen självklart satt spår. Husdjuren är över lag mer socialt toleranta mot främlingar och trivs bra i större flockar, de är mer stresståliga och mindre rädda för människor. De är inte lika undersökande och nyfikna och är överlag mindre aktiva än förfäderna. Man brukar kalla sådana här förändringar kvantitativa, eftersom det handlar mest om hur ofta ett beteende utförs och hur lätt det kan utlösas än om skillnader i beteendets form och funktion.

»Genom hela domesticeringen, tusentals år av ­avel och urval, har grundläggande beteenden bevarats i stort sett oförändrade. Grisar som släppts ut i skogen visar till exempel på det stora hela unge­ fär samma beteenden som vildsvin i motsvarande situation.«

Fåglarna Alla de förändringar vi behandlat så här långt har rört däggdjur. Men fåglarna har också genomgått ungefär samma process och det har lett till liknande påverkan.

Höns, ankor, gäss och andra fåglar blev initialt mindre, men målmedveten avel har senare lett till att de största individerna lämnat mer avkomma. Flertalet domesti28 — hur mår maten

djuren och människan genom tiderna — 29

plötsligt gjorde att de ungar som föddes överlevde och inte blev rovdjursmat, även när de egentligen var för många för att mamman själv skulle kunna skydda dem, försvann den naturliga spärren mot den stora reproduktionen. De som födde flest ungar spred sina arvsanlag snabbast och effektivast.

Beteende För beteendet har domesticeringen inneburit betydligt mindre ingrepp än vi sett för utseende och reproduktion. Inledningsavsnittet i det här kapitlet visar hur en modern, snabbväxande, vit, hårlös gris fortfarande har vildsvinets hela beteenderepertoar i behåll när det gäller förmågan att bygga bo. Genom hela domesticeringen, tusentals år av avel och urval, har grundläggande beteenden bevarats i stort sett oförändrade.

Grisarna som släppts ut i skogen visar på det stora hela ungefär samma beteenden som vildsvin i motsvarande situation. De bildar liknande flockar, kommunicerar på samma sätt och tillbringar dagarna med att leta föda med samma teknik och beteenden som sina vilda släktingar. På motsvarande sätt har alla hundar kvar sin jaktoch flockinstinkt och kommunicerar med i stort sett samma signaler som vargar, och fåren och nötkreaturen ägnar än i dag helst sina dagar åt att beta och söka föda i flock om de får välja.

Trots att grunderna i den naturliga beteendeuppsättningen bevarats oförändrat har domesticeringen självklart satt spår. Husdjuren är över lag mer socialt toleranta mot främlingar och trivs bra i större flockar, de är mer stresståliga och mindre rädda för människor. De är inte lika undersökande och nyfikna och är överlag mindre aktiva än förfäderna. Man brukar kalla sådana här förändringar kvantitativa, eftersom det handlar mest om hur ofta ett beteende utförs och hur lätt det kan utlösas än om skillnader i beteendets form och funktion.

»Genom hela domesticeringen, tusentals år av ­avel och urval, har grundläggande beteenden bevarats i stort sett oförändrade. Grisar som släppts ut i skogen visar till exempel på det stora hela unge­ fär samma beteenden som vildsvin i motsvarande situation.«

Fåglarna Alla de förändringar vi behandlat så här långt har rört däggdjur. Men fåglarna har också genomgått ungefär samma process och det har lett till liknande påverkan.

Höns, ankor, gäss och andra fåglar blev initialt mindre, men målmedveten avel har senare lett till att de största individerna lämnat mer avkomma. Flertalet domesti28 — hur mår maten

djuren och människan genom tiderna — 29

cerade raser är i dag väsentligt större än sina förfäder, och liksom däggdjuren har många av dem förlorat pigmentering och blivit vita. Även bland fåglarna tenderar kraniet att vara mer kompakt och benen att vara kortare än förfädernas. Fjäderdräkten har förändrats och gett upphov till oändliga varianter. Liksom däggdjuren blir fåglarna tidigare könsmogna och de lägger större äggkullar utan strikta årstidsbegränsningar.

Beteendet är lika välkonserverat hos moderna höns som det är hos en nutida gris.

Hönsen har lika stark tendens som förfäderna, de röda djungel­hönsen, att söka en undanskymd plats för sitt enkla rede, och att sitta högt upp på pinnar under natten.

De sandbadar dagligen om de ges möjlighet och tillbringar hela dagarna i frihet med att krafsa och picka efter föda. De bildar sociala grupper av samma slag som djungelhönsen, där några tuppar och ett tiotal hönor utgör kärnan.

Liksom hos däggdjuren har det skett påtagliga kvantitativa förändringar av beteendet. Höns kan leva i större flockar än sina förfäder, är mindre stresskänsliga och mindre undersökande.

Likheterna i olika arters anpassningar till livet som husdjur gör att man ofta ­kallar det här komplexet av egenskaper i utseende, reproduktion och beteende för ”den domesticerade fenotypen”. Man tänker sig att livet som husdjur inne­ håller så många gemensamma förutsättningar och möjligheter för djuren, att vissa egen­skaper ­g ynnas på samma sätt hos alla arter som utsätts för detta leverne. Det påminner om de likheter som uppstår mellan t ex djur i öknen, oavsett deras genetiska släktskap – de har utvecklat en rad gemensamma egenskaper som krävs för att överleva i den speciella miljön.

Den nya aveln Under många tusen år var aveln extensiv och varierad. Många olika varianter av de olika husdjursarterna har förekommit i olika delar av världen. Lokala raser, ofta välanpassade till det foder och klimat som utmärker ett visst område, var regel. Likriktningen var minimal och många satte en ära i att underhålla bygdens egen lokala variant av mjölkko, får, gris eller höns. I dag refererar vi ofta till dessa som ”lantraser” och många av dem är utrotningshotade, om de inte redan försvunnit. De har ersatts av ett fåtal typer inom varje art, intensivt avlade för att producera så bra som möjligt 30 — hur mår maten

med hjälp av foder som standardiseras och köps in från centrala leverantörer.

Den målinriktade rasaveln tog fart under senare delen av 1800-talet, men det var framförallt under det förra århundradet som de stora förändringarna inträffade.

Under en period av mindre än 100 år har all världens hundratals olika lokala hönsraser i stort sett ersatts helt av några få ägg- eller köttproducerande sorter. De avlas under hårt kontrollerade former av några få, multinationella företag och distribueras till ägg- eller kycklingköttsproducenter över hela världen. Värphönshållningen i Argentina och USA bedrivs med samma sorts djur som i Tyskland och Sverige.

Detsamma gäller svinen och nötkreaturen. Lokala raser upprätthålls av entusiastiska hobbyuppfödare, men kotletten i kyldisken kommer från i princip samma sorts gris, oavsett om man handlar på Ica i Karlstad eller på Walmart i Seattle.

Mjölkpaketen ser olika ut, men kon som producerat drycken är av samma slag i Sydafrika som i Finland.

Trots likriktningen och intensifieringen av aveln har djurens beteende fortfarande inte genomgått några radikala omstuvningar. Den vita leghornhönan letar fortfarande efter en undanskymd plats att lägga sitt ägg och den hyperfertila Yorkshiresuggan försöker på alla sätt att åstadkomma ett bo till sina ungar inför grisningen.

Däremot har aveln medfött en rad nya risker, såväl mot djurens hälsa och välbefinnande som mot själva basen för vår matförsörjning. Men mer om det i ett senare kapitel, där vi ska fördjupa oss just i den genetiska aveln.

Den nya domesticeringsvågen Vi har sett hur människan domesticerade sina viktigaste husdjur, dvs knappt ett tjog däggdjur och en handfull olika fågelarter, inom loppet av några få tusen år efter jordbrukets uppkomst. Därefter hände i stort sett ingenting. Fram till våra dagar har vi i princip förlitat oss på att föda upp de djur våra förfäder först tog till sig.

1900-talet förde med sig en ny experimentlusta och människor på olika håll i världen började kasta sina blickar efter arter som aldrig tidigare domesticerats. Under de senaste 100 åren har vi sett husdjursfaunan utökas med en rad arter, som fyller ett flertal olika funktioner för oss. Försöksdjuren har tillkommit under denna period.

Framförallt är det råttor och möss som genom intensiva avelsprogram blivit specialdesignade för att användas i medicinsk forskning. Pälsdjuren är ett annat exempel, djuren och människan genom tiderna — 31

cerade raser är i dag väsentligt större än sina förfäder, och liksom däggdjuren har många av dem förlorat pigmentering och blivit vita. Även bland fåglarna tenderar kraniet att vara mer kompakt och benen att vara kortare än förfädernas. Fjäderdräkten har förändrats och gett upphov till oändliga varianter. Liksom däggdjuren blir fåglarna tidigare könsmogna och de lägger större äggkullar utan strikta årstidsbegränsningar.

Beteendet är lika välkonserverat hos moderna höns som det är hos en nutida gris.

Hönsen har lika stark tendens som förfäderna, de röda djungel­hönsen, att söka en undanskymd plats för sitt enkla rede, och att sitta högt upp på pinnar under natten.

De sandbadar dagligen om de ges möjlighet och tillbringar hela dagarna i frihet med att krafsa och picka efter föda. De bildar sociala grupper av samma slag som djungelhönsen, där några tuppar och ett tiotal hönor utgör kärnan.

Liksom hos däggdjuren har det skett påtagliga kvantitativa förändringar av beteendet. Höns kan leva i större flockar än sina förfäder, är mindre stresskänsliga och mindre undersökande.

Likheterna i olika arters anpassningar till livet som husdjur gör att man ofta ­kallar det här komplexet av egenskaper i utseende, reproduktion och beteende för ”den domesticerade fenotypen”. Man tänker sig att livet som husdjur inne­ håller så många gemensamma förutsättningar och möjligheter för djuren, att vissa egen­skaper ­g ynnas på samma sätt hos alla arter som utsätts för detta leverne. Det påminner om de likheter som uppstår mellan t ex djur i öknen, oavsett deras genetiska släktskap – de har utvecklat en rad gemensamma egenskaper som krävs för att överleva i den speciella miljön.

Den nya aveln Under många tusen år var aveln extensiv och varierad. Många olika varianter av de olika husdjursarterna har förekommit i olika delar av världen. Lokala raser, ofta välanpassade till det foder och klimat som utmärker ett visst område, var regel. Likriktningen var minimal och många satte en ära i att underhålla bygdens egen lokala variant av mjölkko, får, gris eller höns. I dag refererar vi ofta till dessa som ”lantraser” och många av dem är utrotningshotade, om de inte redan försvunnit. De har ersatts av ett fåtal typer inom varje art, intensivt avlade för att producera så bra som möjligt 30 — hur mår maten

med hjälp av foder som standardiseras och köps in från centrala leverantörer.

Den målinriktade rasaveln tog fart under senare delen av 1800-talet, men det var framförallt under det förra århundradet som de stora förändringarna inträffade.

Under en period av mindre än 100 år har all världens hundratals olika lokala hönsraser i stort sett ersatts helt av några få ägg- eller köttproducerande sorter. De avlas under hårt kontrollerade former av några få, multinationella företag och distribueras till ägg- eller kycklingköttsproducenter över hela världen. Värphönshållningen i Argentina och USA bedrivs med samma sorts djur som i Tyskland och Sverige.

Detsamma gäller svinen och nötkreaturen. Lokala raser upprätthålls av entusiastiska hobbyuppfödare, men kotletten i kyldisken kommer från i princip samma sorts gris, oavsett om man handlar på Ica i Karlstad eller på Walmart i Seattle.

Mjölkpaketen ser olika ut, men kon som producerat drycken är av samma slag i Sydafrika som i Finland.

Trots likriktningen och intensifieringen av aveln har djurens beteende fortfarande inte genomgått några radikala omstuvningar. Den vita leghornhönan letar fortfarande efter en undanskymd plats att lägga sitt ägg och den hyperfertila Yorkshiresuggan försöker på alla sätt att åstadkomma ett bo till sina ungar inför grisningen.

Däremot har aveln medfött en rad nya risker, såväl mot djurens hälsa och välbefinnande som mot själva basen för vår matförsörjning. Men mer om det i ett senare kapitel, där vi ska fördjupa oss just i den genetiska aveln.

Den nya domesticeringsvågen Vi har sett hur människan domesticerade sina viktigaste husdjur, dvs knappt ett tjog däggdjur och en handfull olika fågelarter, inom loppet av några få tusen år efter jordbrukets uppkomst. Därefter hände i stort sett ingenting. Fram till våra dagar har vi i princip förlitat oss på att föda upp de djur våra förfäder först tog till sig.

1900-talet förde med sig en ny experimentlusta och människor på olika håll i världen började kasta sina blickar efter arter som aldrig tidigare domesticerats. Under de senaste 100 åren har vi sett husdjursfaunan utökas med en rad arter, som fyller ett flertal olika funktioner för oss. Försöksdjuren har tillkommit under denna period.

Framförallt är det råttor och möss som genom intensiva avelsprogram blivit specialdesignade för att användas i medicinsk forskning. Pälsdjuren är ett annat exempel, djuren och människan genom tiderna — 31

där t ex mink, räv, chinchilla och mårdhund numera föds upp för att tillhandahålla kläder av det lyxigare ­slaget.

Man har även börjat domesticera nya matproducerande djur under denna period.

Strutsar och bisonoxar är exempel på det och den formliga explosionen av fisk­ odling och annan akvakultur har inträffat under några få decennier. Verksamheten som sådan är lika gammal som jordbruket, men många nya arter har tillkommit på senare tid. Omkring 97 procent av alla akvatiska arter som hålls i odling har domesticerats under det senaste århundradet.

Den största skillnaden mellan den nya vågen och den ursprungliga domesticeringen ligger i vilken typ av arter man utnyttjar. De klassiska husdjuren hade egenskaper som var lämpliga för det nya livet med människor, men många av de nya arterna är egentligen direkt olämpliga. Minken är exempel­vis ett revirhävdande, ensamlevande, vattenjagande djur, som bara med ­största svårighet kan anpassa sig till att leva tätt inpå andra och äta foder direkt serverat i buren. Det leder till särskilda problem med djurhantering och avel och gör att det är svårt att jämföra den nya vågen med den klassiska domesticeringen. Medan det tidiga jordbrukets husdjurshållning hade karaktären av ett ”kontrakt” mellan människa och djur, där båda parter hade gemensamma intressen av att helheten skulle fungera smärtfritt, så drivs den nya domesticeringen helt av människans intressen. Man kan tycka att det borde leda till ett alldeles särskilt ansvar, där frågor om djurens välfärd och miljöaspekter på djurhållningen borde få väga mycket tungt.

blev jag noggrant avrådd av mina lärare. Jag ville göra mitt examensarbete på grisars sätt att ta hand om sina ungar, men fick veta hur olämpligt det var, eftersom domesticerade djur är sönderavlade och inte har något naturligt beteende. I efterhand är jag glad för att jag inte gav mig, men anekdoten speglar hur man ofta har betraktat våra husdjur – en gris ansågs i princip vara en oraffinerad falukorv (och möjligen finns fortfarande företrädare för det synsättet).

Som vi sett av genomgången i detta kapitel är det verkligen inte sant. De grundläggande aspekterna av det naturliga beteendet har i stor utsträckning bevarats genom årtusendens avel. De kvantitativa förändringar som skett har inneburit en anpassning till livet i fångenskap, men de har inte på djupet ändrat varje arts egenheter och drifter. En gris må se ut som ett vitt, hårlöst fläskberg, men hjärnan styr fortfarande beteendet som om den satt i huvudet på ett vildsvin. Hönsens instinkt att vila högt uppe på en smal pinne är i stort sett opåverkad av att det inte längre finns några farliga, marklevande rovdjur som man behöver skydda sig från. Och kornas beteende är än i dag anpassat till att söka föda på det sätt uroxen gjorde, genom att beta halva dygnet, trots att fodret nuförtiden är så väl sammansatt att en ko får i sig sitt totala näringsbehov på några få timmars dagligt födointag.

Försöker man behandla djuren som om de här uråldriga instinkterna inte existerar riskerar man att de utsätts för påfrestningar och stress. I nästa kapitel ska vi se närmare på hur det fungerar och hur man kan veta om djuren är stressade eller inte.

Är de sönderavlade?

Det är inte ovanligt att man stöter på uppfattningen att djur i fångenskap, särskilt de domesticerade djuren, inte har kvar sina naturliga instinkter. Man menar att djur som föds upp utan att ha fått känna på det vilda livet skulle vara hjälplösa om de tvingades klara sig själva. ”De vet inte om något annat” är ett uttalande jag mött många gånger när jag talat med djurhållningens företrädare – ett slags försvar för att slippa fundera på djurens djupaste behov.

Inte bara djuruppfödare och lekmän kan hysa sådana tankar. De kan dyka upp även hos välutbildade biologer, som borde veta bättre. När jag som ung biologi­ student på universitetet blev uppfylld av tanken på att studera husdjurens beteende 32 — hur mår maten

djuren och människan genom tiderna — 33

där t ex mink, räv, chinchilla och mårdhund numera föds upp för att tillhandahålla kläder av det lyxigare ­slaget.

Man har även börjat domesticera nya matproducerande djur under denna period.

Strutsar och bisonoxar är exempel på det och den formliga explosionen av fisk­ odling och annan akvakultur har inträffat under några få decennier. Verksamheten som sådan är lika gammal som jordbruket, men många nya arter har tillkommit på senare tid. Omkring 97 procent av alla akvatiska arter som hålls i odling har domesticerats under det senaste århundradet.

Den största skillnaden mellan den nya vågen och den ursprungliga domesticeringen ligger i vilken typ av arter man utnyttjar. De klassiska husdjuren hade egenskaper som var lämpliga för det nya livet med människor, men många av de nya arterna är egentligen direkt olämpliga. Minken är exempel­vis ett revirhävdande, ensamlevande, vattenjagande djur, som bara med ­största svårighet kan anpassa sig till att leva tätt inpå andra och äta foder direkt serverat i buren. Det leder till särskilda problem med djurhantering och avel och gör att det är svårt att jämföra den nya vågen med den klassiska domesticeringen. Medan det tidiga jordbrukets husdjurshållning hade karaktären av ett ”kontrakt” mellan människa och djur, där båda parter hade gemensamma intressen av att helheten skulle fungera smärtfritt, så drivs den nya domesticeringen helt av människans intressen. Man kan tycka att det borde leda till ett alldeles särskilt ansvar, där frågor om djurens välfärd och miljöaspekter på djurhållningen borde få väga mycket tungt.

blev jag noggrant avrådd av mina lärare. Jag ville göra mitt examensarbete på grisars sätt att ta hand om sina ungar, men fick veta hur olämpligt det var, eftersom domesticerade djur är sönderavlade och inte har något naturligt beteende. I efterhand är jag glad för att jag inte gav mig, men anekdoten speglar hur man ofta har betraktat våra husdjur – en gris ansågs i princip vara en oraffinerad falukorv (och möjligen finns fortfarande företrädare för det synsättet).

Som vi sett av genomgången i detta kapitel är det verkligen inte sant. De grundläggande aspekterna av det naturliga beteendet har i stor utsträckning bevarats genom årtusendens avel. De kvantitativa förändringar som skett har inneburit en anpassning till livet i fångenskap, men de har inte på djupet ändrat varje arts egenheter och drifter. En gris må se ut som ett vitt, hårlöst fläskberg, men hjärnan styr fortfarande beteendet som om den satt i huvudet på ett vildsvin. Hönsens instinkt att vila högt uppe på en smal pinne är i stort sett opåverkad av att det inte längre finns några farliga, marklevande rovdjur som man behöver skydda sig från. Och kornas beteende är än i dag anpassat till att söka föda på det sätt uroxen gjorde, genom att beta halva dygnet, trots att fodret nuförtiden är så väl sammansatt att en ko får i sig sitt totala näringsbehov på några få timmars dagligt födointag.

Försöker man behandla djuren som om de här uråldriga instinkterna inte existerar riskerar man att de utsätts för påfrestningar och stress. I nästa kapitel ska vi se närmare på hur det fungerar och hur man kan veta om djuren är stressade eller inte.

Är de sönderavlade?

Det är inte ovanligt att man stöter på uppfattningen att djur i fångenskap, särskilt de domesticerade djuren, inte har kvar sina naturliga instinkter. Man menar att djur som föds upp utan att ha fått känna på det vilda livet skulle vara hjälplösa om de tvingades klara sig själva. ”De vet inte om något annat” är ett uttalande jag mött många gånger när jag talat med djurhållningens företrädare – ett slags försvar för att slippa fundera på djurens djupaste behov.

Inte bara djuruppfödare och lekmän kan hysa sådana tankar. De kan dyka upp även hos välutbildade biologer, som borde veta bättre. När jag som ung biologi­ student på universitetet blev uppfylld av tanken på att studera husdjurens beteende 32 — hur mår maten

djuren och människan genom tiderna — 33

TI DIGAR E BÖC KE R AV PE R J E NSE N

Husdjurens beteende (LTs förlag, 1983)

PER JENSEN

Djurens beteende och orsakerna till det (LTs förlag, 1993; 2:a reviderade upplagan Natur & Kultur, 2006) Stress i djurvärlden (LTs förlag, 1996) Djurens språk (Natur & Kultur, LTs förlag, 2001) The behavioural biology of dogs (CABI, 2007)

Hundens språk och tankar (Natur & Kultur, 2011)

ÄTER DU MAT? Då är du inblandad i lantbruket och tillhör målgruppen för denna bok. De flesta i Sverige idag får sin huvudsakliga information om matproduktionens villkor från sagor, reklam och propaganda. Sagorna berättar om griseknoar och höns som pratar och är fyllda av känslor. I reklamens bilder är alla kor ute på bete, g ­ risar är lyckliga med knorr på svansen och hönsen spankulerar som förr i tiden på en lagårdsplan eller en dynghög. Idyllen bryts med ojämna mellanrum av dramatiska larmrapporter som dominerar nyhetssändningar under några veckor: någon djurskyddsorganisation har filmat missförhållanden på svingårdar eller minkuppfödningar, någon veterinär slår larm om bristfälliga rutiner på slakterier.

Hur mår egentligen de djur som lever för att bli mat? Kanske ligger sanningen som så ofta någonstans mittemellan idyll och elände.

Per Jensen har tillbringat decennier av sitt yrkesliv som forskare och lärare med att studera djurens villkor inom lantbruket, såväl i Sverige som i resten av EU. Här förmedlar han sin bild av sakernas tillstånd.

Per Jensen är professor i etologi vid Linköpings universitet. Han undervisar om djurhållning och djurskydd på olika kurser och är en flitigt anlitad föreläsare. Som expert har han gett vetenskapligt baserade råd till såväl EU-kommissionen som svenska myndigheter om allt från djurskyddsaspekter på gåsleverproduktion till grisars och höns miljöbehov.

ISBN 978-91-27-13351-8

9 789127 133518

HUR MÅR MATEN?

The ethology of domestic animals ­ – an introductory text (2 ed) (CABI, 2009)

Per Jensen

HUR MÅR

MATEN? Djurhållning och djurskydd i Sverige

»Jag hoppas att läsaren kan dela min fascination och beundran för djuren som ska bli mat, men också den förtvivlan jag stundtals känner över hur de har det.

Det är viktigt att framhålla att jag inte förespråkar vegetarianism – jag är inte ens vegetarian själv. Det viktigaste för mig är hur djuren har det under sin livstid, hur de känner och mår från födelsen fram till slaktögonblicket. Det handlar om deras livskvalitet och om den är väl tillgodosedd ser jag inga moraliska problem i att äta deras kött. Det finns många positiva mervärden med djuruppfödning – öppna landskap, levande landsbygd och mycket annat – och om alla skulle välja en strikt vegetarisk kost gick de förlorade.« PE R J E NSE N