LOUISE O’NEILL
HON BAD OM DET Översättning: Jessica Hallén
Hon bad om det.indd 3
2016-03-18 16:31
www.massolit.se Copyright © 2015 Louise O’Neill First published in Great Britain in 2015 by Quercus Publishing Ltd Svensk utgåva © 2016 Massolit Förlag, Massolit Förlagsgrupp AB Originalets titel: Asking For It Omslagsdesign: Kate Gaughran Omslagsbilder: shutterstock.com Omslagsanpassning: Massolit Förlagsgrupp AB Sättning: Kapish produktion Tryck: ScandBook AB, Falun 2016 ISBN: 978-91-7679-014-4
Hon bad om det.indd 4
2016-03-18 16:31
Till min vackra syster, Michelle.
Hon bad om det.indd 5
2016-03-18 16:31
FĂśrra ĂĽret
Hon bad om det.indd 7
2016-03-18 16:31
Torsdag
Mammas ansikte dyker upp bredvid mitt i spegeln, klarröda läppar på pudrad hud. Håret ligger fortfarande i en prydlig bob, trots den klibbiga värmen. Hon går till frisören varje lördag. ”Jag är värd det”, säger hon när hon går hemifrån. ”Jag struntar i vad det kostar.” Karen Hennessy får sitt hår fönat tre gånger i veckan. Hon pratar aldrig om vad det kostar. Jag är blossande varm, röda fläckar slår ut på kinderna och det grå linnet jag sov i klistrar fast vid kroppen. Jag låter blicken gå från hennes ansikte till mitt. Du är så lik din mamma, säger folk. Du är en avbild av henne. ”God morgon”, säger hon. ”Vad gör du, stirrar du bara på dig själv i spegeln?” Hon rynkar pannan åt mig, stirrar på bröst vårtorna som syns genom det svettiga tyget. ”Inget”, säger jag medan jag lägger armarna över dem. ”Vad vill du?” ”Jag ville bara se så att du var vaken.” 9
Hon bad om det.indd 9
2016-03-18 16:31
Jag pekar på skrivbordet, den uppfällda datorn, mappen som är full med anteckningar, en kopia av Fiche Bliain ag Fás med ett irisk-engelskt lexikon bredvid. ”Jag har varit vaken sedan fem”, säger jag. ”Vi ska ha muntligt prov för O’Leary i dag.” Jamie kommer att få högsta betyg, förstås. O’Leary kommer att blunda medan hon talar, luta sig tillbaka i stolen. Han ser alltid förvånad ut när han tittar upp igen och påminns om vem som pratar. Han har svårt att fatta att den bästa iriska han någonsin har hört av en elev kommer från någon som ser ut som Jamie. ”Äsch, bry dig inte om Diarmuid O’Leary.” Hon ler lite självbelåtet. ”Vet han om att du är min dotter?” Jag svarar inte. ”Jag tog med din vitamintablett”, sa hon. ”Det är meningen att du ska ta den före frukost.” ”Jag tar den sen.” ”Kom igen nu, Emmie. Hälsokostbutiken var tvungen att beställa hem de här speciellt för dig.” ”Jag vet, mamma.” Hennes läppar pressas ihop lite, så jag tvingar mig att le mot henne. ”Och det uppskattar jag v erkligen.” ”Då lägger jag den här, då?” Hon placerar tabletten och ett glas vatten på nattduksbordet, bredvid min Iphone och en hög udda örhängen. Så ställer hon sig bakom mig igen, lägger ena handen på min vänstra höft och den andra vid ryggslutet och rätar upp mitt bäcken. ”Du måste tänka på hållningen, gumman.” Hon luktar mjöl och kanel, med en antydan av den där blommiga parfymen hon har använt i åratal. Jag kan fortfarande se framför mig hur hon sitter vid sitt toalettbord bredvid garderoben i en följsam svallande silverfärgad sidenklänning, en färgstark läppstiftsstrimma, det ljusbruna håret snott till en chinjong. Hennes hår var längre på den tiden. Jag kan höra hur pappa 10
Hon bad om det.indd 10
2016-03-18 16:31
ropade nedifrån, ”Vi kommer för sent, Nora”, och hon svarade, ”Jag kommer, älskling”, med den där speciella rösten hon använde till honom, till alla män. (Och jag undrade varför hon aldrig använde den rösten när hon talade med mig.) Det sista hon brukade göra var att ta sin parfym, skruva av guldkorken och spreja lite på handlederna. Jag brukade sitta högst upp i trappan och se hur hennes höfter rörde sig under sidentyget när hon gick ned till pappa. Han släppte aldrig hennes blick, inte ens när jag började gråta och flaxa med armarna, hölls fast av barnvakten medan de gick. Hennes fingrar vilar mot min mage. ”Har du mens?” säger hon. ”Du ser lite uppsvälld ut.” Jag knuffar bort hennes hand. ”Du behöver inte oroa dig, mamma. Jag är inte gravid.” Jag går undan och kollar telefonen. Ali har messat. Igen. Trots att jag fortfarande inte har svarat på hennes två senaste sms. ”Tala inte till mig på det viset, är du snäll.” ”Hur då?” ”Med den där tonen.” ”Det fanns ingen ton.” Hennes axlar är spända och jag vet att hon är beredd att gå ned och tala om det för pappa, berätta att jag har varit ohövlig och respektlös. Och han kommer att sucka och säga att han är besviken på mig. Han kommer inte att lyssna, oavsett vad jag säger, oavsett hur mycket jag försöker förklara. Det finns inga ”sidor”, kommer han att säga. Var snäll och behandla din mor med större respekt. Det finns bara en sida i det här och det är aldrig min. ”Förlåt, mamma”, säger jag. Hon blir tyst. ”Ta den där vitaminen”, säger hon sedan, ”och 11
Hon bad om det.indd 11
2016-03-18 16:31
kom ned och ät frukost med pappa och mig. Han vill träffa dig innan han åker till jobbet.” I dörröppningen vänder hon sig om och ser på mig igen, blicken letar sig uppför min kropp och dröjer sig kvar vid ansiktet. Och jag vet exakt vad hon kommer att säga. ”Du är vacker i dag, Emmie. Som alltid.” Dörren slår igen efter henne och luften i mitt rum förvandlas till tjock soppa. Jag vadar genom den, skjuter upp fönstret för att få lindring och känner den bittra saltsmaken från havet i brisen. Ytterligare sex hus ligger likt ett bågformat önskeben i bukten. Alla är målade i samma kanariegula färg med svarta fönster ramar och dörrar; förnuftiga, lådliknande bilar kantar de glänsande asfaltsuppfarterna, Toyota och Volvo och Honda i svart eller silver, som om alla andra färger skulle dra till sig för mycket uppmärksamhet. Nina Kelleher, som bor två hus bort, föser in sina döttrar Lily och Ava i baksätet på en herrgårdsvagn med en bit rostat bröd mellan sammanbitna tänder. Hon slår igen dörren efter Lily och vinkar åt Helen O’Shea som ligger på knä på grannuppfarten och knyter sonens skosnören. ”Herregud, så här ser ut”, sa Jamie när vi körde förbi ett kommunalt bostadsområde i utkanten av Ballinatoom förra året. De prydliga husen som låg tätt ihop hade noggrant ansade blomlådor på fönsterbrädorna och hela gäng med snoriga barn lekte på den lilla gröna plätten mellan husen. Maggie hade precis tagit körkort då, och vi fyra hade klämt in oss i hennes föräldrars Volvo, rusiga av frihetskänslan, av att vi kunde åka vart som helst eller göra vad vi ville, även om vi aldrig åkte särskilt mycket längre än till Kilgarvan. Vi körde omkring i Ballinatoom, genom rondellen, uppför Main Street, förbi kyrkan, svängde vänster vid bilverkstaden i utkanten av stan, förbi lekplatsen, ut på förbifartsleden och sedan var 12
Hon bad om det.indd 12
2016-03-18 16:31
vi tillbaka vid rondellen igen. Vi åkte runt, runt och sedan runt igen medan vi åt smågodis och spanade efter killar vi kände i andra bilar och Maggie insisterade på att vi skulle sänka musiken när vi åkte förbi O’Briens begravningsbyrå där folk bildade en smal kö utanför för att visa sin aktning. ”Det är bara så himla gult”, sa Jamie och vände sig om för att titta ut genom bakrutan när vi åkte förbi bostadsområdet. ”Finns det någon sorts regel som säger att vartenda kommunalt bostadsområde som byggs i det här landet måste vara målat i klargult?” I ögonvrån kunde jag se hur Ali, som satt bredvid henne i baksätet, armbågade henne och nickade mot mig. ”Här”, sa jag och vände mig om och räckte Jamie Ipoden. ”Välj något annat att lyssna på. Jag är trött på den här spellistan.” Jag hörde hur Ali andades ut, lättad över att det inte hade blivit bråk. Inte den här gången. Jamie skulle aldrig säga så där nu. Nu skulle hon ha varit glad om hon hade bott i vårt område. ”För helvete, Mags”, säger jag när jag öppnar passagerardörren och sveper bort tomma chipspåsar, en landhockeyboll, hennes munskydd, en läckande röd penna och ungefär tjugo hopkramade papper. ”Förlåt.” ”Det säger du varje morgon. Men det är fortfarande likadant.” Jag tar upp en bok ur min väska för att sitta på den och skydda kjolen från det röda bläcket. ”Det är kokhett här inne. Är alla fönster öppna?” ”Ja”, säger Jamie från baksätet. ”Så synd att du inte får lov att använda Volvon längre, Mags. Den är väl luftkonditionerad?” ”Jag tog med några av mammas muffins”, säger jag. Jag vill 13
Hon bad om det.indd 13
2016-03-18 16:31
inte prata om Volvon. Jag tar upp en muffins ur väskan och ger den till Maggie. ”De är fortfarande varma. Gud, din mamma är ju helt fantastisk”, säger hon och styr med ena handen medan hon tar ett bett. ”Ja”, säger jag och tittar ut genom fönstret. ”Hon är bäst.” Jag vänder mig om för att bjuda Ali och Jamie ur påsen. Ali stryker bort de blonda hårförlängningarna ur ansiktet. ”Nej, jag borde inte.” Hon tar en mun kaffe ur sin termosmugg från Nespresso. ”Mamma har anmält oss till en utmaning som går ut på att bara äta paleomat.” Hon biter sig i läppen. ”Emma?” ”Ja?” ”Är allt lugnt?” ”Vad då?” ”Du svarade aldrig på mitt sms förut. Jag undrar bara om du är arg på mig, eller nåt.” Hon har för mycket eyeliner, svart gegga som stelnat i ögonvrårna. Hennes pappa köpte en sminklåda från Mac för några månader sedan, en sådan där som en professionell sminkör använder, till brädden fylld med smink och borstar. ”Bara för att”, sa Ali och ryckte på axlarna. Maggie tjöt av upphetsning och snappade åt sig en flytande eyeliner för att testa på Jamie. ”Coolt”, sa jag. Mina fingrar slöt sig om en highlighter som jag hade velat ha i evigheter, men som mamma sagt var för dyr. ”Fast Mac-modellerna ser alltid ut som transor, tycker jag.” ”Herregud, Ali”, suckar jag nu. ”Skärp dig.” Jag räcker muffinspåsen till Jamie. Hon märker inget så jag viftar med den framför henne. ”Hallå. Jorden till Jamie.” Hon tvekar, tittar på påsen och sedan på mig igen. Så tar hon en muffins och biter av en jättestor tugga som hon sväljer nästan hel. 14
Hon bad om det.indd 14
2016-03-18 16:31
”Ta det lugnt”, säger jag. ”Inte ens Maggie åt sin så fort.” ”Håll tyst”, säger Maggie. ”Jag hade simträning klockan sex. Jag tycker nog att jag kan få äta en muffins om jag vill.” ”Jag fattar inte att du orkar gå upp så tidigt”, säger jag. ”Jag gick upp, typ, tio minuter innan du kom. Jag ser hemsk ut.” Jamie kramar ihop muffinsformen i handen. ”Jag var uppe ännu tidigare, Mags”, säger hon. ”Jag var tvungen att plugga till det där provet vi har i iriska i dag.” ”Nej, skit också”, säger jag. ”Det har jag fullständigt glömt bort. Nu är jag helt körd.” ”Glömde du inte plugga till fysiken förra veckan också?” J amie ser på mig med smalnande ögon. ”Vilket s ammanträffande.” Jag fick sjuttioåtta procent på det provet, mr O’Flynn lade ned häftet på min bänk med en blinkning och ett ”Bra jobbat”. Jag lät det ligga på bänken så att alla kunde se det. ”Och på första plats”, fortsatte han, ”grattis, Jamie”. Jamie tog häftet från honom, ”93 %” stod det med röd tuschpenna över hela framsidan. Hennes min förändrades inte när hon tryckte ned det i skolväskan. Jag tittade på mitt igen och det var som om s iffrorna gled av sidan, svävade mot mig, brände sig in i ögonen. Jag ville riva sönder det i femtiotusen bitar. ”Bra jobbat, J.” Jag tvingade mig att le mot henne, ifall någon trodde att jag var avundsjuk. ”Gud, nu önskar jag att jag faktiskt hade pluggat.” ”Har du fått nya solglasögon?” frågar Maggie när Ali tar upp ett par sköldpaddsfärgade Ray-Bans ur den gula Célineryggsäcken hennes mamma köpte åt henne i Paris. ”Vad hände med de där från Warby Parker som du fick av din pappa?” ”Det är konstigt”, säger hon och jag tvingar mig att inte röra en min. ”Men jag hittar dem inte någonstans.” 15
Hon bad om det.indd 15
2016-03-18 16:31
”Nej, så tråkigt!” säger Maggie medan hon svänger in på parkeringen. ”Kan du inte bara skaffa ett nytt par?” frågar jag och rösten låter normal. Hon har råd. ”Man kan bara köpa den modellen i USA. Det sa jag ju.” ”Ja, just det, jag tror att jag kommer ihåg dem.” Jag hänger ryggsäcken på ena axeln och börjar rota igenom den för att hitta textboken i iriska. ”De var ändå lite för stora för ditt ansikte, gumman.” S:t Brigid’s Secondary School ligger framför oss, en grå betong byggnad med fyrkantiga fönster som glittrar i solskenet och låga, breda modulhus i en rad bredvid. Idrottshallen, tennisbanorna och parkeringen ligger på framsidan; branta gräs sluttningar på baksidan, med kor som råmar ursinnigt närhelst eleverna smyger sig bakom idrottshallen för att röka. Nunnorna sålde marken för att grunda ett nytt kloster på andra sidan om Ballinatoom. De fem som blev kvar skramlar omkring i den ihåliga byggnaden och bara väntar på att dö. Jag ser mig omkring, betraktar de hundratals flickor som varma och obekväma kliver ur sina bilar. De veckade, mörkgrå yllekjolarna, de grå knästrumporna och de mörkgrå kavajerna är inte anpassade för den här värmen, men mr Griffin, rektorn, tillkännagav i högtalarsystemet i går att ”uniformen måste bäras i sin helhet, flickor, oavsett väder. Det görs inga avsteg från den regeln.” Alla elever går från parkeringen, de skrattar, krokar arm, rotar igenom ryggsäckar och hojtar åt varandra att vänta. Jag nickar åt tjejerna som går förbi, som ropar på mig, säger hej, frågar var jag har köpt mina solglasögon eller vad jag har för läppglans eller hur jag känner mig inför dagens prov i iriska. Jag ler, säger ”Tack, så gullig du är” och återgäldar deras komplimanger. Jag 16
Hon bad om det.indd 16
2016-03-18 16:31
föreställer mig att de börjar viska till varandra så snart jag är utom hörhåll, påpekar hur trevlig jag är, hur äkta, att jag alltid tycks ha tid för alla, hur fantastiskt det är att jag fortfarande är så jordnära när jag ser ut som jag gör. När det ringer in för sista gången är jag helt slut. Jag måste le och vara trevlig och se ut som om jag bryr mig om andra män niskors problem, annars är jag en bitch. Folk fattar inte hur tröttsamt det är att vara tvungen att göra sig till varenda dag. Ali:
Var är du nu?
Ali:
Fick du mitt förra sms, gumman? Osäker på om det gick iväg.
Ali:
Hej, kollar bara om du fick de senaste 2 sms:en jag skickade. Var ska jag möta er efter lektionen? Jag väntar borta vid hemkunskapen.
”Hallå.” Ali ligger på betongen vid bilen med kavajen som filt, kjolen upprullad och blusen uppknäppt för att få så mycket sol som möjligt. ”Fick du mina sms?” ”Nej.” Jag ser efter vad klockan är på telefonen, skuggar ögonen med handen medan jag kisar mot skolan. ”Men för guds skull”, säger jag. ”Var är hon? Jag har ingen solkräm. Jag kommer att bränna mig om hon inte kommer snart.” ”Skit också”, säger Ali. ”Jag tog inte med någon. Jag är hemskt ledsen. Det borde jag ha tänkt på.” ”Du vet ju hur känslig hy jag har”, säger jag och håller upp kavajen över huvudet som en sköld. ”Och glöm inte vad Karen sa om solskador, hon sa att UV –” 17
Hon bad om det.indd 17
2016-03-18 16:31
”Ja ja, om jag hade velat höra en av mammas föreläsningar hade jag bett henne om en.” ”Emma!” Jag grimaserar när jag hör den där välbekanta, pipiga rösten. ”Hej!” ”Hej, Chloe.” Det är Chloe Hegarty, vars hår står som en krusig gloria från hårfästet. Hon har plitor över hela hakan och en särskilt finnig fläck är överdragen med gult var. Jag önskar att hon kunde boka tid hos en hudläkare. Jag vänder mig bort, låtsas att jag måste hitta något i väskan. ”Aj då”, säger Ali när Chloe dryper av. ”Skit samma”, säger jag. ”Å, tack gode gud, där är de.” Jag ser hur tjejerna kommer ut från paviljongen närmast idrottshallen. Maggies huvud är redan böjt över telefonen, fingrarna skriver i rasande fart. Jamie traskar bakom henne. ”Skynda er”, ropar jag till dem. ”Förlåt”, säger Maggie när hon kommer fram till oss. Hennes kavaj är virad kring väskans remmar och hon fumlar under den efter nycklarna utan att släppa telefonen med blicken. Den brummar igen, hon låter väskan falla till marken och ansiktet mjuknar när hon läser det nya meddelandet. ”Mags”, säger jag. ”Jag blir stekt, för helvete. Kan du inte öppna dörren först, åtminstone?” ”Förlåt”, säger hon igen. ”Eli säger att han och grabbarna ska till parken vid fem, om vi vill träffas där.” Hon lägger telefonen på motorhuven och ställer väskan bredvid medan hon rotar i den. Hon plockar upp tre slitna skrivhäften, gamla pappersnäsdukar, en leopardmönstrad sjal, en Ipod, minttabletter, en läckande lunchlåda och ett A4-block. ”De är definitivt här någonstans”, muttrar hon och använder en pappersnäsduk för att 18
Hon bad om det.indd 18
2016-03-18 16:31
torka bort de oljiga resterna av en tonfiskmacka från fingrarna. ”Vänta! Där var de.” Hon öppnar sin dörr först, ryggar tillbaka när en ström av varm luft träffar henne i ansiktet. Så kryper hon in i bilen och öppnar de andra dörrarna från insidan. ”Jäklar”, säger Jamie när vi sätter oss och rullar ned alla fönster. ”När var det du skulle få din nya bil, Ali?” ”Bara tre månader tills jag fyller år!” Ali tar fram sin telefon och skrollar igenom alla foton. Hon visar upp ett på en splitterny Mini Cooper i babyblått och Jamie och Maggie utbrister ett beundrande ”Åååh”. ”Det känns som om man ser Mini Coopers överallt nuför tiden”, hör jag mig själv säga. ”De har blivit så poppis.” Alis händer faller ned i knäet, fotot ligger fortfarande uppe på telefonen. ”Sakta ned”, säger jag till Maggie när vi far fram på Ballinatooms smala huvudgata med dess mångfärgade byggnader på var sida, där pubar och slaktare och grönsakshandlare trängs med varandra. Ett gäng killar från S:t Michaels breder ut sig över hela gångvägen och ignorerar en äldre man som försöker leta sig förbi dem med sin käpp. De har knutit sina marinblå, V-ringade tröjor kring midjorna och visar upp sina solbrända armar, sina svettfläckade, oknäppta vita skjortor och de gul- och blårandiga slipsarna som hänger löst om halsarna. I händerna har de Colaburkar och bruna papperspåsar med smågodis. Mellan två byggnader hänger en stor fana i svart och guld som gör reklam för en countrymusikfestival. Det är samma sak varje år, hundratals medelålders fans från hela landet kommer till Ballinatoom i cowboyboots och Stetsonhattar, lågmält nynnande på låtar av Nathan Carter. ”Vilken tur ni har som bor här”, säger de till oss medan de andas in lantluften. Varför då? har jag 19
Hon bad om det.indd 19
2016-03-18 16:31
lust att fråga. Varför har vi tur som bor här? Men jag vet vad de skulle svara. Det är så vackert här, skulle de säga. Det råder en sådan känsla av gemenskap. Folk tar hand om varandra. Det är väl sant, antar jag. På bara några minuter är vi vid Connolly Gardens. Där finns en fyrkantig gräsplätt med en smal cementgång som löper likt ett band runt omkring och en marmorfontän i mitten. En svängd husrad med stora georgianska hus omger gräsplanen, alla målade i pastellfärger. Vi parkerar utanför Maggies hus i blekt azurblått med gräddvita fönsterkarmar och en svart portklapp av gjutjärn i form av ett lejonhuvud på den gräddvita dörren. ”Följer ni inte med in?” frågar Maggie när hon skjuter upp ytterdörren och bara Jamie följer efter. Ali sneglar på mig, väntar till dess att jag skakar på huvudet innan hon säger, ”Nä, det är bra, Mags. Jag väntar här med Emma”. ”Och ni tar med solkräm, va?” ropar jag efter dem. Jag vill inte bli tvungen att prata med Hannah, Maggies mamma. Sist jag hälsade på försvann hon in till sitt ”klientutrymme” för att hämta en ”bok jag verkligen tror skulle tala till dig, Emma”. Hannah gav upphov till en hel massa snack när familjen Bennett för fem år sedan flyttade hit från North Cork. Hon var då höggravid med Maggies lillasyster Alice Eve. Magen putade ut under åtsmitande T-shirtar, men Hannah verkade inte bry sig om att gamla tanter rynkade på näsan och vände bort blicken när de fick sig en skymt av den svällande kroppen. Det tisslades och tasslades om nykomlingarna, om att modern var ” lekterapeut”, vad i hela världen det nu var för något, och att fadern var ”revisor och måste klara sig riktigt bra om de har råd med det där huset – ni skulle ha sett vad det kostade”, och att den andra dottern var tolv eller tretton och 20
Hon bad om det.indd 20
2016-03-18 16:31
väldigt söt. Jag blev orolig när jag hörde det, tills jag såg Maggie och insåg att, visst, hon var söt. Men hon var inte sötare än jag. ”Jag har hört att frun ser väldigt bra ut”, sa mamma till pappa samma kväll som de flyttade in, medan hon räckte honom potatismoset vid middagen. ”Och jag tycker verkligen att det är modigt av henne att låta håret gråna så tidigt.” ”Redo?” säger Maggie när hon slår upp ytterdörren igen. ”Å, så cool du ser ut”, säger Ali. Maggie har på sig den där rutiga herrskjortan som hon köpte i en second-hand-affär som klänning, och silverfärgade Doc Martens. En paisleymönstrad sjal håller lockarna på plats, virad två varv kring skallen och på hjässan knuten i en rosett som är nästan lika stor som hennes huvud. På fingrarna har hon en massa silverringar. ”Jösses”, säger jag. ”Du ser ut som om du tillhör amishfolket eller nåt.” Maggie tar sig en titt i den ovala spegeln som hänger över det rangliga hallbordet. Jag avskyr den där fåniga spegeln som har affirmationen ”Du är vacker inuti” inristad med silverfärgad kursivstil. Jag har alltid lust att klösa bort den. ”Grymt”, säger hon glatt. ”Jag älskar amishlooken.” Vid den här tiden på dagen är det är lugnt i Connolly Gardens. Tre kvinnor sitter på en bänk på andra sidan gräsmattan, alla i svarta träningstajts, åtsmitande linnen och Birkenstock. De har hoprullade yogamattor och bruna papperspåsar från hälsokostbutiken vid fötterna. Ytterligare en kvinna i avklippta armébyxor och pösig T-shirt jagar efter två småbarn med solskyddskräm och vidbrättade solhattar; några äldre barn i badkläder springer runt vid fontänen, barfota och tjutande. ”Tjenare, snygging.” En kille i basebollkeps lutar sig ut genom 21
Hon bad om det.indd 21
2016-03-18 16:31
fönstret på en bil som står parkerad vid ingången till parken, medan kompisen i passagerarsätet kastar huvudet bakåt och flinar. Vi fortsätter att gå, låtsas att vi inte hörde. Jag ser mig om över axeln och självfallet pekar han på mig. ”Vad står på?” ropar han. ”Inget.” ”Men le lite då. Du är säkert ännu vackrare när du ler.” ”Herregud”, säger jag när avståndet mellan oss är tillräckligt stort. ”Varför är det alltid jag?” ”Kanske för att du var den enda som vände dig om och tog ögonkontakt med dem?” säger Jamie, och Maggie börjar skratta. ”Kom igen, J, var inte så hård mot henne. Hon kanske gillar någon av dem.” Maggie kniper ihop läpparna för att inte fnissa. ”Killen i vit träningsoverall var ett riktigt kap. Precis din typ, eller hur, Em?” ”Haha”, säger jag när hon och Jamie skrattar. ”Jättekul.” Ali deltar inte, utan vänder sig bort från oss. ”Det är så jobbigt att vara kompis med dig”, sa hon till mig på en av Dylan Walshs fester förra året. Hon var packad, hängde över toastolen. ”Det är som om jag inte ens existerar när du är i närheten.” Hon hulkade igen och jag kollade telefonen för att se om någon hade messat mig. Hon torkade sig om munnen med handryggen. ”Och ibland …”, hon drog djupt efter andan, ”tror jag att det är därför du vill vara kompis med mig.” Jag sa åt henne att inte vara löjlig. Jag sa att hon hade fel. ”Och för att vara ärlig, Al”, sa jag, ”så är jag trött på att bli antastad.” ”Visst”, sa hon, ”det måste vara så jobbigt att få höra hur snygg man är hela tiden.” 22
Hon bad om det.indd 22
2016-03-18 16:31
”Det är bara yta”, sa jag, för det är det man förväntas säga när folk talar om att man är vacker. ”Det betyder ingenting.” Ali stannar plötsligt och Jamie brakar in i ryggen på henne. ”Jäklar.” ”Men gud, Ali, var lite försiktig”, säger Jamie och tar ett steg bakåt. ”Schhh”, säger Ali och sänker sedan rösten. ”Titta vilka som är där borta.” Sean Casey och Jack Dineen står i ett hörn av parken, gömda bakom fontänen. De har tagit av sig tröjorna och kastar en rugbyboll till varandra, deras kroppar är slanka och fasta. ”Sean är skitsnygg”, suckar Ali. ”Sean behöver lite solskyddskräm”, säger jag. Han tittar upp när han hör det och blir ännu rödare i ansiktet när han får syn på mig. ”Tjenare, Emma.” Han vinkar åt mig och jag viftar lite med fingrarna tillbaka. ”Du borde inte uppmuntra Sean”, sa Maggie när vi skypade förra veckan. ”Du vet ju hur Ali känner för honom.” ”Jag uppmuntrar honom inte”, svarade jag irriterat, ”men vad ska jag göra? Ignorera honom? Jag vill inte såra honom.” (Jag vill inte att han ska tycka att jag är en bitch.) ”Jag checkar in oss på Facebook”, säger Ali när vi hittar en ledig bänk. Jag sätter mig i ena änden, Jamie sätter sig bredvid mig, vi vill båda åt skuggan från den lilla eken bakom oss för att slippa solen. Ali tar av sig kavajen för att använda den som filt på gräset, Maggie lånar min för att göra likadant. Hon ger mig den rättvisemärkta, parfymfria, kemikaliefria solskyddskrämen som Hannah använder och jag trycker ut lite mellan handflatorna och smörjer in benen. Jag tittar upp för att se ifall Jack 23
Hon bad om det.indd 23
2016-03-18 16:31
Dineen har lagt märke till det, men han håller på att tackla ned Sean på marken, försöker slita bollen från honom. ”Hm, jag tror nog att krämen har gått in vid det här laget, Emma.” ”Va?” Jamie klämmer ut lite solskyddskräm på benen och börjar massera in den i huden. ”Å, ja, ja, ja”, säger hon. ”Det är så skönt.” ”Äh, lägg av”, säger jag. Jag sluter ögonen, världen kring mig bleknar till enbart ljud. Jag hör bilarna som kör förbi, någon som tutar. ”Tror du att han gillar mig?” frågar Ali vänd till Maggie. ”Har Eli sagt nåt till dig nån gång? Har han sagt ifall Sean brukar prata om mig?” Maggie svarar med tröstande stämma, hejdar sig mitt i en mening varje gång hennes telefon piper. Jag hör en fluga som surrar i närheten och som jag är för lat för att vifta bort, en av mammorna som skriker, ”Fionn, kom genast hit, dags att åka hem”. Jag lyssnar bara halvhjärtat när Ali berättar om någon tjej i USA vars webbkamera hackades när hon onanerade och som sedan tog en överdos. ”Usch”, säger jag och rynkar på näsan. ”Så himla äckligt.” ”Hannah säger att det är normalt för människor att onanera, både för män och kvinnor”, säger Maggie och kollar telefonen igen. ”Va, så då gör du det, alltså?” Jag blinkar mot henne. ”När jag ringde dig i går kväll och du sa att du ’var i duschen’ så höll du egentligen på att pilla på dig själv?” ”Nej!” Maggie blir röd i ansiktet. ”Såklart jag inte gjorde.” ”Hmmm.” ”Det gör jag inte. Det gör jag inte. Hallå, jag har ju Eli, eller hur?” ”Hur som helst, tillbaka till det jag berättade”, säger Ali. 24
Hon bad om det.indd 24
2016-03-18 16:31
”Hackaren skickade den där tjejen videon av henne och skrev att om hon inte, jag vet inte, sög av honom eller nåt, så skulle han lägga ut den på Twitter och skicka en länk till alla på hennes skola. Så hon tog livet av sig.” ”Hur gjorde hon?” frågar Jamie och lutar sig framåt på bänken till dess att magen nuddar låren, men Ali rycker bara på axlarna. ”Synd att det inte var Sarah Swallows.” Jag sträcker upp armarna över huvudet. ”Hon hade blivit överlycklig över att få ställa upp, den äckliga slampan.” ”Vem är en äcklig slampa?” frågar en killröst. Det är Eli, med Conor och Fitzy i släptåg. ”Hej, Eli.” Jag skjuter upp solglasögonen i håret igen och ler mot honom. ”Hur är det?” ”Det är bra –”, börjar han, men Maggie vrålar som om hon inte har träffat honom på flera år och hoppar upp i famnen på honom och snor benen kring hans midja. Han lyckas sätta sig ned medan hon håller sig kvar, mumlar ett hej till henne mellan kyssarna. Han avslutar inte meningen till mig. Conor sätter sig förstås bredvid mig. ”Hallå, Emmie”, säger han. Jag höjer ett ögonbryn mot honom. ”Emma, menar jag.” ”Hallå.” Jag sänker rösten så att ingen av de andra kan höra. ”Hur är det med din mamma?” ”Hon mår bra. Fortfarande väldigt trött, men det är väl bara väntat. Men tack.” ”För vad?” ”För att du frågade.” Han tittar intensivt på mig, hans axel nuddar vid min. ”Grabbar, skaffa ett rum, va?” säger Fitzy till Maggie och Eli när han slår sig ned bredvid Jamie. Han höjer sina spetsiga 25
Hon bad om det.indd 25
2016-03-18 16:31
ögonbryn åt dem när de kysser varandra. Maggie pratar alltid om hur bra Eli är på att kyssas. ”Förlåt.” Maggie drar sig undan, men bara precis, deras ansikten hamnar några centimeter från varandra. Hon drar med handen över Elis kortklippta afro. ”Jag kan inte motstå honom.” Min telefon plingar. Ali har checkat in oss igen, killarna också den här gången. Jag himlar med ögonen och sträcker ut benen, lyssnar bara halvhjärtat medan värmen sprider sig genom skelettet. ”Det är kokhett, eller hur …?” ”Solskyddskräm … faktor femtio … rättvisemärkt …” ”Rätt vad då?” Skratt. En solfläck bryter igenom träden, himlen rör sig. Den surrande flugan är tillbaka, landar på mina ben, kittlar huden. ”… och jag hittar inte exakt rätt blå nyans. Jag vill att det ska se ut precis som …” ”… ja, jag älskade det verket, trots att mr Shanahan sa att han tycker att Turnerpriset är värdelöst nuförtiden.” ”Mr Shanahan är på det stora hela mentalt obalanserad.” Fitzy och Maggie har blivit riktigt bra vänner sedan Fitzy fick dispens för att kunna läsa en konstkurs på S:t Brigid’s inför sin examen. ”Hon är cool”, sa han till mig på sin senaste födelsedagsfest. ”Hon är snygg, men hon är ändå smart och rolig. Det är bara att inse att man inte kan säga det om särskilt många tjejer i Ballinatoom, eller hur?” Jag kom först inte på något svar och han såg triumferande ut. ”Maggie är toppen”, sa jag till sist. ”Fast det förvånar mig att du tycker att hon är snygg. Jag trodde inte att du gick igång på …” Han hajade till, anletsdragen stelnade av fruktan och jag kände ett slags solkig tillfredsställelse. ”Strunt samma.” Jag ryckte på axlarna. Han 26
Hon bad om det.indd 26
2016-03-18 16:31
såg ut att må illa. Jag log och tog ytterligare en bit födelsedagstårta. ”Det gör inget om jag tar lite mer, va?” Jag såg mig om i det nästan tomma rummet. ”Jag är säker på att det kommer att finnas massor kvar.” Ljudet av gnisslande bromsar, däck mot asfalt. En våg av hårdrock slår emot oss, en tjejröst överröstar den, ”Jag varnar dig, om du …” En bildörr slår igen, ett signalhorn ljuder. ”Dra åt helvete, din jävla fitta”, skriker en killröst när bilen åker därifrån. ”Dylan och Julie?” säger Ali utan att ens sätta sig upp för att se efter. ”Japp.” ”Gud”, suckar Maggie och sträcker på sig för att pussa Eli på halsen. ”Jag är så glad över att vi inte är såna, baby, är inte du det?” ”Å, baby.” Fitzy gör en perfekt imitation av Maggies röst in nan en rugbyboll svischar förbi hans ansikte och nästan träffar honom. Han snavar över Conors utsträckta ben, Jamie fräser ”Se dig för” när han faller mot henne. Han ber om ursäkt, skakar håret ur ögonen och reser sig upp medan han borstar bort gräs från sina upprullade chinos. Dylan kommer springande mot oss med Jack och Sean strax efter. Han räddar bollen, kastar den från ena handen till den andra. Han tittar inte ens på mig, stirrar bara på Jamie. ”Hallå, Jamie”, säger han. ”Hur är läget?” Hon ignorerar honom, sjunker ihop där hon sitter, kör ned hakan mot bröstet. ”Jag sa ’Hallå, Jamie’ ”, säger han igen. ”Du behöver ju inte nonchalera mig.” ”Ta det lugnt, Dylan.” Maggie skjuter upp sina runda John Lennon-glasögon i sin ostyriga man och kisar mot honom. ”Vem frågade dig?” 27
Hon bad om det.indd 27
2016-03-18 16:31
Eli reser sig, hans etthundranittio centimeter långa kropp tornar upp sig bredvid Dylan. Förr hamnade Eli ofta i slagsmål, när någon tyckte att det var en bra idé att kalla honom n-ordet, men han har lovat Maggie att försöka kontrollera sitt humör. ”Han säger att han skulle göra vad som helst för mig, att han aldrig har känt så här för någon tidigare”, berättade hon när de började ses, för nästan tre år sedan. Jag ville tala om för henne att det är sådant killar säger, i början. Eli har precis börjat säga något till Dylan när hans telefon plingar. Han tittar på skärmen och grimaserar. ”Vem är det?” frågar Maggie. ”Mamma. Hon kan se oss här ute.” Han vänder sig mot ett blekgult hus i Connolly Gardens, tre hus från Maggies, och vinkar åt en skuggfigur i fönstret. ”Jag måste hem. Pappa jobbar natt den här veckan och hon vill att jag ska passa Priscilla och Isaac.” ”Vill du att jag ska följa med?” Eli hjälper henne upp, trasslar loss solglasögonen ur hennes hår och sätter varsamt tillbaka dem i ansiktet. När de har gått blir det tyst och jag försöker komma på något att säga. Emma O’Donovan är snygg, hörde jag en pojke i min klass säga när vi var fjorton och precis hade börjat gå på ungdomsgårdens disko, men hon är tråkig som fan. ”Hur känner ni killar inför matchen i morgon kväll?” Jag riktar frågan till Jack, som fortfarande står i utkanten av gruppen. Hans mörka hår är trots hettan taggigt av gelé, den m arinblå T-shirten smiter fast vid överkroppen. Han är lite kort för att vara kille, ungefär en och sjuttio, men välbyggd. ”Pappa berättade att det ryktas om att en talangscout från Cork kommer att vara där.” ”Tja, det är Ciarán O’Briens bror, så han skulle ändå ha kommit på matchen.” Jack rycker på axlarna. 28
Hon bad om det.indd 28
2016-03-18 16:31
”Men det är ändå en möjlighet”, inflikar Sean. Han kommer närmare mig, luktar svett och gräs och sätter sig vid mina fötter. ”Vi hade lagmöte om det i går.” ”På tal om matchen”, fortsätter han, ”så ska jag ha fest efteråt. Mina föräldrar är bortresta.” Ali sätter sig upp, men Sean släpper inte mig med blicken. ”Vad säger du, Emma? Är du sugen?” Jag har talat om för honom att jag inte är intresserad av honom på det sättet, att jag aldrig kommer att bli intresserad, eftersom Ali gillar honom. ”Men jag gillar inte Ali”, sa han den där kvällen när han trängde in mig i ett hörn utanför Reilly’s pub. ”Jag gillar dig.” Jag knuffade bort honom. ”Jag skulle ha velat, Sean. Det vet du”, sa jag. ”Men Ali är en av mina bästa vänner. Jag skulle inte kunna göra så mot henne.” ”Det är bäst att det blir ett jäkla party”, säger Dylan. ”I synnerhet med tanke på min senaste fest. Eller vad säger du, Emma?” ”Ja, den var bra.” ”Bara bra?” Han höjer ett ögonbryn. ”Det är inte vad Kevin Brennan sa.” (Kevin, som trängde upp mig mot en vägg på festen, hade vassa tänder.) ”Jaså?” säger jag. ”Exakt vad sa Kevin Brennan?” (… han drar in mig i ett svagt upplyst sovrum som luktar Play-Doh. Snubblar över en huvudlös Barbie. Godisrosa överkast, folk som skrattar utanför. Vi går tillbaka till festen, upprepade jag oavbrutet.) ”Tja …”, Dylan hånler, ”bara att du hade kul.” (Kevins händer på mina axlar, han trycker ned mig, säger, Kom nu då, kom igen, Emma. Det känns enklast att bara spela med. Alla tycker ju att han är så söt, trots allt.) ”Kul på vilket sätt då?” Min röst är spänd. 29
Hon bad om det.indd 29
2016-03-18 16:31
(Efteråt fick jag honom att svära på att inte berätta det för någon.) ”Ja, jag vet ju inte vad Kevin har sagt, men ingenting hände”, säger jag. ”Det är inte vad han sa.” Dylan tittar på Jack för att få medhåll. ”I så fall är han en jävla lögnare.” Jag hejdar mig. ”Ja ja, skit samma”, säger jag sedan och tvingar rösten att låta lugn. ”Om han är tvungen att hitta på saker för att känna sig mer manlig så är inte det mitt problem.” ”Alla tjejer är likadana”, säger Dylan och himlar med ögonen. ”Blir fulla och lite slampiga och försöker sen låtsas att ingenting hände nästa morgon, eftersom ni ångrar er.” Han tittar på Jamie och jag skrattar, lite för högt. ”Jag måste sticka”, säger Jamie och tar sin skolväska. Ett anteckningsblock och ett pennfack i plåt faller ur och Ali far upp för att hjälpa henne, men Jamie viftar bort henne, trycker ned grejerna i väskan igen. ”Jag måste till jobbet.” ”Okej, gumman”, säger Ali och sätter sig igen. ”Ringer du mig sen?” Jamie svarar inte, går bara sin väg, ensam. Dylan stirrar efter henne. ”Kom igen”, säger han till Sean och Jack när hon är utom synhåll. ”Vi sticker härifrån.” De ger sig iväg. Ingen av dem vänder sig om efter mig. ”Jag tror att jag ska dra”, säger jag. ”Vänta … skit också. Maggie sa att hon skulle skjutsa hem mig.” ”Mamma messade mig för tio minuter sen. Hon är i stan”, säger Ali. ”Vi kan gå och möta henne på Mannequin? Hon kör hem dig när hon är klar.” ”Kanske.” Det är alltid samma sak när vi träffar Karen där. Vi skjuter 30
Hon bad om det.indd 30
2016-03-18 16:31
upp den svarta dörren, den kyliga luften och aromen av vanilj från doftljusen slår emot oss; våra skoluniformsskor sjunker ned i den lyxiga, gräddvita mattan, dyra kläder hänger överallt på svarta, ädelstensbesatta hängare. Butikschefen tittar upp, det beredvilliga leendet bleknar när hon ser våra grå skoluniformer. ”Ja, flickor?” säger hon, kort i tonen till dess att Ali kommer närmare och hon ser vem det är. ”Å, Ali”, kuttrar hon då. ”Du skulle se vad din mamma provar. Den är gudomlig.” Och Karen drar ifrån det tunga, gräddfärgade provhyttsdraperiet, ytterligare en klänning, eller jacka, eller T-shirt som hon bokstavligt talat måste ha. Sedan tvingar hon in Ali i ett provrum, räcker henne ett par jeans och man kan se att hon försöker att inte grimasera när hon tittar på storleken. Därefter vänder hon sig mot mig och insisterar på att jag också ska prova något och det snurrar i huvudet när jag ser prislapparna, (Det är ju rent obscent, hör jag nästan hur mamma säger, när det finns människor som svälter i världen) men Karen säger att jag inte ska bry mig om det, utan välja precis vad jag vill. Det finns en klänning som inte ser något ut på galgen, men när jag provar den formar den sig efter min kropp likt en andra hud och jag är så snygg att Karen tappar hakan när jag kommer ut ur provhytten. ”Du ser fantastisk ut. Du skulle kunna bli modell”, säger hon när hon står bakom mig och vi två ser så bra ut tillsammans i spegeln att jag för ett ögonblick kan låtsas att det egentligen är vi som är mor och dotter. ”Du måste ha den. Får jag lov att köpa den till dig?” frågar hon och jag vill säga ja. Jag vill att hon ska köpa ett exemplar av allt i affären till mig. Hon har råd. Men det gör jag inte. Det kan jag inte. ”Jag kan skjutsa Emma”, säger Conor och jag nickar mot honom. ”Vi ses sen, hör ni”, ropar Ali när vi går. Min telefon piper. 31
Hon bad om det.indd 31
2016-03-18 16:31
Ali:
Tänker du haffa Conor?
Jag:
Öh, knappast.
Ali:
Men han äääääälskar dig.
Jag:
Skit på dig.
”Emmie.” Conor harklar sig för att få min uppmärksamhet. ”Förlåt, Emma. Bilen står här.” ”Den är väldigt … ren”, säger jag när vi sätter oss i den. Han knäpper till den Lisa Simpson-formade luftrenaren med fingret. ”Stör den dig? Jag kan ta ned den i så fall. Jag vet att parfym kan få dig att –” ”Det är okej.” Han stoppar in handen i handskfacket för att ta fram sina glasögon, backar sedan ut bilen. Handen vilar på mitt nackstöd när han vrider sig för att se bakåt. Jag stirrar ut genom fönstret medan de tätt liggande husen i centrum övergår i en smal väg. Träden till höger om oss lutar sig över oss, klänger sig fast i diket. Det är lågvatten, bukten till vänster har förvandlats till sumpmark med fläckar av grön tång. ”Kul att träffa dig”, säger han och skruvar ned ljudet på radion. ”Jo.” ”Det känns som om vi aldrig ses nuförtiden.” ”Jag vet. Jag har haft fullt upp, du vet, läxor och gud vet allt.” ”Jag menade det jag sa förut.” Hans händer kramar hårdare om ratten. ”Om att jag är tacksam.” (Hemma hos familjen O’Callaghan. En lukt av rengöringsmedel. Dymphna som log när jag gav henne den paisleymönstrade sjaletten jag köpte åt henne i Dunnes.) ”Det var ingenting, Conor.” 32
Hon bad om det.indd 32
2016-03-18 16:31
(Vi satt på hans säng, stirrade på affischen med Anchorman på väggen. Han började gråta. Jag visste inte vad jag skulle göra. Nu får du vara en stor pojke, brukade pappa säga till Bryan. Slu ta med det där. Jag lindade armarna kring Conor, våra huvuden tätt ihop.) ”För mig var det inte ingenting”, säger han. (Han vred en aning på huvudet, hans andedräkt smekte min kind. Och jag kände hur något smälte inombords, något jag måste hålla under kontroll.) ”Jag vill att du ska –” ”Ja, det är lugnt”, avbryter jag när bilen kör in i vårt område. Jag tittar in genom familjen Kellehers fönster, Nina och hennes man Niall ligger utsträckta på soffan med varsitt glas vin i handen. De klänger sig fast vid varsin ände, som om de är rädda för att de ska råka röra vid varandra. Ett av barnen kommer inspringande. En hand smyger sig ned, rufsar om i hennes lockiga hår utan att blicken för ett ögonblick lämnar teven. Mina ögon far över områdets alla hus, en liknande scen utspelar sig i vartenda ett, stolar och ansikten vända mot teveapparaterna. Conor parkerar bredvid sin pappas Merca och jag har öppnat dörren innan han ens har hunnit dra i handbromsen. Han sträcker sig över mig, tar tag om min handled. ”Du borde inte ha skrattat.” ”Vad pratar du om?” ”Förut. När Dylan sa det där om Jamie. Du borde inte ha skrattat.” Jag kan se mamma genom fönstret, i ett prydligt, spetskantat rosa förkläde väntar hon på att pappa ska komma hem. Du är precis som din mamma, vet du. ”Men vad fan, Conor”, säger jag. ”Det var bara på skoj. Slappna av, okej?” 33
Hon bad om det.indd 33
2016-03-18 16:31
(Jamies ansikte i parken, förtvivlat.) (Jamie som kom hem till mig förra året när det hade hänt, och bara grät och grät. Vad ska jag göra Emma? Vad ska jag göra nu?) Och jag önskar att jag kunde gå tillbaka till det där ögonblicket. Då skulle jag säga åt Dylan att dra åt helvete och låta Jamie vara i fred. Jag skulle ta hennes parti. Jag skulle vara snällare. ”Vad menar du?” Jag lutar mig tillbaka i sätet, medveten om att min uppknäppta blus avslöjar kanterna på den svarta spetsbehån. Conor sneglar nedåt, tittar sedan upp igen, lika fort. ”Jag menar, jag vill bara, jag menar …” ”Ja?” Min röst är mjuk. Jag lutar mig framåt, en hårslinga faller ned framför ansiktet. Han lyfter handen för att stryka undan den, men ångrar sig plötsligt. ”Tack för skjutsen, Conor.” Och jag kliver ur bilen. Mitt rum är i perfekt ordning igen. Himmelssängen i ek har bäddats om, det lila lapptäcket är prydligt instoppat och nedvikt. Tidningarna har placerats i en trave vid fotänden av sängen, korkarna är påskruvade på sminkflaskorna som har placerats i rad på toalettbordet, alla strimmor av brunkräm på det vita träet har torkats bort. Till och med örhängen och halsband har plockats undan. Jag öppnar dörrarna till garderoben och ser att allting har blivit prydligt hopvikt eller hängts upp ordentligt på de fina trägalgarna. Mamma har varit i farten. En god dotter skulle känna sig tacksam. (Jag har inte sagt att hon får gå in i mitt rum.) Det var snällt av henne att göra det. (Men jag har inte bett om det.) (Jag kommer inte att kunna hitta något, hon kommer att ha lagt sakerna på fel plats som vanligt.) 34
Hon bad om det.indd 34
2016-03-18 16:31
Jag önskar … jag vet inte vad jag önskar. Jag ligger på sängen, stirrar på konstellationen av självlysande klistermärken i taket, baksidan av benen är klistriga mot det fuktiga tyget. Värmen är tryckande, det är nästan som om den tynger ned mig, som om den skulle kunna göra avtryck i min hud. Jag lägger mig på mage, sedan på rygg igen, sedan rullar jag ihop mig på sidan, men ingenting hjälper. Jag ligger där i timmar.
35
Hon bad om det.indd 35
2016-03-18 16:31