9789186617110

EMMANUEL CARRÈRE

ANDRA LIV ÄN MITT EGET

an d r a l iv 채 n m it t e g et

EMMANUEL CARRÈRE

ANDRA LIV ÄN MITT EGET Översättning: Kristoffer Leandoer

PEQUOD PRESS

pequod press Södra Förstadsgatan 18 211 43 Malmö

Utgivet av Emmanuel Carrère på svenska på andra förlag: Mustaschen (1989) Vinterskola (1996) Doktor Romand (2001) En rysk roman (2009)

Emmanuel Carrère: Andra liv än mitt eget © Översättaren och Pequod Press, 2011 Originalets titel: D’autres vies que la mienne © P.O.L éditeur, 2009. This book is published by arrangement with Literary Agency Wandel Cruse, Paris Ouvrage publié avec le soutien du Centre national du livre Boken är publicerad med stöd av Centre national du livre Omslagsfoto: Anders Bräck Grafisk produktion: Absent, Malmö Tryck: Madonas poligrafists, Lettland, 2011

isbn 978-91-86617-11-0

Jag kommer ihåg att Hélène och jag hade pratat om att skiljas natten före vågen. Det var inte särskilt komplicerat: vi bodde inte under samma tak, hade inga gemensamma barn, vi kunde till och med tänka oss att förbli vänner; ändå var det sorgligt. Vi drog oss båda till minnes en annan natt, just när vi hade träffats, som helt och hållet ägnades åt att upprepa för varandra att vi mötts, att vi skulle tillbringa resten av våra liv tillsammans, åldras tillsammans, till och med att vi skulle få en liten flicka. Senare fick vi en liten flicka, när jag skriver detta hoppas vi fortfarande att vi ska åldras tillsammans och vi vill gärna tro att vi hade fattat allt redan från början. Men efter denna början hade ett komplicerat och kaotiskt år förflutit, och det som tyckts säkert på hösten 2003, i blixtförälskelsens hänförelse, och som tycks lika säkert eller åtminstone önskvärt fem år senare, det tycktes inte alls säkert eller ens önskvärt denna julnatt år 2004, i vår bungalow på hotell Eva Lanka. Vi var tvärtom helt övertygade om att detta var den sista semester vi tillbringade tillsammans och att den trots våra ansträngningar var ett misstag. Vi låg tätt intill varandra 5

utan att våga prata om den första gången, om detta löfte som vi bägge trott så hett på och som nu av allt att döma skulle komma att brytas. Det fanns ingen fiendskap mellan oss, vi såg bara med beklagande hur vi gled isär från varandra: det var synd. Jag tjatade om min oförmåga att älska någon, som bara var ännu mer påfallande eftersom Hélène verkligen är någon som är värd att älska. Jag trodde att jag skulle åldras i ensamhet. Hélène å sin sida var upptagen av något helt annat: hon tänkte på sin syster Juliette som strax före vår avresa tagits in på sjukhus för en blodpropp i lungan. Hon var rädd för att hon skulle bli allvarligt sjuk, rädd för att hon skulle dö. Jag invände att det var en obefogad rädsla men den hade genast upptagit all plats i Hélènes tankar och jag blev arg på henne för att hon upptogs av något som jag inte hade någon del i. Hon gick ut för att röka en cigarrett på bungalowens terrass. Medan jag låg på sängen och väntade på henne sa jag till mig själv: om hon kommer tillbaka snart och vi älskar med varandra så kanske vi inte kommer att gå skilda vägar, kanske vi kommer att åldras tillsammans. Men hon kom inte tillbaka, hon stannade kvar ensam därute på terrassen för att se hur himlen började klarna upp och höra den första fågelsången, och jag för min del somnade, ensam och ledsen, övertygad om att det var på väg utför med mitt liv.

Vi hade anmält oss alla fyra, Hélène och hennes son, jag och min son, till en dyklektion på den lilla klubben i grannbyn.

Men Jean-Baptiste hade ont i örat sedan förra lektionen och ville inte dyka igen, och vi för vår del var trötta efter vår nästan sömnlösa natt och vi bestämde oss för att ställa in.

6

Rodrigue, den enda som verkligen ville gå, var besviken. Du kan ju bada i poolen, sa Hélène till honom. Han var trött på att bada i poolen. Han ville åtminstone att någon skulle följa med honom till stranden nedanför hotellet, dit han inte fick gå ensam eftersom strömmarna var farliga. Men ingen ville följa med honom, varken hans mamma eller jag, eller Jean-Baptiste som föredrog att läsa i bungalowen. Jean-Baptiste var tretton år då och jag hade mer eller mindre tvingat med honom på den här exotiska semestern tillsammans med en kvinna som han knappt kände och en pojke som var mycket yngre än han själv. Han hade tråkigt redan från början och förmedlade det till oss andra genom att hålla sig på sin kant. När jag irriterat frågade om han inte var glad för att vara där, i Sri Lanka, svarade han motvilligt att det var han väl, men det var för varmt och han trivdes faktiskt allra bäst i bungalowen, med att läsa eller spela Game Boy. Han var helt enkelt en typisk pojke i prepuberteten och jag var en typisk pappa till en pojke i prepuberteten, jag kom på mig själv med att nästan ordagrant upprepa de anmärkningar som hade varit så fruktansvärt påfrestande när jag själv i samma ålder hört dem ur munnen på mina föräldrar: ska du inte ta och gå ut, visa lite nyfikenhet, det är verkligen otacksamt att ta med dig så här långt…

Helt bortkastat. Han drog sig in i sitt skal och den övergivne Rodrigue började snurra kring Hélène som försökte slumra i en vilstol vid den enorma havsvattenpoolen där en åldrad men ofattbart vältränad tyska som liknade Leni Riefenstahl simmade två timmar varje morgon. Själv hade jag, utan att sluta tycka synd om mig själv för min oförmåga att älska, gått för att träna intill ayurvedikerna, som vi kallade gruppen med schweizertyskar som bodde i några bungalows lite vid sidan 7

om och gick en kurs i yoga och traditionell indisk massage.

När de inte hade full seans med sin mästare, hände det att jag gjorde några yogapositioner tillsammans med dem. Sedan återvände jag till vår plats bredvid poolen, man hade dukat av efter de sista frukostgästerna och börjat duka för lunch och snart var det dags för den efterhängsna frågan om hur vi skulle tillbringa eftermiddagen. Tre dagar efter vår ankomst hade vi redan besökt templet i skogen, matat de små aporna, sett de liggande buddhorna och därmed uttömt ställets möjligheter, såvida vi inte ville kasta oss ut i betydligt mer ambitiösa kulturella utflykter, vilket ingen av oss hade lust till. Eller också hade vi behövt vara den sortens människor som kan ägna dag ut och dag in i en fiskeby åt att intressera sig för allt som dess invånare tar sig för, marknaden, olika tekniker för att laga nät, sociala riter av skilda slag. Jag tillhörde inte den sorten och jag förebrådde mig själv att jag inte förde vidare till min son denna generösa nyfikenhet, denna skarpa blick som jag beundrar hos till exempel Nicolas Bouvier. Jag hade tagit med mig Skorpionfisken, där denne resenär och författare berättar om ett år i Galle, ett befäst samhälle som låg ungefär trettio kilometer från stället där vi befann oss, på sydsidan av ön.

Till skillnad från hans mest kända berättelse Världens gång, som är en bok full av jubel och förundran, handlar denna om att misslyckas och förlora, att komma farligt nära avgrunden.

Ceylon framstår som förtrollande i negativ bemärkelse, inte som i turistguiderna för coola backpackers och smekmånadspar. Bouvier tappade nästan förståndet och vår egen vistelse var misslyckad, vare sig man såg den som en bröllopsresa eller som ett prov för en eventuell ny familjebildning. Håglöst misslyckad, för övrigt, utan tragik eller verkliga risker. Jag 8

började få bråttom att åka hem. På väg genom den öppna hallen där bougainvillean trängde in genom spjälorna mötte jag en hotellgäst som retade sig på att han inte kunnat skicka ett fax: elektriciteten var avstängd. I receptionen hade man förklarat för honom att det hade hänt något i byn, någon olycka som låg bakom strömavbrottet, men han hade inte riktigt förstått vad det handlade om, han hoppades bara att det inte skulle dröja länge, för hans fax var väldigt viktigt.

Jag gick tillbaka till Hélène som hade vaknat och sa till mig att det hade hänt något besynnerligt.

Nästa bild föreställer en liten grupp, hotellgäster och personal, som samlats på en terrass längst ner i parken, med utsikt över havet. Vid första anblicken märker man underligt nog ingenting. Allt verkar normalt. Sedan är det som om det går upp för en. Man inser att vattnet är mycket långt bort. Mellan vattenlinjen och foten av klipporna är stranden i vanliga fall ungefär tjugo meter. Nu sträckte den sig förbi synranden, grå, platt och gnistrande i det beslöjade solskenet: det såg ut som Mont-Saint-Michel vid lågvatten. Man lägger också märke till att den är översållad med föremål vilkas storlek man till en början har svårt att bedöma. Den där förvridna träbiten, är det en lösryckt gren eller ett träd?

Ett väldigt stort träd? Det där vraket av en jolle, är det kanske något större än en jolle? Är det faktiskt en riktig båt, en fisketrålare, som har kastats upp och slagits i bitar som ett nötskal? Inte ett enda ljud hörs, inte en vindpust syns i kokospalmernas plymer. Jag minns inte vad man först sa i gruppen som vi förenat oss med, men det kom ett ögonblick 9

när någon viskade: two hundred children died at school, in the village.

Hotellet är byggt på klipporna som skjuter ut över havet och är liksom till hälften dolt av parkens prunkande grönska. Man måste passera en bevakad grind och gå ner för en betongramp för att komma till vägen som går längs kusten. Längst ner vid rampen brukar det stå tuk-tuks och vänta, dessa täckta mopeder med en bänk där man kan sitta två, tre om man klämmer ihop sig, som används till korta sträckor: ska man längre än en mil, beställer man en riktig taxi. Idag finns inga tuk-tuks. Hélène och jag har gått ända ner till vägen i hopp om att förstå vad som hänt. Det verkar allvarligt, men med undantag för mannen som talade om tvåhundra döda barn i byskolan och som genast blev emotsagd av någon som sa att barnen inte kunde vara i skolan eftersom det var Poya, det buddhistiska nyåret, verkar ingen på hotellet veta mer än vi.

Inga tuk-tuks, inga förbipasserande heller. Vanligtvis kommer de hela tiden: kvinnor som bär på paket och färdas i grupper om två eller tre, skolbarn i nystrukna vita skjortor, allesammans leende och mer än villiga att börja prata. Vägen ser ut som vanligt så länge man går längs kullen som skyddar den från havet. När man kommit förbi den och är framme vid slätten, upptäcker man att på ena sidan är allt oförändrat, träd, blommor, murar, affärsskjulen, men på andra sidan är allting ödelagt, nerkletat med en svart gyttja som en lavaström. När vi gått några minuter i riktning mot byn, kommer en stor blond karl emot oss, han verkar förvirrad, skjortan och shortsen är i trasor och han är täckt med gyttja och blod.

10

Han är holländare, det är märkligt nog det första han säger, och det andra är att hans fru är skadad. Hon blev räddad av några bönder, han letar efter hjälp, han tror att det ska finnas på vårt hotell. Han talar också om en enorm våg som slagit in och tog med sig husen och människorna när den drog sig tillbaka. Han verkar chockad, mer överraskad än lättad över att vara vid liv. Hélène erbjuder sig att följa med honom till hotellet: kanske fungerar telefonen igen och man borde kunna hoppas att det finns en läkare bland hotellgästerna. Själv vill jag gå lite längre, jag säger att jag följer med dem en bit. Tre kilometer längre fram, där byn börjar, råder en ångestfull och förvirrad stämning. Grupper bildas och löses upp, bilar täckta av presenningar försöker ta sig fram, man hör skrik och stönanden. Jag tar mig fram till gatan som går ner till stranden, men en polis spärrar vägen. Jag frågar honom vad det egentligen är som hänt, han svarar: The sea, the water, big water.

Stämmer det verkligen att folk dött? Yes, many people dead, very dangerous. You stay in hotel? Which hotel? Eva Lanka?

Good, good, Eva Lanka, go back there, it is safe. Here, very dangerous. Faran verkar över, jag lyder ändå.

Hélène är ursinnig på mig för att jag gick min väg och dumpade barnen på henne fast det var hon som borde ha fått komma först till nyheten: det är hennes yrke. Medan jag var borta har hon blivit uppringd av LCI , nyhetskanalen som hon skriver och gör tidningskrönikor för. I Europa är det natt, vilket förklarar varför de andra hotellgästerna ännu inte blivit uppringda av sina familjer och skräckslagna vänner, men på nattredaktionerna vet man redan att det inträffat en 11

oerhörd katastrof i Sydostasien, inte alls en lokal översvämning som jag först trodde att det rörde sig om. De visste att Hélène semestrade där borta och hoppades på en rykande ögonvittnesskildring men hon hade nästan inget att säga till dem. Vad har jag själv att säga? Vad såg jag i Tangalle? Inte särskilt mycket, måste jag erkänna. Hélène rycker på axlarna.

Jag retirerar till vår bungalow. När jag kom tillbaka från byn var jag snarast upphetsad för att semestertristessen avbröts av något ovanligt, nu är jag förargad över vårt gräl, och väl medveten om att det var jag som kom till korta. Missnöjd med mig själv dyker jag ner i Skorpionfisken igen. Mellan två beskrivningar av insekter fångas min uppmärksamhet av följande mening: ”Den morgonen hade jag velat att en främmande hand skulle sluta mina ögonlock. Jag var ensam, så jag fick sluta dem själv.”

Jean-Baptiste kommer och letar efter mig i bungalowen, alldeles bestört. Det franska paret som vi lärt känna för två dagar sedan har just kommit tillbaka till hotellet. Deras flicka var död. Han behöver mig för att kunna ta det till sig. Medan jag går med honom längs vägen bort till huvudbyggnaden drar jag mig till minnes vårt första möte, på en av halmhydderestaurangerna på stranden dit polisen hindrat mig från att gå ner. De satt vid grannbordet. I trettioårsåldern, han lite över, hon lite under. Båda var snygga, glada, vänliga och det syntes tydligt hur förälskade de var i varandra och i sin lilla fyraåriga flicka. Hon kom över för att leka med Rodrigue, det var så vi kom att prata med varandra. Till skillnad från oss kände de väl till landet, de bodde inte på hotellet utan i ett litet hus nere 12

på stranden som hennes pappa hyrt för hela året, tvåhundra meter från restaurangen. Det var den sortens människor som är trevliga att träffa utomlands och när vi skildes åt, räknade vi med att träffas igen. Utan att bestämma något: det går inte att låta bli att stöta ihop, i byn eller på stranden.

Hélène är vid baren tillsammans med dem och en äldre man vars lockiga grå hår och fågelprofil får honom att likna skådespelaren Pierre Richard. Vi sa aldrig vad vi hette sist vi sågs, nu presenterar Hélène alla. Jérôme. Delphine. Philippe.

Philippe är Delphines pappa, det är han som hyr huset på stranden. Och den lilla flickan som har dött hette Juliette.

Hélène säger det med neutral röst, Jérôme bekräftar med en nick. Hans och Delphines ansikten är uttryckslösa. Jag frågar: är ni säkra på det? Jérôme svarar ja, de kommer just från traktens sjukhus dit de begav sig för att identifiera kroppen.

Delphine stirrar framför sig, jag är inte säker på att hon ser oss. Vi sitter alla sju, de tre och vi fyra, på färgglada kuddar i fåtöljer och bänkar av teak, kring ett lågt bord där det finns fruktjuice och te. En servitör kommer förbi och frågar vad Jean-Baptiste och jag vill ha, vi beställer mekaniskt, sedan blir det tyst igen. Det förblir tyst ända tills Philippe plötsligt börjar prata. Han vänder sig inte till någon särskild. Han talar gällt och stötvis, det låter som om mekanismen går ojämt. Under de följande timmarna kommer han upprepa sin berättelse åtskilliga gånger, nästan ordagrant.

Direkt efter frukosten samma morgon gick Jérôme och Del13

phine till marknaden och han blev kvar hemma för att ta hand om Juliette och Osandi, dottern till innehavaren av deras guesthouse. Han satt i sin rottingfåtölj på bungalowens terrass och läste lokaltidningen, då och då höjde han blicken för att hålla ett öga på de båda småflickorna som lekte i vattenbrynet. De hoppade i bränningarna under höga skratt.

Juliette pratade franska och Osandi srilankesiska, men de förstod ändå varandra utmärkt. Några kråkor kivades kraxande om frukostsmulorna. Allt var lugnt, det såg ut att bli en vacker dag, Philippe tänkte att han och Jérôme kanske skulle ut och fiska på eftermiddagen. Plötsligt blev han varse att kråkorna hade försvunnit, och att fågelsången hade tystnat.

Det var då som vågen kom. Ena ögonblicket var havet blick stilla, nästa var det en vägg lika hög som en skyskrapa som störtade över honom. Under ett ögonblick tänkte han att han skulle dö och att han inte skulle hinna lida. Han hamnade under vattnet, fördes bort och rullade i vågens väldiga mage under en tidsrymd som föreföll honom ändlös, så föll han tillbaka på rygg. Som en surfare åkte han förbi över husen, över träden, över vägen. Sedan vände vågen tillbaka åt andra hållet, och sög honom med sig ut mot öppna havet. Han såg att han störtade rätt mot söndersprängda murar som han skulle krossas mot och han klamrade sig reflexmässigt fast vid en kokospalm, som han släppte, sedan vid ännu en som han också skulle ha släppt om inte något hårt, en bit av ett staket, hade klämt fast honom mot stammen. Runt honom passerade möbler, djur, människor, bjälkar, betongblock i en fruktansvärd fart. Han slöt ögonen och väntade på att något av allt detta gigantiska vrakgods skulle krossa honom och han höll dem stängda ända tills strömmens monstruösa råmande 14

lugnade sig och han kunde uppfatta andra ljud, skriken från skadade män och kvinnor, och han förstod att världen inte gått under, att han levde, att det var nu som den verkliga mardrömmen började. Han öppnade ögonen, han gled ner längs stammen ända till den svarta och ogenomskinliga vattenytan.

Det var fortfarande strömt men inte mer än att det gick att sträva emot. Framför honom passerade en kvinnokropp med huvudet i vattnet och utbredda armar. Bland spillrorna började de överlevande ropa till varandra, de skadade stönade.

Philippe tvekade: borde han ta sig mot stranden eller mot byn? Juliette och Osandi var döda, det var han helt säker på.

Nu måste han hitta Jérôme och Delphine och berätta det för dem. Från och med nu var det hans uppgift här i livet. Philippe stod i vatten upp till bröstkorgen, han var klädd i badbyxor och helt nerblodad utan att veta riktigt var han skadat sig.

Helst hade han stannat där han var och bara väntat på att hjälpen skulle komma, men han tvingade sig ändå att sätta sig i rörelse. Under hans nakna fötter var marken ojämn, mjuk och ostadig, täckt av ett virrvarr av vassa saker som han inte kunde se och som han var fruktansvärt rädd att skära sig på.

Han kände sig för inför varje steg, det gick långsamt. Hundra meter från huset gick inget att känna igen: inte en vägg, inte ett träd. Då och då syntes bekanta ansikten, tillhörande grannar som vadade fram precis som han, svarta av gyttja och röda av blod, med ögonen uppspärrade av fasa, och letade efter sina kära precis som han. Det sugande ljudet av tillbakaströmmande vatten hördes nästan inte längre, medan skriken, snyftningarna och stönanden bara blev högre och högre. Till slut var Philippe framme vid vägen, strax ovanför den hade vågen stannat upp. Det var underligt med denna tydligt markerade 15

gräns: hitom den rådde kaos, bortom den fanns den normala världen, helt oskadd, med små hus i rosa eller blekgrönt tegel, de lateritröda vägarna, skjulen, mopederna, människor som var påklädda och upptagna och först nu började förstå att det hade hänt något oerhört och fasansfullt men inte visste riktigt vad. De zombies som i likhet med Philippe steg i land på de levandes jord kunde bara stamma fram ordet ”våg”, och detta ord spreds genom byn som ordet ”flygplan” måste ha spridits över Manhattan den 11 september 2001. Panikvågen förde folk åt två skilda håll: mot havet, för att se vad som hänt och rädda dem som ännu kunde räddas; bort från havet, så långt som bara gick, för att sätta sig i säkerhet ifall det skulle komma på nytt. Mitt bland knuffarna och skriken gick Philippe uppför huvudgatan ända bort till marknaden, där trängseln just då var som störst, men i motsatts till vad han hade räknat med såg han genast Delphine och Jérôme under klocktornet.

Ryktet om katastrofen som precis hade nått fram till dem var så förvirrat att Jérôme just i det ögonblicket trodde att en galning hade börjat skjuta någonstans i Tangalle. Philippe gick mot dem, han visste att det var deras sista lyckliga sekunder.

De såg honom närma sig, han var framme hos dem, täckt av blod och lera, med förvridna anletsdrag, och när han nått så här långt i sin berättelse så kommer inte Philippe längre. Han klarar inte att fortsätta. Munnen är fortfarande öppen, men han kan inte förmå sig att än en gång uttala de tre orden som han var tvungen att uttala då.

Delphine vrålade, inte Jérôme. Han omfamnade Delphine, tryckte henne mot sig så hårt han kunde medan hon vrålade, 16

vrålade, vrålade, och från och med då inledde han följande handlingsplan: jag kan inget göra för min dotter, så jag får rädda min fru. Jag var inte med när det hände, jag återger det som Philippe berättat, men jag var med om fortsättningen och jag har sett handlingsplanen i arbete. Jérôme slösade ingen tid på att fortsätta hoppas. Philippe var inte bara hans svärfar utan också hans nära vän, han litade totalt på honom och insåg genast att det inte spelade någon roll hur omfattande chocken och sinnesförvirringen var: om Philippe hade uttalat de tre orden, så måste det vara sant. Delphine å sin sida ville tro att han tog miste. Han hade ju klarat sig, kanske Juliette också. Philippe skakade på huvudet: det är inte möjligt, Juliette och Osandi var precis i vattenbrynet, det finns ingen chans. Ingen alls. De hittade henne på sjukhuset, bland alla tiotals, redan hundratals kroppar som havet hade lämnat ifrån sig och som man i brist på plats till och med lade ut på golvet.

Osandi och hennes pappa fanns där också.

Under loppet av eftermiddagen förvandlas hotellet till Medusas flotte. Olycksdrabbade turister anländer halvnakna, ofta skadade och i chocktillstånd, man har sagt att de kan känna sig säkra där. Ryktet går att det finns risk för en andra flodvåg.

Lokalbefolkningen söker skydd på andra sidan kustvägen, så långt från vattnet som möjligt, och utlänningarna söker skydd på höjden, det vill säga hos oss. Telefonledningarna är trasiga men mot slutet av dagen börjar hotellgästernas mobiler att ringa: anhöriga och vänner som just har fått reda på nyheten och ringer fyllda av oro. Man lugnar dem så kortfattat som möjligt för att spara på batterierna. På kvällen sätter hotell17

ledningen under några timmar igång en generator som gör det möjligt att ladda mobilerna och se nyheterna på teve. Längst in i baren finns en storbildsteve som vanligtvis används för att titta på fotbollsmatcher eftersom ägarna liksom en stor del av gästerna är italienare. Gäster, personal och flyktingar samlas alla framför CNN och får samtidigt katastrofens vidd klart för sig. Det visas bilder från Sumatra, från Thailand, från Maldiverna, hela Sydostasien och Indiska oceanen har drabbats. Det börjar visas en oändlig slinga av korta snuttar amatörfilm där man ser vågen som närmar sig i fjärran, störtfloden av gyttja som slukar husen och tar med sig allt.

Från och med nu talar man om tsunamin som om det var ett ord man alltid känt till.

Vi äter middag med Delphine, Jérôme och Philippe, vi träffas nästa morgon till frukost, sedan till lunch, sedan till middag igen, fram till återkomsten till Paris skiljs vi inte åt. De beter sig inte som några knäckta människor som inte bryr sig om något och inte rör sig ur fläcken. De vill få med sig Juliettes kropp hem och redan från första kvällen håller de den förfärande avgrunden av hennes frånvaro på avstånd med hjälp av praktiska frågor. Jérôme kastar sig in i det huvudstupa, det är hans sätt att hålla sig själv vid liv, att hålla Delphine kvar vid livet, och Hélène hjälper honom genom att försöka få kontakt med deras försäkringsbolag för att ordna deras hemresa, liksom kroppens. Det är naturligtvis svårt, våra mobiler fungerar dåligt, det handlar om avståndet, tidsskillnaden, alla telefonväxlar är nerringda, hon ställs på kö, under dyrbara minuter medan batterierna laddas ur måste Hélène 18

lyssna på avslappningsmusik och inspelade röstmeddelanden, och när hon äntligen kommer fram till en levande människa så blir hon genast vidarekopplad och musiken börjar om eller så bryts samtalet. Under dessa extrema omständigheter blir sådana vardagliga motgångar, som är så irriterande i vardagslivet, på samma gång groteska och hjälpsamma, eftersom de markerar en tydlig uppgift att fullfölja och ger form åt tiden som förflyter. Det finns något man kan göra, Jérôme gör det och Hélène hjälper honom, svårare än så är det inte.

Samtidigt tittar Jérôme på Delphine. Delphine tittar i tomma intet. Hon varken gråter eller skriker. Hon äter ytterst lite, men ändå något. Hennes hand skakar men hon lyckas föra en gaffel med riscurry till munnen. Stoppa i sig det. Tugga.

Sänka handen som håller gaffeln. Göra om alltsammans. Själv tittar jag på Hélène och känner mig tafatt, maktlös och onyttig. Jag är nästan arg på henne för att hon är så engagerad i det som händer och inte längre bryr sig om mig: som om jag inte fanns längre.

Senare ligger vi bredvid varandra i sängen. Jag låter fingertopparna snudda vid hennes bröstvårtor, som inte reagerar.

Jag vill hålla henne intill mig men jag vet att det är omöjligt.

Jag vet vad hon tänker på, det är omöjligt att tänka på något annat. Ett tiotal meter ifrån oss måste Jérôme och Delphine också ligga till sängs med öppna ögon. Håller han henne intill sig eller är det otänkbart för dem också? Det är första natten.

Natten efter dagen då deras dotter dog. I morse levde hon, hon vaknade, hon kom upp i deras säng för att leka, hon kallade dem pappa och mamma, hon skrattade, hon var varm, hon 19

var allt det vackraste och varmaste och mjukaste som fanns på jorden, och nu är hon död. Hon kommer alltid att vara död. Ända från början av vistelsen har jag sagt att jag inte gillar hotell Eva Lanka och föreslagit att vi skulle flytta till ett litet guesthouse nere på stranden, inte lika komfortabelt men det skulle påminna mig om hur jag hade det som backpacker för tjugofem, trettio år sedan. Jag var inte särskilt allvarlig: när jag beskrev dessa underbara ställen, njöt jag av att betona bristen på elektricitet, de trasiga myggnäten, giftspindlarna som ramlade ner i huvudet; Hélène och barnen skrek högt och retades med mig för min gamla hippienostalgi, det hade utvecklats till en rituell sketch. Vågen hade dragit med sig vartenda guesthouse på stranden, och merparten av invånarna dessutom. Jag tänker: vi kunde ha varit bland dem. JeanBaptiste och Rodrigue hade kunnat gå ner till stranden nedanför hotellet. Vi hade kunnat, det var faktiskt avsikten, bege oss ut till havs med dykarklubben. Och Delphine och Jérôme måste tänka på sitt håll: vi hade kunnat ta med oss Juliette till marknaden. Om vi hade gjort det, skulle hon komma upp till oss i sängen även i morgon bitti. Runtomkring oss vore världen försänkt i sorg, men vi skulle krama vår lilla flicka så hårt vi kunde och säga till varandra: Tack gode gud, här är hon, det är allt som räknas.

20

På morgonen den andra dagen säger Jérôme: jag går och tittar till Juliette. Som om han ville försäkra sig om att man tog hand om henne ordentligt. Gör det, svarar Delphine.

Han ger sig av med Philippe. Hélène lånar ut en baddräkt till Delphine, som simmar länge och långsamt, huvudet är stelt och blicken är tom. Vid det här laget finns det tre eller fyra olycksdrabbade familjer vid poolen, men de har bara blivit av med sina saker och vågar inte beklaga sig över sina prövningar inför Delphine. Schweizertyskarna är sysselsatta med sin ayurvediska kurs som om de inte märkt något av vad som försiggår omkring dem. Vid lunchtid återvänder Philippe och Jérôme förvirrade: Juliette är inte kvar på sjukhuset i Tangalle, man har flyttat henne någon annanstans, enligt somliga till Matara, enligt andra till Colombo. Liken är för många, man bränner en del, evakuerar andra, det börjar ryktas om en epidemi. Allt man kunde göra för Jérôme var att ge honom ett papper med några nerklottrade ord som en hotellanställd översätter åt honom med hjärtskärande genans. Det är ett

21

slags kvitto, som helt enkelt säger: ”liten vit flicka, blond, i röd klänning”.

Hélène och jag åker till Tangalle i vår tur. Tuk-tukföraren är pratsam, many people dead, men tack gode gud är hans fru och barnen oskadda. Stanken väller över oss oss när vi börjar närma oss sjukhuset. Även om man aldrig dragit in den lukten förut så känner man igen den. Dead bodies, many dead bodies, säger föraren medan han sätter en näsduk för ansiktet och uppmanar oss att göra likadant. På gården bärs liken ut på bårar och stuvas på varandra bak i en täckt lastbil. Det är bara några av bärarna som har sjukvårdaruniform, de andra med kontorskläder är förmodligen frivilliga. Några ger sig av, andra kommer i stället. På bottenvåningen kommer man in i en jättelik hall som mer liknar en fiskmarknad än en sjukhussal. Cementgolvet är fuktigt och halt, det spolas regelbundet för att verka rent. Kropparna ligger uppradade, jag räknar till ett fyrtiotal. De är här sedan i går, många är uppsvullna av att ha legat i vattnet. Inga västerlänningar, kanske har de evakuerats i första hand precis som Juliette. Deras hud är mera grå än mörk. Jag har aldrig sett en död människa förut, att ha levt så skyddat känns konstigt vid fyrtiosju års ålder. Med en tygbit över näsan tittar vi in i andra salar, går en trappa upp. Ingen försöker hejda oss, det är svårt att se skillnad på besökare och sjukhuspersonal, inga dörrar är stängda, överallt ligger gråaktiga och uppsvällda lik. Jag tänker på epidemiryktet och på holländaren på hotellet som med bestämdhet påstod att en sanitär katastrof var oundviklig om man inte genast brände alla dessa lik: vattnet i brunnarna 22

förgiftas, råttorna sprider kolera i byarna. Jag vågar knappt andas genom munnen och inte genom näsan heller, som om den vidriga lukten smittade. Jag undrar varför vi har kommit hit. För att se. Bara se. Hélène är den enda journalisten på plats, redan i går kväll talade hon in en artikel och i morse en till, hon har med sig sin kamera men har inte hjärta att ta fram den. Hon närmar sig en synbart utmattad läkare och ställer frågor på engelska. Han svarar men vi förstår honom inte så bra. När vi kommer ut igen har lastbilen som var fullastad med lik åkt. På andra sidan grinden, vid sidan om vägen, finns en vall med torrt och stickigt gräs i skuggan av ett väldigt banyanträd och vid trädets fot finns ett tiotal personer. Vita, med kläderna i trasor, översållade med småsår som de inte hunnit plåstra om. De omringar oss när vi kommer närmare.

Alla har de förlorat någon, hustru, make, barn, vän, men till skillnad från Delphine och Jérôme har de inte fått se den döda kroppen och vill ännu hoppas. Den första som berättar sin historia för oss heter Ruth. Skotska, rödhårig, i tjugofemårsåldern. Hon bodde i en bungalow på stranden med Tom, de var nygifta och var på smekmånad. De var tio meter från varandra när vågen kom. Ruth åkte med, hon överlevde på samma sätt som Philippe och sedan dess letar hon efter Tom. Hon har letat överallt: på stranden, bland spillrorna, i byn, på polisstationen, men sedan hon förstod att alla kroppar fördes till sjukhuset har hon inte gått därifrån. Hon har varit därinne flera gånger och övervakat avlastningen av lastbilarna som kommer med nya lik och lastningen av dem som tas iväg till likbålen. Hon har varken sovit eller ätit, sjukhuspersonalen har sagt åt henne att vila sig, lovat att underrätta henne om de får några nyheter men hon vill inte gå därifrån, hon vill stanna 23

här med de andra och de andra stannar av samma skäl som hon. De anar nog att det bara kan röra sig om dåliga nyheter.

Men de vill vara närvarande när kroppen efter honom eller henne som de älskar lyfts ner från lastbilen. Eftersom hon varit här sedan i går kväll vet Ruth allt om vad som händer: hon kan bekräfta att de vitas lik snabbt flyttas till Matara där det finns mer plats och, påstås det, ett kylrum. När det gäller bybornas kroppar väntar man på att deras familjer ska fråga efter dem, men särskilt bland fiskarna med hus intill havet är många familjer helt utplånade och det finns inte kvar någon som kan hämta ut kropparna, alltså skickar man dem till förbränning. Allt detta händer på ett kaotiskt, hoplappat sätt. Ingen hjälp kan komma utifrån eftersom elektriciteten, telefonledningarna och vägen är avskurna och vad skulle det egentligen betyda, detta utifrån, när hela ön är drabbad?

Ingen har undkommit, alla ägnar sig åt sina döda. Det säger Ruth, och ändå ser hon mycket väl att Hélène och jag har kommit undan. Vi är oskadda och vi är tillsammans, vi är hela och rena och vi letar inte efter någon särskild. Efter vårt besök i helvetet återvänder vi till vårt hotell och blir serverade lunch. Vi badar i poolen, vi kramar våra barn och tänker att det var nära ögat. Dåligt samvete blir ingen hjälpt av, det är bara slöseri med tid och kraft, det vet jag, vilket inte hindrar mig från att plågas av det och ha bråttom att få ett slut på det. Hélène däremot grubblar inte över vad hon själv känner.

Hon ägnar hela sin kraft åt att göra vad hon kan oavsett om det verkar futtigt, det måste ändå göras. Hon är uppmärksam och noggrann, hon ställer frågor och tänker på allt som kan vara till nytta. Hon har med sig alla våra kontanter och delar ut dem till Ruth och hennes kamrater. Hon skriver upp nam24

net på var och en och dessutom namn och signalement på de försvunna: i morgon ska hon försöka ta sig till Matara och där ska hon leta efter dem. Hon skriver upp telefonnummer till familjer i Europa och USA för att kunna ringa dem och säga: jag har träffat Ruth och hon lever, jag har träffat Peter och han lever. Hon erbjuder sig att ta med den som vill till hotellet, det räcker med en eller två för att hålla vakten, de andra skulle kunna äta, tvätta och fräscha upp sig, sova lite, ringa och därefter komma med vaktavlösning. Men ingen är intresserad av att ge sig av med oss.

Bland de vita som höll vakt under banyanträdet utanför sjukhuset minns jag särskilt Ruth eftersom det var henne vi pratade mest med och för att vi träffade henne senare, men också en kortklippt och satt medelålders engelska som hade förlorat sin väninna – hon sa: my girlfriend, och jag ser framför mig ett åldrande lesbiska par i en engelsk småstad där de är aktiva i föreningslivet och inrett sitt hus med kärlek, de reser årligen till fjärran länder, de har ett fotoalbum, nu har allt detta krossats. Den överlevandes hemkomst, det tomma huset. Av deras muggar med namn på kommer den ena aldrig mer att användas, och den tjocka kvinnan som sitter vid köksbordet lutar ansiktet i händerna och gråter och säger sig själv att nu är hon ensam och kommer så förbli till den dag hon dör. De första månaderna när vi själva kommit hem var Hélène besatt av tanken att få kontakt med gruppens medlemmar, att få veta hur det gått för dem, om någon av dem beviljats ett mirakel.

Men hur hon än letade i vår packning efter papperslappen där hon skrivit upp allt så hittade hon den aldrig och vi får 25

finna oss i att aldrig få veta mer om dem. Bilden jag har kvar av halvtimmen i deras sällskap är som hämtad ur en skräckfilm. Där står vi, rena och snygga och förskonade, och vi är omringade av en grupp spetälska, strålskadade, skeppsbrutna som förvandlats till vildar. Så sent som i går var de som vi och vi som de, men de har råkat ut för något som vi slapp undan och nu tillhör vi två olika delar av mänskligheten.

På kvällen berättar Philippe om sin kärlekshistoria med Ceylon, dit han reste första gången för mer än tjugo år sedan.

Han var dataingenjör i en förort till Paris som drömde om fjärran länder och blev god vän med en srilankesisk kollega som bjöd hem dem till sig: Philippe, hans dåvarande fru och Delphine som var en liten flicka på den tiden. Det var första gången de reste så långt hela familjen och de tyckte om allt: de myllrande städerna, bergens svalka, det stilla livet i byarna vid havet, terrasserna med risodlingar, geckoödlornas läten, de räfflade tegeltaken, djungeltemplen, strålglansen från soluppgångar och leenden, att äta riscurry med fingrarna. Det är här det verkliga livet finns, tänkte Philippe: här vill jag leva en dag. Den dagen var ännu inte inne, hans srilankesiska kollega flyttade till Australien, de skrev några brev innan de tappade kontakten, förbindelsen med den magiska ön var bruten.

Philippe hade fått nog av livet som pendlande tjänsteman.

Han hade ett brinnande intresse för vin och på den tiden kunde datatekniker hitta välbetalda uppdrag var de ville, så han etablerade sig nära Saint-Émilion. Han fick snabbt en kundkrets: stora vinodlare och inköpscentraler vilkas administrativa system han moderniserade och övervakade. Hans 26

fru öppnade en butik som blomstrade, mot all förväntan i en trakt som hade rykte om sig att inte vara särskilt välkomnande mot nykomlingar. Framdeles bodde de på landet i ett vackert hus mitt bland vinodlingarna, de tjänade mer än väl sitt uppehälle på något som de trivdes med, förändringen hade varit lyckosam. Efter ett tag träffade han Isabelle och skilde sig utan större dramatik. Delphine växte, lika förtjusande som klok. Hon var inte fyllda femton när hon såg Jérôme för första gången och bestämde sig för att han var mannen i hennes liv.

Han var tjugoett år, en snygg och rejäl kille, arvtagare till en rik vinhandlaresläkt. I de kretsarna är förmögenhetsskillnader inget man skämtar om, men när ungdomssvärmeriet med åren förvandlades till en förlovning som var lika seriös för bägge parter så visade Jérôme prov på sin lugna och bestämda karaktär och stod emot trycket från sin familj: han älskade Delphine, han hade valt Delphine och det kunde ingen få honom att ändra på. Philippe dyrkade sin dotter och det fanns alla skäl att frukta att ingen skulle befinnas god nog i hans ögon men det uppstod ytterligare en blixtförälskelse, denna gång av vänskaplig natur mellan svärson och svärfar. Trots tjugo års åldersskillnad upptäckte de att de hade mycket gemensamt: fina bordeauxviner och Rolling Stones, komikern Pierre Desproges och fiske med metspö samt Delphine som kronan på verket, och mycket snart umgicks de som om de varit vänner sedan mycket länge. De nygifta hittade ett hus i en by någon mil från den där Isabelle och Philippe bodde. Paren blev oskiljaktiga. De åt parmiddagar hemma hos varandra, Philippe och Jérôme turades om att ta fram vinflaskor som man blindtestade, man diskuterade kropp, arom och fruktighet över middagen, till efterrätten rökte man en hemodlad joint, 27

lyssnade på ”Angie” eller ”Satisfaction”, trivdes ihop och var lyckliga. I bersån tog Philippe upp Sri Lanka igen. Det hade redan gått åtta år sedan sist, både han och Delphine längtade fortfarande tillbaka. En höstkväll just efter vinskörden åt man ute, man hade druckit en Château Magdelaine 1967, Jérômes födelseår, och man pratade om att åka dit alla fyra när Isabelle kom med sitt förslag: varför kunde inte killarna åka dit i förväg på en liten rekognosceringstur?

De fem veckornas rekognosceringstur på Sri Lanka blev ett förtrollat minne för de båda två. Utrustade med ryggsäck och Backpackers Travel Guide luffade de runt på måfå, tog bussar, tåg och tuk-tuks, hamnade på byfester och gjorde nya bekantskaper, allt efter stundens inspiration. Philippe var stolt över att kunna visa sin ö för svärsonen, till en början var han irriterad men slutligen mest stolt över att hans svärson efter bara några dagar klarade sig ännu bättre än han. Jag kan tänka mig att Jérôme, med sin pondus, sitt jämna humör och sin ironi utan elakhet, är den idealiska reskamraten: tolerant, aldrig stressad, aldrig överrumplad, ser en möjlighet i varje motgång och en tänkbar vän i varje främmande människa.

Runt detta lugna kraftfält vibrerade den mindre, nervösare och flyktigare Philippe på samma sätt som den snarlike Pierre Richard kring Gérard Depardieu i Les Compères eller La Chèvre. Överraskningen som de väckte under samtalen resenärer emellan på guesthousens verandor när de avslöjade att de var svärson och svärfar måste ha roat dem mycket.

De tog sig söderut. Samma kustväg från Colombo till Tangalle som tog oss en halv dag i taxi, spridde de lättjefullt ut i etapper och ju mer vägen slingrade och sträckte sig allt längre bort från huvudstaden, desto mer tycktes livet försiggå mellan 28

bränningarna och kokospalmerna, paradisiskt och tidlöst.

Den sista riktiga staden längs kusten är Galle, den portugisiska befästningen där Nicolas Bouvier fyrtio år tidigare ensam blivit strandsatt och levde en lång tid i helvetet med termiter och spöken som enda sällskap. Helvetet har inte minsta dragningskraft på Philippe eller Jérôme, de bara visslade när de åkte förbi. Efter Galle fanns det bara några fiskeläger, Welligama, Matara, Tangalle och, när man lämnade Tangalle, grannbyn Medaketiya. En handfull gröna och rosa tegelhus, anfrätta av vågstänk, en djungel av kokosträd, bananträd och mangoträd vars frukter föll rätt ner på tallriken. På den vita sandstranden fanns utriggare i glada färger, fiskenät, hyddor. Inga hotell, men några av hyddorna fungerade som guesthouse och han som skötte dem hette M.H. Egentligen hade han ju ett av de där srilankesiska namnen på minst tolv stavelser som krävs för att ge jordelivet stadga och det var för att underlätta tillvaron för utlänningar som han kallade sig M.H. vilket skulle uttalas på engelska: em-ejtsch. Medaketiya och M.H.:s guesthouse, det var vad alla tågluffare i världen drömde om. Stranden. Slutet av vägen, stället där man till sist vilar ut. Vänliga invånare, ärliga och okomplicerade. Få turister, och turister som liknade en själv: lugna individualister som var angelägna om att bevara stället som en hemlighet. I tre dagar stannade Philippe och Jérôme där, de badade, på kvällen åt de fisken som de fångat samma morgon, de drack öl och rökte en joint och lyckönskade varandra till en framgångsrik rekognoscering: det fanns ett paradis på jorden och de hade hittat det, nu behövde de bara hämta sina fruar. När de inför avresan sa till M.H. att de tänkte återvända snart, svarade han artigt den srilankesiska motsvarigheten till Insha’Allah 29

men redan nästa år kom de tillbaka alla fyra, liksom året därefter och nästa år igen. Deras liv delades så småningom upp mellan Saint-Émilion och Medaketiya. Särskilt Philippes liv: de andra var mer begränsade och kom framför allt under semestern, men han tillbringade tre, fyra månader där varje år. Alltid hos M.H. som med tiden blev deras vän och som en gång till och med åkte och hälsade på dem i Gironde – den resan blev inte särskilt lyckad. M.H. fann sig inte tillrätta så långt från sin egen bas och lät sig tyvärr inte omvändas av de kända bordeauxvinerna. Philippe flyttade högkvarteret från sitt guesthouse till en annan bungalow som M.H. hyrde årsvis, Isabelle och han inredde den efter eget huvud, det blev verkligen deras andra hem. De hade ett hus i Medaketiya, vänner i Medaketiya. Alla där kände dem och tyckte om dem. Juliette föddes, man tog med sig bebisen till Medaketiya. Utöver sina vuxna söner fick M.H. sent i livet en liten dotter som kallades Osandi, och Osandi som var tre år äldre än Juliette lärde sig mycket tidigt att ta hand om henne: det var hennes syster.

Vad Philippe gillade allra bäst var att resa iväg en månad före de andra och tillbringa den månaden ensam i Medaketiya i vetskap om att de andra snart skulle göra honom sällskap.

På samma gång kunde han njuta av ensamheten och lyckan av att ha en familj: en kvinna som han fungerade bra tillsammans med, en dotter som var underbar, så underbar att hon på samma gång som hon hittade en make lyckades hitta en vän till honom, hans bästa vän helt enkelt, och en dotterdotter som liknade sin mamma vid samma ålder, vad ska man säga.

Det var verkligen ett bra liv. Han hade vågat ta risker när han var tvungen – flytta till Saint-Émilion, starta eget, skilja sig – men han hade inte jagat efter tomma drömmar, han 30

hade inte orsakat så mycket olycka omkring sig, han ville inte längre erövra någonting över huvud taget, bara njuta av det han erövrat: lyckan. Ytterligare en sak delade han med Jérôme, något som var ovanligt för en man i hans ålder: den där lite hånfulla men inte illvilliga blicken på människorna som anstränger sig och stressar och intrigerar, som hungrar efter makt och inflytande över sin nästa. De ambitiösa, småpåvarna, de evigt missnöjda. Jérôme och han var snarare den sorten som är bra på sitt arbete men när arbetet väl är klart och pengarna tjänade, så njuter de av dem i lugn och ro i stället för att ta på sig ett övermått av arbete för att tjäna ett övermått av pengar. De hade vad som krävdes, sådan tur har inte alla, men framför allt hade de också klokheten att kunna nöja sig, att tycka om vad de hade, att inte begära mer. Gåvan att låta livet ha sin gång utan dåligt samvete eller brådska och fortsätta ett slött och retfullt samtal i banyanträdets skugga medan man dricker sin öl i små klunkar. Vi måste odla vår trädgård. Carpe diem. Lev undangömd om du vill leva lycklig.

Det är inte så Philippe formulerar sig, men det är så jag förstår honom och medan han talar känner jag mig väldigt långt ifrån denna insikt, jag som lever i otillfredsställelse och evig spänning, som springer efter drömmar om ära och ödelägger mina kärlekar eftersom jag alltid föreställer mig att jag en dag kommer att hitta något bättre, någon annanstans, om ett tag.

Jag har hittat stället där jag vill leva, tänkte Philippe, jag har hittat stället där jag vill dö. Jag har tagit hit min familj och jag har hittat en andra familj här, den som jag delar med M.H. När jag blundar i min rottingfåtölj och känner träet i terrassen 31

framför bungalowen under mina fötter, när jag hör sanden frasa under kokoskvasten som M.H. sopar sin inhägnad med varje morgon, då säger detta trygga och välbekanta ljud till mig: du är hemma. Du är hos dig. När han städat färdigt kommer M.H. över till mig, lugn och majestätisk i sin karminröda sarong. Vi röker en cigarrett tillsammans. Vi pratar om ingenting särskilt, som riktigt gamla vänner som inte behöver prata för att förstå varandra. Jag tror att jag verkligen har blivit srilankes, sa Philippe en dag, och han minns den vänskapliga men ironiska blicken som M.H. gav honom: du tror det… Det irriterade honom lite men lärde honom samtidigt en läxa. Han hade blivit en vän, javisst, men han var fortfarande en främling. Vad han själv än tänkte om saken, så var hans liv någon annanstans.

Idag kunde Philippe tänka: min dotterdotter dog i Medaketiya, vår lycka gick i kras på några ögonblick där borta, jag vill inte höra talas om Medaketiya mer. Men det gör han inte. Han tänker att han äntligen ska kunna bevisa för den döde M.H. att hans liv verkligen var där, hos dem, att han är en av dem, att han inte tänker vända deras olycka ryggen efter att ha delat deras behagliga dagar, dra sig ur och säga hej då, vi kanske ses igen. Han tänker på det som är kvar av M.H.:s familj och deras förstörda hus, på deras grannar fiskarnas hus, och han säger: jag vill stanna hos dem. Hjälpa dem med återuppbyggnaden, med återkomsten till livet. Han vill vara till nytta, vad skulle han annars göra av sig själv?

32

FOTO: HELENE BAMBERGER / GAMMA

Emmanuel Carrère är född 1957 i Paris. Han debuterade 1982 med en bok om Werner Herzog, men den första boken som kom på svenska var romanen Mustaschen, som han själv filmatiserade 2005. Från och med Vinterskola från 1995 har alla Carrères böcker kommit ut på svenska: Doktor Romand, En rysk roman och nu Andra liv än mitt eget som i Frankrike utkom 2009.

Med några månaders mellanrum fick livet mig att bevittna de två saker som skrämmer mig mest av allt: ett barn som dör från sina föräldrar och en ung kvinna som dör från sina barn och sin make.

Då var det någon sa till mig att, du som är författare, varför inte berätta vår historia?

Jag fick ett uppdrag och jag åtog med det. Och det var så jag kom att beskriva vänskapen mellan en man och en kvinna, båda tillfrisknade från cancer, båda med skadade ben, båda domare med civilrättsärenden av överskuldsatta i Vienne som sitt arbetsfält.

Den här boken handlar om liv och död, om sjukdom, om extrem fattigdom, om rättvisa och i synnerhet om kärlek. Och allt är sant.

PEQUOD PrESS ISBN 978-91-86617-11-0