ändå. Hon vet att där, på scenen, bakom gitarren, står han som får hela hennes blodomlopp att gå bananas just nu. Adam. Det snurrar i magen
på henne när han tittar upp mot publiken. Det där leendet! Oh my
god, det är lite av ett under att hon inte kräks rakt ut på sina egna skor. Egentligen gillar hon inte musiken. Inte så att hon ogillar den hel-
ler, men får hon välja så väljer hon ensamma popkillar med gitarrer
framför det här hårdrocksgastandet alla dagar i veckan. Men så är det inte för musikens skull hon är här heller. Lite hårdrocksgastande är priset man får betala.
Längst fram ser hon hur publiken hoppar i takt, nävarna uppe i
luften. Ester hoppar inte. Hon står lutad mot väggen och tittar på det
långa håret där framme. Eller ja, det är ingen idé att förneka det ens: Hon glor. Försöker frysa bilden i huvudet. KLICK. Spara på hårddisken.
”Akta så inte ögonen ploppar ur skallen på dig.”
Emil flinar och kör upp sin ölflaska under näsan på henne. ”Ska du lukta på ölen, flickebarn?”
Det här kan hon, det är vant och inövat sedan tusen jular tillbaka.
Karl Bertil Jonsson, familjen Kvarnströms egen superhjälte. Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar. Hon nickar mot bandet på scenen och halvskriker.
”Det här var förbanne mig det finaste jag har hört sedan jag kon-
firmerade mig!”
En klunk av ölen hinner hon ta innan Emil rycker tillbaka flaskan
från henne.
”Klarar du dig nu?” frågar han. ”Vi tänkte dra.”
Hon klarar sig ja, hon har ju cykel, och nej då, hon tänker inte
göra något dumt, inte dummare än vanligt i alla fall, var inte så himla 14
Det är så logiskt.indd 14
2010-02-22 15.06