9789186297152

Förtvivlans timme Jack Tanner i Frankrike 1940 James Holland Översättare: Claes Göran Green

historiska media

Historiska Media Box 1206 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se

© James Holland 2009 Originalets titel: Darkest Hour James Holland has asserted his right under the Copyright, Designs and Patents Act 1988 to be identified as the author of this work.

First published in Great Britain in 2009 by Bantham Press, an imprint of Transworld Publishers. © Svensk utgåva Historiska Media 2010 Översättning: Claes Göran Green Faktagranskning av den svenska utgåvan: Richard Areschoug Omslag: Per Idborg Omslagsbild: Larry Rostant Tryck: ScandBook, Falun 2010 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN 978-91-86297-15-2

1 Klockan var drygt halv tio på morgonen den nionde maj 1940. Det var redan varmt. Himlen skimrade i blått och stora, vita cumulusmoln tornade upp sig. En perfekt försommardag. Det var också ganska hett inne i den trånga cockpiten trots att Hurricaneplanet befann sig femtontusen fot över Engelska kanalen. Major Charlie Lyell önskade att han inte hade tagit på sig sin tjocka fårskinnsjacka över RAF:s vapenrock, men han hade tyckt att det var kyligt i luften när han gick på det daggvåta gräset till sitt flygplan för bara en halvtimme sedan. Nu när han i spetsen för tre plan i den här spaningsflygningen flög i en vid båge för att påbörja hemfärden slog solstrålarna genom plexiglashuven och han kände hur hettan spred sig. Svetten rann längs hans vänstra kind och sökte sig in under gummibussningen på pilotglasögonen.

Men det var ändå idealiska flygförhållanden, tänkte han. Luften var så klar att han kunde se hundratals kilometer. När de var framme vid punkten där de skulle vända söderut igen kunde han se floden Medways mynning försvinna i fjärran. Fartyg var på väg till och från London. Södra England – Kent och Sussex – låg utrullat som ett mjukt och böljande grönt lapptäcke på hans styrbordssida. På babordssidan fanns Pas de Calais och Frankrikes vidder. Någonstans där nere hade franska styrkor och grabbarna i den brittiska expeditionskåren formerat sig. Han log för sig själv. Hellre ni än jag.

Lyell kastade en hastig blick på höjdmätaren, kontrollerade oljetrycket och hur mycket bränsle han hade kvar. Allt såg bra ut, och han hade mer än halv tank. Hastighetsmätaren visade att de höll en stabil marschfart på ungefär 390 kilometer i timmen. Han vände sig

9

om för att förvissa sig om att fältet var fritt bakåt. Därefter noterade han att Robson och Walker fortfarande höll sig tätt intill på var sin sida, i skydd under hans vingar. Bra. Plötsligt var det något ut åt höger som fångade hans blick – solstrålar reflekterades mot metall – och samtidigt hörde han Robson på högersidan ropa genom VHF-radion: ”Där nere – titta! Förlåt, jag menar, röd två här, fiendeflyg klockan två.” ”Uppfattat, röd två”, svarade Lyell. Han hoppades att han lät lugn på rösten och att Robson märkte att hans svar innehöll en antydan till en tillrättavisning. Han var samtidigt medveten om att hans puls accelererade och att han stelnade till. Han stirrade nedåt och – ja! – där var det, ungefär femtusen fot under honom och kanske dryga kilo­metern framför. Det var typiskt för Robson att utgå från att det var ett av fiendens plan – alla i divisionen ville ju fälla det första ville­ brådet – men sanningen var att de flesta flygplan som brummade i luften över Englands kust var brittiska, inte tyska. Trots allt. ”Röd ett här”, anropade han via radion. ”Vi går närmare.” Solen stod högt och låg bakom dem, så att de åtminstone hade ett litet skydd när de gjorde den här manövern. Lyell ökade gaspådraget och såg hur nålen på höjdmätaren sjönk. Hans kropp pressades bakåt mot sätet, och som en reflex hårdnade hans grepp om styrspaken.

Redan ett par sekunder senare kunde han se flygplanet tydligare. Det verkade ha dubbla stjärtfenor, men det hade ju en Whitley och en Hampden också.

Framför dem tornade ett enormt vitt moln upp sig och Lyell nuddade dess kant. För en kort stund förlorade han planet ur sikte, och sedan när det under några sekunder låg i molnets skugga såg han något som det inte gick att ta miste på: de svarta korsen. Han fick hjärtat i halsgropen. Herre Jesus, tänkte han, det är fan i mig en tysk.

Han ökade hastigheten ytterligare och tog in på vad han nu såg var en Dornier. Det verkade som om det inte hade upptäckt dem ännu, men eftersom han bara låg ungefär sjuhundra meter bakom och tusen fot ovanför kontrollerade han att Robson och Walker fortfarande höll sig tätt intill innan han beordrade: ”Lägg er på linje bakom mig – nu!” Fiendeplanet höll sin kurs, omedvetet om faran.

Lyell vände sig om och såg Robson och Walker direkt bakom sig.

10

Han tog ett djupt andetag, satte avfyringsknappen i ”på”-läge förs­ta gången någonsin i en autentisk stridssituation och ropade i radiosändaren: ”Jag går till attack – nu!” Han gav full gas och dök mot fiendeplanet. Det blev större för varje sekund som gick. Han pressade tummen hårt mot avfyringsknappen och kände hur hans Hurricane vibrerade när de åtta kulsprutorna öppnade eld. Luften fylldes av spårljusprojektiler och rökslingor, men till sin stora besvik­ else missade han målet. Han svor och drog styrspaken mot sig, medveten om att han gjort en missbedömning. Det hade bara tagit några sekunder men nu verkade fiendeplanet fylla hela hans synfält och han visste att de skulle kollidera om han inte gjorde en undanmanöver.­ Han vred på styrspaken, planet kastades åt sidan och passerade väns­ tervingen på fiendens Dornier med en hårsmån samtidigt som en salva rev sönder luften nära honom. Han hörde det smattrande ljudet­ från kulsprutor. Robson och Walker skrek i sina mikrofoner, all radio­disciplin var borta. Lyell såg spårljusprojektiler rusa genom luften. Han flög i en cirkel, steg och tittade sig omkring för att åter få fiendeplanet i sikte. Han svor och hörde ett raspande ljud och sedan Robsons röst: ”Den jäveln träffade mig!” ”Är allt under kontroll, röd två?” frågade Lyell och stirrade desperat efter Dornierplanet. Han visste att åtskilliga fiendekulor hade slagit in i hans eget plan. ”Ja, med mig är allt bra, men inte med min kärra. Jag förlorar höjd.” ”Uppfattat, Robbo”, kom det från Walker.

Satan, satan, satan, tänkte Lyell. Han fick åter syn på fiendeplanet.

Det låg ett par kilometer framför honom och hade kurs åt sydväst. ”Vilken jäkel”, mumlade han. ”Röd två, vänd direkt tillbaka till Manston. Röd tre, du lotsar honom dit.” ”Vad tänker du göra?” frågade Walker. ”Jag ska följa efter tysken, klart slut.” Åt helvete med honom. Åt helvete med alla tyskar, tänkte Lyell. Han tittade som hastigast på sina instrument. Allt såg bra ut, men bränslemätaren visade att han hade mindre än halv tank kvar. Han blev chockerad över hur mycket bränsle den snabba insatsen hade krävt. Planet skötte sig dock fint, det verkade som om han inte alls hade blivit träffad.

11

Han ska få det hett om öronen, tänkte Lyell. Inget jäkla tyskt bomplan skulle få göra narr av honom och hans division. Han gav fullt gas­ pådrag, steg femhundra fot och styrde i riktning mot Dornierplanet.

Han kom snart ifatt, förvissade sig om att han hade solen bakom sig och väntade tills det tyska planet låg inom hans skottfält. Sedan, på ungefär hundra meters avstånd, tryckte han ner avfyringsknappen. Rekylen fick hans flygplan att vibrera och själv ruskades han om trots att han var väl fastspänd. Rök ringlade sig i spårljusprojektilernas banor, men elden hamnade under målet. Han drog styrspaken en aning mot sig och fortsatte att trycka hårt på avfyringsknappen.

Kulsprutorna spydde eld och det verkade på projektilernas banor som om han fick in perfekta träffar på det tyska planet som trots det fortsatte sin färd. Kulorna tycktes inte ha någon effekt. ”Dö då, din jäkel”, mumlade Lyell. I samma ögonblick rörde sig spårljusprojektiler från fiendeplanets aktre kulspruta mot honom i en båge. Till en början verkade de närma sig sakta, men sedan accelererade de och visslade förbi över hans vänstervinge. ”Åh, herregud”, sa Lyell och duckade.

Plötsligt började Dornierplanet kränga. Rök bolmade ut, det vände nosen nedåt, dök och försvann ur Lyells skottfält. ”Där fick jag dig!” sa Lyell och drog styrspaken åt vänster och följde efter sin fiende. Nära, under dem, fanns en stor molnbank. Det var tydligen fiendens avsikt att gömma sig där. Under en stund svävade han bland molnslingor i utkanten av det stora molnet. Ingen svart rök syntes.

Lyell närmade sig snabbt, Merlinmotorn tjöt och planet skakade när han dundrade fram mot fienden och återigen öppnade eld.

Just när spårljusprojektilerna började löpa samman och närma sig den tyska maskinen gav Lyells kulsprutor upp. Han förstod inte varför – han kunde väl inte få eldavbrott i alla åtta samtidigt? Snart gick det upp för honom: hans ammunition var slut. Den hade bara räckt i femton sekunder. Mer än tvåtusen kulor hade pumpats ut, men det satans Dornierplanet höll sig fortfarande i luften. Lyell svor och såg hur tysken försvann in i molnet. Han följde efter, men tippade sedan vingarna åt ena hållet och vände motvilligt hemåt, omgiven av märkligt gräddfärgade skyar. Planet kämpade mot turbulensen, men plötsligt tunnades molnen ut. Små tussar vispade runt över hans vingar innan han

12

kom ut i det ljusa solskenet och såg Kents kust framför sig. Svettdroppar rann längs hans nacke och under skinnhuvan, de kittlades.

Han slog av på farten, satte glasögonen i pannan och gnuggade ögonen. Han kände sig illamående. Orsaken var inte att han hade kastats omkring uppe i luften. Den kom sig av att han upplevde grym besvikelse. Divisionens första byte! Det borde ha blivit hans. Snacka om att skjuta på sittande fågel. Och ändå hade planet på något sätt lyckats komma undan.

I ena ögonvrån såg han strimmor i grått mellan cockpit och väns­ ter vinge. Han tittade i spegeln. Den upptogs helt av fiendeplanet som var på väg mot honom, den fula stora plexiglasnosen var skrämmande nära. Piloten avlossade salva efter salva.

Herregud, tänkte Lyell. Han var för ett ögonblick helt förlamad.

Sedan klickade det till i huvudet. Han påminde sig själv om att en Hurricane hade fartresurser som överträffade nästan alla andra typer av flygplan. Han drog på full gas, vred på styrspaken och gav fullt roder. Han använde nu ett reglage för att aktivera en finess som innebar att bränsle sprutades direkt in i motorns cylindrar. Planet bokstavligen hoppade framåt tack vare den dramatiska ökningen av dragkraften. Med såväl himmel som hav och land i blickfältet grimaserade Lyell när hans kropp pressades mot sätet. Han flög i en halvcirkel och ökade avståndet till fiendeplanet för att sedan komma upp bakom det. Då öppnade den aktre kulsprutan eld. Åh, gode Gud, tänkte Lyell. Hur mycket ammunition har de kvar egentligen? De två planen cirklade nu i en vertikal sväng. Lyell funderade på hur han skulle kunna komma undan utan att bli träffad av kulspruteelden.

Han vred styrspaken åt höger. Flygplanet kastades åt sidan. Han rätade upp det, ändrade kurs och tog sig ur Dornierplanets skottfält. Även om han var säker på att det tyska planet saknade såväl de fartresurser som den rörlighet som krävdes för att det skulle kunna hinna ifatt honom kastade han en blick bakåt för att förvissa sig om att den tyske piloten inte gjorde ett försök. Den tyske piloten lutade Dornierplanet åt ena sidan, ändrade kurs och lade sig horisontellt i luften för att flyga hem. Samtidigt som han rätade upp planet vippade han med vingarna. ”Vilken snubbe!” utbrast Lyell. Gjorde han honnör eller retades

13

han? Hur det än var med den saken hade han lekt med tre jaktplan från RAF – han hade varit smartare, flugit bättre och hanterat sina vapen skickligare.

Ungefär fem mil därifrån svängde en Bedfordlastbil av från Ramsgatevägen som gick genom byn Manston. Den gjorde sedan en tvär gir och körde in vid flygfältets huvudförläggning. Föraren svor till när han växlade ner. Motorn hostade, bilen krängde och skramlade när den passerade två hangarer på sin högra sida för att sedan fortsätta mot flera rader av låga träbaracker. Bilen svängde åt sidan, föraren bromsade in och lät motorn gå på tomgång medan han vände sig till sergeanten som satt bredvid honom: ”Ett ögonblick. Jag ska kolla var de vill ha er.” Han hoppade ur förarhytten och gick med långa steg mot vad som tydligen var en expeditionsbyggnad.

Sergeant Tanner klev ur och gick bort till baksidan av lastbilen. ”Är allt okej, grabbar?” sa han till de fem som satt under presenningen som täckte flaket. Han tog fram ett cigarettpaket ur bröstfickan på sin uniformsjacka. ”Ja, det är ju en fin dag, sergeant”, sa korpral Sykes. ”Här har vi det bra, eller hur? Jag har alltid varit svag för Kent. Brukade komma hit när jag var liten.” ”Jaså”, sa Tanner och knäppte iväg en tändsticka. ”Plockade humle under sommaren. Gillade det verkligen.”

Tanner kom inte med någon kommentar. Han vände sig istället mot flygfältets gräsytor. På sin högra sida, framför hangarerna, stod ett antal flygplan. Det var klumpiga, tvåmotoriga maskiner vars nosar­ pekade upp mot skyn. Längre bort till vänster såg han flera mindre, enmotoriga plan som han kände igen som Hurricanes. En lätt bris drog fram över fältet. Uppe i luften kvittrade lärkorna ivrigt. ”Det är helt okej här”, sa en av mannarna, en kille med ungdomligt utseende som hette McAllister, ”men jag tycker förstås bättre om Yorkshire.” ”Nja”, sa Sykes. ”Det regnar alltid så förbannat där. Varje gång jag besöker högkvarteret öser det ner. Hälften av mina grejor är fortfarande sura. Och luften är mycket renare här än i Leeds.” Han tog ett djupt andetag och suckade.

14

”Jag menade The Dales, Stan”, sa McAllister. ”The Dales är toppen, eller hur?” Han puffade till en annan av mannarna, en kort, ljushårig grabb. ”Jag vet inte riktigt”, sa Bell. ”Men det är de väl. Jag gillar i alla fall vår bondgård.”

Tanner log och drog ett bloss på cigaretten. Ett avlägset brummande drog till sig hans uppmärksamhet och han tittade bort i riktning mot kusten. Ljudet växte i styrka. Han tog några steg framåt och höll en hand ovanför ögonen för att inte bli bländad när han tittade upp mot den klarblå himlen. ”Sergeant?” sa Sykes. ”Flygplan”, svarade han. ”Det verkar vara ett som har problem.”

Sykes hoppade omedelbart ner från lastbilen och ställde sig bredvid Tanner. Tillsammans lät de blickarna svepa fram över himlen. ”Där”, sa Tanner. Även Hepworth och McAllister var nu ute ur lastbilen. Två Hurricaneplan närmade sig norra änden av flygfältet. Ett låg högre än det andra i luften. Det gled lätt och ledigt mot landningsbanan. Det andra hade en svans av bolmande rök. Motorn på det skadade planet hackade och hostade oregelbundet. Planet vred sig i luften med hängande nos, och vänstervingen verkade vara knäckt.

Männen såg under tystnad hur det illa tilltygade planet passerade ett par byggnader i andra änden av fältet. Det sjönk sedan ungefär femtio fot, rätade upp sig för ett ögonblick, gav ifrån sig en sista rökpuff och gick i marken. Vänstervingen slog i först, underredet slets bort och planet plöjde sig fram i en båge i gräset. Propellern bröts i bitar och flygplanskroppen bucklades till. ”Ta dig ur planet, din dåre”, muttrade Sykes. Under en kort stund rådde tystnad. Sedan hävde sig piloten ur cockpit, hoppade ner från ena vingen och rusade från platsen för allt han var värd. Han hade inte ens hunnit trettio meter när explosionen kom och det sönder­ slagna planet sveptes in i ett rödgult eldklot och böljande svart rök.

Tanner och de andra ryggade tillbaka för ljudet och såg piloten kasta sig raklång på marken. En brandbil körde i hög fart och med ringan­de klockor ut från kontrolltornet. ”Titta, han är uppe på fötter igen”, sa Sykes i den självpåtagna rollen som kommentator.

15

”Duktigt gjort”, sa Tanner medan det andra planet landade tryggt och säkert bakom dem.

Lastbilschauffören kom tillbaka. ”En har inte kommit tillbaka än, och det är officeren som förde befälet. Chefen här är inte alls uppåt.”

Han knäppte med fingrarna som ett tecken på att de skulle hoppa upp igen. ”Ni ska vara där borta”, lade han till när Tanner klättrade upp i sätet bredvid honom, ”där på andra sidan av uppställningsplatsen.”

Han körde dem till den sista raden med långa träbaracker. ”Här”, sa han och bromsade in. ”Känn er som hemma. Kompanichefen dyker snart upp.”

Tanner fällde ner baklämmen, väntade medan hans mannar hoppade av och slet sedan åt sig sin ränsel och sitt gevär. Som alla brittiska soldaters gevär var det ett Lee-Enfield med kort magasin och beteckningen No. 1 Mark III. Tanner hade inga som helst planer på att göra sig av med sitt personliga vapen, även om det nu fanns en ny version som kallades No. 4. Som son till en skogvaktare i södra Wiltshire hade han lärt sig skjuta så fort han kunde gå och samtidigt fått lära sig noggrant hur man ska vårda ett vapen, vare sig det handlade om ett luftgevär kaliber tolv eller ett Lee-Enfield. Men ännu väsentligare var att Tanner hade gjort en mycket viktig modifiering av sitt gevär.

Den hade han ordnat till när han i februari återvände till regementet i Leeds efter nästan åtta års tjänstgöring utomlands. Efter att ha fått ut sin nya utrustning hade han gått direkt till en vapensmed vid Royal Armoury och fått två fästen till ett teleskopiskt Aldissikte monterade. De var mycket diskreta och få personer hade lagt märke till dem. I alla fall ingen av hans överordnade, fast i och för sig kunde han inte tänka sig att de skulle ha sagt något om de hade upptäckt hans tilltag. Siktet hade tillhört hans pappa under förra kriget och Tanner hade burit det med sig under hela sin militära karriär. Även om han aldrig hade försökt att bli prickskytt till professionen hade han sysslat mycket med prickskytte och vid flera tillfällen hade Aldis­ siktet visat sig vara en gudagåva. Han hängde geväret och ränseln på axeln och följde med de andra in i baracken.

Jack Tanner var tjugofyra, men hans väderbitna och något ärrade ansikte gjorde att han såg äldre ut. Han var lång, över en och åttio,

16

och hade mörkt hår, nästan grå ögon och en näsa som var lite sned.

Han hade varit i Indien och Mellanöstern med King’s Own Yorkshire Rangers – 2. bataljonen – under nästan hela sin tid vid militären trots att han var född och uppvuxen i Wiltshire. Senaste julen hade han till slut fått komma tillbaka till England. Permission i hemmet hade de kallat det, även om han inte längre hade något hem att återvända till. Det var mer än åtta år sedan han senast hade sett byn där han vuxit upp. Det kändes som ett helt liv. Han önskade sig tillbaka dit men den möjligheten fanns inte, så han hade istället stannat i Yorkshire där han hjälpt en skogvaktare på en egendom i The Dales. Det hade påmint honom om hur mycket han saknade det livet. Fyra veckor senare hade han inställt sig vid regementet i Leeds och till sin besvikelse fått reda på att han inte skulle åka tillbaka till Palestina.

Istället innebar den nya kommenderingen att han skulle förstärka Territorials nybildade 5. bataljon som just höll på att förbereda sig för krig. I Norge hade Territorials blivit decimerade. Tanner, hans fem mannar och ytterligare ett par var det enda som återstod av 5. bataljonen. Ganska många var döda, men de flesta befann sig nu på tyska sjukhus eller på väg till ett krigsfångeläger.

Tanner hade hoppats att han nu skulle få komma till 2. bataljonen men regementschefens adjutant hade haft andra planer. 5. bataljonen ingick i den brittiska expeditionsstyrkan i Frankrike, men de nya rekryter som bataljonen nu under stor brådska utbildade skickades till sydkusten för att hålla vakt där. En stridserfaren soldat som Tanner spelade en mycket viktig roll – det gjorde alla veteranerna från Norge.

Därför måste 2. bataljonen klara sig utan honom ännu en tid. Fyrtio­ åtta timmars permission. Det var allt han och hans mannar hade fått.

De andra hade rest hem till sina familjer i Leeds och Bradford eller, som i Bells fall, till sin familjs bondgård nära Pateley Bridge. Tanner och Sykes hade tagit sig en rejäl bläcka den ena dagen och använt den andra för att nyktra till.

Baracken var nästan halvtom. Där fanns bara tio smala järnsängar och ett antal halmmadrasser som låg längs ena väggen, i övrigt ingen­ ting. Klisterremsor hade satts upp i ett kryss på alla fönstren. Tanner kastade sin ränsel bredvid sängen närmast dörren, lade sig ner och tog upp en cigarett.

17

”Vad ska vi göra nu, sergeant?” frågade Hepworth. ”Ligga raklånga tills någon talar om för oss vart vi ska ta vägen”, svarade Tanner. Han tände cigaretten och slöt ögonen. Han hörde att ännu ett Hurricaneplan landade – motorljudet gick inte att ta miste på. Åt helvete med det här flygfältet och vakttjänstgöring nere vid kusten, tänkte han. Sedan insåg han att han istället borde vara tacksam. När de flydde från Norge hade de varit en hårsmån från döden, så därför skulle en behaglig uppgift göra honom och de andra gott. Och ett som var säkert var att kriget inte skulle ta slut i brådrasket så de skulle nog få chansen att visa vad de kunde.

En del av hans jag längtade tillbaka till de gamla kamraterna i Palestina. För honom var England en främmande plats. Han hade tillbringat alltför lång tid utomlands, i hetta, damm och monsunregn i Indien och i Mellanösterns torra ökenlandskap. Innan dess hade han bara varit bekant med en mycket liten del av England, och det var byn Alvesdon i dalen där han tillbringat sin barndom. Den platsen saknade han fortfarande efter alla dessa år. När han blundade drog han sig ofta till minnes kritklipporna, skogsdungarna vid bondgården, forellbäckarna med klart vatten, korsvirkeshusen med halmtak.

Men båda hans föräldrar var döda, och smärtsamma minnen från det förgångna gjorde att han inte kunde åka tillbaka dit.

Han suckade. För länge sedan hade han valt att lämna den platsen, men det gjorde honom fortfarande sorgsen. Under den långa tågresan söderut från Leeds hade han haft för mycket tid till sina tankar och minnen. Tanner bannade tyst sig själv: det finns ingen anledning till att bli så jäkla sentimental. Vad han behövde var att det hände saker, att han fick någonting att ta itu med. Det var knappt en vecka sedan de hade återvänt från Norge och ändå kände han redan att han hade rullat tummarna alltför länge.

Han slumrade snart till. De andras pladdrande låg som en sövande ljudridå i rummet och han somnade. Men han vaknade till igen i samma ögonblick som hans dåsiga hjärna uppfattade en ny röst i baracken. Den gick det inte att ta miste på – en djup, men ändå mjuk stämma med Yorkshiredialekt som på ett egendomligt sätt var välbekant. ”God morgon, mina herrar.” Hälsningen följdes av ett gnisslande ljud när mannarna hoppade ur sina sängar, och Tanner hörde hur

18

det slamrade när kängorna slog i trägolvet. De intog snabbt givaktställning. Tanner tippade sina ben över sängkanten. ”Det är bra, grabbar”, sa nykomlingen. ”Lediga.”

Tanner spärrade upp ögonen, nästan chockad. En stor, kraftig man, nästan lika lång som han själv stod i dörröppningen. Med solen i ryggen låg mannens ansikte i skugga, men Tanner skulle ha känt igen honom även om det hade varit mörkt. Blackstone. Herregud.

Han suckade inombords. Det här hade han gärna varit utan.

Blackstone stirrade på honom, blinkade och vände sig sedan mot de andra. ”Välkomna till Manston, grabbar, och till första bataljonens kompani T.” Han hade smalt ansikte med djupa fåror i pannan och mellan näsan och munnen. Han var runt trettiofem och hade tjockt, rödblont hår som stack fram under uniformsmössan. ”Jag är fanjunkare Blackstone”, sa han. ”Kapten Barclay är chef för det här utbildningskompaniet, men ni ska alla veta att det är jag som sköter driften. Om jag vore som ni skulle jag därför se till att ligga bra till hos mig. Allt blir bättre på det sättet, eller hur, sergeant? Då får vi det alla trevligt och harmoniskt.” Han log försmädligt mot Tanner och fortsatte: ”Nu ska jag ta med mig Tanner en stund. Senare ska ni få träffa er plutonchef och bli visade runt. Men för ögonblicket ska ni stanna här och plocka ihop er utrustning. Uppfattat?” Han log mot dem, visade Tanner vägen och sa: ”Vi ses senare, grabbar.”

När Tanner och han hade kommit ut sa han: ”Min gamle vän Jack Tanner, så konstigt att vi båda skulle hamna här.” ”Ja, vilket sammanträffande”, muttrade Tanner. ”Ni återhämtade er alltså.” ”Visst, Jack. En sådan baddare som jag håller man inte sängbunden särskilt länge”, skrockade han. ”Nu ska du få träffa chefen.” Han tog fram ett paket cigaretter och bjöd Tanner. ”Vill du ha en cigarett?” ”Nej tack, fanjunkare.” ”Säg inte att du har lagt av, Jack.” ”Jag känner bara inte för det just nu.” ”Du menar att du inte vill ha en av mina.” Blackstone suckade. ”Jack, fattar du inte att jag försöker vara vänlig? Vi behöver väl inte fortsätta gruffa. Lägg gamla oförrätter åt sidan, eller … ?”

19

Tanner var tyst. Blackstone stannade till och tog åter fram cigarett­ paketet. ”Jack, sura inte. Ta en cigarett. Det har ju runnit så mycket vatten under broarna.”

De var nu framme vid uppställningsplatsen. En pluton exercerade i andra änden. De kunde höra en sergeant som skrek ut sina order.

Tanner tittade först på Blackstone, sedan på cigarettpaketet som fanjunkaren höll fram. Under ett kort ögonblick funderade Tanner på att ta en. ”Jack, du måste fatta att det är krig nu. Och då ska inte vi hänga i strupen på varandra.” ”Det håller jag med om”, sa Tanner, ”men det innebär inte att jag måste tycka om dig.”

Leendet försvann från Blackstones läppar.

Tanner fortsatte: ”Du bjuder på cigaretter och kommer med ett par vänliga ord och tror att jag ska smälta. Men du får anstränga dig lite mer, fanjunkare. Förtroende och respekt är något man måste göra sig förtjänt av. Bevisa för mig att du är en annan person än den skitstövel jag lärde känna i Indien. Sedan kan jag ta emot din jäkla cigarett och ta dig i hand.”

Blackstone gapade och stirrade på honom: ”Lyssna på dig själv!

Vem i helvete tror du att du är? Jag säger att jag vill sluta fred och du har fräckheten att spotta mig rakt i ansiktet.” ”Kom inte med sådan smörja. Vad hade du förväntat dig? Hör nu här. Vare sig vi gillar det eller inte är vi båda här nu och för kompaniets skull ska jag arbeta tillsammans med dig, men förvänta dig inte att jag ska tycka om dig eller ha förtroende för dig. Inte förrän du har visat att du har förändrats.”

Blackstone skrattade ihåligt. ”Du ska veta att du alltid har varit en obstinat rackare. Men en sak kan jag lova dig, Jack. Det är inte lönt att locka fram min dåliga sida. Det var det inte då, och det är det inte nu.” ”Jag tänkte väl det”, morrade Jack. ”Du har inte förändrats.” ”Du misstar dig, Jack”, sa Blackstone sakta. ”Tro mig, du misstar dig verkligen ordentligt.”

20

2 Redan när major Lyell nådde fram till Manston var han modfälld, men det blev ännu värre när han såg brandmännen spruta vatten på Robsons Hurricane – eller snarare det som fanns kvar av den. Flygplanskroppen var bara ett tillknycklat svart skelett. När han klättrade ut från cockpit såg han hur flygmekanikern Cartwright inspekterade något som tydligen var skador på hans eget plan. ”Oroa er inte, major”, sa Cartwright. ”Det rör sig bara om ett par kulhål.” ”Jag märkte ingenting”, muttrade Lyell. ”Det verkar som om kulorna bara gick rakt igenom. Det lagar jag snabbt.” ”Hur är det med Robson?” ”Bra, tror jag. Hans kärra började inte brinna förrän han hade satt sig i säkerhet.” ”Det var ju tur.” Han började gå därifrån då Smith, en annan mekaniker, ropade efter honom. ”Träffade ni det, major? Dornierplanet.”

Lyell stannade upp. ”Jag kan uttrycka det så här. Jag tvivlar starkt på att det har kunnat ta sig tillbaka till Frankrike.” När han fortsatte över gräset bestämde han sig för att hålla fast vid den lögnen, men det var inget som gjorde honom på bättre humör eller lindrade den känsla av förnedring och vrede han upplevde över att ha blivit bortkollrad av ett ensamt tyskt flygplan som var ute och rekognoscerade.

Hur många gånger hade de inte övat luftstrid? Nästan varje dag sedan kriget började. Varje pilot hade mycket nitiskt övat in alla

21

a­ ttackvarianter, men trots det hade de misslyckats kapitalt när de försökte sig på den som innebar att man gick direkt på ett fiendeplan.

Han hade blivit beskjuten av Dornierplanet, men det som chockerade honom mest var hur verkningslösa Browningkulsputornas projektiler var. Handlade det om vapnets skottvidd eller projektilernas hastighet? Det visste han inte. Och hans ammunition hade tagit slut så snabbt. Femton sekunder hade alltid verkat vara tillräckligt när de övade, men nu när han väl befann sig i strid upplevde han det som om han inte ens hunnit blinka. Hade deras träning varit bristfällig eller var de tyska piloterna helt enkelt skickligare?

När han närmade sig baracken där orderrummet fanns såg han att underrättelseofficeren Dennison väntade vid dörröppningen, ivrig att få reda på hur flygningen hade gått. Lyells irritation späddes på. ”Vad var det som hände, Skip?” frågade Dennison när Lyell lade sin pilothuva i en fällstol framför träbaracken. ”Fick du den jäkeln?” frågade Granby, som var chef för B-gruppen. ”Jag kom ifatt honom”, berättade Lyell. Alla piloterna lyssnade nu. ”Men det var en listig sate. Han utnyttjade molnen skickligt. Jag fick in ett par salvor och jag är ganska säker på att jag slog ut hans vänstra motor. Samma sak med aktre kulsprutan för den slutade skjuta gans­ka snart. Planet förlorade höjd och hade en ganska rejäl svans av rök bakom sig när det försvann in i en stor molnbank.” ”Då ligger det väl på havsbotten nu”, sa Granby. ”Kan väl tänka mig det.” Lyell tittade hastigt upp mot den nästan helt klara himlen ovanför dem. ”Satans väder. Varför kunde det inte ha varit så här ända till Frankrike?” Han tittade på Dennison. ”Oroa dig inte”, sa han till underrättelseofficeren, ”jag vet att vi inte kan ställa sådana krav.” Han gjorde en paus för att tända en cigarett, andades ut och sa: ”Jag hörde att allt är bra med Robbo.” ”Han hade en jäkla tur”, sa Granby. ”Ett par sekunder till och … ja, jag vill inte ens tänka tanken.”

Adjutanten Reynolds kom in i orderrummet. ”Chefen vill träffa er”, sa han till Lyell.

Lyell suckade. ”Ja, det kan jag tänka mig.” Han körde fingrarna

22

genom håret. ”Jag tycker vi borde ta ett par glas i kväll.” Han tilltalade Granby, men menade alla piloterna. ”Vi ska fira att Robbo klarade sig med en hårsmån, sörja förlusten av en Hurricane och skåla för att vi troligtvis har fällt vårt första byte.” ”Uppfattat”, sa Granby. ”Och jag menar inte på mässen. Vi går ut.” Han vände sig till adjutanten. ”Då ger vi oss iväg”, sa han. ”Det är bäst att ta tjuren vid hornen.”

Tanner hade följt med Blackstone till en expeditionsbyggnad i tegel längst bort vid uppställningsplatsen. Under tystnad gick de uppför trappan och genom ytterdörren innan de kom in i en kort korridor.

Blackstone stannade vid en tunn trädörr, knackade lätt och gick in. ”Aha, där är du ju”, sa den mörkhårige kaptenen som satt bakom sitt skrivbord. ”Och det här måste vara sergeant Tanner.” ”Ja, kapten”, sa Blackstone.

Tanner stod i givakt och gjorde honnör medan Blackstone lunkade bort och satte sig i en luggsliten fåtölj i ena hörnet av rummet.

Han tog i samma ögonblick upp en cigarett. Tanner tittade på med illa dold skepsis. Herregud. Han var förvånad över att kaptenen tolererade ett sådant uppträdande. ”Känn dig som hemma”, sa kaptenen. Tanner gissade att han var runt trettio. Han hade rödblommiga kinder, perfekt trimmad mustasch och var mycket välfriserad. Bredvid Tanner framför skrivbordet satt en underordnad officer rak i ryggen. Det luktade trä och unken tobaksrök i rummet. Det var enkelt möblerat och inrett. På de vitmålade väggarna hängde bara en karta över södra England, därutöver fanns ett metallskåp för mappar och en hatthållare där det hängde en gasmask, en hjälm och en uniformsmössa. ”Jag förstår att ni känner fanjunkaren”, sa Barclay och tog pipan ur munnen. ”Ja, kapten.” ”Ni var i Indien tillsammans?” ”Ja, kapten. Med andra bataljonen.” ”Bra.” Han nickade. ”Nu vill jag presentera er för löjtnant Peploe.

Ni och era mannar ska ingå i hans pluton.”

23

Personen bredvid Tanner reste sig upp och de två skakade hand. ”Hur mår ni, sergeant?” ”Tack, utmärkt, löjtnant.”

Peploe log. ”Jag är glad över att ha er med på skutan.” Löjtnanten såg bra ut. Han hade runt ansikte, blå ögon och ett brett, otvunget leende. Det rödblonda håret var tjockt, lite för långt och ostyrigt – det verkade som om det vägrade att rätta sig efter någon hårborste.

Han hade ett fast handslag och tittade Tanner rakt i ögonen. Det var något Tanner gillade hos en officer. Han hoppades att de skulle komma bra överens.

Barclay satte handflatorna mot varandra och ändrade ställning i stolen. ”Jag ser att du har fått en utmärkelse, sergeant.” Han lade märke till det blå, vita och röda bandet som var fastsytt ovanför Tanners vänstra bröstficka. ”Ja, det är några år sedan nu, kapten.” ”Får jag fråga vad som var anledningen?” ”Verkligen inget särskilt, kapten. Bara lite käbbel med pashtuner.”

Blackstone skrattade borta i sin fåtölj. ”Vilken blygsamhet, Jack.

Ska jag vara ärlig, kapten, så är Tanners enmansförsvar av Pimple Hill redan en legend. Åtminstone när han själv får berätta om det.

Stämmer inte det, Jack? Jag har hört historien ett par gånger vid det här laget och den blir bättre för varje gång, särskilt om man kryddar den lite extra.”

Din skitstövel, tänkte Tanner.

Blackstone skrattade och blinkade menande åt Tanner som om det bara handlade om en vänskaplig munhuggning mellan två gamla kamrater.

Barclay lyfte på ögonbrynen. ”Vad som än hände är jag säker på att du har gjort dig förtjänt av den där medaljen, sergeant.”

Tanner skruvade på sig i stolen och var medveten om att han visade att han tyckte situationen var obehaglig. Vad skulle han säga?

Han visste att Blackstone försökte få honom att förlora fattningen.

Han hade aldrig pratat om den där septemberdagen i bergen runt Muzi Kor för fyra och ett halvt år sedan – inte en enda gång – men Barclay skulle inte tro på det nu. Han harklade sig. ”Jag blev riktigt

24

stolt när jag fick den, kapten, men det förekommer många modiga bedrifter under strid. De flesta passerar obemärkta förbi. Och det fanns säkert andra som var modigare än jag när det där inträffade.” ”Ja, ja, jag är säker på att du har rätt. Hur som helst …” Barclay lät meningen hänga i luften och fumlade efter sin tobakspung. Han sa till slut: ”Hade de en genomgång med dig i Leeds, sergeant?” ”Jag fick reda på att det här är ett kompani som fortfarande är under utbildning, att de flesta av mannarna under brådska har fått lära sig grunderna och nu befinner sig här för att sköta vakthållningen vid kusten och runt flygfälten.” ”Ja, det är en bra sammanfattning. Efter invasionen av Norge förväntar sig alla att tyskarna ska flytta fram sina trupper mot oss i Nederländerna. Med andra bataljonen i Palestina och stackars gamla femte i likpåse är första bataljonen lite ansträngd. Tanken är att våra rekryter ska kunna klara av viss tjänst som soldater och samtidigt utbildas. Men naturligtvis behöver vi erfarna personer som fanjunkaren och du själv.” ”Och mannarna som sergeant Tanner har tagit med sig, kapten”, lade Peploe till. ”Absolut.” Barclay tände sin pipa och ett moln av blågrå rök virvlade ut i den stillastående luften i rummet. ”Jag hörde att ni fick era fiskar varma borta i Norge, sergeant.” ”Ja, kapten.” Tanner visste att kaptenen ville veta mer om den saken, men Tanner tänkte inte göra honom till viljes. Inte i Blackstones närvaro. ”Det verkar som om ni tyckte det var skönt att kunna ta er där­ ifrån.” ”Jag vet inte hur du gick tillväga, Jack”, avbröt fanjunkaren. ”De flesta i femte bataljonen hamnade i liksäckar, men du lyckades ta dig tillbaka till England tryggt och säkert.” Han fnissade. ”Jag säger då det, kapten. Tanner är en sådan där som har turen med sig. Han klarar sig alltid ur de mest besvärliga knipor.”

Tanner blängde ilsket på Blackstone. För sent såg han att Peploe hade upptäckt det. ”Vi behöver sådana personer”, sa löjtnanten. ”Om det fanjunkaren påstår är sant är jag mycket glad över att ha dig i min pluton, sergeant.”

25