Gudstjänsten i kyrkan följer alltid en viss ordning. Men vad betyder egentligen de olika momenten? Och varför gör man som man gör? Många av svaren finns att hämta i kyrkans historia. Gudstjänstens utformning bygger på drygt tusenåriga traditioner. Här kan du läsa om söndagens huvudgudstjänst och om gudstjänster vid dop, konfirmation, vigsel och begravning.
Introduktion till gudstjänsten Per Erik Persson
ta
t kortfa
tivt •
orma t • inf
ande
lägg grund
introduktion till gudstjänsten
Per Erik Persson är professor emeritus i systematisk teologi vid Lunds universitet.
Per Erik Persson VERBUM
IntroduktIon tIll GudStJĂ„nStEn Per Erik Persson
Verbum
© Per Erik Persson & Verbum Förlag 2012 Omslag & grafisk form: Åsa Ulfvebrand Bilder: Marianne Söderholm Tryck: Hylte Tryck AB, Hyltebruk 2012 ISBn 978-91-526-3506-3 Verbum Förlag AB, Box 22543, 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 www.verbumforlag.se Verbum Förlag ger ut böcker och musik under namnen Verbum och Cordia.
Innehåll Inledning
4
1. Vi firar gudstjänst 2. Högmässan
20
Inledning
20
Ordet
6
24
Måltiden Avslutning
34 47
3. Andra gudstjänster
50
Dopgudstjänsten
51
Konfirmationsgudstjänsten Vigselgudstjänsten
58
Begravningsgudstjänsten 4. Avslutning
61
Vill du läsa mer?
63
56 59
Inledning När vi firar gudstjänst går vi till en kyrka – och när vi använder det ordet tänker vi väl nästan alltid antingen på en byggnad eller på en riksomfattande eller världsvid organisation. I Nya testamentet finns det inga ord för sådana ting. Där finns ett grekiskt ord, ekklesia, som i den senaste svenska bibelöversättningen ibland återges med ”kyrka”, ibland med ”församling”. Det grekiska ordet används om kristna som samlas för att fira gudstjänst tillsammans. De första kristna generationerna kände inte till några kyrkobyggnader. Där det var möjligt kunde man ses i synagogan. När det ledde till konflikter med judiska grupper och allt fler icke-judar kom med i ekklesian fick man söka andra lösningar. Oftast var man helt enkelt tillsammans hemma hos någon som hade gott om utrymme för en sådan samling. Utan att det fanns någon omfattande organisation använde man samma ord för andra som på samma sätt samlades på andra orter för att fira kristen gudstjänst. I den ursprungliga och egentliga meningen är det vi som i olika sammanhang samlas för att fira gudstjänst tillsammans som är kyrkan. Att vi tycker oss behöva två olika ord för att återge grundtextens enda term visar att det här 4
med översättning inte är så enkelt. Det visar också hur lätt det kan bli så att vi vid läsningen av översättningen får helt andra associationer än de som avsågs när dessa texter kom till. Den här boken ger en introduktion till olika delar av gudstjänsten. Högmässan, församlingens huvudgudstjänst på söndagar, presenteras liksom gudstjänster vid dop, vigsel och begravning.
5
1. Vi firar gudstjänst Kyrkobyggnaden
Det var först från 300-talet som man mer planmässigt började bygga särskilda hus för kristet gudstjänstfirande. De behövdes och blev möjliga först när förföljelserna upphört och kristendomen blivit statsreligion i det romerska imperiet. Hur skulle sådana hus se ut? Det egendomliga är att man som förebild inte använde de detaljerade beskrivningar man mötte i de heliga skrifterna om hur man skulle bygga ett Guds hus (se t ex 1 Kungaboken 6 eller 2 Krönikeboken 3–4). Inte heller tog man efter något av de många tempel som i det romerska riket byggts för gudstjänstbruk inom andra religioner. I stället tog man i den västliga delen av romarriket en profan typ av byggnad som förebild. Man brukar kalla den för basilika och den användes till exempel för saluhallar eller domstolsbyggnader. En avlång husbyggnad som – om man skulle slå på stort – kunde ta form av vad arkitekterna kallar ett högt mittskepp med lägre sidoskepp, avskilda av pelarrader. I en domstols6
byggnad brukade man längst fram ha en halvrund absid (av ett grekiskt ord, hapsis, som betyder rundning), där själva domstolen höll till. Allt detta känner vi igen från både äldre och nyare kyrkobyggnader. När man byggde en kyrka var det i absiden man placerade nattvardsbordet. Det var den grundläggande symbolen för gemenskapen med Gud och mellan de kristna inbördes. I andra religioners tempel fanns det (offer)altaren och altare blev efter hand benämning också på detta bord. Det blev så småningom fastmurat och alltmer utsmyckat, så som vi brukar se det i dag. Vi kallar ibland den främre delen av kyrkan för kor; det kommer av medeltidslatinets chorus, ”den plats där kören håller till”. Oftast är kyrkobyggnaden orienterad mot öster, där solen går upp. I tidigt kristet bildspråk sågs Kristus som den rättfärdighetens sol som fördriver mörkret kring oss och inom oss. Själva ordet kyrka i den speciella betydelsen av en byggnad för gudstjänstbruk är helt enkelt en försvenskning av grekiskans kyriakon. Det betecknar något som ”hör Herren (Kyrios) till”, ”Herrens (hus)”.
7
Söndagen
Söndagen, ”solens dag” (jfr engelskans sunday), är i våra almanackor den sista dagen i veckan – den dag då man kan ta igen sig efter jobbet. Men i kyrkans sammanhang är söndagen den första veckodagen, uppståndelsens dag. Det var den dag då de första kristna samlades i sin glädje över Jesu uppståndelse, och den blev – och förblir – gudstjänstdagen framför alla andra. Det är den dag då vi möts i kyrkan för att stärkta i vår tro gå vidare och orka möta det som kommer under veckans övriga dagar. (Arbetsfri blev söndagen först genom ett dekret av kejsar Konstantin år 321.) Kyrkoåret
Kyrkans år börjar med den första söndagen i advent och slutar med domssöndagen. Det växte fram så småningom och kan i detaljer te sig något olika i olika kyrkotraditioner. Dess centrala och dominerande orienteringspunkt var de första århundradena och är än i dag påsken. Det var och är påskhändelserna, Jesu väg till döden på korset och uppståndelsen och betydelsen av det som då skedde, som gör att det över huvud taget finns kristna och en kristen gudstjänst. Det som hände och som i evangelierna skildras timme för timme tilldrog sig vid tiden för det judiska påskfirandet. Då man inte ville att det egna påsk8
firandet skulle sammanfalla med den judiska påsken, och då man ville få fram en gemensam tid för firandet, beslöts vid kyrkomötet i Nicaea år 325 att påskdagen skulle vara den första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämningen. Därför är det alltjämt så att påsken firas vid olika tidpunkter olika år. Att firningstiden ändå kan vara olika i skilda kyrkotraditioner beror på vilken tideräkningskalender man följer. De västliga kyrkorna följer den gregorianska kalendern (i Sverige sedan 1753), medan de flesta ortodoxa och orientaliska följer den gamla julianska tideräkningen. Påskens fundamentala betydelse märks i bevarade latinska söndagsnamn som septuagesima och sexagesima, som egentligen betyder sjuttio, respektive sextio dagar (före påsk) och som kommer före ett antal söndagar i fastan. Så kommer stilla veckan med dess koncentration kring händelserna under Jesu sista dagar. Själva påsken följs sedan av ett antal söndagar i påsktiden fram till pingsten. Gemensamt för kyrkor med rötter i den länge latinspråkliga västkyrkan är firandet av julen, som har ett fast datum (juldagen alltid 25 december) och som av många upplevs som en höjdpunkt, kanske rent av höjdpunkten, i kyrkans år. Så var det alls inte i begynnelsen. De första 9
kristna generationerna följde sin judiska ursprungsmiljö i ett avseende: födelsedagsfirande sågs som en hednisk sedvänja, som man tog avstånd från. En romersk kejsare införde år 272 ”den obesegrade solens födelsedag” som en festdag vid vad man uppfattade som vintersolståndet, den 25 december. Den blev uppskattad och mycket populär bland befolkningen. Någon gång i mitten av 300-talet, då förföljelserna upphört och kristendomen med ens blivit en av kejsaren gynnad religion, fann biskopen i Rom på att denna fest i stället kunde firas till minne av uppgången av rättfärdighetens sol. Med det avsågs Jesu födelse, tolkad utifrån en utsaga hos profeten Malaki (4:2). Detta firande spreds inom den västra delen av det nu snart sammanfallande imperiet, man var ju där van vid att säga och göra som man sade och gjorde i Rom. I östkyrkorna knöts firandet av Jesu födelse (och dop) i stället till den fest som motsvarar vår trettondedag jul och kallas epifania (”framträdandet”). En detaljerad översikt av kyrkoåret återfinns i det utdrag ur kyrkoordningen som i Den svenska psalmboken avslutar Evangelieboken. Det tema som i Evangelieboken anges före dagens bön och de följande bibeltexterna blir oftast bestämmande för psalmval och inriktningen av pre10
dikan. Att växlande teman betonas under kyrkoåret präglar i hög grad upplevelsen av gudstjänsten. Prästen
Prästen leder gudstjänstfirandet. Här möter vi ett språkligt problem som är motsatt det som vi såg i de två helt olika svenska orden för att återge den grekiska grundtextens ekklesia. Ordet präst är redan i fornsvenskan en förkortad återgivning av det grekiska presbyteros, som på svenska mest adekvat återges med ”äldste” och som oftast används i pluralis, presbyteroi. Detta ord var hämtat från vardagsspråket och hade inte någon speciell sakral innebörd. Det användes inte som en åldersbestämning utan om den grupp av äldre erfarna män, som utövade ledande funktioner i en grupp eller organisation av något slag i det samhälle där de nytestamentliga skrifterna kom till. Sådana presbyteroi omnämns också i de kristna församlingarna. I samma miljö fanns ett annat ord, hierevs, som mest adekvat i vårt språk återges med ”präst”. Det användes om ledare av gudstjänstfirandet i till exempel Jerusalems tempel och i andra religioners gudstjänstrum. Med den innebörden används det om sådana personer också i Nya testamentet (se t ex Matteusevangeliet 12:4–5, Apostlagärningarna 14:13), men det egendomliga är att ordet 11
aldrig används om någon med ett särskilt uppdrag i en kristen församling. Däremot används det märkligt nog om Jesus själv (i Hebreerbrevet, överstepräst) och om alla kristna, som betecknas som kungar och präster (1 Petrusbrevet 2:5–9, Uppenbarelseboken 1:6, 5:10, 20:6). I Svenska kyrkans bibelöversättningar användes ända fram till 1917 ett och samma ord, prest, för att återge de två ovan angivna ord eller begrepp som i grundtexten har helt olika innebörd och användning. Associationerna när man hörde eller läste om prester i de församlingar som omtalas i Nya testamentet kunde gå i helt olika riktningar. Vad eller vem är då egentligen en prest eller, som vi stavar det: präst? Ett försök till svar på den frågan ges av smedsonen Olavus Petri när han på 1500-talet hänvisar till vad prästen gör: att ”förkunna Guds ord är prestaembete såsom smida är smeds embete”. Ordet embete betydde då detsamma som syssla. Därifrån kommer den i vår kyrka inte sällan använda termen prästämbetet. Problemet här ligger i att ordet ämbete sedan 1500-talet fått en helt annan innebörd och numera står för en position som innebär myndighetsutövning av något slag (t ex JO-ämbetet eller pastorsämbetet, på den tid då folkbokföringen var en kyrklig uppgift). 12
Ett ofta använt sätt att komma till rätta med det nytestamentliga språkbruket är att skilja mellan det särskilda och det allmänna prästadömet. Det senare skulle då vara något som tillkommer de icke prästvigda. I de inte sällan både inom och mellan olika kyrkotraditioner inflammerade debatterna kring vad kyrkans ämbete innebär har man under senare år i stället börjat tala om de döptas och troendes prästadöme. I detta är då givetvis även en kyrkas präster inkluderade! Kanske kan en rimlig beskrivning av vad och vem en präst är hämtas ur ordningen för prästvigningsgudstjänsten (från 1987) i Svenska kyrkan. Där talas det om ”uppdraget att vara präst” och att det innebär att vara ”tjänare åt evangelium” (obs inte ”åt församlingen”), det vill säga åt det glädjebud om Jesus som den kristna gudstjänsten ända från början varit till för att gestalta. Prästen bär klädesplagg som kan verka egendomliga. Det beror på att de på sitt sätt förbinder oss med de första kristna århundradena. Den vita långskjortan går tillbaka till den dräkt alla bar på den tiden. När dräktmodet förändrades behölls den av dem som ledde gudstjänstfirandet. Det blev en påminnelse om hur det såg ut när alltsammans en gång började. Det långsmala band som prästen bär runt halsen – och som kallas stola – går också 13
tillbaka på den antika dräkten. Man tror att dess ursprung är det stycke tyg som bars kring halsen och som fungerade som näsduk eller servett. Efter hand blev stolan stiliserad till vad den är i dag: ett ämbetstecken för präster och diakoner. Och mässhaken som liturgiskt (över)plagg utgör en utveckling av antikens rundskurna mantel. Därför att altaret ses som en symbol för den gudomliga närvaron i gudstjänstens sammanhang vänder sig prästen mot det när han eller hon talar till Gud – som i bön eller lovsång. När han eller hon i stället har något att säga från Gud till församlingen – som till exempel i förlåtelseorden eller i den avslutande välsignelsen – vänder sig prästen från altaret. Den här symboliken bortfaller i kyrkor med fristående altare, där prästen står bakom nattvardsbordet och hela tiden är vänd mot församlingen (på latin: versus populum. ”mot folket”). 14
Gudstjänstens ordning
Ordningen för gudstjänsten går i sina grunddrag också tillbaka till de första generationernas kristna och till och med ännu längre. Om vi bortser från det som nu kallas Inledning och Avslutning består gudstjänsten av två huvuddelar: Ordet och Måltiden. Båda går tillbaka till den judiska miljö där Jesus och hans lärjungar hörde hemma. Ordet har sina rötter i den judiska gudstjänsten i synagogan – den som Jesus enligt evangeliernas berättelser deltog i (se t ex Matteusevangeliet 4:23, Markusevangeliet 1:39, Lukasevangeliet 4:15). Den bestod av böner och lovsägelser, läsning av heliga skrifter och utläggning av texterna. De första kristna församlingarna tog över den ordningen med den skillnaden att man utvidgade textläsandet. Utöver läsning och utläggning av de heliga skrifter som vi i dag kallar Gamla testamentet började man också återberätta vad som tidigt kallades apostlarnas hågkomster (det som blev våra evangelier). Ibland läste man också upp brev från aktade ledare. Sådana texter samlades så småningom till det som vi kallar Nya testamentet. Man gav sin gudstjänst en ny avslutning genom att tillsammans fira den måltid som Jesus åt med de sina den natt då han blev förrådd. Det var den måltiden som blev den kristna gudstjänstens särdrag. Det som av allt 15
att döma ursprungligen var en mättande gemensam måltid (se t ex 1 Korinthierbrevet 11:17–34) blev efter hand en rit med endast bröd och vin. I västkyrkan, där latinet blev gudstjänstspråk, kom den vanliga benämningen för den kristna gudstjänsten att bli missa, som på svenska blev mässa. Ordet går troligen tillbaka på en från 400-talet känd formel: ite, missa est (”gå, församlingen åtskiljes”), som markerade att de odöpta skulle lämna gudstjänstrummet. I ortodoxa och österländska kyrkor är benämningen mässa okänd. Där talar man i stället om ”den gudomliga liturgin”. Även gudstjänstens ordning skiljer sig där avsevärt från vad vi är vana vid. Förklaringen till detta är den kulturella, språkliga och religiösa klyvningen mellan öst och väst när det gamla romerska imperiet gick mot sin upplösning. Söndagens högtidliga mässa fick hos oss under medeltiden benämningen högmässa, en beteckning som visade sig vara så svårutrotlig att man fortsatt att använda den ända in i vår egen tid – länge helt inkonsekvent även för en söndagsgudstjänst utan nattvard. På grund av svårigheten att med säkerhet kunna räkna med kommunikanter blev en sådan gudstjänstform från mitten av 1700-talet allt vanligare och under 1800-talet närmast det normala 16
i svenska församlingar. När söndagens huvudgudstjänst efter 1900-talets nattvardsväckelse återigen ofta innefattar nattvardsfirande annonseras inte sällan att det antingen är fråga om mässa (med nattvard) eller gudstjänst (utan nattvard). Också detta språkbruk är högst inkonsekvent, då mässan ju också är en form av gudstjänst. För Svenska kyrkans del var det karakteristiskt att man vid 1500-talets reformation i stort behöll den medeltida ordningen för mässfirandet. Man kunde ändra formuleringar i texterna för vissa moment, men de avgörande förändringarna gällde andra ting: att (hög)mässan skulle firas på svenska och innehålla ett predikomoment samt att församlingen – och inte bara prästen – skulle få del av nattvardens bröd och vin. Allt detta kan på grund av Andra Vatikankonciliet (1962–65) känneteckna även en mässa i en romersk-katolsk församling i Sverige. Gällande ordning för gudstjänstfirandet i Svenska kyrkan återfinns i Den svenska kyrkohandboken från 1986 (en andra del för specialgudstjänster som vigningshandlingar osv kom 1987) samt i utdrag i Den svenska psalmboken. I internationellt språkbruk brukar en gudstjänstordning – i anknytning till ett grekiskt ord, leitourgia (som ungefär betyder ”tjänsteförrättning”) – kallas 17
liturgi. Den vetenskapliga bearbetningen av gudstjänstordningars komplicerade historia och innebörd blir då liturgik. Det är vi som firar gudstjänst
Vårt ord fira motsvarar det latinska celebrare från den tid då latinet var gudstjänstens språk. Av det har vi fått termen celebrant, ibland använd om prästens roll i gudstjänstsammanhanget. På sina håll talar man i stället om prästen som liturg, den som står för liturgin, själva gudstjänstfirandet. Det språkbruket leder till den missvisande föreställningen att gudstjänsten skulle vara något som prästen gör, medan församlingen är passiv. Går man till de talrika texterna om gudstjänstfirande från de första århundradena är det alltid församlingen som celebrerar, inte prästen ensam. Liksom det är vi som samlas till gudstjänst, som i den ursprungliga och egentliga meningen är kyrkan, är det också vi som tillsammans firar gudstjänst. Vi sjunger och ber och bekänner vår tro tillsammans. Prästens uppgift är att leda den församlingens gudstjänst där vi alla tar aktiv del. Så är till exempel alla gudstjänstens böner i vi-form och avslutas med vårt, församlingens, amen. Det skall vi uttrycka genom att låta det höras ljudligt och klart. 18
Samma sak gäller givetvis det amen som avslutar förlåtelsens ord i gudstjänstens inledning. Ordet är egentligen hebreiska och går tillbaka till synagogans gudstjänst. Det betyder ungefär ”ja, förvisso”, ”ja, så är det”. I det följande kommenteras gudstjänstens olika moment. Vi följer i första hand gudstjänstordningen för högmässa enligt Den svenska kyrkohandboken. De olika momenten anges där (och i psalmbokens utdrag) också med från medeltiden stammande latinska benämningar. Sådana är helt enkelt behändigare att använda i diskussioner om gudstjänstens ordning än vad svenska omskrivningar skulle vara. Med indrag av texten markeras i handbok och psalmbok sådana moment som kan utelämnas och alltså inte uppfattas som obligatoriska. Det finns en rad andra gudstjänstformer och de kommenteras i korthet efter genomgången av högmässan. Ledfrågan är hela tiden ”varför gör vi så här?”, och vi skall se hur ordningen för i synnerhet mässan bygger på ibland mer än tusenåriga traditioner.
19