9789113019635

roman

den

henrik b. nilsson den falske v채nnen

falske v채nnen

nilsson henrik b.

74=A8: 1 =8;BB>= 34=

FALSKE VĂ„NNEN

I_Nilsson_Den falske vännen.indd 3

2009-01-13 11:10:07

ISBN 978-91-1-301963-5 © Henrik B. Nilsson 2009 Norstedts, Stockholm Omslag: Sara R. Acedo Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2009 Första tryckningen www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

I_Nilsson_Den falske vännen.indd 4

2009-01-13 11:10:07

NIHIL OBSTAT IMPRIMATUR

Falska vänner: ord som är mycket lika ord på andra språk, men som betyder något helt annat än det man väntar sig.

Wer nie sein Brot mit Tränen aß, Wer nie die kummervollen Nächte Auf seinem Bette weinend saß.

Der kennt euch nicht, ihr himmlischen Mächte.

Ihr führt ins Leben uns hinein, Ihr laßt den Armen schuldig werden, Dann überlaßt ihr ihn der Pein: Denn alle Schuld rächt sich auf Erden.

Johann Wolfgang von Goethe

I_Nilsson_Den falske vännen.indd 7

2009-01-13 11:10:07

N

u tjöt det visst i tekitteln.

Den utgående posten var sorterad och på postcentralen i Rom stärkte sig nattskiftet med de sedvanliga kopparna kaffe inför skörden av ankommande brev och försändelser som om några timmar skulle delas ut till sina angivna adresser i staden med omnejd. Sorterarna tog ingen notis om sin kollega som passerade dem med kittel i handen och matlåda under armen.

Aposteln, som mannen kallades, eftersom han hade ansvar för postsäckarna från Vatikanen och det intilliggande Borgodistriktet, hade i flera år uppvisat samma rutin. Han var en tystlåten man.

Bortsett från sin trista min och stickade väst som han bar i alla väder utmärkte han sig endast för sina röda fingrar. Man lade inte märke till honom där han sökte sig ut mot korridoren.

Mannen försvann ner för en oupplyst trappa som ledde till källargångarna. Han tycktes känna vägen väl. Han rörde sig i katakomberna, halvmörkret, med förtrolighet – inte en endaste gång snubblade han över postsäckarna eller lådorna. När han kom till slutet av en smal korridor stannade han framför en dörr och satte nyckeln i låset.

Ett svagt ljus föll genom dörröppningen – spillet från ett litet källarfönster, från gatlyktan. Han vred på strömbrytaren. En naken glödlampa sprakade till i taket. Det lilla utrymmet föreföll att ha fungerat som städskrubb en gång i tiden. En övergiven golvmopp stack upp ur en hink i hörnet, bortglömda behållare med såpa och sågspån låg staplade intill golvbrunnen.

Mannen reglade dörren från insidan och drog fram en pall. Ljuset svajade. På det lilla bordet vid vilket han slog sig ner stod en tekopp intill en flaska lim och vad som såg ut att vara nagelfilar.

Han tog fram en bunt kuvert ur matlådan. Därefter började han systematiskt att ett efter ett föra omslagen över kittelns mynning — 9 —

I_Nilsson_Den falske vännen.indd 9

2009-01-13 11:10:07

tills de blev medgörliga och han försiktigt öppnade dem. Han brände fingrarna på ångan och svor, skakade dem i luften. Vid ett tillfälle tvingades han ta hjälp av nagelfilen. Det var ett kuvert från Vatikanens inre, av konvolutet att döma, de påvliga nycklarna. Adresserat till någon okänd österrikisk håla.

Under tiden som han sörplade ögnade han under gäspningar igenom breven. Han hade hunnit tugga i sig större delen av sin frukost och redan fyllt på koppen när han satte den varma drycken i halsen.

Han for upp från pallen och hostade, torkade byxbenen – han hade spillt på brevet. Tefläckar missprydde den tryckta överskriften: Bibliotheca Apostolica Vaticana.

Han stod en stund med gapande mun och studerade det ner­söla­ de papperet. Läpparna rörde sig klentroget. Som om de inte visste vad de skulle ta sig till. Till slut satte han sig igen och började fumla med penna och notisblock. Då och då kastade han en blick mot dörren. Han korsade sig, skakade på huvudet.

Han drog västen om sig. Som om han frös. Så fortsatte han att krafsa ner orden.

I_Nilsson_Den falske vännen.indd 10

2009-01-13 11:10:07

FÖRSTA DELEN

I_Nilsson_Den falske vännen.indd 11

2009-01-13 11:10:07

M

ina fingrar är som seismologiska instrument, tänkte redaktör Freytag och hällde upp kaffet. Han fyllde koppen till brädden, satte ner kannan på bordet med en antikvitetshandlares omsorg och drog in doften av mocka. Så hällde han ner sockret, rörde ett stilla varv och knackade varsamt med skeden mot koppkanten innan han lade den att vila på vattenglaset. Därefter satt han en stund och betraktade kaffespegeln som var blank och näst intill buktade av ytspänningen: ringar spred sig på ytan, som om en mört just vakat i den mörka sumpen.

Freytag såg sig om för att försäkra sig om att han inte var iakttagen, skakade loss händerna och höll andan. Så böjde han sig fram, fattade om örat på koppen och förde den utan brådska mot sina läppar. Han stannade upp mitt i rörelsen – handen vibrerade redan betänkligt.

Lite kaffestänk föll på exemplaret av Reichspost som låg uppslaget på bordet och flöt ut över en insändare av greve Karl Lancko­ rónski-Brzezie om rivningsepidemin som drabbat staden, och som Freytag med förtjusning sett fram emot att läsa. Freytag, som var en ordningsam man, harklade sig och ansträngde sig att tygla sina fingrar, men som så många gånger den senaste tiden vägrade de envist att foga sig – det var som om de skakade med flit.

I min gamla kropp pågår ett inbördeskrig, tänkte han och kände värmen på kinderna, svetten som rann under armarna. När han satt med kaffekoppen i luften och anade blickarna från de andra borden uppfattade han något som påminde om svindel. Han började skaka i hela kroppen. Till och med porslinet började skramla, noterade han förvånat, skeden hoppade som i dödsryckningar på vattenglaset. Och han sade till sig själv: Du måste sluta röka, Freytag, och inte dricka så mycket kaffe. Även bordet och stolen började darra, och det klirrade oroväck— 13 —

I_Nilsson_Den falske vännen.indd 13

2009-01-13 11:10:07

ande i taklamporna. Hela rummet tycktes ha drabbats av konvulsioner. Marken gungade under hans fötter som om han befann sig i en linbana ovan marken, vilket han insåg var en omöjlighet, och han kände en ilning längs ryggraden, en skräck som hade lurat under ytan och som nu nådde hans panna och hjärna. Han insåg att han höll på att förlora fotfästet och tänkte: Nu har det hänt, Freytag. Du har äntligen blivit vansinnig.

För en kort sekund välkomnade han tanken. Den var inbjudande som ett varmt kvinnobröst, och han lät sig sjunka ner i det vita mjuka. Runt omkring honom hördes avlägsna röster, någon knuffade honom i ryggen, och han fick en vag känsla av att han förlorade taget om kaffekoppen, att den krasade mot golvet och att folk rusade ut på gatan. Freytag satt som förlamad och skakade medan han förgäves trevade efter marken med sina fötter. Någon skrek: Vad är det som händer! Eller så inbillade han sig det. Han ville svara att han visste var skälvandet kom ifrån, det fanns ingen anledning att fly, det kom inifrån, epicentrum var i hans bröst, men läpparna bara vibrerade.

Han försökte tänka klart: Han hade en bestämd känsla av att han kramade bordet på Café Sperl och att han just läst i Reichspost att Cartago blivit förstört, men samtidigt som han begrundade den avlägsna stadens öde befann han sig plötsligt på en plats ovan jorden och hans fru satt framför honom. Nu höll han ett sektglas i handen och det var kväll. På avstånd anade han stjärnorna över hustaken och han hörde hennes röst som lät kall och främmande när hon uttalade orden: Es ist vorbei. »Det är förbi«, upprepade hon envist, och han lade märke till hennes pupiller som var sotade som om de täcktes av ett tunt sorgflor. »Jag har träffat en man«, sade hon, »och han är allt som du aldrig har varit.« Freytag försökte förstå vad hon menade, men hon talade obegripligt. Hon sade något om lycka, att hon aldrig hade varit lycklig tillsammans med honom. Hon påstod att han inte var kapabel att känna glädje, att han var tyngd av allvar, som om något outsägligt vilade på hans sluttande axlar. Att hon hade förslösat sin ungdom och tänkte leva innan det var för sent.

Freytag kände en oförklarlig klump i halsen medan han förde — 14 —

I_Nilsson_Den falske vännen.indd 14

2009-01-13 11:10:07

kristallglaset mot sin mun, men sekten sipprade ur mungiporna och fläckade hans skjorta. Ljuden från hennes smala mun studsade mot trumhinnorna och omvandlades till ett ihållande pipande. Han vände bort blicken och beundrade den magnifika utsikten. Utanför fönstret flöt pråmarna sakta fram på Donau med sina vemodiga lanternor som tycktes signalera åt honom, och han följde gatlyktornas pärlband och tänkte på alla ensamma människor bakom de upplysta fönstren. Han försökte intala sig att hon var höjdrädd, trots att också hon var uppväxt bland bergsgetter, att det var anledningen till att hon fumlade med håret och att hennes min var så sammanbiten. Vad kunde det annars finnas för förklaring till hennes obegripliga rabblande? Han hade trots allt nästan fått tvinga henne ombord i kabinen, hans stora överraskning: deras egen jubileumsloge i Riesenrad där kristallglasen väntade på att klinga.

De skulle snart vara tillbaka på marken, tänkte han, och då skulle allt vara som förr; de skulle fortsätta sin bröllopsdag med att åka gondol i Lilla Venedig som de gjort vartenda år sedan de gifte sig i en tid som kändes så avlägsen att den kanske aldrig egentligen hade funnits. Han tänkte på hur hennes ögon hade reflekterat ljusen när han första gången lutade sig fram för att kyssa hennes läppar. Du borde böna och be, Freytag, falla på knä, påminna om att äktenskapet är instiftat av Gud, i nöd och lust. Men när han blundade och åter kyss­te henne i sina tankar var hennes läppar svala och avvisande. Och han hörde åter hennes röst: Du lever i en gammal värld.

En värld som är förbi.

Hon hade rätt. Allting var förbi. Nu återstod bara en ensam promenad hem från Operan, i ösregn, med iskalla droppar innanför frackkragen och blåssektionens eko i öronen som ett sista tapto.

Föreställningen var för länge sedan slut. Han hade aldrig förtjänat henne. Inte egentligen. Es war sehr schön, tänkte han. Es hat mich sehr gefreut.

Det var då fingrarna började fladdra, och han släppte taget om glaset i tron att han satte ner det på det nedfällbara bordet, högt ovan marken, men det föll mot jorden. Och han visste med över­ tygelsen hos en dödsdömd att hans hand alltid skulle skaka som en påminnelse om den kvällen.

Freytag sjönk ihop mot marmorbordets omedgörliga yta och hör— 15 —

I_Nilsson_Den falske vännen.indd 15

2009-01-13 11:10:07

de glasen falla omkring sig, och det lät som om himlakropparna föll från skyn. Han kunde ha svurit på att han hörde ljudet av miljoner kristaller splittras mot kafégolvet, som om alla stjärnorna föll från himlen, och han tänkte på katedralen i Cartago där borta i Amerika som hade förstörts innan den var färdigbyggd. Det föreföll honom så oerhört sorgligt att något som inte var fullbordat skulle rämna av något så meningslöst som skakningar. Han tänkte att det var ett vackert namn, Costa Rica, samtidigt som han kände tidningen smeta mot ansiktet med sin salta trycksvärta. »Redaktör Freytag!« Paolo, piccolon, drog honom i armen och väckte honom ur hans tankar. Freytag snubblade yrvaket efter pojken ut på gatan där de andra redan stod framför kafébyggnaden. Där stod de unga konstnärerna från Konstakademin och gestikulerade med armarna, de feta borgarna som kippade efter luft så det knäppte i västarna, där stod artilleristerna välbehållna och stolta i sina bruna, prisbelönta uniformer och kramade sina sablar med benvita knogar – och runt dem stod fortfarande byggnaderna kvar på Gumpendorfer Straße, praktfulla, utan sprickor i fasaderna. »Det är ett omen …«, hörde han någon mumla, medan rutorna klagade i vinden. »Jordens undergång … förebådandet av en ny världsordning.« »Prat«, sade någon som av tonfallet att döma var officer. »Det är bara en jordbävning. En lättare sådan till på köpet. Inget som skrämmer en artillerist, inte. Ni har aldrig känt dånet av kanonerna, pojkar!« Så avklingade äntligen skälvningarna: tystnaden infann sig. Freytag kände åter marken under sina fötter. Han insåg först nu att han höll om den lille pojken. »Det är förbi nu, redaktör Freytag«, sade piccologossen och såg upp på honom med sina stora, ofördärvade ögon. »Det är över.« »Jag vet, Paolino«, sade han och rufsade om pojkens hår. Varefter han genast korsade sig och fumlade i fickan efter radbandet.

— 16 —

I_Nilsson_Den falske vännen.indd 16

2009-01-13 11:10:07

Sixtinska kapellet, Rom, 2 augusti 1903 Inkvarteringen i det Apostoliska palatset lämnade en del övrigt att önska. Ärkebiskopen av Krakow, kardinal Puzyna de Kosielsko, var synbart märkt av ögonblicket. Historiens dom tycktes hänga över honom medan han fingrade på papperet som låg framför honom på skrivpulpeten. Ända sedan han nåddes av budet om påvens hädangång och han i ilfart kallats till Wien hade han uppvisat minen hos någon som bar världens tyngd på sina axlar. Den stolta näsan och höga galiziska pannan hade något skamset över sig. Han hade mörka ringar under ögonen.

Kardinal Puzyna knackade med guldringen på skrivpulpeten och reste sig inför kardinalskollegiet. De vände sina huvuden mot honom. Somliga i raden tycktes ana vad som skulle komma. För andra dagen i rad satt de i kapellet under sina tronhimlar och skrev sina valsedlar. Två gånger hade de redan rest sig och under den allseendes blickar gått till altaret för att lägga sin röst i förhoppningen om att det var för sista gången, endast för att när sedlarna skakats om i kalken och räknats se dem brinna tillsammans med halmen.

Kardinal Puzyna harklade sig. Stunden var kommen.

Han sträckte på sig och gav kardinalstatssekreteraren ett ögonkast. Rampollas blick var tom. Som om han redan hade berövats det som ännu inte hunnit bli hans.

Kardinal Puzyna höll makten i sina händer. Så läste han på felfritt latin upp det kejserliga påbudet: vetot som en gång för alla skulle hindra favoriten Rampolla från att beträda påvestolen, att bli vald till påve – en roll som i hans egenskap av Vatikanens statssekreterare känts alltmer hemtam för honom under de senaste åren då Leo XIII varit märkt av sin höga ålder.

Orden rungade i kapellet. Han ryckte nästan till inför ljudet av sin egen röst. Medan han läste upp dekretet tilltog mumlandet.

— 17 —

I_Nilsson_Den falske vännen.indd 17

2009-01-13 11:10:07

Sedan han kungjort kejsarens vilja rättade han till mässkjortan och satte sig. Han var noga med att inte höja blicken när han svepte med ögonen över församlingen. Som om han inte ville möta altarväggen, ställas inför Den Yttersta Domen.

Protesterna tilltog runt omkring honom. Den gamle statssekreteraren hade en snopen min. Den självgoda uppsynen var borta.

Kardinal Rampollas röst skar i luften, den lät gäll – en korgosse.

Självsäkerheten som han uppvisat under morgonens mässa, hans vanligtvis så lena och inställsamma röst, var som bortblåst. Nu nästan kved han. Ett antal elektorer stämde in i protesterna. Anhängarna, frankofilerna, biföll avfärdandet av den världsliga makten. De motsatte sig påtryckningarna.

Det var tomma ord, ett spel för gallerierna. Favoriten skulle aldrig bli påve. De skulle få sin kompromiss. Det mesta pekade på brevbärarsonen. Snart skulle patriarken av Venedig vara vald och de skulle äntligen få sin herde.

Kardinal Puzyna lutade sig tillbaka i stolen, knäppte händerna i knäet och slöt ögonen. Endast någon natt till bakom lyckta dörrar, ytterligare någon ballotering, så hade de enats. Snart skulle han slippa ut ur sitt fängelse och han skulle få sin sömn. Han såg ut att redan längta till de mjuka bolstren på den österrikiska beskickningen. Att ligga under bilden av kejsaren. Att äntligen slippa vila under korset.

— 18 —

I_Nilsson_Den falske vännen.indd 18

2009-01-13 11:10:07