TIDLÖSA BER ÄTTELSER
Erich Maria Remarque
PÅ VÄSTFRONTEN TITEL INTET NYTT Författare VILJA VILJA
Titel: På västfronten intet nytt Originalets titel: All Quiet on the Western Front Författare: Erich Maria Remarque Text: © Tony Evans 2013 Illustrationer: © Sarah Wimperis 2013 Published by arrangement with Real Reads Ltd, UK (www.realreads.co.uk) Översättning: Hans Peterson Omslag och layout: Eva Andreasson Svensk utgåva © Vilja förlag Första upplagan 2014 ISBN 978-91-8783-112-6 Sidantal: 92 Lättlästnivå: 4 av 4 (X-Large) Lix: 22 Vilja förlag – en del av Nypon förlag AB info@viljaforlag.se www.viljaforlag.se www.facebook.com/viljaforlag På vår hemsida finns gratis arbetsmaterial.
ERICH MARIA REMARQUE
På västfronten intet nytt
Bearbetning: Tony Evans Illustrationer: Sarah Wimperis Översättning: Hans Peterson
Vilja förlag
Personer i boken Paul Bäumer Paul är bara 19 år när han lämnar skolan och blir soldat. Han har aldrig förr varit hemifrån. Fredrich Müller Fredrich är skolkamrat till Paul. Han gillar skolan och vill ta sin examen när kriget är slut.
6
Albert Kropp Albert gick också i skolan med Paul. Han är utan tvekan den smartaste av dem.
Stanislaus Katczinsky Han kallas Kat och är gammal nog att kunna vara far till Paul. Han är duktig på att hitta både mat och skydd när det behövs.
7
Tjaden Tjaden är också 19 år. Före kriget var han smed. Tjaden gillar mat.
Pauls mamma Pauls mamma har varit sjuk en tid, men inte sagt något till sin son. Hon vill inte oroa honom.
8
Kantorek Kantorek var Pauls lärare före kriget. Det var han som sa till killarna att frivilligt gå ut i kriget. Till slut blev även han inkallad.
Flera miljoner män slogs i första världskriget 1914–1918. Det här är några av dem. Hur många av dem överlevde?
9
Kapitel 1 Vi var nio kilometer bakom fronten. Nära Reims i nordöstra Frankrike. De senaste två veckorna hade vi legat i våra skyttegravar och stirrat på fienden. Det vill säga franska soldater. Nu var det vår tur att få några dagars vila. Vi hade fått så mycket kött och bönor som vi ville. Nu var vi mätta och mådde bra. 11
Det hade funnits så mycket mat att kocken hade gett oss extra portioner. Tjaden och Müller hade till och med fyllt några stora skålar med mat. Müller för att han ville ha lite i reserv. Och Tjaden för att han alltid var hungrig. Vi var 150 man i vårt kompani när vi gav oss iväg till fronten. Då var det rätt lugnt i våra skyttegravar. Den som hade hand om maten räknade med att alla skulle komma tillbaka. Men sista dagen sköt engelska kanoner granater över oss. De exploderade mitt ibland oss. 12
Vi var bara 80 som kom tillbaka till lägret. Därför fick vi dubbla ransoner mat. Inte bara av kött och bönor. Vi fick även extra korvar, bröd och tobak. Jag såg på mina kamrater där de satt i tältet. De njöt av att för en stund komma bort från striderna. Fyra av oss var 19 år. Ett år tidigare hade vi kommit direkt från skolan och in i armén. Närmast mig satt den lille Albert Kropp. Han var klokare än vi andra och blev genast korpral. 13
Bredvid honom satt Müller som skulle ta examen när kriget var över. Han hade med sig sina skolböcker. Så Leer som hade börjat anlägga skägg. Och han tänkte bara på flickor. Den sista i gruppen från skolan var jag. Paul Bräumer. Även om vi fyra höll ihop var vi goda vänner med de andra. Tjaden var ju i samma ålder som vi. Han åt mer än någon annan. Ändå var han smal som en pinne. Före kriget var han smed. Haie Westhus var också lika gammal som vi. Han var en arbetare som grävde upp torv. En stor kille med väldiga händer. 14
Detering var äldre. Han var bonde och gift. Han pratade mest om sin fru och sin gård. Slutligen var det ledaren för vår lilla grupp. Stanislaus Katczinsky. Vi kallade honom alltid Kat. Han var runt fyrtio år, lugn, erfaren, listig. Hans ansikte var brunt av väder och vind. Ögonen var blå och ryggen en aning böjd. Han var till stor hjälp för oss. Han kunde lukta sig till var det fanns mat. Och han kunde ordna så att vårt kompani fick de lättaste jobben. Lite senare satt jag utanför tältet med Müller och Kropp. Vi spelade kort. 15
Kropp läste upp ett brev från sin mamma. Hon hade hälsningar från Kantorek, vår gamle lärare. Vi skrattade. Müller knäppte iväg sin fimp. – Jag önskar att Kantorek var här ute med oss, sa han. 16
Kantorek var vår klasslärare i skolan. Liten, bestämd och alltid välklädd. Han brukade säga att vi borde gå in i armén. Till slut reste sig hela klassen, gick iväg och anmälde sig. Jag kommer fortfarande ihåg hur han uppmanade oss att kämpa. Han var så gripen att hans röst darrade. Det var dumt och känslosamt. Men då fattade vi inte det. Vi var helt oerfarna. Det var bara en av oss som inte ville gå ut i kriget. Det var Joseph Behm. En tjock, snäll kille. 17
Men han lät sig också övertalas. Stackars Joseph. Han behövde inte slåss så länge. Han var en av de första i vårt kompani som stupade. Han träffades i ögonen när vi blev anfallna.