9789113025216

Chil Rajchman

Jag är den sista juden

Tr eblinka (1942–1943)

Översättning och förord

Salomon Schulman

Chil Rajchman

Jag är den sista juden

Tr eblinka (1942–1943)

Översättning och förord

Salomon Schulman

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 Copyright © Les Arènes, Paris 2009 och Norstedts, Stockholm 2010 This book is published by arrangement with Literary Agency Wandel Cruse, Paris Översättning från jiddisch av Salomon Schulman Omslag Miroslav Sokcic Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2010 ISBN 978-91-1-302521-6

Förord

Man kan förstå honom, Chil Rajchman. Att han inom sig själv ville bära det outsägligt plågsamma.

Så få som möjligt skulle, då han ännu var i livet, få veta vad han genomlevt. Därför publicerades texten med hans godkännande först efter hans död. Han ville vara som vi andra, fastän han innerst inne visste att det inte var möjligt.

Treblinka, namnet bränner ännu på läpparna hos dem som berörts av detta historiens mest omänskliga inferno. Platsen: en undanskymd by, i alla meningar gudsförgäten, tio mil nordöst om Warszawa; orten var länge en av nazisternas bäst bevarade hemligheter.

5

Där skulle i runda tal en miljon människor mördas; förnedras till deras sista suck. Så hade Hitler bestämt, så hade det antijudiska Neuropa bestämt och mardrömmen gick i uppfyllelse. En miljon människor miste livet – som om Stockholm vore utraderat i morgon – förutom de femtiofyra människor som lyckades fly därifrån.

Nazisterna lyckades samla ihop judar från alla Europas hörn och föra dem till dödslägren. Det skulle inte ha skett om inte kollaboratörer funnits allestädes – bland skollärare i Litauen, bland polska svindlare, bland slovakiska bönder, eller varför inte bland svenska läkare.

De lyckades bevara sin hemlighet väl, nazisterna, på en några kvadratkilometer stor sandbemängd glänta i en polsk barrskog. Där står idag minnesmärket över dem, miljonen mördade och praktiskt taget bara judar.

De intet ont anande anlände, plockades av kläder och ägodelar och trodde tills de klev över tröskeln till gaskammaren att de kommit till ett arbetsläger.

Stationsbyggnaden såg bedrägligt fin ut, med biljettexpedition och tidtabeller på väggarna, ett stort runt ur på plattformen och pilar som pekade 6

mot Warszawa och Bialystok. De hade lyckats med det bedrägliga, tyskarna och deras medhjälpande ukrainare. På tågvagnarnas tak satt letter och fångade in flyende judar.

Treblinka öppnade sina portar sommaren 1942 och stängde gaskamrarna hösten 1943. Enbart Auschwitz lyckades nå en högre dödssiffra. Ändå överlevde fler fångar denna koncentrationslägrens sinnebild.

Sadismen, effektiviteten och obarmhärtigheten i Treblinka hade få motsvarigheter bland dödsfabrikerna. Grymheterna kunde få berätta om; bödlarna teg som alltid.

Jag har hört andra offer berätta – hemma. Född i Malmö såg jag ändå krematorieaskan fladdra ur deras munnar, från deras mumlande klungor, medan var och en av dem återgav brutaliteten som bara några år tidigare vällt fram över dem och hela Europa. Sedan dess förknippar jag ofta vårt språk, jiddisch, med en outhärdlig smärta även om jag kan uppskatta dess nyansrikedom.

När Chil Rajchman efter de flerhundrahövdades desperata uppror i dödslägret den 2 augusti 1943, det dödsdömda, lyckades slita sig loss från gaskamrar, piskor, brinnande gravar och detta 7

gränslösa hat, orden räcker inte för att beskriva de överlevandes oändliga smärta, flydde han ut i den begränsade frihet som fanns i det ännu krigshärjade Polen.

Jag läste Rajchmans dokument, utan titel på jid­ disch, bara en anteckning högst uppe på manuskriptet att det handlade om zikhrojnes, minnen. Det tog mig tre månader att dechiffrera dessa plågsamma minnesspår, att stanna upp och inte orka längre; och åter begrunda Rajchmans skräckberättelse, trots min vana att lyssna både i den miljö jag växte upp i – bland pinade koncentrationslägerfångar, piskade gulaginterner, underjordiskt gömda, ännu skrämda av krigets många judehatande polacker – och senare som läkare och psykiatriker.

Jag orkade inte hålla emot.

Chil Rajchman skrev ned sina minnen under flykten liksom senare under förfalskat ariskt namn, då han deltog i det polska Warszawaupproret, augusti 1944.

Efter kriget erbjöds han en uppsatt tjänst i den kommunistiska byråkratin men lämnade snart Polen, denna stora judiska begravningsplats, för att hamna i Montevideo, Uruguay.

Socialt gick det honom där väl i händerna. Han blev en besutten direktör inom textilindustrin, allt8

medan han vittnade i rättegångar mot de alltför få arresterade bödlarna. Han pekade till och med ut Ivan Demjanjuk såsom ”Ivan den förskräcklige”, vilken skar öronen av sina offer eller spetsade dem bakifrån innan han sköt dem. Rajchmans övertygelse räckte inte för rättvisan utan Ivan Demjanjuk släpptes ”i brist på säkra bevis”.

Idag är Chil Rajchman ”naturligt” död, i den mån man törs tala om ett värdigt liv. Han bar på detta sitt dokument i sex decennier, innan hans upplevelser kom oss andra till del. Få i omgivningen kände till vad han gått igenom, men i nazidomstolarna som konstant gav sina anklagade för låga straff, om dessa överhuvudtaget ställdes inför skranket, var han ett självskrivet vittne.

Hans direkta språk, ordpiskor som slår mot läsaren med en staccatosnärt man inte förmår värja sig emot, är inte en driven författares. Naket utan moralism eller sentimentalitet skildras en bestialisk verklighet. Det är den hudlöse iakttagaren som låter sitt just förflutna återkomma, på det att vi andra ska få insikt om Människans ödesdigra kapacitet för bottenlös ondska.

Läs, låt ögonen stanna upp ett tag, se dig om i rummet, övertyga dig om att du befinner dig där i vårt nu och att du inte sugits in i ett outhärdligt Tre9

blinka. Detta är ofattbart, detta saknar motstycke – ens gängse försvarsmekanismer orkar inte hålla uppe garden.

Salomon Schulman Lund den 9 november 2009

10

1

I tillslutna vagnar mot okänd ort

De otröstliga vagnarna för mig bort, bort till denna ort. De forslar oss från alla håll: från norr och söder, från väster och öster. Natt som dag. De fraktar under alla årstider, vår som vinter, sommar som höst. De far dit utan störningar och begränsningar, transporterna. Treblinka blir rikare på blod, dag efter dag. Ju fler man för dit, desto fler är Treblinka redo att ta emot.

I likhet med alla andra vet jag varken till vad eller vart man för mig. Dock bemödar vi oss om att så vitt möjligt är bli varse om vart vår väg leder.

De ukrainska missgärningsmän som vaktar visar oss inte ens ynnesten att svara. Det enda vi hör 15

från dem är: Hit med guld, hit med pengar eller värdesaker!

Dessa förbrytare uppsöker oss hela tiden. Nästan en gång i timmen terroriseras vi av den ene efter den andre. Mordiskt slår de oss med kolvar och var och en av oss gör sitt bästa, så vitt möjligt, för att stänga deras käftar med några mynt, för att slippa undan kolvarna.

Så ser vägen ut.

Vi lämnar stationen i Ludamoro, som ligger cirka 20 kilometer från Lublin. Jag åker med min unga vackra syster, Rivka, som är 19 år gammal och med min gode vän Wolf Ber Royzman och hans fru och två barn. Nästan alla som befinner sig i vagnen är mina närmaste bekanta från samma shtetl Ostrow Lubelski. Vi är i runda tal 140 personer i vagnen. Det är oerhört trångt, luften är tjock och unken och alla står tryckta mot varandra. Inte nog med att män står tillsammans med kvinnor, alla är tvingade att utföra sina behov på den plats de står …

Från alla hörn hörs tunga stönanden och alla frågar varandra: Vart är vi på väg? Men man lyfter på axlarna och svarar med ett djupt ”oj”. Ingen vet vart vägen bär och på samma gång vill ingen 16

tro att man för oss dithän, likt man i månader fört våra närmaste, våra bröder och systrar.

Bredvid mig sitter min vän Katz, ingenjör till yrket. Han försäkrar mig att vi är på väg till Ukraina där vi ska slå oss ner i en by för att utföra jordbruksarbete. Han låter mig förstå att detta vet han väl, ty en tysk löjtnant, förvaltare på en stor statlig lantgård, hade berättat det för honom. Den låg sju kilometer från vår shtetl, Jedlonke. Han betraktade honom som en sann vän, ty från tid till annan hade han hjälpt honom med att reparera en elektrisk motor. Jag ville gärna tro att så var fallet, fastän jag insåg att det i själva verket låg annorlunda till.

Vi åker. Mycket ofta stannar tåget till på grund av signaler, ty det kör utanför tidtabellen och är därför tvunget att vänta och släppa fram de ordinarie tågen. Vi passerar olika stationer, däribland Lukow och Zhedlez. Varje gång tåget stannar till ber jag ukrainarna att de ska ta med sig lite vatten till oss. De svarar inte, men ger man dem en guldklocka, räcker de en lite vatten. Många av mina vänner lämnar sina saker i förväg och får då inte den utlovade vattenskvätten. Jag får vara med om ett undantag. Jag ber en ukrainare om lite vatten 17

och han begär 100 zloty för en flaska. Jag går med på det. Det dröjer inte länge förrän han kommer med en halvliterflaska fylld med vatten. Jag frågar honom hur långt det är kvar att åka. Svaret är tre dagar, för vi är på väg till Ukraina. Jag börjar fundera på om det verkligen kan stämma … Vi har varit på väg i 15 timmar och bara klarat av en sträcka på 120 kilometer.

Klockan visar fyra på morgonen och vi närmar oss stationen Treblinka som ligger sju kilometer före Malkin. Där blir vi stående. Vi väntar på att tåget åter ska röra sig från platsen. Min syster säger till mig att hon är hungrig. Vi har bara lite mat kvar. Eftersom vi i all hast tvingades iväg från vår shtetl, var det omöjligt att köpa livsmedel. Samma sak inträffade i Lubarszaw. Jag låter min syster förstå att vi har en lång väg framför oss och att vi så långt som möjligt måste begränsa vårt intag av föda. Annars kommer den inte att räcka till för vår resa. Min syster håller med mig. Hon avstår från maten och försäkrar mig att hon alls inte är så hungrig …

18