9789185865277

JOHN LENNON

PHILIP NORMAN

JOHN LENNON Översättning Gunilla Roos

Forum

Texträttigheter Ett särskilt tack till Rolling Stone för att de bidrog med följande utdrag: Ur artikeln ”Lennon Remembers” av Jann S. Wenner, 21 januari och 4 februari 1971 © Jann S. Wenner 1971. Ur artikeln ”A Conversation with John Lennon” av Jonathan Cott, 22 januari 1981 © Rolling Stone. ”What Songs the Beatles Sang” av William Mann för The Times, 23 december 1963 © William Mann/The Times. ”The Psychedelic Experience” av Timothy Leary, Ralph Metzner och Richard Alpert, University Books, 1966.

Robin Blackburns och Tariq Alis intervju för Red Mole, 21 januari 1971 © Robin Blackburn/Tariq Ali/Red Mole magazine. Översättningar Carroll, Lewis, ”Alice i Underlandet” och ”Alice i Spegellandet” (”Alice Adventures in Wonderland” och ”Through the Looking-glass”), översättning av Harry Lundin, En bok för alla 2005.

Carroll, Lewis, dikten ”Klyverbrack” ur ”Valrossen och snickaren och andra märkliga verser” (”The Walrus and the Carpenter and Other Remarkable Rhymes”), översättning av Louise Moëll, Richter 1987.

Lennon, John, ”En spann jord i maskineriet” (”A Spaniard in the Works”), översättning av Bengt Sahlberg, Bakhåll 1997.

Lennon, John, ”På eget sätt” (”In His Own Write”), översättning av Peter Curman och Ingemar Lindahl, Wahlström & Widstrand 1965.

Ono, Yoko, ”Grapefruit”, översättning av Ulf Claësson, Bakhåll 2001.

Saint-Exupéry, Antoine de, ”Lille prinsen” (Le petit prince), översättning av Gunvor Bang, Rabén Prisma 1997.

Bildrättigheter 1. © Redferns (M. Haywood Archives) 2. © Pauline Lennon 3. © Leila Harvey 4. © Getty Images (Popperfoto) 5. © Charles Roberts 6. © Charles Roberts 7. © Helen Anderson 8. © Ann Mason 9. © John O’Connor 10. © Bill Harry 11. © Redferns (Jurgen Vollmer) 12. © Camera Press (Wolf-Hinrich Groeneveld)

13. © Astrid Kirchherr / K&K 14. © Michael Ward 15. © Rex Features 16. © Bettmann/Corbis 17. © Getty Images (Michael Ochs Archives) 18. © Tony Bramwell/LFI 19. © Getty Images 20. © Bettmann/Corbis 21. © Camera Press (Ron Reid) 22. © Getty Images 23. © Bob Gruen 24. © Redferns (Steve Morley) 25. © Bob Gruen 26. © Bob Gruen 27. © Bettmann/Corbis

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se ISBN 978-91-85865-27-7 Copyright © 2008 Philip Norman Foto: Bob Gruen Design: Niklas Lindblad Satt hos Ljungbergs sätteri i Köping Tryckt hos ScandBook i Falun

Del 1 Pojken fr책n landet

1 Krigsbarn ”Jag var egentligen oönskad.”

John Lennon föddes med en musikalisk och komisk begåvning som skulle föra honom längre från sina rötter än han någonsin kunde drömma om. Som ung lockades han bort från Storbritannien av glamoren och de till synes oändliga möjligheterna som hägrade på andra sidan Atlanten. Han lyckades med en bedrift som är sällsynt bland brittiska artister: att spela amerikansk musik för amerikaner, och att göra det lika övertygande som någon inhemsk utövare – eller kanske ännu mer övertygande. Hans grupp turnerade under många år i USA och charmade publiken i stad efter stad med sina färggranna scenkläder, lustiga frisyrer och ständiga glada leenden.

Detta var förstås inte Beatlesmedlemmen John Lennon utan hans farfar och namne som var född 1855 och oftast kallades Jack. Lennon är ett irländskt namn – ursprungligen O’Leannain eller O’Lonain – och Jack brukade uppge Dublin som sin födelseort trots att det fi nns uppgifter om att hans familj redan innan han föddes hade korsat Irländska sjön för att bli en del av Liverpools stora irländska befolkning. Han började sitt yrkesliv som kontorist men följde på 1880-talet den impuls som var vanlig bland hans landsmän och emigrerade till New York.

De flesta andra irländska immigranter fick jobb som grovarbetare och poliser, men Jack blev medlem i musikgruppen Andrew Robertson’s Coloured Operatic Kentucky Minstrels.

Hans medlemskap i gruppen må ha varit kort och slumpartat men det gjorde honom till en del av den tidigaste transatlantiska populär-

7

musikindustrin. Amerikanska så kallade minstrels – vita revysångare som sminkade sig svarta, bar skjortor med stora kragar och randiga byxor och sjöng sentimentala sånger om Swanee River – var otroligt populära i slutet av artonhundratalet, både som scenartister och som upphovsmän till hitlåtar. När Robertson’s Coloured Operatic Kentucky Minstrels turnerade på Irland 1897 kallades de för ”världens erkänt främsta minstrels” i Limerick Chronicle, och Dublin Chronicle ansåg att de var det bästa som man någonsin hade sett. I en handbok från den tiden kan man läsa att gruppen hade runt trettio medlemmar, att det fanns några äkta svarta sångare bland de sminkade och att deras specialitet var att paradera på gatorna i städerna som de skulle uppträda i.

Till skillnad från den sonson som han aldrig skulle träffa blev denne John Lennon inte världsberömd genom sin musik. Den var bara ett exotiskt mellanspel och hans avkomlingar visste mycket lite om denna tid i hans liv. Någon gång runt sekelskiftet slutade han att turnera, återvände till Liverpool och återupptog sitt gamla liv som kontorist, denna gång hos Booth linjerederi. Hans dotter Mary – enda barnet från ett äktenskap som inte hade överlevt hans tillfälliga tillvaro med sotat ansikte, banjomusik och applåder – följde med honom.

När Mary flyttade hemifrån för att börja arbeta som tjänsteflicka såg det ut som om Jack skulle få åldras ensam. Hans lösning på problemet var att gifta sig med sin hushållerska. Hon var en ung Liverpoolkvinna med irländska rötter vid namn Mary Maguire. Trots att hon var tjugo år yngre än Jack och analfabet blev Mary – som kallades för Polly – en utmärkt fru: praktiskt lagd, flitig och osjälvisk. De bodde i ett litet radhus på Copperfield Street i Toxteth, en del av staden som gick under namnet ”Dickens Land” eftersom så många gator var uppkallade efter figurer i Dickens romaner. Liksom mr Micawber i ”David Copperfield” pratade Jack ibland om att återvända till sitt gamla liv som revysångare och tjäna så mycket pengar att hans unga hustru skulle kunna, som han uttryckte saken, ”fisa mot silke”. Men han spelade hädanefter bara musik på pubar i staden och hemma i familjen.

Tillsammans med Polly fick Jack åtta barn. Två dog i späd ålder – något som den vidskepliga Polly skyllde på att de hade blivit döpta

8

katolskt. De följande sex barnen fick därför protestantiska dop och överlevde alla: fem pojkar – George, Herbert, Sydney, Alfred och Charles – och en flicka, Edith. Polly gjorde sitt allra bästa för att få Jacks lilla lön att räcka till mat åt dem alla, men deras kost som huvudsakligen bestod av bröd, margarin, starkt te och ”lobscouse” – en stuvning på kött och skorpor – var alltid för näringsfattig. Det drabbade den fjärde pojken Alfred, född 1912, värst och han fick som liten engelska sjukan vilket ledde till att hans ben inte växte som de skulle. Det enda botemedlet som barnläkarna kände till på den tiden var att fästa otympliga stålskenor kring benen i förhoppning om att den extra tyngden skulle göra dem starkare och få dem att växa. Alf fick stå ut med stödskenorna i många år men hans ben förblev taniga och onormalt korta, och han blev aldrig längre än en och sextiotvå.

Trots det var han en stilig grabb med sitt tjocka mörka hår, sina glada ögon och den typiskt lennonska näsan – en smal, skarp örnnäsa med tydligt markerade fördjupningar ovanför näsborrarna. Barnen ärvde Jacks musikaliska begåvning i olika hög grad. George, Herbert, Sydney, Charles och Edith hade alla hyggliga sångröster och pojkarna spelade munspel, det enda instrument som ungdomar i deras situation hade råd med. Alf däremot visade en mycket större talang och hade dessutom vad hans bror Charlie (född 1918) kallade ”show-off spirit”.

Han kunde sjunga alla music hall-sånger och operettnummer som var populära under första världskriget, han kunde deklamera ballader, berätta roliga historier och imitera folk. Hans specialitet var Charlie Chaplin, den lille anarkistiske luffaren som hade blivit världsberömd genom sina filmer vilket ingen komiker före honom hade lyckats med.

När familjen samlades brukade Alf sitta i knät på sin pappa och tillsammans sjöng de Ave Maria medan sentimentala tårar rann nerför kinderna på dem båda.

Jack dog 1921 av en leversjukdom som troligen hade orsakats av alkoholism. Polly kunde omöjligt klara sig på den statliga änkepensionen på fem shilling i veckan och blev tvungen att börja arbeta som tvätterska. Från fyra på morgonen till kvällningen stod hon och skrubbade andra människors smutsiga lakan på en tvättbräda och körde sedan de plaskvåta, skrynkliga lakanen i en tung järnmangel. Det var hårt

9

arbete – ryggen tog stryk och händerna blev skållade. Trots det minns hennes barnbarn Joyce Lennon att det trånga lilla huset alltid var så prydligt och välstädat att ”man kunde äta direkt från golvet”. Köksspisen svärtades varje måndagsmorgon och trappsteget vid ytterdörren skurades tills det blev så gott som vitt och sedan målades kanterna röda med en bit sandsten. Polly styrde över sina söner som mrs Joe i ”Lysande utsikter” och drog sig inte för att ge dem stryk med en läderrem ens när de var nästan fullvuxna. I likhet med många andra praktiska och jordnära människor hade hon samtidigt en dragning till det mystiska och trodde sig kunna sia om framtiden genom att spå i kort eller i tebladen i en urdrucken kopp.

Hur hårt Polly än arbetade kunde hon inte klara av att försörja sina sex barn. Som tur var hittade hon en lösning som innebar att hon slapp ansvaret för Alf och Edith utan att familjen splittrades eller hennes mycket starka självaktning tog skada. De blev båda erbjudna inackorderingsplatser på Liverpool’s Bluecoat Hospital (en välgörenhetsskola) på Church Road i Wavertree, ett stenkast från en på den tiden okänd gata vid namn Penny Lane. Bluecoatskolan var grundad 1714 och de manliga eleverna fick alltjämt bära en sjuttonhundratalskostym med blå jackett med guldknappar, knälånga byxor och kravatt. Utbildningen i skolan höll hög standard, disciplinen var inte alltför hård och de barn som blev antagna ansågs lyckligt lottade. Trots det var det traumatiskt för Alf och Edith att lämna sitt mysiga, ombonade hem på Copperfield Street och sin dyrkade mor. Av de två syskonen anpassade sig Alf lättare till internatlivet: det gick bra för honom i skolan, han blev fotbollslagets maskot och han underhöll kompisarna i sovsalen med samma sång- och dansnummer och Charlie Chaplin-parodier som han brukade framföra för familjen och grannarna.

Från tidiga barndomen hade hans högsta önskan varit att följa i sin fars fotspår i show business. Den var mycket nära att gå i uppfyllelse en kväll när han var fjorton år gammal och hans bror Sydney tog med honom till Empire Theatre på Lime Street för att se en grupp sjungande och dansande ungdomar som kallades för Will Murray’s Gang. Efter framträdandet lyckades Alf snacka sig in bakom scenen och gjorde en spontan audition för Will Murray, gruppens vuxne ledare, som på

10

stående fot erbjöd honom jobb. När hans bröder Herbert och George, som nu tog en del av föräldraansvaret, vägrade att ens höra talas om saken rymde Alf från Bluecoat Hospital och anslöt sig till Murray’s Gang som var på väg till Glasgow för nästa framträdande. Men en lärare från skolan följde snöpligt nog efter, förde hem honom och utsatte honom för rituell förnedring inför de församlade eleverna.

Ett år senare skickade Bluecoatskolan ut honom i världen utrustad med en god utbildning och två par långbyxor som ett bevis på att han hade blivit en vuxen man. Han tillbringade ett par olyckliga veckor som springpojke på ett kontor innan han insåg att det fanns en mycket mer lockande karriär – en som faktiskt gick att jämföra med att få stå på scen – inom räckhåll. För detta var atlantångarnas gyllene era när Liverpool och Southampton var Storbritanniens livligast trafi kerade hamnar. Enorma skepp med många skorstenar stävade dagligen uppför floden Mersey där de möttes av färgglada båttåg från London proppfulla av rika människor, deras pälsar och resekoffertar.

På Ranelagh Place hade det flotta hotellet Adelphi just uppförts för att göra övergången från landbacken till sjön så smidig som möjligt för resenärerna. Hotellet hade en salong stor som Titanic, rum stora som gemak och inomhuspooler, hårfrisörer och massörer.

Så Alf gick till sjöss som piccolo på S.S. Montrose. Han upptäckte snart att han var som skapt för det livet. Hans trevliga, glada sätt gjorde honom snabbt populär bland passagerarna och hans överordnade och gjorde att han inte stötte sig med den homosexuella maffia som styrde fartygets restaurang- och köksavdelningar. ”Lennie” – som han kallades ombord – blev snabbt befordrad till servitör på kryssningsfartygets rutt mellan Liverpool och Medelhavet. På lediga stunder brukade han underhålla sina kollegor med sånger och imitationer i deras trånga, illaluktande gemensamma hytter eller i personalbaren, som på alla skepp kallades för ”Pig and Whistle”. Hans specialitet (som hans far Jack särskilt skulle ha uppskattat) var att svärta ansiktet med skokräm och imitera Al Jolson, vars smöriga hyllningar till ”Mammy” och ”Dixie” såldes i miljontals skivexemplar under tjugotalet och början av trettiotalet.

Han kunde alltid föreställa sig att han befann sig i en sorts strål-

11

kastarljus vare sig han klädd i vit mässjacka och handskar serverade mäktig mat till snobbar eller smäktande sjöng Jolsons sång ”Sonny Boy” på knä med knäppta händer eller återvände hem till Copperfield Street fullastad med de smugglade fartygsdelikatesser som är varje stewards gudasända löneförmån. När han inte var till sjöss kunde han i en eller annan hamnpub också alltid hitta en intresserad publik som gärna ville lyssna på hans berättelser om de exotiska platser och folkslag han hade sett och det spännande livet ombord som ung, ensamstående kypare.

Trots alla hans historier om kärleksmöten ombord och på landpermissioner tycktes det bara finnas en kvinna för Alf Lennon. En dag år 1928, inte långt efter att han hade gått ut från Bluecoat Hospital, promenerade han lojt omkring i Sefton Park. Han var stiligt klädd i den ena av sina två nya kostymer och ett mycket stort plommonstop och han rökte en billig cigarett som han på dandymanér hade satt i ett munstycke. Ensam på en bänk bredvid den konstgjorda sjön satt en flicka med burrigt kastanjebrunt hår och ett ansikte som en ung Marlene Dietrich. När Alf närmade sig för att försöka flörta med henne möttes han av en storm av hånfulla skrattsalvor. När han insåg att det var hans jättelika plommonstop som väckte löje slet han av sig det och slängde det i sjön. Det var inledningen till hans långa, stormiga förhållande med Julia Stanley.

Julia – som också kallades för ”Juliet”, ”Judy” eller ”Ju” – hade en nästan lika stark längtan efter glamor som Alf och samma drift att underhålla andra. Även hon hade en bra sångröst, men till skillnad från Alf kunde hon också spela flera instrument. Hennes morfar, även han en Liverpoolkontorist med dragning till scenen, hade lärt henne att spela banjo och hon var också hygglig på dragspel och ukulele.

Julias musikaliska begåvning, personlighet och charmerande utseende gjorde henne till en självklar kandidat för scenen, men den mödosamma artistkarriären låg inte för henne. När hon slutade skolan vid femton års ålder var det för att börja ett trist jobb som kontorist på ett tryckeri. Det lämnade hon dock snabbt och blev i stället platsanviserska på Liverpools flottaste biograf, Trocadero på Camden Street.

Där gick hon i sin prydliga operettuniform med omlottjacka och pil-

12

lerburkshatt bland tjocka heltäckningsmattor och dämpad belysning.

Det var, precis som Alfs liv till sjöss, ett oglamoröst liv i en glamorös miljö.

Hennes utseende gav henne många beundrare. Till och med föreståndaren för Trocadero, en magnifik personlighet som gick klädd i smoking hela dagarna, gjorde försök att uppvakta sin sötaste platsanviserska genom att lämna presenter i form av choklad eller silkesstrumpor i hennes omklädningsskåp. Alf Lennon med sin Chico Marx-hatt och sina korta ben tycktes inte direkt vara något kap för en sådan omsvärmad flicka, men de hade precis samma sorts sorglösa personlighet och knäppa humor. De älskade också båda att dansa – vilket på den tiden innebar relativt stillsam pardans. När de dansade vals och quick-step tillsammans brukade de fantisera om att de var det allra mest berömda dansparet på den vita duken – den rödhåriga Julia blev Ginger Rogers och Alf förvandlades till Fred Astaire.

Vid en ytlig betraktelse kunde Alf och Julia tyckas ha växt upp i ungefär samma sorts miljö. Båda hade många syskon – hon hade lika många systrar som han hade bröder – och båda kom från sjöfararfamiljer. Men precis som i alla andra samhällsskikt i dåtidens Storbritannien fanns det tydliga klassdistinktioner inom sjöfartsvärlden. Och det råkade vara så att Julias far, George Stanley (av familjen kallad ”Pop”), befann sig flera pinnhål högre upp i den strikta hierarkin än Alf. George hade utbildat sig till segelmakare under den inte alltför avlägsna tid då många skepp som anlöpte Liverpool fortfarande var beroende av segel som ett tillskott till ångkraften. Efter många år till sjöss på White Star Line hade han börjat arbeta på London, Liverpool and Glasgow Tug Salvage Company – ett företag som bärgade de fartyg som på grund av stormar eller mänskliga misstag ofta blev till vrak i de farliga vattnen mellan floden Merseys mynning och den avlägsna kusten i norra Wales.

Pop Stanley rörde sig därför obehindrat i samma kretsar som sjökaptener och lotsar, havets överklass. Hans andra fyra döttrar uppförde sig med en värdighet som anstod deras sociala ställning – låt vara att de var livliga och egensinniga – och umgicks med unga män som skulle bli navigatörer och fartygsmaskinister. Det var bara Julia som drog

13

ner familjens anseende genom att vara tillsammans med Alf Lennon, en enkel servitör. Pop var mycket ogillande och fick stöd av sin äldsta dotter Mary, kallad Mimi. ”Varför hon valde [Alf] har jag aldrig begripit”, brukade Mimi klaga till och med på sin ålders höst. ”Jag hade aldrig trott att hon skulle få ihop det med en sjöman. Han var en odugling … den sortens karl som har en flicka i varje hamn. Vindflöjeln brukade jag kalla honom.”

Alf själv ägde dessvärre samma skarpa slagfärdighet och tillintetgörande rättframhet som skulle bli ett av hans sons mest framträdande drag. Eftersom han själv rörde sig bland riktigt fi na personer varenda dag ombord tyckte han att familjen Stanleys attityd var skrattretande och drog sig inte det minsta för att säga det till dem. Var gång som Julia försökte introducera honom i den tätt sammanhållna familjekretsen uppstod det oundvikligen något uppträde – om inte med Pop så med Mimi – som slutade i att han lämnade huset eller blev beordrad att göra det. Om paret bara hade lämnats ifred hade Julia förmodligen tröttnat på Alf och hittat någon som hennes familj hade ansett var henne mer värdig. Men sådan var hon till sin läggning att ju mer avspisad och kritiserad han blev, desto mer bestämd blev hon att hålla fast vid honom.

Så deras förhållande fortskred under trettiotalet, och de långa perioder som Alf tillbringade till sjöss gjorde att spänningen hölls vid liv.

Han kom så småningom på någorlunda vänskaplig fot med Julias systrar Elizabeth, Anne och Harriet, och han tyckte om hennes mor Annie (född Millward) som var så godhjärtad och snäll att hon ibland brukade köpa skor åt barn som hon fick se springa barfota på gatan.

Men Pop (som till och med Mimi beskrev som ”en översittare”) förblev avogt och fientligt inställd till honom. Som de flesta unga par på den tiden som bara kunde träffas på pubar, i familjens vardagsrum eller i parker, hann både Alf och Julia bli en bit över tjugo utan att de hade upplevt någon större intimitet än kyssar och smek. Trots Mimis misstankar om ”en flicka i varje hamn” svor Alf på att han var Julia trogen under sina resor och skrev till henne så ofta han kunde. Hon svarade inte på hans brev och – påstod han – brydde sig inte ens om att möta honom i hamnen när han kom hem. Familjen Stanley anklagade

14

Alf för att vara arbetsskygg – att vara en ”krumhultsgast” som det heter på sjömansslang – men han tycks ha varit bättre på att hålla sig i arbete än många andra i Liverpool under depressionstiden. Av hans sjömansbok framgår att han resa efter resa fick högsta betyg för arbete och uppförande. Vid ett tillfälle gjorde Julias familj ett mycket illistigt försök att ”hjälpa” honom genom att ordna anställning åt honom på ett valfångstfartyg, vilket skulle ha fått det positiva resultatet att han hade varit borta i två år. När Alf vägrade att ens överväga saken körde Pop Stanley ännu en gång honom ur huset.

Alf och Julia gifte sig i december 1938 då han var tjugosex och hon tjugofyra. Några veckor tidigare hade premiärminister Neville Chamberlain återvänt från München med ett papper i handen som ”garanterade” Storbritannien fred med Hitlertyskland i utbyte mot att britterna lämnade Tjeckoslovakien åt sitt öde: invasion och folkmord.

Känslan av nationell eufori – så länge den nu varade – ledde till en stark ökning av antalet giftermål eftersom många unga människor kände att deras framtid nu var tryggare. Men Alf och Julia tog, något senkommet, steget utan att fundera mer över framtiden än de någonsin brukade göra. Enligt Alf hade hon utmanat honom en kväll på puben: ”Jag slår vad om att du inte törs gifta dig med mig!” Och Alf var aldrig sen att anta en utmaning.

De berättade inte för sina familjer vad de hade beslutat sig för att göra. På morgonen den 3 december gick Julia hemifrån som om det var vilken arbetsdag som helst och sammanstrålade med Alf vid vigselkontoret på Bolton Street, bakom hotell Adelphi. De enda bröllopsvittnena var Alfs bror Sydney, som de hade invigt i hemligheten i sista minuten, och en av Julias kollegor från biografen. Efteråt bjöd Sydney de nyblivna herr och fru Lennon på öl och lunch bestående av grillad kyckling på en pub som hette Big House på andra sidan gatan.

Kvällen fördrev de på bio (de såg en film med Mickey Rooney som råkade handla om ett barnhem) och skildes sedan åt för att tillbringa bröllopsnatten i sina respektive hem. Mimi skulle aldrig glömma det sorgliga ögonblick då Julia klev in i huset, kastade vigselbeviset på bordet och sa: ”Nu har jag gjort det! Jag har gift mig med honom.”

Pop Stanleys första reaktion var också stark förtvivlan och avsmak.

15

Men genom sin fru Annies lugnande inverkan accepterade han att det inte fanns något att göra åt saken och att han som far i stället måste försöka ge de unga tu en bra start i livet. Pop svalde sin ilska och han och Annie lämnade familjens lägenhet på Berkeley Street och hyrde ett större ställe så att Julia och Alf kunde flytta in hos dem. Deras nya hem var ett litet radhus på Newcastle Road 9 som låg fem minuter från Penny Lane och Alfs gamla skola, Bluecoat Hospital.

De fyra levde relativt harmoniskt tillsammans under 1939 medan kriget mot Tyskland kröp allt närmare och man febrilt började dela ut gasmasker, bygga skyddsrum och evakuera barn. För Pop Stanley var det en särskilt händelserik tid. I juni sjönk en av marinens splitternya ubåtar, Thetis, under en provtur i Liverpool Bay. Pop deltog i den jättelika aktion som sattes i gång för att försöka bärga ubåten vars akter inledningsvis stack rakt upp ur vattnet. Manskapet ombord trodde inte att de befann sig i någon större fara utan skickade glada morsemeddelanden till räddningsarbetarna som befann sig på ubåtens metallskrov och var i färd med att föra vajrar under det för att kunna lyfta farkosten till ytan. Men i det avgörande ögonblicket brast kablarna och ubåten försvann i djupet med sjuttioen man.

Alf hade gått till sjöss igen på SS Duchess of York men kom hem i tid till den första krigsjulen. Hans enda barn med Julia blev till i huset på Newcastle Road 9 en dag i januari 1940. De hade för en gångs skull stället för sig själva i några timmar och passade på att älska på köksgolvet. De hade inga tankar på att skaffa barn och båda blev bestörta när Julia omedelbart blev gravid. ”Nittio procent av alla [i min generation] blev till på grund av en flaska whisky en lördagskväll och utan att någon hade för avsikt att avla barn”, skulle deras son en dag bittert konstatera. ”Jag var egentligen oönskad.”

Julias graviditet sammanföll med några av de dystraste månaderna i Europas historia då Hitlers armé närmast mekaniskt svepte genom Belgien och Frankrike och resterna av de brittiska styrkorna evakuerades från Dunkirk medan RAF:s stridsflygplan kretsade som ilskna myggor kring Luftwaffes svärmar av tunga bombplan. Storbritannien stod ensamt i väntan på en invasion och det enda som höll landet uppe var den nye premiärministern Winston Churchills stämma på radion.

16

Mannen med den bulldoggslika uppsynen hade en otrolig retorisk förmåga och hans eldande tal fick de mest hopplösa stunderna att på något sätt framstå som ärorika.

I augusti seglade Alf på nytt i väg med SS Empress of Canada.

London bombades natt efter natt och Storbritannien verkade närmast försvarslöst när RAF plötsligt gjorde en oväntad räd mot Berlin, något som Luftwaffes befälhavare Hermann Göring hade sagt aldrig skulle kunna inträffa. Hitler blev rasande och svor att han som hämnd skulle bomba alla Storbritanniens större städer till grus och aska. Liverpool var den viktigaste hamnen för konvojtrafi ken av livsmedel över Atlanten och stadens befolkning gjorde sig beredd på det värsta.

Julias syster Mimi brukade ofta berätta om hur barnet kom till världen under en särskilt intensiv tysk bombattack natten den 9 oktober.

Enligt Mimi tjöt sirenerna och alla kommunala färdmedel stod (som vanligt) still när hon fick nyheten om att Julia hade fött en pojke på drygt tre kilo. Hon blev så till sig att hon sprang de tre kilometerna från sina föräldrars hus till förlossningskliniken på Oxford Street utan en tanke på bombplanen och landminorna som släpptes ner med hjälp av fallskärmar. Det värsta som Hitler skulle kunna åstadkomma framstod som trivialt i jämförelse med denna fantastiska händelse.

Just den veckan var särskilt svår för Liverpool. Civilförsvarets förteckningar visar att det föll högexplosiva bomber på Stanley Road och Great Mersey Street i centrum, och på Lichfield Road och Grantley Road i stadsdelen Wavertree, natten mellan den 7 och den 8 oktober.

Många hus skadades och det walesiska kapellet totalförstördes. Nästa natt genomfördes två separata bombräder. Den första drabbade Everton Valley, Knotty Ash, Mossley Hill och Mill Street, och den andra träffade stadsdelen Anfield. Natten mellan den 11 och den 12 oktober släpptes tonvis av sprängämnen under två olika räder: först i centrum och norra hamnområdet, sedan på Alexandra och Langton Dock i hamnen där de åstadkom svåra skador på hamnkaptenens hus, diverse skjul, järnvägsspår, flottans förrådsbyggnader och fyra fartyg.

Men natten mellan den 9 och den 10 oktober höll sig Luftwaffe av okänd anledning borta. När Mimi rusade till Oxford Street måste hon ha sett spåren av tidigare bombningar i form av stenhögar, kros-

17

sat glas och civilförsvarets män i vita hjälmar. Vid senare besök på förlossningskliniken kan situationen ha varit som hon mindes den första kvällen – att en landmina föll nära sjukhuset och det nyfödda barnet lindades in i en grov filt och lades under sin mors säng för att skyddas. Det som Mimi främst hade i tankarna var oro för sin syster blandat med förtjusning över att en pojke hade fötts i Stanleyfamiljen som nästan bara bestod av kvinnor. Kanske var det de starka känslor hon uppfylldes av när hon för första gången höll sitt systerbarn i famnen som bidrog till att det i hennes minne vilade något apokalyptiskt över stunden.

E.M. Forster skrev en gång att ”det utkämpas ett slag om varje spädbarn”. Slaget om denna lilla Liverpoolpojke skulle bli hårdare än de flesta – något som visar att han inte var ”oönskad” som han kom att tro utan att det i stället var alltför många människor som alltför gärna ville ha honom. Det skulle heller inte på ett bra tag bli uppenbart vem som hade vunnit striden om barnet.

Det rådde åtminstone ingen konflikt kring hans namn. Julia beslöt sig för att döpa honom till John vilket gladde Alf som såg det som en hyllning till hans farfar, den gamle revysångaren, och det var samtidigt ett traditionellt engelskt medelklassnamn som stod för alla de egenskaper familjen Stanley beundrade mest – rättskaffenhet, pålitlighet, förutsägbarhet och enkelhet. Och eftersom alla delade den starka patriotism som rådde under kriget hade ingen sida av familjen något att invända mot att pojken fick mellannamnet Winston efter premiärminister Winston Churchill.

Att Alf var borta från hemmet i så långa perioder skulle göra att hans son senare betraktade honom som opålitlig, egoistisk och känslokall, men faktum är att han som sjöman i handelsflottan utförde ett av de viktigaste och farligaste arbetena under kriget. Tusentals andra män från Liverpool befann sig i samma situation och utsattes för samma hot från tyska ubåtar – att drunkna i iskallt vatten eller förvandlas till oljeindränkta mänskliga facklor – medan deras barn, som de knappt kände, uppfostrades av kvinnorna därhemma. Trots alla faror utgjorde sjön säkert ändå ett sätt för Alf att undkomma ansvar och trist vardagsliv. På fartygen kunde han vara ”Lennie” och leva ut

18

sina drömmar som underhållare (han hade nu utökat sin repertoar och gjorde förutom Al Jolson och Eddie Cantor också imitationer av Hitlers SA-män). En annan orsak till att han valde att inte söka ett säkrare arbete på land var att han hade börjat klättra på karriärstegen inom sitt yrke. I september 1942 blev han upphöjd till ”saloon steward”, motsvarigheten till hovmästare ombord.

Vid den tiden tycks inte ens de mest avoga av hans frus släktingar längre ha haft något att invända mot hans yrkesval, särskilt inte som han alltid kom hem från sina resor fullastad med stöldgods från fartygsköket – kött och smör och färsk frukt som annars var omöjligt att få tag på under ransoneringstiden – som han frikostigt delade ut bland dem. När han var till sjöss brukade han skicka hem program för fartygskonserterna där hans namn fanns med så att Julia kunde visa dem för John som i många år skulle komma att associera sin fars namn med ett mystiskt stycke som hette ”Begin the Beguine”.

Alf var till sjöss som ”saloon steward” på S.S. Moreton Bay från den 26 september 1942 till den 2 februari 1943. Även om bombningarna av Liverpool hade avtagit sedan den fruktansvärda ”maj-blitzen” 1941 ansågs stadens centrala delar fortfarande vara ett farligt område. För att John skulle få bo i en säkrare och renare miljö övertalade Mimi Julia att flytta från Newcastle Road 9 ut till förorten Woolton där hon och hennes make George Smith nyligen hade slagit sig ner. Under flera månader bodde mor och son i ett litet hus på Allerton Road kallat ”The Cottage”, inte långt från Mendips där Mimi och George bodde.

Det är från den här tiden som John hade sina första tydliga minnen av Julia när hon sjöng för honom på kvällen när han skulle sova. ”Hon brukade sjunga den där sången … från en Disneyfilm”, mindes han. ” ’Want to know a secret? Promise not to tell. You are standing by a wishing well …’ ” Flytten kom att skapa den första allvarliga påfrestningen på ett äktenskap som varken var grundat på mognad eller tillit. Efter att ha mönstrat av Moreton Bay fick Alf landpermission länge nog för att börja arbeta som eldvakt i hamnen i Liverpool. Han trodde att Woolton skulle vara en lugn tillflyktsort för Julia men upptäckte i stället att hon hade tagit för vana att gå på pubarna i området och bli

19

småberusad och flörta med ungkarlar medan Mimi eller en granne vid namn Dolly Hipshaw såg efter John. En dag när det ringde på dörren öppnade Alf och där stod ett antal av Julias nya högljudda vänner som uppenbarligen inte hade den blekaste aning om att hon var gift. Alf och Julia råkade i ett häftigt gräl under vilket hon hällde en kopp hett te över honom. Han måttade ett slag som träffade henne i ansiktet och fick henne att börja blöda näsblod. De blev tvungna att kalla på Mimi, som hade arbetat som sjuksköterska, för att hon skulle få stopp på det.

Johns mormor, den rara Annie Stanley, hade dött tidigare samma år innan hon hann lämna mer än de allra svagaste minnesbilder i hans huvud. Pop Stanley ville inte bo kvar ensam i huset på Newcastle Road och bestämde sig för att lämna det till Julia och Alf medan han själv flyttade in hos släktingar. Under en tid betalade Alfs äldre bror Sydney hyran. Det lilla anonyma huset, identiskt likt tusentals andra hus på de omgivande gatorna, blev för John ”det första ställe jag minns … ett rött tegelhus … ett vardagsrum som stod oanvänt och där gardinerna alltid var fördragna … en tavla av en hästdragen vagn på väggen. Det fanns bara tre sovrum på övervåningen, ett mot gatan, ett mot baksidan och ett jättelitet rum mittemellan …” Han var redan mycket vaken och uppmärksam, vilket Alf hade insett förgående jul då vartenda varuhus i Liverpool annonserade om sin egen jultomte. ”Hur många jultomtar fi nns det egentligen?” hade John frågat.

I juli 1943 åkte Alf till New York för att arbeta på så kallade Liberty Ships, de massproducerade fartyg som USA tillverkade för att ersätta Storbritanniens illa åtgångna handelsflotta. Han blev borta i sexton månader på en bisarr resa som förde honom runt halva jordklotet.

Under resan hamnade han vid två tillfällen i fängelse, betyget i hans sjömansbok ändrades från ”VG” till ”I” (Ingen kommentar) och hans äktenskap drevs allt närmare en kollaps. Ingen ”lost weekend” som hans son i framtiden skulle uppleva kom ens i närheten av denna resa.

Alf framställde sig senare som ett offer för olyckliga omständigheter, dåliga råd från överordnade och sin egen godtrogna natur. Faktum är att den hysteri och de olycksaliga tillfälligheter som själva kriget förde

20

med sig verkar ha haft minst lika stor skuld i det hela som några av hans misstag och missgärningar. I New York fick han vänta så länge på att få mönstra på att han skaffade sig ett tillfälligt arbete på ett Macy’s-varuhus, fick ett socialförsäkringskort och drack och sjöng sin väg genom de flesta av de mer välkända barerna på Broadway. När han till sist fick order om att inställa sig på ett Libertyfartyg i Baltimore upptäckte han att han hade blivit degraderad till biträdande steward.

Enda chansen för honom att få behålla sin rätta ”grad”, rådde honom en kollega, var att stanna på fartyget tills hon anlöpte hamn igen i New York, ta bondpermis och klaga sin nöd hos den brittiske konsuln. Alf lydde naivt detta råd och blev omgående anhållen för desertering och inlåst på Ellis Island i två veckor.

När han blev frisläppt fick han order om att acceptera en plats som biträdande uppassare på ett fartyg vid namn Sammex som skulle gå till Fjärran Östern. När Sammex lade till i Annaba i Algeriet blev Alf anhållen för att ”olagligen ha tillskansat sig” en flaska whisky och valde enligt egen utsago att ta på sig skulden hellre än att förråda den vän som egentligen hade begått brottet. Han fick tillbringa nio dagar i ett vidrigt militärfängelse där han tvingades skura latriner och hotades med döden om han någonsin berättade om de förhållanden som rådde på fängelset. När han släpptes fri i stadens farliga kasbah-område träffade han en mystisk holländare, kort och gott kallad ”Hans”, som inte bara räddade honom från att bli rånad och kanske till och med mördad utan också hjälpte honom att klå upp den brittiske tjänsteman som han delvis höll ansvarig för sin internering.

I oktober 1944 lyckades han, utmattad och utsvulten, med bara några dollar och sitt amerikanska socialförsäkringskort på fickan, tigga sig till en plats på trupptransportfartyget Monarch of Bermuda i egenskap av ”nödställd brittisk sjöman”. Under tiden i Liverpool hade rederiet slutat att betala ut hans lön till Julia som inte visste om han levde eller var död. När han kom hem meddelade hon honom att hon var med barn med en annan man. Hon hade inte varit avsiktligt otrogen, sa Julia, utan hade blivit våldtagen. Hon uppgav till och med namnet på den man som enligt henne hade begått våldtäkten, en soldat som var stationerad ute på Wirralhalvön. I dagens läge hade polisen

21

omedelbart kopplats in, men på den tiden var det naturliga tillvägagångssättet att Alf konfronterade den misstänkte våldtäktsmannen och avkrävde honom en förklaring.

Lyckligtvis fanns Alfs bror Charlie, som nu gjorde militärtjänst som artillerist, till hands för att ge honom moraliskt stöd. Charlie skulle senare återberätta historien på ett sätt som närmast lät som ett vittnesmål inför krigsrätt: ”[Alf] berättade för mig att han hade kommit hem och fått reda på att [Julia] var gravid i sjätte veckan. Hon hävdade att hon hade blivit våldtagen av en soldat. Hon uppgav ett namn. Vi begav oss till Wirral där soldaten var stationerad … Alfred var inte någon våldsbenägen person. Han hade ett häftigt humör, men var inte våldsam av sig. Han sade till honom: ’Jag har förstått att du har haft ihop det med min fru och nu anklagar hon dig för att ha våldtagit henne.’ ’Inte en chans’, sa soldaten. ’Det var inte våldtäkt – hon samtyckte.’ ” Det hela slutade med att den vekhjärtade Alf fattade tycke för soldaten, en ung walesare vid namn Williams, och förstående lyssnade på honom när han bedyrade sin kärlek till Julia och sa att han ville gifta sig med henne och låta barnet växa upp på hans familjs bondgård (fast John verkade inte nämnas i planerna). Alf bestämde sig för att han inte hade något annat val än att stiga åt sidan – ett beslut som kanske inte var så svårt att fatta med tanke på hur Julia hade betett sig. Han övertalade Williams att följa med honom hem till huset på Newcastle Road där han över en kopp försoningste förklarade för Julia att han var villig att låta henne gå. Han kunde inte ha misstolkat situationen mer. ”Jag vill inte ha dig, din fjant”, sa Julia föraktfullt till sin älskare och beordrade honom att dricka upp sitt te och försvinna.

Till Alfs heder ska sägas att han förklarade sig villig att låta Julia stanna kvar och att uppfostra barnet som sitt eget. Men Pop Stanley som var rädd för den skandal det skulle orsaka krävde att barnet adopterades bort. Den 19 juni 1945, fem veckor efter krigsslutet, födde Julia en flicka på Elmswood, en förlossningsklinik som frälsningsarmén drev på North Mossley Hill Road. Victoria Elizabeth, som Julia döpte henne till, adopterades av ett norskt par vid namn Pederson.

De döpte om henne till Ingrid Maria och tog henne med till Norge.

22

Hennes riktiga mor hade därefter ingen kontakt med henne.

Under denna period av kris och tumult i familjen Stanley lämnades John för första och enda gången bort till sina släktingar på Lennonsidan. Under tiden som Julia var gravid fick han bo hos Alfs bror Sydney.

Till och med Mimi fick erkänna att Sydney var en mycket respektabel man som gjorde allt han kunde för att förbättra sin ställning i livet. Sydney, hans fru Madge och deras åtta år gamla dotter Joyce välkomnade John till sitt hem i Maghull, en by mellan Liverpool och Southport. Där fick han bo i omkring åtta månader. Sydney och Madge gav honom en trygg och kärleksfull tillvaro och allteftersom tiden gick antog de att de skulle få lov att adoptera honom formellt. De var så säkra på det att de till och med anmälde honom till småskolan i byn där han skulle få börja påföljande höst. Sedan dök Alf upp utan förvarning en kväll och deklarerade att han hade kommit för att hämta John. Trots Sydneys protester om att det var sent insisterade han på att de skulle ge sig av omedelbart. Hela familjen var förkrossad över att förlora John, i synnerhet Madge. En kort tid senare adopterade hon en sex veckor gammal pojke för att fylla tomrummet efter John.

Om Alf hade hoppats på att den storsinthet han hade visat vad gällde Victoria Elizabeth skulle rädda äktenskapet var han dömd att bli grymt besviken. När han 1946 kom hem från ännu en resa på sjön upptäckte han att Julia helt öppet hade en affär med en slätkammad hotellservitör vid namn John Dykins, vanligen kallad Bobby. Den här gången var den bedragne maken dock inte beredd att låta udda vara jämnt. En rasande nattlig dispyt bröt ut i huset på Newcastle Road mellan Alf, Julia, hennes nye vän och Pop Stanley efter att Julia hade förklarat att hon skulle flytta samman med Dykins och tänkte ta John med sig. John som väcktes av arga röster hann just komma fram till trappan i tid för att se hur hans mor skrek hysteriskt medan Alf handgripligen motade ut Dykins genom ytterdörren. När Alf vaknade morgonen därpå hade Pop Stanley tagit med sig John därifrån och Julia var i färd med att flytta ut sina möbler tillsammans med en kvinnlig granne. Alf gav dem ett handtag och sa till Julia, med en demonstrativ självömkan som hämtad från en countryballad, att hon bara behövde lämna kvar ”en trasig stol” som han kunde sitta på.

23

Havet, hans gamla bundsförvant och tröstare, kallade på honom lika förföriskt som alltid och i april 1946 mönstrade han på som steward på Cunardrederiets flaggskepp Queen Mary, som gick i trafik mellan Southampton och New York. Fartyget skulle avsegla om mindre än en timme när han fick ett telefonsamtal från sin svägerska Mimi Smith som bad honom att omedelbart återvända till Liverpool.

Det var inte något lätt samtal för Mimi att ringa och det gav säkerligen Alf en viss inre tillfredsställelse trots att han inte var någon hämndlysten person. För den fientlighet som familjen Stanley visade Julias nye man Bobby Dykins var hätskare än allt som hade drabbat honom själv. Enligt Mimi hade Julia och John flyttat tillbaka till huset på Newcastle Road och Dykins bodde nu också där vilket innebar att stackars John fick se hur hans mor ”levde i synd”, som det hette på den tiden. Situationen hade blivit akut när John, som inte verkade tycka om sin ”nye pappa”, hade dykt upp hemma hos Mimi i Woolton efter att alldeles på egen hand ha gått de tre kilometerna från Newcastle Road. Hur avogt inställd hon än var till Alf hade hon tvingats medge att John saknade och behövde sin riktige far. Alf pratade sedan med John som ivrigt frågade honom när han skulle komma hem. Han svarade att han inte kunde ”bryta mot reglementet” och desertera, men lovade att komma hem så snart som Queen Mary återvände till Southampton två veckor senare.

Han återvände punktligt och kom hem till Mimi sent en kväll när John låg och sov. Den hemvändande sjömannen erbjöds ingen mat, bara en kopp te som Mimi serverade honom tillsammans med ytterligare ilskna utläggningar om Julias syndfulla leverne med Bobby Dykins.

Hon gav också Alf en räkning för diverse utlägg hon hade haft för saker som hon sa att John hade behövt. Som tur var hade Alf gott om pengar på sig tack vare de goda affärer han hade gjort på svarta börsen där han hade sålt nylonstrumpor och annat smuggelgods. Han gav Mimi tjugo pund och beslöt i det ögonblicket – hävdade han senare – att han inte kunde göra något annat än att föra bort sin son morgonen därpå. Som han senare skulle skriva: ”Jag bestämde mig till sist för att ta med mig [John] till Blackpool och säga att jag bara skulle gå och handla med honom eller hälsa på hans farmor eller nåt.”

24

Alf låg över hos Mimi och väcktes nästa morgon av en sprudlande glad John som hoppade upp och ner på hans bröst. Hans förslag att de skulle åka på en utflykt tillsammans möttes av vild uppspelthet. Mimi gjorde inga invändningar eftersom hon trodde att syftet med utflykten var att köpa nya kläder åt John. Far och son tog sedan spårvagnen in till Liverpool där Alf delgav sin bror Sydney sina planer efter att denne hade svurit att inte berätta för någon. Sydney framhöll på nytt att han gärna ville adoptera John, men Alf hävdade senare att han inte på allvar övervägde det alternativet.

Alf valde Blackpool inte bara för att det var en semesterort vid havet dit alla barn älskade att åka utan också för att det var där som hans skeppskamrat och kollega i svartabörshandeln Billy Hall bodde. Under tre veckor gick han under jord där tillsammans med John, bodde hos Billys föräldrar och spenderade sina pengar på alla åkattraktioner och karameller som den lille pojken kunde önska sig. Det vänliga paret Hall blev nästa vårdnadshavare in spe för John. Alfs ursprungliga idé var att John skulle stanna hos familjen Hall när hans pengar tog slut och han blev tvungen att gå till sjöss igen. När det framkom att paret Hall var på väg att sälja sitt hus och emigrera till Nya Zeeland utvecklades en mer avancerad plan. Mr och mrs Hall skulle ta med sig John och utge sig för att vara hans farföräldrar. Lite senare skulle Alf, Billy Hall och Billys bror ta sig till Nya Zeeland gratis genom att mönstra på något skepp som skulle gå till Australien och sedan rymma när de hade nått Wellington.

Planen fick aldrig någon möjlighet att mogna. Julia hade nu fått upp spåret efter Alf och en solig dag i juni dök hon upp hemma hos familjen Hall i sällskap med Bobby Dykins för att hämta hem John.

Till en början framförde hon sina krav utan någon större kraft. När Alf berättade om Nya Zeeland-planen höll hon med om att det kunde vara en chans för John att få ett nytt, härligt liv och tycktes villig att låta honom åka. Allt hon ville var att få se honom en sista gång. När man gick och hämtade John var hans första reaktion att klättra upp i knät på Alf, vilket inte var så konstigt med tanke på att de hade tillbringat så mycket tid tillsammans och haft så roligt. Men när Julia visade sig besegrad och vände sig om för att gå hoppade han ner och

25