9789186021993

Översättning av Einar Heckscher

Modernista stockholm

Innehåll Tända av Pojkarna Smack, Jean-Claude Van Damme & Abedissan 11 Horsedilemma nr 63 23 Edinburghfestivalens första dag 24 Överväxel 38 Mogna offentligt 43 En segerrik nyårsdag 53 Det säjer sej självt 64 Horsedilemma nr 64 70 Hennes kille 71 Raskt anställningsförfarande 77 återfall Scotland takes drugs in psychic defense 87 Glaset 92 En missräkning 102 Kukproblem 104 Traditionell söndagsfrukost 110 Horsedilemma nr 65 114 Sörja & begråta i hamnens solsken 115 tända av igen Inter Shitty 129 Na Na & andra nassar 140 Första knullet på evigheter 151 På promenad över ängen 175

Gör a bort sej Utmana ödet 187 Horsedilemma nr 66 200 Döda hundar 201 På jakt efter den inre människan 205 Husarrest 212 Pladask i riterna 234 Horsedilemma nr 67 248 Exil Londonvända 253 Blodigt hat 266 Det finns ett ljus som aldrig slocknar 291 Känna sig fri 303 Den svårgripbare mr Hunt 308 hemma Lättförtjänta pengar för ett proffs 313 En gåva 317 Minnen av Matty 321 Drogfritt dilemma nr 1 330 Äta ute 332 Trainspotting på Leiths centralstation 337 Benigt läge 342 Vinter i West Granton 347 En skotsk soldat 351 avfärd Station to Station 359

Pojkarna Smack, Jean-Claude Van Damme & Abedissan S i c k B o y svettades floder ; han skakade. Jag bara satt där, koncentrerade mej på teve-rutan och försökte låtsas som om den jäveln inte var där. Jag blev låg bara av att se honom. Så jag försökte hålla mej inpejlad på videon med Jean-Claude Van Damme.

Som brukligt är i såna filmer börjar man med en obligatoriskt superdramatisk inledning. Sen nästa fas, som går ut på att bygga upp spänning genom att presentera den stygge boven i dramat och klistra ihop den halvdant hopkomna handlingen. Men vilken minut som helst nu borde gamle Jean-Claude vara klar att börja sparka slåss och skjuta på allvar.

– Öh Rents. Ja måste i väg till Abedissan, stönade Sick Boy och skakade uppgivet på huvet.

– Jaharu, sa jag. Jag ville bara att den stackars risiga jäveln skulle dra så jag slapp se han, ge sej av och sköta sej själv och låta mej vara ifred med Jean-Claude. Fast å andra sidan skulle jag snart bli dålig jag med, och ifall den sopan fick tag i nåt skulle han knap­past dela med sej. Han kallas för Sick Boy, inte för att han jämt var sjuk av abstinens, utan helt enkelt för att han är en sjuk jävel.

– Kom nu föffan så går vi, fräste han desperat.

– Vänta lite ba. Jag ville se Jean-Claude bunta ihop den där arroganta jäveln först. Ifall vi drog nu skulle det inte bli av att se klart filmen. Jag skulle vara för bombad när vi kom tillbaks, och dessutom skulle det antagligen ha gått ett par dar. Vilket innebar att jag skulle åka på att pynta extra i videobutiken för en rulle som jag inte ens hade kollat till slut.

– Ja måste fan dit ! skrek han och reste sej upp. Han gick fram till fönstret och lutade sej mot det, andades tungt och såg ut som 11

ett jagat djur. Ögona på han var helt tomma på allt utom nöd.

Jag slog av burken med fjärrkontrollen. – Jävla meningslöst.

Så vare me de, jävla meningslöst alltihop, morrade jag åt honom.

Den irriterande jäveln.

Han kastade huvet bakåt och himlade mot taket. – Ja gerej stålar till å hyraren igen. E de varu e så jävla sur över ? Femti sket­na spänn ! ?

Den här mannen har en förmåga att få en att känna sej som en småskuren, fyrkantig och tråkig jävel.

– De e fan’te dere e frågan om, sa jag, fast utan större övertygelse.

– Nävisst. Vare e frågan om e att ja lider av ba fan här, mens min så kallade polare håller på å sölar me flit å tyckere e skitkul !

Hans ögon verkade stora som fotbollar och såg både fientliga och bedjande ut på samma gång ; gripande vittnesmål om mitt förmenta förräderi. Om jag skulle leva länge nog för att få en unge, hoppas jag den aldrig kommer att titta på mej så som Sick Boy gjorde nu. Snubben är helt oemotståndlig i den branschen.

– Ja mena’nte … protesterade jag.

– Nå ta föffan påre jackan dåra !

Nere vid änden på The Walk fanns ingen taxi. Dom ställde sej bara där när man inte behövde dom. Det här ska föreställa augusti, men jag fryser fan ballarna av mej. Än har jag inte blivit dålig, men det väntar runt hörnet, var lugn för det.

– De e fan tänkt att de ska stå bilar här för helvete. De ska före­ställa en taxistation därborta. Man får aldri tag i nån bulle på sommarn. Dom e ute å kör omkring me feta rika festivalnissar som e för lata å bekväma av sej för å gå hundra jävla meter från den ena sketna konserthallen tirren andra. Taxi-bögar. Snikna jävla pissmaränger … Sick Boy mumlade deliriskt i ett sträck för sig själv, med ögona på skaft och spända halssenor när han spanade längs Leith Walk.

Till slut kom det en. Ett gäng unga killar i t­räningsoveraller och bomber-jackor hade stått där längre än vi. Jag tror inte Sick 12

Boy hade sett dom ens. Han rusade rätt ut i gatan och gallskrek : – TA X I! – Hörru. Vafan sysslaru me ? Det var en kille i svart, mörkröd och blågrön träningsoverall och fyrkantig snagg som frågade.

– Lägg av. Vi va här först, sa Sick Boy och öppnade dörren till taxin. – De kommer en till därborta. Han viftade bortåt The Walk mot en svart taxi som närmade sej.

– Tur för er de. Stroppia jävlar.

– Tare i arslet din finnia lilla nolla. Dra åt helvete föffan ! fräste Sick Boy mens vi slängde oss in i taxin.

– Tollcross, sa jag till chaffisen samtidigt som en loska plaskade till mot sidorutan.

– Ska vi ta å göra upp dehära nurå din jävla idiot ! Kom igen ba era skithögar ! hojtade träningsoverallen. Taxichaffisen var föga road. Han såg ut att vara en snorkig jävel. Det gör dom flesta av dom. Egenföretagare som pröjsar skatt är sannerligen den lägst stående ohyran här på jorden.

Taxin gjorde en u-sväng och for tillbaks uppför The Walk.

– Titta nu varu ställde till me din sturska jävla glappkäft. Nästa gång nån av oss kommer ensam på väg hem hamnar han i bråk merom dära småskitarna. Jag var föga belåten med Sick Boy. – Du e väl inte skraj för såna där små blåbär heller, eru de ?

Jag vart skitsur på den jäveln. – Jo ! Jorå fan, de e ja, ifall ja e själv å blir överfallen av en hel pluton me små sportfånar. Troru ja e nån jävla Jean-Claude Van Damme elle ? Du e en bra korkad jävel du Simon. Jag kallade honom för »Simon« i stället för »Si« eller »Sick Boy« för att understryka allvaret i vad jag sa.

– Ja vill ha tag i Abedissan, å ja bryr me’nte ett skit om nå jävla pottskallar å inte om nå annat heller. Haru fattat de ? Han pillar på läpparna med pekfingret och stirrar glosögt på mej. – Simone önskar åka hem till Abedissan. Fatta för helvete va ja säjer nån gång föffan. Sen vänder han bort huvet och stirrar på taxichaffi­ sens rygg, som för att få han att köra fortare, mens han nervöst trummar mot lårena.

13

– En avrom där snubbarna va en McLean. Dandys å Chanceys lillbrorsa, säjer jag.

– Å fan, vare, änsenda, säjer han, men han lyckas inte dölja oron i rösten. – Ja känner McLeanarna. Chancey e okej.

– Inte om du bankar skiten ur hans brorsa, säjer jag.

Men han hörde inte på längre. Jag gav fan i att bråka mer med honom, jag insåg att det bara var slöseri med krafterna. Hans tysta abstinensvånda verkade nu ha blivit till ett så intensivt lidande att det inte fanns nåt sätt för mej att göra det värre för honom. »Abedissan« var Johnny Swan, även känd som Vita Svanen, en langare som höll till i Tollcross och täckte knarkarnätena i Sighthill och Wester Hailes. Jag föredrog att om möjligt handla av Swanney eller hans kompanjon Raymie, hellre än av Seeker och Muirhouse-Leith-gänget. Bättre varor för det mesta. En gång i tiden hade Johnny Swan varit min dödspolare. Vi spelade fotboll ihop för Porty Thistle. Nu var han langare. Jag kommer ihåg att han en gång sa till mej : I den här branschen har man inga vänner. Bara bekanta.

Jag trodde han bara spelade tuff och världsvan, tills jag själv hamnade i skiten på allvar. Nu vet jag precis vad han menade.

Johnny var narkoman och dilare på samma gång. Man var tvungen att gå en bit längre upp i hierarkin för att hitta en langare som inte själv tog varor. Vi brukade kalla Johnny för »Abedissan« därför att han hade varit torsk så länge.

Jag började snart känna mej ordentligt risig, och hade rediga kramper när vi gick uppför trappen till Johnnys kvart. Det droppade av mej som från en blöt tvättsvamp ; det rann en ny flod ur porerna på mej för vartenda steg. Sick Boy mådde antagligen ännu värre, men det var knappt han existerade för mej längre.

Enda anledningen att jag märkte när han stannade till och hängde sej över räcket framför mej var att han spärrade vägen för mej upp till Johnny och smacket. Han kippade efter andan, klamrade sej fast vid räcket och såg ut som om han skulle spy ner i trapphuset.

14

– Hur gåre Si ? sa jag irriterat, skitsur på den jäveln för att han sinkade oss.

Han viftade avvärjande, skakade på huvet och himlade vindögt mot taket. Jag sa inget mer. När man mår som han gjorde nu vill man varken prata eller bli tilltalad. Man ville inte veta av nåt som helst jävla jidder. Det ville inte jag heller. Ibland tror jag folk blir smacktorskar bara för att dom undermedvetet längtar efter en smula tystnad.

Det var en totalt bombad Johnny vi träffade när vi till slut hade tagit oss hela vägen upp. Däruppe var det skjutbana på gång.

– Här kommer ja med en Sick Boy å en Rent Boy som e sjuka av bara fan ! skrattade han, hög som ett hus. Johnny brukade ofta ta ett snort koks till fixen, eller så blandade han till en cocktail i skeden på smack och kola. Han sa att det höll honom påtänd och avhöll honom från att sitta och glo på väggarna hela dan.

Råhöga individer är ett jävla otyg när man mår som vi gjorde nu, för dom är för upptagna med att njuta av sin påtändning för att bry sej ett piss om hur rutten man känner sej, om dom ens märker det. En fylltratt på puben vill att varenda jävel ska bli lika borta som han, men en riktig smacktorsk (till skillnad från hobbyknarkaren, som gärna vill ha nån att dela det förbjudna nöjet med) bryr sej inte om nån annan för fem öre.

Raymie och Alison var där. Ali höll på och kokade upp. Det såg lovande ut.

Johnny dansade bort till Alison och sjöng en serenad.

– Hey-ey good lookin’, whaaa-cha got cookin’ … Han vände sej till Raymie, som envetet höll utkik vid fönstret. Raymie kunde upptäcka en snut på en gata som myllrade av folk, på samma vis som hajar får vittring på nåra få droppar blod i havet. – Sätt på nån musik Raymie. Ja e döless på nya Elvis Costello, men ja kan’te sluta spela skiten. Rena jävla magin tammefan.

– Dubbelnosad stickkontakt ti södra Waterloo, sa Raymie.

Snubben klämde jämt ur sej en massa irrelevant nonsens, som stökade till det i hjärnan på en när man var dålig och skulle 15

försöka handla av honom. Det förvånade oss att Raymie körde så hårt på smack. Raymie var lite grann som min polare Spud ; jag hade alltid sett båda som klassiska syraskallar till temperamentet. Sick Boy hade en teori att Spud och Raymie egentligen var samma person, fast dom inte var ett skit lika till utseendet, helt enkelt därför att man aldrig tycktes se dom tillsammans fast dom rörde sej i samma kretsar.

Den fan hade smaklösheten att bryta mot en gyllene regel bland horsetorskar genom att sätta på »Heroin«, versionen på Lou Reeds Rock N Roll Animal, som fan är en ännu värre plåga att höra när man är dålig än originalversionen på The Velvet Underground & Nico. Fast för all del, på den här upplagan finns i alla fall inte John Cales tjutande violinsnutt med. Den hade jag bara inte klarat av.

– Äh gerej föffan Raymie ! hojtade Ali. – Stick in the boot, go with the flow, shake it down baby, shake it down honey … cook street, spook street, we’re all dead meat … eat the beat … Raymie utbrast i improviserat rappande, viftade med häcken och rullade med ögona.

Sen böjde han sig ner över Sick Boy, som hade intagit en strategisk position bredvid Ali, varifrån han inte en sekund tog blicken från innehållet i skeden hon värmde upp över ett ljus. Raymie drog till sej Sick Boys ansikte och kysste honom grundligt på munnen. Sick Boy knuffade undan honom och satt och darrade.

– Lägg av föffan din jävla galning !

Johnny och Ali skrattade högt. Jag skulle ha garvat jag med om det inte hade känts som om vartenda ben i kroppen höll på att krossas i ett skruvstäd och samtidigt var under behandling av en slö motorsåg.

Sick Boy drog åt stasen ovanför Alis armbåge, genomskinligt tydligt för att markera sin plats som nästa i kön, och knackade upp en ven på hennes tunna vitgråa arm.

– Ska ja görare åt dej ? frågade han.

16

Hon nickade.

Han släppte ner en bomullstuss i skeden och blåste på den innan han sög upp så där 5 milliliter genom kanylen och in i sprutan. Han hade knackat fram en jättestor jävla ven, som såg ut att närapå vara på väg ut ur Alis arm. Han stack hål på huden och tryckte in lite grann långsamt och fint, innan han sög blod tillbaka upp i pumpen. Hennes läppar skälvde när hon bedjande tittade på honom en sekund eller två. Sick Boys ansikte såg fult ut, lömskt och ormigt, innan han sköt upp cocktailen i hjärnan på henne.

Hon fällde huvet bakåt, blundade och öppnade munnen, och gav ifrån sej ett stön som av en orgasm. Sick Boys ögon hade nu fått ett oskyldigt och förundrat uttryck, och hans min påminde om ett barn som kommer in på juldagsmorron i rummet där granen står, och hittar en stor hög med tjusigt inslagna paket under den. Båda såg märkvärdigt vackra och renhjärtade ut i det fladdrande skenet från ljuslågan.

– De där va bättre än vicken korvstoppning som helst … bättre än varenda jävla kuk i hela världen … flämtade Ali, på fullt allvar.

Detta störde mej så till den grad att jag kände på mina könsdelar genom brallerna för att kolla om dom fanns kvar där. Fast att ta på mej själv på det viset fick mej att må illa.

Johnny räckte Sick Boy sina verktyg.

– Du ska få en fix, men bara om du tarom hära verktygena. Vi leker förtroendelekar ida, log han. Men han skämtade inte.

Sick Boy skakade på huvet. – Ja använder’nte andras kanyler eller pumpar. Ja har egna verktyg me mej.

– Nämen. De va’nte kamratlit sagt. Rents ? Raymie ? Ali ? Va säjer ni om de ? Försökeru insinuera att Vita Svanen, din egen Abedissa, skulle ha blodet infekterat av det immundefekta viruset ? Du sårar mina ädlaste känsler. De enda ja kan säja om de e, inge dela kanon, inge skjuta. Han log överdrivet och blottade en radda dåliga tänder.

För mej kändes det inte som om det var Johnny Swan som 17

snackade. Inte Swanney inte. Inte en chans. Nån ondsint demon hade invaderat hans kropp och förgiftat hans hjärna. Den här varelsen var hundratusentals mil från den glade och vänlige skämtare jag en gång hade känt som Johnny Swan. En trevlig grabb sa alla, inklusive min egen morsa. Johnny Swan, tokig i att spela boll, så snäll att han jämt åkte på att tvätta tröjerna efter matcherna på Meadowbank utan att nånsin klaga.

Jag vart skitskraj att jag inte skulle få nån fix. – För helvete Johnny, höru’nte huru låter ? Skärp dej för helvete. Vi har fan stålar här. Jag drog upp några sedlar ur fickan.

Antingen det berodde på att han skämdes eller på åsynen av stålarna, så visade sej den gamle Johnny Swan igen som hastigast.

– Tare’nte så jävla allvarlit va ! Ja skämta ju ba föffan grabbar.

Tror ni Vita Svanen skulle va så snål mot sina polare ? Kör ba grabbar. Ni e kloka snubbar … Hygien de e viktia grejer de, sa han sen fundersamt. – Känner ni Lill-Goagsie ? Han har fått aids.

– Eru säker ? frågade jag. Det gick alltid rykten om vem som hade hiv och vem som inte hade det. För det mesta struntade jag i dom. Fast faktum var att det var nåra stycken som hade sagt att det låg så till med lilla Goagsie.

– Tyvärr, så ere. Han har’nte full aids liksom, men han va posi­ tiv i testet. Fast som ja sa ti han, de e’nte hela världen Goagsie.

Man kan lära sej å leva me viruset. De e massvis me folk som gör de utan nå besvär alls. De kan ta flera jävla år innan man blir sjuk sa ja åt han. Vicken jävel som helst som inte har fått de kan gå å bli överkörd i morrn. De e så man får sere. Man kan’te ba ge sej å lägga av. De e ba å ta dan som den kommer å köra vidare.

Det är lätt att se filosofiskt på tillvaron när det är nån annan jävel som blodet ruttnar på.

I alla fall så hjälpte Johnny till och med Sick Boy att koka upp och få i sej fixen. När han tittade på Sick Boys tjocka, saftiga, mörkblåa ådror sjöng han en variant på den gamla Carly Simonlåten : You’re so vein, you probably think this hit is about you … och njöt av varenda sekund i proceduren.

18

Just som Sick Boy skulle till att skrika stack Johnny nålen i a­ rmen, drog upp lite blod i pumpen och sprutade in det liv­ givande och livsödande elixiret.

Sick Boy kramade om Swanney allt vad han orkade, släppte sen efter men höll armarna kvar om honom. Dom var helt avspända ; som älskande i omfamningen efter samlaget. Nu var det Sick Boys tur att sjunga för Johnny. – Swanney, how I love you, how I love you, my dear old Swanney … För ett par minuter sen hade dom varit osams, nu var dom dödspolare.

Jag satte i gång med att ta en sil. Det tog evigheter att hitta en bra ven. Mina pojkar bor inte så nära ytan som dom flestas ådror gör. När jag äntligen fick svar smakade jag på kicken. Ali hade rätt. Ta din bästa orgasm, multiplicera känslan med tjuge, och det är fortfarande långt, långt kvar. Mitt torra, knakande skelett smälte i lindringen som min vackra héroine skänkte mej. Jorden rörde på sej, och rör sej än.

Alison sa åt mej att jag borde gå och hälsa på Kelly, som tydligen hade varit jävligt nere sen hon gjorde abort. Hennes tonfall var inte direkt fördömande egentligen, men hon snackade som om jag hade haft nåt att göra med att Kelly vart på smällen och med att havandeskapet avbröts.

– Varför skulle ja gå å hälsa på henne ? De där har ja inge me å göra, sa jag avvärjande, på defensiven.

– Du e väl hennes vän, eller ?

Jag kände mej frestad att citera Johnny och säja att vi alla bara är varandras bekanta numera. Det lät bra inne i skallen på mej : »Vi är alla bekanta numera.« Det tycktes mej giltigt även bortom våra personliga omständigheter vad tjack beträffar, en briljant metafor för vårt tidevarv. Men jag motstod frestelsen.

I stället nöjde jag mej med att framhålla att vi allihop var Kellys vänner, och ifrågasatte varför just jag skulle vara utvald för besöksplikt.

– För helvete Mark. Du vet ju att hon e helt såld på dej.

– Kelly ? Äh, glöm de ! sa jag, häpen, nyfiken och mer än en 19

aning generad. Om detta var sant var jag en blind idiot till nolla.

– Klart hon e. De har hon sagt masser av gånger. Hon håller jämt på å snackar om dej. De e Mark hit å Mark dit å Mark ti höger å vänster.

Det är nästan ingen som brukar kalla mej för Mark. För det mesta är det Rents som gäller, eller värre, Rent Boy. Det känns jävligt hopplöst att bli kallad för Stjärtgosse Till Salu. Jag brukar försöka att inte visa att det stör mej, för då eggas folk bara att hålla på ännu värre.

Sick Boy hade lyssnat på vårt samtal. Jag vände mej till honom. – Troru de stämmer ? Att Kelly skulle gilla mej på nå vis ?

– Varenda käft vet ju att hon e tänd på dej. De e’nte direkt nån väl bevarad hemlihet. Inte fatt ja förstår henne. Hon sku behöva få huvet röntgat.

– Tack så jävla mycke då att du har berättare för mej, din jävel.

– Ifall du föredrar å sitta i ett mörklagt rum å spana på video hela dan å inte märka va som händer omkring dej, så ere fan’te min sak å lägga näsan i blöt.

– Ti mej har hon aldri sagt nåt, gnällde jag, och kände mej jävligt dum.

– Vill du hon ska hare tryckt på en T-shirt ? Du vet inte mycke om kvinner Mark, eller göru de ? sa Alison. Sick Boy log försmädligt.

Jag kände mej förolämpad av det där sista, men jag hade bestämt mej för att ta lätt på saken, ifall alltihop skulle vara en vals som Sick Boy hade totat ihop. Den odygdiga jävla busen snubblar fram genom livet och lämnar efter sej privata minor för sina kamrater att åka på. Vilket jävla nöje den tokfan får ut av den verksamheten fattar jag inte.

Jag handlade lite horse av Johnny.

– Rent som den renaste snö ere, den här skiten, sa han.

Det betydde att det inte var alltför utblandat med nåt alltför giftigt.

Snart vart det dags för oss att gå. Johnny gafflade en massa 20

smörja i örat på mej, saker jag inte ville höra. Problem rörande vem som hade blåst vem, historier om korsfarare mot knarket som gjorde livet till ett helvete för varenda käft med sin antidroghysteri. Han babblade också gråtmilt om sin egen tillvaro, och gaggade ur sej fantasier om att han minsann skulle tända av och ge sej i väg till Thailand där kvinnorna visste hur man behandlar en man, och där man kunde leva som en kung om ens hy var skär och man hade en bunt fräsiga tiepundare i fickan.

Han vräkte också ur sej betydligt värre saker, mycket grymmare och mer cyniska. Jag sa mej att det var den onda anden som talade nu igen, inte Vita Svanen. Eller var det ? Vem vet. Vem fan bryr sej.

Alison och Sick Boy hade ett kortfattat sakligt meningsutbyte, som lät som om dom höll på att lägga upp nån ny horseaffär. Sen reste dom sej upp och knallade ut ur rummet tillsammans. Dom såg uttråkade och likgiltiga ut, men när dom inte kom tillbaks hajade jag att dom var i sovrummet och knullade. Det verkade som om kvinnor ansåg att knulla var nåt man helt enkelt bara gjorde med Sick Boy, som att prata eller dricka te med andra killar.

Raymie stod och ritade med kritor på väggen. Han befann sej i en egen värld, ett arrangemang som passade både honom själv och alla andra alldeles utmärkt.

Jag tänkte på vad Alison hade sagt. Kelly hade gjort sin abort så sent som i förra veckan. Ifall jag gick och hälsade på henne skulle jag vara för mesig för att komma mej för med att ligga med henne, förutsatt då att hon ville. Och förresten måste det väl finnas nåt kvar där inne, nåt klet, bitar av saken, eller till och med vara liksom hudlöst på nåt vis ? Antagligen var jag helt ute och cyklade. Alison hade rätt. Jag visste egentligen inte mycket om kvinnor. Jag visste egentligen inte mycket om nånting alls.

Kelly bodde vid The Inch, som är svårt att ta sej till med buss, och nu hade jag inte stålar kvar så det räckte till taxi. Man kanske kunde åka buss dit härifrån, men jag visste inte vilken buss man 21

skulle ta i så fall. Sanningen är den att jag hade lite för mycket smack i mej för att knulla, och var en aning för bombad för att bara sitta och snacka. När 10:an kom hoppade jag på den och åkte tillbaks till Leith och Jean-Claude Van Damme. Hela resan satt jag och gottade mej förväntansfullt åt vilken omgång han skulle ge den där självsäkra jäveln.

Horsedilemma nr 63 J a g låter det skölja över hela mej bara, eller skölja igenom mej … rensa ur mej inifrån tills jag är alldeles ren.

Ett hav inom mej. Problemet är att denna vackra ocean för med sej massor med giftigt avfall och skräp … giftet späs ut av havsvattnet, men när havet väl böljar ut igen lämnar det kvar skiten efter sej, inne i min kropp. Det tar likaväl som det ger, det sköljer bort mina endorfiner, mina smärtlindrande centra ; det dröjer länge innan dom kommer tillbaks …

Tapeten är för läskig i den här sophögen till rum. Den terroriserar mej. Nån jävla snubbe på dödens tröskel måste ha smetat upp den för många år sen … mycket passande, för det är vad jag är, en jävla nolla på dödens tröskel, och mina reflexer blir inte bättre direkt … men alltihop finns här, inom räckhåll för mina svettiga fingrar. Sprutan, kanylen, skeden, ljuset, tändaren, påsen med vitt pulver. Allt är okej, det är vackert det hela ; men jag är rädd för att havet i mej ska dra sej undan snart, och lämna kvar den giftiga skiten, uppsköljd och strandad i min kropp.

Jag sätter i gång och kokar upp en ny sil. När jag håller skeden över lågan med skakig hand och väntar på att tjacket ska lösas upp, tänker jag : mera hav på kort sikt, mera gift på lång sikt. Men den tanken är inte i närheten av att hindra mej från att göra vad jag måste göra.

23

Edinburghfestivalens första dag T r e d j e gången gillt. Det var som Sick Boy hade sagt : man måste veta hur det är att försöka lägga av innan man verkligen kan göra det. Det är bara av misslyckandena man lär sej, och vad man lär sej är hur viktigt det är att vara väl förberedd. Han har kanske rätt. Den här gången har jag i alla fall förberett mej.

En månadshyra i förskott för det här stora, kala rummet med fönster ut mot Links. Det är för många som vet om min adress på Montgomery Street. Pengarna på bordet ! Att lämna ifrån sej alla dom kulorna var den värsta biten. Den lättaste var min sista fix, som jag tog i vänsterarmen i morse. Jag behövde nåt att gå på under perioden av intensiva förberedelser. Sen for jag i väg som en raket runt på Kirkgate och flängde igenom min shoppinglista.

Tio burkar Heinz tomatsoppa och åtta burkar svampsoppa att ätas kalla, en stor dunk vaniljglass (som kommer att smälta och sen drickas), två flaskor Novalucol, en burk Alvedon, en ask Rinstead halstabletter, en burk multi-vitaminer, fem liter mineralvatten, tolv burkar sportdricka och nåra blaskor mjukporr, Viz, Scottish Football Today, The Punter med mera. Den viktigaste varan har jag redan skaffat med hjälp av ett besök i föräldrahemmet : morsans valiumburk, plockad ur hennes badrumsskåp. Det skämdes jag inte över. Hon brukar aldrig ta dom numera, och ifall hon skulle behöva dom garanterar hennes ålder och kön att hennes snurriga doktor skriver ut dom som om det rörde sej om geléhallon. Jag prickar kärleksfullt av alla punkterna på min komihåglapp. Det kommer att bli en tuff vecka.

Mitt rum är naket, utan mattor. Mitt på golvet finns en madrass med en sovsäck ovanpå, ett elelement och en svartvit teve på en liten trästol. Jag har tre stycken bruna plasthinkar halvfulla 24

med en blandning av desinfektionsmedel och vatten för att skita, spy och pissa i. Jag ställer upp mina burkar med soppa, juice och mediciner inom räckhåll för min provisoriska slaf.

Senaste fixen tog jag för att klara mej igenom shoppingrundans fasor. Sista smacket jag handlar ska användas att sova på, och till att trappa ner. Jag tänker försöka ta det i små doser. Jag måste fan ha lite nu genast. Avtändningens kval har redan satt i gång.

Det börjar som det för det mesta brukar börja, med ett lätt illamående i maggropen, plötsligt följt av ett vettlöst panikanfall. Så fort jag blir medveten om att jag börjar bli dålig övergår obe­haget i outhärdliga plågor. Tandvärken sätter in och sprider sej från tänderna till käkar och ögonhålor och sen genom hela skelettet, ett miserabelt, obevekligt, utmattande dunk i hela kroppen. Sen kommer svettningarna som ett brev på posten, och låt oss inte glömma frossbrytningarna, som täcker ryggen som ett tunt lager frost på ett biltak. Det är dags att vidta åtgärder. Inte en chans att jag bara kan lägga mej ner och ta mej igenom skiten rakt av. Inte än. Jag behöver lite grann till sparlåga, en mjuk liten tillförsel att landa på. Det enda som kan få mej att röra på mej är horse. En pytteliten macka bara för att lösa upp dom förvridna lemmarna och skicka mej till sömnens rike. Sen säjer jag ajö till varorna.

Swanney har försvunnit, Seeker sitter inne. Återstår Raymie. Jag går för att ringa den jäveln från mynttelefonen i korridoren.

Jag är medveten om att medan jag slog numret var det nån som snuddade vid mej. Jag ryser av den hastiga beröringen, men hyser ingen önskan att se efter vem det var. Hoppeligen ska jag inte behöva vara kvar här länge nog för att behöva kolla upp nån av mina nya grannar. Dom existerar inte för mej. Det är det ingen som gör just nu. Bara Raymie. Pengen ramlar ner. En tjejröst. – Hallå, snörvlar hon. Har hon åkt på en sommarförkylning eller kan det bero på smack ?

– Är Raymie där ? De här e Mark. Raymie har tydligen nämnt mitt namn, för fast jag inte känner igen hennes röst känner hon helt klart till mej. Hennes röst blir kylig. – Raymie är bortrest, 25

säjer hon. – London.

– London ? Fan också … när kommer han tibaks ?

– Vet inte.

– Han har’nte lämnat nåt ti mej väl ?

Föga troligt att den jävla skiten skulle gjort det.

– Eh, nää …

Jag lägger skakigt på luren. Två möjligheter att välja på ; ett : kämpa sej igenom det hela där inne i rummet, två : ringa hemorrojden Forrester och åka till Muirhouse, bli hunsad ett tag och sen halvblåst med nåt taskigt tjack. Ingen tvekan. Tjuge minuter senare var det : – Muirhouse ? till chaufförn på 32:ans buss och så darrande stoppa mina 45 pence i lådan. Vilken hamn som helst när det stormar, och här innanför mitt ansikte blåser det av bara fan.

En gammal subba ger mej onda ögat när jag passerar henne på väg bakåt i bussen. Jag luktar säkert fan och ser nog för jävlig ut. Det rör mej inte i ryggen. Ingenting existerar i mitt liv utom jag själv och Michael Forrester och det vidrigt långa avståndet mellan oss : ett avstånd som bussen stadigt förminskar.

Jag sätter mej längst bak på nedervåningen. Bussen är närapå tom. Mittemot mej sitter en tjej och lyssnar på sin walkman. Är hon snygg ? Vem fan bryr sej. Fastän den är tänkt att vara en »privat« stereo kan jag höra den rätt så bra. Den spelar en Bowielåt … »Golden Years«.

Don’t let me hear you say life’s takin’ you nowhere – Angel …

Look at those skies, life’s begun, nights are warm and the days are yu-hu-hung …

Jag har vartenda album Bowie nånsin har gjort. Hela jävla rubbet.

Massvis med piratplattor och grejer. Nu bryr jag mej inte ett piss om honom eller hans musik. Det enda jag bryr mej om är Mike Forrester, en ful och dum och talanglös skit som inte har gjort 26

nåra plattor. Inga singlar heller. Men Mikey baby är mannen för stunden. Som Sick Boy sa en gång, utan tvivel citerande nån annan jävla idiot : ingenting existerar utanför ögonblicket. (Jag tror det var nåt pucko i nån chokladreklam som sa det först.)

Men jag kan inte ens stå för dessa uppfattningar eftersom dom är i bästa fall perifera för ögonblicket. Ögonblicket består av mej, i egenskap av risig, och Mikey, i egenskap av helbrägdagörare.

Nån gammal hagga, bussarna är alltid fulla av dom så här dags, håller på och snackar skit och småskäller på föraren med en hel salva irrelevanta frågor om bussnummer, linjedragningar och tider. Stig på för satan eller dra åt helvete och dö din unkna gamla fitta. Jag närapå kvävs av tyst ursinne över hennes själviska småsinthet och petighet och busschaffisens patetiska tillmötesgående mot kärringen. Folk snackar om ungdomars vandalism, men hur är det med den psykiska vandalism som såna där antika mögelkärringar utövar ? När hon äntligen går på har den gamla apan mage att ha ett tryne som ett jävla kattarsel.

Hon sätter sej framför mej. Mina ögon borrar sej hela vägen in i hennes bakhuvud. Jag sitter och försöker sätta hjärnblödning eller en massiv hjärtattack på henne … nä förresten. Jag hejdar mej och tänker efter. Ifall det skulle hända vart jag bara ännu värre försenad. Hon borde dö en långsam, plågsam död, för att ge igen för allt satans lidande hon påtvingar mej. Ifall hon skulle dö kvickt får folk en chans att oja sej och ha sej. Såna tillfällen kastar dom sej alltid över. Cancer skulle sitta fint. Med en koncentrerad viljeansträngning försöker jag frambesvärja en hel hög rovgiriga celler till att utvecklas och föröka sej i hennes kropp. Jag kan känna hur det händer … men det är i min kropp det händer. Jag är för trött för att fortsätta. Jag har tappat allt mitt hat mot kärringen. Jag känner bara total apati. Hon befinner sej nu utanför ögonblicket.

Mitt huve sjunker ner. Sen plötsligt far det upp så plötsligt och våldsamt att det känns som om det är på väg att rycka sej loss från mina axlar och hoppa ner i knät på den gamla satkärringen 27

mittemot. Jag håller om det stadigt med båda händerna och med armbågarna vilande på knäna. Nu missar jag min hållplats. Nähä närå. Ett energiryck får mej av vid Pennywell Road, mittemot shoppingcentret. Jag korsar den dubbla körbanan och går tvärsigenom varuhuset. Jag passerar alla igenbommade lokaler som aldrig blev uthyrda och går tvärsöver bilparkeringen där inga bilar nånsin har parkerat. Sen åbäket byggdes. För över tjuge år sen.

Forresters etagelägenhet ligger i ett kvarter med högre hus än vad som annars är vanligt i Muirhouse. Dom flesta kåkarna här är på två våningar, men hans är på fem, så där finns hiss. Den funkar inte. För att spara på krafterna glider jag utmed väggarna under mitt mödosamma travande uppför trapporna.

Förutom kramperna, värken, svettningsanfallena och det centrala nervsystemets snudd på totala sönderfall har magen börjat krångla. Jag känner hur en plötsligt och kväljande förvandling äger rum där inne, en illavarslande upplösning av min långvarigt förstoppade period. Utanför Forresters dörr försöker jag rycka upp mej lite och samla mej. Men han kommer att fatta att jag är dålig. En horsedilare kan alltid se på nån om han är risig. Framför allt vill jag inte att den jäveln ska fatta hur desperat jag känner mej. Visserligen skulle jag käka vilken skit, vilken förnedring som helst från Forrester för att få tag i vad jag behöver, men jag ser ingen vits med att skylta mer än nödvändigt med hur jag mår.

Forrester kan inte ha undgått att se mitt röda hår genom den vågiga nätglasdörren. Han tar evigheter på sej innan han öppnar. Det arslet börjar köra med mej innan jag ens har satt foten innanför dörrn. Han morsar på mej utan skymten av nån värme i rösten.

– Läget Rents, säjer han.

– Jorå Mike. Han kallar mej för »Rents« i stället för »Mark«, jag kallar honom för »Mike« och inte för »Forry«. Inget snack om att det inte är han som bestämmer. Ska jag försöka ställa mej in hos den jäveln ? Är det bästa sättet ? Just i det här läget är det antagligen enda sättet.

28

– Kom in då, säjer han med en irriterad axelryckning. Jag följer underdånigt efter in i lägenheten.

Jag sätter mej i soffan, bredvid men en bit ifrån en fet brud som verkar ha brutit benet. Den gipsade påken ligger upp­spetad på kaffebordet, och en äcklig bulle av vitt kött sväller upp mellan det skitiga gipset och hennes persikofärgade shorts. Pattarna hänger över en jättestor Guinnessejdel, och hennes bruna T-shirt kämpar patetiskt med att hålla inne allt det vita fläsket. Hennes lortiga vätesuperoxiderade lockar är glanslöst gråbruna en bra bit ovanför rötterna. Hon gör ingen ansats att hälsa eller nåt men ger ifrån sej ett förfärande pinsamt åsnegnägg åt nåt idiotiskt yttrande från Forrester som jag inte uppfattar riktigt, men som verkar handla om hur jag ser ut. Forrester sitter mitt­emot mej i en nersliten fåtölj, köttig i ansiktet men med tunn mager kropp, närapå skallig vid tjufem. Hans håravfall dom senaste två åren har varit sanslöst, och jag undrar ifall han har åkt på viruset.

Tvivlar på nåt vis på det. Man brukar säja att det bara är dom bra mänskorna som dör unga. I vanliga fall hade jag kommit med nån besk kommentar, men just nu skulle jag hellre ha pikat min farmor för hennes påse på magen. Mikey är ju faktiskt mannen med varorna just nu.

Bredvid Mikey, i den andra fåtöljen, sitter en jävel som ser ond och elak ut, med blicken limmad vid den uppsvällda suggan, eller snarare vid den oproffsigt rullade jointen hon sitter och suger på.

Hon drar ett överdrivet teatraliskt jättebloss innan hon skickar stickan vidare till elakingen. Jag har inget särskilt emot snubbar med djupt liggande döda insektsögon och rovgiriga råttansikten.

Dom kan nog ha sina goda sidor. Det är hans kläder som avslöjar honom som en enastående fuling. Han kommer uppenbarligen rätt så direkt från nåt hotell i Windsorkedjan – Saughton, Bar L, Perth, Peterhead eller nåt – och ser ut att ha vistats där ett bra tag.

Mörkblåa utsvängda brallor, svarta skor, senapsfärgad polotröja med blåa bårder på kragen och muddarna och en grön parkas (i det här jävla vädret !) draperad över ryggstödet.

29

Jag blir inte presenterad för sällskapet, men sånt får min ikon med dasslockstrynet bestämma över, alltså Mike Forrester. Han är styckets regissör, och det vet han helt klart om. Den skiten drar i gång en uppblåst svada, snackar i ett som en unge som försöker få stanna uppe så länge som möjligt. Trendnissen, Kåkjohnny döper vi den jäveln till, han säjer ingenting, men ler gåtfullt och himlar då och då med ögona i spelad extas. Ett arketypiskt rovdjursansikte sitter han inne med, mr Kåkjohnny.

Fetsuggan gnäggar på, jävlar vad grotesk hon är, och jag tvingar fram enstaka inställsamma skrockanden vid tillfällen som jag bedömer som någorlunda lämpliga.

När jag har suttit och hört på skitpratet ett slag tvingar mej värken och illamåendet att avbryta. Mina stumma signaler har han föraktfullt struntat i, så jag tar och ångar in.

– Förlåt ja avbryter hörni, men ja måste i väg rätt så snart här. Haru nåt ? Forresters reaktion är helt vanvettig, till och med utifrån reglerna för det ruttna spel som han bedriver.

– Du håller föffan bara käften va ! Jävla dåre. Du pratar för helvete när ja säjer till å inte annars. Knip igen ba. Gillaru’nte sällskape kan du fan dra. Så ere ba.

– Ursäkta, inte illa ment … Tam kapitulation hela vägen från min sida. Snubben är ju faktiskt min gud. Jag skulle gå tusen mil på händer och knän över krossat glas för att få använda snubbens skit som tandkräm, och det vet vi båda två. Jag är bara en bricka i ett spel kallat »Marknadsföringen av Michael Forrester som hårding«. För alla som känner honom bygger spelet på löjligt defekta utgångspunkter. Dessutom är hela föreställningen avsedd att imponera på Kåkjohnny, men vafan, showen är Mikes, och jag bad själv om att få sitta i skiten och käka den när jag slog hans nummer.

Så jag sitter där och blir rått förödmjukad ett bra tag till, som verkar vara i evigheter. Fast det klarar jag utan problem. Jag älskar ingenting (utom horse), jag hatar ingenting (utom sånt som hindrar mej från att få tag i horse), och jag är inte rädd 30

för nånting (utom kris på horse). Jag vet också att en feg liten dyngråtta som Forrester aldrig skulle våga utsätta mej för allt det här jiddret ifall han tänkte nobba mej.

Det skänker en viss njutning att tänka på varför han hatar mej. En gång i tiden var Mike helsåld på en tjej som avskydde och föraktade honom. En tjej som jag sen hoppade i säng med.

Det hade inte betytt nåt särskilt för vare sej mej eller bruden ifråga, men det gjorde Mike helt ifrån sej. Dom flesta skulle se det hela som en erfarenhet, man vill alltid ha det man inte kan få ; och sånt man inte bryr sej ett skit om får man sej bara serverat. Sånt är livet, så varför skulle det vara annorlunda med sex än med allting annat ? Jag har råkat ut för, och skakat av mej, den sortens bakslag då och då i det förflutna. Det har varenda jävel. Problemet är att skithögen Mike går in för att vara långsint och spara på alla triviala små nederlag och oförrätter, som den tjockskalliga illvilliga vessla han är. Fast jag älskar honom ändå.

Det måste jag. Det är han som sitter på varorna.

Mikey lessnar på förnedringsleken. För en sadist måste den ha haft ungefär samma charm som att sticka nålar i en plastdocka. Jag skulle med största nöje ha bjudit honom på lite bättre motstånd, men jag är för körd för att reagera på hans hjärndöda elakheter. Så till slut säjer han : – Haru flis ?

Jag drar upp nåra skrynkliga sedlar ur fickan, varpå jag med rörande underdånighet slätar ut dom på soffbordet. Med vördnadsfull min, präglad av all den aktning och respekt som tillkommer Mikes ställning som Mannen-med-varorna, räcker jag honom sedan pengarna. Nu ser jag plötsligt att Fetsuggan har en jättestor pil ritad på sitt gips med tjock svart filtpenna, på insidan av ena låret, pekande mot hennes skrev. Utmed pilen står med stora djärva bokstäver : K U K I N FÖR E S H Ä R . Mina inälvor virvlar hastigt och skakigt till igen, och impulsen att bara rycka ifrån Mike grejerna och dra därifrån med en satans fart är snudd på oemotståndlig. Mikey rafsar åt sej stålarna, och tar till min häpnad fram två vita kapslar ur fickan. Såna har jag aldrig 31