9789113023915

SVERIGES HISTORIA 1965 –2012

Kjell Östberg

Jenny Andersson

Bakom Sveriges historia finns ett vetenskapligt råd, vars uppgift är att strukturera verkets innehåll och inriktning: Jenny Andersson, docent i ekonomisk historia Jenny Björkman, fil. dr i historia Bo Eriksson, fil. dr i historia Kristian Gerner, professor em. i historia Dick Harrison, professor i historia Yvonne Hirdman, professor em. i historia Urban Lundberg, fil. dr i historia Elisabeth Mansén, professor i idéhistoria Jarl Nordbladh, professor em. i arkeologi Marie-Louise Rodén, professor i historia Bo Stråth, professor i Nordens, Europas och världens historia Birgitta Svensson, professor i etnologi Stig Welinder, professor em. i arkeologi Bozena Werbart, professor i arkeologi Nils Erik Villstrand, professor i nordisk historia Kjell Östberg, professor i historia Kartorna på för- och eftersättsbladen visar ett utsnitt av Nordeuropa med Sverige i centrum/Carl Åkesson och Norstedts Kartor

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2013 respektive författare och Norstedts, Stockholm Formgivning: Carl Åkesson Bildredaktör: John Hagström Layout: Maria Ulaner Omslagsfoto: Håkan Sandbring/IBL Prepress: Elanders Fälth & Hässler, Värnamo Tryckt hos Elanders Fälth & Hässler, Mölnlycke 2013 isbn 978-91-1-302391-5

innehåll

huvudredaktörens förord författarnas förord

12 13

sverige, sverige – samma land Andra berättelser Från centralism till …

Historikerna och samtiden

14 16 17 19

del i – ett land som alla andra?

23

de gyllene åren

25 27 29 31 34 36 41 44 46 47 49 52

Ideologiernas död?

Den svenska modellen Staten och kapitalet Välfärdssocialismen Det goda hemmet Kommunerna – folkhemmets vagga Färre kommuner Offentligt eller privat?

En påse pengar Kommunalpolitikerna och pampen Från schlager till charter

välfärdsstatens geografi av Erik Westholm

55

ett folk i arbete

63 68 72 75 78 79 81 84 86 88

Kapitalisterna Jordbruket Jordbrukspolitik från Harpsund till Bryssel Befolkningen Nya familjemönster Invandring och utvandring Klass och klyftor Folkhälsan Idrott och motion

kriserna

Systemfel eller strukturkris?

Sysselsättningen En tredje industriell revolution Från fordism till postfordism Arbete och kapital i en global ekonomi Finansmarknadernas genomslag

svensk form och ikea

av Sara Kristoffersson

93 94 97 97 98 101 104

108

del ii ­– välfärdslandet

115

så styrdes landet

117 118 119 119 121 124 126 131 132 135 136

höger- och vänsteropposition

138 139 141 142 145 147

Harpsundsdemokratin En manlig modell Vi byggde landet »Rörelsen« Socialdemokratisk offensiv Sprickorna i välfärden En föråldrad författning Tvåkammarsystemet Kvinnorna i riksdagen Författningsrevisionen Centerns metamorfos Gröna vågen Folkpartiets förlorade ledarroll Högern och Moderaterna Kristen demokratisk samling Framväxten av ett borgerligt alternativ Kommunisternas väg från Moskva

världens mest sekulariserade land? av David Thurfjell

det långa 1968

Kallt krig och koloniala revolutioner Den internationella kontexten Ungdomskulturen

150 151

156 161 161 162 163

Politisk radikalisering Gamla folkrörelser … … och nya sociala rörelser En ny vänster Inte bara kårhusockupationen Arbetarna äntrar scenen Sjuttiotalet – en ny fas En tigande majoritet?

Vad uppnådde 68 Världens mest jämställda land?

Könsrollerna Den nya kvinnorörelsen, Grupp 8 Jämställdhetsreformerna

166 168 170 173 175 177 179 180 181 182 182 183 184

kultur för en radikal tid

187 190 192 193

De fria teatergrupperna Filmreformens tid »Alla kan spela!«

medier i förändring

av Jenny Andersson och Kjell Östberg

197

del iii – sjuttiotalets strömkantring

211

reformer under tryck

213 213 216 218 220 221 222 223 224 226 229 230 231 233 235

Det uteblivna guldläget Oljekris och jämviktsriksdag Sjuttiotalets reformvåg Också själen ska ha sitt …

Hur var det möjligt?

Medborgare i välfärdsstaten Miljön Kärnkraften Centern intar ledarrollen Facklig skördetid Starka arbetsgivare Facklig mobilisering Löntagarfonderna En modell mot upplösning

miljöfrågan i det moderna sverige av Fredrik Charpentier Ljungqvist

236

kriser och skandaler

240 240 242 245 247

maktskiftet 1976

248 248 250 251 252 254 256 258 260 262

den omstridda neutraliteten

265 265 268 270 271 272 276 278 278 280 281 282 284 285 285

Bulltofta Västtyska ambassaden IB-affären Geijeraffären

Pomperipossa Ett borgerligt regeringsalternativ »Äntligen. Äntligen. Äntligen.« Att bilda en borgerlig regering Inget dukat bord Kärnkraftseländet Harrisburg och folkomröstningen En folkpartistisk minoritetsregering Valet 1979 – revanschen som uteblev Ett dubbelspel?

En omdiskuterad neutralitet Internationell avspänning En mer aktiv svensk utrikespolitik Vietnam En Palmelinje?

Södra Afrika Israel och Palestina Biståndspolitiken Ett ben i varje läger Försvaret Sverige och Europa Nordek En svensk EEC-anslutning?

skolan – en spjutspets mot framtiden?

av Kjell Östberg och Jenny Andersson

287

del iv – brytningstid

295

högervåg

297 298 302 305

Den inställda revolutionen Näringslivet mobiliserar Satsa på sig själv

återkomsten

307 308 309 314 315 319 322 323 326 327 330

kultur och konsumtion

Konsumtionslusta och resfeber Världens mat i Sverige

334 342 344

framtidens arkeologi av Jarl Nordbladh

347

En ny politik?

Den tredje vägen Parlamentariska låsningar Borgerliga omgrupperingar Yuppietider Aids Mordet på Palme Det nya kalla kriget Ubåtarna Utrikes inrikespolitik

del v – i marknadens skugga

351

du sköna nya värld

353 354 356

sverige och nittiotalskrisen

357 358 362 363 366 372

den enda vägen

374 377 379 381 385 388 391 393

systemskifte i välfärden?

398 398

Den tredje vägen Den svenska modellen utmanas

Vad var det egentligen som hände?

Ekonomerna och normpolitiken Inflationsbekämpning Massarbetslöshetens årtionde Hårdare villkor för de arbetslösa En ny berättelse Självrannsakan Högerpopulismen Rasism och nynazism i krisens spår Politikens nya ansikten Socialdemokraternas svåra nittiotal Göran Perssons regeringstid Kunskapssamhället

Folkomröstningarna om EU och EMU Pensionsreformen Den nya bostadspolitiken

vi och alla andra

av Jenny Andersson och Kjell Östberg

400 405 408

413

del vi – ett nytt millennium

423

politikens nya förutsättningar En växande klyfta? Ökad makt åt riksdagen … … eller åt Rosenbad Monarkin i tiden Rörelser i det nya seklet De nya globaliseringsrörelserna Från bögkamp till queer Kriminalitet: verklighet och fiktion Nationella trauman Estonia Tsunamin 2004 Affärer och drev

425 425 427 428 430 433 433 436 438 441 441 442 443

445

sverige i världen, världen i sverige

av Kristian Gerner

nya partirymder

Socialdemokraterna – ett parti utan hegemoni Vänsterpartiet Miljöpartiet Folkpartiet Centern Kristdemokraterna Moderaterna – det nya arbetarpartiet Sverigedemokraterna – en ny kraft i svensk politik?

the pirate bay och den nya nätpolitiken

456 456 460 461 463 464 465 465 468

av Rasmus Fleischer

471

ett historiskt skifte

475 475 476

En moderat alliansregering En rödgrön allians?

Valfrihetsrevolution … … och systemskifte?

Utrikespolitik efter murens fall Sverige i krig Ett nytt försvar

478 479 481 482 484

en historia utan slut

486

regenter i norden från 1965 källor och litteratur verkförteckning temaartiklar bildkällor register

490 491 502 522 526 528

huvudredaktörens förord

Med publiceringen av denna volym avslutas Norstedts åttabandsverk Sveriges historia, ett arbete som sträcker sig från de första renjägarnas invandring under äldre stenålder till nutid. Det är ingen överdrift att hävda att utgivningen av just denna bok är en historisk händelse. Bandet spänner över det senaste halvseklet, från mitten av 1960-talet till 2010-talet. Det är första gången som vår moderna historia, den egna samtiden, sammanfattas och tolkas i ett vetenskapligt arbete.

Självfallet är det en hisnande utmaning. Oavsett vilka fakta som anses viktiga nog att meritera sig till en plats i volymen, oavsett hur epokens dramatiska förändringar skildras och förklaras, kommer samtliga läsare att ha starka åsikter om resultatet. Och det är inte konstigt. Alla nu levande svenskar sitter ju på sätt och vis inne med facit: alla har en bild av hur deras livstid har gestaltat sig, vilka barndomsminnen som lyser klarast och vilka storpolitiska händelser som har påverkat dem själva och världen mest. Jag är inget undantag. Min livstid är identisk med den epok som täcks av boken och varje decennium lyses upp av personliga minnesbilder. Jag minns när det gick upp för mig att The Beatles var upplöst, när jag såg Anders Gärderud vinna guld vid OS i Montreal eftersom en östtysk löpare snubblade på sista hindret, när Fälldin bildade regering, när Palmemordet lamslog nationen, när jag läste om Estoniakatastrofen på löpsedlarna. Hur skriver man en bok som fångar hela detta brokiga spektrum av nu levande människors upplevelser, åsikter och verklighetsbilder? Hur gör man det myller av politiska, sociala, ekonomiska och kulturella processer och händelser som tillsammans har format det moderna Sverige rättvisa?

Envar läsare må avgöra hur väl vi har lyckats. Kritiska reflexioner är ännu intressantare och ännu viktigare när det gäller detta avslutande band än i fallet med de tidigare. Här ser vi bokstavligt talat hur historia skapas, hur minnen och upplevelser blir till vetenskap, hur det nära förflutna tämjs för att bli begripligt.

I volym 8 av Sveriges historia står vi med ena benet i nuet och med det andra i historien. Genom att ta del av de många berättelserna – redogörelser, orsaksresonemang och illustrativa exempel – och genom att reflektera över faktaurvalet inser vi hur människan alltid kämpar för att skapa en överblickbar och förklarande historia av de myriader av erfarenheter som tornar upp sig inför vår horisont när vi blickar bakåt.

Dick Harrison professor i historia vid lunds universitet huvudredaktör för sveriges historia

författarnas förord

Denna del av Norstedts Sveriges historia sträcker sig från 1965 till 2012. Den som har läst från början har kunnat följa ett tydligt spår i Sveriges utveckling. Det började med en enandeprocess underifrån där bygden inledningsvis stod i centrum.

Under medeltiden följde en utveckling från bygdemakt till riksmakt utövad av tidens makteliter, herrarna och kyrkan. Med Gustav Vasa tog utvecklingen mot den feodala enhetsstaten nya steg. De som hävdade lokala intressen i motsättning till denna stat kunde bli satta på plats av den nya nationella krigsmakten.

På 1600-talet lade Axel Oxenstierna grunden till en betydligt mer välorganiserad och effektiv statsmakt. Under 1800-talet fördjupades nationsskapandet.

Den nationella identiteten utvecklades med hjälp av järnvägar, folkskola och tidningar. Denna utveckling mot centralisering och enhet nådde sin klimax i mitten av 1960-talet. Med välfärdsstaten som samlande symbol skapades en bild av ett etniskt och religiöst homogent land med minskande sociala klyftor och omfattande politisk konsensus. Under det knappa halvsekel som denna bok täcker har detta perspektiv förskjutits. Den starka staten har slutat växa, Sverige är ett mångkulturellt och sekulärt samhälle, kollektiva lösningar har utmanats av individuella ideal. En utgångspunkt för denna bok är att vi skildrar en process som är pågående och oavslutad. Det är vår uppfattning att diskussionen om hur man ska förstå denna utveckling, och hur den ska värderas, kommer att inta en framträdande plats i det offentliga samtalet under kommande år. Vår uppgift har varit att lägga grunden till en historisk analys, frilägga utvecklingstendenser och urskilja mönster; vår förhoppning är att resultatet skall kunna vara användbart i detta samtal.

Kjell Östberg är huvudförfattare och har skrivit de flesta kronologiska avsnitten och om utrikespolitiken. Jenny Andersson har skrivit 90-talsavsnittet och i övrigt bidragit till framför allt del I och IV samt inlednings- och avslutnings­ kapitlen.

Ett tack till alla som med kloka kommentarer gjort denna bok bättre: Yvonne Hirdman, Paulina de los Reyes, Norbert Görtz, Dick Harrison, Kristian Gerner samt Håkan Blomqvist och kollegorna vid Samtidshistoriska institutet på Södertörns högskola. Tack också till studenterna på programmet Politik och aktivt medborgarskap och framtida samhällskunskapslärare vid Södertörns högskola som givit nya generationers synpunkter på hur vår samtid bör skildras samt till Håkan Josephson, John Hagström och Stefan Hilding på Norstedts förlag. stockholm i januari 2013 Jenny Andersson och Kjell Östberg

Sverige, Sverige – samma land?

D

en svenska nationen framstod efter andra världskriget som mer enad och självklar än någonsin – trots att vi inte själva drabbats av krigserfarenheten. Att Sverige var mer etniskt, språkligt och religiöst homogent än de flesta andra länder var en allmän uppfattning också i svenska ögon. Men det var ändå inte runt dessa klassiska begrepp som den svenska nationen var formad. I stället kan man tala om en förhärskande svensk socialliberal konsensuskultur efter andra världskriget, knuten till vår modernitet. Den har varit förbunden med nuet, med känslan av att tillhöra avantgardet, det mest moderna, skriver Alf W. Johansson, nestor inom svensk samtidshistoria.

Också den polske historikern Kazimierz Musiał menar att tanken om att vara det mest moderna är central i det svenska samhällsbygget. Den återkommer också i omvärldens föreställningar om oss. De nordiska länderna, och Sverige i synnerhet, har mer än någon annan plats på jorden lyckats med att bygga trygga, demokratiska och stabila samhällen där man ständigt försöker reformera och förbättra. Denna tanke, menar Musiał, växte fram från förra sekelskiftet och framåt, började med naturromantiska föreställningar och fick sin kulmen med byggandet av en välfärdsstat som framstod som särskilt omfattande och sofistikerad. Tanken om det sociala framsteget blev direkt förknippad med tanken om svenskhet – och med bilden av svenskarna som ett särskilt socialt progressivt och solidariskt folk.

Sverige sökte sin ära genom att vara bäst på trygghet. Från »vaggan till graven« skulle svenskarna vila i ett tryggt socialt skyddsnät. Den starka staten var ett i högsta grad relevant begrepp. På många sätt framstår det välfärdsbygge som inleddes i Sverige och Norden på 1930-talet som imponerande ur internationellt perspektiv. Det lade grunden till ett samhälle med historiskt mycket höga nivåer av social jämlikhet, och med relativt få människor i fattigdom.

Välfärdsstatens målsättning var att omfatta alla. Filosofin bakom dess uppbyggnad byggde på principen om universalism, att välfärden skulle omfatta alla medborgare på lika villkor och betalas av alla över skattsedeln. I verkligheten kom universalismen aldrig till fullo att förverkligas. Också i världens mest utbyggda välfärdsstat fanns viktiga sociala skillnader. Men välfärdspolitiken bröt ner gamla klyftor. Ett nationellt, offentligt skolsystem skapades. Genom staten och kommunerna kunde välfärden organiseras så att den nådde alla. Och genom radio- och

s v e rig e , s v e rige – s am m a l and ?

15

tv-monopolet kunde välfärdens värderingar spridas, folket upplysas, och gemensamma demokratiska värderingar cementeras.

Jämlikheten var den övergripande politiska målsättningen bakom detta samhällsbygge. Denna princip ledde till att ett starkt centraliserat samhällsbygge genomfördes. Det kostade pengar.

Skattetrycket fördubblades på ett par decennier samtidigt som inkomster och konsumtion steg brant. Ekonomiska kriser var ända fram till 1970-talet ett minne blott. Det fysiska landskapet förändrades med tillväxtsamhällets intåg. Befolkningen strömmade från skogsbygder och småbruk i Småland och Norr­land till bilfabriker och skeppsvarv och till storstädernas växande tjänstesamhällen.

Det var det samhälle som socialdemokratin sedan mellankrigstiden hoppats bygga. Ibland talade man om att Sverige höll på att bli en enpartistat. Socialdemokraterna hade haft makten i trettio år med röstsiffror som låg strax under, ibland till och med strax över, femtio procent och någon samlad opposition fanns inte. På lokal nivå blev den mäktige, ibland maktfullkomlige, kommunalpampen en symbol för politikens möjligheter. Men samma maktkoncentration kunde iakttas på andra håll. Man talade om familjerna som kontrollerade svenskt näringsliv – de femton som blev sju, men som i dagligt tal blev Wallenberg. Mellan dessa två sfärer – politikens och marknadens – fanns ett nära samarbete. I socialdemokratins Sverige kunde de verkliga besluten fattas av en liten grupp från storfinansen, regeringen och de största intresseorganisationerna.

Och på arbetsmarknaden gällde Saltsjöbadsandan, samförstånd och fredliga uppgörelser. En handfull herrar från LO och SAF (Svenska Arbetsgivareföre­ ningen) slöt i stängda, rökfyllda rum centrala löneavtal med giltighet för miljontals löntagare. Samtidigt skymtade en maktförskjutning från den folkligt baserade arbetar­rörelsen, till etablerad facklig strategi och partipolitik. Folkrörelserna blev till centraliserade intressen.

Bakom denna bild av vad som kommit att kallas den svenska modellen såg verkligheten på många ställen annorlunda ut. De sociala skyddsnäten var framför allt utformade för dem som heltidsarbetade, vilket under större delen av efterkrigstiden betydde de manliga familjeförsörjarna. Löneklyftorna försvann inte, trots omfördelande skatte- och välfärdspolitik. Kvinnorna var länge ett slags halva medlemmar i välfärdsstaten, sambeskattade med sina makar och huvudansvariga för arbetet i hemmen som inte gav rätt till pension och social trygghet. Industrisamhällets djupa klass- och genusrelationer överlevde, och till dessa kom, genom arbetskrafts- och så småningom flyktinginvandring, ytterligare en dimension som under perioden blir allt viktigare, etnicitet.

Men tendenserna var tydliga. Fram till 1970-talet föreföll det svenska samhället bli allt jämlikare och allt tryggare. Den ekonomiska eliten tjänade 26 industriarbetarlöner 1950, nio i slutet av 1970-talet. För vissa var denna gradvisa utveckling mot större trygghet och jämlikhet ett slags uppfyllande av historiens mening, slutpunkten på en civilisationsprocess som började i historiens gryning.

Paradiset, det är Sverige, fast med mera sol, sa den långt ifrån socialdemokratis-

16

sveriges h istoria 1965–2012

ke franske presidenten Georges Pompidou. Tanken om Sverige som det sociala paradiset nådde långt utanför vänstern, och blev till en utopi i europeisk politik.

Under efterkrigstiden blev Sverige ett föregångsland. Delegationerna strömmade från andra länder för att förstå den svenska modellen, dess arbetsmarknadspolitik, dess välfärdsstat, dess modellindustrier. Svenska politiker vande sig vid att vara beundrade, företrädare för ett harmoniskt, effektivt och välfungerande land i norr, där fattigdom och arbetslöshet knappt fanns. För det övriga Europa tycktes det som att Sverige, och de övriga nordiska länderna, funnit lösningen på ett särskilt problem, hur man tämjer kapitalismen, utnyttjar marknadsekonomins fördelar men undviker dess fallgropar och i stället fördelar tillväxten rättvist i samhället. Det gjorde Sverige till ett drömland.

Andra berättelser För andra blev Sverige till motsatsen, till en slags välfärdsdystopi. Sverige sågs, av exempelvis delar av den brittiska eller amerikanska högern, som en auktoritär enpartistat, en byråkrati som förkvävde individen och enskilda initiativ, upplöste beprövade normer när det gäller moral, familj, och religion. Begreppet från vaggan till graven, egentligen myntat av den brittiske ekonomen och liberale politikern William Beveridge i den berömda Beveridgerapporten 1942, blev för denna höger ett skällsord och en symbol för den sociala paternalismen och förmynderiet, tankar som slog igenom på allvar under 1980-talet men som fanns som underströmmar under hela efterkrigstiden, såväl inom som utom Sverige.

I själva verket fanns under hela efterkrigstiden, bakom byggandet av välfärdsstaten och den politiska stabilitet denna byggde på, underströmmar som innehöll en viktig kritik av denna utveckling. Dessa ledde, under perioden från det sena 1960-talet och framåt, till att välfärdsbygget, politiken, och själva bilden av Sverige som framgångslandet och modernitetens högborg utmanades – både från höger och vänster.

68-vänstern vände sig mot den socialdemokratiska maktapparaten, mot tillväxtens samhälle, ett hårt samhälle där de som hade svårt att hänga med i produktionstakten hamnade utanför. De talade om utslagningens Sverige, om missbrukare i tunnelbanan, men också om drömmen om jämlikhet, ett mindre materialistiskt samhälle och solidaritet med tredje världen.

Nyliberalismen på 1980- och 1990-talen vände sig mot socialstaten, mot en välfärdsstat som alltför mycket liknade en Kafkabyråkrati, och där övergrepp skedde i trygghetens namn. Den svenska högern började, under perioden från 1970-talet och framåt, att ifrågasätta socialdemokratins rätt att betrakta samhällsbygget som sitt eget verk. I stället för välfärdsstaten, institutionerna och trygg­heten, framhävde man det svenska samhällets ursprung i storföretagen, initiativkraften hos entreprenörer som LM Ericsson och Gustaf de Laval. Man lyfte fram de män som trots en alltmer klåfingrig socialdemokrati lyckats försvara

s v e rig e , s v e rige – s am m a l and ?

17

företagande och kreativitet. Det höjdes också röster för att återupprätta familjen – rätten för kvinnor att vara hemma med sina barn i stället för att skicka dem till daghem – rätten att välja information och tv-kanal.

Och det fanns andra berättelser som också växte i styrka över tid – en vision om ett naturligt och hållbart samhälle, en vision om ett Sverige som en mer aktiv del i Europa och världen, en berättelse om folkhemmet som ett hus med stängda dörrar för dem som anländer utifrån. Samtidigt växte sig också en nationalistisk berättelse allt starkare. Folkhemsvisionen kom ju ur nationalromantiska tongångar vid 1800-talets slut. Början till slutet för denna vision kom, enligt vissa, när Socialdemokraterna sålde ut folkhemmet till Europa, öppnade dörren för mångkulturalismen och slutade att försvara det nationella hemmet. Vi måste alltså tillbaka, menar man, tillbaka till en nationell berättelse om Sverige, till en ursprungstid när folkhemmet var sven­skt och ostört.

En viktig del av historiens förändring under den här perioden ligger just i bilden av detta moderna land, i hur berättelserna om Sverige och vad som gör det framgångsrikt, eller problematiskt, förändras. Mycket av denna förändring kretsar kring tanken och bilden av folkhemmet eller den svenska modellen, den som växt fram under efterkrigstiden och som vi förknippar med sådant som Saltsjöbadsavtalet, offentlig sektor, skolor och barnomsorg, men också med bilden av makarna Myrdal, Tage Erlander, Brödinstitutets berömda reklamkampanj som uppfattades som att Socialstyrelsen rekommenderade sex till åtta skivor bröd om dagen, eller Konsums makaroner i blåvit förpackning. I själva verket kan denna historia skrivas som kampen om olika bilder av Sverige, om att fylla moderniseringsberättelsen med innehåll. I olika tider har olika berättelser haft framgång, lyckats mobilisera väljare och opinion, lägga om historien och peka ut framtiden.

Från centralism till …

Man kan på goda grunder hävda att bilden av Sverige ser annorlunda ut när vi kommer till slutet av denna historia. Den starka staten har sedan länge slutat att växa och skolor och äldreboende kan i dag drivas av riskkapitalbolag med hemvist i Engelska kanalen. Marknaden, inte staten, ska lösa samhällekonomins problem. Många av förändringarna i det svenska samhället, exempelvis 1990-talets privatisering av bostadsmarknaden, det nya pensionssystemet och nedmonteringen av posten, har genomförts med en hastighet och i en omfattning som är anmärkningsvärd i internationellt perspektiv. Liknande reformer har visat sig svåra att genomföra i andra länder, och lett till omfattande motstånd. Institutionella förändringar har förändrat inte bara politiken, utan också människors vardag och livsföring.

På det kulturella och sociala planet har en också remarkabel förändring skett. Sverige har gått från att vara ett land med ett antal minoriteter, till att bli ett mångkulturellt samhälle. Mångkulturen syns i gatulivet, i kosthållningen

18

sveriges h istoria 1965–2012

och i kulturkonsumtionen. Med rätt digitalbox har vi tillgång till hundratals tvprogram från hela världen och internet kan starta revolutioner. När dramatiska händelser inträffar i länder som Libanon, Iran eller Syrien följer hundratusentals svenskar detta via de nya medierna, och de nya medierna är inte längre ens 1980-talets nymodighet, parabolerna, utan 00-talets Facebook och Twitter.

Sociala, politiska och ekonomiska klyftor har ökat. Socialdemokraterna har ingen särställning, och nya politiska aktörer har visat sig kunna relativt snabbt skaffa ett inflytande över politiken. På arbetsmarknaden fattas inte längre några centrala löneavtal mellan LO och Svenskt Näringsliv, och den individuella lönesättningen har drivit på en utveckling som ökar de ekonomiska klyftorna mellan olika samhällsgrupper, klyftor som också kan förklaras med sådant som utbildning, fastighets- eller aktieinnehav eller kapitalinkomster. I dag tjänar makt­eliten femtio gånger mer än en industri­arbetare.

Denna utveckling är på många sätt dramatisk. Men tolkningarna av den går isär. För vissa uttrycker den individens seger över kollektivet, ökad frihet från en förtryckande stat, den fria marknadens dynamik. För andra innebär föränd­ ringen att det gemensamma projektet ersatts av hierarkisering, fragmentisering, ökade sociala klyftor och segregation. Ett visst inslag av nostalgi står mot en glädje över att Sverige blivit ett mera kosmopolitiskt, internationellt och till och med globalt samhälle.

Det fanns uppenbarligen aldrig bara en berättelse om Sverige. Mot den socialdemokratiskt färgade bilden av förortstorget i ett av miljonprogrammets områden, med Domus, Systembolaget, Posten och Konsum, alla ditkomna som en del av ett omsorgsfullt detaljplanerat förortsbygge, kan vi ställa fotografen Lars Tunbjörks bilder av folkhemmet som »landet utom sig«. Pizzerian i Borås, där en stor stark kostar nitton kronor, övergivna lekplatser under lager av snö eller perfekta rader av alldeles likadana ganska sorgliga garage. Andra motbilder av Sverige finns hos några av våra mest älskade författare och konstnärer – Astrid Lindgrens Pippi Långstrump, som har sitt eget galna folkhem i Villa Villekulla, så långt från funkishus och radhus man kan tänka sig och som skrattar åt prussiluskorna som vill sätta henne på barnhemmet och bollar med poliserna Kling och Klang. I Ingmar Bergmans filmer tonar ytterligare en annan bild av Sverige fram, ett land som förträngt religion, grubblerier och sexualitet bakom en yta av normalitet och social harmoni.

Man kan också nämna 1970-talets socialreportage och Pockettidningen R, Roy Andersson, Vilgot Sjöman, Sara Lidman med sin betraktelse över gruvarbe­ tet samt Jan Myrdal och hans uppgörelse med socialingenjörerna Gunnar och Alva. På senare tid har vi fått en ny, mer våldsam och svartsynt Pippigestalt i Lisbeth Salander som den utsatta och utnyttjade flickan som hämnas på samhällets självutnämnda eliter med gedigna datakunskaper och ohämmad brutalitet. Det svenska deckarundret förför omvärlden med sina berättelser om ett Sverige som går isär, där sociala ambitioner havererat och människans allra lägsta instinkter fått fritt spelrum.

Kulturhistorien är full av motbilder mot berättelsen om folkhemmet som det trygga välfärdslandet. Lars Tunbjörk publicerade 1993 fotoreportageboken Landet utom sig, som han presenterade som en fotografisk kommentar till välfärdsstatens nedmontering.

Historikerna och samtiden Våra bilder av Sverige beror på hur vi väljer att tolka de skeenden som präglat det svenska samhället under de senaste fyrtio åren. De beror förstås också på vilka bilder som skapas, av medierna generellt, men också av historikerkåren. Historikerna själva har varit med om att skapa berättelsen om Sverige. Länge präglades den svenska historieskrivningens berättelser av typen Vi bygger landet eller Socialdemokratins århundrade. Det var berättelser som handlade om hur arbetarrörelsen växte sig stark i brukssamhällen och industristäder, vann rösträtten, tog makten från brukspatroner och fabriksdisponenter och byggde ett samhälle underifrån, ett samhälle på solidaritetens, jämlikhetens och medborgarrättens grund. I denna historieskrivning blev det svenska samhällets historia oskiljaktig från socialdemokratins historia, grenar på samma träd.

20

sveriges h istoria 1965–2012

För många observatörer i utlandet är Sverige fortfarande detta socialdemokratiska modelland. Med förvåning ser man valresultaten 2006 och 2010 och undrar varför svenskarna inte längre litar på sin socialdemokrati och sin modell.

Men för svenskarna är bilden av Sverige inte längre förknippad med ett parti.

Den här boken är en del av en historisk berättelse om det svenska samhället och hur det utvecklats under de senaste decennierna. Det är därför särskilt viktigt att fundera över hur vår historiska skildring förhåller sig till tidigare historiska skildringar av Sverige. Vi bygger landet-historieskrivningen ligger bakom oss. I själva verket är det tydligt att historikernas berättelse om det moderna Sveriges framväxt förändrades i grunden under det tidiga 1990-talet, i samband med att det svenska samhället, i 90-talskrisens kölvatten, såg sig i spegeln och funderade över sin framtid. Utlösande för detta var bland annat den folkhemskritik som började med diskussionen om Yvonne Hirdmans bok Att lägga livet till rätta, publicerad 1989. En rad andra verk och debattinlägg kom på liknande sätt att under 1990-talet förändra den etablerade bilden av den svenska samtidshistorien. I centrum för dessa stod inte minst steriliseringsdebatten. Steriliseringarna var inte okända före 1990-talsdebatten och inte unika för Sverige. Men någonting i 1990-talet gjorde dem till brännhett stoff, både i Sverige och internationellt.

Kanske hade det att göra med murens fall, som ledde till att man på många ställen i Europa började ifrågasätta för- och efterkrigshistorien. I öst höll arkiven på att öppnas. Murens fall 1989 medförde att världens politiska karta ritades om. I Sverige ledde det till att den geopolitiska positionen förändrades, Sveriges plats i utkanten av Västeuropa vid den strategiskt viktiga Östersjökusten ersattes av en plats vid ett europeiskt innanhav. Det ledde också till stora forskningsprojekt om Sveriges roll under andra världskriget och kalla kriget. Man kan egentligen se en annan frågeställning i detta – var Sverige en nordisk särväg i Europas utkant, eller ett europeiskt och västerländskt land? Denna diskussion kom på bred front i samband med folkomröstningarna om EU, 1994 och 2003.

I dag försöker svenska historiker alltmer sätta in Sverige i ett internationellt perspektiv, som en del av Europa. Man vill förstå världens, och mångkulturalismens, plats i Sverige. Förändringen i historieskrivningen kring det svenska samhället är också en del i en förändrad relation mellan det svenska samhällets intellektuella och samhällsbygget. Förändringarna under 1990-talet var tydligt inspirerad av nya tankegångar i den internationella historievetenskapen och av den franske filosofen Michel Foucault. Också andra grupper – ekonomer, sociologer, statsvetare, författare – som under efterkrigstiden varit med om att bygga välfärdsstaten, blev allt mer kritiska och ifrågasättande. De skapade inte längre lösningar för politiken – de ifrågasatte politiken och dess verklighetsbilder. Detta är en tydlig utveckling från 1960-talet och framåt. I boken Den ofärdiga välfärden från 1961 kritiserade sociologerna Maj-Britt och Gunnar Inghe, inspirerade av amerikans­ka teorier om det sociala arbetet, uppfattningar om välfärdsbygget som i princip färdigt och pekade på de grupper som levde i fattigdom mitt i tillväxtsamhället. Under 1980- och 1990-talen var det i stället eko-

s v e rig e , s v e rige – s am m a l and ?

21

nomerna som, utifrån andra utgångspunkter, satte dagordningen.

Men bilden av Sverige är också en fråga om generationer. I dagens Sverige samsas åtminstone tre olika generationer, med olika erfarenheter och olika bilder av det samhälle de lever i. En äldre generation, född på 1910-, 1920- och 1930talen, som i dag håller på att försvinna, var med om 30-talskrisen, om byggandet av den offentliga sektorn, om den fulla sysselsättningen och bostadspolitiken. De hörde till en generation som flyttade från landsbygden till städerna, där de fick wc inne, varmt vatten i ledning, modern spis och kylskåp. För dagens unga är detta svårbegripligt. Vad hade man innan då? Hur gjorde man när man ville duscha?

En andra generation är de 40- och 50-talister som präglades av den fulla sysselsättningens och tillväxtens samhälle under 1950-, 1960- och i viss mån 1970talen. De växte upp med välfärdsstatens expansion och vande sig vid att ständigt få det bättre och bättre. Levnadsstandarden och livslängden ökade kontinuerligt under denna period, och gruppen var till större delen väletablerad när den ekonomiska krisen kom på 1990-talet. Undantag finns bland dem som rationaliserades bort i industrinedlägg­ningar och nedskärningar i offentlig sektor, grupper som fortfarande är överrepresenterade i bland annat sjukskrivningstalen. Bland dem finns också invandrare från Chile, Finland, forna Jugoslavien och Kurdistan som kom till Sverige under denna period.

En tredje generation, född på 1970- och 1980-talen, har haft svårt att komma in på arbetsmarknaden. Under deras livstid har välfärdsstatens ansikte förändrats. De har höga studielån, bostadslån, mer socialbidrag och färre pensionspoäng och de kanske inte hinner skaffa så många barn som de vill. De är inte partimedlemmar, skattar privat konsumtion högre än offentlig, är vana vid att ha många tv-kanaler och resa utomlands på semester. Många av dem har två hemländer. En del av dem har en man eller en fru av samma kön.

Också historiker påverkas av generationsförändringar på grund av sin uppväxt och sina minnen. Vi kan enkelt konstatera att Kjell Östbergs och Jenny Anderssons bilder av det svenska samhället och av de historiska skeenden som skapat det inte är desamma: Kjell Östberg Jag är född 1948, uppväxt i Kramfors, mitt i Röda Ådalen. Från klassrummet i realskolan hade jag utsikt över gravmonumentet över offren i Lunde 1931.

Arbetarrörelsen var starkare än någonsin och någonstans. Socialdemokraterna i fullmäktige var tre gånger fler än Kommunisterna – och Kommunisterna lika stora som de borgerliga partierna tillsammans. Första tv-titten i ett skyltfönster i Stockholm under fotbolls-VM 1958. När pappa kom hem från kommunalkontoret berättade han om alla gamla hus som skulle rivas – »staden borde anställa en saneringspyroman«, skämtade han – och alla skolor och ålderdomshem som skulle byggas. Och naturligtvis Domus, mitt på torget. Framtidstron verkade obändig – eller …? Det var något som inte stämde. Sågverk och massafabriker runt Ångermanälven lades ned i rask takt, trots allt tal om rekordår. Och

22

sveriges h istoria 1965–2012

på arbetsförmedlingen satt mamma och skickade mina skolkamrater och deras familjer till Uddevalla eller Eskilstuna på löpande band.

Första maj 1964 talade inte de vanliga tunga statsråden eller fackföreningspamparna, utan en ung Olof Palme. Och han pratade inte om ATP eller löneökningar utan om Sydafrika och rasism. Arbetarkommunens ombudsman muttrade besviket om negertal. Själv skickade jag dagen därpå efter ett anti-apartheidmärke från Svenska Freds att sätta på min duffel. Men när 1968 slog ut i full blom hade också jag flyttat söderut och tillhörde de studenter som buade ut utbildningsminister Palme när han kom till Kårhuset för att försvara UKAS. Jenny Andersson Jag är född 1974 i Saltsjö Boo och uppväxt i Stockholmsförorten Skogås. Här är några av mina minnesbilder från 1980- och 1990-talet: Att vara tolv år, en sportlovsmorgon, och tassa ned i pyjamas för att sätta på teven. Men inget program kommer, tablån är tyst och blå och över bilden löper en textruta som säger att Sveriges statsminister blivit mördad. Uppför alla trapporna i radhuset, väcka mamma. Pendeltåget in till stan och Sveavägen och folk gråter på tåget. Konstigt.

Andra minnen: Under vår första utlandsresa, med färjan från Göteborg till Newcastle, ser vi människor som tigger på gatan! Kommunaliseringen av skolan, mamma strejkar och har äntligen tid att vara hemma med mig och min syster. Jag har ett bestämt minne av att hon lovade att hon skulle sy kläder åt oss. Diskussioner hemma om duschning, varmvattnet kostar pengar, och har blivit momsbelagt.

Demonstrationer utanför kommunhuset i Huddinge efter hot om nedläggning av biblioteket. Skilsmässa, mamma har tagit över lånen på huset, det är 1991 eller 1992 och räntorna skjuter i höjden. Hos pappa hyr vi videobox och äter ostbågar.

Carl Bildt kallar Skogås för slumområde. En jul blir två afrikanska barn ihjälslagna i höghusområdet bakom järnvägen för att någon försökt driva djävulen ur dem.

De gyllene åren

Å

rtiondena efter andra världskriget, med en höjdpunkt på 1960-talet, brukar ofta beskrivas som den svenska modellens klassiska epok. Men var Sverige egentligen så unikt?

Efterkrigstiden blev en period av unik ekonomisk tillväxt i hela den industrialiserade världen. Beteckningar som the golden years eller les trentes glorieuses – de trettio gyllene åren – visar att det rör sig om ett internationellt fenomen. I Sverige fördubblades levnadsstandarden på en generation. I många länder, sönderslagna av kriget, var tillväxttakten ännu snabbare.

Denna obrutna tillväxtperiod avtog i början av 1970-talet. Länge framstod det som om kriserna vid 1970-talets början var en övergångsperiod av turbulens och att tillväxten och sysselsättningen skulle återkomma. Utifrån dagens perspektiv kan man möjligen ställa frågan om det i stället var så att den långa tillväxtperioden var ett historiskt undantag.

Ekonomhistoriker har gett denna sammanhängande period av tillväxt och stigande levnadsstandard ett namn: fordism, efter den amerikanske industrimagnaten Henry Ford som utvecklade sitt system på 1910- och 1920-talen.

De pekar då på hur arbets- och produktionsförhållandena förändrades i grunden: löpande band, standardiserade produkter och införandet av en hierarkisk arbetsorganisation. Chaplins Moderna tider från 1936 ger en kongenial tolkning av fordismens uttryck på fabriksgolvet. Under efterkrigstiden fick begreppet en vidare innebörd. En förutsättning för fordismens massproduktion var att den kunde finna sin avsättning – i masskonsumtion. Men denna förutsatte en ny typ av ekonomisk politik. Också inom ekonomin förändrades värderingarna efter kriget.

Mellankrigstidens dominerande ekonomiska doktrin hade varit den utpräglade marknadsliberalismen. Den slutade i ekonomiska kriser och i den massarbetslöshet som skapat ett politiskt klimat som gynnat framväxten av nazism och fascism och slutligen ett nytt världskrig. När världens ekonomiska och politiska ledare planerade för freden ville man undvika att upprepa misstagen.

Det krävdes en betydligt mer strukturerad och välorganiserad kapitalism. När 45 länder samlades i Bretton Woods i USA 1944 formulerades de ekonomiska

Industrin och dess arbetare skapade förutsättningar för den svenska modellen. Pappers- och massaproduktion i Husum utanför Örnsköldsvik 1973.

26

sveriges h istoria 1965–2012

spelreglerna för de kommande decennierna. Dollarn blev den internationella ekonomins hårdvaluta och Internationella valutafonden garanterade stabilitet i växelkurserna. Genom GATT-avtalet 1947 och senare den europeiska Kol- och stålunionen inleddes en reglerad process mot ökad frihandel. Marshallhjälpen spelade en stor roll för att förse Europa med dollar och stabiliserade den ekonomiska utvecklingen. Också Sverige tog del av Marshallhjälpen och anpassade sitt planeringssystem för att harmonisera med amerikaniseringen av den europeiska ekonomin. Exempelvis introducerades BNP-begreppet i den ekonomiska planeringen, för att underlätta internationella jämförelser av produktivitets- och tillväxtutveckling.

På nationell nivå förändrades synen på vad staten fick göra. Nu accepterades att staten skulle kunna spela en betydligt mer aktiv roll för att hindra alltför tvära kast i ekonomin. När den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss under 1930-talet, i samklang med den engelske ekonomen John M. Keynes teorier, hävdade att staten aktivt borde gå in och stimulera ekonomin under lågkonjunkturer var dessa teorier fortfarande kontroversiella. Nu blev de allmängods.

Det blev också självklart att staten skulle ta på sig en viktigare roll för att skapa den infrastruktur som det moderna industri- och välfärdssamhället krävde: att bygga vägar för transporter och privatbilism och bostäder för de arbetare industrin behövde; att tillhandahålla sjukvård och omsorg, och inte minst skola och utbildning för att tillgodose behovet av allt bättre utbildad arbetskraft. Staten tog också på sig ett ökat ansvar för medborgarnas välfärd och trygghet, inte minst när dessa hotades av de kraftiga strukturomvandlingar som efterkrigstidens rekordår förde med sig. Rekordårens politik kan beskrivas som ett kontrakt mellan staten och medborgarna. Medborgarna ombads acceptera snabba förändringar, omflyttning från glesbygden till städernas nya förorter, tekniska förändringar och stora rationaliseringar av produktionen, mot att staten i gengäld kompenserade den osäkerhet som kunde följa av detta med välfärdsreformer och en utbyggd offentlig sektor för medborgarnas trygghet.

Välfärdsstaten blev således under efterkrigstiden något som från en rad olika politiska ståndpunkter uppfattades som ett legitimt sätt för staten att aktivt ingripa i utvecklingen mot demokrati, social trygghet och effektiva marknader. Välfärdsstaten sågs som lösningen på kapitalismens och industrisamhällets problem.

Begreppet fordism har alltså kommit att stå för industrisamhället och dess efterkrigstida struktur, där fabriksproduktion och masstillverkning också stimulerade masskonsumtion av varor som tv-apparater, bilar och tvättmaskiner – varor som köptes av allt bredare grupper som i tillväxtsamhället hade råd att konsumera. Men fordism står också för en samhällsform, byggd kring en historisk kompromiss mellan arbetare och kapital, fackföreningar och arbetsgivare, och utbyggnaden av statliga institutioner som hade till uppgift att garantera människors välfärd.

Allt detta förutsatte en kraftigt expanderande offentlig sektor, finansierad av ökade skatter. Det rörde sig i hög grad om en internationell tendens. Visst skilde

Under 1950- och 1960-talen byggdes många Domus och Tempo mitt i stan, senare kom stormarknader och köplador på lagom bilavstånd från stadskärnorna. En av de första och största var Wessels vid Jägersro i Malmö.

sig den offentliga sektorns omfattning, inriktning, organisering och ambitionsnivå åt mellan olika länder. Men uppkomsten av efterkrigstidens välorganiserade välfärdsstat är inte något som bara kan förknippas med det svenska folkhemmet, även om det var en central del av den egna självbilden. Också tyska kristdemokrater, brittiska tories, franska gaullister, japanska liberaldemokrater och, periodvis, amerikanska demokrater byggde välfärdssystem och accepterade, i olika utsträckning och med olika politiska motiv, ett ökat statligt ingripande i den ekonomiska politiken.

Ideologiernas död?

Det fanns alltså en relativt bred samsyn som bidrog till den politiska och ideologiska konsensus som kännetecknar efterkrigstidens ledande industrinationer.

Den världsbild som dominerade tidsandan från slutet av 1940-talet innebar en stark uppslutning kring den västerländska demokratin och marknadsekonomin

28

sveriges h istoria 1965–2012

och ett motsvarande avståndstagande från såväl kommunism som andra former av politisk radikalism. Dagens Nyheters tongivande chefredaktör Herbert Tingsten hävdade att ord som konservatism, liberalism och socialism som system av föreställningar om vad som kommer att ske och vad som bör göras inte längre var gångbara. Han menade att det i stället rådde en långt gången enighet om grundläggande politiska frågor tvärs över de partipolitiska gränserna. Det gällde synen på demokrati, på nationen och försvaret, på socialpolitik, kyrka, religion och nykterhet, områden där »alla anbefaller en förening av statligt ingripande och individuell frihet«. »Ideologiernas död« var ett fenomen som inte bara proklamerades i Sverige, utan av ledande samhällsforskare och intellektuella över hela den västliga världen. Tingsten befann sig i mittfåran av den internationella debatten bland provästliga intellektuella, som ofta återfanns på några av de många konferenser den amerikanskfinansierade Congress for Cultural Freedom anordnade vid denna tid. Tingsten hade själv lånat begreppet ideologiernas död från den amerikanske sociologen Daniel Bells The End of Ideology, en bok som var skriven i polemik med kommunismen och dess anhängare. Fransmannen Raymond Arons L’opium des intellectuels uttryckte samma idéer – idéer som alltså på bred front präglade 1950- och det tidiga 1960-talets internationella idédebatt och som satte staten i centrum för en liberal kapitalistisk konsensus.

Men också kalla kriget drev på utvecklingen mot en mer aktiv stat. Våren 1961 skickade Sovjetunionen upp den första människan i rymden. Några år tidigare hade man sänt upp sin första Sputnik och strax därpå rymdhunden Lajka.

Lasse Hallströms klassiska film Mitt liv som hund skildrar det djupa intryck denna händelse gjorde i sin samtid. Att Sovjetunionen tog ledningen i erövringen av rymden sände chockvågor i väst. Skulle kommunismen också hinna förbi de kapitalistiska staterna när det gällde ekonomi och välfärd? Den ledande högerpolitikern, och sedermera partiledaren, Gunnar Heckscher sammanfattade många borgerliga ekonomers och politikers farhågor: Levnadsstandarden stiger i Sovjetunionen och satellitländerna. Under sådana omständigheter måste produktionsfrämjande åtgärder i Västerlandet ges företräde framför sparsamhet och den [produktionsökningen] kan endast i begränsad utsträckning få köpas till priset av stagnation i levnadsstandarden. Möjligheterna att hålla jämna steg med kommunistländerna är beroende av både en produktionsökning och standardhöjning så att det ännu så länge bestående försprånget inte i något avseende äventyras. Att detta kräver ökade insatser inom den offentliga såväl som den enskilda sektorn torde icke vara svårt att klargöra.

Den liberale amerikanske ekonomen John Kenneth Galbraith påpekade samtidigt den brist på balans som fanns i de västerländska industrisamhällena mellan det som näringslivet producerade och de tjänster som enbart samhället kunde svara för. Han argumenterade därför i samma anda för en kraftig utbyggnad av den offentliga sektorn.

de g y l l e n e åre n

29

De svenska socialdemokraterna fångade upp Galbraiths idéer. De översatte dem till en offensiv socialdemokratisk politik för att bygga vad som kom att kal­ las »det starka samhället«. En bärande tanke i dess politiska filosofi var tanken om de växande förväntningarnas missnöje. Visst hade folk fått det bättre. Men med den ökande levnadsstandarden stiger också människors förväntningar. I konsumtionssamhället, där varor som bilar och tv-apparater är en viktig del av människors välfärd, blir människor också mer sårbara för ekonomiska bakslag. »Det gäller icke längre enbart att med socialpolitikens medel garantera en minimistandard, friheten från nöd och umbäranden. I allt högre grad har det gällt att med socialpolitikens medel garantera en någorlunda bevarad levnadsnivå – en folkförsäkring«, kunde det heta i ett tal av statsminister Erlander 1958.

Genomslaget för denna ideologiska linje blev mer kraftfullt än någon kunde vänta sig. I inget annat västligt land fick bejakandet av en stark stat och en växande offentlig sektor samma genomslag som i Sverige. Efterkrigstidens kraftiga ekonomiska tillväxt skapade förutsättningar för sociala och ekonomiska framsteg med få motsvarigheter. Detta var alltså ingalunda ett svenskt eller socialdemokratiskt fenomen, men Sverige hade, bland annat därför att landet stått utanför andra världskriget, hunnit längre än de flesta andra länder. Nu var socialdemokratin på väg att ge välfärdssamhället en ideologisk inramning som vore det dess egen uppfinning. Detta bekräftades inte minst av partiets valframgångar under 1960-talet. Idén om en bred, solidarisk välfärdspolitik kunde uppenbarligen ena arbetare och tjänstemän.

Samtidigt växte den svenska ekonomin så det knakade. Tilltron till den eviga ekonomiska tillväxtens välsignelser var grundmurad i alla delar av samhället.

En första allmän målsättning måste vara att den ekonomiska politiken i fortsättningen än mer inriktas på ekonomisk expansion och stegrad produktivitet, skrev LO, och arbetsgivarna höll naturligtvis med.

Den svenska modellen Det är mot denna bakgrund som det som i dag allmänt kallas »Den svenska modellen« växte fram. Begreppet kan sägas vara uppbyggt av tre olika element: För det första väl fungerande relationer på arbetsmarknaden, »Saltsjöbadsandan«. För det andra en relativt stor och skattefinansierad välfärdsstat, »Folkhemmet«. För det tredje ett korporativt orienterat politiskt system, ofta kallat »Harpsundsdemokrati«, där ett formellt och informellt samarbete mellan stat, näringsliv och intresseorganisationer spelar en viktig roll. Till de två senare återkommer vi.

Förhållandena på arbetsmarknaden var antagligen det som framför allt im­ponerade på omgivningen. Det som redan från 1930-talet kommit att kal­las Saltsjöbadsandan firade internationella triumfer. Forskare och politiker från hela världen kom för att studera landet där strejkerna sades ha försvunnit. LO:s och SAF:s ledare åkte arm i arm på bejublade turnéer till USA för att lära ut de svenska erfarenheterna och understryka det goda samarbetsklimatet. I mitten av

30

sveriges h istoria 1965–2012

1960-talet hade Sverige 0,2 strejker per 100 000 anställda mot exempelvis USA:s 6,2 och Italiens 14.

Men den svenska modellen för arbetsmarknaden bestod inte bara av goda relationer mellan arbetsgivare och fackföreningar. Den stora innovationen under 1950- och 1960-talen var teorier för att handskas med ekonomier under kraftig tillväxt, där det fanns risk för inflation och andra överhettningsproblem.

De utarbetades av LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner, och kom att kallas Rehn-Meidnermodellen. Det samhällsekonomiska huvudproblemet var hur man skulle kunna förmå löntagarna att hålla igen på lönekraven när exportindustrin gjorde rekordvinster. Det gällde att på så sätt hålla nere den inflation som ständigt låg och lurade i västvärldens ekonomier. Det var naturligtvis en känslig fråga för LO-ekonomer att argumentera för att löneutvecklingen skulle hållas i strama tyglar, särskilt när exportindustrin gjorde stora vinster och skrek efter arbetskraft. Den facklig-politiska lösningen blev den så kallade solidariska lönepolitiken. Utrymmet för löneökningarna skulle inte utgå från vad varje bransch kunde erbjuda sina anställda. Det skulle i stället fastställas utifrån utvecklingen i den lönsamma och mer produktiva exportindustrin och sedan fördelas solidariskt över hela arbetsmarknaden.

I praktiken innebar detta att LO avstod från att ta ut hela det löneutrymme som fanns hos exempelvis Volvo eller Atlas Copco, samtidigt som lönerna inom låglöneindustrin steg mer än den egentligen kunde bära. Förutom att denna politik syftade till att hålla inflationen nere och minska löneklyftorna i samhället fick den också stora konsekvenser för industrins utveckling. Genom att de mest expansiva och exportberoende industrierna fick mer gynnsamma löneavtal än man annars skulle ha fått underlättade den för dessa företag att hävda sin ställning på världsmarknaden.

Samtidigt bidrog Rehn-Meidnermodellen till att påskynda rationaliseringarna inom näringslivet genom att företag med sämre lönsamhet slogs ut. Det kan tyckas vara en oönskad effekt av en lönepolitik med fackligt ursprung att arbetare på detta sätt förlorade sina jobb. I ett samhälle med betydande tillväxt var det emellertid möjligt att erbjuda dem nya arbeten, om de var beredda att flytta till de expansiva industriorterna i södra Sverige. Den solidariska lönepolitikens andra sida blev därmed vad som kom att kallas ett rörlighetens evangelium. Den friställda arbetskraften skulle, med hjälp av en kraftigt upprustad arbetslöshetspolitik, förmås att flytta till de orter där arbeten fanns. De erbjöds också omfattande omskolningsprogram för att underlätta övergången mellan branscher; fortfarande var det framförallt verkstadsindustrin som behövde kvalificerade yrkesarbetare. Det var vid denna tid den norrländska folkhumorn döpte AMS till Alla Måste Söderut, och en väldig folkförflyttning från landsbygd till stad påskyndades.

Denna politik hade inte varit möjlig att genomföra utan det utomordentligt centraliserade avtalssystem som kännetecknade den svenska arbetsmarknaden vid denna tid. I praktiken slöts löneavtal som blev bindande för merparten av de svenska löntagarna av en mindre grupp herrar från LO och SAF som samman-

de g y l l e n e åre n

31

trädde under några nätter i arbetsgivarföreningens rökfyllda lokaler på Blasie­ holmen i Stockholm. Det är väl knappast förvånande att också arbetsgivarna, som framför allt företräddes av representanter för de svenska storföretagen, gillade en lönepolitik som i så hög grad gynnade den svenska exportindustrin.

Den ekonomiska politiken drevs inom ramen för en fast växelkurs, valutaregleringar och andra regleringar av kapitalmarknaden och en aktiv (låg) räntepolitik. Men det fanns också andra stabiliseringspolitiska faktorer. Genom företagens möjligheter – och ibland till och med skyldigheter – att avsätta en del av sina vinster till särskilda investeringsfonder kunde staten påverka när, och inom vilka branscher, investeringar kunde ske. I början av 1970-talet lanserade LO, TCO (Tjänstemännens Centralorganisation) och SAF (Svenska Arbetsgivareföre­ ningen) den så kallade EFO-modellen där »pris- och produktivitetsutvecklingen inom den konkurrensutsatta sektorn« skulle styra lönebildningen; alltså ytterligare ett sätt att prioritera de mer expansiva delarna av industrin.

En förutsättning för den svenska modellen var arbetskraftsinvandringen.

Från krigsslutet utformades en politik som gick ut på att tillgodose den svenska industrins ökande behov av arbetskraft inte bara med alla tillgängliga infödda arbetskraftsreserver, däribland psykiskt sjuka, äldre och kvinnor, utan också med hjälp av arbetskraftsimport. En tidigare restriktiv politik som försökt skydda den svenska arbetsmarknaden gick över i en selektiv invandringspolitik som syftade till att rekrytera utbildade industriarbetare, civilingenjörer och tekniker. De hamnade inom verkstadsindustrin och byggnadsbranschen. Invandrarkvinnor arbetade också i industrin, liksom inom vård- och städbranschen och i de svenska hemmen. Över tiden förändrades villkoren. Forskare som Wuokko Knocke och Paulina de los Reyes har visat att den svenska arbetsmarknaden under perioden från 1960-talet och framåt i själva verket framstår som etniskt uppdelad, där invandrarna i allt högre utsträckning hamnade i de lågbetalda industrijobben.

Från 1970 kom arbetskraftsinvandringen att regleras och i princip upphöra.

Fackföreningsrörelsen drev då på en lagändring som sade att endast personer med arbete och bostad i Sverige kunde få arbetstillstånd. Facken var rädda för skapandet av en ny låglönegrupp i samhället. Dessutom hade arbetsmarknadspolitiken vid denna tid inriktats på frigörandet av en annan arbetskraftsreserv, de svenska kvinnorna.

Staten och kapitalet Det finns en myt om det socialistiska Sverige. Fram till 1965 var Sverige inte något särskilt unikt land. Redan på 1930-talet hade landet framställts som »the middle way«.

Statens roll som ägare har alltid varit begränsad och aldrig överstigit tio procent av alla anställda. Medan andra socialistiska och socialdemokratiska partier i Europa ägnat stor kraft åt att diskutera förstatliganden eller andra former av mer långtgående socialiseringssträvanden har de svenska socialdemokraterna i prak-

32

sveriges h istoria 1965–2012

tiken alltid avvisat socialiseringar av produktionsmedlen. I själva verket har en betydande del av förstatligandena skett under borgerliga regeringar.

Under det socialdemokratiska partiets radikalisering i slutet av 1960-talet fanns ett visst tryck från vänstergrupper att öka det statliga ägandet. En statlig investeringsbank inrättades och de statliga företagen sammanfördes i Statsföretag AB för att mer effektivt kunna utnyttja det statliga inflytandet. Vissa företag inom bryggerinäringen och läkemedelsindustrin förstatligades, liksom Apoteken, men motiven var snarare alkohol- och hälsopolitiska än socialistiska. Varje förslag att förstatliga banker eller försäkringsbolag avvisades bestämt av den socialdemokratiska regeringen. Det statliga ägandet i Sverige var faktiskt mindre än i de flesta andra kapitalistiska länder.

Däremot förekom i god korporativ anda flera fall av nära kommersiellt samarbete mellan statliga verk och den svenska storindustrin, till exempel mellan försvaret och Saabs flygindustri. Ibland bildades också halvstatliga bolag, som ASEA Atom, en sammanslagning av statliga AB Atomenergi och ASEA:s atomkraftsavdelning.

Visst förekom åtskilliga regleringar inom en rad samhällssektorer, men så var de fordistiska välfärdsstaterna organiserade runtom i världen. I Frankrike och Storbritannien fanns en betydligt mer omfattande tradition av statligt ägda företag och delar av den amerikanska regleringen av näringslivets verksamhet, exempelvis trustlagstiftningen, var betydligt mer långtgående än den svenska.

Den socialdemokratiska regeringen ville, liksom många av sina kolleger i andra industriellt utvecklade länder, försäkra sig om att det fanns tillräckligt med resurser för att garantera samhällets långsiktiga investeringsbehov. När det gäller bank- och kreditpolitiken fick Riksbanken under efterkrigstiden en allt mer central roll. Syftet var delvis att kunna styra de tillgängliga krediterna till områden som var politiskt prioriterade. Under 1950- och 1960-talen var det framför allt bostadsbyggandet som stod i centrum. Men dessutom handlade det om att begränsa krediternas omfattning och på så sätt hålla tillbaka inflationen. Utöver Riksbankens ränteregleringar infördes en rad detaljregleringar som likviditetskvoter, emissionskontroller över obligationer och andra värdepapper, placeringsplikt, tak för bankernas utlåning till icke-prioriterade områden och striktare krav på kassakvoter; alltså den likviditet som bankerna tvingades ha tillgänglig.

En central utgångspunkt för att detta system skulle fungera var att den svenska finansmarknaden hade en relativ självständighet gentemot den internationella. Här var valutaregleringen av avgörande betydelse. Genom bland annat den valutaförordning som genomfördes 1959 fick Riksbanken omfattande möjligheter att hindra omfattande ut- och införande av valuta till och från utlandet, till exempel genom lån. Att på så sätt skärma av den svenska kreditmarknaden från utlandet ansågs som en förutsättning för att kunna föra en självständig ekonomisk politik.

Länge fanns en omfattande acceptans, ja, till och med uppslutning, för denna politik också inom näringslivet. Riksbanken fattade själv sina beslut, men i regel

de g y l l e n e åre n

33

efter fortlöpande överläggningar med de stora bankerna och försäkringsbolagen. Även denna politik rymdes inom ramen för det korporativa systemet. Dessutom gynnade den de redan mäktiga. Genom Riksbankens reglering av marknaden minskade konkurrensen och det blev svårare för nya aktörer, vilket de stora bankerna och försäkringsbolagen kunde dra fördel av. Den starka ställning som tre fyra storbanker haft i det svenska näringslivet stärktes ytterligare.

Det här systemet hade sin höjdpunkt i mitten av 1960-talet. Därefter skedde en viss uppluckring, bland annat till följd av en ökad internationalisering av svensk ekonomi. Men det kom att dröja till 1980-talet innan en reell avveckling inleddes.

Under 1960-talet stärkte samtidigt staten sin direkta inblandning på finansmarknaden. En viktig orsak var den snabba tillväxten av AP-fonderna, alltså de statligt kontrollerade pensionsfonder som hade till uppgift att förvalta ATP-systemets pengar. AP-fonderna blev en viktig finansiär, inte minst av tidens omfattande bostadsbyggande.

Staten började också planera för en egen storbank. Redan i början av 1950talet hade man etablerat den statligt ägda affärsbanken Kreditbanken. Samtidigt hade man en omfattande inlåningsverksamhet genom Postsparbanken och hanterade stora summor pengar genom Postgirot. När kritiken mot maktkoncentrationen inom näringslivet tilltog i styrka inom arbetarrörelsen i slutet av 1960-talet restes också kravet på bankväsendets socialisering. För att i viss mån gå opinionen till mötes – men också för att skapa redskap för en mer effektiv statlig expansion – slogs Kredit- och Postbankerna samman till PK-banken 1974.

Det var inte bara finansmarknaden som var reglerad i mitten av 1960-talet.

Precis som i många andra länder var den centrala infrastrukturen – kommunikationer, transporter, energisystem – statliga och inte sällan hårt reglerade. Och det var inte något socialdemokratiskt påfund; grunden hade ofta lagts av borgerliga regeringar långt före det demokratiska genombrottet. När järnvägarna började anläggas i mitten av 1800-talet var staten en osedvanligt aktiv deltagare som själv planerade och byggde stambanorna. De privata järnvägar som fanns förstatligades strax före andra världskriget och verksamheten reglerades in i minsta detalj genom Statens järnvägar.

Under kriget beslöt samlingsregeringen att också förstatliga vägnätet. Det statliga Vägverket fick ansvar för merparten av väghållningen. Men också den yrkesmässiga vägtrafiken var hårt reglerad. Linjetrafiken för bussar fick inte konkurrera med järnvägen genom så kallad okynneskonkurrens. Taxitrafiken, om än privatägd, fick sin prislista fastställd av statliga Transportrådet. Länsstyrelserna bestämde antalet bilar. Alla bilar måste tillhöra samma växel och följa särskilda kommenderingsplaner som reglerade var de skulle finnas stationerade, och när. I realiteten fattades många av dessa beslut i samråd mellan droskägarna och facken. »I praktiken var det således taximonopolen som själva utövade etableringskontrollen«, skriver statsvetaren Torsten Svensson.

Regleringen var så omfattande att det fram till 1963 var förbjudet att samåka till jobbet. Eftersom sådant uppfattades som illojal konkurrens krävdes särskilt

34

sveriges h istoria 1965–2012

tillstånd av länsstyrelsen. I realiteten torde detta emellertid ha varit en bestämmelse som bara tillämpades i mindre utsträckning. Även inom flyget rådde i praktiken monopolsituation, genom det halvstatliga SAS och dotterbolaget Linjeflyg, som fick flyga på de destinationer SAS ratade.

Statliga Televerket hade från 1946 monopol på telefon- och telegrafverksamhetens alla led, från nät till de enskilda telefonerna.

Sammanfattningsvis betraktades de centrala delarna av landets infrastrukturer som nationella angelägenheter, kontrollerade av staten. Verksamheten leddes i regel av relativt självständiga statliga myndigheter, så småningom ofta benämnda affärsdrivande verk: SJ, Televerket, Vattenfall, Vägverket. Luftfartsverket och Sjöfartsverket hade ansvaret för kommunikationer i luft och till sjöss.

Uppslutningen bakom denna verksamhet var stor. Verksamheterna hade ju utvecklats under flera olika politiska regimer, samarbetet mellan stat och näringsliv var ofta intimt. I verksstyrelserna satt i god korporativ anda vanligtvis representanter för de olika intressegrupperna. Dessutom utvecklades ett nära industriellt och kommersiellt samarbete mellan verken och olika näringslivsintressen, som mellan Televerket och LM Ericsson, Vattenfall och Alfa Laval och mellan SJ och ASEA. I 1963 års trafikpolitiska beslut skedde för första gången en viss marknadsanpassning av de olika transportslagen: varje trafikgren skulle nu bära sina egna kostnader, och landsvägstrafiken började avregleras. Man öppnade också för en ökad konkurrens mellan tåg och landsväg. När följden, trots att den mer olönsamma tågtrafiken skulle subventioneras, blev att nedläggningen av vissa järnvägslinjer och stationer intensifierades, växte protesterna – det var vid denna tid Stefan Demerts visa »SJ, SJ, gamle vän. Festligt att du lever än …« blev en slagdänga. Under 1970-talets gröna våg och ökade krav på statlig styrning skedde en viss reträtt och det talades om att styra över transporter från vägar till järnvägar.

De borgerliga regeringar som satt mellan 1976 och 1982 var kluvna ifråga om att minska regleringarna. I 1979 års trafikpolitiska beslut sades inget om att de olika grenarna skulle bära sina egna kostnader eller att de skulle konkurrera med varandra, och taxinäringen blev mer reglerad än någonsin 1980.

Intressant nog var det först efter att socialdemokraterna återkommit till makten 1982 som avregleringarna ordentligt sköt fart. Detta ska då ses mot bakgrund av det internationella politiska och ideologiska jordskred som började rulla i slutet av 1970-talet.

Välfärdssocialismen Ägandet var alltså inte den väsentliga frågan i den svenska modellen. Den internationella forskningen om den svenska modellen lyfter ofta fram att det inte var nationaliseringar utan välfärdssocialism, blandekonomi, planering, reglering och omfördelning som var avgörande. Den offentliga sektorn i betydelsen Staten, alltså den statliga byråkratin, polis och militär och den statligt kontrollerade

de g y l l e n e åre n

35

infrastrukturen, som järnvägar, telesystem och elförsörjning, har alltså funnits under hela 1900-talet. Under 1960-talet skedde emellertid den stora tillväxten inom den del av staten som hanterade välfärdsfunktioner. Det började inom skolan. 1950-talets stora kullar av skolbarn och grundskolereformer, gymnasieutbyggnad och högskoleexplosioner krävde stora resurser och många nya lärare.

Mot slutet av 1960-talet var det framför allt utbyggnaden av vården som ökade, med den stora expansionen av sjukhus, äldrevård, socialtjänst och, under 1970talet, barnomsorgen.

Den offentliga sektorns andel av BNP ökade kraftigt. Det var emellertid inte i första hand kostnaderna för löner inom den svällande offentliga sektorn som ökade, utan transfereringarna, alltså kostnaderna för barnbidrag, pensioner, bostadstillägg, sjukförsäkring, föräldraförsäkring etcetera.

Den offentliga sektorn förändrade inte bara ekonomiska utan också sociala förhållanden. Sverige blev ett av de länder i världen som hade flest förvärvsarbetande kvinnor. Och många av dessa kom att arbeta med omsorgsproduktion i offentlig sektor – det vill säga de kom att anställas av staten för att i grunden utföra samma arbete som de tidigare utfört i hemmen, alltså vårda barn och äldre, städa,

Dagis blev barnens första egna kontakt med den offentliga välfärden. Under 1970-talet inleddes en utbyggnad av barnomsorgen med få motsvarigheter också internationellt.

36

sveriges h istoria 1965–2012

sköta sjuka. Ett omfattande deltidsarbete möjliggjorde för många kvinnor att både ta hand om barnen och förvärvsarbeta, men samtidigt innebar det för många en begränsning av karriärmöjligheterna och ibland till och med en fattigdomsfälla.

Genusarbetsdelningen, arbetsmarknadens uppdelning i »manliga« och »kvinnliga« jobb är mer omfattande i Sverige än i många andra jämförbara länder.

Debatten om detta kom att väckas först under 1990-talet, i samband med att jämställdhetspolitiken fick en starkare ställning.

Om man ska peka på vad som gjorde Sverige verkligt unikt blir svaret välfärdens omfattning och det faktum att den nästan helt var offentligt finansierad, ägd och driven. Och kanske så småningom, som en följd av detta, skatternas storlek.

Fram till början av 1960-talet skilde sig de svenska skatterna inte i någon väsentlig utsträckning från andra utvecklade länders. I mitten av 1950-talet låg skattetrycket kring tjugofem procent. Det var först i mitten av 1960-talet som Sverige började bli ett utpräglat högskattesamhälle. En viktig händelse var införandet av omsen 1960, en fyraprocentig omsättningsskatt, som 1969 omvandlades till en 11,1-procentig mervärdesskatt. Med en successivt ökande oms och moms kunde statskassan tillföras ökade resurser. Länge var emellertid inkomstskatten statens viktigaste inkomstkälla. Den var under hela 1960- och 1970-talet kraftigt progressiv, något som förstärktes av löntagarnas ökade inkomster. Marginalskatten kunde också för vanliga inkomstgrupper ligga på sjuttio procent.

Allra värst drabbade progressiviteten gifta kvinnor som började förvärvsarbeta genom att de fram till 1970 sambeskattades med sina män. Mest ökade emellertid kommunalskatterna som fördubblades på ett par decennier. Orsaken var enkel: det var hos kommuner och landsting som de tunga kostnaderna för välfärdsstatens alla reformer hamnade: skola, barnomsorg, åldringsvård, sjukvård.

Det goda hemmet I Per Albins berömda folkhemstal 1929 var »hemmet« en metafor för nationen.

Det var Sverige som skulle förvandlas till det goda medborgarhemmet, där det varken fanns »kelgrisar« eller »styvbarn«. Hemmet stod för samling och enhet, för disciplin och god medborgaranda.

I bostaden släpptes under 1930-talet de sociala ingenjörerna in. De tog itu med att räkna husmödrarnas steg för att sedan rita rationellare kök. Arkitekterna kom fram till 37 kvadratmeter som standardstorleken för en etta med kök.

Experternas intåg i Hemmet var ett tecken på att den privata härden också var en del av den välorganiserade välfärdsstaten – ja, i själva verket den plats där denna egentligen började. Den goda bostaden var en samhällsangelägenhet av högsta rang.

Bostadspolitiken blev därmed en av spjutspetsarna i välfärdspolitiken. Sverige tillhörde ända till 1940-talet de länder i Europa som hade den sämsta bostadsstandarden. Trångboddhet, låg standard med lägenheter utan vatten, avlopp eller centralvärme var långt in på 1960-talet en påtaglig realitet. Den bostads­

de g y l l e n e åre n

37

sociala utredningen lade efter kriget fast ambitionen att samhället skulle erbjuda medborgarna moderna lägenheter till rimliga hyror, motsvarande högst 20 procent av inkomsten. Goda bostäder åt alla blev ett slagord.

Redskapet för detta skulle vara de kommunala bostadsbolag som startades på löpande band, kompletterade av bostadskooperationen, i allmänhet HSB. Hyran skulle hållas nere genom hyresregleringar och gynnsamma statliga bostadslån.

Allmännyttiga företag, vanligtvis kommunala, fick lån på upp till 100 procent av husens avkastningsvärde, kooperativa 95 procent och privata byggherrar 85 procent när de byggde flerfamiljshus. Dessutom fastslogs det kommunala planmonopolet när det gällde markanvändning. Var, och i viss utsträckning när och hur, det skulle byggas blev beroende av kommunala beslut och bygglov. På så sätt blev bostadsbyggandet en av de sektorer som hårdast styrdes av offentlig planering.

Men bostadsboomen dröjde. Den långa högkonjunkturen gjorde att byggandet fick stå tillbaka för andra investeringar för att inte driva på inflationen.

Hyresregleringen dämpade de privata byggherrarnas lust att investera. Under åren kring 1960 gjorde de kraftiga inflyttningarna till storstäderna på grund av högkonjunkturen i industrin och de stora barnkullar som fötts under 1940-talet och som nu ville flytta hemifrån att bostadsbristen blev en av tidens mest diskuterade frågor.

Bostadsbristen var en social och politisk fråga, men också ekonomiskt ansåg man att bristen på goda bostäder i städerna var en hämsko på industrin, eftersom den hindrade arbetskraften från att flytta. 1965 föreslog en statlig utredning att det skulle byggas en miljon nya lägenheter under de kommande tio åren, och riksdagen sjösatte snart Miljonprogrammet, ett av den svenska välfärdspolitikens allra mest uppmärksammade projekt. Miljonprogrammet ledde till 1960- och 1970-talets stora hyreskomplex i storstäderna – Tensta, Rinkeby och Skärholmen i Stockholm, Hammarkullen, Bergsjön och Rosengård i Göteborg och Malmö.

Förutsättningarna var delvis nya. Bostadsbyggandet gjordes till en integrerad del av den ekonomiska politiken, och särskilt när den långa högkonjunkturen gick mot sitt slut användes ett ökat bostadsbyggande som en viktig konjunkturstimulans, i enlighet med keynesianismens postulat. Finansieringen kunde nu i stor utsträckning lösas genom lån från de hastigt växande AP-fonderna. Byggnationen skulle underlättas av en långtgående rationalisering av produktionen.

Standardisering och långa serier skulle pressa kostnaderna. Husen och lägenheterna blev enhetliga serier av betongväggar, balkonger i korrugerad plåt, köksskåp som inte längre var platsbyggda av snickare utan färdiga komponenter i masonit, och ytterdörrar med brevinkast märkta med vita plastbokstäver. Kommunernas ansvar för välfärdshemmen underströks ytterligare. De fick ett större ansvar för samhällets markpolitik, de ålades att anta rullande femårsplaner och de kommunala bostadsbolagen var de i särklass viktigaste byggherrarna. Behovet av starka kommuner för att kunna genomföra denna omfattande satsning var en av de viktigaste orsakerna till 1970-talets omfattande kommunsammanslagningar.

De privata byggherrarna var fortsatt ljumma inför tanken att bygga hyreshus.

38

sveriges h istoria 1965–2012

Även om den statliga hyresregleringen avskaffades 1968 var den fria hyressättningen även i fortsättningen begränsad. I stället infördes nämligen den så kal­ lade bruksvärdeshyran, vilket innebar att hyresnivån i praktiken bestämdes av hyrorna i allmännyttan. Eftersom de kommunala byggbolagen hade fortsatt gynnsammare lånevillkor, kunde utnyttja storskaligheten bättre och dessutom inte skulle generera någon vinst var utrymmet för profiter inom denna del av bostadsmarknaden begränsat. Hyresregleringen gjorde också att storstäderna förblev blandade – hyreslägenheter i fashionabla kvarter av stadens centrum var inte nödvändigtvis dyrare än motsvarande lägenhet i arbetarklassens förort.

Däremot hade många privata byggfirmor högkonjunktur när byggverksamheten exploderade. Det gäller i minst lika hög grad för kooperativa Riksbyggen och den fackföreningsägda byggkoncernen BPA, som ofta kunde utnyttja sina goda politiska kontakter för lönsamma kontrakt.

Kvantitativt blev miljonprogrammet en stor succé. Sammanlagt byggdes en miljon lägenheter mellan 1965 och 1975. Därmed var bostadsbristen i huvudsak avskaffad. Sverige hade världens högsta bostadsstandard. En viktig orsak till detta var de stränga statliga byggnormerna som just skulle garantera denna höga standard. Den statliga styrningen i form av lån och stordrift bidrog till att byggkostnaderna kunde hållas låga i en internationell jämförelse. Det hindrade inte att bostadskostnadernas andel av en familjebudget ökade från det gamla målet på 20 procent till både 25 och 30 procent när man flyttade från små, omoderna och hyresreglerade lägenheter i städernas innerkärnor till rymliga tre-, fyraoch femrumslägenheter med diskmaskiner, parkettgolv och separat wc. Det var ingen tillfällighet att bostadsbidrag infördes vid denna tid för att lindra boendekostnaderna – som framgår av Ebba Gröns klassiska tolkning av Blå Tågets Staten och Kapitalet: »Kapitalet höjer hyrorna och staten bostadsbidragen.« Ebba Grön, sedermera Imperiet, kom från Stockholmsförorten Rågsved.

Byggandet av de funktionella miljonbostäderna i billiga material och i nya förorter i storstädernas utkanter sågs i början på 1960-talet som ett tecken på industrimodernitetens framgångar. Miljonprogrammet förändrade städernas sociala sammansättning, därför att det billiga boendet i de nya områdena möjliggjorde för socialt utsatta grupper från områden i storstädernas innerkärnor att flytta till bekvämare omständigheter utanför staden. En rivningsvåg inleddes, exempelvis i de gamla Klarakvarteren i Stockholm. De gamla arbetarstadsdelarna sanerades och blev till områden som snart skulle komma att förvandlas till nya medelklasscentra. Miljonprogrammet innebar att bostandarden ökade markant.

Familjer fick bad och balkonger.

Men grävskoporna hade inte lämnat Rosengård, Hammarkullen eller Rinkeby innan kritiken mot miljonprogramments avigsidor exploderade. Massproduktionen skapade sterila bostadsområden i en avskalad terräng. Förorterna lyste gråa. Den sociala segregeringen blev tidigt märkbar, och förstärktes under 1980- och 1990-talen av en etnisk segregering, när de områden som planerats för den vita industriarbetarklassen snabbt förvandlades till symboler för socialbi-

Debatten om miljonprogrammets avigsidor symboliserades med namn som Rosengård, Rinkeby och Hammarkullen (bilden). Men det byggde också bort bostadsbristen och gav Sverige världens högsta bostadsstandard.

drag och utslagning. Som forskaren Irene Molina visat, skedde en etnifiering av förorten allt eftersom dess sociala status förvandlades från löfte till problemområde, och invandrarströmmarna blev stridare och styrdes till de nya betongförorterna, som de snart döptes till. En utveckling inleddes varigenom de svenska storstäderna snabbt blev etniskt segregerade, på så sätt att man tydligt kan se på en karta i vilka stadsdelar den invandrade delen av befolkningen bor och i vilka delar befolkningen är i huvudsak vit.

Miljonprogrammet lyckades i stort sett avskaffa bostadsbristen. I själva verket kännetecknades åren i mitten av 1970-talet på många håll av ett överskott av nyproducerade hyreslägenheter. Många kommunala bostadsbolag drabbades av ekonomiska bekymmer. En orsak till detta var den tilltagande ekonomiska krisen – inflyttningen till storstäderna stagnerade. En annan var att många föredrog att bo i egna hem – och nu fick de möjlighet att förverkliga den drömmen.

Egnahemsdrömmen hade anor från början av 1900-talet, när den stod för det lilla huset, byggt med statligt lån, med den lilla täppan där potatis, lök och morötter kunde odlas till självförsörjning. I början av 1970-talet byggdes dubbelt så många lägenheter i flerfamiljshus som egnahem, 70 000 mot 35 000. 1978 byggdes knappt 14 000 lägenheter mot 40 000 villor och radhus.

40

sveriges h istoria 1965–2012

En viktig orsak till denna utveckling var att villaägandet fick väsentligt förbättrade villkor. Det var inte längre statsmaktens sak att styra människors bostadsval, menade den socialdemokratiske bostadsministern 1974. Gränsen för belåning av villabyggande med statliga lån höjdes till 95 procent. För dessa lån garanterade staten en fast räntenivå och betalade på så sätt skillnaden mellan denna nivå och marknadsräntan ur egen kassa. I takt med ökat villabyggande och kraftigt stigande räntor ökade statens kostnader för dessa subventioner från 3,7 miljarder 1979 till 13,3 miljarder 1988 och hela 32 miljarder 1992.

Också skattesystemet gynnade villaägandet. Före 1990-talets skattereformer var räntorna för bostadslånen avdragsgilla, och med marginalskatter på 70–80 procent blev nettokostnaden låg. Eftersom inflationen ofta låg kring tio procent sjönk lånens verkliga värde i motsvarande utsträckning. Sammanfattningsvis var att köpa ett eget hem inte bara ett sätt att förverkliga en dröm om ett trevligt boende. Det var också en osedvanligt gynnsam statligt subventionerad investering, som med tiden bidrog till att göra stora delar av 40- och 50-talisterna till välbeställda pensionärer.

326347_Sv Historia skyddsomslag 8_Layout 1 2013-01-23 14:23 Sida 1

Omslagsbilden: Den 7 845 meter långa Öresundbron utgör knappt hälften av den fasta förbindelsen mellan Sverige och Danmark som stod klar år 2000. Den fasta förbindelsen mellan länderna hade diskuterats sedan slutet av 1800-talet, men först 1991 kunde riksdagen och Folketinget enas om ett alternativ som inkluderade bro, tunnel och en konstgjord ö. Trafiken över bron har växt över förväntan och under år 2010 reste i genomsnitt ungefär 70 000 personer över bron varje dag. foto : Håkan Sandbring/IBL

90 mm

1965–2012

kjell östberg är professor och forskningsledare vid Samtidshistoriska institutet vid Södertörns högskola.

Hans forskning har framför allt handlat om demokratiseringsprocesser och nya och gamla sociala rörelser i 1900talets Sverige. Hans senaste verk var en biografi i två band över Olof Palme.

Den sista delen av Sveriges historia sätter ingen slutpunkt, utan menar att nutidshistorien präglas av de olika berättelser om Sverige som styrt utvecklingen de senaste femtio åren.

1965–2012

Bilden på omslagets baksida: År 1982 fattade riksdagen beslut om att ta fram en ny serie avancerade stridsflygplan, Gripen, efter de framgångsrika Draken- och Viggenserierna. De tidiga Gripentestmodellerna drabbades dock av ett par spektakulära haverier på Linköpings flyfält och i centrala Stockholm. 1997 kunde den svenska militären ta planen i bruk. Den internationella försäljningen av JASplanen har gått trögt och affärerna med Sydafrika och Ungern har kantats av misstankar om mutor. foto : Jan Collsiöö/Scanpix

SVERIGES HISTORIA

FOTO: CATO LEIN

Första bandet: 13000 f.Kr–600 e.Kr. Andra bandet: 600‒1350 Tredje bandet: 1350‒1600 Fjärde bandet: 1600‒1721 Femte bandet: 1721‒1830 Sjätte bandet: 1830‒1920 Sjunde bandet: 1920‒1965 4 Åttonde bandet: 1965‒2012

Framgångssaga eller land i kris?

Ett vittrande folkhem eller en ny, ljusnande framtid? Berättelserna om Sverige går isär. Den avslutande delen i Sveriges historia behandlar perioden från 1965 till våra dagar. Under denna tid förändrades det svenska samhället i grunden, i nära samspel med förändringar i omvärlden.

Vid ingången till 1970-talet var den »starka staten« inte bara ett begrepp. Statliga regleringar och monopol gällde allt från taxibilar och telefoner till finansmarknaden och välfärdsapparaten. Politikernas reformiver var fortsatt hög: på kort tid infördes bland annat föräldraförsäkring, enhetstaxa för läkarbesök och dagisplats för alla. Svensken tittade på någon av de två tv-kanalerna, gick i en enhetlig kommunal grundskola och åt falukorv med potatismos.

Den stora ekonomiska krisen i början på 1990-talet utgjorde en vattendelare i nutidshistorien. Med individualiseringen, globaliseringen och mångkulturalismen ändrades människors sätt att leva, arbeta och dö i Sverige. Det har också förändrat bilden av Sverige – välfärdslandet. Från att ha varit ett av världens mest jämlika länder ökar ojämlikheten idag i det svenska samhället.

SVERIGES HISTORIA

sveriges historia är den mest ambitiösa historiesatsning som genomförts i Sverige på ett halvt sekel. I åtta band presenteras och problematiseras många av de nya rön som har gjorts inom ett flertal historiska vetenskaper under andra hälften av 1900-talet och början av 2000-talet. Resultatet är ett omfattande arbete, skrivet för en bred publik, som för lång tid framåt kommer att fungera både som ett fascinerande läsäventyr och som ett oundgängligt referensverk om vårt lands förflutna.

NORSTEDTS

FOTO: CATO LEIN

NORSTEDTS

Rekordåren • Ett socialdemokratiskt århundrade • Vänstervind och högervåg Miljö och kärnkraft • Kriserna • Det mångkulturella Sverige • Världens mest jämställda land • Den nya individualismen • Neutralitetspolitikens fall Maktskifte och systemskifte • Från Kanal 1 till Internet

Sveriges historia – ett samarbete mellan Historiska museet, Norstedts förlag och TV4-Gruppen.

170 + 4 mm

44 mm

mellan biglinjer 170 + 4 mm (bilden 180mm)

jenny andersson är ekonomhistoriker och verksam vid CNRS och Institut d'études politiques i Paris. Hennes senaste bok är The Workshop and the Library. Social Democracy and Capitalism in an Age of Knowledge, utgiven i USA. Den har utkommit på svenska med titeln När framtiden redan hänt. Socialdemokratin och folkhemsnostalgin.

90 mm