Gull Åkerblom
Emily sätts på prov
Emily 6
Gull Åkerblom
Emily sätts på prov Sjätte boken om Emily
Teckningar av Karin Södergren
Opal
Tidigare böcker i serien: Emily ensam Emily envis Emily äntligen Emily ändå Emily och Sheeba
www.opal.se © Gull Åkerblom, 2008 Omslag och illustrationer av Karin Södergren Bokförlaget Opal AB Printed in Estonia, 2008 ISBN: 978-91-7299-280-1
1. Den första snön kommer oväntat redan den första december. Nanna och Emily är på väg till stallet från var sitt håll. De träffas som vanligt där Emilys cykelväg möter Nannas, strax efter vägtunneln under motorvägen mellan Lund och Malmö. Det småregnar och blåser iskallt. Men de struntar i vädret. De pratar ivrigt om ridskolans luciatåg. I år ska Nanna vara lucia. Hon kan knappt tro att det är sant att just hon blev vald. Emily tycker inte alls att det är konstigt. Nannas hår är långt och lockigt, nästan guldskimrande. Och hon är snäll. Småtjejerna flockas kring henne. Hon visar dem hur man ryktar, hur man gör rent tyglarna, hur man kratsar hovarna. Hennes tålamod tar aldrig slut. Hon ska rida på Sheeba. Deras häst kommer att bli en underbar luciahäst. Om hon nu bara sköter sig! Den hästen vet man aldrig var man har. För säkerhets skull ska Emily gå bredvid. Regndropparna blir iskalla, förvandlas till is. 5
Nanna och Emily märker fortfarande ingenting. Men strax efter trafikljusen slirar Nanna omkull. Hon fastnar med ena foten i trampan, och cykeln drar iväg med henne. – Hur gick det? ropar Emily och bromsar. Det vill säga – hon försöker bromsa. Det går inte. Däcken får inte fäste. Hennes cykel glider ner i diket. Hon slår sig inte, blir bara häpen. Med Nanna är det värre. Hon jämrar sig högt. – Slog du dig? undrar Emily och tar sig upp ur diket. Nanna svarar inte. Asfalten är glashal. Emily går långsamt fram till henne men är ändå nära att ramla flera gånger. Nanna har hamnat under cykeln. När Emily lyfter upp den ser hon att Nannas ena fot är vriden i en konstig vinkel. Hennes ansikte är en enda grimas av smärta. Hon blundar. – Nanna? Men Nanna svarar inte. Emilys hjärna känns öm under skallbenet. Hon kan inte tänka. Vad ska hon ta sig till? Hur gör hon nu? Hon ser sig hjälplöst om. Men hon är ensam på cykelbanan. 6
Det är nästan mörkt trots att klockan bara är tre. Gatlyktan närmast dem tänds med ett surrande. Några bilar kör förbi ute på vägen men ingen stannar trots att Emily vinkar och ropar. Hon sätter sig på huk bredvid Nanna. Med skakiga händer får hon fram mobilen. Mamma svarar. Emily ropar: – Nanna har gjort sig illa! Du måste komma! Foten! Det ser otäckt ut! – Det är Sheeba förstås, säger mamma och Emily hör att hon blir mer irriterad än orolig. – Nej! Det är cykeln! Mamma säger: – Jag ringer efter en ambulans, var är ni? Emily förklarar att de är framme vid avtagsvägen till ridskolan – det går inte att missa dem. – Försök få tag i Carina! säger mamma, och så är hon borta. Emily sitter med mobilen i ena handen. Den andra kramar Nannas hand. Hon tar ett djupt andetag för att lugna ner sig och så trycker hon numret till Carina, deras ridlärare. Men Carina svarar inte. Hon har förstås lektion. Hos Nannas föräldrar är ingen hemma. Hon skickar ett SMS. Nu då, vad ska hon göra nu?
7
Hon kan inte bara sitta här och stirra på Nannas vita ansikte. Asfalten har ett lager av is. Nanna skakar till. Emily drar av sig sin jacka för att lägga den över henne, men tvekar. Jackan gör nog mer nytta under henne. Men hon har hört att man inte ska flytta en skadad. Man kan göra ont värre. Varför dröjer ambulansen så länge? Det är ju en evighet sedan mamma ringde! När Nanna börjar hacka tänder bestämmer Emily sig. Hon lägger jackan på marken. Sedan tar hon tag i Nannas axlar och drar upp henne på jackan. Nanna skriker till, ett högt, förtvivlat skrik. Emily biter sig så hårt i underläppen att varmt blod droppar ner på hakan. Kan inte ambulansen komma snart! Hon viker jackan runt Nanna så långt det går. Ärmarna lägger hon i kors över hennes bröst. Något litet värmer de väl. Hon undviker att titta på Nannas fot. När mobilen ringer rycker hon till. Det är mamma. – De kommer så fort de kan, säger hon. Hur är det med henne? – Inte bra, säger Emily. Carina svarar inte och inte Lisbeth eller Alf heller … Lisbeth och Alf är Nannas föräldrar. 8
– Jag försöker få tag i dem, lovar mamma. Hur mår du själv? – Det går, säger Emily. Men då ljuger hon. Hon känner sig ledsen och ynklig och tafatt. Liksom sladdrig i hela kroppen. Och rädd. Nanna snyftar. Tårarna glänser i lyktskenet. Hennes ansikte är lika vitt som snön som nu börjat falla i stora flingor. Kanske slog hon huvudet också? Tur att hon har ridhjälmen på sig! – Jag måste sluta, säger Emily och trycker bort mamma. Hon kan ju ändå inte göra något. – Nu är ambulansen snart här, viskar hon in i Nannas öra. Hon viftar undan snöflingorna från Nannas ansikte. Hårlockarna under hjälmen fladdrar i vinden. Långt borta hörs nu ambulanssirener. När Emily vänder sig om ser hon blå, blinkande lampor komma uppför backen rakt emot henne. Hon kan äntligen börja andas igen. Hon lägger läpparna mot Nannas iskalla kind. – Nu får du hjälp! säger hon.
9
Nannas läppar rör sig. Emily lägger örat mot Nannas mun. – Sheeba …, viskar hon. Som om stoet är viktigare än hon själv. Som om hon ändå måste komma först. Och på sätt och vis är det ju så. Tokhästen är deras ansvar. – Jag tar hand om henne, lovar Emily. Sedan är ambulansen där. Två personer kommer slirande fram till dem med en rullbår. Emily drar på sig jackan. Nu känner hon hur kallt det är. – Snart blir det bra, säger hon till Nanna där hon ligger på båren. – Vi tar hand om henne nu, säger en kvinna i orange, självlysande väst. Hon gör något med Nannas fot, rättar till den, lägger ett stöd runt den. Sticker in en spruta. Nanna kvider. – Slog du dig också? frågar kvinnan och gör en gest mot Emilys haka. Hon skakar på huvudet. De drar iväg med båren till ambulansen, lyfter in den. Med blinkande lampor försvinner ambulansen i mörkret. Men sirenen är inte på. Kanske betyder det att det inte är så farligt? Emily huttrar. Blir stående så en stund och ser 10
snön virvla omkring. Hon gnider hakan med den våta vanten. Den blir röd. Sedan drar hon med sig både sin och Nannas cykel upp mot ridhuset. Hon går bland grästuvorna vid sidan av cykelbanan. Där är det ojämnt och gropigt men hon slipper halkan. De frusna grässtråna krasar under hennes fötter. Hon ser ljuset från fönstren i stallet glimma till bakom snöflingorna. Där inne väntar Sheeba på henne. Snart kan hon stoppa näsan i hennes man, pussa henne på mulen. Få tröst av hennes värme. Sheeba är bra på att trösta. – Det är som om hon kan lukta sig till om man behöver lite uppmuntran, hade Nanna sagt häromdagen. Ofta är det Sheeba själv som är orsaken till att de behöver tröstas. Egentligen är hon omöjlig. Men de älskar henne. Och i kväll är hon för en gångs skull helt oskyldig till det som har hänt.
11
Äntligen står Sheeba i sin box på ridskolan. Men hon är en svår häst. Det är bara Emily och Nanna som vågar rida henne. De är oroliga för henne – är det något fel på henne? Så händer det som inte får hända – Nanna kör omkull med cykeln och bryter sin fot. Emily måste ensam ta hand om Sheeba – ingen annan vill eller vågar hjälpa henne. Och hur ska det nu gå med luciatåget, det är ju Nanna som ska vara lucia? En medryttare är vad de behöver. Men är det verkligen någon som skulle vilja vara medryttare på Sheeba, tokhästen?
Emily sätts på prov är sjätte boken om Emily och hennes hästar.
Omslag och illustrationer av Karin Södergren
ISBN: 978-91-7299-280-1
Opal