9789140694942

Våld i barnavårdsutredningar OM SOCIALTJÄNSTENS ANSVAR OCH VILJAN ATT VETA

Tina Mattsson

Författarpresentation Tina Mattsson är socionom, genusvetare och forskare i socialt arbete och verksam vid Socialhögskolan, Lunds universitet. Hon tar i sin forskning utgångspunkt i ett genusperspektiv och intresserar sig särskilt för hur maktstrukturer som relaterar till kön, sexualitet, klass och etnicitet påverkar det sociala arbetets praktik.

Innehåll Inledning Att tala om våld i nära relationer Bokens innehåll och struktur Att läsa boken

11 13 14 15

DEL 1

1. Socialtjänstens ansvar

19 Socialtjänstens ansvar när barn utsätts för eller bevittnar våld 19 Ett omdebatterat våld 22 Sammanfattning 26

2. Att utreda våld i barnavårdsärenden

27 Organiseringen av utredningsarbetet 27 Att genomföra en utredning om våld 29 Den skriftliga barnavårdsutredningen 30 Dokumentationsarbetets förutsättningar och konsekvenser 33 Utredningsarbetets utmaningar 35 Sammanfattning 39

3. Våld i nära relationer som samhällsfenomen

41 Våld i nära relationer: Omfattning och könsmönster 41 Barns våldsutsatthet 43 Våld som samhällsfenomen 44 Mäns våld mot kvinnor 47 Våld och maskulinitet 48 Våld i nära relationer: Definitioner och begrepp 50 Sammanfattning 52

4. Teoretiska förståelser av våld i nära relationer

53 Mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer 53 Motsättningen konkretiserad 54 Förståelser av våld på fältet i dag 57 Fragmenterade och sammanhållna förståelser 58 Olika förståelser i praktiken 59 När föräldrar utövar våld 63 Sammanfattning 66 DEL 2

5. Studiens empiriska grund och teoretiska utgångspunkter

71 Två kommuner 71 Analysens teoretiska utgångspunkter 73 Tolkningsramar, logiker och praktiker 73 Diskursiva förståelser 74 Kön, makt och handling i organisationer 76 Sammanfattning 77

6. Att utreda våld: Två utredningsenheter Karinstad: En integrerad enhet med fokus på relationer Lenestad: En specialiserad enhet med fokus på utredning Att fokusera våld i utredningsarbetet Sammanfattande diskussion

7. Våld som (o)artikulerat problem Utredningar och oron för våld Frågeställningar som ger fokus Karinstad: Oklart fokus Att ge våldet röst Utredarna som aktörer Lenestad: Som en röd tråd Att berätta om våldet Sammanfattande diskussion

79 79 83 87 92 95 95 97 100 104 106 108 111 114

8. Att bedöma det (o)synliggjorda Att bedöma våld Att etablera en insats Sammanfattande diskussion

9. Definitioner och förståelser av våld Att definiera våld: Fokus på fysiskt och psykiskt våld Situationsrelaterat och förändringsbart Omöjligheten i makt och kontroll Könsmönster och könsneutralitet Ansvar och omförhandling: Att vara en bra (våldsam) förälder Sammanfattande diskussion

10. Avslutande diskussion: Vilja veta våld En integrerad barns behov-logik och en specialiserad våldslogik Barns behov, kön och våld som diskursiva fält En angelägen könsmaktsmedvetenhet

117 117 125 127 131 131 134 136 139 144 150 153 153 157 158

Metodappendix

161 Två kommuner 161 Intervjumaterialet 162 Utredningsmaterialet 164 Bearbetning och analys 164 Intervju- och utredningsmaterial i analysprocessen 166 Överförbarhet och trovärdighet 168 Anonymisering och hantering av materialet 168 Etiska överväganden 170

Referenser

171

Inledning Utredarna kan ej ta ställning till huruvida Lisa har blivit slagen, men upplever att Lisa är mycket tydlig när hon har berättat om att hon blivit slagen och hon har gjort det vid flera tillfällen.

Citatet ovan är hämtat från en barnavårdsutredning gällande en flicka i 6-årsåldern som berättat för en av sina lärare i förskolan att hon blir slagen av sin styvpappa. Trots att barnet upprepar sin berättelse för de socialarbetare som genomför barnavårdsutredningen, kommer de fram till att de inte kan bedöma om hon utsatts för våld eller inte. Båda föräldrarna nekar till att pappan har utövat våld och det finns inte några andra vuxna som kan berätta om att de lagt märkte till något som tyder på att hon utsatts för våld. Hon har inte heller några fysiska skador. Ärendet vittnar om hur svårt det är för socialarbetare att se till att barns behov av omsorg och trygghet tillgodoses, inte minst i fråga om våld där olika berättelser tenderar att stå emot varandra och där synliga tecken på utsattheten inte alltid finns.

Socialtjänsten har ett särskilt ansvar för att ge stöd och hjälp åt kvinnor och barn som utsatts för våld i en nära relation. Kvinnors och barns behov av stöd och hjälp när de utsatts eller utsätts för våld har uppmärksammats av kvinnorörelsen sedan 1970-talet. I Sverige har det sedan dess i första hand varit ideella kvinnojourer som gett stöd, hjälp och skydd åt kvinnor och deras barn om de utsatts för våld i en nära relation (Enander, Holmberg & Lindgren 2013; Nilsson 2009; Wendt Höjer 2002). År 1997 förtydligades dock, genom ett til�lägg i socialtjänstlagen, socialtjänstens ansvar för att hjälpa kvinnor och barn som utsatts för våld (Ekström 2016 s. 36 ff.). Att möta och arbeta med våldsproblematik var ingenting nytt för socialtjänsten, som sedan länge hade ansvar för att tillgodose barns behov av trygghet och skydd. Det förtydligade ansvaret innebar dock att socialtjänstens skyldighet att även ge stöd åt kvinnor som utsatts för våld, och alltså inte bara till barn, blev klargjort. Under de nästan 20 år som gått sedan tillägget i lagen har våld i nära relationer successivt etablerats som ett arbets- och kunskapsområde för socialtjänsten. Våld har synliggjorts som ett problemområde och arbetet med att integrera det i befintlig verksamhet har i många kommuner varit omfattande. Flera av landets kommuner och socialtjänster har utvecklat sina verksamheter på en rad olika sätt, exempelvis 11

våld i barnavårdsutredningar har personal kompetensutvecklats och specifika enheter som erbjuder hjälp till kvinnor, män och barn med erfarenheter av våld har etablerats (IVO 2014; Mattsson 2013; SKL 2016).

Det är alltså socialarbetarnas uppgift att ge hjälp och skydda de barn och kvinnor som utsätts för våld i en nära relation. Att arbeta med våld innebär dock att röra sig inom ett spänningsfält som väcker många känslor, där olika perspektiv och tolkningar står emot varandra, och även många gånger ord mot ord, och där våldsutsatta och våldsutövare, kvinnor, män och barn, kan ha olika upplevelser och varierande förmåga att tala om och beskriva det våld som förekommit (Boethius 2015; Dobash, Dobash, Cavanagh & Lewis 1999; Holmberg & Bender 1998). Det är en komplexitet som exempelvis barnavårdsutredaren Kristina konkretiserar i en intervju: Sen är det balansen, att inte hamna i att ”Jaha då har vi en hustrumisshandlare och det är allt igenom illa”, för att då tappar man honom fullständigt, om man tar kvinnans parti. På nåt sätt ska hon ha skydd i detta, och det blir en jättesvår balansgång. Och om man liksom bara utesluter honom … Det blir inte bra. Man måste liksom stryka honom lite medhårs på nåt konstigt sätt. Samtidigt som det krävs någon sorts tydlighet att det är inte okej [att använda våld] …

Kristina tydliggör den svåra och paradoxala situation som kan uppstå i mötet med män, kvinnor och barn i utredningsarbete som handlar om våld en motsägelsefullhet hon som socialarbetare måste kunna hantera för att möta allas behov och för att skydda dem som är utsatta för våld. Hur våld i nära relationer ska tolkas och förstås är dessutom omtvistat, både politiskt och inom forskningen och olika och motstridiga tolkningar existerar parallellt (Steen 2003; Wendt Höjer 2002). För socialarbetarna finns därmed inget entydigt kunskapsfält eller klara tolkningsramar att luta sig mot.

Mot denna bakgrund är det angeläget att undersöka vad socialt arbete med våld innebär och vilka utmaningar de socialarbetare som arbetar med våld står inför. Jag riktar fokus mot arbetet med sociala barnavårdsutredningar som initierats på grund av en misstanke om att barnet utsatts för våld eller bevittnat våld mellan sina föräldrar, och undersöker hur utredare uppfattar sitt uppdrag att arbeta med våld och hur de utreder dessa ärenden. Följande frågeställningar är centrala utgångspunkter: 1. Hur genomförs ett utredningsarbete vars syfte är att undersöka om och hur ett barn utsatts för eller bevittnat våld?

2. Hur synliggörs och beskrivs våld i utredningarna?

3. Vilka förståelser och tolkningar av våld kan skönjas i utredarnas och utredningarnas beskrivningar?

12

Inledning Boken innehåller en introducerande del som belyser hur frågan om våld i nära relationer etablerats som ett ansvarsområde inom socialtjänsten, socialtjänstens ansvar för barn som far illa och hur barnavårdsutredningar genomförs. I denna del diskuterar jag även hur våld kan förstås som samhällsfenomen och hur våld har diskuterats inom forskningen. Bokens andra del visar, genom ett empiriskt exempel i form av en studie av två utredningsenheter, hur barnavårdsutredare inom socialtjänsten kan se på och utreda ärenden som initierats på grund av en oro för att ett barn utsatts för eller bevittnat våld. Denna del baseras på ett kvalitativt material som består av intervjuer med utredare och barnavårdsutredningar från utredningsenheter i två kommuner. 15 utredare har intervjuats och 30 barnavårdsutredningar har analyserats.

Att tala om våld i nära relationer Innan jag går vidare är det värt att stanna upp och ägna en stund åt frågan om hur våld i nära relationer kan benämnas. I denna studie talar jag i huvudsak om våld i nära relationer och avser med detta våld mellan föräldrar som barn bevittnar och föräldrars våld mot barn. Fördelen med att använda begreppet våld i nära relationer, förutom att det kan inkludera barnets utsatthet, är att benämningen inte är begränsad till att enbart omfatta ett våld som utövas av en part mot en annan, vilket benämningen mäns våld mot kvinnor är.1 En övergripande definition av våld som är öppen för att våld i en nära relation kan utövas på olika sätt och av olika parter är lyhörd för och förmår synliggöra exempelvis våld i samkönade relationer och kvinnors våldsutövning – det senare är inte minst viktigt i barnavårdsutredningar. Det är dock en av mina utgångspunkter i boken att en könsneutral benämning, som ”våld i nära relationer”, inte är oproblematisk. Sociologerna Jeff Hearn och Linda McKie (2006) har exempelvis påpekat att det är mer adekvat att tala om mäns våld mot kvinnor i nära relationer, eftersom denna benämning bättre beskriver att våldet i första hand handlar om mäns våld mot kvinnor som de lever eller har levt tillsammans med (s. 77). Att tala om våld i nära relationer riskerar så att säga att osynliggöra de strukturella mönster och de maktrelationer som präglar och genomsyrar våldet, även om våldet också är komplext. Även om kvinnor kan använda våld är det inte lika omfattande, lika återkommande och inte lika allvarligt som det våld män utövar mot kvinnor och barn. Kvinnors våld skapar inte strukturella mönster på motsvarande sätt som mäns våld bildar sådana mönster (Brå 2014; 1 Mäns våld mot kvinnor är ett begrepp som även inkluderar det våld män utövar mot kvinnor i exempelvis offentliga miljöer och på arbetsplatser genom trakasserier, hot och våld. Det avser alltså inte bara våld i nära relationer (Lundgren, Heimer, Westerstrand & Kalliokoski 2001).

13

våld i barnavårdsutredningar NCK 2014). Denna olikhet är viktig att komma ihåg, det vill säga att det våld som utövas mellan kvinnor och män inte är jämlikt.

Bokens innehåll och struktur Boken består av två delar. Bokens första del, kapitel 1–4, ger en bakgrund till hur vi kan förstå socialtjänstens arbete med våld i nära relationer i barnavårdsutredningar. I kapitel 1 och 2 redogör jag för socialtjänstens ansvar när barn utsätts för våld samt vad barnavårdens utredningsarbete innebär och hur det genomförs. Här beskriver jag även det centrala dokumentationsverktyget Barns Behov i Centrum (BBiC), vilket används för barnavårdsutredningar i de flesta svenska kommuner. Jag avslutar med att diskutera de utmaningar som barnavårdsarbetet står inför och ger en övergripande bild av vad vi vet om hur socialarbetare hanterar frågan om våld i detta arbete. I kapitel 3 diskuterar jag hur våld i nära relationer kan förstås ur ett samhällsperspektiv. I kapitlet konkretiserar jag även, genom en presentation av olika våldsdefinitioner, vad våld i nära relationer kan innebära och hur det kan utövas. I kapitel 4 för jag en diskussion om hur våld i nära relationer har förståtts teoretiskt inom forskningen, och hur mäns våld mot kvinnor och föräldrars våld mot barn delvis är olika fält som omgärdas av olika diskussioner och förståelser.

Bokens andra del, kapitel 5–10, innehåller bokens empiriska exempel. I kapitel 5 redogör jag kort för den empiriska studie som ligger till grund för materialet och inom vilka teoretiska ramar som det empiriska materialet har tolkats. Läsaren bör här notera att en mer omfattande redogörelse för studiens genomförande och de metodologiska överväganden detta inneburit finns sist i bokens metodappendix. Kapitel 6–9 utgör empiriska kapitel i vilka jag undersöker hur barnavårdsutredare förstår och utreder våld. Jag börjar med att i kapitel 6 beskriva hur utredningsarbetet organiseras på olika sätt i de båda enheter som ingår i studien samt hur utredarnas syn på hur våld ska och kan utredas skiljer sig åt. I kapitel 7 och 8 riktar jag särskilt fokus mot hur utredarnas varierande utredningssätt har betydelse för hur frågan om våld hanteras i de skriftliga utredningarna. Jag belyser först hur våld tydliggörs och fokuseras och sedan övergår jag till att analysera hur utredarna bedömer barnets utsatthet samt hur de aktualiserar insatser. I kapitel 9 fördjupar jag analysen genom att belysa hur utredarna, trots sina olika förståelser av hur våld ska utredas, förstår och benämner våld på liknande sätt i intervjuerna och i de skriftliga utredningarna.

Jag visar även hur dessa förståelser av våld präglas av och återskapar mönster där kön, makt och våld vävs samman. Kapitel 10 utgör bokens sista kapitel. I detta för jag med utgångspunkt i de empiriska resultaten en avslutande diskussion om det sociala arbetets utmaningar i arbetet med våld i nära relationer.

14

Inledning

Att läsa boken Denna bok utgör en akademisk text. Det innebär att även om mitt mål är att skriva på ett lättillgängligt och begripligt sätt, så kan texten uppfattas som utmanande. Om du tycker att något avsnitt är tungrott eller ointressant, var inte rädd för att hoppa över det och att gå vidare i din läsning. Sidorna finns kvar och du kan alltid återvända till dem för att läsa dem senare. Akademiska arbeten vinner dessutom oftast på att läsas flera gånger genom att man vid de olika läsningarna läser på olika sätt. Därför är ett förslag att du inte nödvändigtvis direkt läser boken från pärm till pärm utan att du: 1. Börjar med att orientera dig i boken. Läs igenom baksidans text och innehållsförteckningen. Bläddra igenom boken, titta på olika rubriker och skapa dig en övergripande bild av vad boken handlar om och hur den är upplagd.

2. Gör korta nedslag i någon eller några delar som du tycker verkar intressanta.

Läs och försök få grepp om hur boken är skriven, vilket språk som används, hur detaljerade resonemangen är. Hur passar detta dig? Tycker du om det?

Kommer du att läsa av bara farten med nyfikenhet och intresse? Eller känns det motsträvigt, tungt eller kanske irriterande? Fundera över innehållet i stycket du läser, var det som du trodde? Överraskade något dig? Håller du med författaren eller inte? Hur ska du kunna hantera detta för att fortsätta läsa? Bestäm dig för en strategi för din läsning. Kanske ska du läsa korta stycken i taget och föra anteckningar så att du kort kan sammanfatta det viktigaste, kanske ska du alltid läsa med löftet om att efter din läsning göra något roligt eller kanske ska du kombinera din läsning med en stor kanna kaffe och en kanelbulle, för att göra det extra trevligt.

3. Läs inledningen. Den sätter ramen för boken och dess ambitioner; här får du ett helhetsgrepp som hjälper dig att förstå resten av boken och som du kan återvända till om du senare i din läsning funderar över vad den handlar om.

4. Läs vidare i boken och försök följa dess upplägg, det vill säga läs enligt bokens struktur eftersom det finns en tanke med denna som gör att de olika delarna bygger på varandra. Men, kommer du till ett stycke som du tycker är ointressant, var inte rädd för att skumma igenom det så att du kommer vidare.

5. Fastnar du i bokens inledande delar som beskriver bakgrund och ger teoretiska förklaringsmodeller, hoppa vidare till de empiriska delarna som är mer praktiska och konkreta. De delar i denna bok som konkret beskriver barnavårdsutredarnas arbete kan framstå som mer levande och intressanta – men glöm inte att du behöver de inledande avsnitten för att förstå mina beskrivningar och tolkningar av utredningsarbetet och dess utmaningar.

15

DEL 2

Denna del utgör bokens empiriska exempel, som avser att illustrera hur barnavårdsutredare kan förstå sitt uppdrag att utreda våld och hur de genomför utredningar som initierats på grund av en oro för att ett barn utsätts för eller har bevittnat våld. Jag börjar med att i kapitel 5 redogöra för studiens empiriska och teoretiska utgångspunkter. Därefter övergår jag till att i kapitel 6 beskriva hur utredningsarbetet organiseras på olika sätt i de båda enheter som ingår i studien samt hur utredarnas syn på hur våld ska och kan utredas skiljer sig åt. I kapitel 7 och 8 riktar jag särskilt fokus mot hur utredarnas varierande utredningssätt har betydelse för hur frågan om våld hanteras i de skriftliga utredningarna.

Jag belyser först hur våld tydliggörs och fokuseras i kapitel 7, och i kapitel 8 analyseras hur utredarna bedömer barnets utsatthet samt hur de aktualiserar insatser. I kapitel 9 fördjupar jag analysen genom att belysa hur utredarna, trots sina olika förståelser av hur våld ska utredas, förstår och benämner våld på liknande sätt i intervjuerna och i de skriftliga utredningarna. Jag visar hur dessa förståelser av våld präglas av och återskapar mönster, där kön, makt och våld vävs samman. Kapitel 10 utgör bokens sista kapitel. I detta för jag med utgångspunkt i de empiriska resultaten en avslutande diskussion om det sociala arbetets utmaningar i arbetet med våld i nära relationer.

5 Studiens empiriska grund och teoretiska utgångspunkter Den studie som ligger till grund för bokens empiriska exempel utgörs av ett kvalitativt material som är insamlat 2012–2013. Materialet består av intervjuer med utredare på två utredningsenheter i olika kommuner samt av barnavårdsutredningar från de båda enheterna. Jag ska i detta kapitel kort redogöra för de båda kommunerna och det empiriska material som ligger till grund för studien samt för de teoretiska utgångspunkter som ligger till grund för hur jag tolkat materialet. En utförligare redogörelse för och diskussion av studiens empiriska grunder återfinns i det Metodappendix, som finns sist i boken.

Två kommuner De båda enheter som ingår i studien är både lika och olika. De finns båda i mellanstora kommuner, som båda är universitets- och högskolestäder samt har kommun och landsting som centrala arbetsgivare vid sidan av ett antal större privata företag. Jag har valt att kalla de båda kommunerna Karinstad respektive Lenestad.

Som jag diskuterat tidigare kan socialtjänsten organiseras på olika sätt i olika kommuner. De båda enheter som ingår i denna studie är delvis organiserade på olika sätt. Enheten i Karinstad är exempelvis organiserad efter ålder, medan den i Lenestad är organiserad efter geografiska områden. Detta innebär bland annat att utredarna i Karinstad endast arbetar med barnavårdsutredningar för den åldersgrupp som denna studie avser, vilket är barn mellan 0 och 12 år (och att de arbetar parallellt med en annan enhet som har ansvar för barn i åldrarna 13–18), medan utredarna i Lenestad arbetar med barn mellan 0 och 18 år.

I Karinstad är arbetet organiserat på ett sådant sätt att enheten och utredarna har ansvar för flera steg i utredningsprocessen. Vid enheten görs förhandsbedömningar av ärenden, här genomförs utredningen och utredarna har också visst ansvar för att följa upp insatser eller är ansvariga för vissa insatser. Enheten i Lenestad är däremot organiserad på ett sådant sätt att utredarna strikt genomför själva utredningen. Förhandsbedömningar görs vid en annan enhet och insatserna genomförs vid ytterligare andra.

71

våld i barnavårdsutredningar De båda kommunerna har även gjort olika satsningar för att utveckla socialtjänstens arbete med våld i nära relationer. I både Lenestad och Karinstad har satsningar gjorts på särskilda kriscentrumenheter som arbetat med våld i nära relationer. I Karinstad finns dessutom ett så kallat barnahus som samordnar insatserna från olika myndigheter i ärenden där barn utsatts för övergrepp och våld. En tydlig olikhet mellan de båda kommunerna är att socialtjänsten i Lenestad ett par år innan denna studie genomfördes gjort en kunskapssatsning genom vilken personalen genomgått en utbildning om våld i nära relationer.

I Karinstad har inte någon liknande satsning gjorts.

Syftet med att inkludera två olika enheter har varit att utveckla en fördjupande förståelse av hur arbetet genomförs och hur socialarbetare ser på att utreda våld i nära relationer. Kommunernas likheter och olikheter skapar olika förutsättningar och ramar för de intervjuade barnavårdsutredarnas arbete och för de utredningar de genomfört och som analyseras i studien. Detta ger grund för komplexitet och variation i det empiriska materialet. Jag har sökt efter både likheter och olikheter mellan utredarnas sätt att resonera och genomföra utredningar. I analysen arbetar jag därför med materialet både genom att hålla isär de båda enheterna så att jag kan visa på olikheter och genom att föra dem samman för att visa på likheter.

Sammanlagt har jag intervjuat totalt 15 socialarbetare, nio i Lenestad och sex i Karinstad. Jag har också analyserat sammanlagt 30 barnavårdsutredningar, 15 utredningar från respektive enhet. Utredningarna avser barn mellan 0 och 12 år. Alla utredningarna har initierats på grund av en oro för att barnet hade utsatts för eller bevittnat våld.27 I boken har jag anonymiserat materialet genom att detaljer som är oväsentliga för analysen förändrats eller plockats bort. I analys och återgivning av utredningsmaterialet har fokus varit våld på ett övergripande plan och på hur våld synliggörs i utredningarna. Både städerna och intervjupersonerna har getts fingerade namn och ibland har jag bytt kön på barnet. Jag skiljer de båda enheterna åt genom att de lokaliseras till de båda påhittade ortsnamnen Karinstad och Lenestad. Utredarna har jag gett namn på K respektive L för att de lätt ska kunna relateras till respektive påhittad stad. Utredningarna har kodats med bokstäverna K och L, för respektive enhet, samt en siffra från 1 till 15 (t.ex. K1 och L11). När barns namn nämns i citat från utredningarna har detta ersatts med B (vilket kan läsas som en initial för ”barnet”). Citaten har korrigerats språkligt för att bli läsarvänliga men jag har varit noggrann med att inte förändra det ursprungliga meningsinnehållet.

27 Se metodappendix s. 161 för översikt.

72

5. Studiens empiriska grund och teoretiska utgångspunkter

Analysens teoretiska utgångspunkter För att förstå hur de socialarbetare jag intervjuat förhåller sig till och utreder våld i nära relationer samt hur våld beskrivs och förstås i de skriftliga utredningarna, relaterar jag utredarnas berättelser och utredningarnas innehåll till de resonemang som jag fört om utredningsarbete och våld i bokens första del.

Jag tar även utgångspunkt i ett teoretiskt ramverk, där jag utgår från Berger och Luckmanns teorier om hur vi konstruerar gemensamma tolkningsramar samt begreppen institutionell logik och diskurs. Dessa hjälper mig att förstå hur utredarna utvecklar gemensamma tolkningsramar och arbetssätt i förhållande till våld inom de organisationer där de är verksamma. Med hjälp av Acker och Smith förstår jag dessa organisationer som strukturerade och organiserade i förhållande till kön, något som påverkar utredarnas tolkningsramar och handlingar.

I nästföljande avsnitt presenterar jag dessa teoretiska förståelseramar.

Tolkningsramar, logiker och praktiker Kunskapssociologerna Peter Berger och Thomas Luckmann (1998) är intresserade av hur vi konstruerar vår sociala verklighet. De har argumenterat för att gemensamma förståelser av hur ”världen” ska tolkas skapas i mellanmänsklig interaktion. Vi människor är sociala varelser som utbyter tankar och erfarenheter – det kan ske genom samtal men även genom annan form av kommunikation, exempelvis via media, forskning och utbildning. Genom detta utbyte av erfarenheter och tolkningar skapas tolkningsramar som vi är överens om, och vi tolkar nya erfarenheter genom dessa. Vi skapar därmed förståelser av ”världen” som vi sedan använder för att uppleva och tolka den. Upplevelser och tolkningar kommer att skapas och återskapas.

Tolkningsramarna innebär att vi utvecklar liknande förhållningssätt och att vi vet hur vi ska förstå och agera i samspel med andra. För socialarbetare och utredningssekreterare innebär detta att det inom varje arbetsfält utvecklas gemensamma tolkningar och arbetssätt som styr arbetet. Utredarna är verksamma inom specifika organisationer med specifika uppdrag, vilket påverkar hur tolkningsramen kommer att se ut. Inom organisationen kommer utredarna både att förhålla sig till och upprätthålla de tolkningsramar och meningssystem som präglar organisationen (Scott 1994). Institutionella logiker är ett begrepp som fångar de villkor och ramverk inom vilka organisationer verkar och som påverkar utredarnas förståelser och handlingar. De utgörs av materiella, kulturella och/eller symboliska utgångspunkter och är det som skapar principer för arbetet, dess organisering och för utredarnas handlingar. De är ramarna för vad en viss organisation bör eller ska göra, eller vad den kan eller inte kan göra. Organisationens regler, normer och tankemönster utvecklas över tid och 73

7 Våld som (o)artikulerat problem Arbetet vid de båda utredningsenheterna organiseras alltså på olika sätt och utredarna har olika syn på hur de ska förhålla sig till frågan om våld i själva utredningsarbetet. I detta kapitel görs en fördjupande analys av hur detta återspeglas i de skriftliga utredningar som analyserats. Kapitlet består av fyra empiriska avsnitt. Jag börjar med att kort ge en övergripande beskrivning av hur de utredningar som analyserats initierats hos socialtjänsten samt hur frågan om våld hanteras på olika sätt i utredningarna från de båda enheterna.

Därefter riktas fokus mot hur våld aktualiseras i de skriftliga utredningarnas frågeställningar. Jag fördjupar sedan analysen av hur våldet beskrivs i utredningarna i Karinstad respektive Lenestad i två separata avsnitt. Kapitlet avslutas med en sammanfattande diskussion.

Utredningar och oron för våld Alla de utredningar som ingår i studien har initierats på grund av en oro för att barnet utsatts för eller bevittnat våld. I samtliga utredningar finns en inledande sammanfattning om vad som initierat utredningen, vem som gjort anmälan och vad anmälan gäller. I både Karinstad och Lenestad är det i hög utsträckning från skola, förskola och polis som anmälningarna inkommit, men anmälningar görs även av exempelvis andra enheter inom socialförvaltningen och av sjukvården.

En olikhet mellan utredningarna från de båda enheterna är att anmälningarna i Karinstad i huvudsak kommer från andra myndigheter, medan det i Lenestad finns ärenden som initierats på grund av en oro från familjehem, kontaktpersoner, grannar och föräldrar. En utredning i Karinstad initieras genom att modern själv söker hjälp. Denna skillnad kan förstås i relation till hur enheten i Karinstad, som jag beskrev ovan, inleder utredning i alla ärenden där anmälan gjorts av en annan myndighet, medan Lenestad utreder alla ärenden som berör våld oavsett vem som gjort anmälan.

Utöver dessa inledande delar som är påfallande lika i utredningarna från de båda enheterna, finns en påtaglig skillnad mellan hur frågan om våld hanteras i utredningarna som helhet. Medan utredningarna från Lenestad präglas av att frågan om våld oftast är det nav som utredningen kretsar kring, är frågan om 95

våld i barnavårdsutredningar Tabell 1. Sammanställning över hur utredningarna initierats.

Karinstad

Lenestad

Utredningar: 30

Totalt 15

Totalt 15

Anmälan från*

Totalt 14 utredningar Skola: 4 Polis: 5 Förskola: 2 Anonym: 1 Sjukvård: 2 Enhet inom socialförvaltningen: 2

Totalt 15 utredningar Skola: 2 Polis: 6 Förskola: 2 Anonym: 1 Sjukvård: 1 Enhet inom socialförvaltningen: 3 Familjehem: 1 Familjs kontaktperson: 1 Granne: 1 Förälder: 1

Ansökan av

1 (moder)

0

* Det kan finnas flera anmälare i en utredning.

våld påtagligt frånvarande i utredningarna från Karinstad. Skillnaden mellan utredningarna blir tydlig genom sammanställningen nedan som illustrerar hur frågan om våld aktualiseras och konkretiseras i utredningarna. Den mest påtagliga skillnaden finns i hur våldet beskrivs konkret i flera utredningar i Lenestad, medan sådana konkreta beskrivningar ofta saknas i utredningarna från Karinstad.

Jag ska nu övergå till att fördjupa beskrivningen av dessa olikheter och börjar med att redogöra för hur de frågeställningar som formuleras för utredningsarbetet och som utredningen avser att besvara formuleras på olika sätt i utredningarna från Karinstad och Lenestad. Därefter går jag vidare och gör en mer inträngande analys av hur utredarna skriver fram frågan om våld i utredningarna och hur barnet och föräldrarna får berätta om våld. Detta gör jag i två olika avsnitt: i det första riktar jag fokus mot utredningarna från Karinstad och i det andra mot dem från Lenestad.

Tabell 2. Sammanställning av våld i utredningarna från Karinstad och Lenestad.

Våld endast Våld återkommer i sammanfattning i utredningen som av anmälan helhet

Konkreta ­beskrivningar av våld saknas

Konkreta­ ­beskrivningar av våld finns

Karinstad

6

9*

14

2

Lenestad

3

12

5

10

*Beskrivningarna av våld i dessa nio utredningar är mycket begränsade och omfattar ibland endast upprepningar av uppgifterna från anmälan.

96

7. Våld som (o)artikulerat problem

Frågeställningar som ger fokus I skriftliga utredningar ska ett antal frågeställningar formuleras. Syftet är att de ska tydliggöra utredningens fokus samt ge en grund för att utredarna ska kunna göra en bedömning av barnets och föräldrarnas eventuella behov av stöd och hjälp (Socialstyrelsen 2013 s. 73 ff.). Alla utredningar som analyserats innehåller sådana frågeställningar, men det visar sig att utredningarna från de båda en­ heterna skiljer sig tydligt åt i förhållande till hur de är formulerade. I Karinstad saknar exempelvis nio av de 15 utredningarna frågeställningar som aktualiserar våld, medan det i Lenestad endast är en utredning som på motsvarande sätt saknar sådana frågeställningar. Medan tio utredningar i Lenestad har specifika frågor om våld, har endast fem utredningar i Karinstad specifika frågor om våld. Översikten nedan visar denna fördelning. Fem utredningar i Lenestad saknar frågor om våld, men fyra av dessa har i stället frågor om skyddsbehov, vilket jag tolkar som att det motsvarar frågor om våld. Inga utredningar från Karinstad har frågor om skyddsbehov.

Tabell 3. Frågeställningar om våld i utredningarna.

Endast generella frågor (utan våld)

Specifikt om våld

Specifikt om skydd (men ej våld)

Framgår ej

Karinstad

9

5

0

1

Lenestad

1

10

4

0

I Lenestad har alltså de flesta utredningar frågeställningar som aktualiserar våld och/eller skyddsbehov. I några utredningar handlar frågorna bara om våld och skydd, och i några aktualiseras även frågor om barnets behov i en allmän bemärkelse: Är B34 utsatt för våld i hemmet? Är våldet av den art att en placering utanför hemmet är nödvändig eller kan insatser erbjudas på hemmaplan? (L1) Har B blivit utsatt för psykiskt/fysiskt våld? Hur påverkar föräldrarnas konflikt B? Har B bevittnat det misstänkta våldet? Hur ser B:s fysiska och psykiska hälsa ut?

Behöver B:s föräldrar stöd i sina föräldraroller för att tillgodose B:s behov? (L13)

34 I alla utdrag från utredningar har jag ersatt barnets namn med B, vilket kan läsas som ”barnet” eller bara som B. I de skriftliga originalutredningarna används oftast barnets namn i frågeställningar och i beskrivningar av vad barnet har berättat, hur det medverkat i utredningen och så vidare.

97

Våld i barnavårdsutredningar Om socialtjänstens ansvar och viljan att veta Tina Mattsson

Mot slutet av 1990-talet förtydligades socialtjänstens ansvar för kvinnor och barn som utsätts för eller har erfarenheter av våld i en nära relation. Tidigare hade framför allt ideella kvinnojourer gett stöd och hjälp åt våldsutsatta kvinnor, men nu hamnade våld i nära relationer på socialtjänstens arbetsagenda. Socialtjänstens erfarenhet av våld var starkt relaterad till deras ansvar för att skydda barn från att utsättas för våld, men i och med lagändringen blev även de våldsutsatta kvinnorna en målgrupp för socialtjänsten.

I den här boken undersöks hur socialtjänsten arbetar med dessa frågor i dag. Med hjälp av konkreta exempel från den sociala barnavården och barnavårdsutredningar som syftar till att synliggöra och skydda barn som far illa visar författaren att socialtjänstens utredare kan uppfatta och hantera frågan om våld i nära relationer på mycket olika sätt. Författaren pekar också på att våld i nära relationer kan förstås som både ett ansvars- och kunskapsområde för socialtjänsten, och att det som kunskapsområde behöver inkludera förståelser av sambandet mellan våld, makt och kön.

Tina Mattsson är socionom, genusvetare och forskare i socialt arbete. Hon har tidigare utgivit Intersektionalitet i socialt arbete: Teori, reflektion och praxis. Hon är verksam som lärare och forskare vid Socialhögskolan, Lunds universitet.

ISBN 978-91-40-69494-2

9 789140 694942