barnbarnen och bjuder på småkakor. Det är en inte helt ovanlig bild av hur äldre är och bör vara. Men vad händer när det visar sig att mormor har missbruksproblem? Eller när farfar inte vill leva längre?
Mellan äldreomsorg och psykiatri om vård och bemötande av äldre med psykisk ohälsa
Susanne Rolfner Suvanto
Äldre med psykisk ohälsa hamnar ofta mitt emellan äldreomsorgen och psykiatrin, och får därmed inte sina behov tillgodosedda. Vilken roll spelar våra föreställningar och fördomar om äldre och psykiskt sjuka i detta? Och vad kan man göra för att förbättra vården och bemötandet av dessa personer? Den här boken riktar sig till dig som arbetar inom äldreomsorgen. Den ger såväl kunskap som konkreta råd om förhållningssätt och bemötande. Författaren slår hål på myter om åldrande och psykisk sjukdom och illustrerar med många fallbeskrivningar. Du får också veta mer om de vanligaste psykiska ohälsotillstånden, till exempel depression, konfusion och missbruk. Boken är lättillgänglig och lämpar sig väl i utbildningssammanhang och som underlag för diskussion i arbetsgrupper. Susanne Rolfner Suvanto är fil. mag. i vårdpedagogik och leg. sjuksköterska specialiserad inom psykiatri. Hon har tidigare arbetat som utredare på Socialstyrelsen, vårdchef och kvalitetsuppföljare. Sedan flera år arbetar hon som föreläsare och skribent kring frågor om äldres psykiska ohälsa.
Mellan äldreomsorg och psykiatri
En snäll mormor i blommig klänning och uppsatt hår som passar
Susanne Rolfner Suvanto
© 2012 Susanne Rolfner Suvanto och Gothia Förlag AB ISBN 978-91-7205-789-0 Kopieringsförbud! Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lag om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget, Gothia Förlag AB, Stockholm. Förbudet avser såväl text som illustrationer och gäller varje form av mångfaldigande. Redaktör: Hanna Håkansson Omslag och grafisk form: Kari Wahlström/KariDesign Illustrationer: Karin Käll Första upplagan, första tryckningen Tryck: Elanders i Sverige AB, Mölnlycke 2012 Tryckt på miljövänligt framställt papper. Gothia Förlag Box 22543, 104 22 Stockholm Kundservice 08-462 26 70, Fax 08-644 46 67 www.gothiaforlag.se
Mellan äldreomsorg och psykiatri 휊
– om vürd och bemÜtande av äldre med psykisk ohälsa
Innehåll Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4 Bokens innehåll . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8 Äldres psykiska ohälsa – vem och vad menas? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17 Psykiska sjukdomar – en kort genomgång . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 26 Depression . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 27 Ångest . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 30 Psykossjukdom . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 32 Bipolär sjukdom . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35 Konfusion . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 38 Tvångssyndrom/OCD – Obsessive Compulsive Disorder . . . . . . . . . . . . . . . . 39 Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 41 Beroende och missbruk . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 44 Demenssjukdomar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 46 Behov som utmanar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 48 Oro . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 49 Ångest . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 49 Aggressivitet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 50 Sömnsvårigheter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 51 Vanföreställningar och hallucinationer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 52 Dålig aptit . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 54 ”Jag orkar inte leva” – om självmordstankar och -handlingar . . 56 Vad styr våra insatser i äldreomsorgen? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 62 Behov av hälso- och sjukvård . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 72 Hjälpmedel förebygger kaos . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 76 Vårdad mot sin vilja . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 80 Etik och värdegrund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 87 Att vara anhörig eller närstående . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 92 Och sedan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 101 Lästips . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 103
Förord Det blåser hemtrevligt utanför mitt fönster på nordöstra Öland. Sommaren är på väg mot höst. Jag går igenom de sista kapitlen om psykisk ohälsa hos äldre och hoppas att jag kunnat förmedla vikten av att också den psykiska hälsan beaktas i vården av äldre. Det har nu gått nästan fem år sedan jag tackade ja till en förfrågan från Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum att föreläsa om äldres psykiska ohälsa för hemtjänstpersonal. Jag hade arbetat inom äldreomsorgen och inom psykiatrin och började inför föreläsningen fundera över vad som skulle kunna inrymmas i ämnet ”äldres psykiska ohälsa” – och sedan dess har detta kunskapsfält följt mig. Det har varit ett område som det inte har skrivits så mycket om och många – personal, vårdgivare och myndigheter – delar min uppfattning om att området fortfarande är eftersatt. År 2007 kom jag till Socialstyrelsen och NU!-projektet för att arbeta med psykiatrifrågor och kunde då raskt notera att det även på Socialstyrelsen fanns ett behov av att sammanföra områdena äldre och psykisk hälsa/ohälsa. Och sedan dess har det rullat på. Jag har fått förmånen att ta del av många specialisters, eldsjälars, vårdbiträdens, boendestödjares, sjuksköterskors, forskares, anhörigas, föreningsaktivas och enskilda berördas erfarenheter och kunskaper. Erfarenheter som jag sätter stort värde på och som hjälpt mig att skriva denna bok. Den här boken är framförallt riktad till dig som ska arbeta eller redan nu arbetar inom äldreomsorgen. Min förhoppning är att den ska ge dig både inspiration och vägledning om vad som kan vara viktigt att tänka på i mötet med människor som är drabbade av psykisk ohälsa. Mitt viktigaste budskap i boken är att se människan som han eller hon är – oavsett diagnoser, bakgrund, ålder, kön, sexuell läggning 4
eller etnicitet. I det mesta är vi människor ganska lika, men vi uttrycker oss på olika sätt beroende på vad vi varit med om och vilka erfarenheter vi bär med oss. För mig är det är en gåva att få ta del av andras liv och det gör arbetet inom vård och omsorg till ett stort äventyr. Ni som har bidragit till mitt äventyr och på olika sätt delat med er av era kunskaper är bland andra psykiatrikern och medicinskt sakkunnig på Socialstyrelsen Mårten Gerle, Eva Wallin, Solna stad, Carina Lindqvist, Malmö stad, äldrepsykiatrikern Patrik Mattsson, socionomen och eldsjälen Margit Ferm, vetenskapliga rådet och psykiatrikern Karin Sparring-Björkstén, äldrepsykiatrikern Ingvar Karlsson, fil.dr Kristina Larsson, docent David Brunt, psykologen och psykoterapeuten Sara Wasersztrum, docent Lennarth Johansson, Sven-Erik Wånell, Stockholms läns Äldrecentrum, äldrepsykiatrikern Per Allard, Annika Malmqvist själverfaren/RSMH, BPSDteamet i Enköping, sjuksköterskan Eva Eespalani, (H)järnkolls attitydambassadörer och många, många fler och sist men inte minst min co-partner i alla lägen Anna-Liisa Suvanto. Källahamn den 15 augusti 2011 Susanne Rolfner Suvanto
5
Bokens innehåll Mitt huvudsakliga syfte med den här boken är att ge dig en grund för att möta äldre med psykisk ohälsa. Tanken är att du utifrån denna grund sedan kan fördjupa dig inom de områden som är viktiga för dig. Boken är uppbyggd så att du ska kunna få en överblick över hela det stora område som kan beskrivas som psykisk ohälsa hos äldre. I många av kapitlen finns fiktiva fallbeskrivningar, som hämtats ur min egen erfarenhet som sjuksköterska, anhörig och människa. Efter varje kapitel finns också ett antal diskussionsfrågor som berör olika aspekter av bokens ämne och som kan vara till hjälp för dig och dina arbets- eller studiekamrater. Boken inleds med en redogörelse för hur synen på åldrande och psykiska sjukdomar kan påverka vårt handlande. Inledningen efterföljs av kapitlet Äldres psykiska ohälsa – vem och vad menas? där jag ger en översiktlig bild av ämnet. I nästa kapitel, Psykiska sjukdomar – en kort genomgång, beskriver jag några psykiatriska diagnoser. Jag har medvetet valt att hålla kapitlet kort, då jag vill visa att behoven av insatser inte med självklarhet följer av en diagnos och att skillnaderna i behov framförallt är kopplade till individen. Samtidigt är det viktigt att även omsorgspersonal känner till olika tillstånd och hur de påverkar individen för att insatserna ska kunna utformas på ett optimalt sätt. Jag menar att det är vanligare att behov av kunskap och vägledning uppstår i relation till företeelser som oro, ångest och sömnproblem än till enskilda diagnoser. Det är mot den bakgrunden som nästa kapitel, Behov som utmanar, ger en beskrivning av olika behovsoch problemområden samt råd om hur man kan möta dessa. När en människa inte vill leva längre ställs man som vårdpersonal inför en svår utmaning. I kapitlet ”Jag orkar inte leva” – om självmords6
tankar och -handlingar ges en inblick i hur vi kan möta äldre med självmordstankar, och hur vi kan bearbeta ett självmord. Det är många saker som styr arbetet inom äldreomsorgen, däribland lagstiftning. Äldreomsorgen berörs av både socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen, varför båda tas upp i kapitlet Vad styr våra insatser i äldreomsorgen? utifrån vad som kan vara viktigt inom området äldres psykiska ohälsa. De insatser som utförs handlar både om sociala insatser och hälso- och sjukvårdsinsatser varför båda delar finns belysta, den senare i kapitlet Behov av hälso- och sjukvård. Det är inte bara våra insatser som vårdare som hjälper, det finns även många slags hjälpmedel som kan underlätta. Kapitlet Hjälpmedel förebygger kaos beskriver därför kortfattat vilka hjälpmedel som finns och hur dessa kan anskaffas. Nästa kapitel, Vårdad mot sin vilja, handlar om tvångsvård. Detta ämne tas upp eftersom äldre som har levt länge med svår psykisk sjukdom inte sällan har erfarenhet av tvångsvård. Genom senare års lagstiftning är det också möjligt att få öppen psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk öppenvård. Grunden för vårt arbete handlar alltid om hur vi ser på våra medmänniskor och på oss själva. Den senaste tidens fokus på värdegrund är därför särskilt välkommet och lyfts fram även i denna bok, i kapitlet Etik och värdegrund. Bokens sista kapitel, Att vara närstående eller anhörig, är ett kapitel som handlar om situationen för dem som finns nära en person med psykisk ohälsa och deras möte med vården. Sist i boken finns det tips på litteratur, offentliga dokument och webbsidor som du kan ha nytta av när du vill fördjupa dig i området äldres psykiska ohälsa.
7
Inledning Det enda vi kan vara säkra på när vi föds är att vi kommer att åldras och så småningom dö. Vi kommer att gå igenom olika faser och brytpunkter under livet som påverkar oss på olika sätt. En del är av social och psykologisk karaktär – som familjebildning, inträde och utträde i studier och yrkesliv. Andra är biologiska – som grånande hår, ökad risk för olika sjukdomar och krämpor. Det är ganska likartade processer för de flesta av oss, men alltid individuellt när det gäller styrka och omfattning. Hur livet och inte minst hälsan kommer att gestalta sig beror också på om vi är kvinnor eller män, hur våra socioekonomiska förhållanden ser ut och om vi har en funktionsnedsättning eller inte. Hälsan är inte jämlik. Men det är vårt arbete som vård- och omsorgspersonal att överbrygga skillnaderna så gott det går och se till att alla får de insatser och det bemötande de har rätt till. Jag vill inleda den här boken med att beskriva hur vår syn på och våra föreställningar om åldrande och psykisk ohälsa påverkar vårt agerande.
Åldrande och psykisk ohälsa Det finns två grundläggande saker att komma ihåg när vi nu ska närma oss och fördjupa kunskapen i området äldre och psykisk ohälsa. Den ena är att ”äldre” inte är en homogen grupp och att åldrandet kan se olika ut mellan individer. Vi blir ingen annan sorts människa bara för att vi befinner oss i en viss ålder. En vanlig myt är att det skulle vara naturligt att vara gammal och ledsen – det är det inte. Vi är glada, ledsna, sorgsna, arga, irriterade, roliga och mycket mer oavsett ålder och vi tenderar att ha ganska så likartade grunddrag genom hela livet. 8
Den andra handlar om psykisk ohälsa. Sorg, nedstämdhet eller psykisk ohälsa i allmänhet behöver inte vara detsamma som psykisk sjukdom som kräver specialistvård. På samma sätt som vid lindrigare fysiska sjukdomar eller ohälsotillstånd kan vi ofta reda upp det själva med egenvård. Att prata med en god vän om det som tynger, öka den fysiska aktiviteten, vila eller ägna sig åt något man tycker om kan vara tillräckligt. Det vi tar upp här är när egenvården inte riktigt räcker till utan andra insatser behövs.
Föreställningar om ålder och psykisk ohälsa Äldre och psykisk ohälsa – vad menas egentligen med det? Vem och vad är det egentligen vi pratar om? Jag tror att de flesta av oss har inre bilder och föreställningar om både ”äldre” och ”personer med psykisk ohälsa”. När vi hör ett ord dyker det upp bilder inom oss och kanske erfarenheter eller minnen som vi associerar till det vi hör. Så låt oss pröva hur det är med begreppet ”äldre”. Vem ser du framför dig om jag ber dig tänka på en person som är äldre? Jag har ofta fascinerats över att de flesta brukar svara att de ser framför sig en kvinna, ganska gammal, vitt hår, handväska, klänning och rollator. Det är inte så sällan som någon säger: ”Jag tänker på mormor.” Det brukar få mig att fråga: ”Super mormor?” Det brukar utlösa skratt och huvudskakningar. O nej, inte super mormor – möjligtvis är hon en supermormor. Om vi då istället funderar över en person med psykisk ohälsa eller psykisk sjukdom, vem ser du framför dig då? Det dyker i regel upp helt andra bilder som svar på denna fråga – svaren brukar vara att man tänker på en man, kring 40 år, att det syns på honom att han har en allvarlig psykisk sjukdom (oftast en psykossjukdom) och att han kanske är lite farlig eller åtminstone arg eller butter. Om vi nu tar dessa två olika bilder och lägger dem bredvid varandra, ser vi ganska snabbt att de är varandras motsatser. I det ena fallet är vår inre bild, ofta men inte alltid, en gammal snäll kvinna 9
10
med svårigheter att gå och i det andra fallet, ofta men inte alltid, en medelålders man som är uppenbart påverkad av sin psykiska sjukdom. Tyvärr får dessa inre bilder en praktisk konsekvens i vår vardag och leder till att äldre med psykisk ohälsa osynliggörs och inte får den hjälp eller det stöd som de har behov av. Självfallet finns det fler orsaker till att området är eftersatt, men bilden av ”den äldre” och ”den psykiskt sjuka” har större betydelse än vad många tror.
Flera vårdgivare kräver bättre samverkan En annan viktig orsak till att äldre med psykisk ohälsa inte får sina behov tillgodosedda är bristen på samverkan inom området. Liksom inom många andra vårdområden är samverkan mellan olika delar av vården och omsorgen av oerhört stor betydelse. Äldre med psykisk ohälsa hittar vi hos olika vårdgivare, hos både kommun och landsting. Inte sällan har man kontakt med flera vårdgivare samtidigt. Det handlar om primärvården, geriatriken, äldreomsorgen, kommunens boendestöd eller socialpsykiatri, individ- och familjeenheten inom socialtjänsten, psykiatrin, äldrepsykiatriska verksamheter och HVB-hem. Listan skulle kunna göras hur lång som helst. När så många är inblandade vet vi att risken är mycket stor att den äldre faller mellan stolarna. Även om var och en gör sitt bästa hänger det inte ihop, och resultatet uteblir. Att samverkan är viktig och att det finns brister har man konstaterat även i riksdag och regering, vilket har lett till att man har beslutat om en förstärkning i både hälso- och sjukvårdslagen och i socialtjänstlagen om att kommuner och landsting är skyldiga att ha en överenskommelse om samverkan inom det psykiatriska området. Så här står det i socialtjänstlagen: ”Kommunen ska ingå en överenskommelse med landstinget om ett samarbete i fråga om personer med psykisk funktionsnedsättning. Om det är möjligt bör organisationer som företräder dessa personer eller deras närstående ges 11
möjlighet att lämna synpunkter på innehållet i överenskommelsen” (5 kap. 8 a § SoL). För att ge stöd i arbetet med samverkansöverenskommelser gav Socialstyrelsen 2010 ut ett meddelandeblad som ger tips om vad som ska vara med i en överenskommelse och vad som är viktigt att tänka på. Där står det bland annat att det finns vissa grupper man inte får glömma bort, exempelvis äldre. Bakgrunden är att man sällan tänker på att även de över 65 år ska omfattas av samverkansöverenskommelsen och att det inte bara är äldreomsorgens ansvar. Men det är inte bara mellan huvudmännen eller olika vårdgivare som det kan vara problem med samverkan och samarbete. Det gäller även inom organisationer som socialtjänsten. I vissa kommuner och stadsdelar får den som har en psykisk funktionsnedsättning och har boendestöd och sysselsättning inte behålla det efter att de fyllt 65 år – trots att behovet inte har förändrats – utan förs över till äldreomsorgen. Motiveringarna till varför man inte får ha kvar stödet har varit mer eller mindre välformulerade, men väldigt sällan har det handlat om den enskildas behov. Och för många äldre med psykisk funktionsnedsättning har det varit mycket olyckligt att inte få behålla den personal man är van vid. Det är viktigt att komma ihåg att i socialtjänstlagen finns inget som säger att man måste föras över till äldreomsorgen bara för att man fyllt 65 år. En sådan ordning handlar mer om hur vi är vana att organisera insatser än att möta den enskildas behov.
Ålder och diagnos Det finns andra bilder och föreställningar som också bidrar till att äldre med psykisk ohälsa inte får den vård och omsorg som han eller hon är i behov av. Jag tror inte att det är så ovanligt att när psykiatrin ser ”Sara, 74, med schizofrenidiagnos”, så fastnar man vid åldern. Hon är 74 år, då måste det ju vara en fråga för äldreomsorgen. På motsvarande sätt tror jag inte att det är så ovanligt att personal eller handläggare inom äldreomsorgen reagerar på samma uppgifter 12
med: ”Jaha, schizofrenidiagnos, men då måste det ju vara psykiatrins ansvar.” Ett sådant tillvägagångssätt blir framförallt ett problem för Sara – dels är hon är 74 år och kan ha behov som motsvarar andra äldre kvinnors behov, dels har hon en schizofrenidiagnos som innebär ett behov av psykiatrisk kompetens. Det troliga är att det är bådas ansvar och kanske också primärvårdens. Vår skyldighet som personal är att utifrån våra respektive ansvarsområden sy ihop stödet så att Sara får den hjälp hon behöver. Andra föreställningar som hör ihop med åldrande och psykisk hälsa handlar om att det skulle vara naturligt att vara gammal och deprimerad. Ibland när jag är ute och föreläser hör jag kommentarer som ”Hur kul kan det vara att vara gammal och sjuk?” Det är klart att man kan vara nedstämd och olycklig när förmågan och hälsan sviktar, men det är inte samma sak som en depression. En depression är ett behandlingsbart tillstånd oavsett ålder och att bli gammal och deprimerad är lika lite naturligt som att bli gammal och ”glömsk”, som man ofta sa innan man visste mer om demenssjukdomar.
Stigma Stigma är ett grekiskt ord som betyder stick eller märke. I pluralisform – stigmata – kan det översättas som kännetecken. I det antika Grekland användes ordet just för det som utmärkte någon negativt. Ordet användes exempelvis om det särskilda märke som ristades in på brottslingars eller slavars kroppar. I kristen tradition har stigmata en annan betydelse och liknas då vid Jesus sår som kan uppstå på en troendes kropp och som betraktas med vördnad. Idag har ordet stigma en annan betydelse och kan mer beskrivas som en form av social utstötning av grupper eller individer. Stigmatisering är ofta kopplat till majoritetssamhällets syn på det som man av kulturella och sociala skäl menar avviker från normen. Det förändras över tid och mellan olika samhällen och kulturer. Men det behöver inte bara handla om attityder utan kan också avspeglas i lagstiftning och i 13
styrandet av samhället. Tänk bara på hur vi i Sverige tidigare såg på homosexualitet. Homosexualitet var förbjudet i lag till slutet av 1940-talet och togs inte bort från Socialstyrelsens register över sjukdomar förrän 1979. Attityder till psykiska sjukdomar och människor som är drabbade av psykisk ohälsa, sjukdom eller funktionsnedsättning har i stora delar av världen varit stigmatiserande. Det har lett att både den drabbade och dennes anhöriga och närstående känt skam. Det har påverkat möjligheten att få arbete och bostad som andra och inte minst lett till ett socialt utanförskap.
Ålderism Som en variant på stigma har begreppet ålderism eller ageism myntats för att beskriva hur äldre betraktas och möts i många av våra framförallt västerländska kulturer. Ålderism handlar om ofta stereotypa föreställningar som är kopplade till ålder. I vissa fall får dessa föreställningar ett sådant genomslag att man kan tala om det som diskriminering. Det finns lagstiftning mot att diskriminera människor på grund av ålder i arbetslivet. Men det finns andra former av diskriminering som inte ryms inom lagstiftningen. En inte ovanlig betraktelse av äldre är att det är människor som ”har gjort sitt”, som ska vara måttfulla, tacksamma och snälla och som ska leva ett lugnt och tillbakadraget liv. Äldre förväntas inte stänga av telefonen för att kunna ha sex ostört, supa sig redlösa och skrika i tunnelbanan. Det är väl självklart att det inte är så kul om någon är stupfull och skriker men det gäller väl alla åldrar i så fall. För äldre smyger det sig in en dimension till: man gör bara inte så för att man just är äldre. Ibland tycker jag mig också se en ålderism genom alltför mycket hänsynstagande: ”Hon är ju så gammal, så ...” Det är enligt min mening att inte se en människa som kapabel och ansvarstagande.
14
” Det var liksom uppfriskande när hon blev arg på mig. Hon såg på mig
som en människa, vem som helst och som hade sagt något väldigt dumt egentligen. De andra log bara överseende och då blev det som om jag bara blev mer provocerad.
”
Vårdtagare på ett äldreboende
Konsekvenser av diskriminering och stigmatisering WHO har uttalat sig om diskriminering och stigmatisering av äldre med psykisk ohälsa. De beskriver följande konsekvenser: s allmänna fördomar om individer med sjukdom som farliga, oansvariga med mera s allmänna stereotyper, ofta understödda av media s skadliga självuppfattningar hos dem som drabbats genom skamkänslor och låg självkänsla s skapandet av olika tabun s negativa yrkesmässiga attityder. Vad vi säger, hur vi säger det och vilka uttryck som används har betydelse. Det både avspeglar ett synsätt samtidigt som det förstärker det. Vi är sällan så rationella och faktaorienterade som vi vill tro utan ganska ofta bygger vårt handlande på idéer och föreställningar.
Vad är poängen? Ja, vad är då poängen med detta – är det inte rent av självklart att alla ska få vård efter behov? Jo, det borde det vara, men så är det tyvärr inte och vi behöver alla hjälpas åt för att inte låta en administrativ åldersgräns hindra att människor får hjälp och stöd. Det är vi – oavsett om vi är vårdbiträden, sjuksköterskor eller biståndshandläggare – som ska ta ansvar för att samarbetet fungerar så att alla Saror och andra kvinnor och män inte ska märka av våra organisatoriska och administrativa gränser. Ett bra sätt att ta det ansvaret är 15
att börja med sig själv och som en kollega till mig, psykiatrikern Ing-Marie Wieselgren, sa en gång: ”Det är bättre att börja med att berätta vad jag och vi tar ansvar för än att säga vad andra ska göra.”
D I S KUS S I ON S FRÅGOR
1 . Vilka samarbetar du/ni med i din vardag? Är det någon eller några ni skulle behöva samarbeta mer med?
2 . Är det på något område som du tycker att samarbetet inte fungerar särskilt bra? Vad kan ni göra för att det ska fungera bättre?
3 . Berätta för varandra om en situation där samarbetet fungerat bra – varför fungerade det så bra?
4 . De allmänna föreställningar som finns om åldrande och psykiska sjukdomar – finns det uttryck för dem i er verksamhet? Exempelvis i hur ni organiserar ert arbete eller vilka insatser ni utför.
5 . Vilka föreställningar och tankar har du själv om äldre, åldrande och psykiska sjukdomar?
6 . Kan stigma och ålderism också påverka er som yrkesgrupp och i så fall på vilket sätt?
7 . Hur kan du/ni motverka stigmatisering och ålderism?
16
Psykiska sjukdomar – en kort genomgång Det finns lika stor bredd och variation när det gäller psykiska sjukdomar som inom andra sjukdomsgrupper. Tyvärr är en av de vanligaste fördomarna kring psykiska sjukdomar att de bara drabbar vissa och att de inte är botbara. Så är det inte. Vissa tillstånd som depression och ångest är så vanligt förekommande att de med fog kan kallas för folksjukdomar, precis som diabetes och högt blodtryck, och kan behandlas effektivt. Även från svårare psykiska sjukdomar som exempelvis schizofreni kan man återhämta sig eller med stöd leva ett gott liv sjukdomen till trots. Orsaken till olika psykiska sjukdomar är inte alltid helt klarlagd, men forskningen går snabbt framåt, vilket också leder till bättre och mer effektiv behandling. I de flesta fall är orsakssamband bakom en psykisk sjukdom en kombination av biologiska, sociala och psykologiska faktorer i varierande grad. När vi talar om äldre med psykisk ohälsa, sjukdom eller funktionsnedsättning behöver vi också lägga till åldrandets påverkan. Det gör att symtombilden och sjukdomsförloppet kan vara komplext och sammansatt. Det är inte sällan en kombination av åldrandets processer, kroppslig sjukdom och psykisk ohälsa. Jag har valt att hålla detta avsnitt ganska kort och allmänt eftersom uppgiften inom äldreomsorgen inte är att ställa diagnoser eller i första hand behandla utan ge vård och stöd i relation till behov som kan uppstå oavsett orsaken till behovet. Men det är bra att ha grundläggande kännedom om olika tillstånd då det kan påverka utformningen av en insats. Ökad kunskap kan också ge ökad förståelse.
26
Depression
” Maja sover sämre nu än när hon var yngre, kroppen värker och hon
känner sig irriterad och slut. Vissa dagar vaknar hon redan vid 4-tiden och kan inte somna om. Det är så mycket att tänka på. Maja oroar sig för om hemtjänsten kommer ihåg att hon behöver hjälp med att gå till apoteket. Det är lätt att jaga upp sig när det är tyst och mörkt. Vissa nätter har hon svårt att sova, andra nätter händer det att hon sover alldeles för mycket men ändå är dödstrött när hon vaknar. Maja har varit på vårdcentralen flera gånger och nu senast funderade man på om det kanske var järnbrist som orsakade hennes trötthet. Maja har också provat olika värktabletter men dem blir hon bara yr och illamående av. Majas syster är orolig och undrar om Maja håller på att bli dement, för hon tycker inte att Maja är sig riktigt lik och att hon ibland verkar lite frånvarande.
”
Depression är vanligt förekommande hos äldre och har såväl biologiska som sociala och psykologiska orsaker. Åldrandet i sig ökar risken att drabbas. Andelen äldre som vid en viss tidpunkt beräknas ha en depression är cirka 12–15 procent, med reservation för att det är svårt att mäta exakt. Symtom på en depression hos äldre kan till en början vara svåra att skilja från tidiga symtom på demens. Även om risken för depression ökar i samband med åldrandet har många av de äldre som drabbas av depression haft tidigare depressiva episoder i sitt liv. Den som en gång haft en depression löper en ökad risk att drabbas igen. Symtomen vid depression kommer vanligen smygande. Äldre klagar oftare över kroppsliga besvär som värk och trötthet, vilket gör att man inte alltid upptäcker att det rör sig om en depression. Andra symtom vid depression är sänkt sinnesstämning, ängslighet och ångest, svårighet att ta tag i vardagssysslor, sämre aptit eller tröstätande, svårighet att sova eller att man sover alldeles för mycket utan att känna sig pigg. Irritabilitet och koncentrationssvårigheter som i sin tur kan leda till en upplevelse av försämrat minne förekommer också. Den depressive har inte sällan tankar om sin egen oduglighet, oförmåga och att det mesta är hopplöst. 27
Hos äldre är symtomen på depression ”mildare” och diffusare än hos yngre, men varar i stället under en längre period. Det är emellertid viktigt att skilja vanlig ”deppighet” från en depressionssjukdom. En depressionssjukdom påverkar den äldres förmåga att leva sitt liv så som man vill och tillståndet varar längre. Det finns en stark koppling mellan depression och kroppslig sjukdom när det gäller äldre. Depression kan hos äldre öka risken för bland annat stroke och vid en rad andra kroppsliga sjukdomar kan en samtidig depression öka dödligheten.
Behandling Behandlingen vid depression är i huvudsak psykologisk med kognitiv beteendeterapi och/eller läkemedelsbehandling. De vanligaste läkemedlen vid behandling av depression är så kallade SSRI-preparat. Då äldres depressioner kan vara mer långvariga än depressioner hos yngre kan det också behövas längre tids läkemedelsbehandling. Det är viktigt att behandlingen följs upp – att man utvärderar om den verkligen har effekt och förhindrar att läkemedlet är kvar av slentrian. Äldre är känsligare för läkemedel och reagerar mer negativt vid behandling med flera olika läkemedel. Det tar några veckor innan läkemedelsbehandlingen har effekt på depressionen och i början kan också de depressiva symtomen öka, vilket är viktigt att patienten vet om. Trots att det finns gott stöd för att psykologisk behandling har lika god eller ibland bättre effekt än läkemedelsbehandling är tillgången till psykologisk behandling dålig. För äldre är den ännu sämre än för yngre. Det är framförallt kognitiv beteendeterapi som rekommenderas vid behandling av lindrig till måttlig depression. För dem som drabbas av mycket svåra depressioner som ibland också kan vara livshotande kan elbehandling (ECT = Electro convulsive therapy) vara den rekommenderade behandlingen. Det gäller inte minst äldre, om det är svårt för den enskilda att tåla läkemedelsbehandling eller om det finns akut självmordsrisk. ECT är en 28
mycket effektiv metod vid dessa tillstånd och ger inte sällan en mycket snabb och ytterst påtaglig förbättring. Men ECT kan också för många verka skrämmande, inte minst mot bakgrund av att man i vardagstal kallar det för elchocker. ECT-behandling är inte en behandling med elchocker utan patienten sövs och ges en elektrisk stöt som utlöser ett epileptiskt anfall. Patienten kan efter behandlingen känna sig dåsig, trött och öm i musklerna samt ha problem med minnet en kortare tid. Det finns studier som visat att det finns en viss risk för några att få längre tids minnesstörningar – samtidigt ska det vägas mot att en svår depression också kan ge kognitiva svårigheter. Men självfallet är ECT en behandling att ha respekt för och den ska därför ges på rätt sätt och vid rätt tillfälle.
Bemötande Den som lider av en depression är ofta tyngd av negativa tankar och en stark känsla av hopplöshet. För äldre kan depressionen också innebära brist på koncentration och därmed svårigheter att minnas och utföra vardagliga sysslor. Det blir helt enkelt inte av att utföra det man tänkt eller så orkar man inte. Trötthet, värk och irritabilitet är också vanligt. Att i det läget komma med klämkäcka tillrop om att allt blir bättre om man bara tar sig samman gör det inte lättare för den deprimerade – för det är ju just det som är så svårt. Vi som vårdare kan istället vara ett vikarierande hopp genom att bekräfta att det nog känns svårt just nu men att det kommer att bli bättre. Just nu finns vi där för att ge stöd. Ett viktigt stöd är att hjälpa den enskilda att få ordning på dagsrutiner som sömn, mat, hygien och struktur på dagen. Det är ingen hjälp att bli fråntagen alla sina uppgifter och sitt ansvar – det riskerar att bekräfta att man inte duger något till – men samtidigt är det viktigt att uppgifterna inte blir övermäktiga. Sociala kontakter är positivt i den mån man orkar och med dem som känns viktiga. Det är också bra att ha möjlighet att komma ut och röra på sig. Att ha någon att prata med – både om det som känns svårt och om vardagliga saker – är kanske det allra viktigaste. 29
Stress är direkt kontraproduktivt, vilket kräver att det finns tillräckligt med tid avsatt för den insats man kan göra. Många inom hemtjänsten kan vittna om att morgonbestyren hos den som är deprimerad ibland kan ta mycket lång tid för att nästa dag gå hur lätt som helst.
Ångest
” Harry är 72 år och har hemtjänst sedan en tid tillbaka efter ett komplice-
rat lårbenshalsbrott. När personalen kommer står Harry ofta i hallen och trampar oroligt, vrider sina händer och ger ett ångestfyllt intryck. Det är svårt att avleda hans oro och den sprider sig och påverkar även dem som besöker Harry. En personal tyckte att det kändes som om hon skulle bli galen på allt det där malandet och ältandet, som om hon inte fick luft. Det var aldrig något som var riktigt bra och alltid fanns det något som Harry oroade sig för. Att gå på dagverksamhet eller följa med och handla var inte att tänka på – innan Harry kunde bestämma sig var tillfället förbi.
”
Ångest kan vara både ett symtom och ett sjukdomstillstånd, det senare ofta kallat ångestsyndrom. I grunden är ångest en naturlig mekanism inom oss alla som identifierar fara och gör oss beredda att fly eller agera på annat sätt. Ångest som ett tecken på ohälsa kännetecknas av att den är irrationell. Det finns egentligen ingen fara, men för den enskilda känns det som om det vore en katastrof på väg när som helst. Ångesten kan komma i form av panikattacker med starka kroppsliga upplevelser som andnöd, hjärtklappning, yrsel och svimningskänsla. Det är inte ovanligt att man tror att man är på väg att få en hjärtinfarkt eller att man kommer att dö. Andra former av ångest, som generaliserat ångestsyndrom, är mer malande men mer långvariga än en panikattack som är häftig men kort. Generaliserat ångestsyndrom är vanligast bland äldre. 30
Ångesten kan leda till fobier av olika slag, inte minst social fobi – att inte våga gå ut eller träffa människor. Äldre med kroppslig sjukdom, demenssjukdom, konfusion och psykos drabbas inte sällan också av ångest.
Behandling Behandlingen vid ångestsyndrom liknar behandlingen vid depression, det vill säga psykologisk behandling, framförallt KBT, och läkemedelsbehandling med antidepressiva läkemedel. Att få kunskap om vad ångest är och hur man själv kan hantera en ångestattack är också bra och kan ge ökad trygghet för den enskilda och dennes anhöriga och närstående.
Bemötande ”Du förstår väl att vi inte har tid att sitta och hålla någon som har ångest i handen” är en kommentar som jag ofta fått när jag beskrivit vikten av att möta någon som har ångest med lugn och hjälpa personen att andas lugnt och koncentrerat i stället för att hyperventilera. Men det är just tid, närvaro och stöd som är det bemötande som krävs. Ingen av oss skulle säga till den som har kärlkramp att vi inte har tid att sitta ned medan vårdtagaren återhämtar sig eller till dess att smärtan lagt sig. Nu kan ångest kanske inte avgränsas på samma sätt, men det är ett tillstånd som är oerhört plågsamt och som inte ska negligeras. Ångest kan dessvärre vara ”smittsamt” – det kan ibland vara lätt att dras in i det uppjagade tillståndet. Desto viktigare att vi då har en beredskap för enkla avslappningsövningar, andningsövningar och andra tekniker som kan ge lättnad.
31
barnbarnen och bjuder på småkakor. Det är en inte helt ovanlig bild av hur äldre är och bör vara. Men vad händer när det visar sig att mormor har missbruksproblem? Eller när farfar inte vill leva längre?
Mellan äldreomsorg och psykiatri om vård och bemötande av äldre med psykisk ohälsa
Susanne Rolfner Suvanto
Äldre med psykisk ohälsa hamnar ofta mitt emellan äldreomsorgen och psykiatrin, och får därmed inte sina behov tillgodosedda. Vilken roll spelar våra föreställningar och fördomar om äldre och psykiskt sjuka i detta? Och vad kan man göra för att förbättra vården och bemötandet av dessa personer? Den här boken riktar sig till dig som arbetar inom äldreomsorgen. Den ger såväl kunskap som konkreta råd om förhållningssätt och bemötande. Författaren slår hål på myter om åldrande och psykisk sjukdom och illustrerar med många fallbeskrivningar. Du får också veta mer om de vanligaste psykiska ohälsotillstånden, till exempel depression, konfusion och missbruk. Boken är lättillgänglig och lämpar sig väl i utbildningssammanhang och som underlag för diskussion i arbetsgrupper. Susanne Rolfner Suvanto är fil. mag. i vårdpedagogik och leg. sjuksköterska specialiserad inom psykiatri. Hon har tidigare arbetat som utredare på Socialstyrelsen, vårdchef och kvalitetsuppföljare. Sedan flera år arbetar hon som föreläsare och skribent kring frågor om äldres psykiska ohälsa.
Mellan äldreomsorg och psykiatri
En snäll mormor i blommig klänning och uppsatt hår som passar
Susanne Rolfner Suvanto